Fredrik Österling

I dag deltog jag i en debatt om den nya musikens plats bland våra orkestrar. Programmet hette Nya Vågen och kan hittas via denna länk: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/287077?programid=3048

Debatten har fortsatt på FB – kasta er gärna in!

Som utlovat kommer här del två i min lilla kriminalskröna med musiklivet som fond. Återigen: samtliga karaktärer är fiktiva…

2. Delad vårdnad. Blod

Måndag morgon, 06.00. Väckarklockan i Davids mobiltelefon spelade Katalogarian ur Mozarts opera Don Giovanni. Om och om igen. Gradvis kom David till medvetande. Det var med sorg han lämnade drömmen i vilken mozartarian på ett smidigt sätt vävts in i en rafflande handling som på ett övertygande sätt inbegrep Joséphine Collart. Han suckade djupt och satte sig upp på sängkanten med ansiktet pressat mot handflatorna. I Tullinge villastad söder om Stockholm sjöd det redan av aktivitet bakom fasaderna. Förortens sedvanliga förberedelser för jobben inne i staden var i full gång. Den gula tvåplansvilla som tills helt nyligen befolkats av familjen Westerdahl, nu ersatt av en skilsmässoversion av samma familj, var inget undantag. David smög nerför trapporna och in till badrummet på entréplanet, stängde dörren försiktigt bakom sig och lät sig omslutas av duschvärmen. I barnkammaren låg hans två söner och sov så hårt som bara de kunde. På vardagarna. På helgerna var de istället anmärkningsvärt tidigt uppe. Ibland undrade David om barn förprogrammeras till att vara så utmanande som möjligt. Oavsett vilka listiga lösningar föräldrar hittade på för att lösa vardagens små barnrelaterade bekymmer, lyckades barnen anpassa sig till de nya omständigheterna med diabolisk uppfinningsrikedom. Summan av utmaningarna var helt enkelt konstant, hur ljuvliga än barnen samtidigt tedde sig i Davids ögon. Duschceremonin var därför helig för David under arbetsveckorna – de utgjorde den enda egna stunden. Under de korta minuterna gick han genom gårdagens utmaningar och förberedde dagens möten. Denna morgon njöt David av segerns sötma. Galakonserten hade varit just den magiska afton han utlovat. Joséphine Collart hade strålat en sådan värme och närvaro att publiken gav stående ovationer redan en bit in i första halvan av konserten. Den trumpne Odo van Wesel hade transformerats till en lyhörd och demonisk fullblodsmusiker som till och med pressat fram ett litet leende i mungipan under applådtacket. Tjugo inropningar. Som sista extranummer sjöng Collart ett lika udda som hänförande val: C’est l’extase av Claude Debussy. En musik som poetiskt och bitterljuvt målar upp den melankoli och ännu oförlösta längtan som kan dröja sig kvar efter en kärleksakt.

Under minglet efteråt hade kulturministern kommit fram och kramat honom inför alla VIP:ar. Snacka om positiva signaler från departementet. Joséphine Collart uppvaktades av en strid ström av beundrare och David släppte på ett tidigt stadium de tankar han haft på att eventuellt ansluta sig till dem. Han ringde istället upp barnvakten för att kolla läget. Trots att klockan varit över elva, kunde han i bakgrunden höra Elias och Ludwig hårdleka med sina Hero Factory-leksaker under vilda tjut. ”De bara vägrar sova” snyftade barnvakten på en mobilledning som hackade av dålig mottagning. ”Jag har aldrig varit med om något liknande!” David bestämde sig för att smita från minglet. Han visste att situationen kunde urarta, så om han ville att barnen skulle komma iväg till skola och dagis dagen därpå fanns det bara en sak att göra. Han tog producenten Louise åt sidan och gav henne några instruktioner. Hon hade tittat på honom med en blick som antydde att det fanns fler människor som hade barn att ta hand om, men försäkrade honom verbalt om att hon hade läget under kontroll. Så David gick ut på Nybrokajen och högg en taxi. Femhundra kronor senare levererades David till huset där han möttes  i hallen av två övertrötta och plastsvärdsfäktande barn. Barnvakten Alexandra, en sjuttonårig gymnasist, satt i soffan med tårar i ögonen. David ville ge henne lite extra pengar som kompensation, något hon avfärdade med en fnysning. ”Jag ska inte ha mer betalt om jag misslyckas!” David försökte säga några tröstens ord, men talade för döva öron. Alexandra hade snabbt klätt på sig och försvunnit ut genom dörren utan att säga hej.

David nappade åt sig handduken som låg slängd över en crosstrainer som sedan skilsmässan tronade mitt i badrummet likt en multifunktionell avlastningsmöbel. Han gick med handduken virad runt magen ut i vardagsrummet och började förbereda frukostrutinen. CD-spelare på. Blockflöjtsvirtuosen Dan Laurin och hans version av Telemanns konserter. Ludwig och Elias hade hört just den här skivan varje morgon från det att de föddes, så de kallade helt enkelt CD:n för ”morgonmusiken”. Medan Laurin levererade sina subtila fraser, satte David på mannagrynsgröten till Elias och bredde mackor åt Ludwig. En långdragen väckningsprocedur följde, med allt ivrigare protester från båda barnen. Till slut hade båda fått i sig lite frukost, klätt på sig och packat ner de leksaker de för dagen bestämt skulle följa med i ryggsäckarna till skola och dagis. Efter att som näst sista anhalt ha lämnat Elias på dagis, satte sig David i bilen, en repig blå Renault, och körde vidare mot Katarinas arbetsplats för överlämning. I en allt annat än bekväm uppgörelse – en sorts delad vårdnad – kördes bilen av den som för tillfället hade hand om barnen.

Några vita punkthus. En tegelkyrka, smyckad med en uppmärksammad kyrktupp som stadsdelsnämnden tyckt skulle passa som symbol för närförorten. Höghuset som tronade bredvid tunnebanestationen var därför smyckat med en stiliserad röd tupp. I Davids ögon förstärkte det den lätta öststatskänsla han tyckte att platsen andades. För David fanns det bara ett tungt vägande skäl att besöka platsen, och det var den utmärkta fiskbutik där en rödhårig handlarfamilj försvarade gränsen mellan civilisation och tröstlöshet. Ett brokigt gäng knarkare och alkisar svajade utanför ingången till tunnelbanan, skrikande och gruffande med morgonabstinensen i full sving. David hastade förbi den ostadiga gruppen och skyndade sig genom spärren. Tåget mot Hässelby Strand rullade turligt nog in precis som David klev ut på perrongen. Kanske skulle han nu hinna i tid till måndagsmötet, något som sedan skilsmässan blivit allt ovanligare, bland annat tack vare bilhanteringen.

 

Satan. David sprang uppför trapporna till mötesrummet på plan sju. Hissen var upptagen, antagligen av medarbetare som var lika sena som David. Typiskt att möteshelvetet är längst upp i huset. Det enda rummet utan fönster hade blivit platsen för kontorsmötet på måndagar. De finare rummen på entréplan, med utsikt mot Nybroviken, var ofta uthyrda till konferenser, så för enkelhets skull hade David lagt en permanent bokning på det så kallade Lidholmrummet, döpt efter tonsättaren Ingvar Lidholm. David störtade in i rummet, andfådd och svettig. Vid långbordet som placerats i mitten av det trånga och lätt klaustrofobiska rummet, satt redan större delen av personalen samlad. Louise nickade glatt men trött åt David, så även Marie, ekonomichefen. Åke satt och tuggade intensivt på en blyertspenna. Resten av medarbetarna stirrade tomt framför sig och tycktes knappt ta notis om Davids brådstörtade entré.

”Hej. Ursäkta. Det var stopp vid Medborgarplatsen. Vem saknar vi?”

Louise strök bort luggen från ögonen och tittade lojt omkring sig med David rafsade runt i sin väska efter penna och papper. ”Jan-Lennart. Och Jacques förstås.” Jacques Leroux, producent för orkestern tillika utbildad mimskådespelare, var oftast sist att dyka upp på personalmötena. Jacques hade en trumpen och lite övergiven uppsyn, och brukade som ursäkt anföra att han inte kunde anpassa sig till trivialiteter som mötestider. Dels, hävdade Jacques med kraftig fransk brytning, hade han viktigare saker för sig, dels menade han att han i grunden var en ”estetisk person”, vad det nu kunde betyda. Välj dina strider, David. ”Okej, då kör vi. Konstigt med Jan-Lennart. Han brukar ju alltid vara i tid…ja ja…Kan du ta veckans aktiviteter i huset, Louise?”

”Absolut. I dag är det Nacka Kulturskola som hyrt in sig så vi har mycket barn i huset. Bra om vi undviker bistron vid lunchtid – de har ett hundratal mackor att dela ut och Niklas är ensam i servisen i dag.” Flera djupa suckar hördes från de församlade. Assistenten Anna-Greta viftade med en penna i luften. ”Ja, Anna-Greta..?” David stålsatte sig inför vad han nu visste skulle komma. ”Jo, alltså, var inte själva idén med bistron att också personalen skulle kunna använde den som lunchrum? Jag tycker faktiskt att det är ohållbart att sådana här externa uthyrningar ska få rubba våra rutiner.” Allas blickar riktade mot David, som tog utstuderat lång tid på sig att svara. Andas djup nu, David, lugn…”Hrm…Det kommer kanske som en överraskning för er, men själva idén med att starta bistroverksamheten var tvärtom att serva just dessa externa gäster. Gäster som bidrar till att finansiera vår verksamhet. Jag uppmanar er alla att försöka ha det i åtanke. Jag vill inte veta av att någon av oss kommer med sura kommentarer till krögaren om det här. Kom ihåg att vi fortfarande inte har ett skrivet avtal med honom.  Vi behöver intäkterna.” Anna-Greta var fortfarande inte  nöjd. Under det att David talat hade hon suttit och viskat med en kollega och tog nu åter ordet. ”Ja, men om det ska fortsätta så här måste vi köpa en ny kyl. Vi får faktiskt inte plats med alla lunchlådor.” Men för helvete. ”Anna-Greta…jag tror att vi med gemensamma krafter kan undvika den extrakostnaden. Om alla ser till att rensa ut sina gamla lådor ur kylen, ska det nog gå bra…”

”Nej, nu måste jag verkligen…” Anna-Greta avbröts av ett brak från dörren. In snubblade en blek Jan-Lennart med håret på ända och mustacherna slokande. David hann tänka att det var som en av Kramers entréer i Seinfeld innan Jan-Lennarts framfart hejdades av en lampsladd. Han föll raklång mot golvet. David och Louise reste sig samtidigt ur sina stolar och rusade fram till Jan-Lennart. ”Hur gick det? Vad är det som har hänt?”

Jan-Lennart tog ett hårdhänt men skakigt grepp om Davids kavaj och drog sig upp på en stol. ”Död. Blod. Jävlar. Skitfucksatan…” Han väste fram orden, men ingen hade ungått att höra dem. ”Vem är död, Jan-Lennart?” Louise strök honom försiktigt över ryggen. ”Hon. Tjejen. Collart. På podiet. Åååååh…fyfan vad äckligt…” Jan-Lennart kved, vred sig hastigt åt sidan och kräktes.

 

En halvtimme senare var Musikaliska en belägrad plats. Åke hade fått uppdraget att mota Nacka Kulturskolas barn och personal som redan börjat samlas i nedre foajén. Efter att snabbt ha dirigerat personalen till sina respektive kontorsplatser med order om att hålla sig tillgängliga för polisen, hade David tagit med sig Jan-Lennart till sitt arbetsrum och tvingat honom att lägga sig på soffan. Louise hade ringt in polisen som efter att ha konstaterat att dödsfallet var på riktigt, snabbt spärrat av huset. Blåljusen och avspärrningarna hade redan börjat dra till sig nyfikna som tillsammans med besvikna kulturskoleelever nu stod och iakttog det lilla som gick att ana av aktivitet innanför konserthusportarna. David stod och såg på hopen nedanför från det halvmåneformade fönstret i hans arbetsrum. Mobiltelefonen hade börjat surra oavbrutet bara minuter efter det att Louise tillkallat polisen. Displayen berättade att det var dolda nummer. Journalister…nu är de plötsligt intresserade…Hur journalisterna så snabbt kunnat få upp vittringen var en gåta för David. Var inte det gamla polisradiosystemet utbytt mot något nytt, hypermodernt och avlyssningssäkert system? De läcker väl som såll, precis som min egen personal….Fan jag glömde säga till dem att inte ta några samtal från journalister…Efter en snabb titt på Jan-Lennart som låg och sov med halvöppen mun på soffan, skyndade sig David ut i korridoren. Nu är det snabba puckar som gäller. Borta vid kopieringsmaskinen såg han Jacques tillsammans med en för David okänd kvinna, som med anteckningsblock i hand verkade hänga vid Jacques läppar. För sent. Jävlar. Nu lägger han väl upp en dramaturgiskt snygg story om hur han bara väntat på att detta skulle ske…säkert kopplat till en analys om det allt hårdare klimat som den klassiska musiken lever i…David stegade snabbt fram till duon. ”En sådan här verksamhet innebär så klart många risker, med många temperamentsfulla estetiska människor…” Jacques hejdade sig mitt i meningen då han fick syn på David, som log ett leende avsett att framstå som hövligt men nog mest utstrålade undertryckt vrede. David sträckte fram handen till mot kvinnan. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, var klädd i jeans och en grå halvlång kappa med huva. Knallrött och ovanligt lockigt hår. Korkskruvslockar. Pigg, alert blick. Mer än genomsnittligt intelligent förmodligen. Söt. ”Hej. Westerdahl. Jag är chef här, och den som för organisationens talan.” Det sista framsade David med en sträng blick på Jacques , som svarade med några tysta gester av oklar innebörd.

”Agnes Doyle. Jag är kriminalinspektör här. Jag är den som har rätt att fråga ut hela organisationen om allt som rör det mord som inträffat i huset.” Jacques vände sig hastigt om i ett uppenbart försök att dölja ett leende. ”Förlåt mig, jag trodde du var journalist. Jag är lite skadad av tidigare upplevelser av det skrået…Men mord säger du?”

”Ja, mord. Jag förstår att du inte varit inne i salen och tittat. Men då vår första patrull kom hit kunde de redan från bakersta raden konstatera att det var mord. Och ett ganska spektakulärt sådant också.” Agnes blåste bort en envis lock från ansiktet.

