Fredrik Österling

Jag publicerar härmed en liten sommarföljetong. Den utgör en märklig blandning av deckare, kulturpolitisk thriller och vanlig hederlig dramaturgisk katastrof.

Denna text är del två i en serie texter om David Westerdahl. Den första texten ligger och ”jäser” hos människor som påstår sig kunna bokbranschen. Därför publicerar jag nu undan för undan skissen på en del två – antagligen inte särskilt smart, men ändå.

Det är kul att skriva, och då jag inte som Nesser har SVD att tillgå för min lilla sommarföljetong, får jag använda de medel som står till buds. Dessutom får ni en liten resumé av vad som hänt i den föregående texten i inledningen.

Alla eventuella överensstämmelser med verkliga händelser eller eventuella likheter med nu levande personer är förstås helt oavsiktliga.

 

Bakgrund

Världssopranen Joséphine Collart hittas bestialiskt mördad, upphängd i krokar från taket i stora salen på konserthuset Musikaliska i Stockholm. Detta blir starten för en serie mord, alla med anknytning till musik. – och alla iscensatta efter partituret till Gustav Mahlers Das Lied von der Erde. Den svensk-irländska kriminalpolisen Agnes Doyle kopplas in på fallen som öppnar en för henne tidigare okänd föreställningsvärld – fylld av egendomliga hierarkier och pyrande konflikter. Konvalescent efter att själv ha kidnappats och torterats av mördaren, beslutar sig konserthuschefen David Westerdahl för att hoppa av sitt chefsjobb. Strax före händelserna har han också genomgått en skilsmässa med lika återkommande som för honom överraskande konflikthärdar som följd. Samtidigt har utredningen runt morden fört honom och Agnes Doyle samman i en gemenskap som Westerdahl både lockas av och känner oro inför. Westerdahl är helt enkelt fysiskt och psykiskt slut. Han försöker nu hitta tillbaka till ett fungerande liv. Westerdahl har därför lovat sig själv att jobba mindre och istället umgås med barnen – kanske rentav renovera sitt sorgligt eftersatta hus. Han har också beslutat att ge relationen till Agnes en ärlig chans. Westerdahls (kanske alltför ambitiösa) försök att hitta det veckopressen brukar kalla för ”balansen”, hindrar honom dock inte från att möta nya, och våldsamma, utmaningar…

1. Älven

Över älven svirrade sagoaktiga dimstråk. En plötslig vindil kunde skapa snabbare rörelser i den gråvita väven som svävade metertjock ovanpå den svartbruna vattenytans sorlande rörelse nerströms. Just här, där älven gjorde en gir i riktning mot finska gränsen och den farliga gränsforsen, gavs också plats för ett tiotal holmar av olika storlek; holmar som i den midnattsoliga sommarnatten såg ut som om de svävade på moln. Förr hade holmarna använts till fårbete eller höproduktion. Nu var de flesta holmar övervuxna av sly – småbjörk, asp och snårbuskage. Pellisaari, en medelstor holme och del av ett av de äldsta skogshemmanen i byn, hade dock använts som avstjälpningsplats för skrot och skräp. 

Men också den ordningen hade sedan länge försvunnit och Pellisaari såg nu lika idylliskt förvuxen ut som de andra holmarna som svävade i sitt eget himmelskt böljande molnlandskap. I detta nattliga sceneri tycktes byn farligt nära att glida utför slänten och ner i älven – för att till slut uppslukas och försvinna i glömskan, tillsammans med minnet av de många livsöden som format platsen. Kvinnan låg på holmens baksida – den som vette mot det nu nedlagda färjeläget. Håret fortfarande vått. Halvslutna ögon. Sminkösens timslånga arbete utsmetat över kinderna. Hennes smaragdskimrande klänning skapade en vacker kontrast till dimman och den bakomliggande gröna holmen. Hon kände doften av skvattram som i hennes hjärna blandade sig med storspovens lockläte som ekade över älven. Silvertejpen hade lindats många varv över munnen och runt nacken. Hon undrade hur länge hon kunde fortsätta blöda så här. Om någon skulle hitta henne innan den vässade trästången som stack ut ur hennes mage slutligen tog livet av henne.

2. Juni

”Jag vill påstå att en av de viktigaste frågorna för kulturlivet, och i synnerhet musiklivet, är bristen på pengar. Om vi bara hade mer pengar skulle konstnärerna kunna uträtta storverk – för samhället och för medborgarna. Vi är inte bara grädden på moset. Vi är jästen i degen.”

Efter ett kollektivt fniss började applåderna. Från ett hörn i den välfyllda hörsalen på Musikmuséet hördes till och med ett försiktigt men fullt hörbart ”bravo”. Paneldeltagaren som just avslutat sitt inledande inlägg var en välkänd musikerprofil; Jan Ignatius, cellist och festivalarrangör på fritiden. Han satt nu nöjt tillbakalutad i sin karmstol och tittade med upphetsat blossande kinder ut över publiken med ett ansiktsuttryck som tycktes säga ”där satt den!”. Panelsamtalet var det avslutande evenemanget på en veckolång kammarmusikfestival måhända lite olyckligt döpt till ”In i kammaren!”.

David Westerdahl, som satt bredvid Jan Ignatius på podiet, kliade sig bekymrat i nacken.

Vad i helvete gör jag här?

Kanske hade det varit dottern Saga uttalande vid frukostbordet för några veckor sedan som fällt avgörandet. ”Farsan, skärp dig. Du måste ut ur huset. Skaffa ett jobb.”

David hade protesterat. ”Men jag har ju jobb. Konsultjobb. Och så komponerar jag. Vad menar du?”

”Men asså…du behöver jobb där du träffar folk. Nu sitter du bara typ hemma och nördar dig. Du håller på att bli knäpp helt enkelt.” Även Agnes hade tittat med stränga ögon på David, som för att understryka visdomen i dotterns ord. Förhörsblicken.

