Poänglösheten

Under arbetsnamnet ”Poänglösheten”, kommer jag med ojämna intervall lägga ut skisser på något som eventuellt kommer bilda utgångspunkten för ännu en s.k. spänningsroman. Dessa textskisser tar spjärn mot den fond av håglöshet som griper omkring sig i en pandemidrabbad tid, men också mot den enorma destruktiva kraft som bor i samma håglöshet. Den negativa energi som kan utvinnas ur frustration tycks vara oändlig. Den har också starka beröringspunkter med de utmaningar kulturinstitutioner står inför. Hur långt kan människor gå om självbilden hotas, om det invanda ruskas om och om de sedan lång tid etablerade hierarkierna utmanas? Går den lurande insikten om att försvaret av den egna filterbubblan är poänglöst att vända till något positivt, eller är går allt med nödvändighet åt helvete? David Westerdahl (känd för den som läst ”Ond Musik”) gör åter entré i en berättelse som småningom närmar sig en (fiktiv) symfoniorkester. Men först får vi lära känna Sven-Erik.

  1. Sven-Erik

[Le Cahos – L’Eau – L’Air – La Terre – Le Feu]

Stockholm i maj kunde vara ljuvligt, men i år hade staden badat i det gråaste och mest glädjelösa väder Sven-Erik upplevt sedan den där gången för snart tjugo år sedan när han flyttade in till staden och Jungfrugatan från uppväxtens Sundsvall. Jungfrugatan, som sträckte sig genom Östermalm bort emot nedre Gärdet genom relativt fashionabla kvarter, hade blivit hans gata. Genom de fackliga förtroendeuppdrag som hade fört honom till huvudstaden, hade Sven-Erik erbjudits möjligheten att till en förmånlig hyra överta ett förstahandskontrakt i fastigheten som ägdes av ett bolag i vilket förbundet hade styrelsemajoritet. Åren hade gått och de fackliga uppdragen hade bytts mot arbete för moderpartiet.

Trots att hyreskontraktet villkorats mot de tidigare uppdragen i förbundet hade han fått behålla lägenheten. Sven-Erik visste mycket väl att en och annan nog skulle anse att hanteringen var en smula korrupt. Samtidigt fordrade hans roll, som egentligen hade förändrats mycket lite efter övergången till partiet, att han hade närheten till de restauranger och klubbar där hans superkraft bäst kom till sin rätt. Superkraft var hans egen benämning på hans internt hyllade förmåga att överbrygga motsättningar mellan aggressiva meningsmotståndare och skapa god stämning i sammanhang där förutsättningar egentligen saknades ens för ett småleende.

Den borne diplomaten, skulle man kanske kunna tro. Men högtflygande diplomati var inte Sven-Eriks grej. Hans territorium var istället bordssamtalet, det till synes oförutsedda mötet i baren på Riche, drinkbordet på Ryska ambassaden, toalettkön eller skaldjursbuffén på kursgården eller konferenscentret. Det var på sådana platser som Sven-Erik, allt efter behov, blev till den oslagbare strategen, den charmige konversatören, den kunnige ciceronen eller till den i det här jävla landet alltför sällsynte eldsjälen. Han var strax under medellängd och hade en klädsam rondör som ackompanjerade det höga hårfästet ovanför de plirande ögonen. Tillsammans bidrog dessa fysiska företräden till att ytterligare stärka hans trovärdighet. Som regel placerade nya bekantskaper honom i det mentala facket för icke hotfulla och trygga farbröder. En hittills okänd men välkommen avlägsen släkting. Med sin osvikliga blick för vardagens humor och med vokalfärgerna marinerade i Indalsälvens mörka vatten, navigerade han virtuost fram till det mål som satts för kvällen; ytterligare en röst för något av partistyrelsens projekt, ytterligare en underskrift till en debattartikel eller ett med en sup beseglat löfte om att gå emot en vilseledd partifraktion som lyckats få gehör i något av Riksdagens utskott. Fram till pandemins utbrott hade han på fritiden också deltagit flitigt i föreningsarbete – främst i ett par föreningar som hade norrländsk kulturhistoria och släktforskning på agendan.

Dessutom fanns logen. Sven-Erik tyckte att han hade ett rikt liv och hade därför aldrig på allvar övervägt en nära relation. Han hade aldrig ens riktigt sett poängen med det. Att döma av de livsberättelser han dagligen fick sig till livs bar äktenskap snarare med sig en onödig mängd ångest och en känsla av att befinna sig under ständig besiktning av sin partner. Behovet av sex kunde han lätt stilla med till intet förpliktigande möten på någon av alla de kursgårdar hans värv förde honom till. I undantagsfall hade någon av romanserna (som man med en välvillig omskrivning skulle kunna kalla affärerna) utvecklat sig till återkommande inslag under något eller ett par år innan Sven-Erik valt att avsluta det föregivande någon lämplig privat katastrof som till och med kunde ge honom en dos sympati från den förskjutna. Däremot tycktes hans törst för kamratskap och sammanhang vara oändlig. När han hade bott i fem år i Stockholm hade han insett att han hade en lucka att fylla i sitt liv. Invalet i logen hade därför varit en stor stund. Ritualen, fylld av mystik och för honom okänd symbolik, hade uppfyllt honom och rört honom till tårar. Han hade känt sig upphöjd. Han, Sven-Erik, skogsarbetarsonen, var nu broder med ett tvärsnitt av de mest inflytelserika männen i Stockholm. Genom ordens internationella status var han länkad till tusentals bröder över hela världen. Bröder som såg honom som sin like. Pandemin hade därför kommit som ett hårt slag mot hela Sven-Eriks väsen och verksamhet. På det professionella planet hade hans betydelse reducerats. Hans superkraft fordrade nämligen fysiska möten. Handskakningar. Förtroendefulla grymtningar utan iakttagande av fysisk distansering. Även om vissa möten alltjämt hade kunnat äga rum med fysisk närvaro, blev dynamiken en annan när alla satt med ett par stolars mellanrum. Ofta hade dessutom mötesdeltagarna uppmärksamheten riktad mot en skärm, där någon, som för dagen uppvisat lindriga symtom, deltog i ofta fördröjd och pixelerad version. I takt med att han känt sin superkraft förtvina, utsatt som den var av den nya verklighetens kryptonit, hade han noterat hur andra istället fått luft under vingarna. Med stigande frustration åsåg han hur andra snabbt lärde sig alla nya appar och deras funktionalitet. Hur de kunde styra en konversation genom att ha ett tekniskt kunskapsövertag.

Nu, ett drygt år efter pandemins utbrott, var det ännu oklart när restriktionerna slutgiltigt skulle lätta. Paniken lurade ännu om hörnet, trots att de i rekordfart framtagna vaccinen börjat fördelas över landet. Inte bara paniken – en tilltagande och ofta missriktad vrede blev allt oftare synlig i samhället. Och all vrede och frustration åt sig givetvis även in i de miljöer som var Sven-Eriks. Tonläget på sociala medier hade skruvats upp till nya och för Sven-Erik skrämmande nivåer. Den ena samhällsföreteelsen eller “katastrofen” efter den andra fick dagligen sina syndabockar utsedda av de allt mer energiska amatördomarna som satt hemma vid sina tangentbord. De snabbt uppflammande och hatiska dreven mot enskilda, alltifrån makthavare till mannen som fångats på bild stående lite för nära i ICA-kön, var en del av pandemins allt vanligare och dramaturgiskt förutsägbara inslag.