”Jag fick inget vettigt ur min medarbetare – han som hittade Joséphine…den döda…sedan gick det i ett tills vi sågs här i korridoren, så jag har inte hunnit titta i salen. Jag betvivlade inte att han hade rätt…att Joséphine var död…men mord…”

”Ju färre ni är som varit på mordplatsen utan sällskap av proffs desto bättre. Joséphine säger du? Var ni nära vänner?” Agnes ögon smalnade.

Jacques började långsamt backa in mot kontorsrummet där han hade sitt skrivbord. Varför måste han alltid röra sig som om han var koreograferad..? 

”Det kan jag inte påstå. Inte närmare bekant än jag är med kanske flera hundra musiker, solister och dirigenter. Men det finns kanske en särskild sorts förståelse mellan många av oss som håller på med musik – en slags empati med livsvalet som river ner en del av de vanligaste sociala mönstren.”

”På svenska, tack.” Hon ser irriterad ut.

”Jag gillade henne. Hon gillade mig – på sitt sätt. Men antagligen varken mer eller mindre än jag kan påstå är fallet med många andra.”

”Och han…den andra musikern som spelade i går?”

”Odo van Wesel. Jag träffade honom för första gången i går, även om jag känner till honom sedan länge. Han är legendarisk. Men det var förstås Joséphine också. På en nivå som skulle kunna skapa diplomatiska förvecklingar.”

”Pratar du alltid så där?”

”Hur då?”

”Som en bok.”

”Nej…det tycker jag inte.”

”Den där typen av språklig…kontroll brukar kunna dölja en känslomässig avgrund.”

”Vem talar nu som en bok?”

Agnes skrattade till och höjde sitt anteckningsblock som för att slå till David. ”Sorry – det blev lite mycket doctor Phil där.” Hon samlade ihop anletsdragen. ”Vi kan låta mina analyser av din personlighet vänta ett tag. Fast du tillhör den grupp människor vi rutinmässigt måste inkludera i utredningen. Först: dina anställda får inte lämna huset förrän de hörts om vad de gjort och sett. För säkerhets skull har jag posterat ett antal kollegor vid samtliga utgångar.”

”Okej. Jag har redan förvarnat alla om att de måste hålla sig tillgängliga. Har ni satt någon dörren mot Stallgången? Kan vara lätt att missa den.”

”Jag satte en kollega vid dörrarna mot Stallgatan om det är dem du menar.”

”Nej, det här är en dörr som inte syns från Stallgatan. Man måste genom porten till innergården för att se den. Dörren leder in till en gång som i sin tur leder rakt in i nedre foajén. Den vägen kan man ta sig nästan osedd upp till Blasieholmstorg.”

”Faan då!”

Agnes tog sin mobiltelefon och tryckte på en tangent. Efter en stund smattrade hon iväg instruktioner till personen i andra änden.

”Så där då. Har du några ritningar på huset? Vi ringde Fastighetsverket, men de är inte direkt snabba. Någon skulle ringa någon som skulle kolla…”

”Visst. Inga problem. Jag har utskrifter liggande i en pärm på rummet.”

”Bra. Jag tar dem gärna på en gång.”

”OK, den här vägen.” David gjorde en gest mot sin dörr. ”Jag hoppas ni inte drar benen efter er. Huset kan inte vara stängt hur länge som helst innan det blir affärskritiskt. Vi behöver kunna sälja biljetter…”

”Det tar den tid det tar.”

När David öppnade dörren, såg han Jan-Lennart ligga kvar i soffan, snarkande på ett komiskt gurglande och visslande sätt. David hyssjade åt Agnes, gestikulerade åt henne att vänta utanför och smög ensam in och hämtade pärmen med ritningarna ur sitt plåtskåp. ”Här.” Agnes stack pärmen under armen. ”Den där killen talar jag med se’n. Nu ska du följa med mig till brottsplatsen.” David stelnade till. ”Är det verkligen nödvändigt?”

”Jag har anledning att tro att det finns en koppling till din yrkeskompetens i det här mordfallet. Men jag säger inget mer. Då du kommer in i salen vill jag att du tar in allt du ser och förnimmer utan att vara påverkad av förhandsinformation.”

”Jaha…jag förstår…jag behöver väl knappast säga att jag tycker det här är vansinnigt obehagligt….Jag hörde henne sjunga i går, pratade med henne, och nu…Men jag antar att  inte vet hur man reagerar då man ser ett mordoffer för första gången…särskilt inte ett som man är bekant med…”

”Helt riktigt. Du kan inte förbereda dig för den upplevelsen. Ska vi gå?”

 

Agnes tog täten genom korridoren bort mot dörren som ledde ut till foajén. Bakom henne gick David, helt i händerna på en egendomlig blandning av känslor. Situationen var bisarr. Men här fanns också något annat. Agnes hade gjort intryck. Hon hade en oroväckande förmåga att liksom töja på gränsen för sin yrkesroll och nästan lyckas med konststycket att komma nära. Det hade nästan fått David mer ur balans än han redan var på grund av omständigheterna. Hon är polis. De får säkert lära sig tekniken på Polishögskolan…eller nej….knappast där…hon måste gått en specialkurs: ”Hur man avväpnar 46-åriga VD-ar”

På väg uppför trapporna passerade de bysten av Emil Sjögren, som med bronsblankt och likgiltigt ansiktsuttryck blickade ut över foajén. Ett annat olyckligt tonsättaröde. Entrén till konsertsalen gick genom två stora dörrpar av trä, över vilka det stod målat WENSTER respektive HÖGER i en tryckstil som 1887 förmodligen uppfattats som modern. Nutidens människor kopplade nog oftare ihop typsnittet med saloonskyltar i gamla westernfilmer. Mellan entrédörrarna fanns en utskjutande del som såg ut som en påkostad vaktkur. Ädelträ. Tittade man noga såg man tre diskret snidade kronor ovanför dörrkarmen. Detta var den kungliga logen, där musikälskaren Oscar II – som lagt grundstenen i huset – suttit och njutit av musikens själavidgande verkan.

”Jag tror att vi först tittar på det från logeplatserna.” Agnes ryckte upp den lite tröga dörren och de båda klev uppför den lilla trappan till kungliga logen. Salen var försjunken i halvdunkel och såväl de stora täckande draperierna mot Nybroviken som de som vette mot Stallgården var fördragna. De fick därför famla sig fram mellan förgyllda fåtöljer fram till den punkt där de hade en mörkpanoramavy av salen och scenen. Den gamla gaslampan i talet – en praktpjäs som varit en av Stockholms första i sitt slag . såg ut som om den tungt och grådystert bidade sin tid i väntan på att tändas och åter bli till sitt guldsmaragdskimrande jag. David lät blicken glida nedåt från taklampan via råsystemet där scenbelysningen hängde. Förgyllda stjärnor gjorde taket till en stiliserad rymd. En spotlight lyste en svag kägla mot fonden. Han kände nackhåren resa sig då bilden sjönk in.

”Åh fy faan…”

David tog spjärn mot det sammetsbeklädda räcket i kungliga logen. Agnes lade en hand på Davids arm.

”Vad ser du? Ge mig dina sinnesintryck.”

”Vansinne…jag kan inte…han har…”

”Han?”

”Han…någon…Det är ju en tavla…” David slet hårt för att återta kontrollen över sina vilt rusande tankar. Det han såg var på samma gång outsägligt grymt och vackert. Som musik…som en musik från helvetet… I det blåaktiga skenet från den lilla ljuskäglan syntes de för David vana detaljerna. Men något var fruktansvärt fel med bilden. Tre gyllene lyror bildade normalt en dekorativ fond ovanför dörrarna till bakscenen. Det blå ljusfilter som favoriserades av Jacques gav en speciell om än lite dyster lyster åt bladguldet. Nu syntes bara två lyror. Den i mitten var skymd. Framför den hängde Joséphine uppspänd i en onaturlig pose. Hennes silverdallrande klänning reflekterade blåglittrigt ljus. David kunde se någon form av trådar, sträckta från kroppen upp till taket, glimma till i det att Joséphines kropp stilla gungade i luften. Likt en marionettdocka tycktes hon ha trådar fastsatta på alla extremiteter. Händer. Fötter. Huvudet med de vidöppna ögonen…allt hade fuktmörka blommor där tråden fästs. I vänsterhanden höll Joséphine ett föremål. David var tvungen att kisa. Ett instrument. Inte en violin. Någon sorts barockinstrument? Nej. Jo, kanske…en luta? Nej. En lutgitarrr. En sådan man hittar på loppis och sjaskiga antikaffärer med falska påståenden om att de trakterats av Bellman eller Taube. Ser ut som en luta, men är det inte.  ”En fuskluta” mumlade David, som i trans. Då han åter tvingade sig att ta in bilden såg han ytterligare ett föremål som hade placerats i högerhanden. Ett nedåtvänt vinglas höjt i en sarkastisk och bakvänd skål. Plötsligt bröts tystnaden i salen av ett svagt men ihärdigt surrande. Joséphines kropp for ner en halvmeter och stannade sedan tvärt. Tystnad. David stirrade hypnotiserat på skådespelet. Surret hördes åter. Joséphine åkte ner ytterligare en halvmeter, huvudet slängde framåt-bakåt vid inbromsningen.

”Helvete! Gör nå’t!” Agnes kastade sig över kanten på den kungliga logen och sprang ner mot podiet. Någon tände takbelysningen. Från bakscenen uppenbarade sig några tekniker i overaller – alla skyndade de sig mot den upphängda och livlösa Josephine. För sent. Den osynliga mekanik som styrde skådespelet släppte nu taget fullständigt om kroppen som damp ner på trägolvet. Ljud av brustna strängar och glas som krossades blandades med den hårdmjuka dunsen av kropp mot blodfuktigt trä.

Som en liten tisdagstreat presenterar jag här – istället för tidigare aviserade utredningsartade texter – ett utsnitt ur mitt deckarprojekt. För den minnesgode publicerade jag några kapitel ur den tänkta uppföljaren redan i somras. De som följt med (enligt statistiken ett gäng) får nu helt sonika starta om och få sig till livs upprinnelsen till det hela. De litterära agenter jag varit i kontakt med applåderar innehållet. Men menar att miljön- alltså vår egen musikmiljö- inte är säljbar. Mer blod har efterfrågats som kompensation för sammanhangets brist på bredd…Nå. istället för att efterkomma dessa önskemål, publicerar jag på detta sätt och skissar på fritiden vidare på mindre…nördiga texter, hehe…

För den som undrar: i texten förekommer personer och sammanhang som kan tyckas snubblande lika verkligheten. Jag har här använt miljöerna runt Musikaliska som fond. Det betyder dock inte att personerna jag här låter befolka huset är det minsta baserade på verkligheten. Inte heller kulturministrar, kulturborgarråd eller andra figurer är med verkligheten överensstämmande. inte ens VD:n, den knepige David Westerdahl, är särskilt lik någon jag känner. Men kanske kan texten ändå erbjuda viss underhållning. Framförallt för dem som har haft med musiklivet att göra…Nästa avsnitt publicerar jag om en vecka. Kommentera gärna!

/Fredrik

 

Prélude

Transkriptionen retar honom. I originaltonarten G-moll klingar preludiet både fritt och melankoliskt. Särskilt spelat på det ursprungliga instrumentet. I händerna på en mästare blir musiken i den avskalade inledningen djupt gripande. Transkriberat till gitarr är det en annan sak. A-moll. Tonarten för lungsiktiga melankoliker. På ett jävla samkvämsinstrument. Bilden: rödvinsosande fortbildningskursavslutningar. En luddskäggig idiot med svullet ego som envetet väderkvarnar loss på strängarna. Ylar en Bob Dylan-låt i förhoppning om att få sätta på en av de hennafärgade hårbollar till bibliotekarier som alla sådana där tillställningar vimlar av. Fy fan. Och Bach…Bach på detta tusenfalt besudlade instrument är inget mindre än ett helgerån. Men han tänker att han är starkare än så. För det här är en reningsresa. Listan. Nödvändigt: att låta öronen, fingrarna och själen sköljas rena från världens vedervärdiga pissande på allt som är vackert, skört och evigt. Agnusdeiquitollispeccatamundi. Bara så kan han hittta den nödvändiga styrkan för att göra det ingen annan vågar. Han får inte bli ljum. Han får inte bli som de andra. Utjämnad, dumskrattande och loj. Okänslig för det oändliga antalet möjliga nyanser som musiken bär på. Listan! Musiken: inget mindre än ett hemligt heligt meddelande, som för den sant skapande människan innehåller svaren på de verkligt stora livsfrågorna. Men också: fler frågor än de dumslagna människorna förmår ställa. Han filar ner naglarna. Långsamt, långsamt. Med smärjelduk. Kanske kunde klangen mjukna då. Klangen: Bach skulle förstå. Och förlåta.

 

1. Business as usual.

Seh  dort hinab! Im Mondschein auf den Gräbern

Hockt eine wildgespestige Gestalt –

Ein Aff ist’s! Hört ihr, wie sein Heulen hinausgestellt

In den süßen Duft des Lebens!

Jetzt nehm den Wein! Jetzt ist es Zeit, Genossen!

Leert eure goldnen Becher zu Grund!

Dunkel ist das Leben ist der Tod!

 

David Westerdahl tittade nöjt omkring sig i den marmorklädda övre foajén där VIP-minglet nu var i full gång. Kandelabrarna var på plats och gjorde sitt jobb som ambassadörer för en förlorad värld. Glittret i kristallkronorna gav precis det rätta rokokoskimret åt tillställningen. ”Så här ska det se ut” tänkte han. Han tog in rummet med lätt champagnerusig tillfredsställelse. Bredvid statyn av Euterpe, musiken musa, stod kulturministern i till synes engagerat samspråk med sin politiskt sakkunnige. Check. Några meter bort: de ryska, franska och italienska diplomaterna i artig och mångspråkig konversation. Check. I ett hörn av foajén: ett knippe synbart glädjelösa funktionärer från Statens Kulturråd. Dubbelcheck. Utspridda över rummet: en väl avvägd blandning av rimligt kända dirigenter, musiker och tonsättare. Möteskött, enligt den terminologi som Westerdahl präntat in i sina lätt förskräckta medarbetare. Och så klart – de inbjudna dignitärerna från landsorten. Några av dem ivrigt spanande efter en möjlighet att få spärra vägen för ministern och kasta fram en illa dold anspelning på den egna verksamhetens behov av ökade statliga anslag. ”Vi kanske skulle kunna få hälsa på uppe på departementet (snörvel – snörvel-fniss)?” Och så de vanliga fripassagerarna. Runt om i hela foajén kunde han se dem. Spridda skurar av helt vanlig publik som – lockade av glasklirret och sorlet – lyckats ta sig förbi konsertvärdinnornas vakande blickar och in i det avgränsade VIP-området. De egenliga hedersgästerna, om man frågade David Westerdahl.

