Kategori: Blogg

Efter en tids textskrivande, som bland annat innefattat det stora nöjet att få lyssna till (och försöka beskriva) musik skriven av begåvade tonsättarkollegor, ska jag nu ge mig i kast med komponerandet av musik igen.

Sammanhanget är kul: beställningen kommer från ett nordiskt gäng musiker, med danske accordeonvirtuosen Andreas Borregaard i spetsen. Tillsammans med sina kollegor – som trakterar gitarr, piano, kontrabas och violin – har han gett sig i kast med att beställa en ny Fyra årstider. Gänget tyckte också det skulle vara festligt om deras egen sammansättning skulle kunna avspegla sig bland tonsättarna. Fyra tonsättare från fyra länder skriver varsin sats. Förutom jag själv är det Färöingen Sunleif Rasmussen (som fick Nordiska Rådets musikpris för ett antal år sedan), MArtin Rane Bauck från Norge samt Rasmus Zwicki från Danmark.

Vivaldis Fyra årstider är kanske en av sin tids mest avancerade försök i genren programmusik – musik som försöker beskriva något utommusikaliskt. Jag har tilldelats Sommaren. Självklart kommer jag också att gripa mig an arbetet ur ett programmusikaliskt perspektiv.

Kanske får det bli ett svettigt relationsdrama som utspelar sig på en familjecamping i Östergötland. Eller för den delen en somrig skälmroman som utspelar sig i Visby – en klingande version av delar av romanen Jack, kanske. Eller en rafflande bataljmålning av de engelska biologerna som samlar vallhumledrottningar för inplantering på den regniga ön. Eller, eftersom accordeonet är med, varför inte en detaljerad skildring av den svenska nationaldagen – varför inte det mångkulturella nationaldagsfirande som Selimovic hävdar ägt rum i sällskap med Hassen Khemiri. Och som Hassen Khemiri förnekar ägt rum. Skulle vara spännande att fantisera fram hur detta icke-möte låter. Alltnog. Svaret kommer i höst då verken uruppförs i Färöiska Torshávn.