 

David hade mycket riktigt kunnat noterat vissa lätt oroväckande förändringar hos sig själv. I sitt tidigare jobb som VD kunde han räkna med permanent långa arbetsdagar borta från hemmet. Arbetsdagar som toppades med personalärenden på kvällar och helger. Nu, sedan avhoppet, hade han ingen personal att vare sig förhålla sig till eller handleda. Det nyuppkomna läget som han själv först tolkat till sin fördel – nämligen att han med mer tid över blivit en mer ”närvarande” och intresserad far – riskerade nu att slå över i mani. Det var en sorts överskottsenergi som också tog sig uttryck i diverse mer eller mindre komplexa byggprojekt (som aldrig riktigt slutfördes), minutiöst genomarbetade familjeutflykter till vagt kulturhistoriskt intressanta platser samt idoga försök att få barnen att intressera sig för trädgårdsarbete (något som David själv hade uppenbara svårigheter att hitta den rätta entusiasmen för). Så David hade bestämt sig för att tacka ja till inbjudan att sitta med i detta panelsamtal – mest som ett sorts utmanande av den tilltagande fobi för musikbranschen han utvecklat sedan de dramatiska och blodiga händelserna på Musikaliska tio månader tidigare. Pressen hade varit efter honom med en frenesi han aldrig tidigare upplevt. När han sedan avgick, dog pressens intresse ganska snart. Istället hade branschen själv visat honom ett allt större intresse, kanske till följd av den mediala exponering han utsatts för. Plötsligt ville man ha David Westerdahl med för att diskutera alla möjliga branschrelaterade frågor – alltifrån kvalitetsutvecklingen i de svenska symfoniorkestrarna via den övergripande jämställdhetsproblematiken i det svenska musiklivet till kostnaden för gästande stjärndirigenter.

 

Där han nu satt på en hård pinnstol på podiet i Musikmuséets hörsal kunde han ändå inte begripa varför han av alla paneldiskussioner tackat ja till att medverka i just denna. Floskler…och så den där jävla moderatorn…

Samtalsledaren var en av dessa personer vars egentliga funktion i kulturlivet alltid hade förblivit en gåta för David. Lotta Schöön hade en oklar bakgrund i några olika kulturpolitiska arbetsgrupper, positioner hon fått av lika oklara skäl genom sitt arbete som kassör i en numera avsomnad fri teatergrupp. Men hon var en av dessa personer som omfamnades av den kulturbyråkratiska nivån – tillräckligt mycket utanför ”systemet” för att kunna uppfattas som sanningsvittne och tillräckligt mycket innanför för att ha tillskansat sig det nya kulturpolitiska språket. Ett språk som hon i vanliga fall skickade upp i en till intet förpliktigande abstraktionsnivå. Kort sagt en person som retade gallfeber på David Westerdahl.

 

”Tack Jan!” Lotta drog undan sin kolsvarta lugg från de klarröda glasögonbågarna och nickade leende mot Jan Ignatius. ”Jag tycker du har en viktig poäng där, och jag utgår från att du kommer att vidareutveckla ditt resonemang på en aggregerad nivå längre fram i debatten. Men låt oss nu gå vidare i rundan – och jag vill påminna alla paneldeltagare än en gång, att ni har max fem minuter på er för ert första inlägg. Nu har turen kommit till Madeleine Grönlund, chef för Malmö Symfoniorkester, som de senaste åren haft en lång rad intressanta projekt. Så, Madeleine, vilken är musikfestivalernas betydelse för symfoniorkestrarna, eller kanske snarare tvärtom, vilken är symfoniorkestrarnas betydelse för musikfestivalerna?”

Madeleine Grönlund närmade sig sextio, men såg definitivt yngre ut. Hennes skarpskurna profil komplett med örnnäsa och markerade ögonbryn skapade hos iakttagaren en vag förnimmelse av att sett henne förut. Ryktet påstod att hon hade ett förflutet som skådespelerska, men det förblev ett obekräftat bakgrundsbrus till hennes för de flesta imponerande närvaro. Bra person att ha med i avtalsförhandlingar. Hon harklade sig, tog en klunk ur sitt vattenglas och fäste en skarp blick mot en punkt i salen.

”Ja, Lotta, vad ska jag säga. Vi i Malmö Symfoniorkester har i många år – och varje år – gjort enstaka nedslag i regionen, och då speciellt på de festivaler som är igång före midsommar. Sedan är det ju semester för musikerna. Förr fanns ju den så kallade nationella slingan som hanterades av Rikskonserter. Den möjliggjorde för oss att komma ut i landet med några års mellanrum. Jag är rädd att svaret på din fråga är att symfoniorkestrarnas betydelse för festivalerna är försvinnande liten i dag. Närmast obefintlig. Men här ansluter jag mig till Jans yttrande: om vi hade mer pengar skulle vi också kunna bli mer mobila och presentera intressanta program till överkomliga priser för många fler festivalbesökare.”

Lotta Schöön såg plötsligt mycket intresserad ut. Hon lutade sig häftigt framåt på stolen och välte så när ut brickan med Ramlösaflaskor.

”Skulle du, Madeleine, säga att staten har svikit festivalerna? Skulle vi kunna tala om en festivaldöd av samma slag som rock- och popfestivalerna upplever as we speak, för att tala med engelsmannen?”

Madeleine såg lätt besvarad ut och rättade till sin vinröda sammetskavaj.

”Nja, svikit och svikit. Men oavsett vem man talar med upplever vi nog en sorts festivaldöd, åtminstone vad symfoniorkestrarna anbelangar. En orkester på runt hundra musiker är inte alldeles lätt att kuska runt med, och framförallt är det dyrt. Vi är naturligtvis tacksamma för att vi fortfarande har ett kraftfullt statligt stöd…” En blick och en nick mot representanten från Statens Kulturråd, som satt bänkad på första raden. ”…men utgifterna ökar mer och snabbare än intäkterna, så jag kan faktiskt inte se hur vi skulle kunna bidra mer än vi faktiskt gör. Inte utan att tumma på kvaliteten. Och vi jobbar redan för mycket, skulle jag vilja påstå.”

