Fredrik Österling

Jag drömde om jättelika, svävande bakåtvända mördarkepsar. Yo, mothafuckin’ sorry- ass-composah, we’re comin’ to get ya… Klockradion hade stått på i minst en halvtimme. Jag hade glömt ställa in P2 innan jag glidit in i min komaliknande sömn. Det finns inget som kan få mig att försova mig som vissa former av populärmusik. En dynamiskt nivellerad musik som rör sig med samma musikaliska rudiment, om och om igen. Formens implosion. Språkets detronisering. Den här morgonen ville min hjärna inte veta av det fullständigt förutsägbara. Nyans och stimulans, för helvete! Alltså skruvade jag på radion tills jag hittade något med större spännvidd. Ah! Sibelius tvåa. Passande. Nordisk momentform. Granar och snö. Oboer. Finfibrigt men grovskuret. Perfekt för en stunds meditation i duschen före hotellfrukosten. Full volym. Hoppla! Jag sjöng bas med stråket ( do-do-do-do-do di-di-di-da-da-da), i falsett med oboerna (pi-pa-pa pi-pa-pa pi-padidada-daa-da), skränade ”mothafucking composah” som hysterisk kontrapunkt.

Jag var på ett opassande frejdigt humör den morgonen. Något hade hänt – lätthet istället för tungsinne. Kvicksanden kändes långt borta. Jag insåg att det måste ha att göra med beslutet att skriva. En ny möjlighet, som utan att jag begripit det funnits där hela tiden, hade uppenbarat sig. Om man skriver ned orden man tänker, så ser man sina tankar. Och kan förhålla sig till dem på ett annat sätt. Vilket nöt jag var som inte hade tänkt på det förut. Eller var det bara så enkelt att JAG SJÄLV var den enda terapeut jag kunde godkänna…?  Jag skakade lätt av mig alla negativa läsarter av detta mitt välsignade tillstånd, klädde på mig och tog hissen ned till frukostbuffén. En kopp svart kaffe, juice och en smörgås brukade räcka för att dra igång på morgonen, men denna dag hade jag en högst ovanlig aptit. Jag lassade upp bacon, ägg och prinskorvar som travades i en bisarr installation på tallriken. Åt flingor med mjölk och lingonsylt. Rostat bröd med brieost. Mer juice. Mer bacon. Salami. Efter en dryg halvtimmes farligt frossande kände jag mig som Marcello Mastroianni i filmen ”Brakfesten”. Föreställde mig hur mitt ansikte svällt upp, och små pussigt röda fläckar hade spritt sig över ansiktet. Jag knäppte upp byxknappen för att minska på trycket som gradvis uppstått över buken. Till slut reste jag mig -inte utan ansträngning- och hämtade lokaltidningen från bordet vid entrén till buffén. Kollade först Konserthusets annonsering. OK. Ingen bild på mig, men väl på dirigenten. Det är ju så det funkar, tänkte jag. Vi lever i artisternas värld. Vi upphovsmän är liksom inte tillräckligt heta för att kvalificera till det mediala. Dessutom är det mycket lättare att förklara vad en dirigent gör. På ett ytligt plan i alla fall. Men tonsättare! Erinrade mig alla frågor jag fått om yrket. Inget svar man kunde ge tillfredställde den allmänna bilden av hur det borde vara. ”Varför skriver du inte vacker musik? ” eller: ”Vadå..? Artikulera tankar i musik? Eh…”och varför inte:” Musik ska väl ändå njutas!” samt ”Det är en tonsättares plikt att skriva musik som folk gillar!”.

I kulturdelen var en stor bild på mig i full färd med att diskutera med dirigenten. Jag hade inte ens lagt märke till att det funnits en fotograf på repetitionen. Rubriken löd: ”Vulvans spådom i ungdomlig tolkning”.

Vulvan?… Jag hade döpt mitt stycke till ”Völuspa”; en allusion på Snorres Edda. Men den verkliga inspirationskällan till verket var de rytmer som mjukt dansades fram i min danska vän Lones koreografier. Jag läste vidare. På tre ytterligare ställen i artikeln stod det ”Vulvans spådom”. Samt referenser till min ungdom. ”Ja jävlar” tänkte jag. Det är inte alla 36-åringar som behandlas som ungdomar. ”Man kanske ska vara tacksam” grunnade jag vidare, ” Hade jag varit i popsvängen hade jag väl kallats rockfarfar vid det här laget. Men det är klart.” Jag rynkade pannan.” Vi tonsättare har ju som regel en utbildning bakom oss på kanske 6-10 år. Åldersskalan förskjuts väl kanske då. Man går ut musikhögskolan skolan tidigast som 25-åring; det tar några år innan musikerna vet vem man är och innan de törs beställa musik av en. Så där är väl en differens på gott och väl tio år mellan låtmakaren och tonsättaren. Vid trettio är man således som tonsättare att betrakta som tjugo. Och en popartist är att betrakta som trettio vid tjugo. Alltså borde vi kanske acceptera deras mediala företräde, om inte annat så med ålderns rätt?…” Jag hämtade mig en kaka. ”Nu får du sluta Adrian”, sa jag till mig själv ” Det där är helt enkelt för dåligt. För låg nivå. Bli popsnöre då, om det är så jävla ball med uppmärksamhet”. Just det. Jag såg framför mig hur jag sprang in på en arenascen, gitarren på ryggen, tre ackord på repertoaren och ett helsickes folkligt tilltal i texterna. ”LÅÅT MIG FÅÅ DIG NUU, DU ÄR JAAG; JAG ÄR DUU. Undra på att de också blir begivna på både det ena och det andra. Med så mycket mental överskottsenergi som bara måste genereras, när yrket ju verkar bestå i att agera helt intentionslöst… Pang. Nu gjorde du det igen Adrian. Undra på att det går som det går. Carl hade rätt. Tonsättare skall skriva musik. Annars blir det bara litanior och skrivkramp. Missriktad energi. Stop it. OK?”

Men det där med Vulvans spådom beslöt jag ta upp med konserthusets producent. En rättelse måste väl ändå vara på sin plats? Tänk om farmor läste det. Hon som ändå ringer och frågar om jag fortfarande skriver för ”denna världen”. Hon skulle gå i taket på det sätt som endast djupt troende kan: milt och med årtusenden av ackumulerad förebråelse i blicken. Jag vek ihop tidningen och stoppade den i innerfickan på kavajen. Jag gnolade mig tvekande ut i solskenet och småsprang över stadens paradgata för köpa mig ett paket cigaretter. Väl framme hade jag bestämt mig för att slå till på en dosa snus också. Förmiddagen hade många rökfria punkter på dagordningen. Först repetition med orkestern kl. 10.00-10.30, därefter träff med en musikvetare som ville diskutera min medverkan i en föredragsserie på institutionen. Mina idéer om musik som en dramaturgisk-taktil förlängning av språk, retorik och experimentell fonetik hade börjat skapa intresse och frågor bland teoretikerna. ”Dä blir säxti kronör jämt, dä” En värmlänning mitt i alltihop. Jag räckte över pengarna och sa, ofrivilligt härmande dialekten: ”Vaschögood. Va finnt sola lyser, va?” Han sken upp. ”Kallsta?” frågade han. Jag nickade bara till svar för att inte avslöja mitt bedrägeri genom något idiomatiskt felsteg, tog mina droger och gick. Att man har sjunkit så lågt, tänkte jag. Lura ett kioskbiträde. Jag hade inte ett spår värmlänning i mig, men ägde en ibland obetvinglig drift att härma dialekter. ”Ofelia, gå i kluster”, tänkte jag på min väg upp till konserthuset, i en högst ofrivilligt studentikos vändning..

