Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Nygamla problem.

2010 stod det klart att Blåsarsymfonikerna och dåvarande Länsmusiken i Stockholm ”vunnit” dragkampen om konserthuset vid Nybrokajen. Konkurrent var Kungliga Musikhögskolan, som hade fördelen av att vara en myndighet med (då) väsentligt stabilare ekonomiska muskler än den lilla orkestern som dessutom dragits med ett ackumulerat underskott sedan (gott och väl) 1990-talet. 

Några månader innan beslutet fattades av Statens Fastighetsverk, fick jag möjlighet att adressera ett större gäng aktörer på musikområdet i Kungliga Musikaliska Akademiens lokaler. Visionen var i många stycken väldigt lik den som idag går under namnet ”Musikaliska kvarteret”. Stämningen på mötet var, diplomatiskt uttryck, avmätt. Kontentan var att de flesta i rummet ville avvakta till dess att Fastighetsverket beslutat i frågan innan man gav sitt offentliga stöd till någon märklig och högtflygande idé. ”Underväldigade” är ordet jag skulle välja för att beskriva mötesdeltagarna

Det hela var i sig inte förvånande. Stockholm 2010 kan tyckas ligga nära i tid, men mycket var ändå annorlunda. Det var en tid när företrädare för institutioner på musikområdet ledigt kunde påstå att frågan om den låga andelen musik skriven av kvinnor i konserthusen handlade om ”kvalitet”, ett begrepp man sällan heller avkrävdes en definition av (vare sig då eller nu). 

I ruinerna efter kulturutredningen 2009 (SOU 2009:16) stod det klart att Rikskonserter skulle läggas ned, utan vidhängande konsekvensutredning. Musiklivets då ständigt lika splittrade aktörer, stod på kö för att erbjuda sig att överta delar av de statliga medel som Stiftelsen Svenska Rikskonserter förfogat över. 

Då det gällde Nybrokajen, hade Rikskonserter använt en del av sina medel för att kraftfullt subventionera hyran för ett palett av aktörer – allt fån Mazerska Kvartettsällskapet till dåvarande Jazzriksförbundet. Även Kungliga Musikaliska Akademien hade ett rätt så förmånligt avtal med Rikskonserter, som, om jag minns rätt bl.a. innebar gratis tillgång till stora salen, samt en försäkran från Rikskonserter om att de skulle sköta ”underhåll och drift” av KMAs talarstol, som baxades fram vid varje högtidssammankomst. KMA signalerade tidigt att man helst (förstås) inte ville betala hyra i framtiden heller. Dessvärre en något orealistisk hållning, då ingen av de två konkurrerande aktörerna skulle kunna ha möjlighet att kunna ”bjuda” på hyra i framtiden. 

Myllan i Stockholm talade också snarare för splittring än enande av musiklivet. De flesta aktörer tycktes behäftade med något som kan liknas vid ”bördsstolthet”, vilket försvårade en samverkan med sänkta axlar och klarsyn. Stuprören kommunicerade mycket lite och dåligt. Tonsättarföreningen gick exempelvis ut med att de gärna skulle ta över Rikskonserterpengarna och för medlen inrätta en nationell ensemble för ny musik, till vilken föreningen själv skulle välja repertoar. En idé jag kritiserade vid den här tiden, då den per automatik skulle falla på det politiska faktum att det omedelbart, och på goda grunder, skulle resas krav på nationella ensembler för allt från folk- och världsmusik till hip-hop. Som en liten bonus uppmanades jag göra offentlig avbön från min kritik. 

Processen gick dock vidare. 

Vi tyckte vi hade en vision som förtjänade stöd. 

Det var ett litet men envetet gäng som valde att samarbeta kring övertagandet av Nybrokajen. För egen del, som drev förhandlingarna/överläggningarna med SFV, innebar det också att försöka tänka brett. Jag närmade mig till och med Kungliga Musikhögskolan för att föreslå ett samarbete om övertagandet. Jag fick dock till svar att samarbete kunde de kanske tänka sig då de skrivit på hyresavtalet.När nyheten presenterades att vi skulle få överta konserthuset i en artikel i DN, fanns fler aktörer än vad som i slutänden deltog i arbetet. Den initiala uppmärksamheten för projektet lockade deltagare, men när ärmarna skulle kavlas upp, blev det ensammare för Blåsarna, länsmusiken och Stallet (RFOD). En samarbetspart som lojalt tuffade med oss var förstås SEMF och Peter Pontvik, som också nyligen (äntligen) kunnat etablera sin nationalscen för tidig musik. Men även detta vällovliga initiativ kommer fordra en långsiktig finansiering, som vad jag förstår, inte ännu är på plats. 

Sedan vidtog hårt arbete och en kamp mot klockan för att ställa i ordning ett fungerande konserthus. Vi döpte det till Musikaliska, med vissa nya vattenglas-stormar som resultat. Biljettsystem, upprättandet av en uthyrningsverksamhet med rimligt professionell försäljningskompetens, programsättning med ny profil – ja, allt skulle ske snabbt och samtidigt. Parallellt pågick förhandlingar med de vittrande resterna av Rikskonserter kring övertagande av vissa tjänster och avtal. Och i fjärran mullrade hotet om att Stockholmspolitiken till slut tröttnat på att förskottera medel till organisationen. När hotet expedierades 2012, ställde sig det fria musiklivet på Blåsarnas och Länsmusikens sida. I övrigt var det låg verkansgrad på solidariteten. Den iscensättning vi sedan lyckades med, som bl.a.  innebar en offentlig fajt mellan mig och politiken samt en försvarlig nationell och internationell mejlbombning av ansvariga politiker gjorde sitt. Köttbenet för politiken blev till slut min avgång varefter nedläggningshotet försvann. I princip på dagen.

När jag läser den skrivelse som lockat till sig en sådan mängd framstående människor i musiklivet, tänker jag två saker. Det ena är att Stockholm förändrats även i detta avseende. Då, 2012, hukade man sig eftersom alla var oroliga för sin egen plats i hackordningen. Här fanns också flera aktörer som hade samma finansiär som Blåsarsymfonikerna. Det måste därför anses vara positivt för projektet att så många med formell och informell makt nu sluter upp. Däremot funderar jag över metodiken. Jag funderar också över om det är möjligt att SFV i en handvändning beslutat höja hyran? Kanske. Men SFV brukar inte bete sig som en privat hyresvärd från helvetet. 

