Poänglösheten

Under arbetsnamnet ”Poänglösheten”, kommer jag med ojämna intervall lägga ut skisser på något som eventuellt kommer bilda utgångspunkten för ännu en s.k. spänningsroman. Dessa textskisser tar spjärn mot den fond av håglöshet som griper omkring sig i en pandemidrabbad tid, men också mot den enorma destruktiva kraft som bor i samma håglöshet. Den negativa energi som kan utvinnas ur frustration tycks vara oändlig. Den har också starka beröringspunkter med de utmaningar kulturinstitutioner står inför. Hur långt kan människor gå om självbilden hotas, om det invanda ruskas om och om de sedan lång tid etablerade hierarkierna utmanas? Går den lurande insikten om att försvaret av den egna filterbubblan är poänglöst att vända till något positivt, eller är går allt med nödvändighet åt helvete? David Westerdahl (känd för den som läst ”Ond Musik”) gör åter entré i en berättelse som småningom närmar sig en (fiktiv) symfoniorkester. Men först får vi lära känna Sven-Erik.

1. Sven-Erik

[Le Cahos – L’Eau – L’Air – La Terre – Le Feu]

Stockholm i maj kunde vara ljuvligt, men i år hade staden badat i det gråaste och mest glädjelösa väder Sven-Erik upplevt sedan den där gången för snart tjugo år sedan när han flyttade in till staden och Jungfrugatan från uppväxtens Sundsvall. Jungfrugatan, som sträckte sig genom Östermalm bort emot nedre Gärdet genom relativt fashionabla kvarter, hade blivit hans gata. Genom de fackliga förtroendeuppdrag som hade fört honom till huvudstaden, hade Sven-Erik erbjudits möjligheten att till en förmånlig hyra överta ett förstahandskontrakt i fastigheten som ägdes av ett bolag i vilket förbundet hade styrelsemajoritet. Åren hade gått och de fackliga uppdragen hade bytts mot arbete för moderpartiet.

Trots att hyreskontraktet villkorats mot de tidigare uppdragen i förbundet hade han fått behålla lägenheten. Sven-Erik visste mycket väl att en och annan nog skulle anse att hanteringen var en smula korrupt. Samtidigt fordrade hans roll, som egentligen hade förändrats mycket lite efter övergången till partiet, att han hade närheten till de restauranger och klubbar där hans superkraft bäst kom till sin rätt. Superkraft var hans egen benämning på hans internt hyllade förmåga att överbrygga motsättningar mellan aggressiva meningsmotståndare och skapa god stämning i sammanhang där förutsättningar egentligen saknades ens för ett småleende.

Den borne diplomaten, skulle man kanske kunna tro. Men högtflygande diplomati var inte Sven-Eriks grej. Hans territorium var istället bordssamtalet, det till synes oförutsedda mötet i baren på Riche, drinkbordet på Ryska ambassaden, toalettkön eller skaldjursbuffén på kursgården eller konferenscentret. Det var på sådana platser som Sven-Erik, allt efter behov, blev till den oslagbare strategen, den charmige konversatören, den kunnige ciceronen eller till den i det här jävla landet alltför sällsynte eldsjälen. Han var strax under medellängd och hade en klädsam rondör som ackompanjerade det höga hårfästet ovanför de plirande ögonen. Tillsammans bidrog dessa fysiska företräden till att ytterligare stärka hans trovärdighet. Som regel placerade nya bekantskaper honom i det mentala facket för icke hotfulla och trygga farbröder. En hittills okänd men välkommen avlägsen släkting. Med sin osvikliga blick för vardagens humor och med vokalfärgerna marinerade i Indalsälvens mörka vatten, navigerade han virtuost fram till det mål som satts för kvällen; ytterligare en röst för något av partistyrelsens projekt, ytterligare en underskrift till en debattartikel eller ett med en sup beseglat löfte om att gå emot en vilseledd partifraktion som lyckats få gehör i något av Riksdagens utskott. Fram till pandemins utbrott hade han på fritiden också deltagit flitigt i föreningsarbete – främst i ett par föreningar som hade norrländsk kulturhistoria och släktforskning på agendan.