[Kluster, dessa tonklungor av kromatiskt hopbuntade ackord. Dissonanser som inte alltid bara negerar det tonala. Men oftast upplevde jag dem som brutala och riktningslösa, eftersom så många tonsättare i de modernistiska mästarnas efterföljd sällan kunnat placera in klustren i sina idéers kärna. De blev alltför ofta bara en stilmarkör. ”Jag är en modern tonsättare. Alltså lägger jag armen över pianot, så här, och vips samt abrakadabra har ni ett estetiskt uttalande”. Samtidigt var det kanske just det jag behövde göra. Gå i kluster alltså. Mina språkligt-musikaliska kopplingar hade en tendens att kunna bli alltför esoteriska, eller för filigransartade; rentav preciösa. I vissa verk hade jag känt att kontrollen närmade sig kvävningen.]

”Gå i kluster. Måste tänka noga på det. Släpp lös draken, både musikaliskt och mänskligt…Vi får väl se”, tänkte jag medan jag gick in genom personalingången på konserthuset. ”Vi får verkligen se”.

Dörren slog igen. Jag hälsade på receptionisten, skrev in mig i besöksboken, släntrade iväg genom korridoren som ledde mot salen. En lätt knackning på axeln.”Tjena, maestro di vulva!” En släpig baryton med en dos överklass. Det var Göran, en flöjtist jag kände sedan skoltiden. ”Du har inte funderat på att skriva musik till porrfilmer? Med den här artikeln i ryggen har du ju ett introduktionsbrev av guds nåde. Då kan du ju både tjäna pengar OCH samtidigt få en publik…” Han skrattade hysteriskt (-musikervänner älskar att få tag i historier som kan hjälpa dem att hantera sin egen yrkesmässiga frustration. Eftersom frustrationen ofta är ömsesidig i umgänget mellan tonsättare och musiker, är det inte sällan ett gnabbande och pikande. Ibland hjälper jargongen att sätta sig över känslan av att sitta i samma samhälleligt oangelägna båt.)

”Det har jag gjort” svarade jag. ”Har redan skrivit kontrakt för filmen ”Kugelschreiber-sex”. Behöver faktiskt en flöjtist till projektet. En som har ambis alltså. Och inte måste andas mitt i fraserna, det stör nämligen till och med i porrfilm. De kommer liksom ur rytmen”

Han tittade surt på mig. ”Vilken sida har du vaknat på idag då? Jag skojade ju bara.” Jag log. ”Jag med. Hinner vi fika innan det drar igång?” Han hade redan hämtat sig från skottväxlingen och nickade, nu brett leende. ”Jag har några frågor om stämman. Vi kan väl ta dem över kaffet, så slipper vi ta tid från hela bandet?” ”Det är jag oerhört tacksam för” svarade jag bistert. Repetitionstiden var ju redan minimal, så alla intitiativ av den här typen kändes nödvändiga för att rädda konserten.

Vi gick upp i fikarummet, där en stor bild på Bartók tronade bredvid kaffeautomaten. Vi fick ut varsin mugg efter att ha skramlat ihop växel. ”Det är då fan att vi inte ens får kaffet gratis längre” sa Göran. ”Sedan kaffebolagets VD var här med en grupp colombianer och lyssnade på Mahler, förnyades inte sponsoravtalet. Och så får vi stå här och räkna mynt.”

(Klirr i maskinen.)

”Menar du att han tyckte Mahler var dålig för affärerna?”

(bzzzzzz från maskinen)

”Tror fan det” svarade Göran. ”Mahler är för modern, så här hundra år efter. All musik som inte bekräftar den självbild som företagen vill projicera, är ju värdelös konst. Tack och lov har vi ännu inte sett en alltför hög grad av anpassning till den verkligheten. Men det är klart. Betongklassikerna dominerar ju som du vet. Vi är ett porträttgalleri för en döende bourgeoisie.”

(Kaffet klart.)

”Ta inte i så du spyr” sa jag.”De finns väl legitimitet i att spela Mozart och Brahms också. Det konstmusikaliska fältet behöver sin historia. Du är ju för fan en värre modernist än jag”

”Kanske det. Men du slipper sitta på podiet varje vecka och spela mindre betydande verk av betydande tonsättare. När vi kunde göra tvärtom.” Han rotade i sin väska.”Men skit i det. Nu är du här i alla fall. Adrian L Svensson, vår egen lilla kulturpolitiska gisslan. Ska vi titta på stämman?” Vi gick igenom de frågor Göran hade. Som rutinerad kammarmusiker med stort intresse för den nya konstmusiken, var hans frågor av tämligen retorisk art. Ur sin stämma hade han plockat fram alla grundkaraktärer; nu ville han bara höra om han tänkt rätt

”Det står ”slow vibrato” här. Menar du ditt vanliga, sjukligt oscillerande vibrato?”

”Alldeles riktigt” svarade jag.

Göran bläddrade. ”Takt 36. Kan jag få göra en liten dragning i den fallande rörelsen?”

Jag nickade. Göran fortsatte:

”Jag uppfattar takt 302 som en förberedelse för höjdpunkten i takt 400. Är du med på att flöjterna lägger på lite extra, inte i volym, men väl i intensitet just där? Jag tror att det kan stärka storformen.”

”Göran”, sa jag, ”varför du aldrig blev tonsättare har jag aldrig kunnat begripa.” Han tittade upp från noterna.

” Du ska väl vara glad att vi är några som har valt att bära det här korset” Göran log snett. ” Var och en sin specialisering. Jag är nöjd med den här arbetsfördelningen. Det är tur att jag inte komponerar. Och tur att du inte sitter i en orkester.”

” Vafan menar du,” sa jag ”tror du inte jag hade kunnat bli en bra musiker?”