Som det politiska och sociala djur Sven-Erik var, hade han i början av pandemin fortsatt att använda Facebook. Han lade godmodigt ut sin sedvanliga blandning av trygga iakttagelser. Bilder på “dagens kontor”. Privata funderingar och glimtar från hans ideella arbete med släktforskningen. Snabbt hade han erfarit att landskapet nu var ett annat. Allt kunde vridas ur ens händer och bli till ett trubbigt verktyg för någon annans frustration och vasst formulerade hat. Efter att han publicerat en bild från ett fysiskt distanserat möte med Riksdagens Kulturutskott hade kommentarsfältet snabbt fyllts av hatiska kommentarer om några av utskottets kolleger. Sven-Erik hade omgående plockat bort inlägget och därefter valt att skräckslaget iaktta hur polariseringen ökade och hur bekanta han hållit för balanserade individer tycktes förlora förståndet inför öppen ridå. Det hela blev inte bättre av att hans föreningsengagemang gick samma väg som yrkeslivet. Hans älskade föreningar, som båda höll till i trånga källarlokaler, hade valt att hålla sig till det de kallade försiktighetsprincipen. Inga fysiska möten skulle äga rum i lokalerna innan vaccinet gett de önskade resultaten. Ordensmötena var också inställda på obestämd framtid. Veckobreven från logens övermästare gjorde mycket lite till för att uppväga förlusten av stämningen i Ordenssalen och de förtroliga samtalen i baren efter brödramiddagen.
Därför hade Sven-Erik känt sig både lycklig och utvald den där dagen i början av maj när det första handskrivna brevet dumpit ned på hallmattan i lägenheten på Jungfrugatan.

Bensinmacken var stängd.
“Märkligt”, tänkte Sven-Erik. “Men det är väl en del av planen”.
Instruktionen hade också varit tydlig. Det var ingen tvekan om att det var rätt plats. Han ryste av välbehag inför vad som skulle kunna utveckla sig till ett riktigt äventyr. Kanske, med lite tur, hans livs äventyr. Han vinkade av taxin och såg sig om. Utanför lampskenet som lyste upp pumparna låg platsen i det halvdunkel som försommaren som regel bjöd på så här dags på kvällen. Trädkronorna vajade lojt i kvällsbrisen. Lövprasslet blandade sig med motorledens brus som i en stilla och glädjelös dragkamp. Han kände doften av nyslaget hö blanda sig med avgaser och mackens tunga bensinångor. På håll såg han ett kyrktorn resa sig mot natthimlen. Han var obekant med trakterna söder om Stockholm och hade ingen aning om vad kyrkan hette. Sven-Erik gjorde en mental notering om att kolla upp det när han kommit hem. Säkert fanns en och annan intressant historia berättad om platsen och kyrkan att googla fram. Han skulle inte förstöra inledningen på äventyret med att börja pilla på sin telefon. Ett krasande ljud, som av fotsteg på grus, fick honom att rikta blicken mot den stängda butiksbyggnaden. En rörelse? Mörkerseendet hade visserligen blivit väsentligt sämre med åren, men nog stod där någon? Sven-Erik började försiktigt röra sig i riktning mot platsen varifrån ljudet tycktes ha kommit. Först när han var riktigt nära, och efter att ha snubblat över en luftslang som slarvigt lämnats hängande ut genom en glasdörr, fick han syn på källan till ljudet. Sven-Erik undslapp sig en ljudlig utandning när han tog in bilden. Likt en staty stod en reslig figur framför honom iförd fotsid, svart kåpa. Huvan täckte ögonen, och i dunklet kunde Sven-Erik bara vagt urskilja ett par ihopknipna, tunna läppar. Runt midjan var ett tjockt rep knutet. Sven-Erik stannade ett par meter framför mannen. De båda stod så en stund i tystnad och betraktade varandra innan mannen i kåpan till slut tog till orda.
“Broder Sven-Erik. Välkommen.”

En fyllig stämma. Värdig kåpan och stundens upphöjt mystiska allvar, tänkte Sven-Erik.
“Tack” sa han, uppfylld av ögonblickets närmast elektriska laddning.
“Vi ska strax sätta oss tillsammans i bilen här bakom.” Mannen gjorde en värdig rörelse i riktning mot mackens mörklagda baksida. Sven-Erik kunde skymta ett par baklyktor vars reflexer fångade lampskenet från macken. “Innan vi börjar vår gemensamma resa, broder, vill jag be dig sätta på dig denna.” Mannen drog fram en svart tygpåse ur kåpan och räckte den till Sven-Erik. “Självklart” sa Sven-Erik som inte visste till sig av upprymdhet. Han krånglade påsen över huvudet och imponerades av hur effektivt den stängde ute ljuset. Han kände en hand ta honom i armen och lät sig villigt ledas bort till bilen.
“Äntligen” tänkte Sven-Erik.

Nytt jobb.

Så har det blivit officiellt. I augusti påbörjar jag en ny anställning. Inte bara det. Man kan säga att jag åtminstone för en period helt byter inriktning. Jag blir Kanslichef för Sametinget, eller som den samiska titeln lyder: Hálddahushoavda. Jag har noterat en viss förvåning bland bekanta kring detta vägval. Kanske är det så att vi som arbetat länge inom musikområdet (eller kanske inom vilken som helst given bransch) tycker det är överraskande när någon till synes plötsligt byter fot. Samtidigt har jag kunnat notera att just detta blivit vanligare under pandemin. Musiker som blir omskolar sig till sjukvårdare. Eller hittar arbeten som på annat sätt ger ny mening. Bevekelsegrunderna varierar. Och alla äger sin giltighet.

För egen del handlar det inte om ett farväl till musiken. Man ägnar inte dryga trettio yrkesår åt musiken för att plötsligt komma på att man inte gillar musik. Om man inte är ovanligt senfärdig. Jag har har under mer än trettio års tid ägnat mig åt att på olika sätt, parallellt med själva musikskapandet, arbeta för förändring i ett musikliv som har många utmaningar – finansiella, kulturpolitiska och konstnärliga.

Samtidigt med att en del av mig har gradvis kommit att bli allt mer ”underväldigad” (begrepp stulet av den käre Stefan Solyom) av de ofta begränsade manus som vår musikbransch producerar (avseende förändringsbenägenhet kontra viljan att försvara erhållna positioner), har ett nygammalt engagemang tagit en allt större plats i mig.

Jag har inte gett mitt samiska ursprung någon stor plats tidigare i livet. Det har funnits med som en varm återklang av något förlorat, en obestämbar saknad. Den samiska identiteten har i min släkt varit satt på undantag genom de rätt listiga administrativa drag som den svenska statsmakten gjorde för att gradvis assimilera den del av den samiska befolkningen som inte ingick i mallen för hur ”Lappen”, ”Halvlappen” eller ”Rasbastarden” skulle leva och bo. Kategoriklyvning, kallades det. Den tystnadskultur och det identitetslimbo som dessa åtgärder skapat lever många med än i dag.

I min nya roll kommer jag arbeta mycket med de samiska samhällsfrågorna. Språken. Kulturen. Näringarna. Mycket kommer att handla om att bereda beslutsunderlag – analysera och diskutera med de kunniga anställda på Sametinget om vägar framåt för myndigheten och parlamentet. En helt annan roll än jag tidigare haft, således. De redan påbörjade studierna i Nordsamiska (inspirerade av ”lektionerna” mormor gav mig i ett fjärran sjuttiotal) lägger jag nu nytt krut på. Och jag har sällan känt mig så motiverad.

