Från Sundet till Sápmi.

”OK. Let’s move to Kiruna. But I’ll never sit on a fecking snow-mobile” sa min kära irländska hustru Kate efter vi landat I beslutet att dra upp bopålarna I Helsingborg till förmån för en (i allt väsentligt) oviss tillvaro i Kiruna. För mig var det lite enklare. Jag ville hem till norr och var otroligt sugen på mitt nya jobb. Efter decennier i den klassiska musikbranschen skulle jag börja arbeta på den samepolitiska arenan med frågor jag gradvis kommit att uppfatta som viktiga för mig. Tonårsbarnen, som skulle stanna kvar i Stockholm för musikstudier, hejade på. ”Det är dags för dig att byta jobb, farsan. Du börjar bli för sarkastisk” sa en av dem. Lite avundsjuka var de på minstingarna dock. De små skulle nu få möjlighet att börja på Sameskolan i Kiruna och få växa upp med kultur och språk på ett sätt som de äldre barnen inte fått. Vi kom överens om att se till att jobba lite tillsammans på samiskan, jag och de äldre sönerna. Så här i retrospektiv har det nog mest blivit små musikaliska och konstnärliga projekt där de visat upp en överraskande aktivistisk sida. Får återkomma kring sönernas skapande vid tillfälle.

Hustrun Kate. Frilansmusiker extraordinaire. Att hon flyttade med till Kiruna/Giron är oerhört stort. Van vid att ha kontinenten nästgårds eller i vart fall extremt lättåtkomlig oavsett färdmedel, skulle hon nu tvingas rita om sin även i normalfallet hårt utmanade logistik. Norrbotten är kanske inte det som de flesta frilansmusiker tänker på som det område som mest sjuder av konsertmöjligheter. Men även den bilden skulle komma att utmanas. Och så här efter åtta månader kan vi konstatera att vi har överlevt de lite längre restiderna och den inledande totala bristen på barnvakter. Kate tycks dessutom ha funnit en ny, oförmodad hobby: snöskottning. En sport som definitivt aldrig tidigare funnits på hennes work-out-meny.

För att inte förirra mig in i samtliga de inspirerande spår som flytten har inneburit, ska jag bara ge två bilder som stärker mig i mitt vägval. Den ena rör det faktum att jag har en hel del släkt häruppe. Det må vara långt mellan samhällena, men ändå är det märkligt nära mellan människorna. Jag blev därför väldigt glad när jag, strax efter flytten i augusti var på den lokala hamburgerrestaurangen Frasses. Plötsligt reste sig en av de andra matgästerna, klev fram och sa kort och gott: ”Vi är släkt.” Det visade sig vara min syssling (eller andrakusin som man snarare säger här) Mats. Dessutom, visar det sig, en särdeles musikalisk släkting! Bilden till bloggtexten är tagen ute vid hans stuga. En av tonårssönerna tronar högst upp på en snöhög med utsikt mot Kebne. Ett härligt fönster öppnades.

Sedan det en bekant kallar ”släpvagnsindex”. D.v.s. att måttet på ett bra ställe att bo på, relaterar till hur lätt det är att låna grejor av grannar. Detta aktualiserades när jag förtvivlat försökte hyra ett släp för att flytta vårt bohag från andrahandslägenheten i Lombolo till det nya huset. I desperation frågade jag en av mina nya kollegor var man bäst kunde hyra släp. Pilsnabbt svarade hon: ”Jamen, låna mitt.”

Chockerande lättillgänglig opera …

Precis vid pandemins utbrott uruppfördes min tionde opera – Makten och härligheten i Helsingborg. Allt var nytt med pandemin, men de rådande restriktionerna och stadens ambition om att så länge som möjligt hålla kulturen igång gjorde det möjligt att ändå framföra verket.