Göran gav mig en milt överseende blick. ”Jo för fan. Jag menar bara att jag hade blivit en tonsättare som i för hög grad hade tagit hänsyn till musikerns roll, den pragmatiska sidan av konsten. ”Rätt, rent, rytmiskt” liksom. På samma sätt hade nog du gjort dig omöjlig genom att försöka göra om allt som lades för dig. Din megalomana jävel” Göran blev plötsligt allvarlig. ”Har du hört något från Lisa på länge? Man läste om er båda i tidningarna då och då. Men nu skrivs bara om dig. Om ens det… Jag kunde aldrig förstå varför ni aldrig gifte er. ”Jag vred bort huvudet. Stirrade in i Bartóks isiga ögon. ”Är du färdig med frågorna på stämman?” frågade jag surt. Uppgiven gest från Göran. ”Ja, ja” suckade jag, ”okej. Man kanske kan säga att varken hon eller jag passade för den beramade tvåsamheten. ” Göran fnös. ”Lägg av. Ryktet säger att hon blev inlagd efter den där incidenten på Akademien.Vad hände egentligen?” Ett metalliskt ringande. Dags för repetition nummer två av ”Völuspa”. Göran plockade ihop sina papper och reste sig. ”Räddad av gong-gongen. För den här gången… Ska vi gå ut och käka lite ikväll, så vi får komma ikapp lite?” Jag svarade inte. Bara slog ut med armarna i en gest som kunde betyda ett ”varför inte” men lika gärna ett ”nja”. Göran brydde sig inte om att försöka tvinga fram ett tydligare svar. Under tystnad gick vi bredvid varandra in mot orkesterpodiet.

Repetitionen blev en fullständig överraskning. Dirigenten hade kommit in med en utvakad blick, men med ett behövligt försprång framför orkestern i bagaget. Flera av musikerna hade uppenbarligen också ställt sig i övningsrummet efter gårdagens repetetition. Långsamt men säkert styrde dirigenten skutan mot ett mål som nu plötsligt kändes uppnåeligt. Klangerna tycktes med ens ställas på rätt sätt. Stråket började gradvis hitta i den artspecifika intonation som krävdes för att verkets harmonik skulle kunna lyfta. Brassmusikerna var precisa, hade hittat andningen. Träblåset tycktes slaviskt följa Görans gester med flöjten. Dirigenten tog till att börja med några särkilt komplicerade partier och starter. Jag kommenterade sparsamt, för att inte rubba känslan av riktning och klarhet som fanns i luften. Fem minuter före det att ”min” tid skulle vara ute, sa Maestro: ”We really need to run the whole piece through. Is anyone opposed to that?” En genomspelning skulle betyda femton minuters överdrag. Ingen höjde dock rösten. Inom mig jublade jag. Äntligen! De hade hittat det! ”Look at my wand. Pizzicato, sforzato. Bassi; try to keep together in the start. Bar 1 please.” De spelade med en frenesi som fullständigt fick mig ur balans. Överspel på många håll förvisso, men med en gemensam rikting. Det hördes att de ville samma sak. Stycket vreds äntligen ur mina händer och övertogs av musikerna. Efter genomdraget var det tyst. Konsertmästaren började till slut knacka med stråken på notstället. De andra stråkarna följde hans exempel. De gav ”touche” – en symfoniorkesters traditionella sätt att visa uppskattning. Dirigenten vände sig om mot mig och bugade. Jag besvarade artigheten. Äntligen, tänkte jag ännu en gång. Äntligen. Maestro lät sina ögonbryn löpa amok över pannloben, ett stort leende på läpparna . Vi behövde inte prata mer nu. Jag kände mig inte längre som en oskyldigt anklagad utan alibi.

Jag satt kvar på min stol till långt in på Mozarts Jupitersymfoni, som var nästa stycke i dagens repetitionsordning. Plötsligt vibrerade min mobiltelefon i kavajfickan. Jag fick inte fatt i den tillräckligt fort, eftersom den hade vikts in i tidningen jag stoppat ned efter frukosten. När jag väl höll i den, hade den slutat vibrera. Displayen visade ett lokalt nummer. Visst fan! Musikvetaren! Min förmodat glasögonprydde amanuens, som nu hade suttit och väntat en bra stund på Löfgrens konditori nere vid ån. Snubblande fram genom bänkraden tog jag mig ned i trapphallen och ut, rakt in i vårsolen. Jag ringde upp numret på displayen. En ljus stämma svarade. Jag bad om ursäkt och förklarade att repetitionen dragit ut på tiden och föreslog honom istället att ses dagen efter konserten. Hans besvikelse överfördes ograverad via telefonen, men vi enades om ett klockslag och la på.

I det här läget fanns det inte en chans att jag skulle kunna teoretisera eller ens hålla i en enkel tankelinje. Jag var uppfylld av orkesterns spel och av vårdofter och Lisa, allt i en farligt rusig blandning. Det fick bli hotellrummet.Jag lade mig på sängen, med min bärbara CD-spelare bredvid mig. Den hade kostat pengar jag egentligen inte hade, men hade snabbt blivit en ovärderlig resekamrat. Jag kunde nu ta med mig mina musikaliska rum på resorna. De rum som var mer hemma än adressen på mina visitkort. Jag plockade fram Richard Strauss ”Vier letzte lieder”. När den första sången började insåg jag- för sent- mitt misstag. Musiken ryckte mig rakt ned i famnen på allt det som en gång hade varit. Jag var fullständigt maktlös mot kraften som strömmade genom mitt huvud. Utan att kunna förmå mig att stänga av, låg jag sedan genom hela verket och kämpade mot gråten medan Gundula Janowitzs röst slet i mig. Då musiken tystnat drog jag hastigt av mig hörlurarna, klev upp ur sängen och öppnade balkongdörren för att släppa in stadsluften. Blundande och fortfarande halvhulkande andades jag in avgaser, brödlukt från bageriet om hörnet, doften från blomsterarrangemanget vid hotellets infart som blandades hörselintrycken: gnissel från spårvagnar, pysande bussar, biltutor, gatumusiker och en fjärran slagborr. En kontrapunktisk komplexitet som kändes befriande. Solljuset var alltför starkt, så jag drog för draperiet, men lät balkongen stå öppen. Mobilen låg avstängd på hallbordet, bredvid plånbok och rumsnyckel. Datorn stod fortfarande på efter nattens försök. Jag tryckte på mellanslagstangenten för att bryta datorns viloläge. Läste stående hastigt igenom det jag skrivit. En lång harang om relationen mellan språk och musik. Delete. Men det var sant att jag redan då hade förmågan att lyssna och se. Och spara mina intryck till en tidpunkt då jag hade bättre möjlighet att förstå dem. Kanske hade den tidpunkten kommit. Jag satte mig ned och började skriva.

