Benny Fredrikssons självmord är en tragedi på många nivåer. Mekanismerna i svallvågorna efter är förutsebara. Somliga tvår sina händer. Andra försöker med varierande grad av precision och relevans lägga skulden än här, än där. Den här texten vill inte skuldbelägga. Men kanske kasta ett personligt ljus över några frågor som jag ställt mig efter dödsbudet.
Jag börjar i en nyss avslutad två-dagarskonferens med mitt team på Konserthuset i Helsingborg. Under mycket skratt och igenkänning gick vi genom resultatet av den fördjupade disc-analys alla medarbetare gjort före konferensen. Väl medvetna om risken med att dra för långtgående slutsatser av sådana övningar var vi alla överens om hur väl det hela tycktes stämma. I övningarna och arbetet som följde, lärde vi oss enormt mycket om varandra men också om hur vi bäst går framåt. Jag var antagligen den ende i rummet som förvånades av att min profil hade en kraftig övervikt på det (hårt) drivande, analytiska och innovativa, med en därpå följande (och överhängande) risk att uppfattas som arrogant (och lite konstig) av dem som har andra beteenden. Jag är antagligen korkad, men min självbild var en annan. Och nu började jag se bakåt i skenet av denna senkomna självinsikt. Jag började tänka på vad som sker runt människor av min ”typ”, på Benny och på det som en gång hände i mitt liv när jag avgick från VD-posten på Musikaliska.
Och hur nära det var att jag valt samma väg som Benny i det vakuum som uppstod efter händelserna.
Jag hade vintern 2009 anställts som VD för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och Länsmusiken i Stockholm som då huserade på Dieselverkstaden i Nacka. Blåsarsymfonikerna drogs med ett ackumulerat underskott som under en följd av åt mötts med förskott från uppdragsgivaren. Ganska snart förvärrades läget. Redan min första vecka visade det sig att en hyresgäst skulle försvinna ur lokalerna och organisationen därmed skulle förlora en intäkt på cirka en miljon. Dessutom skulle de hyresrabatter försvinna som organisationen erhållit vid tillträdet. Samtidigt fanns de kulturpolitiska uppdragen som ändå måste uppfyllas. Behovet av synlighet för orkestern var stort – många (däribland även uppdragsgivaren, skulle det visa sig) betraktade blåsorkester som ett uttryck för en förgången tid. Samtidigt hade min konstnärliga verksamhet nått en ny nivå. Jag hade just skrivit klart operetten ”Näsflöjten” efter att ha jobbat nära det centrala kulturpolitiska kraftfältet under ett antal år som utredare, företrädare och debattör. I backspegeln ser jag att jag då antagligen var att betrakta som ”högstatus”. Att det i våra sammanhang antagligen snackades om mig – historier berättades och återberättades. Jag förekom flitigt i olika typer av paneldiskussioner och radioprogram i frågor som rörde musiklivet. Då, 2009, fick jag snabbt finna ut en strategi för orkesterns överlevnad. I korthet kan man säga att jag kraschade ut orkestern ur det ogynnsamma hyresavtalet, förhandlade fram ett nytt och billigare på Nybrokajen, samt formulerade en programpolitik som fick genklang i orkestersverige. Mitt engagemang visste inga gränser. Jag jobbade i princip jämt. När jag inte förhandlade med externa parter, var jag inbegripen också i organisationens inre utveckling med allt vad det innebär av konflikthantering och konstnärliga utmaningar och sammandrabbningar. Fick jag en stund över på natten skrev jag texter eller musik. Jag var i zonen, helt enkelt.
Men snart kom det signaler från tjänstemannanivån hos uppdragsgivaren. Man ville inte fortsätta med förskotten. Oklart när, men signalen var att de skulle upphöra. Jag svarade med att presentera tanken om omorganisation för min styrelse. Jag fick veta att jag var för snabb. Att jag skulle ”ta det lugnt”. Det gick en tid. Återigen fick jag en nu lite kraftigare signal, och jag presenterade nu ett färdigt förslag med tillhörande riskbedömning. Ett antal tjänster skulle försvinna och vi skulle därmed på sikt kunna minska förskottsbehovet givet att alla drog åt samma håll. När väl styrelsen godkänt förslaget började en smärtsam intern process, där (med all rätt) organisationens sympati gick till dem vars tjänster nu hotades. Samtidigt var min roll och mitt uppdrag att driva den processen. En bit in i processen kom nyheten att den politiska signalen, i strid med signalen från tjänstemannanivån, var att politiken i Stockholm aldrig skulle medverka till en nedläggning av orkestern eller verksamheten. Detta meddelades mig av styrelsen. Jag fick återigen känslan av att ha gått fram för fort med omorganisationen. Men bollen var i rullning. Strax före semestern 2012 fick jag så ett brev från chefstjänstemannen hos uppdragsgivaren. En detaljerad plan för hur vi skulle möta underskottet krävdes in. Återigen närmade jag mig min styrelse. Jag fick till svar att man efter att ha talat med ”politiken” hade fått försäkringar om att det skulle lösas. Jag uppmanades gå på semester och ”sitta still i båten” efter att ha skickat in äskandet om förskott. Mina instinkter skrek åt mig att det var fel, men instruktionen var tydlig. Jag är medveten om att det går att ha många synpunkter på hur jag agerade där och då.