Nu då jag komponerat ytterligare en opera, inser jag att jag inte ens landat i att den förra framförts. En pandemieffekt, troligen. Parallellt, bl.a. i facebookgrupper bara delvis tillgängliga för mig, uppstod en diskussion om lämpligheten i att en konserthuschef också var konstnärligt verksam. En för mig okänd musiker gav sig på att skriva en längre drapa som syftade att framställa mig som en samvetslös narcissist. En journalist hörde av sig till ett branschmagasin med tips om att göra ett avslöjande reportage/gräv om mig och min tid som chef i musiklivet, med samma syfte som den okände musikerns.

För min del var det både självklart och ett av många möjliga sätt att gestalta ett chefskap på en konstnärlig institution. Dock bidrog skeendena och det förutsägbara (och låga) skyttegravskriget till mitt beslut att lämna. På många sätt speglade debatten resonemangsnivån i branschen som präglas av en generell oförmåga att hålla flera tankar igång samtidigt. Inget ovanligt eller specifikt för just musiklivet, men för mig som varit i den korselden i decennier var det nog.

När jag nu har tid att titta tillbaka, gläds jag storligen åt projektet Makten och härligheten. Hanna Höglunds rasande roliga libretto. De fantastiska sångarna – Ulrika Tenstam, Amelia Jakobsson Magnus Kyhle och Carl Ackerfeldt – gav ett eget liv åt rollfigurerna tillsammans med konserthuskören och HSO under Stefan Solyoms sedvanligt briljanta ledning.

Många fina recensioner blev det också. Kanske mest glädjande var den i P1 (som jag inte hittar länk till) – som tyckte att musiken och texten ”lekte så fint ihop”. Flera uttryckte en sorts överraskning över det lättillgängliga anslaget i musiken. Expressens recensent tyckte till och med tonspråket var nästan chockerande lättillgängligt.

Det tycker jag är intressant. Min egen spaning är att det tycks finnas en förväntan på ny opera att vara trögfotade monument som inte inlåter sig i samspel med vare sig scen eller publik. Kanske är det en del av den klassiska sfärens allmänna utmaning – svårigheten att frigöra sig från bubblan och de många lager av självbilder som sitter i vägen för överraskningar och kanske till och med för (gud förbjude) spelglädje. Ett annat sätt att se det är förstås att detta att komponera opera ofta blir till en laddad historia – produktionerna (de få som äger rum av nyskriven opera) är inte sällan laddade med prestige, inte minst genom sin sällsynthet. Som tonsättare kan det därför vara svårt att sänka axlarna. För revitaliseringen av operaformen tror jag för egen del på en slankare produktionsapparat och en snabbare tillkomstprocess med dynamisk dialog mellan de olika ingående kreatörerna. I juni har min elfte opera (eller kanske rentav sångspel) premiär inom ramen för Festspelen i Piteå. Jag kommer (om tid ges) skriva ett inlägg om hur det varit att komponera opera som också tar spjärn i mitt eget ursprung – det samiska och tornedalska. På tal om chockerande lättillgänglighet.

Här några recensions-citat om Makten och Härligheten i urval:

”Akademien träder fram som gestalter i en feberdröm” […] ”Österlings tonspråk är kommunikativt, melodiöst och lättillgängligt – nästan chockerande mycket så om man jämför med hans instrumentala kompositioner. Det är uppenbart att denna opera är ägnad att tilltala så många som möjligt. Det är bra, för verket är smalt nog som det är – det handlar om några kändisar från kultureliten, här höjs absolut inte blicken till vad Metoo innebar för samhället i stort. Vilket man får vara tacksam för, politiska krönikor passar inte som operaarior.” Expressen

”Minioperan om krisen i Svenska Akademien är ett litet elakt och intelligent mästerstycke. Fler måste få chansen att ta del av den.” […] ”SVT, det är vad ni och vi väntat på i dessa dagar då världen dör, inte med ett skrik utan med en hostning. Spela in! Sänd!” Dagens Nyheter

”Österlings komposition är ett bubbelbad av klassisk opera, ny opera, musikal och trams (blåsinstrument som närmast åstadkommer pruttljud!). Det fungerar utmärkt, variationsrikt, vackert och engagerande.” Kristianstandsbladet