Efter min och Carls korta utflykt in i ett allvar som med Carl aldrig kunde bli långvarigt, förlöpte kvällen under en aldrig sinande kaskad av anekdoter ur hans tonsättarbana. En middag bestående av sill, potatis, nubbe och öl följdes av ett obligatoriskt parti carambole. Till slut somnade Carl i en fåtölj, fortfarande med ett konjaksglas i handen. Jag lirkade försiktigt loss glaset, ställde undan det och smög till sist ut i vårnatten. Jag hade inte hållit jämna steg med Carl på alkoholfronten, så när jag till slut kom hem till hotellrummet , klockan ett på natten, kände jag mig ganska pigg. Inte sprudlande direkt- dagen hade varit lång – men tillräckligt pigg för att slå på datorn och börja skissa på mitt första litterära försök vid sidan av enstaka artiklar i facktidskrifter. Medan jag skrev förundrades jag över den relativa lättheten i den här typen av skapande. Antagligen, tänkte jag, är det nybörjarens blindhet för formens komplexitet. En sorts initial stupiditet – den som driver varje konstnär vidare i början av sin bana. Den dumhet som ändrar form under livet och ibland blir till beräknande narcissism och ibland omvandlas till uppfriskande naivitet. Mer sällan blir den till ett avklarnat och precist formspråk. Jag skrev någon timme, innan jag kände tröttheten smyga sig på mig. Jag tog en sista cigarett på balkongen, från vilken jag kunde se konserthuset. I skenet från gatlyktorna såg det ut som ett flammigt jätteskepp som strandat. ”Vattnets betydelse för sjöfarten”… ”Den nya musikens betydelse för konsertinstitutionerna”… av någon anledning fick inte det sista samma klang av festlig självklarhet. På balkongen kände jag vårdofterna blandas med cigarettröken, fuktigt gräs med avgaser. Jag kom att tänka på en gång då samma blandning av lukter hade ackompanjerat en av mitt livs vändpunkter. Det var i Wien för sjutton år sedan. Jag var nitton och en helt ordinär musiklärarkandidat. I våndorna över vad jag skulle ta mig för efter gymnasiet hade jag sökt till musiklärarlinjen vid en av de mindre svenska musikhögskolorna. Till min uppriktiga förvåning kom jag in vid första försöket och kunde därmed köpa mig tid för att erövra den musikaliska bredd jag så väl behövde för mina planers förverkligande. Planerna som bestod i att ta sig in i kompositionsklassen på en av de större musikhögskolorna. Men så kom Lisa. Hon var några år äldre än jag men likafullt förstaårselev. Jag hade provat in till skolans vokalensemble (ett finare ord för kör, som används för just finare körer, alternativt körer som vill verka lite finare). Lisa hade kommit med samtidigt. Vi hade tittat på varandra – oförställd nyfikenhet från hennes sida, reserverad panik från min- redan från den första repetitionen.

Ett plötsligt ömsesidigt intresse som förvånade mig med att bara sekundärt vara av sexuell natur. Som 19-åring ville Adrian L Svensson för helvete sätta på hela världen och det störde hans finniga världsbild att han för sitt inre bara kunde visualisera detaljer av hennes ansikte och återkalla ljudet av hennes tal. Hennes kropp fick min fantasi liksom inte tag i. Detta skakade mig så i grunden att jag inte kunde få fram ett ljud närhelst och varhelst vi stötte ihop. Sedan min första riktigt starka musikupplevelse var mitt intellekts finare mekanismer nämligen strängt reserverade för konsten – dit släpptes inga brudar in. Min simultankapacitet tycktes inte räcka till för att ta mer än en sak på allvar. Det fanns så mycket att lära, så mycket att bli en del av. Musiken var så rik på uttryck, artikulation och komplexitet; den tycktes svara på så många frågor jag ännu inte ens lärt mig ställa -en grogrund för ett perfekt och livslångt förhållande… Adrian L Svensson, 19 år, betraktade kvinnan uteslutande som sexuell varelse. Alltså tystnad. Möjligen muttrade jag några kvasiintellektuella dubbeltydigheter till svar på hennes försök till kontakt, men annars tystnad och katatoni. Men det var i Wien, under en körtävling som jag till slut lärde känna henne. I bussen på väg ned till Österrike, var stämningen så som den bara kan vara på en körresa. Körlivet kan verkligen sägas representera ett tvärsnitt av samhället, möjligen undantaget de mest frånstötande sidorna. Men bara möjligen. Detta var dock min första körresa, så jag var ännu oinvigd i körsociologins inre mysterier och exegetik. Min nyfunne kamrat Bertil från ångermanländska Myckelgensjö, vars liv kretsade kring Peterson-Bergers och Wagners musik, bekände sig andligen till sekelskiftesideal. Alltså sekelskiftet 18-1900. Uppskruvad av sin resepluntas innehåll, gav Bertil sig på att för mig högljutt förklara körmysterierna. Imiterande en journalfilmsspeaker från 30-talets lika flaggviftande som nasala tidevarv, lät han sin stämma ljuda över bussen… :

”Nå. Vi hava sopranerna, som kunna taga upp mycken repetitionstid med att ingående diskutera för och nackdelar med en röd detalj på konsertklädseln. På grund av att de så ofta sjunga huvudstämman hava de ofta lägesbetingade neuroser; tysta utfall mot stämka- mraterna äro icke ovanliga. Bland andrasopranerna finna vi icke sällan körens smakpoliser och ordningsmän. De kontrollera allt ifrån fikalistor till förbud för karlarne att sätta på sig vita tubsockor till konserterna. Understundom sjunga de skönt, understundom gällt och skärande samt för starkt. De tycka i nio fall av tio bäst om romantisk körmusik. Den tionde tycker bäst om att sjunga frikyrkliga arrangemang med afrikanska rytmer till. ”

Han tog en klunk till innan han fortsatte:

”Bland altarna finna vi åter en annan människotyp. Som deras roll oftast är att ledigt röra sig mellan olika ackordiska funktioner äro de ofta mer anpassliga rent socialt än de utsatta sopranerna. De äro icke sällan körens diplomater. De taga gärna på sig sysslor som ingen annan vill taga på sig, så som att faktiskt sy upp de fula körklänningarna i enhetligt kirurggrönt; den färg sopranerna hava bestämt. Här bjuda altarna gärna på den källa till ytterligare diskussioner med sopranerna som deras arbete ofelbart ger upphov till . Altarna kompensera icke sällan sin koristiska undfallenhet med att delta i herrarnas övningar med whiskeyflaskan under körfester. De sjunga ömsom varmt och blodfullt och ömsom för svagt. De tycka bäst om Bach.”

Bertil suckade djupt.

”Så hava vi tenorerna. Vad kunna vi väl säga om dem? De äro av en blandad art. Liksom altarna få de ofta sjunga mellanstämmor i den blandade sättningen vilket kan resultera i samma typ av diplomatiska läggning som vi kunna finna bland de förut nämnda kvinnorna. Dock äro tenorerna i relation till basarne snarare att betrakta som mansvärldens sopraner. Heta till temperamentet kunna de därför icke sällan rentav delta i diskussioner om konsertklädsel, och därvid föreslå att herrarne skola bära rosa maggördel till lila fluga. Eftersom goda tenorer äro sällsynta, klingar stämman oftare än andra gällt och klämt. Bara undantagsvis höra vi god tenorsång i kör. Tenorerna tycka om allt som ger dem möjlighet att sjunga i lägen de icke hava vokal kontroll över.”