Från publiken hördes ett instämmande mummel. Håll dig lugn nu, David. Inga sarkasmer. Och nämn för helvete inte något om arbetstidsuttaget. Titta bort så kanske hon inte hugger.

För sent. Lotta Schöön vände blicken pilsnabbt åt Davids håll. Satan.

”Vår tredje paneldeltagare, David Westerdahl, behöver knappast någon introduktion efter de traumatiska händelserna på Musikaliska i höstas. Förutom den roll han spelade i upplösningen av några av de mest spektakulära morden i svensk historia, har han också gjort sig känd för att ha synpunkter på just symfoniorkestrarnas kvalitetsarbete. David, har du några funderingar kring det som Jan och Madeleine just talat om?”

David riktigt kände hur sur han måste se ut. Moteld. Han tog överdrivet lång tid på sig med att svara. Plockade förstrött lite ludd från kavajärmen. Tog av sig glasögonen, höll dem mot ljuset och torkade dem en stund. Sluta plocka dryghetspoäng nu, David…du retar bara upp henne. Tystnaden som uppstod var på tok för lång. Men publiken verkade tolerera Davids märkliga beteende, antagligen osäker på om han fortfarande led av någon form av posttraumatiskt stresssyndrom. Till slut tycktes David vara nöjd med glasögonen, sköt tillbaka dem över näsryggen och tog till orda.

”Var ska jag börja, Lotta…” Lotta log osäkert. Håll hästarna, David…”Jo…Jan formulerade sig riktigt fyndigt nyss – det där om att konstnärerna är jästen i degen…” Vid det sista log David och tittade ut över publiken, som svarade med ett igenkännande fniss. Jan Ignatius nickade ivrigt från sin plats bredvid David. ”…och bakmetaforer är generellt mycket användbara då det gäller såväl finansieringen, musikerna, tonsättarna, festivalerna och orkestrarna.”

Lotta Schöön såg brydd ut. Jan Ignatius log osäkert medan Madeleine Grönlund skickade varnande ögonkast mot David.

”Låt mig utveckla mitt resonemang en smula.”

”Gärna.” Lotta Schöön tittade på sitt armbandsur. ”Du har tre minuter på dig.”

”OK. Jag ska fatta mig kort. Jag tror att det finns tillräckligt med deg i systemet. Alltså pengar. Jäst finns också. Sedan är det en fråga om hur pengarna används. Symfoniorkestern är en jättelik konstnärlig potential som i dag underutnyttjas. Genom gammaldags skråtänkande, oförmåga att bryta invanda repertoarmönster, obefintlig systematik i kvalitetsarbetet, generellt låg flexibilitet, okunskap om hur omvärlden uppfattar traditionen – med mera – utgör symfoniorkestern sitt eget största hot. Om Madeleine vill kan hon prioritera sina regionala festivaler. Det finns både råd och tid till det. Men hon vill inte.” I ögonvrån såg David hur Madeleine knyckte argt på nacken. ”Sedan finns det ett problem – måste jag understryka – med den statliga nivån. I dag är det festivalerna i Sverige som står för inflöde av utländska akter, men också det kanske mest spännande av det nyskrivna. Ett inflöde som är mycket viktigt för den konstnärliga dynamiken i landet. Men så länge staten väljer att betrakta festivaler primärt som en regional angelägenhet, med låga anslag som följd, och så länge symfoniorkestrarna prioriterar den hundrasextiofjärde svenska ominspelningen av Beetovens 5:a framför att aktivera sina resurser i de regioner de verkar i, är jag – precis som Madeleine – böjd att tro att det är en form av dödläge vi ser. För såväl festivaler som för symfoniorkestrar.” Fan David. Att du aldrig kan hålla käft. Gå hem. Den resterande diskussionen var inkarnationen av den perfekta kommunikativa kollapsen. Davids inlägg hade aktiverat de mest debattlystna i församlingen och debatten i sig skapade mängder av missförstånd som ytterligare underblåste den utsökt dåliga stämningen. Publiken delades snabbt i två läger – en för och en emot symfoniorkestrarna. David förhöll sig passivt resten av sittningen – svarade så fåordigt han kunde, och försökte tona ner den bredsida han levererat mot symfoniorkestern som institutionell organism. Till slut blev stämningen så hätsk att Madeleine Grönlund reste sig och stegade resolut ut ur hörsalen. I tystnaden som följde på utspelet tog Lotta Schöön mikrofonen och sa med darr på rösten: ”Nämen om vi skulle ta en liten kaffepaus nu, så ses vi om en halvtimme. Då är det Trio Kajak från Jämtlandsmusiken som underhåller. Det finns bullar.”

–

I kaffekön råkade David återigen hamna intill Jan Ignatius. Ignatius såg road ut. ”Hehe…Där drämde du till ordentligt David.”

”Nja, alltså jag tycker nog att jag bara höll mig till sanningen. De tycks alltid missa det där att jag tycker symfoniorkestrarna är gigantisk konstnärlig potential…”

”Det är den som tar hårdast, konstigt nog. Och om du staplar kritik direkt ovanpå det, blir det en jävligt svårtuggad Dagobertmacka. Lite för många sanningar på en gång.” Den stora svarta kaffetermosen gurglade oroväckande. Kaffet var på väg att ta slut.

”Fan också. Du, David. Häng med ner på Strandvägen så bjuder jag på en riktig fika. I have an offer you can’t refuse.”