Redan 2010 flaggade SFV för att hyresnivån på konserthuset inte setts över sedan Hedenhös, och att man under en inledande fas skulle hålla ökningarna på en mindre nivå, till dess att man kunnat göra vettiga beräkningar. DN-artikeln från 2010 talar tydligt om att projektets framtid, enligt SFV,  kokade ner till om man i förlängningen kunde betala hyran. Vad jag förstår har man från Blåsarnas sida de senaste åren bedrivit ett intensivt arbete för att få ihop det hela. Vad detta arbete konkret gått ut på i form av förhandlingar och utfästelser vet jag ju inte. 

Men utifrån sett framstår det som någon form av brott i förtroendekedjan som fått det hela att krackelera. Är det så, kommer troligen inte en artikel, ehuru välformulerad, att vända skutan. En myndighet av SFVs slag har inte glaskäke likt den politiska nivån i Stockholm. En annan väg skulle teoretiskt kunna vara att man nyttjar de strategiska kompetenser som finns bland undertecknarna till att rita upp en hållbar strategi för hur Musikaliska Kvarteret ska kunna finansieras. En enig och aktiv front av exekutiva ledare som konkret vill pusha för samma sak är ovanligt och skulle säkert ses på med både förvånade och välkomnande ögon av flera departement. Men i det musikaliska kulspelet krävs nog också en del kompromissande ”behind the scenes”, givande av mandat och förtroende – samt, inte minst viktigt, avstående av tolkningsföreträde. Låt stuprören bli en gemensam dammlucka. Men det fordrar uppkavlade ärmar.

Publicerat

Fantomenklubben?

Rapporterna som nu kommer i media om vad ett visst partis företrädare menar bör hända med public service är bara början. Vid sidan om detta nu är det inte särskilt svårt att räkna ut att man mobiliserar sig för att också kunna klämma åt den fria kulturen och konsten. I Sölvesborg har man redan gjort en testballong (2019) genom att besluta inte köpa in ”utmanande samtidskonst”. Flera medier rapporterar på olika sätt om hur rörelsen har siktet inställt på kulturpolitiken.

En del av den samtida svenska debatten, besläktad med den beramade ”menskonst”-diskussionen, har handlat om att staten och det offentliga (och någon sorts amorf elit ) redan styr den konstnärliga friheten, med en aktivistisk inriktad konstnärlig styrning. I rapporten ”Så fri är konsten” dras slutsatsen att det idag äger rum kulturpolitisk styrning i Sverige som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt. 

Läser man rapporten inser man att materian är komplex. På konstnärsnivå riskerar konstnärer att behöva ta utomkonstnärliga hänsyn i sina ansökningar – genom att inkludera perspektiv och publikgrupper man kanske inte ägnat så många tankar åt i sin sin konstnärliga utövning. På regional nivå finns andra utmaningar. Här finns ofta kulturen och konsten med som ett tänkt tillväxtinstrument något som även det potentiellt kan tvinga (kanske primärt institutioner med regionala och kommunala huvudmän) in i konstnärliga spår som är mindre ”fria”. Detta är bara några löst skisserade återsken av rapporten, som måste sägas ta avstamp i en ideal – och intellektuellt inte helt okomplicerad – världsbild där konsten ska stå helt fri (en annan diskussion). 

För skillnaden i effekt om man tittar på individuell konstnärsnivå eller på institutionsnivå är förstås enorm. Inte sällan hävdas konstnärlig frihet på institutionsnivå i realiteten som en sorts skydd för att slippa göra några som helst förändringar. Och här finns heller idag inga tvingande mekanismer. Symfoniorkestrar kan fortsätta undvika sin samtid och mångfalden av konstnärliga röster ”in i kaklet” (för att citera välkänd valrörelse-lingo) om de så önskar utan att det syns på bidragsnivån. 

I de här sammanhangen, där också den stora finansieringen finns, blir frågan om konstnärlig frihet akademisk, och kokar ned till vad de regionala huvudmännen eventuellt vill pilla på. Statens kulturråd blir i de här fallen en faktureringsinstans. På konstnärspolitikens område blir det förstås mer svårnavigerat och känsligt. 

Men även här vill jag hävda att det i allt väsentligt råder stor frihet, även om styrningen påverkat tilldelningen av medel till beställningsverk i en som jag uppfattar positiv riktning för tonsättare som är kvinnor. Som ett exempel. Och en del av reaktionen mot den påstådda politiseringen handlar förstås om att man sett nytt utrymme skapas för grupper som tidigare fått se sig ignorerade. Ett hot mot privilegier med andra ord. Men – idag existerar väldigt få stupstockar eller reella förbud för den s.k. fria konsten. Riskerna finns, är komplexa och ändrar utseende alltefter betraktare. Men riskerna befinner sig idag på en nivå som skulle kunna beskrivas som finlir. Med undantag för Sölvesborgsexemplet (och några andra liknande händelser), då.

Och det är här det krävs ett uppvaknande. 

För det nu rådande konstnärliga landskapet, dess eventuella politisering och problem varken går eller ska jämföras med nivån på det vi nu riskerar att stå inför. 

Och då inte bara i Sölvesborg utan på nationell nivå. De som fortfarande vill relativisera och försöka ge sken av att de många som nu röstat på en högerextrem rörelse i själva verket gått med i en beskedlig sammanslutning av Fantomenklubb-typ behöver nog tänka om. 

Den här rörelsen är revanschistisk och i grunden hämndlysten. Orden i partiprogrammet betyder saker. Pekar på en väg. Att inte alla som går med i rörelsen passar in den stereotypa bilden av tyska nazister är inte konstigt. Det handlar ju om i vilket skede man är i rörelsens process och offentliga dramaturgi. Nu tycks det handla om att använda systemet för att utkräva hämnd på allt det som i någon sorts allmän bemärkelse tycks svårgreppbart, och därmed provocerande. Alltifrån samtidskonst till bensinpriser. Varför inte hugga efter forskare och miljövänner på samma gång. I rörelsen har man fått med sig en bredd av människor som bär med sig en mångfald upplevelser av orätt och därmed behov av upprättelse. En rörelses ”hive-mind” är etablerad och tillväxten kan fortsätta att inkludera till synes helt inkompatibla ståndpunkter som bildar ett allt starkare stöd för en strategiskt sinnad ledning. 

De nationella kulturpolitiska målen kan relativt snabbt bytas ut. Genom inflytande över t.ex. regleringsbrev kan man snabbt kunna få se splitternya och förvånande återrapporteringskrav och direktiv om hur verksamheter ska bedömas och belönas. Samhällets fundament har mer eller mindre robusta delar, och troligast kommer man gå på mjukdelarna i systemet först. T .ex. kulturen. 

