8. Horror vacui
Det kan inte fortsätta så här. Det måste ske. Vad? Något. Farfar sa att det kallades för Horror Vacui. Skräcken för tomheten. Något om att naturen strävade efter att fylla tomrum. Och att det var något som särskilt vår släkt måste se upp för. Jag vet inte. Det har ju blivit konstigt för några av oss. Jag vet bara att jag har den här känslan. Jag ser på folk. Jag ser vad de gör. Förstår att det de gör är vanligt. Normalt. Och därför är det egentligen något bra. Men jag blir arg på dem. Fast först blir jag rädd. För att det vanliga känns tomt. Horror vacui. Sedan blir jag arg. Måste tänka på vad farfar menade.
9. Lasses vision
Klockan var sju på kvällen. David satt på en sten nere vid älven och försökte sig på att summera dagen. Han hade smort in sig med innehållet en flottig flaska Wilmas Beckolja som enligt Ignatius var det enda man behövde i kampen mot myggen.Ingen tycktes dock ha informerat myggen om att David var i besittning av ett hemligt vapen som skulle få dem att ”rygga som renar för en slagbjörn”. Men vinden skapade motstånd för myggen. Sorlet från älven var lugnande och milt hypnotiskt. David fann det därför lätt att tänka bort närvaron av tusentals små blodsugande flygfän. Det fanns annat som pockade på och irriterade mer.
Fan.
Han hade gått på det enklaste av trick. Han hade låtit sig smickras av Ignatius. Det är Karma. David kunde inte räkna de gånger han själv använt sig av detta det mest verksamma av centralstimulerande medel. Smicker kunde få de mest omvittnat omutliga att böja sig. Få dem att föreställa sig en värld där de var konungar och drottningar. Kanske just för att David så ofta fått medarbetare att masa sig ut ur sina komfortzoner med smickerdrogen, var han själv blind för när han fick smaka på sin egen medicin.
”David.”
Effektiv konstpaus kombinerad med väl avvägd bekymmersrynka i pannan.
”Vi är i ett läge där vi behöver ditt geni. Nej, jag väjer inte för ordet. Din musikalitet behöver vi inte nämna, även om den förtjänar ett eget monument. Men att du kombinerar den med allt det andra. Ett jävla munläder. Blick för dramaturgi. Kunskap om systemet. Analytisk förmåga som du inte missbrukar. I alla fall inte så det bli tråkigt.”
Välplacerat skrockande samt kamratlig buff i sidan .
”Och till detta en gudabenådad känsla för ordens valörer. Just det. Du är som en jävla romantisk orgel, David. Kanske lite trög i insvängningen, men satan att ljuden finns där.”
Ännu ett välplacerat skrockande, kontrollblick från Ignatius med sikte på att kolla av att den lilla retoriskt nödvändiga humoristiska piken inte tagit fel.
”Se’n det här med bild. De kampanjer jag sett som du basat för är lysande. Skär rätt genom de svenska musikinstitutionernas katakomber av självbespeglande åttiotalismer. Inga jävla agenturbilder med tuperat hår. Inga listor på master-classes som solisterna medverkat i. Inte där inte.”
Det hade räckt för att få David att gå igång. Fullständigt. Och utan distans, den ingrediens som normalt sett blev hans räddning i sådana lägen.
Amatör. Det var som om en musiklivets narkosläkare lagt en oerhört verksam epiduralbedövning som slagit ut hela hans förmåga att känna professionell smärta. Som i ett töcken uppfattade han slutknorren, som innehöll de i sammanhanget välbekanta och nu svidande orden ”dåligt med pengar” kombinerade med de underliggande vibrationerna av ”Stort ansvar” och ”Det hänger på dig, David.”.
Efter att ha fått en snabbt skisserat kontraktförslag (Bilaga 2:1 till Uppdragsöverenskommelse med David Westerdahl), hade Patrik gett honom Marias laptop, en bunt papper uppfångade från hennes skrivbord samt en nervös klapp på axeln. ”What he said”, sa Patrik med en för hans generation typisk koppling till sit-com-dialog.
Han satt nu på en sten vid Torne älv. Han stank av beckolja. Och hade nyss accepterat att ta på sig en av de minst tacksamma rollerna i produktionskedjan: den marknadsföringsansvariges roll. Eller som Ignatius uttryckte det: ”Marknadschef”. I praktiken, visste David, innebar jobbet att han förväntades växla upp till en social gummimänniska som dessutom, endast stödd av en mager budget, skulle skapa intresse för och locka sponsorer till en konstform som i allt väsentligt, och inte minst i det allmänna medetandets ögon, var i utdöende.
Få näringslivet att intressera sig för traditionen.
Som att vara sexterapeut åt Harpagon och Ofelia…Men vem är vem..?
Efter att ha öppnat några av Marias bristfälligt hopkomna textfiler om artister och intervjuer med det konstnärliga teamet hade luften gått ur honom. Göran von Bülow, en av Sveriges kanske vassaste tenorer, med en alldeles egen klang, hade av Maria beskrivits som en fantastisk ”Slezak-epigon”. Att Slezak varit stor under sin tid rådde det ingen tvekan om. Men att beskriva Göran som en mindre värd efterföljare var helt klart inte vad Maria avsett. Hon tyckte nog bara att epigon lät fint.
”David?”
Han ryckte till. Bredvid honom stod Jan-Lennart och Lars Persson. Koira svansviftande bredvid.
”Du, David…Snubben här…Lasse…har bjudit in oss på lite…vickning…Är du med?”
–
De hade slagit sig ned vid bordet i det Perssonska pörtet. På ena väggen åtta älgstudsare. Övriga väggar behängda med ranor, vävar i gult-brunt-svart-grått-rött. Koira på golvet.
”Här, pojkar. Här är fast min första skiss på alltihopa. Det är jag som är operadesigner.”