David Westerdahl, 46. Länsmusikchef tillika VD för Stockholms äldsta konserthus som just nu höll på att invigas. Högt hårfäste, men med ett hår som en bra dag kunde frammana skepnaden av Beethovens vilda och oregerliga backslick. Oftare låg det platt men ringlande över hjässan. Davids fysionomi placerade sig i en svårdefinierbar kategori. Smal eller tjock? Vältränad eller inte? Westerdahls yta gav mycket få svar. Den eviga kavaj-jeanskombinationen dolde effektivt sanningen för omvärlden. David utstrålade en gammaldags och lite smygande form av pondus. Utseendet var dock av underordnad betydelse för direktör Westerdahl. Han brukade själv kategorisera sin stil som ”pingstpastor light”. Där fanns ändå drag av fåfänga, vars tydligaste markör nog var den svarta scarf han ständigt bar virad runt halsen. Scarfen hade blivit något av hans signum, detaljen som markerade att egentligen såg sig själv som konstnär. Eller rättare sagt som tonsättare. Drömmarna från ungdomsåren, som resulterat i åtta år på olika musikhögskolor och en ansenlig skuld till Centrala Studiestödsnämnden, hade visat sig svåra att skaka av. Just den här stunden kostade David på sig att tänka att det ändå var rösten – sammetslen bas med en sorts bitsk underskruv – som var hans främsta tillgång.

Rösten och retoriken.

”Ett jävla munläder” hade hans kompositionsprofessor sagt om honom. Detsamma hade hans exfru sagt, men med en långt mer aggressiv underton. Antagligen med all rätt, funderade David. Han ryste lite och försökte skaka av sig tankeströmmen, som annars oundvikligen skulle leda till flera nätters grubblerier kring de livsval och överlevnadstrategier han i sina mörka stunder såg som enbart ömkliga och banala.

”Nämen Guuuuuud, vilka underbart vackra lokaler ni har!”

David ryckte till av den gälla rösten som kom alldeles för nära inpå för att kunna tillhöra en människa med hyfs. David vände sig om och tvingade sig till ett leende. Standardutförande. Utan extra allt.

Det var något vagt bekant över personen som talat. Leta i kartoteket, David, fort som fan. Just det: Lars. Lasse. Efternamn? Borta. Kommer. Kulturpolitiskt sakkunnig i stadshuset. Presenterad i DN som kulturborgarrådet Jeanette Gruvbergs nya högra hand. Styrkenivå: oklar. Olausson!

”Lasse! Välkommen till vårt enkla käll. Jag hoppas du ska njuta av konserten. Passa på att titta ner i lilla salen i pausen – vi kör ett mingel till därnere.”

”Är det då ni serverar champagnen som ni fått av oss?”

”Det är den du har i glaset nu. Jag tror ärligt talat inte den räcker till nästa mingel. Men tack för den presenten! Vi hade väl kanske hoppats att Jeanette skulle slå till och satsa lite på musiklivet här i sta’n som inflyttningspresent. Men champagne..det hade vi aldrig väntat oss! Den kommer säkert skapa många härliga och dynamiska möten. Vem vet – kanske er champagne ger upphov till ett mästerverk – en berusad snilleblixt finansierad av skattebetalarna i Stockholms Stad..?!”

Olausson såg märkbart irriterad ut. ”Spårar jag en sarkastisk underton? Du vet ju spelets regler. Jeanette vill inte satsa på hus. Det kan se ut som om skattebetalarnas pengar hälls ned i ett svart hål. Vi villl betala för verksamhet inte dyr hyra. Se bara på Kungliga Operan.”

”Eller varför inte Barntemplet? För frågan är, Lasse, hur länge vi andra ska lida för att Barntemplet gick omkull? Jag är bara en av säkert tvåhundra professionella i staden som i god tid kunnat tala om för er att pengarna skulle gå upp i rök…Jag tror faktiskt att jag nämnde detta för Jeanette i god tid innan de ödesdigra nämndbesluten. Men konkursen har ju varit mycket god underhållning. Att döma av prylarna som nu auktioneras ut har de inte låtit skattepengarna mögla på kontot. Äkta mattor. Fräcka datorer. Svindyra kontorsstolar. Ett lastbilsflak med Sennheiserhörlurar…Men jag vill inte verka otacksam. Staden kan glädja sig åt att i oss få en fungerande kulturverksamhet som inte behöver drivas med senaste nytt i kontorsinredningsbranschen. Vi satsar på kompetens istället, samtidigt som vi gläder oss åt champagnen. Skål.” Lasse blängde surt på David Westerdahl, muttrade något ohörbart och skred bort mot serveringsbordet.

Satan. Gjorde det igen. Varför kunde jag inte låtit det bli ett trevligt och småputtrigt samtal om huset. Istället var jag tvungen att tvåla till kulturborgarrådets högra hand…nu kan vi glömma att sta’n går in med stålar…om han bara inte provocerat mig med den där jävla champagnen…

David kastade sig in i minglet, nu med ett något mindre säkert leende på läpparna. Men vid åsynen av Jan-Lennart, som stod ett par meter från kulturministern, stabiliserades leendet till ett öppet och ärligt smil. Jan-Lennart, som förutom att vara orkesterns flöjtist också var dokumentationsansvarig, gick omkring med en videokamera på axeln och filmade det fina folkets minglande. Iklädd konsertfracken såg han ut som en teckning av Toulouse-Lautrec: kort, med en mage som ägnats såväl kärlek som omtanke och med en tvinnad mustasch, kunde han lika gärna varit på väg till Moulin Rouge. Hans godmodiga, närmast fryntliga personlighet fick alltid David på gott humör. David banade sig väg mot kulturministerns hörn av foajén. Vägen dit kantades av ständiga stopp – hejhej, nämentjeeena, kolla cheeefen, läget, tror du ni klarar det här huset, eller?

Kulturministern stod ledigt lutad mot ett alkovfönster med utsikt mot båtarna som guppade på Nybroviken med höstmånen som dekorativ ljussättning. I stillsamt samspråk med Herman Jönsson, ministerns stabschef, hade hon här hittat en lugn utkikspunkt för att kunna parera dem man på departementet kallade ”frasare”. ”Frasare” var människor som fann ett särskilt nöje i att inveckla sig i långa – ofta andningsfria – fraser om kulturpolitikens utmaningar eller strukturella misslyckanden. För att värja sig mot dessa longörer hade det visat sig praktiskt att skicka fram stabschefen, som med avväpnande och värmländskt klingande humor kunde leda över konversationen till frasarens tomma vinglas och peka ut vägen till drinkbordet. Alltmedan kulturministern läppjade på sitt glas Ramlösa och log ett leende som alltid beskrevs som ”en positiv signal” av den avvisade. David klev nu fram och tog stabschefen i hand. Något som stabschefen gjorde med tydlig försiktighet: han höll sin hand rak och stel som om den vore en gammaldags protes – uppenbarligen för att David inte skulle riskera att komma åt fingertopparna. Dessa var nämligen inlindade i smala och färggranna plåster med Bamse och Skalman som motiv. ”Skar mäj när ja’ gjordö susji i går, vettu, ja’ ä en sånn jävvla amatööör” viskade stabschefen. Kulturministern viftade med en lätt handrörelse bort stabschefen, som med ett nervöst leende spelande på läpparna klev åt sidan. ”Grattis, David! Det känns verkligen kul att ni tycks ha kommit igång så fint! Hur ser det ut med publiktillströmningen?”

David gjorde en svepande gest ut mot mingelhavet. ”En så’n här kväll, med gratisätarligan närvarande, är det ju fullt…Men det återstår att se om vi kan få upp den betalande publikens ögon för huset. Den här sidan av Nybroviken har levt en undanskymd tillvaro i decennier. Det kommer kräva stora marknadsföringsinsatser. Vi hade såklart gärna sett att departementet hade knuffat kulturrådet i sidan så vi kunnat få lite stöd för driften av huset…” Det sista framsade David med en liten spjuveraktig blinkning, som dock inte hade minsta effekt på ministern. ”Du vet hur det är, David. Under de rådande omständigheterna – och även annars- hade det varit svårt för oss och gå in finansiera några som helst projekt som ytterst är en fråga för de regionala och lokala finansiärerna.”

”Jag vet. Men jag hade hoppats att ni skulle svälja mina resonemang om det nationella perspektivet..: ”Allt som händer i Stockholm har betydelse för provinsen” Etcetera…Jaja. Men om jag bara får Jeanette att öppna plånboken så får ni ju möjlighet att kliva på.” En lätt otålighet tycktes fladdra förbi i ministerns ögon, men ersattes blixtsnabbt av ett uppsluppet leende. Proffs ut i fingerspetsarna.

”Precis. Staden måste börja. Men du – nu är det ju invigning – kan vi inte bara strunta i tråkigheterna? Och Joséphine Collart! Vilket kap! Jag hörde henne på Châtelet i somras – värd varenda krona. Till och med maken var förtjust – han satt och hummade med i Habaneran.”

Ända sedan det stått klart att det var Länsmusiken, med David vid rodret, som skulle få ta över driften av det gamla huset, hade tillvaron blivit till en ändlös räcka av tiggarturer till mer eller mindre välvilliga politiker och näringslivshöjdare. Konserthusprojektet var underfinansierat och från start hade en dragkamp uppstått mellan de olika politiska nivåerna. Alla var rörande överens om att huset fortsatt skulle bevaras och fyllas med musik. Men ingen hade lust att betala. David blev således hänvisad till att ragga småpengar hos det ofta välvilliga men oförstående näringslivet. Kvällens konsert, med tillhörande VIP-mingel, utgjorde finalen på en tre dagar lång och musikspäckad invigningshelg.

DN:s recensent Gunnar Lannerström hade redan på lördagen på sedvanligt fnösketorr prosa konstaterat att musiken som presenterats överlag varit av hög klass, men att det tycktes ”vila en förbannelse” över huset, samt att detta antagligen var orsaken till att publiken inte hittade dit. Han hade ställt frågan om publiken någonsin skulle lära sig hitta dit – en textrad som så klart fick David att gnissla tänder. Hur fan kan han vara så jävla ogin så att han skrämmer bort publiken – och politiken – innan vi ens hunnit dra igång på allvar, dundrade David. Dessutom retade det David att recensenten ifråga var en sådan uppenbar dilettant – som att låta Hitler ansvara för en tidningskolumn om interkulturell dialog, hade David sagt inför ett chockerat produktionsmöte på förmiddagen.

Klockan ringde in till konserten. Kulturministern nickade låtsat högtidligt mot David, tog sin stabschef under armen och började långsamt skrida med publikströmmen mot konsertsalen.

David skyndade sig bortåt – mot strömmen. Till hans uppgifter hörde att före konserterna hälsa publiken välkommen från podiet. För att kunna göra entré från bakscenen, var han tvungen att ta sig ner en våning, promenera genom administrationskorridoren och ta sig upp igen med hiss eller genom trapporna i andra änden av huset.

Vad fan är det nu då?

David skulle just rycka upp dörrarna till trapphuset för att springa upp, då han hörde ett ettrigt pipande från andra sidan korridoren. D-logen.

Dörren till logen stod på vid gavel och larmet, som dessbättre inte var kopplat till larmcentralen, hade gått igång.

Så där kan den ju inte stå. David stegade dit och drämde igen dörren med en irriterad smäll. Åter på väg ut till trapporna, började det pipa igen. Men…den måste ju bara ha stängts..!? Han vände i farten och ryckte i dörren. Låst. Men larmet pep lik förbannat. David tog upp mobilen och slog numret till inspicienten.

En andfådd röst svarade efter fyra signaler.

Åke Olsson, husets hästsvansprydde och Foppatofflande inspicient, hade varit i huset länge. Så länge att gränsen mellan honom och huset tycktes ha suddats ut. Åke var alltid på plats oavsett om hand hälsa, eller för den delen kollektivavtalet, riktigt tålde det. David svor ibland över att det var omöjligt att reglera vare sig Åkes arbetstider eller arbetsuppgifter. Motvilligt hade Åke på begäran tecknat ner sina arbetstider under en genomsnittlig fyraveckorsperiod. Han överlämnade uppgifterna nedskrivna på baksidan av en gammal lönespecifikation. Mängden övertidstimmar fick David baxna, och provocerade fram ett koleriskt förmaningstal som i sin essens gick ut på att Åke behövde lära sig de grundläggande spelreglerna. Åke var dessutom en vandrande arbetsmiljöfara – förstod han inte hur skört det var om så mycket arbete vilade på en enda människas axlar? Åke hade stirrat på en obestämd punkt i rummet genom hela utskällningen. När David var klar sa Åke: ”Hade inte tänkt begära pengar för extrajobbet. Tänkte bara Direktör’n ville veta. Jag jobbar tills det är klart. Har inte haft en sjukdag. Eller har Direktör’n hittat extra pengar så någon kan täcka upp för mig om jag ska gå ner på 40 timmar i veckan?” Demonstrativ paus. ”Får jag gå nu?” David hade suckat och låtit Åke gå efter att ha avkrävt honom ett löfte om arbetstidsplanering och tidrapporter. David hade anat ett småleende på Åkes läppar när denne traskade iväg.

”Tjena Åke. Du, dörren till D-logen står och larmar – det slutar inte fastän jag drämt igen den några gånger. Det behöver nog fixas före konserten – jag är rädd att ljudet kan höras in på podiet.”

”Det är nog ingen fara – det är flera dörrar och ett trapphus emellan D-logen och bakscenen. Men Direktör’n, jag fixar det i pausen.”

”Tack.” David gick ut i trapphuset. Fokusera. Fan att jag inte förberett mitt tal till publiken. Igen. Och med ministern och gräddan av kulturparasiterna närvarande. Äh. Låt munnen gå bara. Det funkar, David. Var lite lagom konstig så brukar folk slappna av. Lätt andfådd klev han in genom dörren till bakscenen. En monitor hängde i takhörnet och visade podiet, flygeln och blomsterarrangemangen. Varför har vi inte en kamera riktad mot publiken? Annars var bakscenen mest en trång korridor, långt ifrån de moderna konserthusens generösa utrymmen. Väggarna kantades av slagverksinstrument som ännu inte forslats bort efter gårdagens orkesterkonsert. En marimba stod vid hissen, med en bastrumma lutad emot sig. En digital klocka på väggen räknade ned till konsertstart. Klockan fyllde dock ingen verklig funktion. Åke hade ändå som rutin att springa ner från ljusbåset, rycka upp dörren till artisterna och ge tummen upp som tecken på att det var dags för entré. Klockan var nu 19.25. Om fem minuter skulle Åke göra sin gest och konserten kunde börja. I det trånga utrymmet dök nu pianisten upp – Odo van Wesel, världsberömd ackompanjatör, känd för sin oerhörda lyhördhet. Men också för sina neuroser och sin arrogans. Historierna om hans utbrott var många och inte sällan hade han ställt in prestigefulla konserter. Ett ovanligt beteende för ackompanjatörssläktet som annars brukade bete sig som de spelade; stödjande, energigivande och lyssnande. David närmade sig därför Odo med viss försiktighet där han vankade runt i sin frack med ett spänt uttryck i sitt magra ansikte.