–

På caféet vid Strandvägen badade besökarna i det skira juniljus som under en lika intensiv som kort period kunde få Nybroviken att framstå som en av de vackraste platserna i Sverige. Ackompanjerad av bisarrt ylande måsar som attackflög över uteserveringen hade Ignatius presenterat sitt förslag. Sedan några år drev han sin egen operafestival – Sääski-Opera – i en by belägen i Pajala kommun, Tornedalen. Han hade efter idogt arbete lyckats få kommunpolitikerna att skjuta till pengar för att bygga ett litet operahus vid älvstranden. Rött med vita knutar förstås, för att mildra lokalbefolkningens ilska mot upphävande av strandskyddet, och med en betagande vy över älven. Nu hade den finansiella tillväxten i verksamheten stannat av, trots fina recensioner och hurrarop i pressen. Kritiker menade att det ur publikhänseende var en smula problematiskt att placera en så urban företeelse som kammaropera mitt ute på den tornedalska myren. Staten vägrade skjuta till lika mycket som de regionala huvudmännen, något som fått lokalpolitikerna att surna till och frysa bidragsnivåerna. Ignatius hade fått loss lite extra pengar från en privat stiftelse för att göra en förstudie som på ett så trovärdigt och opartiskt sätt skulle visa på fördelarna med att göra en storsatsning på festivalen. Regionala mervärden, vinster för turistnäringen, Sverigebilden, ja, allt som kunde framhäva festivalens betydelse för Tornedalen, Sverige, Europa och världen skulle formuleras och framläggas för såväl Pajala Kommun som för Kulturdepartement och Kulturråd.

”Och nu kommer den bästa biten, förstår du, David. Du måste skriva skiten uppe hos oss. Du får en stuga vid älven, komplett med laptop, bredband och bastu så klart. Ta med barnen. Vi bjuder – skit i förmånsbeskattningen. Deras kostnader sätter vi upp som instrumenthyra.”

”Antar att din revisor skrev manuset till Jägarna 2. När vill du ha mig där då?”

”Du reser i nästa vecka. Tänkte du skulle kunna vara behjälplig med uppsättningen också. Ett extra öra behövs alltid.”

–

Det var måndagen efter midsommar. David checkade in sitt bagage på Kirunaflighten från Arlanda. I kön stod de vanliga lapplandsturisterna, iförda kaki- eller olivfärgade äventyrarkläder. Cowboyhattar av skinn tycktes vara ett populärt plagg bland de knivbehängda männen i kön. Det plötsliga uppdraget hade visat sig enkelt att förankra. Kanske var hela Davids omgivning så innerligt trött på att ha honom skräpande hemma att till och med en årslång resa till ett kloster i Tibet hade varit populärt. Till och med Agnes hade applåderat tanken. Med sin nya befattning som kriminalkommissarie med särskild tjänsteställning hade hon nu en egen avdelning att basa över under sommaren. ”Jag är ändå helt obrukbar…Och två månader i Norrbotten borde kunna få dig på banan igen. Hårt arbete. Mygg. Lagom många musiker och sångare. En och annan knäppgök. Bättre anpassning till dagligt liv kan du ju inte få. Jag kommer upp på vespan under mina två augustiveckor.” Exhustrun Katarina hade till slut även hon accepterat upplägget. ”Så länge du betalar för bensinen när jag skjutsar grabbarna till Arlanda inför dina veckor. Vad jag förstår ska inte den där polisbruden med heller, så det blir lugnt för pojkarna.”

Dottern Saga hade lett, men med emfas påpekat: ”fett TROLIGT att JAG hälsar på däruppe.”

I Tornedalen väntade midnattssol, en skrivuppgift som skulle innebära en rimlig utmaning och en plats som skulle kunna bidra till en gradvis återanpassning till den värld han lämnat för snart ett år sedan. David Westerdahl, du är på banan igen.

 

Jag har blivit invald i föreningen KVASTs styrelse!

För er som mot förmodan inte känner till föreningen, står akronymen alltså för Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare. Föreningen tar dock – som ni förstår – också emot manliga medlemmar. Föreningens syfte är enligt stadgarna:

– att öka andelen kvinnliga tonsättare på repertoaren

– att öka kunskaperna hos programråd om vilken repertoar som finns av kvinnliga tonsättare samt

– att öka medvetenheten om genusperspektivet i repertoarvalet över alla tider och geografiska gränser.

Då jag var chef för Blåsarsymfonikerna fick vi ta emot Guldkvasten – en utmärkelse som föreningen delar ut till den orkester som på bästa sätt lyft fram kvinnliga tonsättare på repertoaren. Mitt och orkesterns projekt ”Skippa helskägg” hade fått stort genomslag. Samtalen blev många – likaså de hätska gliringarna. En förening (av ett helt annat slag) hotade till och med att polisanmäla oss för diskriminering…

Arbetet som KVAST utför är oerhört viktigt och jag är stolt över att ha blivit invald i styrelsen.

I de olika roller jag haft –  tonsättare, ”företrädare”, utredare, VD, m.m.- har jag kunnat konstatera att historien inte skrivit (eller skriver) sig själv. Det låter självklart. Men den musikhistoria vi känner i dag har formats av en oräknelig rad av mer eller mindre synliga händer. Som valt och valt bort. Musikvetare, förlag, dirigenter, orkesterledningar och finansiärer. Det är inte några naturlagar som byggt monumenten.

De senaste cirka hundra åren har också agenturerna lagts till de händer som formar repertoaren och därmed bilden av ”kanon”. Och tendensen har varit att kanon krymper. Färre verk som görs på fler ställen (tack vare jet-åldern).

Så KVASTs arbete är inte endast ett jämställdhetsarbete (viktigt nog).

Det är också ett arbete till stöd för våra orkesterinstitutioner, som inte alltid har det så lätt med att hitta in i den samtida repertoaren – än mindre den som är skriven av kvinnliga tonsättare. Det kan vara lätt att halka dit på bilden av musikhistorien som något som bara består av de kanoniserade mästerverk som i dag cirkulerar.

I den världen är det nya en främmande (och kanske lite skrämmande) fågel som man då och då lite förvånat upptäcker kvittrande i det täta Beethoven-Brahms-buskaget.

 

Som jag ser det handlar KVAST om att – lite uppfordrande – uppmana orkestrarna att släppa ryggmärgsreflexerna i valsituationerna.