Jag närmar mig uppdraget med ödmjukhet inför att jag i många avseenden är nybörjare på ”det samiska”. Jag, som typiskt resultat av ett kolonialt strategiskt arbete, har inte blivit en bärare av kultur och språk, mer än perifert. Det jag inte är nybörjare i, är dock kunskapen om teknikerna för synliggörande och förmågan att hitta en väg i en argumentationsdjungel. Det är en kapacitet jag hoppas kunna bidra med.

Bifogat är en länk till ”highlights” ur min oboekonsert, kallad Máttaráhkká. Jag började skissa på den i huvudet för många år sedan, men 2018 fick den gestalt genom den oboisten Arnaldo de Felice, dirigenten Alfonso Scarano och Thailand Phil.https://www.youtube.com/watch?v=ccCBSFZNKN8&feature=youtu.be

Orkestervärlden och inaktivismen.


Efter en märklig och skrämmande vår, börjar tankar så smått formas kring hur vår del av samhället, den klassiska musiken, kommer välja att fortsätta när väl restriktionerna lättas upp. I The Guardian uttalade sig för några veckor sedan några välkända dirigenter om omöjligheten i att tänka sig att fortsätta med att stoppa in nittio musiker i ett plan för att åka och spela i en stad där det redan finns minst en orkester som spelar samma repertoar. “Vanity publishing” kallar John Summers vid Hallé-orkestern beteendet. “The days of all these orchestras going over the globe – this is unthinkable” säger Simon Rattle. Glädjande att se att fler inser musikindustrins del i det globala krisläge som lite grann hamnat i skymundan under corona-pandemin. 

Men “hållbarhet” har många aspekter. Hur kommer den klassiska musikbranschen ta sig an det faktum att repertoaren alltjämt kan sägas cirkla runt sig själv i en fördefinierad historisk läsart? [1]Kommer man i framtiden arbeta hårdare för att inkludera fler utifrån såväl innehållsliga som kommunikativa perspektiv? Finns det naturlagar som gör en hel säsong med enbart kvinnliga tonsättare eller en säsong med enbart afrikanska tonsättare omöjliga? Eller en säsong där man på ett intelligent sätt problematiserar hela det klassiska musikaliska arvet?

Det finns förstås inga sådana naturlagar. Men hinder finns, trots att uppdragen som regel medger en väsentligt mer diversifierad repertoarpolitik och manar till ett större mått av inkluderande i de kommunikativa aspekterna. Istället tycks de flesta välja att återberätta ungefär samma historier och ännu slå vakt om en kanon som trots allt är möjlig att förändra. Så vad är problemet? Kan det vara så att det råder oklarhet om vem som är uppdragsgivaren? Är det skattebetalarna eller är det musiken själv? 

Den offentligt finansierade musiken i Sverige tycks nämligen mena att musiken dikterar villkor och uppdrag som är större och starkare än de uppdrag som faktiskt knyter orkestrarna till sin finansiering. Kan det vara så?

I relation till de kulturpolitiska uppdrag som finns, råder alltså en form av inaktivism. Till den milda grad att reaktionerna i branschen blir starka om någon i leden försöker aktivt förhålla sig till de grunduppdrag som formuleras i bl.a. de nationella kulturpolitiska målen. Någonting är helt enkelt lurt i branschen. 

Och vad är det som skapar om inte konvulsioner så i vart fall en påtaglig tremor hos delar av det (svenska) klassiska musiklivet över de tämligen små förändringar som vi genomfört i Helsingborg? Är det den mediala uppmärksamheten?[2] Eller är det en rättmätig vrede över en förmodat narcissistisk chefs härjningar med våra skattemedel, så som en nyligen publicerad artikel i en tidskrift vill göra gällande? Eller är reaktionen ett tecken på något annat, mer sammansatt och utmanande för hela orkesterbranschen och för musiken som konstform?

Frågorna är, som ni märker, många. 

I en serie (vet ej hur lång den blir) texter tänkte jag därför försöka beta av några ämnesområden som intresserat mig genom åren, och som jag försökt arbeta med.

 Det blir personligt. Min förhoppning är dock att texterna ska kunna föda konstruktiva diskussioner kring ett ämne som engagerar många. Jag har ambitionen att problematisera det vi tar för givet, därför att vi så sällan gör det. Vikten av att göra det har inte minskat i det som kallas corona-tider. Men också vill jag med dessa texter ge en bottenplatta av tankar som är vägledande för det förändringsarbete och de utvecklingsstrategier jag sedan 2016 arbetar med i HSO, tillsammans med ett stort gäng kompetenta medarbetare. Målet för dessa strategier är det jag kallar för det kreativa konserthuset. Vägen dit kantas av olika typer av reaktiva mönster hos dem som tar del av arbetet på olika sätt. Kanske kan dessa texter också bli till inspiration för blivande ledare inom det klassiska fältet.

 En sommarkväll läser jag en artikel i det amerikanska nätmagasinet Van Magazine, ett magasin som ofta försöker problematisera och syna det klassiska musikfältet. I artikeln står bl.a. “In a very white audience, listening to a very white orchestra, we don’t seem uncomfortable enough.” Artikeln beskriver hur lätt den klassiska musiken tycks kunna tas som gisslan av högerextrema krafter, och hur lite området tycks värja sig mot de kopplingarna.
Hur vi hellre återkommer till Karajans legato än till hans medlemskap i nazistpartiet. Samtidigt får jag av en vän ett tips om några inlägg som skrivits av den amerikanska kulturpolitiska profilen Arlene Goldbard[3]. Hon beskriver hur elitkulturen i USA vid förra sekelskiftet genom institutionerna skapade ett eget skyddsrum mot vågen av invandrare. Det handlade om att rena den klassiska musiken från folkliga inslag, den högs konsten från den låga. Det handlade, med Henry Lee Higginsons, grundaren av Boston Symphony Orchestras, ord om att “Educate, and save ourselves and our families and our money from the mobs”.


Erik Marks von Würtemberg, friherre (under en tid utrikesminister) och en av dem som vi förra sekelskiftet lobbade kraftfullt och lyckosamt för en statlig finansiering av svenska orkestrar, rör sig i utkanten av samma resonemang. Med en (kanske mer svenskt rotad) syn på vikten av orkestrar som ändå spelar i en vidare “rayon” utanför sina residensstäder, för att på så sätt bibringa även lantligare miljöer den goda musiken, är det ändå perspektivet av att det är en högre stående musik (sådan som kan kallas “konst”) än ”kafémusikens, operetternas, grammofonernas och handklaverens tid” kunde prestera det var fråga om. Positionen är alltså från början satt för de musikaliska templen, som händelsevis ofta byggs just som tempel. Och den goda musiken ska man närma sig med vördnad.


Ganska tidigt i konserthusens relativt korta historia etableras muntligt traderade begrepp som “Den stora traditionen”. Den stora traditionen, som kan sägas utgöra den klassiska kanons sammanlagda vikt, kräver sin plats och börjar så småningom bli allt viktigare än många andra möjliga konstnärliga perspektiv. Denna amorfa entitet blir också den man mäter det nya mot. Nålsögat för det nya krymper i samma takt som utrymmet för kanons centrala verk, och verk som liknar dem, ökar. Gradvis förskjuts alltså en inledningsvis mer livaktig relation till det nykomponerade, samtida, mot att i huvudsak servera en meny som primärt koncentrerar sig på kanon.