”Maestro, welcome to Stockholm”. David sträckte fram handen, som förblev hängande i luften.

”Fuck you.” Odo van Wesel blängde fientligt på David.

”I would be delighted. But being the boss of the house doesn’t give room for such indulgence.” Odo spärrade upp ögonen.

Där fick jag honom.

”Fuck you anyway.” Odo vände på klacken och gick mot toaletten.

Det gick ju bra.

Dörren till solistlogen öppnades bryskt inifrån och kvällens solist skred ut. Joséphine Collart. David hade trumfat genom valet av henne i programrådet av flera skäl.  Hennes mezzoröst var obestridligen en av de bästa som fanns. Men i Davids ögon var hon mer än så. Hon var en komplett scenpersonlighet. Collart hade ett unikt förhållningssätt till både scenen och publiken – det var alltid svårt att avgöra om det var hennes ögon och gester eller hennes musikaliska kapacitet som fått publiken att gråta. På Collarts konserter hamnade man alltid i en sorts ingenmansland där konsten förblev odefinierbar, oroväckande och sensuell. Vad i helvete har hon på sig?

” You like my new dress, David?”

Hon glöder. David kunde inte värja sig. Han drabbades ögonblickligen och hårt av Joséphine Collarts strålkraft. Inte tappa coolen nu. Håret var kolsvart, rakt och klippt i en tjugotalsfrisyr som på ett raffinerat sätt framhävde de dramatiskt avsmalnande ögonen. En näsa som gjord för att bygga en dynasti på. Inga örhängen. Runt halsen ett silversmycke. I änden på kedjan: ett ormliknande, ringlande streck. Klänningen var på ett egendomligt sätt en förlängning av smycket – från brösten och ner ringlade smala remsor av fiskfjällsliknande sivertyg som vid varje rörelse lät skymta hud. Gode gud. Och som enda lysande färgklick: munnen.

”Mouth”

Jävlar. David harklade sig nervöst och laddade om medan han drog fingrarna genom håret och motvilligt flackade med blicken. Ögonen hamnade på väggklockan. 19.33. Var fan är Åke?

”I mean – your mouth – the lipstick…wonderful dress…are you trying to kill the audience? Think of all the elderly people…”

Joséphine skrattade till och fladdrade med ögonfransarna på ett teatralt kokett vis. ”Oh no, David, I’m trying to kill you. That has been my plan for years…”

Scendörren slogs upp och Åke rusade in med högröd uppsyn. ”Ursäkta Direktör’n, det är dags nu. Time!” Åke gjorde tummen upp mot Joséphine och Odo – den senare muttrade något oartikulerat men omisskännligt svavelosande.

”Saved by the bell” Joséphine blinkade okynnigt och gled iväg för att göra sin ackompanjatör sällskap. David andades djupt och försökte samla kropp och huvud i någon form av ordning efter den plötsliga flodvåg av sensuell närvaro som Joséphine framkallat. Var inte så jävla ytlig. Åke öppnade dörren mot scenen. Från publikplats såg det ut som om dörren magiskt gled upp utan mänsklig medverkan. David klev ut och efter några steg började en försiktig applåd stiga från den fullsatta salen. Den ökade i styrka till det maximum som situationen tillät. Publiken på klassiska konserter jublar inte förrän de medverkande bevisat sin kapacitet. Och absolut ingen jublar när en chef kliver fram på podiet. ”Kära publik, varmt välkomna till Musikaliska, huset där musiken blir till ren kärlek. Turligt nog är inte bara huset utan också stolarna K-märkta, så trots passionen som vibrerar i rummet finns ingen risk för att ni ska bli alltför bekväma – det har Statens Fastighetsverk sett till – tack Charlotta…” Fastighetsverkets områdeschef log och vinkade från parkettens tredje rad. ”Sveriges enda snarkfria konserthus!” Försiktiga fniss i salongen. ”Dagen till ära har vi såväl ambassadörer som ministrar i salongen! Men viktigast av allt: ni – den riktiga publiken – är också här. Jag kan med säkerhet säga till er alla att kvällen kommer att bli magisk. Men innan jag introducerar kvällen solist, några ord på engelska till våra internationella gäster. Your excellencies..”

 

För ett drygt år sedan snurrade jag runt i kulturmedierna på uppdrag av min dåvarande arbetsgivare. Organisationen hade under mer än ett decennium uppfattat sig som underfinansierad, och jag som VD fick vara den som förkroppsligade kampen för organisationens överlevnad. Jag knåpade fram ett antal retoriska smockor som ledde till vad som bara kan beskrivas som ”ögonblicklig impopularitet” hos den politiskt styrda finansiären.En intressant erfarenhet. På många sätt gick allt enligt plan: jag fick gå, organisationen levde vidare.

Under året som gått har jag hållit mig ”under radarn” samtidigt som jag självklart funderat vidare på strukturerna i svenskt musik- och kulturliv. Jag har under året också fått ett efterlängtat tillfälle att gå tillbaka till min tidigare tillvaro som frilansande tonsättare och ”strategisk spökskrivare” åt organisationer med behov. Sedan september 2012 har jag komponerat:

• en accordeonkonsert på cirka 40 minuter (för Sjaellands Symfoniorkester)
• en dubbelkonsert för flöjt, kontrafagott och ensemble (för Ensemble Reconsil i Wien)
• ett kammarverk för en samnordisk ensemble inspirerat av ”De fyra årstiderna”.
• ”Awkward dances 1” – musik för blockflöjtskvartett.

Allt dessutom uruppfört under det gångna året. Vid sidan av detta alltså en mängd textförfattande på uppdrag av andra.

Men nu har det som sagt gått ett drygt år. Jag har fyllt 47 och känner att jag vill göra mer. Under alla mina yrkesverksamma år har kombinationen av komponerande och ett väldigt aktivt organisatoriskt/administrativt och (ibland) kulturpolitiskt arbete varit min vardag. Att enbart begränsa mitt arbete utanför komponerandet till att vara ”konsult” åt tidigare kolleger i musiklivet är (hur stimulerande det än kan vara) inte tillräckligt längre.

Så hur kan jag bäst kan ta mig själv i bruk?

Under en period lekte jag med tanken på att starta en sajt som skulle samla skribenter som på ett öppet, rappt och insiktsfullt vis kunde debattera musiklivet. Det visade sig knepigt. Inte för att vi saknar goda skribenter. Utan för att de som – på ett intellektuellt hederligt sätt – skulle kunna bidra till debatten ofta är inlåsta av lojaliteter till uppdragsgivare som i sin tur är beroende av bidragsgivare. Vars eventuella vrede man fruktar.

Då jag prövade denna idé, kunde jag konstatera att det s.k. fria musiklivet inte upplevde sig självt som särskilt fritt. Många visade sig tvärtom vara skraja för vilka konsekvenserna skulle bli om man talade ur skägget om uppenbara missförhållanden. Strukturella problem uppfattas som möjliga att kritisera endast om ”alla” är med. D.v.s. om inte musiklivets företrädare (t ex intresseorganisationer) driver frågorna så förblir de s.a.s. odrivna.

Odriven – ett nytt ord som i sin glädjelöshet ändå passar obehagligt bra ihop med många av de för musiklivet viktiga frågorna.

Musiklivet befinner sig tyvärr bara i början av en rad utvecklingsprocesser som inom andra konstområden tagit väsentligt längre kliv. Det här är inget nytt. Ur jämställdhetsperspektiv har detta hävdats under en rad år av bl.a. Statens Kulturråd. Men det handlar också om debattklimat – vilka samtal som får plats. På vilken intellektuell nivå orkar man föra samtalen om våra institutioner? Det handlar om graden av utvecklingsvilja och beslutsprocessernas tranparens inom musiklivets organisationer och institutioner. Det handlar om luddiga partsförhållanden vilka skapar grogrund för konspirationsteorier. Konspirationsteorier som i sin tur sällan utgör en särskilt bra grogrund för utveckling.

Så jag fortsätter grunna på hur jag ska kunna göra nytta. Kanske genom att ändå expandera konsultverksamheten? Positionen är ju liksom bekväm. I korthet har det för min del gått ut på att jag får av uppdragsgivaren veta att ”det här vill vi uppnå” och så har jag levererat ett antal förslag eller scenarion. Fort in, fort ut. Inga personalsamtal. Inga MBL-möten.

Men jag känner mig själv. Jag vill också ”tillhöra”. Förutom känslan av delaktighet tilltalas jag också av att vara med och ta konsekvenserna av mina egna beslut. Jag saknar diskussionen och dess konsekvenser – att praktiskt åstadkomma sådant som föregåtts av abstrakta samtal. Det är kul. Och dessutom bär det med sig en väsentligt mer positiv kraft än den knutna näven i byxfickan eller det konspiratoriska krogsamtalet.

Grovt sett landar jag i två möjligheter:

• bygga en ny ”plattform” (helst i samarbete med så många som möjligt) som möjliggör ett växelbruk mellan analys, debatt och praktik. Återstår att formulera hur denna plattform skulle se ut och fungera.
• Söka jobb på någon av våra musikinstitutioner.

Just nu är dessa båda möjligheter öppna.

Efter ett års stiltje har nu ett antal intressanta institutionsjobb dykt upp.

Jag har skickat in min första ansökan.

Samtidigt för jag intressanta samtal med ett antal aktörer om hur man kan jobba vidare på debatt/analysspåret.

Det ska bli spännande att se vad jag blir när jag blir stor.

Förslag?

Five fantastic musicians taking on the task of commissioning and performing a contemporary version of the four seasons. Premiere september 8 in Nordens Hus, Torshavn – the Faeroe Islands!

My contribution is called L’estate – summer from hell, and is embedded in music by esteemed colleagues such as Sunleif Rasmussen and Martin Bauck. Finally I get to go back to Torshavn..!

 

 

 

 

8. Horror vacui

Det kan inte fortsätta så här. Det måste ske. Vad? Något. Farfar sa att det kallades för Horror Vacui. Skräcken för tomheten. Något om att naturen strävade efter att fylla tomrum. Och att det var något som särskilt vår släkt måste se upp för. Jag vet inte. Det har ju blivit konstigt för några av oss. Jag vet bara att jag har den här känslan. Jag ser på folk. Jag ser vad de gör. Förstår att det de gör är vanligt. Normalt. Och därför är det egentligen något bra. Men jag blir arg på dem. Fast först blir jag rädd. För att det vanliga känns tomt. Horror vacui. Sedan blir jag arg. Måste tänka på vad farfar menade.

 

9. Lasses vision

Klockan var sju på kvällen. David satt på en sten nere vid älven och försökte sig på att summera dagen. Han hade smort in sig med innehållet en flottig flaska Wilmas Beckolja som enligt Ignatius var det enda man behövde i kampen mot myggen.Ingen tycktes dock ha informerat myggen om att David var i besittning av ett hemligt vapen som skulle få dem att ”rygga som renar för en slagbjörn”. Men vinden skapade motstånd för myggen. Sorlet från älven var lugnande och milt hypnotiskt. David fann det  därför lätt att tänka bort närvaron av tusentals små blodsugande flygfän. Det fanns annat som pockade på och irriterade mer.

Fan.

Han hade gått på det enklaste av trick. Han hade låtit sig smickras av Ignatius. Det är Karma. David kunde inte räkna de gånger han själv använt sig av detta det mest verksamma av centralstimulerande medel. Smicker kunde få de mest omvittnat omutliga att böja sig. Få dem att föreställa sig en värld där de var konungar och drottningar. Kanske just för att David så ofta fått medarbetare att masa sig ut ur sina komfortzoner med smickerdrogen, var han själv blind för när han fick smaka på sin egen medicin.

”David.”

Effektiv konstpaus kombinerad med väl avvägd bekymmersrynka i pannan.

”Vi är i ett läge där vi behöver ditt geni. Nej, jag väjer inte för ordet. Din musikalitet behöver vi inte nämna, även om den förtjänar ett eget monument. Men att du kombinerar den med allt det andra. Ett jävla munläder. Blick för dramaturgi. Kunskap om systemet. Analytisk förmåga som du inte missbrukar. I alla fall inte så det bli tråkigt.”

Välplacerat skrockande samt kamratlig buff i sidan .

”Och till detta en gudabenådad känsla för ordens valörer. Just det. Du är som en jävla romantisk orgel, David. Kanske lite trög i insvängningen, men satan att ljuden finns där.”

Ännu ett välplacerat skrockande, kontrollblick från Ignatius med sikte på att kolla av att den lilla retoriskt nödvändiga humoristiska piken inte tagit fel.

”Se’n det här med bild. De kampanjer jag sett som du basat för är lysande. Skär rätt genom de svenska musikinstitutionernas katakomber av självbespeglande åttiotalismer. Inga jävla agenturbilder med tuperat hår. Inga listor på master-classes som solisterna medverkat i. Inte där inte.”

Det hade räckt för att få David att gå igång. Fullständigt. Och utan distans, den ingrediens som normalt sett blev hans räddning i sådana lägen.

Amatör. Det var som om en musiklivets narkosläkare lagt en oerhört verksam epiduralbedövning som slagit ut hela hans förmåga att känna professionell smärta. Som i ett töcken uppfattade han slutknorren, som innehöll de i sammanhanget välbekanta och nu svidande orden ”dåligt med pengar” kombinerade med de underliggande vibrationerna av ”Stort ansvar” och ”Det hänger på dig, David.”.

Efter att ha fått en snabbt skisserat kontraktförslag (Bilaga 2:1 till Uppdragsöverenskommelse med David Westerdahl), hade Patrik gett honom Marias laptop, en bunt papper uppfångade från hennes skrivbord samt en nervös klapp på axeln. ”What he said”, sa Patrik med en för hans generation typisk koppling till sit-com-dialog.

