På kvällarna, när barnen somnat och jag tar en paus från de allt intensivare kvällsstudierna i Nordsamiska, skriver jag alltså på en fortsättning på Ond Musik. Som om jag behövde ytterligare stimulans… Men nu är det en gång för alla så att jag har erkänt svårt att låta bli att hitta på kreativa projekt, så jag får helt enkelt bara låta det ske.
Ond Musik rörde sig till stor del i ett musikaliskt landskap och snuddade vid personlighetstyper och företeelser som är rätt så välkända för folk i branschen. Nästa bok, som har arbetsnamnet Poänglösheten, går ännu längre in i musiklivets olika schatteringar. Särskilt intresserar jag mig för vissa aspekter, som förvisso inte enbart förekommer i musiklivet utan kanske är lika vanligt förekommande i andra sammanhang. Sammanhang som i likhet med musiklivet lever högt på sina anekdoter och berättelser, sina rykten och sina kedjor av mer eller mindre väl avvägda förtroenden. Poänglösheten rör sig också just i den tid vi nu lever – en tid som präglas av en sorts apokalyptisk stämning som gett ännu mer bränsle åt dem som har livlig fantasi och gärna låter sina berättelser fylla i tomrummen och låta dem utspela sig i de mentala mellanrum där fakta liksom inte spelar någon roll.
Jag har sett många exempel på hur pandemin tycks ha puttat människor, som i vanliga fall gör ett balanserat intryck, över gränsen till något som närmast kan liknas vid besatthet. Och föremålen för besattheten behöver inte vara pandemin. Det kan vara människor (gärna i någon form av ledande eller bara synlig ställning), samhällsföreteelser i stort, politiska övertygelser, musik – ja, snudd på allt tycks kunna bli föremål för en besatthet som i en del fall hotar att bli direkt farlig. I det inledande avsnittet i Poänglösheten (publicerat i grovredigerat skick i denna blogg) beskriver jag ”det politiska djuret” Sven-Eriks känsla av olust inför det som sker på sociala medier, där allt fler uttrycker sig som om det inte skulle finnas en morgondag. Eller att dagen när besattheten kanske faktiskt släpper och eftertanken och – eventuellt – ångern kommer inte är en möjlighet.
I Poänglösheten förekommer även en ung musiker som just är besatt. Hans besatthet är av det lite farliga slaget, eftersom han är helt övertygad om det rätta i att metodiskt kartlägga och på olika sätt försöka skada en annan av bokens personer. Den unge musikern hittar sitt rättfärdigande i övertygelsen om att hans beteende är vad den sanna, den stora (av Gud givna) musiken, fordrar av alla riktiga musiker. Vreden han riktar mot sitt hatobjekt bärs också av summan av vrede han känt och byggt upp under hela sitt unga musikerliv. Ilska över såväl gamla lärare som kolleger. Ilskan (och här är han särskilt oresonlig) över sångpedagogerna på den högre musikutbildning vid vilken han arbetar, som ”svassar runt” med sitt entourage av devota sångelever som den unge musikern tvingas ackompanjera. Ilskan också över en värld som inte förstår hur de konstnärliga kvaliteter han besitter också gör honom kvalificerad att (i kraft av sin intelligens) bedöma allt från statistiska beräkningars kvalitet till kameravinklarna och redigeringsarbetet i På Spåret. Den ännu ouppfyllda önskan om att få tillhöra, få ett erkännande, ett tillstånd som kanske mer än något annat eldar på ilskan över dem som till synes fått oförtjänt plats och bekräftelse.
Allt detta, denna blandning av olika typer av delvis orelaterat förakt för upprörande företeelser, får i berättelsen kropp i hans utvalda hatobjekt.
I texten figurerar även en (påhittad) orkester, Stockholms Kammarfilharmoni, som jag valt att förlägga till Frimurarpalatset på Blasieholmen i Stockholm – ett litet stenkast från Musikaliska. De vanliga och triviala interna små intrigerna och konflikterna antar i berättelsen gradvis orimliga proportioner. Och det vore ingen spänningsroman om det inte också leder till mord…
Över bygget av berättelsen svävar frågeställningen som kommit att intressera mig alltmer, inte minst under pandemin: när går man över gränsen? När finns det risk för att ett inledningsvis oskyldigt skvallrande antar formen av konkreta hot och handlingar? Hur föds känslan av rättfärdighet i relation till ett gränslöst beteende som är ämnat att skada andra människor?
Delvis eviga filosofiska/mänskliga frågor, men intressanta för mig också i mitt ledarskap och tankarna kring dess utmaningar. Orkestern jag beskriver i texten är visserligen fiktiv, och dess inre liv givetvis också hårt uppskruvat. Men beskrivningen studsar ändå mot en verklig klangbotten. Vi som arbetat länge i musiklivet vet hur skvallrigt det kan vara, och hur bilden av fantastiska upplevelser och härliga kolleger ibland får sig en törn av beteenden som inte sällan har sin grund i ett tämligen hierarkiskt landskap som inte i alla avseenden tål dagsljuset.
Och jag har egna erfarenheter av att vara föremål för stalker-aktiga beteenden. En liten krets av personer har i snart tio års tid från och till roat sig med att söka upp samarbetspartners (eller för den delen chefer) till mig, för att (i största förtroende och med utgångspunkt från sin egen relativa förtroendeställning i branschen) delge dem mina tillkortakommanden som både människa och chef. Senast häromdagen frågade en bekant oroligt om det var sant som hen hört av medlemmar i denna lilla krets – att jag egentligen är en misogyn ledare (och människa – med allt vad det innebär av antydningar om anstötligt beteende).
Den här typen av ryktesspridning är inte lätt att komma åt, och kanske är den oundviklig när man som jag arbetat mycket med förändring som ibland uppfattats som kontroversiell. Just den lilla rykteskampanj som riktats mot mig kopplar på ett intressant sätt upp sig mot allt från uppflammande skvallertrådar på Facebook till helt öppna debattartiklar om mitt ledarskap, som på samma sätt bygger på fnoskiga antaganden och connect-the-dots-liknande antydningar.
De obehagskänslor som beteendena skapat under åren har dock fått lämna rum för min nyfikenhet. Vad driver dessa människor, och hur långt är de beredda att gå? Vad driver människor att riskera sitt eget anseende (och antagligen deras välbefinnande) genom att röra sig i dessa hatiska mellanrum dit inga HR-avdelningar eller utvecklingssamtal (av något slag) någonsin når?
Detta är utgångspunkterna för Poänglösheten. Givetvis finns här också David Westerdahl, den oberäknelige salongsalkisen med olycklig svada, med som en av protagonisterna. För den som intresserade sig för det i Ond Musik beskrivna ”musiska språket”, kommer ytterligare aspekter att avslöjas.
Fredrik