De senaste dagarna har jag av olika skäl tänkt på den tid när jag var aktiv med min trumpet. Parallellt med kompositionsstudierna hoppade jag runt i olika sammanhang – inte sällan olika blåssektioner i soulband som hade en blomstrande marknad på västkustens badorter om somrarna. Försedd med små smala glasögon, Strindbergskalufs, basker och gauloises utan filter, såg jag antagligen rätt apart ut bland de coola rockers som utgjorde bandens kärnor. Någon beskrev min look som ”pingstpastor with an edge”, något jag länge kände mig rätt nöjd med. Eller ja, i alla fall edge-biten. Det här med att hoppa mellan genrer var inget nytt för den unge musikhögskolenörden Österling. Med en farsa som var gammal jazzmusiker blev jag tidigt varse improvisationsmusikens kraft. Mot slutet av sjuttiotalet/början på åttiotalet spelade jag elgitarr i ett antal mer eller mindre obskyra band – t ex gruppen Wasaru. Wasaru hade följande slogan: ”Bandet hela Uppsala frågar efter”. Konstigaste bandnamnet var ändå ”Dyng-Runes Fyllorkester” – ett partyband som slog ned i Örebro med jämna mellanrum. Blåssektionen kallades så klart Dyngläpparna. Men genrerna tycktes leva sina liv på separata musikplaneter, där olika koder och regler gällde för varje specifik inriktning. På det viset inte olikt hur det ser ut inom konstmusikscenen. Och ibland blev det märkligt i huvudet när jag försökte lösa kompositoriska problem mellan insatserna i ”Gimme some lovin'”. Men på ett sätt öppnades kanalerna mellan genrerna: inne i mitt huvud planterades en bild av en konstmusik med ett mer direkt tilltal och ett mindre formellt och ritualiserat sammanhang. Trots en egen – ganska väl tilltagen – arrogans mot sådana som inte riktigt begrep konstmusik, insåg jag att det fanns något att lära. Och när jag hade träffat reggaebandet Natural Way öppnades ytterligare nya kanaler. Efter några inledande trevande försök där de lärde mig reggaeidiomen (och jag kontrade med att för fullständigt ointresserade öron predika om vikten av en gemensam musikterminologi:”Jo, grabbar, ett crescendo är alltså…”) fastnade jag totalt för musiken. Hur reggaens sväng och rituella egenskaper kan skapa helt unika rum väl så värdefulla ur ett mänskligt perspektiv som aldrig konstmusiken. Jag hängde med Natural Way i flera år – mest för att jag blivit beroende av svänget (inte av de med reggaen förknippade örterna). Och av basens skenbara monotoni – en bas som i mina öron växte och blev lika betydelsebärande och drivande som en modern variant av barockens continuosektion. Sångaren Treppans kodade infall och ”toastande” som skapade ett skevt sväng som jag låtit mig inspireras av när jag sedan komponerade opera…Reggaekulturen har sina sidor. Men musiken – jisses. Fast besluten om att inte låta detta undgå min tonårsdotters medvetande och allmänbildning tog jag med mig henne till Uppsala Reggae Festival förra sommaren. Självklart hittade jag de gamla polarna i bandet på plats vid festivaltälten. Och de var mer än villiga att för dottern berätta (så klart  våldsamt  överdrivna) turnéhistorier om hennes far. Man kan säga att mitt allmänbildningsprojekt ”backfired” lite. Men då Queen Ifrica klev upp på stora scenen infann sig reggaemagin. En kraftfull – mäktig- artist som engagerat sig i svåra frågor som t ex incest ( i låten ”Daddy”). Jag såg att min dotter tog in kraften. Och jag tänkte: ”Nu återstår bara att för Fanny visa upp förebilderna och krafterna inom konstmusiken.” Och självklart finns de – de som står upp för sin och andras sak och inte (av oro för sina karriärer) väljer att ligga lågt med sina synpunkter, åsikter och passioner. Men de är få. För i den strömlinjeformade hantering som den institutionella musikkulturen ofta är, ges det sällan utrymme för debatt och reflektion. Musiken utgör monumentet inför vilket vi förväntas visa respekt. Och jo – konstmusiken behöver så klart också de egna rummen. Och kraften i konstmusiken är oändligt stor. Men den skyms ofta av koder och ritualer som utifrån kan te sig långt mer komplexa och kryptiska än andra musikformers. Och jag tycker det vore intressant att se fler konstmusiker och tonsättare som engagerade sig i frågor – även sådana som ligger utanför den egna domänen. Författare kvackar ju runt i alla möjliga ämnen – varför skulle inte klassiska musiker kunna tillföra något? ”Ja”, säger någon, ”men konstmusiken är absolut. Den får inte smutsas ned av mänskliga småttigheter.” Helt klart har den spridda uppfattningen om att konstmusiken bör sträva efter att vara esoterisk och i någon mening bortom alla mänskliga svagheter och köttsligheter bidragit till att tysta musiker. En intressant synpunkt på sakernas tillstånd kommer från Norman Lebrecht. Han menar, i någon av sina böcker, att skälet till att konstmusikscenen avpolitiserats är de alltmer centrala ekonomiska vinstperspektiven på artist- och dirigentsidan. Han menar att tystnaden och ett klädsamt politiskt ointresse blev en del av  priset man fick betala för sin karriär – en karriär som kunde innebära att man (inte sällan) spelade för en publik med påtagligt ointresse för problematisering…

http://www.youtube.com/watch?v=GTqhp75XwRo

 