De stora musikinstitutionerna, t ex, kan i ett sådant scenario givetvis fortsätta och kura kulturskymning in i ett allt mindre öppet samhälle. Ett samhälle där Alfvén i alla lägen går före Karin Rehnqvist, Peterson-Berger före Nils-Aslak Valkeapää. Egentligen ingen jätteskillnad mot idag, med vissa få undantag. Till den dagen man helt enkelt beslutar att det är mer relevant med kulturmedel till tractor-pulling än till musikutbildning. 

Men drömmen vore ju om man fick se ett plötsligt civilkurage i de offentligt finansierade musikinstitutionernas led – och förstås inte bara hos dessa. Tänk om vi fick se metodiska och medvetna försök att – så länge vi har dem – försöka gjuta liv och kraft i de nationella kulturpolitiska målen och göra dem till en faktisk (och inte som idag imaginär) grund för en levande konstnärlig – och samhällelig – debatt. 

Dramaturgin hos extrema rörelser av den här typen är förutsägbar. Exemplen runt om i Europa och världen är otaliga. Ta kontrollen över arenorna där friheten potentiellt är som störst och vips blir nya repressiva åtgärder möjliga. 

Men i den bästa av världar besinnar vi alla läget såväl för kulturen som för klimatet, och ser till att rörelsen åter blir en pytteliten klubb missnöjda. Som en Fantomenklubb from the dark side fast med mindre coola klistermärken. Det är dock ett arbete som fordrar något av oss alla – på alla nivåer. Precis som då det gäller den allt överskuggande klimatkrisen. Och på kulturområdet gissar jag att ledarskapet kommer behöva ladda om, för det kommer bli positioner som snabbt kan komma att hamna i hetluften och bli potentiellt oerhört viktiga. Och då kan det vara bra att ha funderat lite över ”utomkonstnärliga” perspektiv.

Publicerat

Från Sundet till Sápmi.

”OK. Let’s move to Kiruna. But I’ll never sit on a fecking snow-mobile” sa min kära irländska hustru Kate efter vi landat I beslutet att dra upp bopålarna I Helsingborg till förmån för en (i allt väsentligt) oviss tillvaro i Kiruna. För mig var det lite enklare. Jag ville hem till norr och var otroligt sugen på mitt nya jobb. Efter decennier i den klassiska musikbranschen skulle jag börja arbeta på den samepolitiska arenan med frågor jag gradvis kommit att uppfatta som viktiga för mig. Tonårsbarnen, som skulle stanna kvar i Stockholm för musikstudier, hejade på. ”Det är dags för dig att byta jobb, farsan. Du börjar bli för sarkastisk” sa en av dem. Lite avundsjuka var de på minstingarna dock. De små skulle nu få möjlighet att börja på Sameskolan i Kiruna och få växa upp med kultur och språk på ett sätt som de äldre barnen inte fått. Vi kom överens om att se till att jobba lite tillsammans på samiskan, jag och de äldre sönerna. Så här i retrospektiv har det nog mest blivit små musikaliska och konstnärliga projekt där de visat upp en överraskande aktivistisk sida. Får återkomma kring sönernas skapande vid tillfälle.

Hustrun Kate. Frilansmusiker extraordinaire. Att hon flyttade med till Kiruna/Giron är oerhört stort. Van vid att ha kontinenten nästgårds eller i vart fall extremt lättåtkomlig oavsett färdmedel, skulle hon nu tvingas rita om sin även i normalfallet hårt utmanade logistik. Norrbotten är kanske inte det som de flesta frilansmusiker tänker på som det område som mest sjuder av konsertmöjligheter. Men även den bilden skulle komma att utmanas. Och så här efter åtta månader kan vi konstatera att vi har överlevt de lite längre restiderna och den inledande totala bristen på barnvakter. Kate tycks dessutom ha funnit en ny, oförmodad hobby: snöskottning. En sport som definitivt aldrig tidigare funnits på hennes work-out-meny.

För att inte förirra mig in i samtliga de inspirerande spår som flytten har inneburit, ska jag bara ge två bilder som stärker mig i mitt vägval. Den ena rör det faktum att jag har en hel del släkt häruppe. Det må vara långt mellan samhällena, men ändå är det märkligt nära mellan människorna. Jag blev därför väldigt glad när jag, strax efter flytten i augusti var på den lokala hamburgerrestaurangen Frasses. Plötsligt reste sig en av de andra matgästerna, klev fram och sa kort och gott: ”Vi är släkt.” Det visade sig vara min syssling (eller andrakusin som man snarare säger här) Mats. Dessutom, visar det sig, en särdeles musikalisk släkting! Bilden till bloggtexten är tagen ute vid hans stuga. En av tonårssönerna tronar högst upp på en snöhög med utsikt mot Kebne. Ett härligt fönster öppnades.

Sedan det en bekant kallar ”släpvagnsindex”. D.v.s. att måttet på ett bra ställe att bo på, relaterar till hur lätt det är att låna grejor av grannar. Detta aktualiserades när jag förtvivlat försökte hyra ett släp för att flytta vårt bohag från andrahandslägenheten i Lombolo till det nya huset. I desperation frågade jag en av mina nya kollegor var man bäst kunde hyra släp. Pilsnabbt svarade hon: ”Jamen, låna mitt.”

Publicerat

Chockerande lättillgänglig opera …

Precis vid pandemins utbrott uruppfördes min tionde opera – Makten och härligheten i Helsingborg. Allt var nytt med pandemin, men de rådande restriktionerna och stadens ambition om att så länge som möjligt hålla kulturen igång gjorde det möjligt att ändå framföra verket.

Nu då jag komponerat ytterligare en opera, inser jag att jag inte ens landat i att den förra framförts. En pandemieffekt, troligen. Parallellt, bl.a. i facebookgrupper bara delvis tillgängliga för mig, uppstod en diskussion om lämpligheten i att en konserthuschef också var konstnärligt verksam. En för mig okänd musiker gav sig på att skriva en längre drapa som syftade att framställa mig som en samvetslös narcissist. En journalist hörde av sig till ett branschmagasin med tips om att göra ett avslöjande reportage/gräv om mig och min tid som chef i musiklivet, med samma syfte som den okände musikerns.

För min del var det både självklart och ett av många möjliga sätt att gestalta ett chefskap på en konstnärlig institution. Dock bidrog skeendena och det förutsägbara (och låga) skyttegravskriget till mitt beslut att lämna. På många sätt speglade debatten resonemangsnivån i branschen som präglas av en generell oförmåga att hålla flera tankar igång samtidigt. Inget ovanligt eller specifikt för just musiklivet, men för mig som varit i den korselden i decennier var det nog.

När jag nu har tid att titta tillbaka, gläds jag storligen åt projektet Makten och härligheten. Hanna Höglunds rasande roliga libretto. De fantastiska sångarna – Ulrika Tenstam, Amelia Jakobsson Magnus Kyhle och Carl Ackerfeldt – gav ett eget liv åt rollfigurerna tillsammans med konserthuskören och HSO under Stefan Solyoms sedvanligt briljanta ledning.