Dessutom fanns logen. Sven-Erik tyckte att han hade ett rikt liv och hade därför aldrig på allvar övervägt en nära relation. Han hade aldrig ens riktigt sett poängen med det. Att döma av de livsberättelser han dagligen fick sig till livs bar äktenskap snarare med sig en onödig mängd ångest och en känsla av att befinna sig under ständig besiktning av sin partner. Behovet av sex kunde han lätt stilla med till intet förpliktigande möten på någon av alla de kursgårdar hans värv förde honom till. I undantagsfall hade någon av romanserna (som man med en välvillig omskrivning skulle kunna kalla affärerna) utvecklat sig till återkommande inslag under något eller ett par år innan Sven-Erik valt att avsluta det föregivande någon lämplig privat katastrof som till och med kunde ge honom en dos sympati från den förskjutna. Däremot tycktes hans törst för kamratskap och sammanhang vara oändlig. När han hade bott i fem år i Stockholm hade han insett att han hade en lucka att fylla i sitt liv. Invalet i logen hade därför varit en stor stund. Ritualen, fylld av mystik och för honom okänd symbolik, hade uppfyllt honom och rört honom till tårar. Han hade känt sig upphöjd. Han, Sven-Erik, skogsarbetarsonen, var nu broder med ett tvärsnitt av de mest inflytelserika männen i Stockholm. Genom ordens internationella status var han länkad till tusentals bröder över hela världen. Bröder som såg honom som sin like. Pandemin hade därför kommit som ett hårt slag mot hela Sven-Eriks väsen och verksamhet. På det professionella planet hade hans betydelse reducerats. Hans superkraft fordrade nämligen fysiska möten. Handskakningar. Förtroendefulla grymtningar utan iakttagande av fysisk distansering. Även om vissa möten alltjämt hade kunnat äga rum med fysisk närvaro, blev dynamiken en annan när alla satt med ett par stolars mellanrum. Ofta hade dessutom mötesdeltagarna uppmärksamheten riktad mot en skärm, där någon, som för dagen uppvisat lindriga symtom, deltog i ofta fördröjd och pixelerad version. I takt med att han känt sin superkraft förtvina, utsatt som den var av den nya verklighetens kryptonit, hade han noterat hur andra istället fått luft under vingarna. Med stigande frustration åsåg han hur andra snabbt lärde sig alla nya appar och deras funktionalitet. Hur de kunde styra en konversation genom att ha ett tekniskt kunskapsövertag.

Nu, ett drygt år efter pandemins utbrott, var det ännu oklart när restriktionerna slutgiltigt skulle lätta. Paniken lurade ännu om hörnet, trots att de i rekordfart framtagna vaccinen börjat fördelas över landet. Inte bara paniken – en tilltagande och ofta missriktad vrede blev allt oftare synlig i samhället. Och all vrede och frustration åt sig givetvis även in i de miljöer som var Sven-Eriks. Tonläget på sociala medier hade skruvats upp till nya och för Sven-Erik skrämmande nivåer. Den ena samhällsföreteelsen eller “katastrofen” efter den andra fick dagligen sina syndabockar utsedda av de allt mer energiska amatördomarna som satt hemma vid sina tangentbord. De snabbt uppflammande och hatiska dreven mot enskilda, alltifrån makthavare till mannen som fångats på bild stående lite för nära i ICA-kön, var en del av pandemins allt vanligare och dramaturgiskt förutsägbara inslag.