Jag komponerade i godan ro en accordeonkonsert den sommaren. Väl hemma igen bröt helvetet loss. I ett blogginlägg meddelar den ansvariga politikern det jag och styrelsen några timmar tidigare, en varm höstdag, fått veta. Inget förskott skulle beviljas. Konsekvensen skulle bli att organisationen mycket snabbt skulle hamna på obestånd. Konkursen var nära. Alla var chockade. Styrelsen var i allt väsentligt lamslagen och kommunikationen med ”politiken” var bottenfrusen. Min personlighetstyp triggas dock av krislägen. Jag presenterar en strategi – först för styrelsen och sedan för hela personalen. Den gick i korthet ut på att jag skulle driva en sorts presskampanj och skapa ett tryck på politiken. Samtidigt skulle styrelseordföranden söka dialog. Lite bad cop/good cop, skulle man kunna säga. För personalen beskrev jag också – några veckor innan det skedde – det tänkta scenario där jag till slut skulle tvingas avgå och organisationen skulle överleva om än med ekonomisk hemläxa att följa upp.
Allt gick enligt plan. Jag bloggade. Debatterade, även om den ansvariga politikern inte villa ställa upp i direktsänd debatt med mig. Organisationen kärleksbombades från alla håll i musiklivet. TV rapporterade. Jag hamnade på DN Kulturs förstasida i en bild som andades avgrund och katastrof. En dag ringde en oppositionspolitiker i nämnden upp mig. Personen beskrev hur mina blogg- och debattinlägg fått hen att svänga. Det beslut som fattats kunde rivas upp.
För ett ögonblick tänker jag att processen kunde landas utan att jag behövde avgå. Då, samma dag, ringer min ordförande och berättar att styrelsen nu gjorde bedömningen att jag inte kunde fortsätta. Han ber mig avgå. Efter en stunds argumenterade, där jag presenterar några andra tänkbara scenarion, accepterar jag dock. Jag hade ju själv presenterat min avgång som en tänkbar del av det politiska priset för organisationens överlevnad, även om jag i detta fall inte fick välja tidpunkt. Allt var förberett. Radio och tidningar kallades till Musikaliska direkt efter att jag informerat personalen.
Där stod jag ensam kvar. Med en puls som inte riktigt kunde komma ner i viloläge. Högvarvet i hjärnan försökte hela tiden producera nya analyser, nya sätt att möta hoten. Men jag hade ju ingen roll längre. Styrelsen utsåg en t.f. VD som snabbt stängde ner min jobbmejl. Man räknade fram att man av misstag betalat ut för mycket semesterersättning som återkrävdes. De tre månadslöner som jag skulle erhålla krympte. Nyskild som jag var insåg jag att jag snabbt måste dra igång en försäljningsprocess av min villa. Tystnaden från min gamla arbetsgivare upprörde mig. Jag hamnade i polemik med ordföranden som till slut röt att jag var ”min egen värsta fiende”. Något stöd kunde jag inte påräkna från dem. Det kändes som ett oerhört svek. Återigen är jag medveten om att det här kan finnas olika bilder av vad som skedde. Men då var upplevelsen av ensamhet akut. Jag satte genast igång med att söka andra jobb. Svaren jag fick var alla av samma slag: man vågade inte ens kalla mig till intervju med tanke på det mediala race jag varit en så synlig del av. Ingen bjöd in mig till paneldebatter längre. Ingen ringde och bad om min åsikt i någon som helst fråga. Jag fanns inte.
Tiden gick. Försäljningen av villan drog ut på tiden. Besiktningen visade vattenskador. På jobbfronten intet nytt. Mycket få gamla ”vänner” hörde av sig. Och samtidigt var hela mitt DNA fortfarande inställt på leverans. Till slut började jag tänka att allt – min hela karriär – nog hade varit någon form av avancerat vårdprogram. Jag var helt enkelt inkompetent och allt som skett var konsekvensen av en livslögn. Den mentala ”loop” som matade på om min inkompetens var extremt svår att bryta, och smärtade oerhört. Jag ska inte gå in på hur livet tedde sig vid den här tiden, men det var varken vackert eller skulle göra sig som en moraliskt uppbygglig berättelse. En enda gammal bekant från mitt tidigare liv hörde av sig och bad mig skriva lite konvolut-texter till en CD-skiva. Jag fick en stunds distraktion från mitt ältande och kastade mig på arbetet som dock inte skulle hålla mig flytande – den personliga och mentala konkursen kom allt närmre.
