De senaste dagarna har jag av olika skäl tänkt på den tid när jag var aktiv med min trumpet. Parallellt med kompositionsstudierna hoppade jag runt i olika sammanhang – inte sällan olika blåssektioner i soulband som hade en blomstrande marknad på västkustens badorter om somrarna. Försedd med små smala glasögon, Strindbergskalufs, basker och gauloises utan filter, såg jag antagligen rätt apart ut bland de coola rockers som utgjorde bandens kärnor. Någon beskrev min look som ”pingstpastor with an edge”, något jag länge kände mig rätt nöjd med. Eller ja, i alla fall edge-biten. Det här med att hoppa mellan genrer var inget nytt för den unge musikhögskolenörden Österling. Med en farsa som var gammal jazzmusiker blev jag tidigt varse improvisationsmusikens kraft. Mot slutet av sjuttiotalet/början på åttiotalet spelade jag elgitarr i ett antal mer eller mindre obskyra band – t ex gruppen Wasaru. Wasaru hade följande slogan: ”Bandet hela Uppsala frågar efter”. Konstigaste bandnamnet var ändå ”Dyng-Runes Fyllorkester” – ett partyband som slog ned i Örebro med jämna mellanrum. Blåssektionen kallades så klart Dyngläpparna. Men genrerna tycktes leva sina liv på separata musikplaneter, där olika koder och regler gällde för varje specifik inriktning. På det viset inte olikt hur det ser ut inom konstmusikscenen. Och ibland blev det märkligt i huvudet när jag försökte lösa kompositoriska problem mellan insatserna i ”Gimme some lovin'”. Men på ett sätt öppnades kanalerna mellan genrerna: inne i mitt huvud planterades en bild av en konstmusik med ett mer direkt tilltal och ett mindre formellt och ritualiserat sammanhang. Trots en egen – ganska väl tilltagen – arrogans mot sådana som inte riktigt begrep konstmusik, insåg jag att det fanns något att lära. Och när jag hade träffat reggaebandet Natural Way öppnades ytterligare nya kanaler. Efter några inledande trevande försök där de lärde mig reggaeidiomen (och jag kontrade med att för fullständigt ointresserade öron predika om vikten av en gemensam musikterminologi:”Jo, grabbar, ett crescendo är alltså…”) fastnade jag totalt för musiken. Hur reggaens sväng och rituella egenskaper kan skapa helt unika rum väl så värdefulla ur ett mänskligt perspektiv som aldrig konstmusiken. Jag hängde med Natural Way i flera år – mest för att jag blivit beroende av svänget (inte av de med reggaen förknippade örterna). Och av basens skenbara monotoni – en bas som i mina öron växte och blev lika betydelsebärande och drivande som en modern variant av barockens continuosektion. Sångaren Treppans kodade infall och ”toastande” som skapade ett skevt sväng som jag låtit mig inspireras av när jag sedan komponerade opera…Reggaekulturen har sina sidor. Men musiken – jisses. Fast besluten om att inte låta detta undgå min tonårsdotters medvetande och allmänbildning tog jag med mig henne till Uppsala Reggae Festival förra sommaren. Självklart hittade jag de gamla polarna i bandet på plats vid festivaltälten. Och de var mer än villiga att för dottern berätta (så klart våldsamt överdrivna) turnéhistorier om hennes far. Man kan säga att mitt allmänbildningsprojekt ”backfired” lite. Men då Queen Ifrica klev upp på stora scenen infann sig reggaemagin. En kraftfull – mäktig- artist som engagerat sig i svåra frågor som t ex incest ( i låten ”Daddy”). Jag såg att min dotter tog in kraften. Och jag tänkte: ”Nu återstår bara att för Fanny visa upp förebilderna och krafterna inom konstmusiken.” Och självklart finns de – de som står upp för sin och andras sak och inte (av oro för sina karriärer) väljer att ligga lågt med sina synpunkter, åsikter och passioner. Men de är få. För i den strömlinjeformade hantering som den institutionella musikkulturen ofta är, ges det sällan utrymme för debatt och reflektion. Musiken utgör monumentet inför vilket vi förväntas visa respekt. Och jo – konstmusiken behöver så klart också de egna rummen. Och kraften i konstmusiken är oändligt stor. Men den skyms ofta av koder och ritualer som utifrån kan te sig långt mer komplexa och kryptiska än andra musikformers. Och jag tycker det vore intressant att se fler konstmusiker och tonsättare som engagerade sig i frågor – även sådana som ligger utanför den egna domänen. Författare kvackar ju runt i alla möjliga ämnen – varför skulle inte klassiska musiker kunna tillföra något? ”Ja”, säger någon, ”men konstmusiken är absolut. Den får inte smutsas ned av mänskliga småttigheter.” Helt klart har den spridda uppfattningen om att konstmusiken bör sträva efter att vara esoterisk och i någon mening bortom alla mänskliga svagheter och köttsligheter bidragit till att tysta musiker. En intressant synpunkt på sakernas tillstånd kommer från Norman Lebrecht. Han menar, i någon av sina böcker, att skälet till att konstmusikscenen avpolitiserats är de alltmer centrala ekonomiska vinstperspektiven på artist- och dirigentsidan. Han menar att tystnaden och ett klädsamt politiskt ointresse blev en del av priset man fick betala för sin karriär – en karriär som kunde innebära att man (inte sällan) spelade för en publik med påtagligt ointresse för problematisering…
http://www.youtube.com/watch?v=GTqhp75XwRo