I våra dagar har bland andra Kulturrådet pekat på att i fråga om t ex jämställdhet i repertoarfrågor ligger orkesterområdet långt efter de andra konstformerna. Det utgick under ett antal år särskilda statliga pengar för att försöka stötta branschen att fumla på sig jämställdhetsglasögonen. 

Tillbaka till förra seklet. Det som då gradvis sker är att den ursprungliga blandningen mellan kreativa och performativa perspektiv försvinner till förmån för en primärt performativ, alltså med fokus på framförandet och hur det framförs istället för försök att formulera ett varför och beträdandet av okända musikaliska stigar. Ett perspektiv som bl.a. ger grund för oändliga utgivningar av Brahms- och Beethovensymfonier på skiva. Men det gifter sig också med det som sker i jet-ålderns inträde: möjligheten att skapa ekonomier kring att samma verk framförs på många platser av samma personer inom kortare tidsrymd än tidigare.

Gradvis blir symfoniorkesterns rum ett rum där de estetiska strider som en gång omgärdat de verk som spelas redan är utkämpade. Som regel berövas också verken sina kontexter, vilket skapar en objektifierande situation. Ett argument som ofta framförs till förmån för den kontextlösa och spelliste-liknande hanteringen är att musiken transcenderar tid och rum. Det spelar liksom ingen roll att vi – exempelvis – inte kan chockeras på djupet av Beethovens plötsliga fortissimon längre. 

Eller? Är det då verkligen Beethoven vi framför? Eller är det en objektifierad variant som Beethoven helst sluppit, även till priset av svunnen hjältestatus?

Återlyssnandet trivs bra ihop med återskapandet. I överförd (och en smula raljant) bemärkelse skulle det kunna sägas likna vid en situation där fokus ligger på hur den senaste pietetsfulla renoveringen av “Batavernas trohetsed” blev och hur den nya ljussättningen i så fall stod sig mot den förra.


För mig har det performativa en självklar och viktig plats, vill jag understryka. Det finns många och starka poänger med att underhålla hantverkstraditioner, historiska musikaliska idiom och olika typer av uppförandepraxis. Men frågan är vad det gör med en konstnärlig verksamhet om detta perspektiv är både centrum och periferi för den huvudsakliga inre processen?


Jag verkar i en bransch som jag upplever har klara kopplingar till det man skulle kunna kalla för ett essentialistiskt perspektiv – ett som grundar sig på idén om att objektens egenskaper kan sägas vara väsentliga och därmed essentiella för objekten. Men essentialismen hävdade också att folkgrupper och nationer har medfödda och oföränderliga uttryck. Folksjäl.

Jag kommer tänka på essentialismen för att jag drar jag paralleller till hur ofta vår miljö reflexartat hävdar kvalitativa perspektiv som det som står emellan orkestrarna och en möjlig förändring. Minsta arrangemang, som inte är i original, hävdas ofta vara en sorts orätt begången mot en konstnärlig idé, trots att många historiska tonsättare gladeligen skulle arrangerat om vad som helst för möjligheten att bli spelad. Så även i dag. 

Och även jämställdheten blir genast en fråga om historien, det förment äkta. Hur det var på “riktigt”. Det fanns ju färre kvinnliga tonsättare när den stora traditionen formades, ergo ska vi med respekt för sanningen och det äkta spela lika många kvinnliga tonsättare som då. Eller som en tonsättarkollega uttryckte sig (på 1990-talet): “Nämn en kvinna som komponerat en enda sats i en stråkkvartett av Beethoven!”.

Där har vi inträdesvillkoren i en essentialistisk värld. Konstmusiken är en sorts “natur”. Istället för aktiva val gjorda av människor med makt, är den ojämna fördelningen vi ser resultatet av hur det är. Här har vi ett av ”hindren” jag nämnde tidigare i texten. Som hinder betraktat har det mer karaktär av intellektuell utmaning. Men likväl – en del av det motstånd som finns mot en teoretiskt möjlig ”fri” programsättning. 


Det är symtomatiskt att varje försök till förflyttning i denna värld möts av olika typer av konvulsioner. Jag har själv fått uppleva styrkan i det som bara kan betraktas som vrede över att sammanhanget utmanas. I en tidskrift utkom nyligen en artikel där skribenten ger sig på att försöka misstänkliggöra mitt förändringsarbete med HSO. De logiska saltomortalerna och osanningarna till trots, anar jag att skribenten säkert hittat hem till läsare som delar en extrempolitisk position.


Politiskt korrekt är ett begrepp som ofta kommer upp närhelst förändringar antyds inom den klassiska musikvärlden. Det begrepp ska förstås nedsättande i en värld där naturen är given och där avsteg måste betraktas som falska. Begreppet har sina rötter i extrempolitiska positioner och dess motsats, “politiskt inkorrekt”, är en långt coolare historia. Här tillåts man vara sin natur. Man tillåts vara lite rasist, lite sexist, lite homofob. Så där som vi alla är. Hur svårt kan det vara. Plötsligt, som politiskt inkorrekt, finns en hel massa saker man får säga “i det här jävla landet”.


Det arbete med förändring som jag bedrivit, med mina medarbetare i Helsingborgs konserthus, har ibland  beskrivits som just politiskt korrekt. Och att jag till exempel programsatt en konsert som gestaltat olika samiska perspektiv beskrivs som ett led i en trend som handlar om att vinna fördelar. Och att lyftandet av tonsättare som är kvinnor skulle vara utslag av “jämställdhetsaktivism” (även detta ska förstås som nedsättande i sammanhanget).


Men uppriktigt sagt. 

Alla svenska orkestrar har på olika sätt och sedan länge i uppdrag att särskilt arbeta för jämställdhet, yttrandefrihet, synliggörandet av minoriteter med flera perspektiv som inlemmats i många delar av det offentligfinansierade kultur-Sverige. På många håll stöter perspektiven på patrull just eftersom de utmanar positioner som upplevs som de äkta, naturliga. Essentiella. I konserthusvärlden är dock själva processen knappt påbörjad.

Det är en sorts inaktivism som råder, snarare än “jämställdhetsaktivism”.


Det finns heller ingen belöning för den som väljer att lyfta t. ex. de samiska perspektiven eller hållbarhetsperspektiven i den här branschen. Och heller inga ekonomiska bestraffningar är att vänta för de orkestrar som väljer att hålla sig till den essentialistiska läsarten av den stora traditionen, där varken kvinnor (i någon större utsträckning) eller samer får plats. Av kvalitetsskäl.

Däremot finns reaktionen, som gör mig än mer motiverad att försöka iscensätta de (av riksdagen antagna) nationella kulturpolitiska målen i klingande form. Reaktionen i form anonyma hatbrev, insändare som är arga på en nivå som jag menar saknar proportioner, debattartiklar skrivna utifrån en (återigen) extrempolitisk position, ägg kastade på mitt vardagsrumsfönster – med mera. Men också: en breddad sammansättning av publiken. Under den direktsända konserten betitlad ”Samer” den 6 februari i år syntes för första gången koltar bland kavajerna och klänningarna på Helsingborgs Konserthus.


De nationella kulturpolitiska målen beskriver kulturen som en fri och obunden kraft. Rötterna i yttrandefriheten. Allas rätt till konsten och därmed allas rätt att tolka den och tycka saker om den. Alla de olika perspektiv som uppfattas som artfrämmande för en miljö som är självbekräftande och motsätter sig “insläpp” av de andra, “mobben”, för att tala med Higginson, bör utmanas. Än så länge har vi den friheten, genom beslut av riksdag och i olika former traderad via regionala och kommunala uppdrag. 