Många fina recensioner blev det också. Kanske mest glädjande var den i P1 (som jag inte hittar länk till) – som tyckte att musiken och texten ”lekte så fint ihop”. Flera uttryckte en sorts överraskning över det lättillgängliga anslaget i musiken. Expressens recensent tyckte till och med tonspråket var nästan chockerande lättillgängligt.

Det tycker jag är intressant. Min egen spaning är att det tycks finnas en förväntan på ny opera att vara trögfotade monument som inte inlåter sig i samspel med vare sig scen eller publik. Kanske är det en del av den klassiska sfärens allmänna utmaning – svårigheten att frigöra sig från bubblan och de många lager av självbilder som sitter i vägen för överraskningar och kanske till och med för (gud förbjude) spelglädje. Ett annat sätt att se det är förstås att detta att komponera opera ofta blir till en laddad historia – produktionerna (de få som äger rum av nyskriven opera) är inte sällan laddade med prestige, inte minst genom sin sällsynthet. Som tonsättare kan det därför vara svårt att sänka axlarna. För revitaliseringen av operaformen tror jag för egen del på en slankare produktionsapparat och en snabbare tillkomstprocess med dynamisk dialog mellan de olika ingående kreatörerna. I juni har min elfte opera (eller kanske rentav sångspel) premiär inom ramen för Festspelen i Piteå. Jag kommer (om tid ges) skriva ett inlägg om hur det varit att komponera opera som också tar spjärn i mitt eget ursprung – det samiska och tornedalska. På tal om chockerande lättillgänglighet.

Här några recensions-citat om Makten och Härligheten i urval:

”Akademien träder fram som gestalter i en feberdröm” […] ”Österlings tonspråk är kommunikativt, melodiöst och lättillgängligt – nästan chockerande mycket så om man jämför med hans instrumentala kompositioner. Det är uppenbart att denna opera är ägnad att tilltala så många som möjligt. Det är bra, för verket är smalt nog som det är – det handlar om några kändisar från kultureliten, här höjs absolut inte blicken till vad Metoo innebar för samhället i stort. Vilket man får vara tacksam för, politiska krönikor passar inte som operaarior.” Expressen

”Minioperan om krisen i Svenska Akademien är ett litet elakt och intelligent mästerstycke. Fler måste få chansen att ta del av den.” […] ”SVT, det är vad ni och vi väntat på i dessa dagar då världen dör, inte med ett skrik utan med en hostning. Spela in! Sänd!” Dagens Nyheter

”Österlings komposition är ett bubbelbad av klassisk opera, ny opera, musikal och trams (blåsinstrument som närmast åstadkommer pruttljud!). Det fungerar utmärkt, variationsrikt, vackert och engagerande.” Kristianstandsbladet

Publicerat

Poänglösheten

Under arbetsnamnet ”Poänglösheten”, kommer jag med ojämna intervall lägga ut skisser på något som eventuellt kommer bilda utgångspunkten för ännu en s.k. spänningsroman. Dessa textskisser tar spjärn mot den fond av håglöshet som griper omkring sig i en pandemidrabbad tid, men också mot den enorma destruktiva kraft som bor i samma håglöshet. Den negativa energi som kan utvinnas ur frustration tycks vara oändlig. Den har också starka beröringspunkter med de utmaningar kulturinstitutioner står inför. Hur långt kan människor gå om självbilden hotas, om det invanda ruskas om och om de sedan lång tid etablerade hierarkierna utmanas? Går den lurande insikten om att försvaret av den egna filterbubblan är poänglöst att vända till något positivt, eller är går allt med nödvändighet åt helvete? David Westerdahl (känd för den som läst ”Ond Musik”) gör åter entré i en berättelse som småningom närmar sig en (fiktiv) symfoniorkester. Men först får vi lära känna Sven-Erik.

  1. Sven-Erik

[Le Cahos – L’Eau – L’Air – La Terre – Le Feu]

Stockholm i maj kunde vara ljuvligt, men i år hade staden badat i det gråaste och mest glädjelösa väder Sven-Erik upplevt sedan den där gången för snart tjugo år sedan när han flyttade in till staden och Jungfrugatan från uppväxtens Sundsvall. Jungfrugatan, som sträckte sig genom Östermalm bort emot nedre Gärdet genom relativt fashionabla kvarter, hade blivit hans gata. Genom de fackliga förtroendeuppdrag som hade fört honom till huvudstaden, hade Sven-Erik erbjudits möjligheten att till en förmånlig hyra överta ett förstahandskontrakt i fastigheten som ägdes av ett bolag i vilket förbundet hade styrelsemajoritet. Åren hade gått och de fackliga uppdragen hade bytts mot arbete för moderpartiet.

Trots att hyreskontraktet villkorats mot de tidigare uppdragen i förbundet hade han fått behålla lägenheten. Sven-Erik visste mycket väl att en och annan nog skulle anse att hanteringen var en smula korrupt. Samtidigt fordrade hans roll, som egentligen hade förändrats mycket lite efter övergången till partiet, att han hade närheten till de restauranger och klubbar där hans superkraft bäst kom till sin rätt. Superkraft var hans egen benämning på hans internt hyllade förmåga att överbrygga motsättningar mellan aggressiva meningsmotståndare och skapa god stämning i sammanhang där förutsättningar egentligen saknades ens för ett småleende.

Den borne diplomaten, skulle man kanske kunna tro. Men högtflygande diplomati var inte Sven-Eriks grej. Hans territorium var istället bordssamtalet, det till synes oförutsedda mötet i baren på Riche, drinkbordet på Ryska ambassaden, toalettkön eller skaldjursbuffén på kursgården eller konferenscentret. Det var på sådana platser som Sven-Erik, allt efter behov, blev till den oslagbare strategen, den charmige konversatören, den kunnige ciceronen eller till den i det här jävla landet alltför sällsynte eldsjälen. Han var strax under medellängd och hade en klädsam rondör som ackompanjerade det höga hårfästet ovanför de plirande ögonen. Tillsammans bidrog dessa fysiska företräden till att ytterligare stärka hans trovärdighet. Som regel placerade nya bekantskaper honom i det mentala facket för icke hotfulla och trygga farbröder. En hittills okänd men välkommen avlägsen släkting. Med sin osvikliga blick för vardagens humor och med vokalfärgerna marinerade i Indalsälvens mörka vatten, navigerade han virtuost fram till det mål som satts för kvällen; ytterligare en röst för något av partistyrelsens projekt, ytterligare en underskrift till en debattartikel eller ett med en sup beseglat löfte om att gå emot en vilseledd partifraktion som lyckats få gehör i något av Riksdagens utskott. Fram till pandemins utbrott hade han på fritiden också deltagit flitigt i föreningsarbete – främst i ett par föreningar som hade norrländsk kulturhistoria och släktforskning på agendan.

