I Kungliga Musikaliska Akademiens ledamotssal klirrade det av glas och bestick mot porslin. Ljuden blandade sig med det ihållande bruset från trafiken på Stallgatan utanför det gamla ambassadhuset vid Blasieholmstorg. Middagsritualen närmade sig nu kaffet och konjaken. Borden var för tillfället utställda i en rektangel som lämnade en liten glipa öppen vid ena kortsidan. Vid den motsatta sidan, under Gustaf den tredjes porträtt, satt Kulturministern i glatt samspråk med Akademiens preses. Middagen markerade avslutningen på ett fyra dagar långt symposium kallat ”Det professionella musiklivets roll i samhället”. Föredrag och debatter hade varvats med konserter och föreställningar i ett digert program som lämnat de närvarande – representanter för musiklivets alla led – i ett utmattat tillstånd. Detta tillstånd hade under kvällen i hög grad förstärkts av de flaskor Domaine du Mas Flouitier som ackompanjerat Chateaubrianden. Medan kaffet nu serverades, gjorde en människa entré. Ansiktet doldes av en huva som satt ihop med en glittrande kreation av orientaliskt snitt, vilken täckte resten av kroppen. Bara genom rörelsemönstret – som fick tyget att momentant avslöja kroppskonturerna – kunde man ana att personen var kvinna. Med violin och stråke under armen skred hon nu förbi den ena långsidan av bordsrektangeln, förbi raden av porträtt som hängde på väggen bakom middagsgästerna. Till församlingens lätt konstgjorda och delvis skattefinansierade munterhet, stannade kvinnan till framför Jenny Linds porträtt. I en sorts överdriven vördnadsbetygelse bugade hon djupt framför sångerskan. Därefter fortsatte kvinnan värdigt mot rektangelns bortre ände, och smet in genom glipan. Hon intog nu den öppna platsen i mitten av bordsinstallationen. Hon bugade sig åter, nu mot Kulturministern som besvarade bugningen med ett roat leende och en nick. Så lyfte den okända sitt instrument mot hakan och förde stråken i en långsam båge mot strängarna. Med en plötslig handledsrörelse attackerade hon G-strängen som nu genljöd brutal och vibratolös i rummet. Det plötsliga akustiska scenbytet fick en västgötsk rytmikpedagog att rycka till. Flera av gästerna lutade sig nu mot varandra för att viskande meddela sina gissningar om vilket stycke som detta eventuellt kunde vara början på. Skulle det bli Paganini – eller…kanske Bach..? Men ingen melodi presenterades. Inga halsbrytande löpningar rullades ut från violinen. G-strängen. Hon spelade den med långa stråk och tog ned nyansen till ett pianissimo. Lös G-sträng. Tonen böljade fram och tillbaka – från det svagaste svaga till det allra starkaste. Några smokingklädda representanter för länsmusikorganisationerna tittade besvärat ned i kaffekopparna. Även Kulturministerns annars så stabila leende påverkades och såg nu nästan osäkert ut, en händelse som fick Akademiens preses att i en överslagshandling fylla på ministerns kaffekopp över sina breddar. Gästerna såg nu nästan utan undantag generade ut. Med ens stannade kvinnan mitt i ett nerstråk. Men tonen hängde liksom kvar i taket – ja, i hela rummet…Det tog flera sekunder innan den dästa publiken insåg att kvinnan nu sjöng: hon hade tagit över tonen från violinen och lät en mjuk altröst agera efterklang. Då sångluftenn tog slut, andades kvinnan in – ljudligt rosslande – och tvingade upp rösten tre oktaver. Stråken började arbeta igen och i en kvittrande och tjattrande soloduett började kvinnan röra sig runt, runt. Inför publikens nu vitt uppspärrade ögon sjöng och spelade hon allt starkare och snurrade allt fortare. I den vilda dervischdansen stod hennes fotsida klädnad nästan rakt ut från kroppen och vinddraget fick servetter att falla ner på golvet, hår att fladdra. Ljudet studsade mot väggarna och förändrade karaktär i takt med att hon konstant bytte register på röst och violin; till slut var som om hon förvandlades till en hel orkester av vinande, drillande och kvidande läten. Över symposiet sänkte sig nu en hypnotisk dimma av tidigare ohörd musik. Den kollektiva tidsuppfattningen tycktes lösas upp tillsammans med rumsuppfattningen. Allt tycktes vara på väg att gå sönder. Klangen var nu på en gång mänsklig och omänsklig, nära men onåbar. Vid bordet fanns inte längre några loja middagsgäster. En äldre tonsättare snyftade högljutt. En kulturekonom kräktes i servetten. Kulturministern var vit i ansiktet. Akademiens preses satt leende, som i trans, med armarna sträckta mot himlen. En kvinna med hennafärgat hår svimmade och gled sakta av stolen…Viole!?
Den Musiska Fronten: Kapitel 1. Ouverture