När vi startar upp igen efter Corona-pandemin hoppas jag på flera saker. En av dem rör vår förmåga att arbeta med att göra konstmusiken till en samtalspart till samtiden. Att vi går mot en tid där konstmusiken kan återta kontexterna, de som fram till en viss punkt i historien var självklara. Musikens “varför”. Bågen måste kunna spännas från det serena och meditativa, via katastrof- och naturskildringar och vardagskommentarer till det satiriska, skrattet och även det politiskt syftande.

För det medger (än så länge) det politiska ramverk som skapar våra uppdrag. Att förbigå den möjligheten med tystnad, i vördnad för den stora traditionen, är som att långsamt döda konstmusiken. Till förmån för en alltmer krympande repertoar som ser alltmer likadan ut över hela världen, i analogi med publiken. Grunden för konstnärlig frihet finns i de kulturpolitiska målen. Här finns sprängkraften.

Låt oss vara politiskt korrekta och gestalta dem, medan tid är.

I nästa text kommer jag försöka mig på att beskriva vår ”bubbla”(som jag valde att kalla fenomenet i en DN-artikel [4]). Jag tar mn utgångspunkt i problemet med att allt för många tänker samma sak i en bransch som törstar efter mångstämmighet.



[1] https://www.theguardian.com/music/2018/dec/13/orchestras-start-living-more-dangerously-igor-toronyi-lalic-lcmf

[2] 
https://www.theguardian.com/environment/2019/apr/18/we-are-not-doomed-cutting-carbon

https://www.theguardian.com/world/2018/may/31/swedish-helsingborg-orchestra-turns-homophobic-hate-mail-music

[3] https://arlenegoldbard.com/2020/05/08/arts-and-culture-part-2-so-what-should-arts-advocates-say-and-do-now/

[4] https://www.dn.se/kultur-noje/det-ar-viktigare-att-gora-det-man-verkligen-tror-pa-an-att-anpassa-sig/

Tankar om kanon.

”Nämn en kvinna som komponerat en enda sats av en symfoni av Beethoven”.

Så kunde det skämtas bland de unga tonsättare jag lärde känna i 90-talets Europeiska (till övervägande delen manliga) tonsättarkretsar. Skämtet är förstås inte bara ett uttryck för rätt tondöv humor. Den är ett led i ett aktivt osynliggörande av kvinnors musik som pågått i århundraden och ännu pågår. Meningen är också talande för en del av osynliggörandets teknik. Vi får nämligen veta vad som är det kvalitativa måttet. Utan att varaLudwig van Beethoven kan du heller inte komponera som honom. Att sedan tusentals män efter Beethoven haft övermodet att tro att de ska kunna bidra till Den Stora Traditionen är beside the point. Självklart har denna kompakta mur av män (och deras kollektiva besatthet av såväl sina mästares som av sitt eget mästerskap) gett upphov till alternativa strategier för kvinnor som utrustats med musikalisk begåvning och skaparkraft och –lust. Historiskt har de ibland hittat alternativa kanaler, långt från de ståtliga konserthusen. Men ofta inte.

Så kompakt har det aktiva motståndet mot att ge kvinnor plats att man också aktivt skrivit om musikhistorien. En kvinnlig tonsättare med stor europeisk karriär kunde med några enkla penndrag omvandlas till en uppskattad pianolärarinna. Osynliggörandet har också gripit bredare omkring sig. Det har inte enbart handlat om kön. Det har handlat om hela skalan – klass, sexualitet, etnicitet, politik, relationer. Män har ibland ansetts skriva feminin musik, av skäl som har handlat om allt ifrån sexuell läggning till etnisk tillhörighet. Det myller av ganska banala föreställningar om vilka rekvisit som måste vara uppfyllda för att verklig storhet ska kunna erkännas, har fällt krokben för många lysande begåvningar. 

Att tro att det skulle finnas någon form av objektiv och konstant version av det vi kallar ”kvalitet”, och att denna absoluta kvalitet skulle format vår kanon är inte bara naivt. Det är lite grand korkat också. 

Men det är samtidigt, för att vara rättvis, rätt begripligt att generationer av musiker, programråd och konserthuschefer svalt bilden. För det har ju, tills för inte så länge sedan, varit den endabilden som presenterats. Och forskning tar tid och kan vara lite jobbigt, särskilt som det tycks finnas tydliga svar redan. Och det finns dessutom en rätt samstämmig kår av musiker och solister som alla lärt sig älska ungefär samma saker. Bättre då att fromt hoppas på att tiden och utvecklingen ska på något (förvisso svårbegripligt) sätt skapa en större diversitet i utbudet. 

Skulle man kunna tro, alltså.

Som sagt. Många av oss har lärt oss älska det som anses utgöra kanon i den klassiska repertoaren. Men vi glömmer ofta bort att det är just det som skett. Vi har lärt oss. Och berättelserna, narrativet, om tonsättarna och deras musik har bidragit till att bära musiken vidare genom tiden. Men kvalitet är (snarare än en absolut mätbar nivå) en kollektiv och historisk överenskommelse som bygger på att tillräckligt många under en given historisk period ansett att just detta är värt att föra vidare till nästa generation av musiker. Och i en sådan process finns egentligen få ”organiska” eller naturliga urval. Här finns en back-drop av interna maktstrider, skolbildningar, musikvetenskapliga analyser av olika halt och dessutom motsatsen till osynliggörande: upphöjandet. Behovet av hjältar och titaner har också medverkat till att befästa vissa delar av de berättelser som alltjämt återberättas i våra konserthus. 

Och ju mer vi spelar något, desto fler blir vi som lär känna verken. Och vi gillar ju att känna igen saker. 

Ett, tu, tre har vi en verklighet där utrymmet krymper till förmån för det historien sagt oss är oundgängligt och ett måste. Men vad styrker bilden av det oundgänliga, egentligen? Vad är det egentligen som talar för att svaret på varje fråga vi kan ha om konsten, musiken, kärleken och livet måste vara ”Beethoven”? Eller ”Brahms”?

Ingenting, så klart. Det rör sig i själva verket om en självbekräftande rörelse inom vår egen bubbla. 

När jag och Blåsarsymfonikerna för snart tio år sedan tillkännagav att vi skulle genomföra en säsong kallad ”Skippa helskägg” lät inte reaktionerna vänta på sig. 

Företrädare för orkestrar (som inte var blåsorkestrar) menade då att vårt grepp, att spela 50/50 musik skriven av kvinnor respektive män, inte var möjligt i en ”riktig” symfoniorkester. Det kvalitativaurvalet var helt enkelt inte sådant att det skulle låta sig göras. 

På de tio år som gått sedan Skippa helskägg har man trots allt kommit på att det finns ett gäng kvinnor som är tonsättare och som håller det så kallade måttet. Och mer än så. Vi vet ju i dag att det finns musik av kvinnor som skulle räcka till att fylla åtskilliga säsongsprogram – i flera orkestrar samtidigt, och det utan att det skulle behöva uppstå någon programkrock. Och då talar vi inte ens om den musik som skrivits för de mindre formaten och som skulle kunna orkestreras upp. 

Så vad hindrar oss? 