Ytterligare några centiliter försvann in i Bertil.

”Till slut basarna. De profundis clamavimus! Själva fundamentet för funktionsharmoniken äro basarne. Våghalsigt svinga de sig från ett låga c till höga e. Huru hemtrevligt mullra de icke mjukt och faderligt fram sitt ass i ”Sverige”, huru stabilt liturgiskt kunna de icke deltaga i Frank Martins mässa för dubbelkör. Socialt äro de körens kitt. Alla stämmor tycka om basarne, försåvitt basarne icke hava tagit sig ett glas för mycket dagen före en konsert. Då kunna även denna vår hjältemodiga sångarskuta sjunka och draga med sig hela kören i djupen. Basarne …de tycka om all god musik. ”

Så långt Bertil, basen. Jag nickade till tecken på att jag förstått vikten av det sagda, och fortsatte mitt dagdrömmande. Om Lisa. Lisa Augen, som omöjligt gick att förenkla så att hon ens avlägset kunde passas in i Bertils körpostilla. Lisa med de gröna ögonen, som såg vartenda postpubertalt betingad konstfullhet för vad den var. Lisa tycktes aldrig delta i den allmänna kamp för uppmärksamhet och bekräftelse som ofelbart råder på en musikhögskola. Hon klagade inte ens på undervisningen. Även om där fanns en hel del att anmärka på, bemängd som skolan var med före detta elever som upphöjts till lärare i förtid. Lisa var fortbildningselev. Ryktet sa att hon hade gått en solistutbildning på violin i Paris, och nu ville komplettera med pedagogik och metodik. Därför var hon heller inte en klasskompis som de andra, eftersom de bara var ett fåtal ämnen hon behövde komplettera. Hon syntes helt enkelt inte så ofta på skolan. Hennes begåvning fanns dock där för dem som kunde se den. Hon hade väckt mycket uppmärksamhet (för total förvåning och tystnad är också uppmärksamhet) på skolan genom att under en elevkonsert (tafflig Bach, habil Beethoven, hemsk Händel), improvisera fram ljud -toner-klanger på violinen samtidigt som hon sjöng motstämmor som mest tycktes bestå av obskyra strupljud. Skrap, knarr, skoiik, tock, ping, gnyl, AAAAH!!!!. Men detta lyckades hon göra utan att någon efteråt kunde påstå att hon försökte vara preciöst konstnärlig eller värre; förmer. ”Förmer” brukade annars vara ett säkert omdöme från de blivande musiklärarna så fort någon drog åt det experimentella hållet. Detta improviserade verk talade rakt ut, utan ornament och omskrivningar, om vad hon tycktes känna inför konsertsituationen. Stycket blev en sorts otyglad prolog, en presentation utan manus.

”Tack. Jag kallar stycket Agorafobi II”

Hon tog emot de spridda och förskrämda applåderna med ett illfundigt leende, varefter hon spelade Bartóks första violinkonsert (till pianoackompanjemang) på ett sätt som den skolans väggar sällan fått bevittna. Hennes spel var värme, subtil ironi, rytmisk spets, kontrollerad men välriktad aggressivitet, lyrisk skönhet och blod som inte ville koagulera. Den inledande fyrklangen ingav omgående alla i publiken den känsla av rusig förväntan man så sällan får uppleva under dessa elevuppspel på musiklärarlinjen. Hon var helt enkelt musik – ingen i förtid frustrerad pedagog i vardande. Under den konserten stod det klart för mig att det var henne livet skulle kretsa kring. Hon var nyckeln. Hon skulle få visa mig de vägar jag ännu bara kunde förnimma doften av; i henne förenades musiken, litteraturen, bilden, teatern, beröringen, tanken och erotiken -livet- i en undflyende och färgsprakande blandning. Jag kände mig som en gipsfigur i jämförelse… pulver och vatten i en skör, fast form utan särkilt innehåll. Att detta känslorus och mitt inre krav på hennes konstanta närvaro skulle ha kunnat vara ett utslag av en inte obetydlig narcissism och ett svullet bekräftelsebegär, reflekterade jag naturligtvis inte över då. Det är vuxentankar. Jag var helt enkelt tvungen att närma mig henne – få tillgång. Men hur i helvete skulle jag kunna lyckas med det? Hon skulle ju se rakt igenom mig, om jag försökte mig på någon som helst form av retorik, om den så framställdes som en vädjan om ömsesidigt intellektuellt utbyte… Munlädret var tyvärr min enda tillgång i det här pressade läget.

Alltså såg det hopplöst ut.

Men verkligen. Tänk er själva. Adrian L Svensson i små runda brillor, gauloises i mungipan , svart polotröja och kavaj. Klädd på detta sätt, i kulturuniformen, med mitt nittonåriga babyface såg jag ju mer ut som en ”kyrkoherde light” än en av inre strider plågad konstnär. Därför gick jag istället in i den aspirerande tonårsbohemens favorittillstånd; det Wertherska. Således satt jag där i bussen, ett drygt halvår efter det första mötet, lidande och trånande, ännu oförmögen till annat än att tyst betrakta henne på håll, Fortfarande kändes min kärlek märkligt kysk, närmast hövisk och tonårigt självförbrännande. I mitt skissblock ritade jag i hemlighet av henne där hon satt och drack ur sin termosmugg eller åt på en bulle eller tittade ut genom fönstret eller pratade eller sov eller borstade håret. De många milen mellan den lilla mellansvenska staden och Wien gav upphov till inte mindre än etthundrafemtiotre små och stora blyertsskisser som jag i mitt vibrerande tillstånd tillmätte stort värde för forskningen och mitt eftermäle. För att inte tala om det hysteriska sörjande som skulle ta vid den dagen de skulle finna mig hängande från taket i en telefonsladd.

Cigarettglöden hade nått filtret.

Borta var vårdofterna – istället bränd plast. Jag hade stått där och återupplevt rodnaden och blygseln och inbilskheten och oförmågan- allt som ändå varit förknippat med den första tid då jag fortfarande ville – och ännu hade hopp om att någon gång kunna – skapa på riktigt. Plötsligt gick det upp för mig att mitt litterära försök inte alls skulle bli någon svidande vidräkning med mitt estetiska tänkande. Det skulle vara regression. Jag fick nog bli mer specifik än så. Progressionen tycktes nu ligga i det jag värjt mig för under flera år nu. Den tid jag försökt vifta bort som banal och full av missriktade energier. De specifika upplevelser jag nu åter måste trycka till min famn för att bättre förstå. Och för att förstå Lisa, min Colombine.