Han satt nu på en sten vid Torne älv. Han stank av beckolja. Och hade nyss accepterat att ta på sig en av de minst tacksamma rollerna i produktionskedjan: den marknadsföringsansvariges roll. Eller som Ignatius uttryckte det: ”Marknadschef”. I praktiken, visste David, innebar jobbet att han förväntades växla upp till en social gummimänniska som dessutom, endast stödd av en mager budget, skulle skapa intresse för  och locka sponsorer till en konstform som i allt väsentligt, och inte minst i det allmänna medetandets ögon, var i utdöende.

Få näringslivet att intressera sig för traditionen.

Som att vara sexterapeut åt Harpagon och Ofelia…Men vem är vem..?

Efter att ha öppnat några av Marias bristfälligt hopkomna textfiler om artister och intervjuer med det konstnärliga teamet hade luften gått ur honom. Göran von Bülow, en av Sveriges kanske vassaste tenorer, med en alldeles egen klang, hade av Maria beskrivits som en fantastisk ”Slezak-epigon”. Att Slezak varit stor under sin tid rådde det ingen tvekan om. Men att beskriva Göran som en mindre värd efterföljare var helt klart inte vad Maria avsett. Hon tyckte nog bara att epigon lät fint.

”David?”

Han ryckte till. Bredvid honom stod Jan-Lennart och Lars Persson. Koira svansviftande bredvid.

”Du, David…Snubben här…Lasse…har bjudit in oss på lite…vickning…Är du med?”

–

De hade slagit sig ned vid bordet i det Perssonska pörtet.  På ena väggen åtta älgstudsare. Övriga väggar behängda med ranor, vävar i gult-brunt-svart-grått-rött. Koira på golvet.

”Här, pojkar. Här är fast min första skiss på alltihopa. Det är jag som är operadesigner.”

7. 

Mårten Sandsjö lämnade villigt plats för Patrik och skred iväg med ett hemlighetsfullt men otvetydigt lyckligt leende på läpparna. Då Ignatius fick syn på David vinkades också han in i rummet. Patriks ögon flackade oroligt mellan Ignatius och David som om han följde en tennismatch.

“Ingen fara, Patrik. David har mitt fulla förtroende. OK. Shoot. Vad har hänt med Maria? Är hon skadad?”

Patrik betedde sig nu än mer nervöst. Tycktes leta efter något i fickorna. Kontrollerade med ett lite för hårt ryck i handtaget att dörren var stängd.

Tror han att han spelar med i en film?

“Patrik…” Ignatius stränga röst igen.

“Jo…Jag talade just med ägaren till Bykrogen i Pajala.”

Patrik flackade med blicken tillräckligt länge för att få Ignatius att kosta på sig en irriterad harkling.

“Jo, han heter Arne och är en riktigt trevlig kille.”

“Okej, Patrik. Dramaturgin i din entré rimmar väldigt illa med orden en riktigt trevlig kille. Sjung ut för helvete.” Ignatius ställde sig med ryggen demonstrativt mot Patrik med händerna fabrikörsartat hoptvinnade bakom ryggen.

“Maria åkte in till Bykrogen i går kväll, söp sig aprak, skällde ut personalen, skrek något om Berns, Riche och kvalitetsutveckling innan hon låste in sig på damtoan och somnade.”

Efter att ha levererat meningen i ett enda andlöst svep dråsade nu Patrik ner i en skinnfåtölj, tydligen normalt reserverad för Ignatius, eftersom ordet ”Chefen” var broderat på tygöverdraget som omslöt nackstödet.

Ignatius stod fortfarande vänd ut mot fönstret. Några knappt märkbara ryckningar i händerna var allt som tydde på eventuell sinnesrörelse. Solen sken genom fönstret och lämnade större delen av Ignatius i bländskugga.

”Kvalitetsutveckling. Jojo. She has a way with words. Vad säger du, David? Spontant vill jag donera hennes hud till någon form av dermatologiskt institut. Schweiz? Resten kan vi skicka till anatomiska teatern i Uppsala. Om de tar emot nu för tiden. Var är Rudbeck när man behöver honom? Arbetsgivarperspektivet, David?”

Obehagligt modererad och spänningsfri röst. Kontrollerad vrede. Har jag inte känt den här energin tidigare..?

Ignatius vände sig om och David mer kände än såg att Ignatius nu spände ett par brinnande ögon i hans. Motljuset skapade en polykrom gloria runt Ignatius hjässa.

Balansera nu, David, gå inte på den här bollen…

”Ja, alltså, Janne…Det beror lite på hur du har skissat upp en möjlig professionell skilsmässa. Alltså – hur ser avtalet ut?”

Linda inte in…var rak, hur svårt kan det vara…

Ignatius klev fram ur motljuset.

”Skissat och skissat.” Ögonen nu helt urskiljbara och inte alls så brinnande som David föreställt sig nyss – snarare trötta, osäkra, oroliga.

”Eh…Jag har väl gjort som man brukar. Gett henne ett förslag på ersättning. Skrivit ett kontrakt…Eller…” Skiftning uppåt i tonläge. Andhämtning. ”Patrik? Hur blev det med kontraktet? Har vi det underskrivet?”

Patrik ryckte till och satte sig kapprak i fåtöljen.

”Jo visst har vi ett avtal. Inga problem.”

”Har ni skrivit avtalet med Maria som person eller med Marias bolag?”

Ignatius ryckte på axlarna och gjorde en bjudande gest åt Patriks håll.

”Med Marias bolag. ” Svaret kom snabbt. Trovärdig ton. Antagligen en bra kille. Patrik bläddrade i sin mobiltelefon, och hittade vad han sökte. ”La-dame-et-la-licorne AB. Man har ju hört mer catchy firmanamn.”

”Har någon av er talat med henne? Frågat hur hon mår? Ignatius?”

”Jag vill väl inte prata med henne. Snacka om att sätta mig på pottkanten! Hur fan ska vi få programmen färdiga till sponsorkvällen? Tydligen har hon inte gjort ett skvatt.”

”Har du inte fått några korrektur? Eller bett att få?”

”Korrektur. Röven. Hade jag haft tid att be om korrektur hade jag gjort det själv. Och hon har skyllt på att alla var så sena med bilder och brödtext så hon var tvungen att skicka filen direkt till byrån. Vart är världen på väg om man inte ska kunna lita på folk, undrar jag. I vilket fall. David. Jag sparkar hennes arsle ur organisationen.”

Om du ska verka hård, så skippa anglicismerna…

”Antagligen kommer ingen, vare sig facket eller Svensk Scenkonst tycka ett skit om det. Mitt problem här på hemmaplan blir att kunna leverera i tid. Och göra det på ett så bra sätt så att vi kan hanka oss fram även nästa säsong. Det betyder bara en sak, David. Du får fixa’t.”

Medan Jan-Lennart installerade sig i det bortre sovrummet, gjorde David i ordning en arbetsplats på matbordet i pörtet. Efter en stund hördes långa, låga flöjttoner inifrån sovrummet.

David sorterade upp den bakgrundsinformation han hittills hade samlat för sitt uppdrag. Av Ignatius hade han fått en rad protokoll från kulturnämndens sammanträden, för att kunna följa hur det lokala politiska engagemanget för operaprojektet utvecklats genom åren. Som väntat var de beslutsprotokoll vilket innebar att det enda sättet att avläsa den politiska kärleken för projektet var genom att följa de beslutade anslagsnivåerna.

Måste boka ett möte med nämndens ordförande.

Mellan åren 2006 och 2009 hade Sääski-Operan fört en blygsam tillvaro ur ett kulturbidragsperspektiv. Något som enligt David var högst rimligt eftersom projektet de första åren varit i sin uppbyggnadsfas och ännu inte åstadkommit något anmärkningsvärt ur konstnärligt perspektiv.

Men efter valet 2010 höjdes anslagen väsentligt – från årliga verksamhetsbidrag som legat mellan trettio- och hundratusen till ett anslag på 800 000 för 2011 och 1,4 miljoner 2012. 2013 hade ingen ökning beslutats. Skälen var – som Ignatius antytt och som protokollen bekräftade – att staten inte ökat i samma takt som den lokala bidragsgivningen. I protokoll 2013:02 stod att läsa: “Då Statens Kulturråd (KuR) valt att inte följa kommunens anslagsuppräkning för Sääski-Operan, beslöt nämnden att frysa anslaget på föregående års nivå. Nämnden beslöt uppdra åt Kulturchefen att ta förnyade kontakter med KuR”.

Mellan åren 2010 och 2012 fanns alltså ett kraftfullt politiskt intresse, något som i den kulturpolitiska svenska traditionen normalt brukade mötas av ett nästan lika stort bidrag från staten. Lika för lika. Vadan detta plötsliga starka lokala intresse, och varför ville inte KuR spela med? Nämnden, kunde David se i protokollen, hade bytt ordförande. Men före valet. Något byte av partifärg hade inte ägt rum – samma majoritet som alltid i arbetarrörelsekommunen.

Ny energi av annat slag? Bättre ansökningar? Ökningen var på en sådan nivå att David antog att den förmodligen skulle varit omöjlig utan hela fullmäktiges godkännande. Välsignelse från en centralgestalt högre upp i den politiska hierarkin? Eller en icke partibunden person med stark ställning, en som i det tysta verkat för projektet? Leta efter färgen. Avvikelserna från den politiska beredningsordningen.

David googlade fram kommunens hemsida och bläddrade bland rubriker och puffar. “Framtid Pajala”. “Nu skriver vi morgondagens historia”. “I Pajala kombineras storslagen natur med en unik drivkraft. Här finns ett positivt företagsklimat, en kraftigt växande arbetsmarknad samt skola och förskola i världsklass”. En video med kommunalrådet Robert Rehnberg fanns upplagd med musikaliskt ackompanjemang av ett lokalt band som utnämnts till kommunambassadörer.

Kommunalrådet andades charmfull entusiasm och pionjäranda och talade om ett “nytt smajl” som skulle ha etablerats i Pajalaborna anleten de senaste tio åren. “Pajalaborna är helt enkelt gladare nu.” En orsak, framgick det av filmsnutten, var den nyetablerade gruvnäringen. Företagandet i hela kommunen hade fått en skjuts. Kommunalrådet stod i den obligatoriska hjälm som tydligen alla politiker på arbetsplatsbesök utrustas med och talade om hur gruvprojektet var viktigt inte bara för Pajala utan för hela regionen, Sverige, ja, “Europa, om vi nu ändå ska prata om det”. Rehnberg representerade en uppenbart gruvvänlig inställning.

Stolt förevisade han hur det i en gammal träbyggnad nu byggdes lyxlägenheter “me’ bastu och garage. Utsikt mot älven.”

Det låga skatteunderlaget i kommunen – “drygt 6.200 invånare med den politiska målsättningen att vi ska bli 10.000 år 2020” – var antagligen ett av skälen till den politiska glädjen över gruvföretagets etablering.

David såg framför sig en svit av mer eller mindre uppbyggliga bilder av hur de lokala politikerna skulle jobba för att de närmaste sju åren få till 3.800 nya invånare i kommunen.

Med tanke på hur gruvföretagets ekonomi knakat i fogarna helt nyligen, skulle kanske kommunalrådets entusiasm komma på skam. Men optimismen som Rehnberg själv förevisade återspeglades i den anda som genomsyrade kommunens hemsida.

“Fler som flyttar in än som flyttar ut.”

En “hemvändarfest” annonserades  för att fira de förlorade söner och döttrar som valt att flytta hem igen. Man hyllade också det blomstrande och stolta kulturlivet, som förutom Sääski-Operan bl.a. representerades av Tornedalsteatern och ett par festivaler. Hur ser relationerna ut mellan kommunen och Norrbottens Läns Landsting? Fnurra på tråden? Lokala ambitioner som inte stöds av regionen?

David fortsatte sitt sökande på nätet. “Pajala Kulturnämnd”. Några pressklipp från augusti 2010 var intressanta: tydligen hade ordföranden i kulturnämnden varit föremål för de lokala grävande journalisternas intresse. Något om hembränd sprit, allmänt myglande och byggfusk. Kulturnämndens ordförande Sven Uusitalo  tycktes lagom till valet ha gått upp i rök.

“Var är Uusitalo?” frågade rubrikerna i Kuriren och NSD.

Senare, i oktober 2010:

“Sångfågel från Erkheikki ny ordförande i kulturnämnden”.

Aha. Ulrika Fors, nämndens nya ordförande, hade tydligen ett förflutet som sångstuderande på Framnäs Folkhögskola. Var detta en delförklaring till uppsvinget för Sääski-Operan? David fortsatte med att med ledning av materialet försöka lista uppenbara förklaringar till varför Statens Kulturråd valt att inte höja sina bidrag till operaprojektet:

Organisationsformen. Sääski-Operan var en ideell förening med Ignatius familj i styrelsen. Ingen politisk representation från vare sig kommun eller landsting fanns i styrelsesammansättningen. Inget uttalat ekonomiskt huvudmannaskap fanns heller från kommunens sida. Föreningsformen utgjorde förvisso en legal gråzon som räddat många kulturverksamheter undan konkurs. Men sammantaget kunde dessa beståndsdelar vara skadliga för trovärdigheten utifrån ett statligt perspektiv – men också skapa organistoriska problem för en verksamhet som ville vara professionell.

Konstnärligt innehåll. De första årens produktioner hade varit Rossini och Mozart. La Gazza ladra. La Finta Giardinera. Inget man plockar kulturpolitiska poäng på – ens i Pajala kommun. Det var först detta år som man fått till ett nyskrivet verk i något som kunde ses som konstnärlig framkant. Konstnärlig hippfaktor låg. konstaterade David.

Spridning. Enligt de mål som styrde en del av den statliga bidragsgivningen skulle kulturen tillgängliggöras. I den vanligaste tolkningen innebar det att ju mer en verksamhet turnerade, ju mer den spelade för såväl barn och vuxna av alla möjliga sammansättningar, desto mer kulturbidrag fick verksamheten. Under överskådlig tid hade detta varit den kanske enskilt viktigaste faktorn för en stat som hade uppenbara svårigheter med att mäta kvalitet. I detta perspektiv var Sääski-Operans sorgligt stationär. Operakompaniet spelade, sedan huset byggts, endast innanför husets väggar. Ehuru vackert byggda och dessutom belägna i en kulturpolitiskt intressant region rymde väggarna föreställningar som spelades för en publik som till stor del bestod av medelålders och äldre sommarboende och turister i regionen.

Alltså: den verkliga förankringen bland kommuninvånarna kunde antas vara låg även om kommunpolitikerna gillade idén. Och ur statens perspektiv var det således ännu en verksamhet som mest riktade sig till den gamla vanliga publiken.

Flera försvårande omständigheter dök upp och fördes in på listan. Marknadsplanen, signerad Trane. En PR-kampanj som byggde på operakonsten som “en doft av den fina världen” skulle knappast bygga en långsiktigt hållbar relation med bygden.