När jag först hörde talas om Molanders blev jag skeptisk. Mest för att jag reflexmässigt antog att det nu skulle ske igen. Ytterligare en dåligt påläst bild av musiker och deras vedermödor. Fingrar som planlöst rör sig över instrument utan koppling till musiken som klingar, varvat med plötsliga och irrationella konstnärsutbrott. Och så lite socialrealism med haltande dialog på det. Men jag hade inte behövt oroa mig. Här är det killen med koll som haft idéerna. Snarare är Molanders plågsamt pricksäker i sitt fångande av svensk musikalisk medelklass. Någon kanske invänder att det här förevisas stereotyper: klarinettnörden med dirigentdrömmar som låser in sig med sina partitur. Den veke, känslige och rätt hållningslöse dirigenten/musikskolerektorn tillika pappan. En alltmer frustrerad specialistläkare och mor. En tonårsdotter med attitydproblem som döljer det faktum att hon är smart. Amatörorkesterstyrelsens fullständigt absurde och inkompetente ordförande. Den ryska konsertmästaren från helvetet som envetet och utan hänsyn till tid, rum eller god ton klampar på med förolämpningar och tillrättavisanden- allt med den musikaliska kvaliteten som enda ursäkt för sitt beteende. Kanske är de stereotyper. Men i så fall har jag levt mitt eget liv bland just stereotyper. För jag har träffat dem allihop. Och möter nya versioner och variationer dagligen. Paret Molander är för upptagna med sina egna frustrationer och ambitioner, saknar energi och insikt att diskutera problemen med varandra, involverar sig i delvis oklara (andra) relationer och låter den spända glädjelösheten ( som dessvärre känns genuint svensk) bemäktiga sig hemmet. Men då finns ändå Förklädd Gud. Detta monument, detta svenska helyllesamkväm skrivet av Folkhems-Wagner själv. Briljant. Vi är många som stått där i kören eller suttit i orkestern. Valthornet – gode gud – trycker på alla knappar i vårt nedärvda emotionella orkesterföreningsarvegods (nytt ord!) samtidigt som livet rasar därute, utanför kyrkan. En scen jag skrattade länge åt var när orkesterföreningen höll årsmöte. Man hade länge varit missnöjda med den sittande ordföranden och därför föreslagit ett tidigare ospelat kort som ny ordförande: sponsorn, tillika centralfiguren i Alingsås näringsliv. Valberedningen gör ett blekt arbete. Molander ger en exempellöst dålig uppbackning för sin egen kandidat. Den gamle och bevisligen inkompetente ordföranden håller ett känsloladdat tal. Den externe kandidaten frågas därefter ut om sina kunskaper om orkesterspel. Som förstås är obefintliga. ”Ballade pour Adeline” tamejfan. Det blir en jordskredsseger för den gamle ordföranden. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och orkesterföreningen lever trots allt mest genom sin kontinuitet, inte genom sin vilja till förändring. Och här blir Molanders en svidande vidräkning med den svenska mötestekniken och föreningsandan. Så på pricken. Mycken förändringsvilja i musiksverige snubblar på en eller flera av dessa ingredienser: hållningslöshet, oförmåga att se bortom och utanför ”notstället”, invant väljs framför utmaningen att kliva ut ur bekvämlighetszonen. Svensk konsensus i sin allra mest letargiska form. Humoristiskt och smärtsamt gestaltat i Molanders. 

I lördags gick jag till Södra Teatern. Det gjorde jag alldeles rätt i skulle det visa sig. Där spelade nämligen Modern Fantazias – en 20-mannaorkester (och band) under ledning av Hans Ek. Brian Eno skulle hyllas. För detta ändamål hade Hans arrangerat ihop ett pärlband av för mig mer eller mindre bekanta låtar och stycken. Jag, som aldrig varit ett Eno-fan av stora mått, utan mest tjusats av hans samarbeten med bl.a. David Bowie och Talking Heads, blev under kvällen övertygad om att Eno är en stor tonsättare. Och jag är helt säker på att det beror helt på Hans Ek. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att alla komponister som inte riktigt når hela vägen borde ha en Hans Ek vid sin sida. Hans förmåga att lyssna fram sound och timbre (just så – sound från popvärlden och timbre från den klassiska), lyfter fram aspekter av musiken som annars skulle förblivit dolda i möljet från 80-talets musikmaskinpark. Plötsligt uppstår en oerhört läcker kontrapunkt. En kontrapunkt som inbegriper inte bara musikmaterialet i sig utan också de metafysiska aspekterna av stilblandningarna och rörelserna på scenen. Ljusblixtar av raffinerad instrumentation skjuter plötsligt genom ”Heroes” och gör låten än mer svidande längtansfull. Och vips tillåter sig Hans att ramla rakt ner i absolut subtila, modernistiska klanger som lyfter kontexten ytterligare flera snäpp. Och med en diabolisk dramaturgs sinne för tajming drar Hans och ensemblen ut på vägen fram till höjdpunkten, utan att förlora skärpa. En av musikerna jag talade med beskrev det hela så här: ”Att spela Hans grejer är ungefär som ha tantrasex.” Vad vet jag. Men bra och hoppingivande var det; för gud ska veta att vi behöver mer av den här typen av chosefritt snille som viker av från det spekulativa i genreblandningarna. Här får allt bli till…just det: Musik.