Som det politiska och sociala djur Sven-Erik var, hade han i början av pandemin fortsatt att använda Facebook. Han lade godmodigt ut sin sedvanliga blandning av trygga iakttagelser. Bilder på “dagens kontor”. Privata funderingar och glimtar från hans ideella arbete med släktforskningen. Snabbt hade han erfarit att landskapet nu var ett annat. Allt kunde vridas ur ens händer och bli till ett trubbigt verktyg för någon annans frustration och vasst formulerade hat. Efter att han publicerat en bild från ett fysiskt distanserat möte med Riksdagens Kulturutskott hade kommentarsfältet snabbt fyllts av hatiska kommentarer om några av utskottets kolleger. Sven-Erik hade omgående plockat bort inlägget och därefter valt att skräckslaget iaktta hur polariseringen ökade och hur bekanta han hållit för balanserade individer tycktes förlora förståndet inför öppen ridå. Det hela blev inte bättre av att hans föreningsengagemang gick samma väg som yrkeslivet. Hans älskade föreningar, som båda höll till i trånga källarlokaler, hade valt att hålla sig till det de kallade försiktighetsprincipen. Inga fysiska möten skulle äga rum i lokalerna innan vaccinet gett de önskade resultaten. Ordensmötena var också inställda på obestämd framtid. Veckobreven från logens övermästare gjorde mycket lite till för att uppväga förlusten av stämningen i Ordenssalen och de förtroliga samtalen i baren efter brödramiddagen.
Därför hade Sven-Erik känt sig både lycklig och utvald den där dagen i början av maj när det första handskrivna brevet dumpit ned på hallmattan i lägenheten på Jungfrugatan.

–

Bensinmacken var stängd.
“Märkligt”, tänkte Sven-Erik. “Men det är väl en del av planen”.
Instruktionen hade också varit tydlig. Det var ingen tvekan om att det var rätt plats. Han ryste av välbehag inför vad som skulle kunna utveckla sig till ett riktigt äventyr. Kanske, med lite tur, hans livs äventyr. Han vinkade av taxin och såg sig om. Utanför lampskenet som lyste upp pumparna låg platsen i det halvdunkel som försommaren som regel bjöd på så här dags på kvällen. Trädkronorna vajade lojt i kvällsbrisen. Lövprasslet blandade sig med motorledens brus som i en stilla och glädjelös dragkamp. Han kände doften av nyslaget hö blanda sig med avgaser och mackens tunga bensinångor. På håll såg han ett kyrktorn resa sig mot natthimlen. Han var obekant med trakterna söder om Stockholm och hade ingen aning om vad kyrkan hette. Sven-Erik gjorde en mental notering om att kolla upp det när han kommit hem. Säkert fanns en och annan intressant historia berättad om platsen och kyrkan att googla fram. Han skulle inte förstöra inledningen på äventyret med att börja pilla på sin telefon. Ett krasande ljud, som av fotsteg på grus, fick honom att rikta blicken mot den stängda butiksbyggnaden. En rörelse? Mörkerseendet hade visserligen blivit väsentligt sämre med åren, men nog stod där någon? Sven-Erik började försiktigt röra sig i riktning mot platsen varifrån ljudet tycktes ha kommit. Först när han var riktigt nära, och efter att ha snubblat över en luftslang som slarvigt lämnats hängande ut genom en glasdörr, fick han syn på källan till ljudet. Sven-Erik undslapp sig en ljudlig utandning när han tog in bilden. Likt en staty stod en reslig figur framför honom iförd fotsid, svart kåpa. Huvan täckte ögonen, och i dunklet kunde Sven-Erik bara vagt urskilja ett par ihopknipna, tunna läppar. Runt midjan var ett tjockt rep knutet. Sven-Erik stannade ett par meter framför mannen. De båda stod så en stund i tystnad och betraktade varandra innan mannen i kåpan till slut tog till orda.
“Broder Sven-Erik. Välkommen.”

En fyllig stämma. Värdig kåpan och stundens upphöjt mystiska allvar, tänkte Sven-Erik.
“Tack” sa han, uppfylld av ögonblickets närmast elektriska laddning.
“Vi ska strax sätta oss tillsammans i bilen här bakom.” Mannen gjorde en värdig rörelse i riktning mot mackens mörklagda baksida. Sven-Erik kunde skymta ett par baklyktor vars reflexer fångade lampskenet från macken. “Innan vi börjar vår gemensamma resa, broder, vill jag be dig sätta på dig denna.” Mannen drog fram en svart tygpåse ur kåpan och räckte den till Sven-Erik. “Självklart” sa Sven-Erik som inte visste till sig av upprymdhet. Han krånglade påsen över huvudet och imponerades av hur effektivt den stängde ute ljuset. Han kände en hand ta honom i armen och lät sig villigt ledas bort till bilen.
“Äntligen” tänkte Sven-Erik.