Dessutom fanns logen. Sven-Erik tyckte att han hade ett rikt liv och hade därför aldrig på allvar övervägt en nära relation. Han hade aldrig ens riktigt sett poängen med det. Att döma av de livsberättelser han dagligen fick sig till livs bar äktenskap snarare med sig en onödig mängd ångest och en känsla av att befinna sig under ständig besiktning av sin partner. Behovet av sex kunde han lätt stilla med till intet förpliktigande möten på någon av alla de kursgårdar hans värv förde honom till. I undantagsfall hade någon av romanserna (som man med en välvillig omskrivning skulle kunna kalla affärerna) utvecklat sig till återkommande inslag under något eller ett par år innan Sven-Erik valt att avsluta det föregivande någon lämplig privat katastrof som till och med kunde ge honom en dos sympati från den förskjutna. Däremot tycktes hans törst för kamratskap och sammanhang vara oändlig. När han hade bott i fem år i Stockholm hade han insett att han hade en lucka att fylla i sitt liv. Invalet i logen hade därför varit en stor stund. Ritualen, fylld av mystik och för honom okänd symbolik, hade uppfyllt honom och rört honom till tårar. Han hade känt sig upphöjd. Han, Sven-Erik, skogsarbetarsonen, var nu broder med ett tvärsnitt av de mest inflytelserika männen i Stockholm. Genom ordens internationella status var han länkad till tusentals bröder över hela världen. Bröder som såg honom som sin like. Pandemin hade därför kommit som ett hårt slag mot hela Sven-Eriks väsen och verksamhet. På det professionella planet hade hans betydelse reducerats. Hans superkraft fordrade nämligen fysiska möten. Handskakningar. Förtroendefulla grymtningar utan iakttagande av fysisk distansering. Även om vissa möten alltjämt hade kunnat äga rum med fysisk närvaro, blev dynamiken en annan när alla satt med ett par stolars mellanrum. Ofta hade dessutom mötesdeltagarna uppmärksamheten riktad mot en skärm, där någon, som för dagen uppvisat lindriga symtom, deltog i ofta fördröjd och pixelerad version. I takt med att han känt sin superkraft förtvina, utsatt som den var av den nya verklighetens kryptonit, hade han noterat hur andra istället fått luft under vingarna. Med stigande frustration åsåg han hur andra snabbt lärde sig alla nya appar och deras funktionalitet. Hur de kunde styra en konversation genom att ha ett tekniskt kunskapsövertag.

Nu, ett drygt år efter pandemins utbrott, var det ännu oklart när restriktionerna slutgiltigt skulle lätta. Paniken lurade ännu om hörnet, trots att de i rekordfart framtagna vaccinen börjat fördelas över landet. Inte bara paniken – en tilltagande och ofta missriktad vrede blev allt oftare synlig i samhället. Och all vrede och frustration åt sig givetvis även in i de miljöer som var Sven-Eriks. Tonläget på sociala medier hade skruvats upp till nya och för Sven-Erik skrämmande nivåer. Den ena samhällsföreteelsen eller “katastrofen” efter den andra fick dagligen sina syndabockar utsedda av de allt mer energiska amatördomarna som satt hemma vid sina tangentbord. De snabbt uppflammande och hatiska dreven mot enskilda, alltifrån makthavare till mannen som fångats på bild stående lite för nära i ICA-kön, var en del av pandemins allt vanligare och dramaturgiskt förutsägbara inslag.

Som det politiska och sociala djur Sven-Erik var, hade han i början av pandemin fortsatt att använda Facebook. Han lade godmodigt ut sin sedvanliga blandning av trygga iakttagelser. Bilder på “dagens kontor”. Privata funderingar och glimtar från hans ideella arbete med släktforskningen. Snabbt hade han erfarit att landskapet nu var ett annat. Allt kunde vridas ur ens händer och bli till ett trubbigt verktyg för någon annans frustration och vasst formulerade hat. Efter att han publicerat en bild från ett fysiskt distanserat möte med Riksdagens Kulturutskott hade kommentarsfältet snabbt fyllts av hatiska kommentarer om några av utskottets kolleger. Sven-Erik hade omgående plockat bort inlägget och därefter valt att skräckslaget iaktta hur polariseringen ökade och hur bekanta han hållit för balanserade individer tycktes förlora förståndet inför öppen ridå. Det hela blev inte bättre av att hans föreningsengagemang gick samma väg som yrkeslivet. Hans älskade föreningar, som båda höll till i trånga källarlokaler, hade valt att hålla sig till det de kallade försiktighetsprincipen. Inga fysiska möten skulle äga rum i lokalerna innan vaccinet gett de önskade resultaten. Ordensmötena var också inställda på obestämd framtid. Veckobreven från logens övermästare gjorde mycket lite till för att uppväga förlusten av stämningen i Ordenssalen och de förtroliga samtalen i baren efter brödramiddagen.
Därför hade Sven-Erik känt sig både lycklig och utvald den där dagen i början av maj när det första handskrivna brevet dumpit ned på hallmattan i lägenheten på Jungfrugatan.

–

Bensinmacken var stängd.
“Märkligt”, tänkte Sven-Erik. “Men det är väl en del av planen”.
Instruktionen hade också varit tydlig. Det var ingen tvekan om att det var rätt plats. Han ryste av välbehag inför vad som skulle kunna utveckla sig till ett riktigt äventyr. Kanske, med lite tur, hans livs äventyr. Han vinkade av taxin och såg sig om. Utanför lampskenet som lyste upp pumparna låg platsen i det halvdunkel som försommaren som regel bjöd på så här dags på kvällen. Trädkronorna vajade lojt i kvällsbrisen. Lövprasslet blandade sig med motorledens brus som i en stilla och glädjelös dragkamp. Han kände doften av nyslaget hö blanda sig med avgaser och mackens tunga bensinångor. På håll såg han ett kyrktorn resa sig mot natthimlen. Han var obekant med trakterna söder om Stockholm och hade ingen aning om vad kyrkan hette. Sven-Erik gjorde en mental notering om att kolla upp det när han kommit hem. Säkert fanns en och annan intressant historia berättad om platsen och kyrkan att googla fram. Han skulle inte förstöra inledningen på äventyret med att börja pilla på sin telefon. Ett krasande ljud, som av fotsteg på grus, fick honom att rikta blicken mot den stängda butiksbyggnaden. En rörelse? Mörkerseendet hade visserligen blivit väsentligt sämre med åren, men nog stod där någon? Sven-Erik började försiktigt röra sig i riktning mot platsen varifrån ljudet tycktes ha kommit. Först när han var riktigt nära, och efter att ha snubblat över en luftslang som slarvigt lämnats hängande ut genom en glasdörr, fick han syn på källan till ljudet. Sven-Erik undslapp sig en ljudlig utandning när han tog in bilden. Likt en staty stod en reslig figur framför honom iförd fotsid, svart kåpa. Huvan täckte ögonen, och i dunklet kunde Sven-Erik bara vagt urskilja ett par ihopknipna, tunna läppar. Runt midjan var ett tjockt rep knutet. Sven-Erik stannade ett par meter framför mannen. De båda stod så en stund i tystnad och betraktade varandra innan mannen i kåpan till slut tog till orda.
“Broder Sven-Erik. Välkommen.”