En tröskel ligger i kvalitetsbegreppet, som i dag kretsar mycket kring amorfa resonemang. En dirigent upplevs ofta på ett (läs flera) sätt av musikerna och på ett annat sätt av publiken. Dirigenten själv brukar ha en tredje uppfattning om hur det har gått. Borrar man i resonemang där det flaggas för ”konstnärliga skäl” finns det sällan något argument som bottnar i fakta, utan snarare handlar det om uppfattningar som långt från alltid delas av andra musiker eller tonsättare. Och när vi möter det nya aktiveras hela vårt områdes gungfly av värdeomdömen. Och då uppfattas traditionen som relativt sett fast mark. VDN-märkt, liksom. 

Och ja, jag har själv åsikter om bra och dåligt hantverk, bra och dålig konst. Dock har jag med åren förstått att min utgångspunkt är summan av mina erfarenheter, och jag ser det centralt att utmana dessa mina subjektiva värdeomdömen. 

Så länge vi läser vårt uppdrag som ett som handlar om att till största delen föra vidare berättelser, bevara en tradition och värna kärnrepertoaren, kommer nog det mesta till slut att uppfattas som ett hot. Det nya är ett hot. Kvinnorna är ett hot. Det oförstående omgivande samhället blir ett hot. Konsten blir också till slut ett hot, om man med konst också menar det subversiva och motvalls. Det som inte i varje ögonblick strävar efter att behaga. Det som kanske till och med förflyttar gränsen för vad vi tycker musik ska vara. 

Problemet är faktiskt alltså större än jämställdhetsperspektivet. Det handlar om vår sammantagna förmåga att hålla liv i det som (på riktigt) skulle kunna kallas konstnärlig frihet. Vår förmåga att problematisera och utmana. Något som faktiskt är möjligt i skyddet av en stark offentlig finansiering med de nationella kulturpolitiska målen i fonden. 

Mästerverksfixeringen är skadlig för konstformen. Den har en tendens att äta upp intellektuell och emotionell rörelseenergi och ersätta dem med ett beskådande som alltid filtreras genom historien och historierna om sagda mästerverk. Och för att detta ska vara en hållbar inställning, förutsätter det att vi tror på att framtidens publik alltjämt kommer att ha denna förförståelse, och vara villig att upprätthålla beskådandet. Och att framtidens musiker och tonsättare fortsatt kommer vilja vara med och leka på de villkoren. De fasader bakom vilka det än i dag sitter män (och kvinnor) och muttrar om hur tråkigt det är att det är så få kvinnor som ”kliver fram”, har skrivit mästerverk, eller kan skriva så ”det klingar” kanske inte egentligen uppfattas som särskilt konstnärligt intressanta av den yngre generationen. Kanske är den magnetiska kraft som den positionen utgör på det växande musiksläktet en smula övervärderad. Som ung musikskapare, kvinna eller man, kanske det inte känns så angeläget i längden att försöka slå sig in i en musikvärld som ändå trivs bäst med att prata om sig själv.

Förvisso tar förändring tid. Det arbete vi gjort i HSO de senaste dryga tre åren har handlat om att gradvis öka skärpedjupet i våra berättelser. Gå i närkamp med våra invanda föreställningar. Men också att försöka sätta oss i samband med världen utanför vårt vackra funkishus. Vi har nått en liten bit på vägen, men är långt ifrån framme. Och poängen är nog att det inte finns någon slutpunkt, men att det likafullt måste finnas en rörelse. Och liv.

Om konsten att tänka flera saker samtidigt.

När vi i HSO (Helsingborgs Symfoniorkester) gick ut med beslutet om att från säsongen 2020/21 prioritera solister och dirigenter som väljer att komma till oss med andra färdsätt än flyg, satte en livlig diskussion igång. Nyheten kablades ut över den kända världen. Debatt i Danmark. Debatt i Tyskland. Intervjuer med internationella medier. Kanske för att den klassiska musiken generellt producerar få nyheter. Eller är det för att omvärlden betraktar flyget som en förutsättning för varje neapolitanskt sextackord som spelas i världen, varje koloratur som sjungs och varje cellokonsert?
Oklart.
Men uppmärksammat blev det. Och trots att vi var tydliga med att vi behövde en startsträcka (eller kanske en landningsbana) för vårt beslut, eftersom vi har en ganska lång planeringshorisont, började snart sidoberättelser formas. Som exempelvis den om hur mina anställda reser på semester. Eller hur jag reser privat med min familj.
Anklagelserna om att det hela bara var ett PR-trick lät heller inte vänta på sig.
Det var som om jag plötsligt hade utnämnt mig själv till någon form av den symfoniska världens Greta Thunberg.
Dock är det orätt mot såväl mot Greta som mot vårt projekt att göda den typen av berättelser.
Det som gör frågan om miljön så knepig är att vi alla på olika sätt kan hållas medansvariga för det som nu sker.

Klimatförändringarna. Som sitter ihop med vinstdrivande industrier. Som sitter ihop med våra möjligheter till någorlunda prisvärda semestrar. Det handlar också om geografiska utmaningar och klass. Möjligheten till en karriär. Det kan handla om avtal och förväntningar från samarbetsparter.

Därför är jag den siste att kasta en sten på någon som menar sig vara tvungen att flyga eller köra en dieseldriven bil. Men jag förstår också – av egen erfarenhet – hur knepigt det blir när perspektiven kryper närmre det liv man vant sig vid att leva. Man liksom väntar på att en Deus ex Machina ska trolla bort allt knepigt som hotar vår existens. Man hoppas att politiken ska gå före. Visa vägen, genom lagstiftning och andra insatser genom våra myndigheter på området. Trögheten i våra system gör dock att vi inte enbart kan förlita oss på dessa. Ofrånkomligen kommer en del av ansvaret och ”action” att behöva landa på allas våra späda medborgaraxlar. När den insikten når oss, är det lätt att bli relativist. Lite mellanstadieunge finns nog kvar hos oss alla. Den där mellanstadieungen som alltid menar att någon annan är värre. Och att detta faktum gör de egna handlingarna mindre knepiga.


Vi är nu nere på en nivå där varje kallstart bidrar till att förstärka övertrasseringen av vårt miljökonto. Samtidigt har vi byggt våra liv på alla de möjligheter som förenklar för oss.

Jag har märkt av de där reaktionerna. Utan att ha presenterat något annat än ett inriktningsbeslut som rimmar med stadens (Helsingborgs) egna ambitioner, har jag fått många aktivistanklagelser kastade på mig. Men också närgångna frågor om hur jag själv gör, med undertexten att jag antagligen borde hålla käft eftersom jag lever som jag gör.

Jag tänkte därför redovisa hur det ser ut för egen del. Syftet är inte att skuldbelägga någon annan eller skapa en känsla av otillräcklighet (vilket en läsning nog kommer visa). Snarare handlar det om att visa på att det går att tänka två saker samtidigt. Det beslut vi fattat i HSO handlar om säsongen 2020/2021. Inte för att vi inte fattar att det är mer bråttom. Utan för att vi sitter med skrivna avtal. Lite så fungerar det också på individnivå. Vi är alla del av en mängd överenskommelser som skapar förutsättningar för hur livet, som vi känner det, ska kunna fungera. För egen del har jag förstås kortare bromssträcka än en symfoniorkester. Men även jag sitter med olika typer av överenskommelser och avtal. Önskningar och drömmar. En hel del av dessa har alltid suttit ihop med möjligheten att kunna resa.