Typiskt Trane. Och hur fan hade de råd att bygga operahuset? 

Efter ytterligare googlande hittade David svaret. Heikinranta Entreprenad i samarbete med Heikinranta byalag hade genomfört projektet. I klartext innebar de att de två släkter som i huvudsak befolkade byn Heikinranta, Ignatius och Persson, hade belånat hus och hemman för att få till stånd ett operahus. Mitt på vischan. Projektet hade på papperet letts av Ignatius men i praktiken av Lars Persson, som genom sitt företag hade agerat byggherre. Ignatius roll hade uppenbarligen varit bygdevisionärens och folktalarens. Vischonär… Startskottet för bygget hade förevigats i NSD. Bild på kommunalrådet och Ignatius. I bakgrunden: Persson, leende, med kepsen dragen långt ner i pannan. Lutad mot en björk. Koira bredvid. Rubriken löd: “Ett spadtag för det nya Pajala”. I brödtexten fick man veta att projektet väntades tilldra sig intresse från den nyetablerade gruvnäringen. Ignatius hoppades på ett utvecklat sponsorskap. “För internationella företag är opera en självklarhet” löd Ignatius stolta uttalande.

Vad David kunde utläsa av räkenskaperna fanns det dock ännu inga spår av gruvpengar i projektet. Räntekostnaderna för bygget, de frysta bidragsnivåerna tillsammans med otillräckliga biljettintäkter, pekade snarare på att projektet Sääski-Operan snart skulle vara på obestånd om inget plötsligt inflöde av nytt kapital kunde skapas.

Några samtal till olika berörda parter skulle säkert ge djupare insikter och hjälpa till att mer detaljerat teckna Sääski-Operans framtidsutsikter. David tittade på klockan. Fan. Missat lunchen. Lika bra att ta några punkter med Jan på en gång. Han började med rynkad panna plocka ihop pappren som nu låg spridda som en kaotisk solfjäder över bordet. I ögonvrån uppfattade han en rörelse och vände sig häftigt runt.

Uppflugen på frysboxen satt Erkki, det svarta håret hängande ner i ögonen. I handen en metrev med krok och flöte. Hur länge har han suttit där?  I bakgrunden hördes ännu Jan-Lennarts flöjtspel, nu komplicerade figurer långt upp i registret.

“Hej Erkki. Jag ska gå ner till Jan ett tag. Du får gärna stanna kvar om du vill. “

Ingen reaktion. David gick ut i hallen och hörde hur Erkki gled ner från frysboxen och tassade efter. Han mer anade än hörde Erkki följa efter honom på vägen upp till operahuset. När David nått fram till ingången vände han sig om och spanade efter pojken. Ingen Erkki inom synhåll.

Inifrån, genom ett öppet fönster tillhörande Ignatius arbetsrum, hördes upprörda röster. Mårten och Jan.

“Nu får du fanimig försöka bli lite professionell, Janne. Först blev jag tvungen att skriva om partituret därför att du plötsligt ändrade förutsättningarna. Fattar du vad det betyder för ett verk som mitt att ta bort fem musiker? Se’n ska jag tvingas stå ut med den här dirigenten från helvetet. Äter han psykofarmaka precis hela dygnet? Det är ju mer liv i Bockstensmannen. Hur fan tror du det ska kunna bli något av den här skitproduktionen med en så’n nära-döden-upplevelse på pulten? Såg du inte hur han nickade till på lunchen när jag försökte redogöra för Kains aria? Skicka hem honom.”

Efter en stunds tystnad hörde David hur Ignatius harklade sig.

“Jag förstår ditt problem. Har själv funderat på hur Urban egentligen mår. Men mitt problem, Mårten, förutom de rent ekonomiska och juridiska aspekterna på att bryta med en dirigent innan han gjort något formellt fel, är ett helt annat.”

“Jaha. Vad skulle väl det kunna vara då?” Mårtens röst dröp av sarkasm.

“Att det är tack vare Urban som jag beställde det här verket av dig.”

“Vad fan säger du?”

“Japp. Jag minns en lång lunch på KB för två år sedan. Urban övertygade mig om att du var den konstnärliga talang jag borde satsa på häruppe. En Rising Star. Och jag vet att Urban – sin lite loja hållning till trots – kommer att spotta upp sig på repet i morgon. För att han älskar din musik. Så enkelt är det.”

“Det var som…”

“Japp.”

David kunde inte låta bli att le för sig själv. Ignatius hade just visat prov på ett klassiskt ledarskapstrick. Matchmaking. Antagligen hade den letargiske Urban Konrad ingen aning om vem Mårten var. Än mindre hört en enda ton av hans musik. Men Ignatius visste att det skulle gå Mårtens stolthet förnär att pumpa Konrad på kunskaper om honom och hans konstnärskap. Den fåfänge unge tonsättaren skulle nu visa överseende med dirigentens egenheter – kanske till och med bidra till att de övriga i ensemblen skulle hålla sig lugna. Matchmakingen skulle antagligen kompletteras med en motsvarande konversation med Konrad – om hur den unge tonsättaren bönat och bett om just Maestro Konrad skulle få föra hans första opera till dopet.

Nu är det nog safe att gå in. David klev in genom portarna. Från andra hållet, rusande med en mobiltelefon vid örat, kom producenten Patrik, vit i ansiktet. Han mumlade några hetsiga men avslutande ord, stoppade på sig telefonen och ryckte upp dörren till Ignatius rum.

“Oj…förlåt…jag visste inte att du hade besök.”

“Jaha. Nähä. Då kan du väl vänta utanför.” Ignatius röst lät knastertorrt sträng.

“Men det är viktigt…Maria…hon…”

Klockan var nio på morgonen. Jan Ignatius såg ut över den morgonglittrande älven med bakfyllekisande ögon. “David, du måste förstå att Erkki inte är som andra barn. Han är traumatiserad. En pappa som tog livet av sig. En morsa som gick upp i rök kort efteråt. Han har dessutom beskurits en mer än hälsosam dos laestadianism, om du frågar mig. Och där har vi det. Kan inte räkna gångerna jag hittat honom på de mest konstiga platser på de märkligaste tider på dygnet. Inget att fästa sig vid. Och framför allt inget man väcker upp sin gamle kollega och numera uppdragsgivare för.”

Eller snarare uppdragsgivarens hustru. David hade efter sitt bryska uppvaknande begett sig direkt till Ignatius hus där en vettskrämd Ulla Ignatius öppnat efter Davids ihärdiga bankande. När hon förstod att det gällde Erkki hade hon försökt lugna David. “Erkki är oförbätterlig. Mer djur än människa, den där.” Ignatius snarkningar hördes ända ut på förstubron. Ulla konstaterade lakoniskt att den gubben inte skulle gå att väcka ännu på några timmar.

Jan Ignatius log ett milt överseende leende och ruskade Davids axel.

En sån där kompisgest till och jag blir våldsam. 

“Okej. Men vem tar hand om honom? Jag har själv barn i hans ålder. Vad kan han vara? Tio? Elva?När jag sprang ut för att prata med honom pilade han bara rätt ner till en båt vid stranden och började staka nerströms för glatta livet.”

“David, David, David…Tornedalens mysterier är inte möjliga att lösa för er Stockholmare. Erkki har vuxit upp vid älven. Man ska inte skita på sig bara för att killen hoppar i en båt utan flytväst. Förr hade han blivit byoriginal. Som fullvuxet original skulle han åkt runt på en trehjulig moped och tiggt supar runt i de avkristnade pörtena, gjort små tjänster, bytt en nyskjuten berguv mot ett skrovmål. Persson har den formella vårdnaden och har lyckats få till någon slags deal om hemundervisning. Det innebär i Lasses version fria tider, fiske, jakt, båtvård,  och all möjlig handräckning. Allt en tornedalskille som Erkki gillar. En dag kanske någon av tanterna i byalaget kommer att dra in det sociala. En säker väg mot undergång om du frågar mig. Bättre då att han får hållas med Lasse Persson. Lasse ger honom mat och kläder. Det blir väl ingen docent i nordisk etymologi av Erkki, men det var det nog ingen som förutspådde ändå. Inga problem, om du frågar mig. Tornedalen har alltid varit en fristad för original. En tradition att vårda.”

Som markering att denna del av konversationen var slut fläskade Ignatius iväg en loska som träffade en rönn några meter bort på gårdsplanen.

David var inte nöjd. Han hade berörts av pojkens uppenbarelse. Kanske var det en form av överförda faderskänslor. Han blev alltid extra receptiv för barn som kanske far illa då han inte hade sina egna barn omkring sig. Men Erkkis blick hade ändå förmedlat något, trots sin uttryckslöshet. Bristen på liv i ögon och ansikte var en berättelse i sig. David tyckte att han kunde känna en vilja att berätta något som liksom sipprade från pojkens väsen. Det handlar kanske bara om att lära sig hans språk?

De stod utanför huvudingången till operahuset och väntade på de nytryckta programmen som Persson åkt för att hämta vid busshållplatsen i Pajala. Säsongsprogrammet skulle ingå som en del av den grundanalys David var satt att göra. Hur den kommunikativa praktiken gifte sig med Sääski-Operans visioner och mål. Den delen av Davids arbete skulle – hur han än vände och vred på det – komma att bli en form av betygsättning av Maria Tranes förmåga. Han kände på sig att resultatet inte skulle uppskattas av Trane.

Var är hon förresten?

Ignatius funderade tydligen över samma sak.

“Var fan är Maria? Hon brukar försova sig, men just vid det här tillfället kunde det ju vara på sin plats att visa lite intresse! Hade du några problem med henne, David?”

Just som David skulle till att formulera ett lagom diplomatiskt svar rullade en vit och gul minibusstaxi in på gårdsplanen med hunden, som Persson kallat Koira, ystert springskällande bredvid.

“Antingen har Persson stulit en taxi eller så är detta det konstnärliga teamet. Fan också. Har jag fått fel tider? Måste snacka med Patrik. Jag ska ju inte behöva verka som en idiot.” Ignatius spände på ett leende värdigt Metropolitan och stegade fram till bilen. På vägen väste han “Sitt!” åt hunden som bokstavligen frös mitt i steget.

Jävlar vad lätt han växlar mellan kommandoton och teaterleende.

Koira satte sig fogligt och tittade nyfiket på bilen och dess innehåll med tungan hängande. Ut ur taxin steg ett antal individer ut, vars blotta uppenbarelser utgjorde en skarp kontrast till byns air av nött allmogestil. Men allra först kom ljudet – ett glittrande och volymstarkt glissando.

“Nämenguuuud så pitto! Tar du det här, Janne?”

Med en gest mot taxichauffören krånglade sig mezzosopranen Elise Bränge ut ur bilen och snabbpussade Ignatius på båda kinderna. Åt David slängde hon en igenkännande och registrerande blick. Bränge hade, vid sidan om sin erkänt vackra mezzoröst, rykte om sig att vara mycket intelligent och snabblärd – ett självklart val då man rollbesatte nyskriven opera. Bakom henne hördes en betydligt lägre stämma muttra:

“Jätte-pitto.”

Svart kavaj. Svarta byxor. Oputsade svarta skor. Grå polotröja. Solglasögon av John Lennon-snitt. Blek. Rufsigt hår. Mårten Sandsjö. Stylad enligt internationella tonsättarreglementet.

Bland de övriga som nu stod runt bilen och sträckte på sig, gäspade eller tände en cigarett, kände David genast igen regissören Synnöve B Pärsvik, repetitören Sune Ryvång, scenografen Nadja Lorentzon (för dagen iförd en peruk i en minnesvärd röd nyans)  samt dirigenten, Urban Konrad, den beryktade maestron från Karlshamn. De flesta musikerkollegor kallade honom rätt och slätt U-K. Andra, som ogillade hans ibland stela tempi, kallade honom URK, eller helt enkelt “mannen utan efternamn”.

Bara gamla bekanta…där försvann min lugna utredartillvaro…

Sist ut ur bilen ormade sig ovigt en person vars närvaro fick David att le stort. David ignorerade de övriga nyanlända, stegade snabbt fram och fångade bildörren som hotade slå igen om mannens febrilt famlande fingrar.

“Jan-Lennart! Vad fa-an gör du här? Och vad smal du har blivit!”

Den tidigare tämligen rundhylte flöjtisten hade uppenbarligen lyckats i det senaste av sina många dietförsök. Resistent mot alla dieter var dock den tvinnade och vaxade mustasch som var hans stolthet, det attribut som förlänade honom ett Hercule Poirot-liknande utseende. Inte heller det glatt fryntliga draget hade han blivit av med. Under händelserna på Musikaliska hade Jan-Lennart anhållits misstänkt för morden men hade släppts så fort den verklige mördaren och hans medhjälpare avslöjats den dramatiska natten i Kungliga Musikaliska Akademiens ledamotssal.

“Nä men David! Fan vad kul!” Han stoppade ett kort och ett lite längre svart fodral under armen, rättade till den rutiga kepsen över den inte särskilt håriga skulten. Han log stort.

“Jorå s’att…Morsan har hunnit bli rätt fnoskig, så istället för att tillbringa sommaren med att hämta hem’na från olika bilverkstäder, krogar och närbutiker lyckades jag få till ett äldreboende. Och vips kunde jag ta ett sommargig för första gången på år och dag. Det kommer göra susen för plånboken.”

Det sista framsades med en blinkning, en påminnelse om de många samtal de haft om de låga lönenivåerna för musikerna i blåsorkestern där Jan-Lennart var anställd och där David varit hans chef.

Klapp-klapp!

“Okej, kära vänner!” Jan lät åter sitt strålande leende skina över de församlade. “I väntan på att min kära personal vaknar till liv, får jag väl för en stund bli producent. Lite praktisk information. Eller vänta. Där har vi ju den förlorade sonen”

En blond kille i tjugofemårsåldern joggade in på gårdsplanen i full träningsmundering. Han plockade förvirrat ut ett par vita hörlurar ur öronen. Då han tagit in den fulla verkan av de närvarande personernas ansikten spärrades hans ögon upp i panik. “Helvetes jävlar. Redan? Men ni skulle ju inte komma förrän…”

Elise Bränge skrattade till. Jan Ignatius tittade strängt på ynglingen.

“Vad roligt att du hade vägarna förbi. Får jag presentera Patrik Vänge, i det civila kulturstrateg i Värnamo på halvtid. Här hos oss har han av oklara skäl positionen som producent för sommaroperan. Killen med koll, med andra ord. Patrik – ordet är ditt.”