En fyllig stämma. Värdig kåpan och stundens upphöjt mystiska allvar, tänkte Sven-Erik.
“Tack” sa han, uppfylld av ögonblickets närmast elektriska laddning.
“Vi ska strax sätta oss tillsammans i bilen här bakom.” Mannen gjorde en värdig rörelse i riktning mot mackens mörklagda baksida. Sven-Erik kunde skymta ett par baklyktor vars reflexer fångade lampskenet från macken. “Innan vi börjar vår gemensamma resa, broder, vill jag be dig sätta på dig denna.” Mannen drog fram en svart tygpåse ur kåpan och räckte den till Sven-Erik. “Självklart” sa Sven-Erik som inte visste till sig av upprymdhet. Han krånglade påsen över huvudet och imponerades av hur effektivt den stängde ute ljuset. Han kände en hand ta honom i armen och lät sig villigt ledas bort till bilen.
“Äntligen” tänkte Sven-Erik.

Publicerat

Nytt jobb.

Så har det blivit officiellt. I augusti påbörjar jag en ny anställning. Inte bara det. Man kan säga att jag åtminstone för en period helt byter inriktning. Jag blir Kanslichef för Sametinget, eller som den samiska titeln lyder: Hálddahushoavda. Jag har noterat en viss förvåning bland bekanta kring detta vägval. Kanske är det så att vi som arbetat länge inom musikområdet (eller kanske inom vilken som helst given bransch) tycker det är överraskande när någon till synes plötsligt byter fot. Samtidigt har jag kunnat notera att just detta blivit vanligare under pandemin. Musiker som blir omskolar sig till sjukvårdare. Eller hittar arbeten som på annat sätt ger ny mening. Bevekelsegrunderna varierar. Och alla äger sin giltighet.

För egen del handlar det inte om ett farväl till musiken. Man ägnar inte dryga trettio yrkesår åt musiken för att plötsligt komma på att man inte gillar musik. Om man inte är ovanligt senfärdig. Jag har har under mer än trettio års tid ägnat mig åt att på olika sätt, parallellt med själva musikskapandet, arbeta för förändring i ett musikliv som har många utmaningar – finansiella, kulturpolitiska och konstnärliga.

Samtidigt med att en del av mig har gradvis kommit att bli allt mer ”underväldigad” (begrepp stulet av den käre Stefan Solyom) av de ofta begränsade manus som vår musikbransch producerar (avseende förändringsbenägenhet kontra viljan att försvara erhållna positioner), har ett nygammalt engagemang tagit en allt större plats i mig.

Jag har inte gett mitt samiska ursprung någon stor plats tidigare i livet. Det har funnits med som en varm återklang av något förlorat, en obestämbar saknad. Den samiska identiteten har i min släkt varit satt på undantag genom de rätt listiga administrativa drag som den svenska statsmakten gjorde för att gradvis assimilera den del av den samiska befolkningen som inte ingick i mallen för hur ”Lappen”, ”Halvlappen” eller ”Rasbastarden” skulle leva och bo. Kategoriklyvning, kallades det. Den tystnadskultur och det identitetslimbo som dessa åtgärder skapat lever många med än i dag.

I min nya roll kommer jag arbeta mycket med de samiska samhällsfrågorna. Språken. Kulturen. Näringarna. Mycket kommer att handla om att bereda beslutsunderlag – analysera och diskutera med de kunniga anställda på Sametinget om vägar framåt för myndigheten och parlamentet. En helt annan roll än jag tidigare haft, således. De redan påbörjade studierna i Nordsamiska (inspirerade av ”lektionerna” mormor gav mig i ett fjärran sjuttiotal) lägger jag nu nytt krut på. Och jag har sällan känt mig så motiverad.

Jag närmar mig uppdraget med ödmjukhet inför att jag i många avseenden är nybörjare på ”det samiska”. Jag, som typiskt resultat av ett kolonialt strategiskt arbete, har inte blivit en bärare av kultur och språk, mer än perifert. Det jag inte är nybörjare i, är dock kunskapen om teknikerna för synliggörande och förmågan att hitta en väg i en argumentationsdjungel. Det är en kapacitet jag hoppas kunna bidra med.

Bifogat är en länk till ”highlights” ur min oboekonsert, kallad Máttaráhkká. Jag började skissa på den i huvudet för många år sedan, men 2018 fick den gestalt genom den oboisten Arnaldo de Felice, dirigenten Alfonso Scarano och Thailand Phil.https://www.youtube.com/watch?v=ccCBSFZNKN8&feature=youtu.be

Publicerat

Året var 2005: Hur ett Stockholmsbesök aktiverar minnet.

”Departementsrådet [xxx] var moderator och framhöll inledningsvis att hearingen inte var att betrakta som ett förspel till en nedläggning av Rikskonserter. Frågan om Rikskonserters existens låg trots detta inbäddad i många av eftermiddagens inlägg som bland annat handlade om Rikskonserters anpassning till dagens musikliv, gammaldags centralism kontra modernt nätverkande och fasta eller fria resurser.”

Året var 2005. I augusti, noga räknat. Musiklivet hade under en längre tid (och i olika konstellationer) inbjudits till departementet för mer eller mindre informella samtal kring Rikskonserter och dess verksamhet och – specifikt- dess ändamålsenlighet. Självklart var det en föråkare till nedläggningen. Men processen landade först flera år senare, efter ett majoritetsskifte och efter långdragna samtal och förhandlingar med musiklivet. För att göra en lång historia kort, lades Rikskonserter ned (med en förlust av närmare 300 internationella musikakter/år i bl.a. Stockholms län som följd) och ett nytt Statligt Musikverk såg dagens ljus. Rikskonserters producerande uppdrag försvann från den statliga nivån – ett ideologiskt schackdrag, som (rätt eller fel) handlade om att frånta staten möjligheten att vara med och konkret formulera innehåll på musikområdet, något som dock alltjämt sker på teaterområdet (Riksteatern) och länge fortsatte på utställningsområdet (Riksutställningar). Huruvida schackdraget på musikområdet lät sig göras för att dåvarande Rikskonserterchefen inte inbegreps i utredningsarbetet till skillnad från dåvarande Riksteaterchefen ska jag låta vara osagt.