Erfarenheten från arbetet på Blåsarsymfonikerna var att det (genom genusglasögonen) öppnades också andra samtal i programrådet.

Samtal om dramaturgi och musikaliskt innehåll, där det inte längre dög att välja mindre angelägna verk bara för att tonsättaren råkade vara en världsberömd och av musikhistorien kanoniserad man.

En kompis (vars namn jag inte ska avslöja) höll en gång en vansinnigt underhållande monolog om det omöjliga i att på riktigt glädjas åt kollegors (läs: konkurrenters) framgångar. Han menade att den verkliga glädjen endast kunde infinna sig om konkurrenterna misslyckades – t ex genom en dålig recension, eller varför inte bara ett uppenbart katastrofalt dåligt arbete. Att jag själv skrattade gott åt hans monolog tyder på att det dessvärre ligger något i den inte särskilt smickrande bilden av konstnärernas empatiska oförmåga.

Och mycket riktigt.

När jag accepterade att skriva verkkommentarer till NEO:s nya platta, var det nog en liiiiten del av mig som såg fram emot att bada i lite skadeglädje. Eller i vart fall doppa stortån. Jag andades djupt och såg framför mig hur jag nu skulle bli ett storsint instrument – ett förklarande membran – för andras tillkortakommanden. Jag tänkte mig att med ledig penna skriva fram något som skulle kunna göra skivan lite mer attraktiv utanför den omedelbara kretsen av medverkande tonsättare.

Att ensemblen var av världsklass visste jag ju. NEO medverkade som operakapell i min och Magnus Lindmans operett Näsflöjten. Har också glatts åt NEOs versioner av bl.a. fransk musik från den s.k. spektralskolan. Under min tid som chef på Musikaliska skapade vi ett samarbete där Musikaliska fick bli en plattform i Stockholm för ensemblen (en idé som nu tagits över av Konserthuset – varsågod, Stefan!).

Så jag börjar lyssna. Min skeptiska och av milt överseende skrynklade panna fick omgående hitta nya, mer glatt  överraskade poser. Kollegorna representerade på skivan – André Chini, Per Mårtensson, Madeleine Isaksson, Anders Eliasson m.fl – bländar med poetisk lyskraft och…begåvning.

Fan då.

Men erfar plötsligt (mitt under André Chinis dionysiskt frustande, livsbejakande och mångbottnade verk La Princesse de Babylone) en ny känsla som min kompis (ovan) antagligen skulle vifta bort.

Känslan av ett delat språk och ett pågående samtal som äger rum utan avseende på stilistiska barriärer. Och det spelat på en nivå som borde göra alla tonsättare (oavsett om man själv blivit spelad av NEO eller inte) stolta och lyckliga över att sådana musiker och sådana tonsättare finns i Sverige. Så när plattan med NEO (kallad New Sweden – Diptychon) kommer ut inom kort: se till att skaffa er den. Fort.

Molanders, som jag skrev ett inlägg om för en tid sedan, kommer att stanna vid sin första säsong.

Eh…Vad?

Solidariskt betalar man sin licens i hopp om en ljusning.

Liksom yrvaket inser man att det nu finns en svensk serie som berör (vid sidan av dokumentärer och nyheter). Tittarsiffrorna visar också på just en yrvaken kurva om jag förstått rätt – men imponerande för temat och sammanhanget.

Varför yrvaket?

Medborgarna har vant sig vid att läsningen av det publika intresset heter sport. Eller för den delen Melodifestivalen.

Och det är inte konstigt att de kulturintresserade och utövande medborgarna reagerar sent.

Det var en ren slump att jag, riden av mina egna fördomar om svenska tv-serier,  just den första kvällen slog på TVn.

Ingen slump dock att jag blev sittande.

För vem trodde väl att SVT kunde träffa så rätt..?

Imponerande många har ändå följt Molanders .

Och Molanders lyckats panga in flera mål i den kulturpolitiska buren: tillgänglighet – tjong, spridning – tjong, levandegörande av kulturarv – tjong.

Kunde det inte vara fint att då ge tvivlarna chansen att få haka på?

Jag misstänker att serien internt betraktas som för ohipp i sin kongeniala skildring av ett Sverige som till del fortfarande befinner sig i Birger-Sjöberg-land.

Skildringen är viktig – inte för att vi vill vara sådana, utan för att spegeln säger något om oss. Vilket skapar samtal och ytterligare speglingar i den svenska Bullerbyneurosen.

Molanders har stävat på med en dramaturgi som ställer subtila frågor om Sverige och svenskarna utan utan att vare sig bli uddlös eller banal.

Återigen är kulturlobbyn försvagad av sin spretighet…Vem spelar på den pipan, för att travestera Gullberg?

Efter en tids textskrivande, som bland annat innefattat det stora nöjet att få lyssna till (och försöka beskriva) musik skriven av begåvade tonsättarkollegor, ska jag nu ge mig i kast med komponerandet av musik igen.

Sammanhanget är kul: beställningen kommer från ett nordiskt gäng musiker, med danske accordeonvirtuosen Andreas Borregaard i spetsen. Tillsammans med sina kollegor – som trakterar gitarr, piano, kontrabas och violin – har han gett sig i kast med att beställa en ny Fyra årstider. Gänget tyckte också det skulle vara festligt om deras egen sammansättning skulle kunna avspegla sig bland tonsättarna. Fyra tonsättare från fyra länder skriver varsin sats. Förutom jag själv är det Färöingen Sunleif Rasmussen (som fick Nordiska Rådets musikpris för ett antal år sedan), MArtin Rane Bauck från Norge samt Rasmus Zwicki från Danmark.

Vivaldis Fyra årstider är kanske en av sin tids mest avancerade försök i genren programmusik – musik som försöker beskriva något utommusikaliskt. Jag har tilldelats Sommaren. Självklart kommer jag också att gripa mig an arbetet ur ett programmusikaliskt perspektiv.

