Så har det blivit officiellt. I augusti påbörjar jag en ny anställning. Inte bara det. Man kan säga att jag åtminstone för en period helt byter inriktning. Jag blir Kanslichef för Sametinget, eller som den samiska titeln lyder: Hálddahushoavda. Jag har noterat en viss förvåning bland bekanta kring detta vägval. Kanske är det så att vi som arbetat länge inom musikområdet (eller kanske inom vilken som helst given bransch) tycker det är överraskande när någon till synes plötsligt byter fot. Samtidigt har jag kunnat notera att just detta blivit vanligare under pandemin. Musiker som blir omskolar sig till sjukvårdare. Eller hittar arbeten som på annat sätt ger ny mening. Bevekelsegrunderna varierar. Och alla äger sin giltighet.
För egen del handlar det inte om ett farväl till musiken. Man ägnar inte dryga trettio yrkesår åt musiken för att plötsligt komma på att man inte gillar musik. Om man inte är ovanligt senfärdig. Jag har har under mer än trettio års tid ägnat mig åt att på olika sätt, parallellt med själva musikskapandet, arbeta för förändring i ett musikliv som har många utmaningar – finansiella, kulturpolitiska och konstnärliga.
Samtidigt med att en del av mig har gradvis kommit att bli allt mer ”underväldigad” (begrepp stulet av den käre Stefan Solyom) av de ofta begränsade manus som vår musikbransch producerar (avseende förändringsbenägenhet kontra viljan att försvara erhållna positioner), har ett nygammalt engagemang tagit en allt större plats i mig.
Jag har inte gett mitt samiska ursprung någon stor plats tidigare i livet. Det har funnits med som en varm återklang av något förlorat, en obestämbar saknad. Den samiska identiteten har i min släkt varit satt på undantag genom de rätt listiga administrativa drag som den svenska statsmakten gjorde för att gradvis assimilera den del av den samiska befolkningen som inte ingick i mallen för hur ”Lappen”, ”Halvlappen” eller ”Rasbastarden” skulle leva och bo. Kategoriklyvning, kallades det. Den tystnadskultur och det identitetslimbo som dessa åtgärder skapat lever många med än i dag.
I min nya roll kommer jag arbeta mycket med de samiska samhällsfrågorna. Språken. Kulturen. Näringarna. Mycket kommer att handla om att bereda beslutsunderlag – analysera och diskutera med de kunniga anställda på Sametinget om vägar framåt för myndigheten och parlamentet. En helt annan roll än jag tidigare haft, således. De redan påbörjade studierna i Nordsamiska (inspirerade av ”lektionerna” mormor gav mig i ett fjärran sjuttiotal) lägger jag nu nytt krut på. Och jag har sällan känt mig så motiverad.
Jag närmar mig uppdraget med ödmjukhet inför att jag i många avseenden är nybörjare på ”det samiska”. Jag, som typiskt resultat av ett kolonialt strategiskt arbete, har inte blivit en bärare av kultur och språk, mer än perifert. Det jag inte är nybörjare i, är dock kunskapen om teknikerna för synliggörande och förmågan att hitta en väg i en argumentationsdjungel. Det är en kapacitet jag hoppas kunna bidra med.
Bifogat är en länk till ”highlights” ur min oboekonsert, kallad Máttaráhkká. Jag började skissa på den i huvudet för många år sedan, men 2018 fick den gestalt genom den oboisten Arnaldo de Felice, dirigenten Alfonso Scarano och Thailand Phil.https://www.youtube.com/watch?v=ccCBSFZNKN8&feature=youtu.be