~

”En BOK? Adrian för helvete!” Carl, min gamle lärare, tog av sig sina tjocka glasögon och bligade misstroget och irriterat på mig. Under den timma som förflutit mellan repetitionen och vårt avtalade möte, hade jag fattat ett beslut. Jag ville få upp vittringen på glädjen igen. Den emotionella, kombinatoriska och artikulativa upptäckarlust som dragit mig med sådan kraft in i tonsättaryrket. Likt en frälst kunde jag med lätthet minnas det datum jag beslutat mig för att bli tonsättare. Den tionde mars 1984. Jag var arton år och hörde då för första gången Anton Weberns musik. Stråkkvartetten talade ett för mig dittills okänt språk. Musiken lade örat direkt mot livet; kontroll sida vid sida med kaos, kyskhet bredvid åtrå. Metaforer som i sin abstraktion blev långt mer precisa än den mest genomlysta litterära text. Studiebidraget började nu gå till att köpa fickpartitur och skivor. Webern följdes av Schönberg, Berg, Boulez, Xenakis, Nono – alla namn som för mig då representerade den yttersta friheten och de strängaste sanningskrav. Men nu, 18 år senare, hade mönster börjat lägga sig vid mönster. Glädjen hade bytts ut mot frustration, visshet mot ovisshet. Pragmatismen lockade allt mer med sina söndagskonstnärliga men funktionella lösningar. Jag ville ha tillbaka en del av det som gått förlorat, men berikat av summan av mina erfarenheter. Alltså – en bok. En bok för att leta rätt på musiken inom mig. Eller nej – en bok snarare för att ögonblick, klanger och dofter. Ett verbalt fickpartitur. Just det. Ju mer jag tänkte på det desto mer kändes det som det enda rätta.

”DU ska inte skriva någon jävla BOK. En TONsättare ska skriva musik. Inte fjolla med bokstÄver. Du har ju för fan gjort ditt val EN gång redan. Du är bara i början av den process som med HÄNgivenHET och stor TUR möjligEN kan göra dig till en BETYdande tonsättare. Bryt inte KONcentrationen. BÖRjar du analysera ditt skapande utifrån ditt korTA livsperspektiv KAN du räkna MED att problemEN bara blir fler. SKRIVkrampen kommer. Intellektet IMploderAR!” Carl hade så länge jag känt honom talat med plötsliga och oförutsägbara accenter i sitt tal. Betoningarna blev till små aggressiva rytanden i det annars verserade talet. Det blev värre när han var arg. Och nu stirrade han mycket riktigt ilsket på mig. Allt sedan min examenskonsert för mer än tio år sedan hade Carl intresserat följt min karriär. Han kunde ringa mitt i natten för att meddela en åsikt om något av mina verk han hört på radio. Väl medveten om nödvändigheten i den frigörelseprocess som för min del påbörjats så fort jag lämnat musikhögskolan, fortsatte han ändå att upprätthålla sin kombinerade roll av mästare och biktfader. Relationen hade märkligt nog fördjupats i takt med att vi estetiskt kommit allt längre ifrån varandra.

”Men det är ju för musikens skull som jag vill skriva” invände jag. ”Jag vill tvätta mina konstnärliga ställningstaganden rena från det terapeutiska… Det handlar kanske om att lägga tankarna i rätt fack. Eller snarare att plocka fram och erkänna det föregående och låta mig inspireras av mina egna tillkortakommanden.”

Carl suckade.

”Du börjAR ju för fan låta som en pingstPAStor. En INtellektuell och romantisk renhetsIvrare. Inbilla dig INte att du kan bli ren. Vi föds smutsiga. Skiten ackumulerAS sedan under livet och KULminerar i det västgÖtaklimax som kallas döden. Nu vill jag ha en ÖL. Ska du ha?”

”Nej tack. Det är lite för tidigt för mig. Kanske senare.” Carl reste sig mödosamt och gick iväg till till köket. Jag kunde höra hur kyl- skåpsdörren öppnades; klirret av en systempåse som lyftes ut. Jag såg framför mig hur han famlade i bestickslådan efter en öppnare. Slammer. Slutligen det förlösande pyset. Han börjar bli sliten, tänkte jag. Sliten och gammal.

Jag visste att då han talade om skrivkramp, talade han om sig själv. Han hade de senaste tio åren försökt återfå kraften att komponera, som tycktes mer eller mindre ha runnit ur honom under hans tid som lärare. Det hade blivit några småstycken, som han inte låtit publicera. Han avböjde konsekvent större beställningar. Men trots att han närmade sig de sjuttio fanns den fortfarande där. Längtan efter det skapande tillståndet. Kanske var det så att det inte än-drades; svårigheterna överger en aldrig. Ålderdomens påstådda visdom kanske bara fungerar i ett rådgivande scenario; skapandet i sig självt fortsätter alltid att plåga. Carl kom tillbaka in i vardagsrummet. Han såg ut som om han gick på lina, oskickligt och vingligt, med glaset och flaskan i de darriga händerna.”Ja, som du SER vårdar jag min alKOholism” sa han när han satt sig ned. ”Dig blir jag däreMOT orolig för. PratAR om böcker och renhet. Ingen ÖL. Snart säger du väl att du tänker slutA med KVINNOR också. I din Ålder fyllde jag dygnets timmar med aktivitet; KOMponera, gå på TEatern, äta, knullA. När inget av det roade mig SÅ drack jag. DrickandETär trots vad folk säger en högst RESpektabel aktivitet. DessUtom; nu när jag inte längre orkar vare sig komPOnera eller knulla, så har jag ju iallafall nåGOT att falla TILLbaka på. Och kom inte och säg ATT det beror på drickandet att jag inte orkAR med det andra.” Han log bistert.

Jag dröjde kanske lite för länge med svaret.”Det skulle inte falla mig in att säga det. Även om det är sant. Men du kan väl inte mena allvar med din oro? Vad vill du jag ska göra? Ställa mig upp och svära någon sorts dionysisk promiskuitetsed? Var det inte komponera jag skulle göra?” Jag stirrade med eftertryck ut genom fönstret.” JAG har alltid varit nåGOT av en BONNläpp, det vet du. Fäst dig INte vid HUR jag säger sakER. Jag MEnar bara att du inTE ska ta saker så förbannnAT allVARligt. Litet TIPS bara. Mina STUNder av allVAR har bara fört ONT med sig ” Under några sekunder såg vi tysta in i varandras ögon. Hans ryckiga leende kunde inte dölja saknaden i hans blick. En åldrad, måndrucken Pierrot.