Hearingen 2005 var i många stycken tydlig. Musiklivet (det s.k. ”fria”), i den mån det var representerat där på Rosenbad, ville ha produktionsstöd och lösa pengar. Hjälp att komma ut med sin musik. Möjlighet att bygga en långsiktig verksamhet likt de fria teatergrupperna. Man menade att varken länsmusik eller Rikskonserter kunde svara mot de behov som fanns. Ett skäl till det jämnt fördelade missnöjet var förstås att man från statlig nivå försökte fördela gracerna mellan de olika påtryckargrupperna. Tonsättarna och nutida-musik-falangen. Folk- och världsmusiken. Jazzen. Kort sagt skulle alla de då kulturpolitiskt prioriterade grupperna få varsin del av kakan. Abrakadabra så hade ett system skapats där alla var ungefär lika missnöjda.

Man byggde alltså sedermera ihop en reform som kallades Statens Musikverk – en gammal myndighet med nytt namn och delvis nya uppdrag. I samspel med andra myndigheter och aktörer på området – t ex Statens Kulturråd, konsertarrangörer och länsmusik – skulle det fria musiklivet gå en ljusare framtid till mötes under parollen ”Musiklivet kan själv”. Och ja. i teorin är allt egentligen riggat för att allt som är bra för det fria musiklivet ska kunna hända. Alltså ett system där musiken och dess fria utövare kan få växa efter förtjänst. Förordningarna finns på plats i en form som medger rörelsefrihet för dess uttolkare. Pengarna finns i stort sett, även om teatersidan alltjämt har ett försprång som rimmar illa med mängden publik som det fria musiklivet uppbådar.

Så besöker jag Rikstinget för Västerländsk konstmusik i Berwaldhallen. Jag hör den briljante Jörgen Pettersson ge uttryck för samma frustration som fanns i rummet under hearingen på Rosenbad 2005. Självklart funderar jag på vad som kan ha gått fel. Strängt taget finns ju nämligen verktygen. Att göra överenskommelser över flera år (under förutsättning att erforderliga budgetbeslut fattas etc) är redan en möjlighet på många nivåer i vårt land trots budgetlagstiftningen. Musikerna och tonsättarnas arbete är alltjämt kreativt och kvalitativt intressant. Så varför missnöjet?

Jag får en känsla av att det hela springer ur samma källa som förr. Tårtbitssystemet. Ett system som bygger på en form av konstnärligt gisslantagande. Arbetsgrupperna på Kulturrådet och, i Musikverkets fall, det konstnärliga rådet rekryteras ur en rimligt representativ bas av svenskt musikliv. Här företräds olika genrer och ståndpunkter. Men i allt väsentligt konserveras här den tidigare konstaterade inlåsningseffekt som uppstod inom Rikskonserter. Samtidigt tycks ledningarna på de olika myndigheterna inte avkrävas några särskilt skarpa strategier. Alla är således alltjämt lika missnöjda.

Kanske är det så att det behövs något nytt.

T ex:

  1. Skarpare val och strategiska beslut från myndigheternas sida.
  2. En vassare analys från musikernas och tonsättarnas representation i samtalen med myndigheterna.
Publicerat

Efter ”Skippa helskägg”

Häromveckan åkte jag upp till Statens Kulturråd för att delta i ett rundabord-samtal om repertoaren i de svenska orkestrarna. Frågan som Kulturrådet fått i uppdrag att tillsammans med Musikverket undersöka var förstås jämställdheten. Propån och uppdraget hade kommit från Kulturdepartementet. Ett stort gäng företrädare för orkesterområdet var samlade runt bordet på Gärdet i Stockholm och vi redogjorde en och en för utmaningarna, planerna och förhoppningarna.

Jag drog mig till minnes ett annat samtal från 2006, när orkesterutredningen först lyfte problematiken med den låga representationen av musik skriven av kvinnor. Ett delvis annat gäng, men med samma uppdrag – att utveckla och levandegöra orkesterverksamheterna. Resonemangen då rörde sig primärt kring hur svårt det var att, som man uttryckte det ”ändra på historien”. Musikhistorien var vad den var. Man fick helt enkelt sätta sin lit till framtiden och de kommande kvinnliga tonsättarna. Fast man kan ju inte heller bara göra nutida konstmusik, ett fält där man menade det fanns flest tonsättare som var kvinnor, för då skulle publiken fly. Och till syvende og sidst handlade det ju om kvalitet, menade många.

Det var därför enormt glädjande att på Kulturrådet få höra att man nu uttryckte sig med en större bredd och med en mer mångfacetterad syn på historien – den komprimerade berättelsen om (valda delar av) en svunnen tid.

Tioårsperspektivet har legat och malt i några veckor i mitt huvud sedan detta senaste möte. För på många sätt är det en mycket intressant process som man kan lära mycket av. Saker som då sades med lätthet och utan en tanke på ett minimum av intellektuellt tuggmotstånd sägs inte längre. Vad beror det på?

Delvis handlar det om att verkligheten utanför konserthusen gjort sig påmind.

Många samtal om frågan har också hållits i musiklivet sedan 2006. KVAST bildades 2008. Men jag tror också att en del av de ändrade tongångarna beror på att man nu märker en viss otålighet från de olika bidragsgivande myndigheternas sida – ytterst också de kommunala och regionala ägarna och förstås även Kulturdepartementet. För även om det händer saker är tempot lågt. Festina lente – skynda långsamt – tycks åtminstone ha varit branschens motto, lånat från bland andra kejsare Augustus. Och kanske finns det en poäng med det? Jag återkommer i ett försök att svara ja eller nej på den frågan lite senare i texten. Först ytterligare en spegling av processen som den såg ut några år efter 2006.