Spridda fniss. Patrik rodnade kraftigt. Uppenbart stukad tog han ändå till orda.

“Ja, alltså, jag var säker på att jag hade bokat in er på eftermiddagsflighten – samma som orkestern.”

Mårten Sandsjö fnös. “Jag vägrar flyga SAS. Jag ringde runt till teamet – och Elise – och frågade om de ville haka på en Norwegianflygning i stället. WI-FI ombord, vettu. Taxi från Luleå.” Han sneglade bort mot Jan-Lennart. “Hur den där killen halkade med har jag ingen aning om.”

Jan-Lennart harklade sig. “Nä, jag bara…” Mårten Sandsjös spefulla blick fick honom att tystna tvärt.

Rodnaden i Patriks ansikte blev om möjligt ännu mer framträdande.

“Men…men…det ligger inte i budget…”

Ignatius höll avvärjande upp händerna.

“Patrik, det här får du ta på dig. Vi snackar genom budgeten sedan. Fortsätt.”

Patrik kompletterade sin nu djuplila ansiktsfärg med en ilsken blick mot Ignatius. Bra där, Patrik.

“Nå. Orkestermusikerna är inkvarterade i gamla skolan. För det konstnärliga teamet har vi…förlåt, Jan, vad heter den nu igen?”

“En aitta, flera aittor för oss som talar svenska, hehe.”

Jaha. Lite lokalfärg.

“Just det. Aittorna. De två timrade bodarna som ni ser här framför ingången till operahuset har invändigt konverterats till lägenheter.”

“Är det så klokt?”

“Förlåt, Synnöve..?” Patriks ansiktsrodnad hade försvunnit. Istället såg han nu helt blank ut.

“Ja, men att vi bor så nära spelplatsen. Det kan vara skönt att få distans till arbetet. Det är tunga moment vi ska jobba med.”

Nadja Lorentzon tog ett steg fram och buffade vänskapligt Synnöve B Pärsvik i sidan.

“Inget pjosk nu, Synnöve. Det blir säkert jättebra.”

Synnöve log ett svårtydbart leende men lät sig uppenbarligen nöja.

“Solisterna…” Patrik tog trevande till orda igen. “Solisterna bor i varsin fiskestuga en bit uppströms. Kom med mig in till biljettkassan så ska ni få nycklar och lite papper med mer information. Lunch serveras klockan tolv inne på scenen. Då tar vi den officiella rundturen.”

Gruppen följde småpratande efter Patrik och Jan Ignatius in i operahuset. David hejdade Jan-Lennart, som hade uppenbara svårigheter att hålla i kostymbagen över armen – som redan klämde två flöjter – och samtidigt rulla sin voluminösa resväska över det grova och djupa gruset som täckte större delen av gårdsplanen.

“Du, slagga borta hos mig. Jag har en hel kåk med två sovrum jag inte använder. Du kan använda det ena som övningsrum och det andra för dina snarkorgier.”

Jan-Lennart sken upp.

“Perfekt. Om jag inte stör förstås. Antar att du har skitviktiga grejer på gång.”

“Inte alls. Inget som störs av lite flöjtspel.”

“Då har du inte hört min stämma än…Jisses…vad går ni tonsättare på egentligen?”

De började under Davids ledning gå mot Lillstugan när Perssons Volvo körde in på gårdsplanen. En till synes lätt irriterad Persson klev ur bilen.

“Jaha. Hej Koira. Så ja.” Han föste den överlyckliga finnspetsen åt sidan. “Tjena. Persson.” Snabb nick mot Jan-Lennart.

“Du, David, de här jävla säsongsprogrammen verkar fan inte existera. Bussen hade inget åt mig. Ringde upp till PR-firman i Gällivare. De hade inte fått någon fil från Trane.”

“Aj då. Bäst du tar det med Jan på en gång.”

Lasse Persson tog av sig kepsen och kliade sig villrådig på huvudet.

“Han kommer inte att gilla det. Nä. Nu ligger hon risigt till.”

Chauffören stod vid det lilla bagagebandet på Kiruna flygplats med en handskriven lapp på vilken man med knapp nöd kunde uttyda namnet Söderdahl. David, van vid att folk tog fel på väderstrecken, gick fram till mannen och presenterade sig. Mannen med lappen som till dess sett lika livlös och oälskad ut som en avställd bil, sken upp och tog av sig den knallgula kepsen på vilken det stod Heikinranta Entreprenad med blå text. Under kepsen avslöjades ett par mycket vakna, registrerande ögon som omgärdades av skrattrynkor. ”Välkommen.” Betoningen på andra stavelsen. ”Dom saa att de’ skulle komma en söderifrån, så jag har väl tjorva’ till de’.”

Vokalfärgerna, betoningarna, konsonanterna – allt skvallrade om finskt inflytande. Samtidigt uppfattade David att det lät annorlunda än den genomsnittliga finskbrutna svenskan. Vokalerna Ö och U var liksom mer tillverkade, formade. Kanske för att likna rikssvenskan. Eller för att svenskan levt så länge både bredvid och inuti meänkieli, numera officiellt minoritetsspråk och språket som uppenbarligen var chaufförens modersmål. Han presenterade sig som Lars Persson ”- Lasse P, entreprenör ut i fingerspetsarna. Jag kan entreprenera va’ faan du vill. Är det där allt du har med dig?” Persson stirrade misstänksamt mot Davids lilla kabinväska. ”Nä då, det kommer en väska på bandet också.””Tänkte väl. Du verkar inte fullt lika knapsu som de andra i operagänget. Jag hoppas du har med dig vettiga kläder. Myggen (mükkän) är på väg, renarna går runt byn (pün) så bromsen (pråmmsän) är lika många som ni har mygg i Stockholm. Koira, hur gör flickorna i Stockholm?” Först nu upptäckte David att det bredvid Persson stod en ljusgul hund med sneda ögon och en buskig svans som böjde sig i en båge över ryggen. Vid Perssons fråga rullade hunden över på rygg och sprattlade med benen. Persson fyrade av ett bländvitt leende. David hade svårt att förhålla sig till scenen, men förstod att han förväntades åtminstone le i någon form av broderlig anda. David producerade något som lät rimligt likt ett manligt skrockande samförstånd. ”Hä hä. Nå. Ser du väskan?”
–
”Vi sätter väskorna bak.” De hade nått fram till bilen som visade sig vara en blå Volvo 142 med Sääski-operans röda logga på sidorna; en mygga som såg ut att sjunga – noter hade ritats i en pratbubbla ovanför myggans stickrör. Får snacka med Ignatius om det där. Persson tecknade åt David att sätta sig i baksätet. Hunden släpptes upp i passagerarsätet där det redan satt någon. En pojke. David gissade att han kunde vara tolv-tretton år. Mager med svart, axellångt hår och kisande ögon. Pojken hade en alldeles för stor grön skjorta på överkroppen och sådana där byxor som David associerade till sportfiske; blankgrå med många fickor på sidorna. ”De’ här är Erkki, mitt kusinbarn. Han pratar inte efter att hans farsa sköt sig med älgbössan. Det är några år sedan. Men det är en bra kille. Eller hur Erkki?”
Pojken reagerade inte. Hunden, som nu kravlat upp i hans knä buffade lätt med nosen på pojkens axel. Det fick pojken att börja klia hunden bakom öronen – det såg mekaniskt ut, men uppenbarligen tillräckligt kärleksfullt för hunden som gav ifrån sig ett mjukt pipande läte och rullade vällustigt ihop sig i knäet på pojken. ”Nu ska vi bränna väg. Det är fjorton mil till Heikinranta.”
–
”Jävvla gruvbilar.” David hade snabbt slumrat in av den sövande vyn. Tallar. Tallar. Myr. Tallar. Sjö. Myr. Han hade ingen aning om hur länge han sovit, men den häftiga inbromsningen hade gjort honom klarvaken.”De tror fanimig att de äger vägen. Det är de svaga vägkanterna. De lägger sig alltid en bit över mittlinjen. Ett jävvla tonnage. Och nu prospekterar de runt i hela kommunen. Det blir väl som med Kiruna. Man får flytta alla byar.” Persson påbörjade en lång föreläsning om det utländska gruvbolaget som nyligen varit nära konkurs men som räddats av finansiärerna i sista stund. De förmodade vinsterna hade uppenbarligen gått att använda som säkerhet. David dåsade åter till. Perssons uppenbarligen djupt kända berättelse om hur hans fädernejord skulle komma exploateras blev till ett sidotema i Davids drömvärld där han med powerpoint presenterade ett sponsorupplägg för gruvbolagets direktörer, medan den svarthårige pojken jojkade en ordlös och skrämmande melodi. ”…Kaunisvaara kommer aldrig att bli detsamma. Och snart är det Heikinrantas tur. Voi helvetti. Nu är vi i Junosuando. Inte långt kvar innan du får se dina knapsukompisar. Titta till vänster. Vi är duktiga på galenskapsprojekt. Skåda Sippi Belle.” Vid strandkanten låg en gisten hjulångare uppställd. Landskapet hade förändrats. Den slutna talldjungeln öppnades, luckrades upp med fler myrar, glimtar av älv och strandängar. Människornas existens kunde man bara ana. Längs vägen fanns väl hållna hus och tuktade trädgårdar sida vid sida med ödegårdar med igenspikade fönster. Här och där skyltar som signalerade försök att  krama ut det som gick av vildmarken; “Laxsafari vid bron”. “Moose Park”.
–
Byn Heikinranta utgjordes av ett tjugotal gårdar som byggts på en sluttning ner mot älven. Förutom några vita mangårdsbyggnader gick byn i traditionellt slamfärgsrött. På ängarna strax bortom byn gick kor och betade. David slogs av kontrasten mot de vyer han sett från vägen. Så fort de svängt av från huvudleden och svängde in på byvägen öppnades ett landskap som såg väl så bördigt och rikt ut som vilken mellansvensk lantbruksbygd som helst. Och vackert. Här var älven bred – vattnet och de många holmarna gjorde att David snarare associerade till skärgårdslandskap än till Lappland, som i hans föreställningsvärld var karg och ogästvänlig natur. Väl centrerad i vyn låg operahuset. Ett rödmålat ladliknande långhus med långsmala fönster inramade i vitt. Huset sköt till hälften ut över älven och var på älvsidan försett med kraftiga grå betongpålar som skapade virvlar i den starka strömmen. På båda sidor om ingången, på bysidan, stod två fyrkantiga tornliknande timmerbyggnader, som gav operahuset en fortliknande karaktär som förstärktes av att det på timmertornens tak vajade färgglada vimplar. Först när Volvon svängde in på gårdsplanen framför operahuset såg David hur stort det var. “Imponerade. Måste varit ett stort jobb.” Persson slog av tändningen och vände sig om i förarsätet med ett upprymt grin. “Såg du pålarna? Fattar du hur stabila de måste vara för att inte isen ska ta med sig hela skiten på våren? Ett verk signerat Heikinranta Entreprenad. Det är nu andra sommaren och inte en spricka.” Han gjorde tvåfingershonnör och kluckskrattade stolt. “Här har du välkomstkommittén.” Pojken Erkki hade redan hoppat ut ur bilen och sprang över gårdsplanen med hunden hoppande och svansviftande runt benen. Från andra hållet såg David Jan Ignatius komma gående, iförd T-tröja med Sääski-Operans logga på och jeansen nerstoppade i ett par grova stövlar. Bredvid gick en blond kvinna med ljusgrön sommarklänning under en svart midjekavaj. Men…vad fan..
“Tjena. David! Välkommen till Tornedalens pärla! Persson, var det där Erkki jag såg springa ut ur bilen? Du vet att jag inte gillar att han är med när du jobbar för mig…”
Persson tittade oförstående på Ignatius.
“Det är gott gry i den grabben – hur skulle han kunna vara ett problem?”
“Vi tar den diskussionen se’n. Gör inte om det, bara. Bär du ner Davids saker till lillstugan är du snäll.”
“Självklart, Direktör’n.”
Med en blinkning och en gest mot kepsskärmen gick Persson för att lasta ur bilen.
“Du känner ju Maria Trane, hon var ju hos dig förut – hon gör sin första säsong som marknadsansvarig hos oss. I morgon är det upp till bevis – det nya programmet kommer från tryckeriet.”
Maria Trane tittade ner i marken och sträckte fram en hand.
“Hej, David.”
“Hej Maria, det var ett tag sedan.” Det här kommer bli olidligt. Åtta veckor Maria Trane…jag borde ha kollat upp det…
“Ja…” Maria såg honom fortfarande inte i ögonen. Hon skäms. Maria Trane hade varit en av Davids anställda tills han tvingats avskeda henne på personliga grunder. Det huvudsakliga skälet hade varit att hon lyckats förbigå attestordningen och bränt hela marknadsföringsbudgeten redan före halvårsbokslutet. Det andra – taxiåkandet, hennes förkärlek för att bjuda kända artister på lite för flotta luncher (något som inte ingick i hennes uppdrag) samt ett pennalistiskt beteende mot sina medarbetare och en ständig vägran att följa instruktioner – var dock inte någon skälig grund för uppsägningen. David mindes dock hur Tranes fackliga ombud visat stor förståelse inför beslutet att avskeda henne och sagt: “Jag tror jag får undervisa min medlem om vilka skyldigheter en anställd har gentemot sin uppdragsgivare.” De hade slutligen kommit överens om att Trane skulle få gå med omedelbar verkan utan extra kostnad för arbetsgivaren mot att David skrev ett arbetsbetyg med rimligt goda vitsord som inte nämnde något om att det varit frågan om en uppsägning. Jag ger mig fan på att hon använt betyget då hon sökte det här jobbet.

“Och där har vi Persson igen! Nä, nu ska du få installera dig i lillstugan, så blir det lunch sedan. Sik och potatis! Vi tar en rundvandring i operahuset och en första genomgång av ditt uppdrag framåt eftermiddagen, OK?” Jan Ignatius dunkade David i ryggen och nickade samtidigt närmast militäriskt åt Persson som tecken på att han skulle visa David vägen till lillstugan. David var oförberedd på den ledarstil Ignatius visade prov på. Ignatius var verksam som cellist i en av Stockholmsorkestrarna – ett jobb som fordrade att man både kunde anpassa sig till ett kollektiv och underkasta sig ibland självsvåldiga  dirigenters vilja. Kanske var det därför flera orkestermusiker sommartid drev festivaler i sina sommarmiljöer – förutom möjligheten att bjuda in sina musikervänner till både jobb och umgänge fanns också möjligheten att för några sommarmånader byta status, bli chef. Eller så är det bara en jargong de har. Ignatus och Persson kanske känner varandra sedan barnsben. Jagat och fiskat tillsammans. Vuxit
upp tillsammans. Men David hade definitivt känt av ”ledaradrenalinet” – Ignatius hade utstrålat att han ville sätta Persson på plats. Persson å sin sida hade tydligt visat att han gav blanka fan i vad Ignatius än bestämde sig för att signalera.