~

http://www.youtube.com/watch?v=utm1HH16uwM

Efter de döda mästarnas repetitionstid – Tjajkovskij och Mozart krävde sina modiga timmar – vad det min tur. Adrian L Svenssons magra trettio minuter, inplanerade i samråd mellan dirigent, programråd och musikerfack. Den första dyrbara kvarten inleddes med de sedvanliga frågorna och konstnärliga tuppfäktningarna. Luften hade samma densitet som jonken nyponsoppa. Tyckte jag inte att det till och med gurglade lite i lungorna? ”Måste sluta röka”, tänkte jag. Förstecellisten lutade sig fram över sitt instrument och viftade uppfordrande med stråken för att påkalla min uppmärksamhet. Bakom honom, där han satt vid podiekanten, bredde hundramannaorkestern ut sig; denna gigantiska klangpotential jag skrivit för. ”Kan du lesa vaad som står cher?” En klämd, nasal röst. Av brytningen att döma kom han från något slaviskt land. Han pekade indignerat på en minimal föredragsbeteckning i sin stämma på notstället. Jag kisade och uttydde med möda ett ”con tutta forza”. ”Ja, alltså”, försökte jag, ”nu är det ju faktiskt inte jag som som skrivit själva stämman, utan bara partituret”…Han klippte genast av. ”DÄ går intä att leesa, Skriv ALDRIG så”.

För en del musiker är tonsättaren – d.v.s. den levande – den varelse som bär det yttersta ansvaret för mänsklighetens lidande. En mänsklighet som inkarneras i sin allra mest subtila och yppersta form genom instrumentalisten. Jag vände cellisten ryggen, men fick genast en ny fråga, nu från dirigentpulten. Eller…det var i själva verket mer en gest än en fråga; med ögonbrynen höjda förde han ihop tummen och pekfingret i en vågrörelse åt höger över partitursidan. ”Yes, the trumpets should come from within the sound of the vibraphones” svarade jag. ”OK” blev hans korta svar, som ändå hade en uppskattande klang.

Tågresan hade varit behaglig. Att vara på väg hade alltid ingett en känsla av trygghet och kontroll. Resan mot staden där jag studerat i så många år, det kommande mötet med den orkester som under studietiden kändes som ett ouppnåeligt mål; allt andades spänning och revansch. Men så snart jag dragit igen dörren till hotellrummet kom paniken. Genom åren hade jag utvecklat en ritual av skenbart oöverlagda handlingar inför ett uruppförande. Denna gång var inget undantag. Jag kastade mig mellan nervöst partiturläsande och toalettbesök, teven och telefonen, minibaren och balkongen. Mina gamla vanliga skräckvisioner dök i vanlig ordning upp: jag såg och kände Tystnaden – den vägg som möter tonsättaren då ingen tyckt om eller begripit (alternativt inte tyckt om att de inte begripit) vad de hört. Jag letade därför (helt enligt ritualen) efter någon form av bevis för min begåvning. Jag åkallade gamla recensioner, räknade klappar på axeln samt lyckade arbeten i träslöjden. Jag frammanade för mitt inre de gånger jag fått uppskattande kommentarer om mina verk, min bildning eller åtminstone min konversationsförmåga. Jag var nu nära att hyperventilera. Det betydde minibaren. Artificiellt lugn är bättre än inget lugn alls, som min gamle trumpetmagister skulle uttryck det. Medan jag satt i den rosa fåtöljen (som stod på det matchande rosa golvet i det lilla rosa hotellrummet) kom jag att tänka på en liknelse en kollega improviserat en sen kväll: ” Att vara tonsättare är lite Jesuslikt….Vi korsfästs på repetitionerna, begravs under konserten men med lite tur återuppstår vi med recensionerna”. Efter att ha framkastat bilden, valde kollegan att omgående beställa in två sexor whiskey åt sig själv. På hotellet, natten före just denna första repetition fick jag ingen som helst tröst av kollegans spetsfundighet. En sexa whiskey ur minibaren slog följe med ett neurotiskt kladdande i mitt notblock. Ritualen fullbordades med sida upp och sida ner av helnoter: en uppmaning till mig själv att skriva mindre komplex musik i framtiden.

Så till slut stod jag där i konserthusets stora sal. Jag kände mig som en vandrande nidbild av tonsättarskrået: håret på ända, rödsprängda ögon, illaluktande, nervös och med tveksam begåvning i bagaget. ”Bar number 32 please! NO, NO! Strings please, sul ponticello – always MOLTO in this piece!” Med ständiga avbrott för instruktioner och frågor, drev dirigenten på orkestern i ett rasande tempo. Den snålt tilltagna repetitionstid han utmätt för verker slog med full kraft tillbaka på samtliga närvarande. Frustrationen lyste ur ögonen på stråkmusikerna, för vilka jag skrivit extrema växlingar; battuto, tratto, ordinario, jeté, pizz, arco, sul ponticello, sul tasto…Blåsarna såg ut som om de när som helst skulle svimma, dirigenten plöjde näsan allt djupare ned i partituret. Kontakten mellan honom och orkestern var sedan länge förlorad. Själv stod jag och stirrade rakt upp i taket. Huset, byggt på 1920-talet, var luftigt och ljust. Akustiken superb. Vartenda misstag, varje obalanserad klang från orkestern framträdde med skrämmande skärpa.

När klockan blivit tre på eftermiddagen – mitt i takt 180 – reste sig ordningsmannen och bröt repetitionen. Dagen var slut. Musikerna plockade ihop sina instrument och började småprata. Dagistider, villalån, vinlotteriet och brädgolv var de ämnen som nådde mina öron där jag stod i dörrhålet medan musikerna passerade på väg bort mot sina skåp.

VAd väntade jag mig? Konstnärliga samtal? Insiktsfulla kommentarer om storformen på det nya verket? Maestro gav mig en klapp på axeln och höjde åter sina ögonbryn i en tyst kommentar till utfallet av repetitionen. Ytterligare en halvtimmes repetition samt en generalrepetition skulle förlänas Adrian L Svensson innan uruppförandet skulle äga rum. Det såg ut att bli ännu en promenadseger för Klassikerna. Jag ville kräkas.