2009 började jag som VD för Blåsarsymfonikerna, då som nu en av de lägst finansierade orkestrarna i Sverige. Jag ville prova en idé jag haft som handlade om att utsätta konstruktionen som många orkestrar accepterade som sanning – nämligen musikhistorien och vilka historier som var möjliga att berätta – för prövningar. Det blev en säsong som jag kallade Skippa Helskägg. 50/50 musik skriven av kvinnor respektive män. Vägen dit kantades av hårt arbete, i synnerhet för programrådet med klarinettisten Lena Haag i spetsen. ”Skippa Helskägg”- säsongen 2010/11 – blev unik i svensk och faktiskt global orkesterhistoria. Alltså unik som i ensam i sitt slag – inte unik på det sätt ordet nu används i daglig promotion-lingo. Som ni märker är jag alltjämt ohyggligt – kanske missklädsamt – stolt över såväl säsongen som den rörelseenergi som organisationen utvecklade under den tiden. Det handlade om ett förändrat synsätt på såväl innehåll som dramaturgi. Ett nyfiket prövande av det (oftast) oprövade. Omorkestreringar. Beställningar.

Säsongen fick mycket uppmärksamhet. Och så långt var allt fantastiskt roligt. Kritiken var först obetydlig och kom från väntat håll. En gruppering av typen Mannens rätt i samhället (minns inte vad föreningen hette, vilket kanske är bra) hotade med att polisanmäla oss för att vi ”diskriminerade” män.

Det blev förstås nya debatter och panelsamtal i svallvågorna efter ”Skippa helskägg”. Och här kunde jag tydligt märka att tilltaget trampat flera än föreningens Mannens Rätt i samhället på tårna. Arrogansen i att (till synes svepande lätt, dessutom med en klatschig rubrik som ”Skippa helskägg”) angripa den rådande definitionen av musikhistorien var mer provocerande än till och med jag själv hade trott. Förutom de sedvanliga påståendena om att musikhistorien talade sitt tydliga språk, kom nu också uttalanden om att det möjligen lät sig göras i blåsorkestersammanhang, eftersom formen var yngre(!), men definitivt inte i symfoniorkestersammanhang. Och i alla händelser rörde sig tilltaget om en förenkling av verkligheten. Jag invände att vi i själva verket hämtat mycket material just från den klassiska symfoniska repertoaren som vi omorkestrerat för blåsorkester. Vid ett flertal tillfällen uppstod post-debatt-debatter, där jag blev åthutad av prominenta ledare. Ibland rakt av utskälld. Vårt ”tilltag” hotade liksom samsynen på musiken. Det blev helt enkelt en internpolitisk fråga som skavde mot en position man argumenterat hårt för genom årtionden.

Långt senare, i samband med att jag tackade jag till att ånyo ge mig in i orkestervärlden genom rollen som Konserthuschef i Helsingborg, kom jag att tänka på denna process igen. Självklart ville jag innan mitt återinträde värdera huruvida branschen, miljön, utvecklats. Vilken resonemangsnivå skulle jag möta? Och skulle jag själv göra samma värdering som när det senast begav sig?

På de tio år som gått sedan jag och Astrid Assefa lämnade in orkesterutredningen till statsrådet Pagrotsky 2006, har mycket hänt. Det politiska landskapet och debattklimatet är ett annat. Den globala utvecklingen visar att vi nog inte kan förlita oss på en konstant tillförsel av en äldre publik som är intresserad av klassiska konserter såsom vi känner dem i dag.

Det visar sig nämligen att denna tillförsel hänger samman med ett samhälleligt kontrakt som är i upplösning på många håll. De äldre blir moderna. Vill välja olika saker. En försvarlig del  (vissa studier hävdar att det till och med är den minsta gemensamma nämnaren mellan abonnenter) av dagens publik har själva spelat ett instrument. Den generella rörelsen mot krav på hög flexibilitet, valfrihet och individualitet tillsammans med det faktum att andelen instrumentalelever sjunkit markant över de senaste trettiofem-fyrtio åren gör det mer än sannolikt att vi står inför en typ av utmaningar som redan drabbat ett antal amerikanska orkestrar.

På Island häromveckan hördes LA Phils chef Deborah Borda tala om den resa orkestern gjort efter ett gigantiskt tapp av abonnenter som skett över en femårsperiod. Den resan handlade om att omdefiniera orkestern. Återupprätta ett ”socialt kontrakt” med sin omgivning. Skapa berättelser som har många möjliga ingångar, även för dem som inte har förkunskaper. ’

Jag tror att det är den väg vi också behöver gå.

Och jämställdheten är för mig en självklar och grundläggande plattform.

Men om vi berättar historien på ett sätt som alltjämt i allt väsentligt liknar den gamla, utan att titta på dramaturgi, relevans eller kontext, utan att reflektera över också ritualernas relevans – eller brist på relevans – för musiken, och utan att på allvar fundera över hur vår relation till samtiden ser ut tror jag vi kan vara hur jämställda vi vill och ändå plötsligt upptäcka att omvärlden rest till en annan plats än den där våra konserthus står.

Kanske kommer då de internationella varningsklockor som klämtat och de nationella äggklockor som burrat bli till reella hot mot orkesterverksamheterna.

Avseende jämställdheten på repertoarområdet finns inga ursäkter längre i vårt offentligt finansierade landskap. Men det är oroande att processen skvallrar om en tröghet i systemet – en tröghet som inte bara handlar om jämställdheten i sig. Det handlar på ett generellt plan om en rädsla för förändringar och troligast också om makt. Och om att våga ta diskussionerna, ifrågasätta våra invanda självbilder och vårt sätt att se på berättelserna om det vi gör.

När jag slår upp tidningen ”Musikern” från 1925 – ett nummer som ägnas uteslutande åt panegyriska texter om Sibelius i samband med hans 60-årsdag – slås jag av flera saker. Dels över hur historiemaskinen aktivt skrivit fram storheten hos enskilda tonsättare. Samtliga svenska statsunderstödda orkestrar presenterade program som hyllade Sibelius på längden och tvären det året. Ska man tro tidskriften fanns det ingen – säger ingen – aspekt av Jean Sibelius (den då ännu levande)  som inte tycktes vara ett monument över konstnärligt hjältemod.

De mekanismerna har bidragit till dagens kanon, förstås. Men jag ser också annat i de program som presenteras i tidskriften från 1925 och de program (från åren 1913 och framåt) jag hittar i HSOs gömmor. Här blandas högt och lågt. Nytt och gammalt. Populärt och okänt. Kort och långt. Helt och halvt. Vilda omstuvningar i besättningar, något som var en verklighet i de flesta orkestrar i alla delar av landet. Den unga orkesterkulturen i Sverige letade. Försökte hitta sin publik. Påstod med kraft saker om musiken på ett för det moderna ibland ögat märkligt vis. Jag tror att den rörelseenergin är central för vår konstforms utveckling (snarare än överlevnad). Och frågan om hur vi berättar historien om våra verksamheter kommer bli avgörande för framtiden. Och för vem – och med vilka – vi berättar historien. Festina lente? Kanske inte ändå.