–
Kvällen kom. Ännu vid elvasnåret, när David äntligen lyckats bryta upp från middagen som dukats upp på operahusets scen, sken solen. Middagskonversationen hade dominerats av kulturpolitik. Davids analys av läget på musikområdet hade eldat upp Jan Ignatius till den milda grad att han stjälpt i sig vinet och hällt i sig minst fyra glas Calvados till kaffet. Efter en livsfarlig manöver där Jan Ignatius vinglande ville visa en särskilt fiffig lösning i orkesterdiket, ledsagade David sin värd över gårdsplanen och in i mangårdsbyggnaden där Jan Ignatius och hans familj bodde. “Ett jävligt bra möte, David. Jävligt.bra. Och i rättan tid – från i morgon kommer jag inte ha så mycket tid över för dig – det konstnärliga teamet och ensemblen kommer. Och (hick) orkestern.”
“Redan?”
“Ja” Ignatius höll hårt i dörrkarmen för att inte ramla omkull. “Av (hick) logistiska skäl har de gjort grovrepetitionerna i Stockholm. Så sätter vi ihop det här på två veckor och sedan: premiär.”
“Men att orkestern kommer redan nu? Skulle det inte räcka med pianist den första veckan?”
Ignatius log ett berusat leende.
“Jo, normalt sett. Men det är ett nyskrivet verk vi sätter upp – det borde du veta allt om. Tonsättaren – han måste ju vara en av dina polare med förresten – har tillsammans med regissören kommit fram till att musikerna också ska agera. Typiskt jävla tonsättarkrångel om du frågar mig. Skriv en opera bara. Hur svårt kan det vara (hick).”
“Det kanske finns tungt vägande konstnärliga skäl för det…Jo då, jag känner Mårten. Verkar vara ett spännande tema för en opera. Det enda jag undrar över är titeln…Känns lite…biblisk, kanske…”
“En man vid namn Kain är inte någon drömtitel för en kämpande operachef i vildmarken. Till och med Laestadianerna har protesterat. Man hade ju kunnat tycka att lite biblisk anknytning kunnat piggat upp dem, men nej…Du förresten – vad har du för mobiloperatör? Det är bara Telia som funkar här i byn. Men jag har ett nätverk som du kan logga in på om du behöver internet. Men det är bara att hojta om du behöver låna telefon (hick). Jävla hicka. (hick).”
Tonsättaren Mårten Sandsjö var känd för sitt svårmod och sina långa verk med esoteriska motiv. En man vid namn Kain skulle bli hans operadebut. David var nyfiken, men också lite orolig – han hade många gånger upplevt hur debuterande tonsättare försökt pressa in så mycket musikaliskt material i operor att dramaturgin kollapsat, eller snarare självdött. Var lite positiv, David, kanske överraskar han med att ha en stark och levande relation till dramatisk text…

“Jag har inte Telia. Kommer behöva låna telefonen när jag ska ringa till barnen.”
“Flickvännen då? Aj fa-an!” Ignatius jabbade lite grabbigt mot David med resultatet att han tappade balansen och pannan i dörren.
“Agnes är utrustad med det psykologerna kallar för objektskonstans – hon behöver inte höra min röst varje dag för att veta att finns. Dessutom föredrar hon Skype, och internet har jag ju….”
“Jamen godnatt då!” Ignatius gned sig i pannan.
“Godnatt.”
Det nattliga ljuset hade en alldeles egen dager, en färgsättning David aldrig tidigare upplevt. Rallarrosornas lila färg blev djupare, kontrasterna fler och rikare. Och ljuden. En kontrapunkt med älvens sorl som fond. Ovanpå; enstaka hundskall. En fjärran älvbåt med aktersnurra. Sjöfågelrop ekande mot älven. Den ljumma brisen gjorde att det var mycket mindre mygg ute än David befarat. De åtta veckorna kändes plötsligt inte så långa, trots Tranes närvaro och vetskapen om de konstnärliga konflikthärdar som med all säkerhet skulle uppstå runt även denna uppsättning. Han, David, skulle ju inte behöva delta. Han skulle få sitta med sin text. Och om två veckor skulle han hämta pojkarna. Fiska. Bada. Och sedan Agnes. Det kunde vara värre, David, mycket värre…
Lillstugan var betydligt större än vad namnet lät påskina. I själva verket var lillstugan den gamla mangårdsbyggnaden som Ignatius anfäder – då de byggt nytt i slutet av 1800-talet – valt att flytta nedåt sluttningen närmare älvstranden. Enligt Lars Persson var detta ett typexempel på tornedalsk byggstil. Timrat och rödmålat. En trapp upp till en mindre veranda (“bron”) ledde in till huset. Till vänster innanför dörren fanns två sovrum – ett större och ett mindre. Till höger fanns husets hjärta: bastun och – med fönster ned mot älven – pörtet. Pörtet var de tornedalska husens kombinerade kök och samlingsrum, förklarade Persson. Här hade det skvallrats, förmedlats nyheter, bakats bröd, hållits bönemöten och kokats renmärg i generationer. Invid diskbänken stod en stor frysbox full med älg- och renkött. “Bara att ta” hade Lars sagt. “Skjutet och slaktat av Heikinranta Entreprenad”. I pörtet stod också en gammaldags bäddsoffa med sirliga sniderier målade i rött, grönt och svart. David bar in ett nattygsbord till pörtet från ett av sovrummen och bäddade i ordning soffan. Vyn över älven var storslagen och hade ingett David en så rofylld känsla att han valde bort sovrummens bekvämlighet till förmån för pörtet. Här kommer jag sova gott. Han bläddrade förstrött i en bok en stund men släckte snart lampan, vilket knappt gjorde någon skillnad för ljuset i rummet som badade i midnattssol. Utanför ett av fönstren vajade en stor björk. Grenarna hasade mjukt över fönstret.

Trött.
Ett ljud väckte honom. Vad är klockan? Han famlade efter sin Iphone och tände displayen. 04.13. Ute var det full morgonsol. Ljudet igen. Han tittade bort mot fönstret med björken. Mycket riktigt. Grenarna. Men varför lät det så mycket om dem? Det var som att något annat än vinden tryckte dem mot fönstret. Han gick upp ur soffan och fram till fönstret. På björkgrenen satt Erkki och stirrade uttryckslöst rakt mot David.

 

Vespan spann som vore den en samlad inkarnation av Pålitlighetens och De Goda Motorljudens gudar. Fordonets uppenbarelse av formfulländad förening mellan nytta och nöje stod i bjärt kontrast till vädersajternas precision. Det gråmulna sommarväder som Stockholm nu presenterade hade återigen överraskat de prenumeranter av nätväder som alltjämt fäste sina förhoppningar och semsterplaner på prognoserna. Agnes sicksackade sig fram mellan bilarna på väg 226 in mot stan och polishuset på Kungsholmen – den rutt som blivit hennes sedan hon beslutat hyra ut lägenheten på Söder och flytta ihop med David Westerdahl.

Det trista vädret passade obehagligt bra till tankarna som i Agnes huvud tvinnades till emotionella trafikstockningar av en dignitet som hade kunnat skapa avundsjuka hos vilken obstruerande trafiknämnd som helst. Av hennes körstil kunde en betraktare förledas att tro att hon var närmast självmordsbenägen. För den genomsnittlige pendlarbilisten som kom i närheten av henne, upplevdes den parkasklädda kvinnan på den svarta vespan (dekorerad med lite för många backspeglar) som en direkt trafikfara. Hennes sätt att gasa-bromsa-gira sig genom köerna fick de röda korkskruvslockar som formligen sprutade ut från hjälmens bakre del att verka som en retfullt rockande och dinglande hälsning till de fordon hon lämnade bakom sig.

Än skulle det dröja några veckor innan trafiken lugnade ned sig och köerna mattades av till förmån för osäkert filvinglande utsocknes. Trafiken var dock inget som Agnes fäste något särskilt avseende vid. För att vara polis hade hon en minst sagt styvmoderlig relation till de regler hennes myndighet var satt att bevaka. Detta förhållande hade vid ett par tillfällen skapat pinsamma möten med kollegorna från trafikpolisen. Men eftersom de tillfällena ändå varit få, och Agnes ansåg att hon körde bra och aldrig riskerade medtrafikanternas liv (oavsett vad de själva eventuellt ansåg om saken) fortsatte hon kryssa som hon brukade. Hon använde körtiden för att lösa problem. Den här morgonens problem, som nu varit på problemlösaragendan åtskilliga morgnar, var David Westerdahl.

Jävla David.

Sedan den dramatiska upplösningen på sviten av mord på och runt Musikaliska – händelser som trots sin ovanliga karaktär ändå var en del av Agnes arbete – hade de verkliga utmaningarna börjat. Efter Davids konvalescens hade de gjort en resa till Irland, landet Agnes till en del kunde kalla sitt hemland. Det som redan tidigare hade varit tydligt nog tycktes nu bli glasklart. I det trolska County Clare, på ön som tycktes ha fastnat i limbo mellan vår och höst, hade Agnes insett att hon inte kunde föreställa ett liv sig där inte David fanns vid hennes sida. Och David hade tydligt visat att hennes känslor var besvarade.

Jävla David.

De hade suttit och tittat varandra djupt i ögonen under en tidsrymd som kändes oändlig. Som ena jävla tonåringar. Tills den milt överseende pubvärdinnan på Keogh’s vänligt men bestämt upplyst de om att de faktiskt hade lagar som reglerade stängning. Tillbaka i Sverige hade det mycket snabbt känts som ett naturligt steg att flytta ihop. Riktigt hur och när tanken uppstått kunde inte Agnes komma ihåg. Bara att hon en dag lagt ut sin lägenhet på blocket och bokat en lätt lastbil på Q8 vid Huddingevägen.

Livet, del två.

Men snart hade Agnes börjat tvivla. Visserligen hade David gjort allt för att Agnes skulle känna sig välkommen i huset i Tullinge, huset som skapats för ett annat liv, hemmet som skapats av en annan kvinna. Visserligen var de båda oerhört lika på så många sätt. De skrattade år samma saker. Kunde fördjupa sig i de mest aparta detaljer och iakttagelser med samma nördiga frenesi. Hamna i ändlösa diskussioner om mänskliga beteenden. Och de tre bonusbarnen hade varit en gåva. Också en utmaning – självklart. Och dessutom: i takt med att Agnes och Davids relation fördjupats hade hon börjat omvärdera ett beslut hon tagit för länge sedan, nämligen att aldrig låta några Bullerbydrömmar om familj och barn förstöra hennes livsluft: arbetet som polis. En hård inre strid, vars utgång var fullständigt oviss, hade börjat inom henne. För varje sak som David gjorde rätt, svor hon för sig själv. För varje steg han tog som hon uppfattade som klokt och bra – som att avgå från VD-jobbet –blev hon både glad och förbannad. Förbannad för att hon obönhörligen drogs allt närmre honom. Ju närmre de kom varandra, desto mer kände hon sig hotad. För sig själv beskrev hon det som en egendomlig blandning av fullständig trygghet och en känsla av att vara utsatt för akut fara. Under de månader som gått sedan de flyttat ihop hade Agnes ändå hittat ett sätt att leva med sina motstridiga känslor. Hon hade intalat sig själv att det hela handlade om att hon helt enkelt hade varit ensam för länge. Ovan vid tvåsamheten, helt enkelt.

Men ”det uppkomna läget” – som Agnes kallade det i ett försök att se professionellt på saken – hade nu förvärrats. En kväll i maj, efter en alldeles särskilt god och mysig middag, hade David frågat om hon ville gifta sig med honom. Agnes hade, av skäl som hon nu försökte förstå, blivit iskall och – inte minst – livrädd.

Till och med då de talat om ”problemet” hade David lyckats med konststycket att på sitt lugna sätt få hennes inre att hamna i totalt uppror. ”En nära relation är det svåraste som finns, Agnes. Tro aldrig att jag vill få dig att avstå något i livet. Men att komma någon nära kan ju kännas som ett hot…som en invasion nästan…så har det känts för mig i alla fall. Tills nu. Det jag gillar hos dig är att du är den du är. Att du gör det du gör. Blir det barn så blir det. Jag är mer än gärna hemmaman. Dessutom skulle de bli grymt söta och bra barn. Antagligen med korkskruvslockar allihop. Det skulle till och med kunna vara en fiffig affärsidé det där med söta barn. Jag kan se det framför mig: jag sköter marktjänsten hemma, målar skitgulliga och väldigt säljbara akvareller av barnen och huset. Som Carl Larsson, fast modernare och otroligt mycket mer jämställd. Så skulle vi få något att dryga ut pappapengen med.”

Jävla David.

Den där lättheten med vilken han närmade sig denna hotande och allt överskuggande molnbank som man kallar familjeliv provocerade Agnes – varför kunde hon inte förklara för sig själv. Och hur skulle hon kunna lita på att han inte en dag bara skulle lämna henne åt sitt öde med fem snoriga ungar och en karriär som gått i stå? David hade ännu inte fått något svar på sitt frieri. Under några veckors tid hade Agnes istället vaknat på morgnarna med förvissningen om att det var just den dagen hon skulle göra slut. Flytta tillbaka till Söder. Ordningen återställd. Men hon hann sällan längre än till frukosten innan hon var tillbaka på ruta ett igen, och känslan av att höra ihop med David åter var på plats.

Tagga ner, Agnes…slappna av och låt det ske. 

När så David en kväll kommit hem och berättat om erbjudandet att jobba närmare hundratjugo mil ifrån Agnes under ett par månader, hade det återigen genererat en ström av motstridiga känslor. Å ena sidan behövde han komma igång med att jobba och hon kunde hon behöva tid att tänka i fred. Leva sitt gamla liv ett tag. Å andra sidan…

Jävla David…

När hon nu svängde upp på Bergsgatan hade inte särskilt mycket klarnat. Hon kunde bara konstatera fakta. Ett: Hon var inte i stånd att fatta några livsavgörande beslut. Två: David landade ungefär samtidigt i Kiruna för vidare transport till Tornedalen, där han skulle stanna i åtta veckor. Tre: Hon skulle göra sin första dag som ansvarig för en egen avdelning, eftersom hennes chef (i ett anfall av vad Agnes tolkade som opinionskänslighet) valt att befordra henne efter insatsen på Musikaliska.

Skärpning nu, Agnes…