Kanske får det bli ett svettigt relationsdrama som utspelar sig på en familjecamping i Östergötland. Eller för den delen en somrig skälmroman som utspelar sig i Visby – en klingande version av delar av romanen Jack, kanske. Eller en rafflande bataljmålning av de engelska biologerna som samlar vallhumledrottningar för inplantering på den regniga ön. Eller, eftersom accordeonet är med, varför inte en detaljerad skildring av den svenska nationaldagen – varför inte det mångkulturella nationaldagsfirande som Selimovic hävdar ägt rum i sällskap med Hassen Khemiri. Och som Hassen Khemiri förnekar ägt rum. Skulle vara spännande att fantisera fram hur detta icke-möte låter. Alltnog. Svaret kommer i höst då verken uruppförs i Färöiska Torshávn.

De senaste dagarna har jag av olika skäl tänkt på den tid när jag var aktiv med min trumpet. Parallellt med kompositionsstudierna hoppade jag runt i olika sammanhang – inte sällan olika blåssektioner i soulband som hade en blomstrande marknad på västkustens badorter om somrarna. Försedd med små smala glasögon, Strindbergskalufs, basker och gauloises utan filter, såg jag antagligen rätt apart ut bland de coola rockers som utgjorde bandens kärnor. Någon beskrev min look som ”pingstpastor with an edge”, något jag länge kände mig rätt nöjd med. Eller ja, i alla fall edge-biten. Det här med att hoppa mellan genrer var inget nytt för den unge musikhögskolenörden Österling. Med en farsa som var gammal jazzmusiker blev jag tidigt varse improvisationsmusikens kraft. Mot slutet av sjuttiotalet/början på åttiotalet spelade jag elgitarr i ett antal mer eller mindre obskyra band – t ex gruppen Wasaru. Wasaru hade följande slogan: ”Bandet hela Uppsala frågar efter”. Konstigaste bandnamnet var ändå ”Dyng-Runes Fyllorkester” – ett partyband som slog ned i Örebro med jämna mellanrum. Blåssektionen kallades så klart Dyngläpparna. Men genrerna tycktes leva sina liv på separata musikplaneter, där olika koder och regler gällde för varje specifik inriktning. På det viset inte olikt hur det ser ut inom konstmusikscenen. Och ibland blev det märkligt i huvudet när jag försökte lösa kompositoriska problem mellan insatserna i ”Gimme some lovin'”. Men på ett sätt öppnades kanalerna mellan genrerna: inne i mitt huvud planterades en bild av en konstmusik med ett mer direkt tilltal och ett mindre formellt och ritualiserat sammanhang. Trots en egen – ganska väl tilltagen – arrogans mot sådana som inte riktigt begrep konstmusik, insåg jag att det fanns något att lära. Och när jag hade träffat reggaebandet Natural Way öppnades ytterligare nya kanaler. Efter några inledande trevande försök där de lärde mig reggaeidiomen (och jag kontrade med att för fullständigt ointresserade öron predika om vikten av en gemensam musikterminologi:”Jo, grabbar, ett crescendo är alltså…”) fastnade jag totalt för musiken. Hur reggaens sväng och rituella egenskaper kan skapa helt unika rum väl så värdefulla ur ett mänskligt perspektiv som aldrig konstmusiken. Jag hängde med Natural Way i flera år – mest för att jag blivit beroende av svänget (inte av de med reggaen förknippade örterna). Och av basens skenbara monotoni – en bas som i mina öron växte och blev lika betydelsebärande och drivande som en modern variant av barockens continuosektion. Sångaren Treppans kodade infall och ”toastande” som skapade ett skevt sväng som jag låtit mig inspireras av när jag sedan komponerade opera…Reggaekulturen har sina sidor. Men musiken – jisses. Fast besluten om att inte låta detta undgå min tonårsdotters medvetande och allmänbildning tog jag med mig henne till Uppsala Reggae Festival förra sommaren. Självklart hittade jag de gamla polarna i bandet på plats vid festivaltälten. Och de var mer än villiga att för dottern berätta (så klart  våldsamt  överdrivna) turnéhistorier om hennes far. Man kan säga att mitt allmänbildningsprojekt ”backfired” lite. Men då Queen Ifrica klev upp på stora scenen infann sig reggaemagin. En kraftfull – mäktig- artist som engagerat sig i svåra frågor som t ex incest ( i låten ”Daddy”). Jag såg att min dotter tog in kraften. Och jag tänkte: ”Nu återstår bara att för Fanny visa upp förebilderna och krafterna inom konstmusiken.” Och självklart finns de – de som står upp för sin och andras sak och inte (av oro för sina karriärer) väljer att ligga lågt med sina synpunkter, åsikter och passioner. Men de är få. För i den strömlinjeformade hantering som den institutionella musikkulturen ofta är, ges det sällan utrymme för debatt och reflektion. Musiken utgör monumentet inför vilket vi förväntas visa respekt. Och jo – konstmusiken behöver så klart också de egna rummen. Och kraften i konstmusiken är oändligt stor. Men den skyms ofta av koder och ritualer som utifrån kan te sig långt mer komplexa och kryptiska än andra musikformers. Och jag tycker det vore intressant att se fler konstmusiker och tonsättare som engagerade sig i frågor – även sådana som ligger utanför den egna domänen. Författare kvackar ju runt i alla möjliga ämnen – varför skulle inte klassiska musiker kunna tillföra något? ”Ja”, säger någon, ”men konstmusiken är absolut. Den får inte smutsas ned av mänskliga småttigheter.” Helt klart har den spridda uppfattningen om att konstmusiken bör sträva efter att vara esoterisk och i någon mening bortom alla mänskliga svagheter och köttsligheter bidragit till att tysta musiker. En intressant synpunkt på sakernas tillstånd kommer från Norman Lebrecht. Han menar, i någon av sina böcker, att skälet till att konstmusikscenen avpolitiserats är de alltmer centrala ekonomiska vinstperspektiven på artist- och dirigentsidan. Han menar att tystnaden och ett klädsamt politiskt ointresse blev en del av  priset man fick betala för sin karriär – en karriär som kunde innebära att man (inte sällan) spelade för en publik med påtagligt ointresse för problematisering…

http://www.youtube.com/watch?v=GTqhp75XwRo

 

