”OK. Let’s move to Kiruna. But I’ll never sit on a fecking snow-mobile” sa min kära irländska hustru Kate efter vi landat I beslutet att dra upp bopålarna I Helsingborg till förmån för en (i allt väsentligt) oviss tillvaro i Kiruna. För mig var det lite enklare. Jag ville hem till norr och var otroligt sugen på mitt nya jobb. Efter decennier i den klassiska musikbranschen skulle jag börja arbeta på den samepolitiska arenan med frågor jag gradvis kommit att uppfatta som viktiga för mig. Tonårsbarnen, som skulle stanna kvar i Stockholm för musikstudier, hejade på. ”Det är dags för dig att byta jobb, farsan. Du börjar bli för sarkastisk” sa en av dem. Lite avundsjuka var de på minstingarna dock. De små skulle nu få möjlighet att börja på Sameskolan i Kiruna och få växa upp med kultur och språk på ett sätt som de äldre barnen inte fått. Vi kom överens om att se till att jobba lite tillsammans på samiskan, jag och de äldre sönerna. Så här i retrospektiv har det nog mest blivit små musikaliska och konstnärliga projekt där de visat upp en överraskande aktivistisk sida. Får återkomma kring sönernas skapande vid tillfälle.
Hustrun Kate. Frilansmusiker extraordinaire. Att hon flyttade med till Kiruna/Giron är oerhört stort. Van vid att ha kontinenten nästgårds eller i vart fall extremt lättåtkomlig oavsett färdmedel, skulle hon nu tvingas rita om sin även i normalfallet hårt utmanade logistik. Norrbotten är kanske inte det som de flesta frilansmusiker tänker på som det område som mest sjuder av konsertmöjligheter. Men även den bilden skulle komma att utmanas. Och så här efter åtta månader kan vi konstatera att vi har överlevt de lite längre restiderna och den inledande totala bristen på barnvakter. Kate tycks dessutom ha funnit en ny, oförmodad hobby: snöskottning. En sport som definitivt aldrig tidigare funnits på hennes work-out-meny.
För att inte förirra mig in i samtliga de inspirerande spår som flytten har inneburit, ska jag bara ge två bilder som stärker mig i mitt vägval. Den ena rör det faktum att jag har en hel del släkt häruppe. Det må vara långt mellan samhällena, men ändå är det märkligt nära mellan människorna. Jag blev därför väldigt glad när jag, strax efter flytten i augusti var på den lokala hamburgerrestaurangen Frasses. Plötsligt reste sig en av de andra matgästerna, klev fram och sa kort och gott: ”Vi är släkt.” Det visade sig vara min syssling (eller andrakusin som man snarare säger här) Mats. Dessutom, visar det sig, en särdeles musikalisk släkting! Bilden till bloggtexten är tagen ute vid hans stuga. En av tonårssönerna tronar högst upp på en snöhög med utsikt mot Kebne. Ett härligt fönster öppnades.
Sedan det en bekant kallar ”släpvagnsindex”. D.v.s. att måttet på ett bra ställe att bo på, relaterar till hur lätt det är att låna grejor av grannar. Detta aktualiserades när jag förtvivlat försökte hyra ett släp för att flytta vårt bohag från andrahandslägenheten i Lombolo till det nya huset. I desperation frågade jag en av mina nya kollegor var man bäst kunde hyra släp. Pilsnabbt svarade hon: ”Jamen, låna mitt.”