Rapporterna som nu kommer i media om vad ett visst partis företrädare menar bör hända med public service är bara början. Vid sidan om detta nu är det inte särskilt svårt att räkna ut att man mobiliserar sig för att också kunna klämma åt den fria kulturen och konsten. I Sölvesborg har man redan gjort en testballong (2019) genom att besluta inte köpa in ”utmanande samtidskonst”. Flera medier rapporterar på olika sätt om hur rörelsen har siktet inställt på kulturpolitiken.
En del av den samtida svenska debatten, besläktad med den beramade ”menskonst”-diskussionen, har handlat om att staten och det offentliga (och någon sorts amorf elit ) redan styr den konstnärliga friheten, med en aktivistisk inriktad konstnärlig styrning. I rapporten ”Så fri är konsten” dras slutsatsen att det idag äger rum kulturpolitisk styrning i Sverige som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt.
Läser man rapporten inser man att materian är komplex. På konstnärsnivå riskerar konstnärer att behöva ta utomkonstnärliga hänsyn i sina ansökningar – genom att inkludera perspektiv och publikgrupper man kanske inte ägnat så många tankar åt i sin sin konstnärliga utövning. På regional nivå finns andra utmaningar. Här finns ofta kulturen och konsten med som ett tänkt tillväxtinstrument något som även det potentiellt kan tvinga (kanske primärt institutioner med regionala och kommunala huvudmän) in i konstnärliga spår som är mindre ”fria”. Detta är bara några löst skisserade återsken av rapporten, som måste sägas ta avstamp i en ideal – och intellektuellt inte helt okomplicerad – världsbild där konsten ska stå helt fri (en annan diskussion).
För skillnaden i effekt om man tittar på individuell konstnärsnivå eller på institutionsnivå är förstås enorm. Inte sällan hävdas konstnärlig frihet på institutionsnivå i realiteten som en sorts skydd för att slippa göra några som helst förändringar. Och här finns heller idag inga tvingande mekanismer. Symfoniorkestrar kan fortsätta undvika sin samtid och mångfalden av konstnärliga röster ”in i kaklet” (för att citera välkänd valrörelse-lingo) om de så önskar utan att det syns på bidragsnivån.
I de här sammanhangen, där också den stora finansieringen finns, blir frågan om konstnärlig frihet akademisk, och kokar ned till vad de regionala huvudmännen eventuellt vill pilla på. Statens kulturråd blir i de här fallen en faktureringsinstans. På konstnärspolitikens område blir det förstås mer svårnavigerat och känsligt.
Men även här vill jag hävda att det i allt väsentligt råder stor frihet, även om styrningen påverkat tilldelningen av medel till beställningsverk i en som jag uppfattar positiv riktning för tonsättare som är kvinnor. Som ett exempel. Och en del av reaktionen mot den påstådda politiseringen handlar förstås om att man sett nytt utrymme skapas för grupper som tidigare fått se sig ignorerade. Ett hot mot privilegier med andra ord. Men – idag existerar väldigt få stupstockar eller reella förbud för den s.k. fria konsten. Riskerna finns, är komplexa och ändrar utseende alltefter betraktare. Men riskerna befinner sig idag på en nivå som skulle kunna beskrivas som finlir. Med undantag för Sölvesborgsexemplet (och några andra liknande händelser), då.
Och det är här det krävs ett uppvaknande.
För det nu rådande konstnärliga landskapet, dess eventuella politisering och problem varken går eller ska jämföras med nivån på det vi nu riskerar att stå inför.
Och då inte bara i Sölvesborg utan på nationell nivå. De som fortfarande vill relativisera och försöka ge sken av att de många som nu röstat på en högerextrem rörelse i själva verket gått med i en beskedlig sammanslutning av Fantomenklubb-typ behöver nog tänka om.
Den här rörelsen är revanschistisk och i grunden hämndlysten. Orden i partiprogrammet betyder saker. Pekar på en väg. Att inte alla som går med i rörelsen passar in den stereotypa bilden av tyska nazister är inte konstigt. Det handlar ju om i vilket skede man är i rörelsens process och offentliga dramaturgi. Nu tycks det handla om att använda systemet för att utkräva hämnd på allt det som i någon sorts allmän bemärkelse tycks svårgreppbart, och därmed provocerande. Alltifrån samtidskonst till bensinpriser. Varför inte hugga efter forskare och miljövänner på samma gång. I rörelsen har man fått med sig en bredd av människor som bär med sig en mångfald upplevelser av orätt och därmed behov av upprättelse. En rörelses ”hive-mind” är etablerad och tillväxten kan fortsätta att inkludera till synes helt inkompatibla ståndpunkter som bildar ett allt starkare stöd för en strategiskt sinnad ledning.
De nationella kulturpolitiska målen kan relativt snabbt bytas ut. Genom inflytande över t.ex. regleringsbrev kan man snabbt kunna få se splitternya och förvånande återrapporteringskrav och direktiv om hur verksamheter ska bedömas och belönas. Samhällets fundament har mer eller mindre robusta delar, och troligast kommer man gå på mjukdelarna i systemet först. T .ex. kulturen.
De stora musikinstitutionerna, t ex, kan i ett sådant scenario givetvis fortsätta och kura kulturskymning in i ett allt mindre öppet samhälle. Ett samhälle där Alfvén i alla lägen går före Karin Rehnqvist, Peterson-Berger före Nils-Aslak Valkeapää. Egentligen ingen jätteskillnad mot idag, med vissa få undantag. Till den dagen man helt enkelt beslutar att det är mer relevant med kulturmedel till tractor-pulling än till musikutbildning.
Men drömmen vore ju om man fick se ett plötsligt civilkurage i de offentligt finansierade musikinstitutionernas led – och förstås inte bara hos dessa. Tänk om vi fick se metodiska och medvetna försök att – så länge vi har dem – försöka gjuta liv och kraft i de nationella kulturpolitiska målen och göra dem till en faktisk (och inte som idag imaginär) grund för en levande konstnärlig – och samhällelig – debatt.
Dramaturgin hos extrema rörelser av den här typen är förutsägbar. Exemplen runt om i Europa och världen är otaliga. Ta kontrollen över arenorna där friheten potentiellt är som störst och vips blir nya repressiva åtgärder möjliga.
Men i den bästa av världar besinnar vi alla läget såväl för kulturen som för klimatet, och ser till att rörelsen åter blir en pytteliten klubb missnöjda. Som en Fantomenklubb from the dark side fast med mindre coola klistermärken. Det är dock ett arbete som fordrar något av oss alla – på alla nivåer. Precis som då det gäller den allt överskuggande klimatkrisen. Och på kulturområdet gissar jag att ledarskapet kommer behöva ladda om, för det kommer bli positioner som snabbt kan komma att hamna i hetluften och bli potentiellt oerhört viktiga. Och då kan det vara bra att ha funderat lite över ”utomkonstnärliga” perspektiv.