Jag har roat mig med att skriva en deckare – arbetsnamn Dödens musik. Som av en händelse utspelar den sig på Stockholms äldsta konserthus. En av huvudfigurerna råkar vara chef för huset. Runt återinvigningen av det gamla konserthuset mördas en av stjärnorna, sångerskan Joséphine, på ett spektakulärt sätt – och fler mord följer i spåren av det första… Gradvis tar läsaren sig in i en värld som är marinerad i märkliga självbilder, elitism och mystik. Alla eventuella likheter med verkligheten är förstås helt slumpartade och oavsiktliga. Just nu ligger texten och jäser på några olika ställen. Har jag tur blir det något av det, annars får jag publicera den som följetong på denna plats. Under arbetet med texten fick jag anledning att fundera över vad det är för värld jag levt i under hela mitt yrkesverksamma liv. Vilka attityder som är tongivande. Hur samtalen förs – och inte förs. Och hur tystnaden ofta blir den kanske starkaste rösten. Vid sidan om fantastisk kreativitet, kollegialitet och stor konst finns nämligen också baksidan av begåvningen och den högt drivna kapaciteten: föraktet, baktalandet av kollegor i en trång arbetsmarknad som lider av psykologiskt oerhört påfrestande – och skyhöga – prestationskrav. Förmodligen förledd av min egen (mestadels) fiktiva värld kommer jag på mig att bli förvånad av att det inte inträffar mord (och det på daglig basis) i de ofta konfliktmättade zonerna där klassisk musik framförs och avnjuts. På konserthuset i Jelenia Gora, Polen, hittades dock en harpist och en säkerhetsvakt mördade för ett tag sedan. På Bolsjojteatern utsattes en konstnärlig ledare för baletten för en syraattack. Dessa händelser tycks dock tack och lov höra till undantagen. Kanske har musiker genom sin utbildning lättare för impulskontroll..? Nja…Men det är intressant att en så pass (får man ändå säga) laddad atmosfär som ofta råder i och runt exempelvis en orkester sällan briserar i något allvarligare än en utskällning i en korridor eller ett vält notställ. Särskilt som området också ofta lider brist på sådant som finns på andra arbetsplatser i form av t ex personalvård, kompetensutveckling, ja, till och med medarbetaresamtal.