I Kungliga Musikaliska Akademiens ledamotssal klirrade det av glas och bestick mot porslin. Ljuden blandade sig med det ihållande bruset från trafiken på Stallgatan utanför det gamla ambassadhuset vid Blasieholmstorg. Middagsritualen närmade sig nu kaffet och konjaken. Borden var för tillfället utställda i en rektangel som lämnade en liten glipa öppen vid ena kortsidan. Vid den motsatta sidan, under Gustaf den tredjes porträtt, satt Kulturministern i glatt samspråk med Akademiens preses. Middagen markerade avslutningen på ett fyra dagar långt symposium kallat ”Det professionella musiklivets roll i samhället”. Föredrag och debatter hade varvats med konserter och föreställningar i ett digert program som lämnat de närvarande – representanter för musiklivets alla led – i ett utmattat tillstånd. Detta tillstånd hade under kvällen i hög grad förstärkts av de flaskor Domaine du Mas Flouitier som ackompanjerat Chateaubrianden. Medan kaffet nu serverades, gjorde en människa entré. Ansiktet doldes av en huva som satt ihop med en glittrande kreation av orientaliskt snitt, vilken täckte resten av kroppen. Bara genom rörelsemönstret – som fick tyget att momentant avslöja kroppskonturerna – kunde man ana att personen var kvinna. Med violin och stråke under armen skred hon nu förbi den ena långsidan av bordsrektangeln, förbi raden av porträtt som hängde på väggen bakom middagsgästerna. Till församlingens lätt konstgjorda och delvis skattefinansierade munterhet, stannade kvinnan till framför Jenny Linds porträtt. I en sorts överdriven vördnadsbetygelse bugade hon djupt framför sångerskan. Därefter fortsatte kvinnan värdigt mot rektangelns bortre ände, och smet in genom glipan. Hon intog nu den öppna platsen i mitten av bordsinstallationen. Hon bugade sig åter, nu mot Kulturministern som besvarade bugningen med ett roat leende och en nick. Så lyfte den okända sitt instrument mot hakan och förde stråken i en långsam båge mot strängarna. Med en plötslig handledsrörelse attackerade hon G-strängen som nu genljöd brutal och vibratolös i rummet. Det plötsliga akustiska scenbytet fick en västgötsk rytmikpedagog att rycka till. Flera av gästerna lutade sig nu mot varandra för att viskande meddela sina gissningar om vilket stycke som detta eventuellt kunde vara början på. Skulle det bli Paganini – eller…kanske Bach..? Men ingen melodi presenterades. Inga halsbrytande löpningar rullades ut från violinen. G-strängen.  Hon spelade den med långa stråk och tog ned nyansen till ett pianissimo. Lös G-sträng. Tonen böljade fram och tillbaka – från det svagaste svaga till det allra starkaste. Några smokingklädda representanter för länsmusikorganisationerna tittade besvärat ned i kaffekopparna. Även Kulturministerns annars så stabila leende påverkades och såg nu nästan osäkert ut, en händelse som fick Akademiens preses att i en överslagshandling fylla på ministerns kaffekopp över sina breddar. Gästerna såg nu nästan utan undantag generade ut. Med ens stannade kvinnan mitt i ett nerstråk. Men tonen hängde liksom kvar i taket – ja, i hela rummet…Det tog flera sekunder innan den dästa publiken insåg att kvinnan nu sjöng: hon hade tagit över tonen från violinen och lät en mjuk altröst agera efterklang. Då sångluftenn tog slut, andades kvinnan in – ljudligt rosslande – och tvingade upp rösten tre oktaver. Stråken började arbeta igen och i en kvittrande och tjattrande soloduett började kvinnan röra sig runt, runt. Inför publikens nu vitt uppspärrade ögon sjöng och spelade hon allt starkare och snurrade allt fortare. I den vilda dervischdansen stod hennes fotsida klädnad nästan rakt ut från kroppen och vinddraget fick servetter att falla ner på golvet, hår att fladdra. Ljudet studsade mot väggarna och förändrade karaktär i takt med att hon konstant bytte register på röst och violin; till slut var som om hon förvandlades till en hel orkester av vinande, drillande och kvidande läten. Över symposiet sänkte sig nu en hypnotisk dimma av tidigare ohörd musik. Den kollektiva tidsuppfattningen tycktes lösas upp tillsammans med rumsuppfattningen. Allt tycktes vara på väg att gå sönder. Klangen var nu på en gång mänsklig och omänsklig, nära men onåbar. Vid bordet fanns inte längre några loja middagsgäster. En äldre tonsättare snyftade högljutt. En kulturekonom kräktes i servetten. Kulturministern var vit i ansiktet. Akademiens preses satt leende, som i trans, med armarna sträckta mot himlen. En kvinna med hennafärgat hår svimmade och gled sakta av stolen…Viole!?

Den bok jag skrev för nu nästan tio år sedan är riktigt festlig – men också tragisk. Ämnena är nära mitt arbete som tonsättare – och har sedermera även kommit nära på ett annat sätt, eftersom jag i boken också UTIFRÅN skildrar en kategori människor jag i dag tillhör: cheferna.

Kanske som ett sätt att försöka få nya perspektiv på mitt professionella dubbelliv, har jag beslutat (se där – ett chefsdrag!) skriva mig igenom boken igen (den är ändå rysligt dåligt korr-läst). I min blogg. Det kommer att göra min blogg till en riktigt omfångsrik historia, där man som läsare har möjlighet att komma med inpass och kanske rentav påverka innehållet i boken. För jag är säker på att den kommer att ändra form nu då jag närmar mig den med delvis ny blick. Kanske blir det ett kapitel mindre. Eller mer. Eller vissa perspektiv kanske helt förvrids. Tempot i publiceringen kommer säkert halta, eftersom detta blir nå’t jag får kasta mig på då barnen lagts och rapporter eller kompositioner skrivits…men va’ fan…

…är kanske inte världens enklaste ensemblenamn att ledigt komma ihåg…Men som de spelar! Och nu har de i dagarna släppt sin senaste CD – en av de sista som ges ut på bolaget Phono Suecia, vad det verkar. Det stora lilla skivbolaget har än en gång gjort en kulturgärning då de spelat in dessa musiker av världsklass. Att de se’n valt att inkludera ett verk av mig på skivan skymmer åtminstone inte mitt omdöme…Verken – som i övrigt är skrivna av Sandström (S-D), Hedelin, Monnakgotla och Tally – ger sammantaget en lödig bild av trions kapacitet. De laddar varje takt med innehåll! I konvolutet kan man läsa en fin intervju där musikerna berättar på ett personligt sätt om verken. Skivan kallas ”Dedicated to” och har följande nummer: PSCD 189.

Var i Paris häromveckan för att återse lite kompisar och gamla kvarter. Givetvis började cookingen omedelbart och resulterade i att Stéphanie Marco (bilden), sångerska och ledare för operakompaniet Ode et Lyre, föreslog ett samarbete mellan hennes kompani, mig och en fransk dramatiker. Medeltida texter transponerade till vår tid, musiker på scenen och siktet inställt på högkommunikativ opera. Helt enkelt skitspännande.

Fick denna video av vännen Mirzoev från Baku. Stycket framfördes ffg i Baku, men denna lite hackiga upptagning är från konserten i Berlin 2001. När jag tackade för applåderna i Berlin minns jag att jag lite ledigt tänkte hoppa upp på podiet från golvnivå. Podiet var dock vansinnigt högt – jag fick saxa mig upp och ramlade rakt in i sopranden Farida Mamedova. Nu hittade jag förresten min egen inspelning från uruppförandet i Baku – här ett klipp ur sista satsen.Love; formal aspects 4