När jag först hörde talas om Molanders blev jag skeptisk. Mest för att jag reflexmässigt antog att det nu skulle ske igen. Ytterligare en dåligt påläst bild av musiker och deras vedermödor. Fingrar som planlöst rör sig över instrument utan koppling till musiken som klingar, varvat med plötsliga och irrationella konstnärsutbrott. Och så lite socialrealism med haltande dialog på det. Men jag hade inte behövt oroa mig. Här är det killen med koll som haft idéerna. Snarare är Molanders plågsamt pricksäker i sitt fångande av svensk musikalisk medelklass. Någon kanske invänder att det här förevisas stereotyper: klarinettnörden med dirigentdrömmar som låser in sig med sina partitur. Den veke, känslige och rätt hållningslöse dirigenten/musikskolerektorn tillika pappan. En alltmer frustrerad specialistläkare och mor. En tonårsdotter med attitydproblem som döljer det faktum att hon är smart. Amatörorkesterstyrelsens fullständigt absurde och inkompetente ordförande. Den ryska konsertmästaren från helvetet som envetet och utan hänsyn till tid, rum eller god ton klampar på med förolämpningar och tillrättavisanden- allt med den musikaliska kvaliteten som enda ursäkt för sitt beteende. Kanske är de stereotyper. Men i så fall har jag levt mitt eget liv bland just stereotyper. För jag har träffat dem allihop. Och möter nya versioner och variationer dagligen. Paret Molander är för upptagna med sina egna frustrationer och ambitioner, saknar energi och insikt att diskutera problemen med varandra, involverar sig i delvis oklara (andra) relationer och låter den spända glädjelösheten ( som dessvärre känns genuint svensk) bemäktiga sig hemmet. Men då finns ändå Förklädd Gud. Detta monument, detta svenska helyllesamkväm skrivet av Folkhems-Wagner själv. Briljant. Vi är många som stått där i kören eller suttit i orkestern. Valthornet – gode gud – trycker på alla knappar i vårt nedärvda emotionella orkesterföreningsarvegods (nytt ord!) samtidigt som livet rasar därute, utanför kyrkan. En scen jag skrattade länge åt var när orkesterföreningen höll årsmöte. Man hade länge varit missnöjda med den sittande ordföranden och därför föreslagit ett tidigare ospelat kort som ny ordförande: sponsorn, tillika centralfiguren i Alingsås näringsliv. Valberedningen gör ett blekt arbete. Molander ger en exempellöst dålig uppbackning för sin egen kandidat. Den gamle och bevisligen inkompetente ordföranden håller ett känsloladdat tal. Den externe kandidaten frågas därefter ut om sina kunskaper om orkesterspel. Som förstås är obefintliga. ”Ballade pour Adeline” tamejfan. Det blir en jordskredsseger för den gamle ordföranden. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och orkesterföreningen lever trots allt mest genom sin kontinuitet, inte genom sin vilja till förändring. Och här blir Molanders en svidande vidräkning med den svenska mötestekniken och föreningsandan. Så på pricken. Mycken förändringsvilja i musiksverige snubblar på en eller flera av dessa ingredienser: hållningslöshet, oförmåga att se bortom och utanför ”notstället”, invant väljs framför utmaningen att kliva ut ur bekvämlighetszonen. Svensk konsensus i sin allra mest letargiska form. Humoristiskt och smärtsamt gestaltat i Molanders. 

I lördags gick jag till Södra Teatern. Det gjorde jag alldeles rätt i skulle det visa sig. Där spelade nämligen Modern Fantazias – en 20-mannaorkester (och band) under ledning av Hans Ek. Brian Eno skulle hyllas. För detta ändamål hade Hans arrangerat ihop ett pärlband av för mig mer eller mindre bekanta låtar och stycken. Jag, som aldrig varit ett Eno-fan av stora mått, utan mest tjusats av hans samarbeten med bl.a. David Bowie och Talking Heads, blev under kvällen övertygad om att Eno är en stor tonsättare. Och jag är helt säker på att det beror helt på Hans Ek. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att alla komponister som inte riktigt når hela vägen borde ha en Hans Ek vid sin sida. Hans förmåga att lyssna fram sound och timbre (just så – sound från popvärlden och timbre från den klassiska), lyfter fram aspekter av musiken som annars skulle förblivit dolda i möljet från 80-talets musikmaskinpark. Plötsligt uppstår en oerhört läcker kontrapunkt. En kontrapunkt som inbegriper inte bara musikmaterialet i sig utan också de metafysiska aspekterna av stilblandningarna och rörelserna på scenen. Ljusblixtar av raffinerad instrumentation skjuter plötsligt genom ”Heroes” och gör låten än mer svidande längtansfull. Och vips tillåter sig Hans att ramla rakt ner i absolut subtila, modernistiska klanger som lyfter kontexten ytterligare flera snäpp. Och med en diabolisk dramaturgs sinne för tajming drar Hans och ensemblen ut på vägen fram till höjdpunkten, utan att förlora skärpa. En av musikerna jag talade med beskrev det hela så här: ”Att spela Hans grejer är ungefär som ha tantrasex.” Vad vet jag. Men bra och hoppingivande var det; för gud ska veta att vi behöver mer av den här typen av chosefritt snille som viker av från det spekulativa i genreblandningarna. Här får allt bli till…just det: Musik.

