”En BOK? Adrian för helvete!” Carl, min gamle lärare, tog av sig sina tjocka glasögon och bligade misstroget och irriterat på mig. Under den timma som förflutit mellan repetitionen och vårt avtalade möte, hade jag fattat ett beslut. Jag ville få upp vittringen på glädjen igen. Den emotionella, kombinatoriska och artikulativa upptäckarlust som dragit mig med sådan kraft in i tonsättaryrket. Likt en frälst kunde jag med lätthet minnas det datum jag beslutat mig för att bli tonsättare. Den tionde mars 1984. Jag var arton år och hörde då för första gången Anton Weberns musik. Stråkkvartetten talade ett för mig dittills okänt språk. Musiken lade örat direkt mot livet; kontroll sida vid sida med kaos, kyskhet bredvid åtrå. Metaforer som i sin abstraktion blev långt mer precisa än den mest genomlysta litterära text. Studiebidraget började nu gå till att köpa fickpartitur och skivor. Webern följdes av Schönberg, Berg, Boulez, Xenakis, Nono – alla namn som för mig då representerade den yttersta friheten och de strängaste sanningskrav. Men nu, 18 år senare, hade mönster börjat lägga sig vid mönster. Glädjen hade bytts ut mot frustration, visshet mot ovisshet. Pragmatismen lockade allt mer med sina söndagskonstnärliga men funktionella lösningar. Jag ville ha tillbaka en del av det som gått förlorat, men berikat av summan av mina erfarenheter. Alltså – en bok. En bok för att leta rätt på musiken inom mig. Eller nej – en bok snarare för att ögonblick, klanger och dofter. Ett verbalt fickpartitur. Just det. Ju mer jag tänkte på det desto mer kändes det som det enda rätta.
”DU ska inte skriva någon jävla BOK. En TONsättare ska skriva musik. Inte fjolla med bokstÄver. Du har ju för fan gjort ditt val EN gång redan. Du är bara i början av den process som med HÄNgivenHET och stor TUR möjligEN kan göra dig till en BETYdande tonsättare. Bryt inte KONcentrationen. BÖRjar du analysera ditt skapande utifrån ditt korTA livsperspektiv KAN du räkna MED att problemEN bara blir fler. SKRIVkrampen kommer. Intellektet IMploderAR!” Carl hade så länge jag känt honom talat med plötsliga och oförutsägbara accenter i sitt tal. Betoningarna blev till små aggressiva rytanden i det annars verserade talet. Det blev värre när han var arg. Och nu stirrade han mycket riktigt ilsket på mig. Allt sedan min examenskonsert för mer än tio år sedan hade Carl intresserat följt min karriär. Han kunde ringa mitt i natten för att meddela en åsikt om något av mina verk han hört på radio. Väl medveten om nödvändigheten i den frigörelseprocess som för min del påbörjats så fort jag lämnat musikhögskolan, fortsatte han ändå att upprätthålla sin kombinerade roll av mästare och biktfader. Relationen hade märkligt nog fördjupats i takt med att vi estetiskt kommit allt längre ifrån varandra.
”Men det är ju för musikens skull som jag vill skriva” invände jag. ”Jag vill tvätta mina konstnärliga ställningstaganden rena från det terapeutiska… Det handlar kanske om att lägga tankarna i rätt fack. Eller snarare att plocka fram och erkänna det föregående och låta mig inspireras av mina egna tillkortakommanden.”
Carl suckade.
”Du börjAR ju för fan låta som en pingstPAStor. En INtellektuell och romantisk renhetsIvrare. Inbilla dig INte att du kan bli ren. Vi föds smutsiga. Skiten ackumulerAS sedan under livet och KULminerar i det västgÖtaklimax som kallas döden. Nu vill jag ha en ÖL. Ska du ha?”
”Nej tack. Det är lite för tidigt för mig. Kanske senare.” Carl reste sig mödosamt och gick iväg till till köket. Jag kunde höra hur kyl- skåpsdörren öppnades; klirret av en systempåse som lyftes ut. Jag såg framför mig hur han famlade i bestickslådan efter en öppnare. Slammer. Slutligen det förlösande pyset. Han börjar bli sliten, tänkte jag. Sliten och gammal.
Jag visste att då han talade om skrivkramp, talade han om sig själv. Han hade de senaste tio åren försökt återfå kraften att komponera, som tycktes mer eller mindre ha runnit ur honom under hans tid som lärare. Det hade blivit några småstycken, som han inte låtit publicera. Han avböjde konsekvent större beställningar. Men trots att han närmade sig de sjuttio fanns den fortfarande där. Längtan efter det skapande tillståndet. Kanske var det så att det inte än-drades; svårigheterna överger en aldrig. Ålderdomens påstådda visdom kanske bara fungerar i ett rådgivande scenario; skapandet i sig självt fortsätter alltid att plåga. Carl kom tillbaka in i vardagsrummet. Han såg ut som om han gick på lina, oskickligt och vingligt, med glaset och flaskan i de darriga händerna.”Ja, som du SER vårdar jag min alKOholism” sa han när han satt sig ned. ”Dig blir jag däreMOT orolig för. PratAR om böcker och renhet. Ingen ÖL. Snart säger du väl att du tänker slutA med KVINNOR också. I din Ålder fyllde jag dygnets timmar med aktivitet; KOMponera, gå på TEatern, äta, knullA. När inget av det roade mig SÅ drack jag. DrickandETär trots vad folk säger en högst RESpektabel aktivitet. DessUtom; nu när jag inte längre orkar vare sig komPOnera eller knulla, så har jag ju iallafall nåGOT att falla TILLbaka på. Och kom inte och säg ATT det beror på drickandet att jag inte orkAR med det andra.” Han log bistert.
Jag dröjde kanske lite för länge med svaret.”Det skulle inte falla mig in att säga det. Även om det är sant. Men du kan väl inte mena allvar med din oro? Vad vill du jag ska göra? Ställa mig upp och svära någon sorts dionysisk promiskuitetsed? Var det inte komponera jag skulle göra?” Jag stirrade med eftertryck ut genom fönstret.” JAG har alltid varit nåGOT av en BONNläpp, det vet du. Fäst dig INte vid HUR jag säger sakER. Jag MEnar bara att du inTE ska ta saker så förbannnAT allVARligt. Litet TIPS bara. Mina STUNder av allVAR har bara fört ONT med sig ” Under några sekunder såg vi tysta in i varandras ögon. Hans ryckiga leende kunde inte dölja saknaden i hans blick. En åldrad, måndrucken Pierrot.
~
http://www.youtube.com/watch?v=utm1HH16uwM