Så ringer en person som företräder den mytomspunne Benny Fredriksson. Ett möte bestäms.
Jag träffar Benny, som börjar med att prisa mig. Peka på det jag gjort i fråga om att utveckla verksamheten på Blåsarsymfonikerna. Han talar om det han kallar för mitt ”mod” att kliva ut i hetluften som jag gjorde. Benny sa att han för egen del aldrig skulle vågat göra detta. Han hade gjort till sin livsuppgift att tjäna politiken och leverera det de begärde. Långt om länge utkristalliserades samtalet till ett uppdrag. Det handlade om att hjälpa Benny att ”skriva fram” en strategi för verksamheten på den organisation som snart skulle skapas – Kulturhuset/Stadsteatern. Uppdraget skulle hållas lite ”under radarn” med tanke på att Bennys politiska ledning vid den här tiden var på samma politiska planhalva som dem jag gått i clinch med. Men jag känner mig närmast frälst – i bemärkelsen räddad.
Jag hade fått ett förtroende när jag som allra mest behövde det. Inom kort vände lyckan. Jag kunde börja ta emot den kärlek som visades mig från mina nära och kära. Jag fick energi att renovera köket och villan såldes, om än med förlust. Jag hittade en andrahandslägenhet i stan och började hoppas igen.
Under en serie möten den våren fick jag möjlighet att lyssna av Bennys visioner. Han uppehöll sig mycket vid en för honom oerhört viktig fråga: varför skulle just han vara värdig förtroendet att leda en av nordens största kulturinstitutioner? Jag kunde känna igen mig i det sätt på vilket han nalkades ansvaret. Engagemanget var äkta och djupt och förtroendet både en nåd och ett villkor. Jag fick under samtalen känslan av att den klassresa han företagit var ständigt närvarande i varje steg han tog – han bars av den resan och det gradvisa förtroende han erövrat i sin profession. Jag fascinerades av Bennys driv. Jag såg mycket i honom som var som en sorts spegelbild av min egen chefspersona. Kontroll, men samtidigt: hastighet och skärpa. Och plötsligt befann jag mig också i andra änden på allt det där som jag själv också varit: svår att nå, många inställda möten, plötsliga vändningar och turer som konsekvens av det starka drivet.
Vi sågs inte mycket efter den våren och sommaren. Jag vet inte ens i vilken utsträckning Benny använde sig av det jag skrev. Hans Kulturhuset/Stadsteatern, vars sammanslagning var ett resultat av ett politiskt drivet uppdrag, sjösattes. Jag kom gradvis tillbaka till arbetsmarknaden men höll mig medvetet ”i lä” – långt borta från de mest synliga positionerna som ändå ännu inte var nåbara för mig. Jag befann mig fortfarande i sorts såväl yrkesmässig som emotionell karantän. Men samtidigt hade det ”undercover-uppdrag” som Benny gett mig puttat mig tillbaka och gett mig självrespekten åter. Och det är en energi som är långt mer fruktbar än den jag befunnit mig i vid tiden närmast efter min avgång.
Det jag var med om kan inte på något sätt jämföras med det Benny fick vara med om. Och jag är övertygad om att han med lätthet kunnat rida ut den mediala stormen på ett personligt plan. Men om han likt mig upplevde att hans yrkesmässiga kompetens var starkt ifrågasatt och om han likt mig på något sätt upplevde att hela hans livsresa företagits på falska grunder så förstår jag varför han tog den väg han gjorde. För många av oss – om inte de flesta – som på olika sätt driver förändring är leveransen allt. Det är också fundamentalt att känna och få förtroendet. Att de som anställt en markerar förtroende när det blåser. Starka ledare uppfattas som bra att ha i många lägen. Men de som anställer starka ledare måste också besinna att med styrkan kommer också en baksida. Lika starkt som en sådan person kan leda när den bärs av en våg av förtroende, lika starkt och exekutivt kan samma människa ansätta sig själv om upplevelsen av att ha tappat allt är för överväldigande. Makthavare som anställer människor av det här slaget bör därför vara medvetna om att ansvaret vilar tungt i händelse av en ”skilsmässa”. För en person vars hela liv är inriktat på leverans och utveckling är vakuum och tystnad ett våldsamt och snabbverkande gift.
Jag inser att många som var delaktiga i min process tyckte att de gjorde rätt. Precis som jag själv tyckte att jag gjorde. På samma sätt uppfattade nog många det som att den sammanlagda kritiken mot Benny var rättfärdig. Hans person tycktes ju representera så mycket makt att han uppfattades vara osårbar.
Så var inte fallet.
/Fredrik