I mitt förra inlägg skrev jag om tystnaden som vidhäftar musikområdet, och kanske i synnerhet det klassiska fältet. Jag uppehåller mig ännu en stund vid denna tystnad, men nu med en annan vinkel. Först en bild från min egen musikhögskoletid: Fredrik Österling är nitton år och går sin första termin på musikhögskolan. Att komma in på musikhögskolan efter ett antal års förberedande studier var en känsla som kanske påminde om Harry Potters känsla den dag han fick brevet från Hogwarts. Dörrarna öppnades till en närmast magisk värld med egna koder, föreställningar och hiearkier. Och lärarna representerade nyckeln till denna hemliga värld. Allt kretsade kring ens egen och andras begåvning, status mättes i vad man kunde musikaliskt. Eller så uppfattade jag och många med mig miljön. En stor anspänning utgjordes av den återkommande LEKTIONEN på instrumentet. De dagliga förberedelserna tog sikte på detta tillfälle och lärarens ord diskuterades och vägdes på guldvåg med kompisarna efteråt. På många sätt var det en period av delvis nödvändig underkastelse – man ödmjukade sig inför erfarenheten, fick dagligen höra att man först måste lära sig traditionen innan man kunde utveckla några egna tankar kring musiken. En dag, min första termin, börjar läraren tala om Jesus. Vi är som vanligt ensamma i rummet. Läraren fortsätter och berättar om sin församling. Hur fritt och härligt det är där. Jag får frågan om min egen relation till Jesus. Jag går från lektionen i lätt chocktillstånd. Det var i sig inget ovanligt med samtal som gled ifrån huvudfokus – instrumentet och spelet. Ofta finns anledning att prata om livet när man bygger en relation till musiken. Men detta kändes…obehagligt. Men min upplevelse har varit lätt att leva med, och har blivit till en partyhistoria när jag träffar gamla skolkompisar. Det finns dock andra berättelser. Norman Lebrecht har i dagarna rapporterat om ett uppmärksammat rättsfall  i England. Det handlar om sexuella övergrepp på en musikskola. Förövaren: en lärare. Ett av offren (det fanns uppenbarligen fler) begick självmord under processen – trycket mot henne blev för starkt. Han har nu dömts till sex års fängelse. I Sverige har vi sett liknande saker hända, dock kanske utan samma mediala uppmärksamhet. Det har förekommit ett par rättsfall som rör just lärare på musikutbildningar. Jag är inte ute efter att demonisera en yrkeskår. Jag tror mig dock veta en sak: strukturen och traditionerna i den klassiska världen, med ett ”mästare-lärling”-förhållande mellan lärare och elev, ställer stora krav på lyhördhet, självinsikt och kunskaper om var gränserna går. I dagarna har the Council of the European Association of Conservatories i Bryssel sammanställt en serie riktlinjer för just relationen lärare elev – avsedda att skydda elever och klargöra gränserna. Jag hoppas musikhögskolorna i Sverige kommit långt sedan min tid, för nu snart trettio år sedan. De historier jag hörde från kvinnliga medstudenter talade om helt andra saker än Jesusattacker. Häromåret presenterades chockerande statistik om sexuella övergrepp inom teaterfältet. Jag minns en diskussion som med anledning av detta fördes i en samling höga musikchefer. Man sa att detta med sexuella övergrepp inte var något man kunde känna igen från musikområdet. Jag protesterade då och skulle göra det närhelst man försöker vifta bort problemet. Trots att de flesta instrumentallärare gör det de är satta att göra – och det med en enorm och beundransvärd passion för MUSIKEN (inget annat) – finns det rötägg. Och dessa frodas tyvärr i sammanhang som är dåligt genomlysta och bygger delar av sin existens på oklara föreställningar om makt och underkastelse. Detta skapar problem inte bara inom den yrkesförberedande musikundervisningen utan förgrenar sig ut även i yrkeslivet.

http://www.artsjournal.com/slippeddisc/2013/03/the-odious-detail-of-michael-brewers-school-crimes-and-those-who-covered-for-him.html