Icke desto mindre beslutade jag mig för att ta rygg på de beslut vi fattat i HSO och faktiskt föregripa säsongen 20/21. Jag bestämde mig för att försöka minimera mitt yrkesrelaterade flygande under 2019, för att helt fasa ut det till säsongsstart 2020. Några halvmesyrer har det blivit. Som t. ex. när jag ville åka tåg t.o.r till branschdagarna i Luleå. Ett antal möten som ”inte gick” att skjuta på gjorde att jag flög upp, för att sedan ta biogasbuss + tåg ned. Redan här ställdes jag inför ett dilemma som kommer bli allt mer frekvent. Dilemmat handlar om prioriteringar, förstås. Givet övertrasseringsläget för miljön är ju egentligen väldigt få saker viktigare. Men återigen – vi lever i en spindelväv av förväntningar och överenskommelser om hur man bör agera. Att ställa in ett i allt väsentligt glädjelöst möte är kanske ingen stor grej globalt sett, men blir definitivt en grej om du har uppdrag att nätverka och utveckla en verksamhet.

Dock har jag ändå i allt väsentligt klarat att minimera flygandet i år. Två professionellt relaterade långflygningar, kopplade till (återigen) ingångna avtal och överenskommelser återstår under hösten. Ambitionen för 2020 är att styra projekt och det sätt på vilket jag jobbar med dem i en riktning som inte fordrar flyg. Än så länge möts jag av förståelse och entusiasm när jag föreslår andra vägar att mötas.

Och privat då.
Vi kan börja med mitt ursprung.
Född i Sápmi, Gällivare. Sommarviste i Tornedalen.
En bit från Skåne, där vi nu bor. Men det räcker inte med det.
Jag har tre barn i Stockholm som jag åker till varannan helg.
Dessutom är min fru från Irland och vi vill förstås gärna att de nya barnen ska bli en del också av den kulturen.

Här tjorvade det förstås ihop sig med ambitionerna om att föregripa HSO-säsongen.
Men. Till Tornedalen kommer vi tåg- och bussledes.
En förstående chef medger arbete på tåg de helger jag åker till Sthlm.
Ett priviligierat utgångsläge. Vad gäller Irland är det alltjämt en tidsfråga.
Samtidigt är vi medvetna om att vår tidsutmaning väger lätt. Så snart sitter vi på färjan över.

Jag måste också besinna det faktum att jag, i min position, har fler valmöjligheter än många andra. På samma sätt tror jag det är viktigt att man besinnar och behärskar sin inre mellanstadieunge.

Vi måste kunna tänka flera tankar samtidigt.

Möjligheterna till skuldbeläggande är oändliga i det scenario som nu utvecklar sig. Särskilt som faktiskt ingen kan friskriva sig från skuld.
Bara genom att finnas till har vi skrivit under på en del av övertrasseringen.
Det positiva är att vi tillsammans kan göra skillnad.
Även om det klingar som en klyscha är den icke desto mindre sann.
Och möjligheten att reflektera över valen vi gör är en gåva.
Precis som möjligheten att sätta sig in i andra människors liv och deras förutsättningar för att göra just de val som vi uppfattar som ”korrekta”.
Så.
Jag hoppas på – utifrån ett branschperspektiv – att vi snart får igång samtal om hur (rent praktiskt) vi ska kunna bidra till en hållbar utveckling. Hur vi ska kunna skapa hållbara turnéstrukturer i Sverige och Europa. Och så hoppas jag att vi slutar låtsas om att vi alla inte är en del av problemet.

/Fredrik

Oboe concerto to be premiered by Thailand Philharmonic

On august 2 & 3 my oboe concerto ”Máttáráhkka” receives two premiere performances by the Thailand Philharmonic, under the baton of their principal conductor Alfonso Scarano. Soloist is the amazing Arnaldo de Felice. The concerto dives deep into sami mythology. Máttáráhkká is the ancestral mother of all. Currently I am proof-reading parts that are eagerly awaited by the orchestra…

Stockholm och det fria musiklivet.

Under min tid som chef för länsmusiken i Stockholm grävde jag i frågan om varför det var en sådan obalans i bidragen (läs subventionskraften) för det fria musiklivet i Stockholm jämfört med andra regioner i Sverige. I princip fick då frilansmusiker boende i Stockholm förlita sig på att andra regioner hade kapacitet att lägga turnéer med skälig betalning. Länsmusiken i Stockholm hade i jämförelse mycket begränsade resurser, även om vi gjorde vad vi kunde för att sprida en bredd av musikaliskt innehåll. Vad jag förstår är läget ungefär detsamma i dag. När jag började fråga runt bland dem som borde vetat fick jag först svar som egentligen inte höll streck. Alls. Svaret handlade om att Stockholm skulle ansetts så välförsett med statliga institutioner på musikområdet, så det politiskt sett skulle vara omöjligt att argumentera för en regional musikpeng som exempelvis skulle motsvara Skånes eller Västra Götaland.

Nä. I själva verket visade det sig att det handlade om inte särskilt framsynta remissinstanser – i Stockholm – som vid tiden för länsmusikreformen 1988 menade att Stockholm, genom Rikskonserters placering (och omformande) inte ansågs behöva en struktur som i allt väsentligt var samma ”form” som Rikskonserter fast med ett regionalt istället för nationellt uppdrag. I efterhand har man kunnat konstatera att en stor del av de musikakter som Rikskonserter producerade/importerade också förlades till Stockholms län. Trots detta såg musiklivet i länet ett behov av en länsmusik, och ett antal år efter länsmusikreformen 1988 lyckades Blåsarsymfonikerna med Stefan Forsberg vid rodret, hämta hem ett uppdrag. Problemet var att själva guldmyntfoten, den man mätt finansieringsbehovet mot under reformen 1988, inte längre fanns eller kunde hämtas hem. Basen för det statliga bidraget var nämligen det antal årsverken man vid tiden för reformen hade anställda inom den s.k. Regionmusiken, primärt musiker. Det tåget hade gått för Stockholm. Även för Gävle, som vid reformens genomförande redan gjort sig av med sina regionmusiker. Så Stockholm fick en relativt sett liten peng att hantera. Rikskonserter lades ned, och därmed försvann också den komplementaritet som till en liten del fanns i Rikskonserters utbud.

Och sen då?

Jag är nyfiken på hur de här frågorna drivs i Stockholm i dag. Jag har noterat initiativet Musikens hus. Jag gläds åt att Blåsarsymfonikerna alltjämt har ett uppdrag, måhända med ett oklart politiskt stöd. Jag är också nyfiken på huruvida någon driver dessa strukturella frågor. 1988 förutsåg man inte explosionen av professionella musiker inom en bredd av genrer. Man mätte framtiden mot en box i vilken ingick västerländsk konstmusik samt möjligen lite jazz. I dag vet vi att landskapet utvecklade sig annorlunda. Något som kan vara en del av svaret på orkestrarnas rekryteringsproblem (snarare än nivån på svenska musiker). Många som vill ha ett liv inom musiken, väljer helt enkelt andra vägar i dag.

Samtidigt tänker jag att det fria musiklivet i Stockholm skulle vara betjänt av ett strategiskt stöd från de institutionella företrädarna. De kulturpolitiskt trimmade, som kanske skulle kunna hjälpa till att hitta spjärnpunkterna för att på ett tydligare sätt skapa förutsättningar för växtkraft och stabilitet på området.

Så, ni som alltjämt lever i det Stockholmska – fill me in. Hur är läget i dag?

Spår från branschdagarna.


Åter efter ett par intressanta och välarrangerade branschdagar för Svensk Scenkonst, denna gång i Luleå. För mig, som är född i Gällivare, representerade staden under uppväxten civilisationen i så måtto att det där fanns ett (med sjuttiotalets mått mätt) stort utbud av kulturupplevelser att tillgå.