Jag har roat mig med att skriva en deckare – arbetsnamn Dödens musik. Som av en händelse utspelar den sig på Stockholms äldsta konserthus. En av huvudfigurerna råkar vara chef för huset. Runt återinvigningen av det gamla konserthuset mördas en av stjärnorna, sångerskan Joséphine, på ett spektakulärt sätt – och fler mord följer i spåren av det första… Gradvis tar läsaren sig in i en värld som är marinerad i märkliga självbilder, elitism och mystik. Alla eventuella likheter med verkligheten är förstås helt slumpartade och oavsiktliga. Just nu ligger texten och jäser på några olika ställen. Har jag tur blir det något av det, annars får jag publicera den som följetong på denna plats. Under arbetet med texten fick jag anledning att fundera över vad det är för värld jag levt i under hela mitt yrkesverksamma liv. Vilka attityder som är tongivande. Hur samtalen förs – och inte förs. Och hur tystnaden ofta blir den kanske starkaste rösten. Vid sidan om fantastisk kreativitet, kollegialitet och stor konst finns nämligen också baksidan av begåvningen och den högt drivna kapaciteten: föraktet, baktalandet av kollegor i en trång arbetsmarknad som lider av psykologiskt oerhört påfrestande – och skyhöga – prestationskrav. Förmodligen förledd av min egen (mestadels) fiktiva värld kommer jag på mig att bli förvånad av att det inte inträffar mord (och det på daglig basis) i de ofta konfliktmättade zonerna där klassisk musik framförs och avnjuts. På konserthuset i Jelenia Gora, Polen, hittades dock en harpist och en säkerhetsvakt mördade för ett tag sedan. På Bolsjojteatern utsattes en konstnärlig ledare för baletten för en syraattack. Dessa händelser tycks dock tack och lov höra till undantagen. Kanske har musiker genom sin utbildning lättare för impulskontroll..? Nja…Men det är intressant att en så pass (får man ändå säga) laddad atmosfär som ofta råder i och runt exempelvis en orkester sällan briserar i något allvarligare än en utskällning i en korridor eller ett vält notställ. Särskilt som området också ofta lider brist på sådant som finns på andra arbetsplatser i form av t ex personalvård, kompetensutveckling, ja, till och med medarbetaresamtal.

I mitt förra inlägg skrev jag om tystnaden som vidhäftar musikområdet, och kanske i synnerhet det klassiska fältet. Jag uppehåller mig ännu en stund vid denna tystnad, men nu med en annan vinkel. Först en bild från min egen musikhögskoletid: Fredrik Österling är nitton år och går sin första termin på musikhögskolan. Att komma in på musikhögskolan efter ett antal års förberedande studier var en känsla som kanske påminde om Harry Potters känsla den dag han fick brevet från Hogwarts. Dörrarna öppnades till en närmast magisk värld med egna koder, föreställningar och hiearkier. Och lärarna representerade nyckeln till denna hemliga värld. Allt kretsade kring ens egen och andras begåvning, status mättes i vad man kunde musikaliskt. Eller så uppfattade jag och många med mig miljön. En stor anspänning utgjordes av den återkommande LEKTIONEN på instrumentet. De dagliga förberedelserna tog sikte på detta tillfälle och lärarens ord diskuterades och vägdes på guldvåg med kompisarna efteråt. På många sätt var det en period av delvis nödvändig underkastelse – man ödmjukade sig inför erfarenheten, fick dagligen höra att man först måste lära sig traditionen innan man kunde utveckla några egna tankar kring musiken. En dag, min första termin, börjar läraren tala om Jesus. Vi är som vanligt ensamma i rummet. Läraren fortsätter och berättar om sin församling. Hur fritt och härligt det är där. Jag får frågan om min egen relation till Jesus. Jag går från lektionen i lätt chocktillstånd. Det var i sig inget ovanligt med samtal som gled ifrån huvudfokus – instrumentet och spelet. Ofta finns anledning att prata om livet när man bygger en relation till musiken. Men detta kändes…obehagligt. Men min upplevelse har varit lätt att leva med, och har blivit till en partyhistoria när jag träffar gamla skolkompisar. Det finns dock andra berättelser. Norman Lebrecht har i dagarna rapporterat om ett uppmärksammat rättsfall  i England. Det handlar om sexuella övergrepp på en musikskola. Förövaren: en lärare. Ett av offren (det fanns uppenbarligen fler) begick självmord under processen – trycket mot henne blev för starkt. Han har nu dömts till sex års fängelse. I Sverige har vi sett liknande saker hända, dock kanske utan samma mediala uppmärksamhet. Det har förekommit ett par rättsfall som rör just lärare på musikutbildningar. Jag är inte ute efter att demonisera en yrkeskår. Jag tror mig dock veta en sak: strukturen och traditionerna i den klassiska världen, med ett ”mästare-lärling”-förhållande mellan lärare och elev, ställer stora krav på lyhördhet, självinsikt och kunskaper om var gränserna går. I dagarna har the Council of the European Association of Conservatories i Bryssel sammanställt en serie riktlinjer för just relationen lärare elev – avsedda att skydda elever och klargöra gränserna. Jag hoppas musikhögskolorna i Sverige kommit långt sedan min tid, för nu snart trettio år sedan. De historier jag hörde från kvinnliga medstudenter talade om helt andra saker än Jesusattacker. Häromåret presenterades chockerande statistik om sexuella övergrepp inom teaterfältet. Jag minns en diskussion som med anledning av detta fördes i en samling höga musikchefer. Man sa att detta med sexuella övergrepp inte var något man kunde känna igen från musikområdet. Jag protesterade då och skulle göra det närhelst man försöker vifta bort problemet. Trots att de flesta instrumentallärare gör det de är satta att göra – och det med en enorm och beundransvärd passion för MUSIKEN (inget annat) – finns det rötägg. Och dessa frodas tyvärr i sammanhang som är dåligt genomlysta och bygger delar av sin existens på oklara föreställningar om makt och underkastelse. Detta skapar problem inte bara inom den yrkesförberedande musikundervisningen utan förgrenar sig ut även i yrkeslivet.

http://www.artsjournal.com/slippeddisc/2013/03/the-odious-detail-of-michael-brewers-school-crimes-and-those-who-covered-for-him.html