Marie Louise Ekman, Dramatenchefen, gick häromsistens till skarp attack mot idén om såväl sammanslagningen av kulturhuset och Stadsteatern som mot tanken på att ”outsourcea” personal som av politiken definierats som icke tillhörande ”kärnverksamheten”. Firma Ernst&Young har städslats för att utröna huruvida denna politiska idé låter sig genomföras. Oavsett Marie Louise Ekmans position i frågan eller det eventuellt riktiga i sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern, tycker jag att hennes kritik och hennes utspel utgör en befriande anomali i svenskt kulturliv i dag. Och kanske, tyvärr, är utspelet endast möjligt inom teatern. Musikområdet präglas sedan länge av en tystnadens konsensus. Vilken chef skulle i dag välja att kritisera den förda kulturpolitiken eller dess konsekvenser? Kanske är det inte så konstigt. Tonen och debattklimatet har har på ett sätt hårdnat. På ett lite tyst och märkligt vis. Det finns en form av rädsla för att säga saker rent ut i musiksverige, en rädsla som påminner mig om dynamiken i ett klassrum fullt med tonåringar (såsom det i alla fall var på min tid) där allt riskerar att uppfattas som pinsamt eller korkat. Bättre då att vara tyst. Och de möjliga konsekvenserna av att ”ha en åsikt” verkar i dagsläget svåra att överblicka. Publiken ger sig sällan till känna. Frilansarna måste ofta hålla sig väl med alla för att behålla de professionella nätverken och möjligheterna till utkomst. De fast anställda är av förklarliga skäl också rädda om jobben – hoten runt flera orkestrar hopar sig. Chefer – många av vilka även de är rädda om jobben -vrider ut och in på sig för att utåt och uppåt bevisa nyttan med verksamheten. En nytta som dessvärre inte kan eller bör vara kärnan i argumentationen för konsten. En politik som inte särskilt ofta gör sig känslig för kvalitativa begrepp utan vill föra diskussionen där de har bestämt att den är relevant. Detta lägger så klart ribban för samtalet. Murarna tycks högre trots att de senaste årens kulturpolitik efterlyst mer inkluderande institutioner. Den konstnärliga processen riskerar att slukas av en strävan att uppfylla politiska dekret, något som dessvärre stänger kanalen för de mer kaotiska och kreativa samtalen. Jag vet att det finns politiker som brinner för kulturens och konstens oavhängighet. Det är kanske just därför man också ser så många försök att från politiskt håll ge sig in i ett mer kartritande förhållande till kulturen. Man vill väl. Man vill att alla ska få och alla ska få tycka. Ironiskt nog kan detta också leda till att musiken blir mindre vass. Teatern mindre angelägen. Konstnären mer intresserad av att forma sin konst efter stipendiekriterierna än något annat. Och i spåren efter de kartläsande cheferna följer en märklig, ny form av tystnad. Bra därför med röster som Ekmans som, för vad det nu är värt, ändå vågar ta fajter trots att samtalsklimatet i stort är räddhågset och avvaktande. Det är så ovanligt att man hajar till.  Så ovanligt också att man kan fundera om definitionen på ”fria kulturutövare” har blivit den man använder i engelska sammanhang: någon som står helt fri från offentlig finansiering…Men så långt ska vi väl hoppas att det inte går. Men integriteten tycks i dagens institutionella musikliv vara satt på undantag. Eller vilar den sig bara lite?

Trots ett par magsura recensioner (samt förstås tack vare DN:s beundrande) är jag sugen på att åka till Malmö för att höra och se uppsättningen av Trollflöjten. Särskilt kul att se ett par sångare som jag samarbetat med: Calle Ackerfeldt och Jonas Durán. Den förre bl.a. strålande som recensenten Zeke Bupp (med flera roller) i ”Näsflöjten” och den senare som den pressade bastuförsäljaren Janne i ”Sauna Subtil”.
Det Trollflöjtades nyligen på Stockholmsoperan. Nu i Malmö. Snart på Folkoperan. Verkets dragningskraft är uppenbarligen stor.Och ur ett kulturpolitiskt perspektiv kan man också se det som lyckat att man i hela landet kan ta del av klassiker som Trollflöjten. Men jag kan så klart inte låta bli att fundera, så tonsättare jag är. I flera – just kulturpolitiska – sammanhang har jag varit med om att initiera diskussioner kring….låt oss kalla det produktutveckling. En fråga som också lyfts bland annat av den amerikanska operaorganisationen Opera America. Man satsar skrämmande lite på ett metodiskt arbete för repertoarutveckling. För det mesta inte alls. Det gör att man inte sällan landar hårt då man emellanåt faktiskt nybeställer. Man har ingen metodik för hur man ska söka efter nya musikdramatiska talanger. Det medför risken att tonsättare debuterar antingen för tidigt eller för sent. Man har helt enkelt inte riktig koll på vad av det nya som skulle kunna bidra till att både utveckla operan som form och locka en publik. Man kan lite raljant fråga sig om operahusen av i dag skulle ens hinna märka förekomsten av en eventuell samtida Wolfgang Amadeus innan han gick och dog. Eller är det förändring på gång?

Apparently the link in the comment field has directed e-mails to my former employer, Länsmusiken i Stockholm. All those who have been commenting have thus been getting the message ”Fredrik does not work here anymore”. Which is true. Some observant people wouldn’t settle for that so they’ve written me on facebook. Now it’s all corrected, so feel free to comment and I assure you that the e-mails will reach me!

…is the name of the piece I just finished. It is written for an instrument (or rather, four!) that is seldom heard on the stages of today: the bass recorder. The four amazing players of the Woodpeckers quartet will do the premiere, 27 of march at Palladium in Malmö.