I dag är detta utbud ännu större. Ett lysande exempel på hur 1974 års kulturpolitik spred kulturell nybyggaranda i hela Sverige. Men förstås är det nu andra tider och andra vindar som blåser än de som då omsvepte Sverige i en kulturellt allomslutande, (men ändå rätt så mångsidig) filt.Under branschdagarna fick deltagarna en exposé över det svenska regionala kulturpolitiska landskapet och de där pågående debatterna och konfliktzonerna. 

Anders Rydell, författare och journalist, som bland annat skrivit den kritikerrosade boken Plundrarna, gjorde en snabbanalys av läget. Följande är vad jag uppfattade av hans analys: Med rådande struktur (och kulturpolitiska processer och scenarier regionalt) menade han att tillgängligheten riskerar att minska i delar av landet. Kanske är det bara i storstäderna som man alltjämt kommer kunna få tillgång till klassisk orkestermusik, teater, dans och ett starkt fritt kulturliv. Och kanske inte ens där. 

För när staten, helt enligt planen från den senaste kulturutredningen, intar en stödjande plats på åskådarläktaren snarare än på lagledarplats, har staten bara att hänga med i hur de regionala teamen rör sig. En och annan ytterligare reform som syftar till att balansera skillnaderna i kulturell tillgänglighet över landet kommer säkert lanseras. Men allt kommer handla om hur den regionala politiken förmår navigera i det nya. Hur ska man kunna försvara kulturen när den ställs mot en respirator? Hur ska man väga besöksnäringens behov mot ett eventuellt upplevt behov av en orkester, som i sin tur kommer vägas mot ett upplevt behov av att kunna köpa in mainstreamproduktioner av mer showbetonade akter?

Kanske var hans läsning av kartan en smula dystopisk. 

Men samtidigt inte. 

För teoretiskt och tekniskt så är den riskanalys han målade upp fullt rimlig. 

Systemet medger en utveckling av det slag han skisserar. 

Och skärskådar man den bilden framstår en komplex och minerad kulturpolitisk materia. Men först kan vi ändå konstatera att samverkansmodellen skapat en ny klass av kulturpolitiker. Som regel mer kunniga inom detta lilla politikområde än förr. Mer drivna än förr. Dessutom med ett starkt regional fokus. Vilket var en del av poängen. 

Så långt allt väl. Men för de strukturer som byggts upp – såväl den institutionella infrastrukturen som det fria kulturlivet i spåren av 1974-års kulturpolitik – ser det mer tveksamt ut. För själva essensen av den senaste kulturutredningen handlade om ett (förvisso vällovligt men ändå) riskabelt mål. Att luckra upp en igenslammad bidragsgivning. Få nya aktörer kunde ta sig in i det tidigare systemet. Det fanns heller ingen given reaktion på hur väl en bidragstagare utförde sitt uppdrag. Soffan i kulturministerns väntrum var vid denna tid fylld av chefer för olika institutioner som bett om audiens för att argumentera för sin sak, i tron om att det i huvudsak var ministern och inte dennes stabsmyndighet (Kulturrådet) som var bäst skickad att hantera frågorna. Sofforna skulle tömmas. Konflikterna skulle tillbaka på en nivå där de hörde hemma. Nämligen hos de regionala huvudmännen. De som borde bry sig om hur den kulturella och konstnärliga utvecklingen är ju de som bor där den är tänkt att äga rum. I regionen eller primärkommunen. 

Givet de tendenser vi ser i dag, där staten visat prov på hur den (inte minst i Skåne) är reaktiv på beslut om nedskärningar (med statliga motsvarande nedskärningar) finns det anledning till eftertanke. Dels för de civilrättsliga parterna på kulturområdet. Men också för dem som för tillfället har möjlighet att påverka inriktningen på den statliga hållningen.

OM det är så att man alltjämt önskar en stark och livaktig orkestermiljö i Sverige och OM man tror att en tillgänglighet i hela landet för en bredd av kulturella uttryck är viktig, är det hög tid att börja föra konstruktiva samtal om hur detta ska kunna landas och bli verklighet i en framtida decentraliserad kulturpolitisk diskurs. 

Som jag ser det, utifrån mitt perspektiv (som är musiklivets) är det hög tid att samlas kring strategiska överlevnadsfrågor. Och då inte utifrån ett offerperspektiv. Det handlar snarare om samspelet mellan det fria kulturlivet och det institutionella. Om Statligt respektive regionalt ansvar och hur det eventuellt skulle behöva fördelas i framtiden. 

Och för staten finns anledning att fundera över hur man ska förhålla sig till de växande konstnärliga och kulturella skillnaderna (avseende tillgänglighet) som med stor sannolikhet kommer att förstärkas i landet. Ska staten formulera sig tydligare, med stöd av regleringsbrev och (in i det beramade kaklet) särskilda riktade stödformer?  Eller ska staten ta ett mer samlat arkitektoniskt grepp och åter bli en aktiv motpart i det strategiska bygget av den kulturella tillgängligheten i Sverige? 

Oavsett vägval kommer de bli oerhört viktiga och få konsekvenser för den institutionella och den fria kulturella infrastrukturen. Det blir intressant att följa vägvalen. 

Ond musik – här kan du låna den!

Glädjande nog har redan över sjuttio bibliotek valt att köpa in fysiska exemplar av Ond musik, och även den nyligen släppta e-boksversionen finns på ytterligare ett gäng bibliotek. Som debutant är det oerhört spännande att kunna följa bokens väg till läsarna. Och för min del är det detta som är poängen med skrivandet – att nå läsare och kanske rentav få en dialog med människor vars intresse för de ämnen som Ond musik tar upp väckts.

Såg att ett Örebro-bibliotek just lagt vantarna på ett exemplar, vilket gläder mig extra mycket, eftersom en hel del av boken kretsar kring Örebro och händelser där under såväl 1980-tal som i nutid.

Här är listan på bibliotek där den lässugne kan hitta Ond musik och samtidigt skänka en tacksamhetens tanke till den (ännu så länge) politiska samsyn som gör det möjligt att ta del av böcker på detta sätt (listan är INTE alfabetisk, något som kan vara irriterande för enstaka personer. Jag har helt enkelt satt ihop listan allteftersom jag fått info.) :

 

Jönköping

Piteå

Boden

Borås

Borlänge

Östersund

Täby

Timrå

Tierp

Ekeby (Bjuv)

Viken

Nyhamnsläge

Klippan 

Ljungbyhed

Åstorp

Jokkmokk

Vuollerim

Luleå

Ängelholm

Bollnäs

Gävle

Hudiksvall

Sandviken

Söderhamn

Lerum

Karlskrona

Nybro

Åkarp

Lomma

Lycksele

Umeå

Hagfors

Hammarö

Hudiksvall

Kristinehamn

Katrineholm

Nyköping 

Oxelösund

Bäckadalsgymnasiet

Göteborg

Götene

Mölndal

Skara

Stenungsund

Sotenäs 

Tibro

Trollhättan

Töreboda

Tranås

Trelleborg

Vetlanda

Västerås

Helsingborg

Ekerö

Kristianstad 

Hörby

Söderköping 

Årjäng

Mariehamn (Åland)

Vinslöv

Kungsbacka

Hästveda

Tyringe

Bjärnum

Mjölby

Säffle

Tjörn

Härryda

Edsbyn

Solna

Kungliga Biblioteket, Sthlm

Örebro

Gagnef

Nacka