Medan Jan-Lennart installerade sig i det bortre sovrummet, gjorde David i ordning en arbetsplats på matbordet i pörtet. Efter en stund hördes långa, låga flöjttoner inifrån sovrummet.
David sorterade upp den bakgrundsinformation han hittills hade samlat för sitt uppdrag. Av Ignatius hade han fått en rad protokoll från kulturnämndens sammanträden, för att kunna följa hur det lokala politiska engagemanget för operaprojektet utvecklats genom åren. Som väntat var de beslutsprotokoll vilket innebar att det enda sättet att avläsa den politiska kärleken för projektet var genom att följa de beslutade anslagsnivåerna.
Måste boka ett möte med nämndens ordförande.
Mellan åren 2006 och 2009 hade Sääski-Operan fört en blygsam tillvaro ur ett kulturbidragsperspektiv. Något som enligt David var högst rimligt eftersom projektet de första åren varit i sin uppbyggnadsfas och ännu inte åstadkommit något anmärkningsvärt ur konstnärligt perspektiv.
Men efter valet 2010 höjdes anslagen väsentligt – från årliga verksamhetsbidrag som legat mellan trettio- och hundratusen till ett anslag på 800 000 för 2011 och 1,4 miljoner 2012. 2013 hade ingen ökning beslutats. Skälen var – som Ignatius antytt och som protokollen bekräftade – att staten inte ökat i samma takt som den lokala bidragsgivningen. I protokoll 2013:02 stod att läsa: “Då Statens Kulturråd (KuR) valt att inte följa kommunens anslagsuppräkning för Sääski-Operan, beslöt nämnden att frysa anslaget på föregående års nivå. Nämnden beslöt uppdra åt Kulturchefen att ta förnyade kontakter med KuR”.
Mellan åren 2010 och 2012 fanns alltså ett kraftfullt politiskt intresse, något som i den kulturpolitiska svenska traditionen normalt brukade mötas av ett nästan lika stort bidrag från staten. Lika för lika. Vadan detta plötsliga starka lokala intresse, och varför ville inte KuR spela med? Nämnden, kunde David se i protokollen, hade bytt ordförande. Men före valet. Något byte av partifärg hade inte ägt rum – samma majoritet som alltid i arbetarrörelsekommunen.
Ny energi av annat slag? Bättre ansökningar? Ökningen var på en sådan nivå att David antog att den förmodligen skulle varit omöjlig utan hela fullmäktiges godkännande. Välsignelse från en centralgestalt högre upp i den politiska hierarkin? Eller en icke partibunden person med stark ställning, en som i det tysta verkat för projektet? Leta efter färgen. Avvikelserna från den politiska beredningsordningen.
David googlade fram kommunens hemsida och bläddrade bland rubriker och puffar. “Framtid Pajala”. “Nu skriver vi morgondagens historia”. “I Pajala kombineras storslagen natur med en unik drivkraft. Här finns ett positivt företagsklimat, en kraftigt växande arbetsmarknad samt skola och förskola i världsklass”. En video med kommunalrådet Robert Rehnberg fanns upplagd med musikaliskt ackompanjemang av ett lokalt band som utnämnts till kommunambassadörer.
Kommunalrådet andades charmfull entusiasm och pionjäranda och talade om ett “nytt smajl” som skulle ha etablerats i Pajalaborna anleten de senaste tio åren. “Pajalaborna är helt enkelt gladare nu.” En orsak, framgick det av filmsnutten, var den nyetablerade gruvnäringen. Företagandet i hela kommunen hade fått en skjuts. Kommunalrådet stod i den obligatoriska hjälm som tydligen alla politiker på arbetsplatsbesök utrustas med och talade om hur gruvprojektet var viktigt inte bara för Pajala utan för hela regionen, Sverige, ja, “Europa, om vi nu ändå ska prata om det”. Rehnberg representerade en uppenbart gruvvänlig inställning.
Stolt förevisade han hur det i en gammal träbyggnad nu byggdes lyxlägenheter “me’ bastu och garage. Utsikt mot älven.”
Det låga skatteunderlaget i kommunen – “drygt 6.200 invånare med den politiska målsättningen att vi ska bli 10.000 år 2020” – var antagligen ett av skälen till den politiska glädjen över gruvföretagets etablering.
David såg framför sig en svit av mer eller mindre uppbyggliga bilder av hur de lokala politikerna skulle jobba för att de närmaste sju åren få till 3.800 nya invånare i kommunen.
Med tanke på hur gruvföretagets ekonomi knakat i fogarna helt nyligen, skulle kanske kommunalrådets entusiasm komma på skam. Men optimismen som Rehnberg själv förevisade återspeglades i den anda som genomsyrade kommunens hemsida.
“Fler som flyttar in än som flyttar ut.”
En “hemvändarfest” annonserades för att fira de förlorade söner och döttrar som valt att flytta hem igen. Man hyllade också det blomstrande och stolta kulturlivet, som förutom Sääski-Operan bl.a. representerades av Tornedalsteatern och ett par festivaler. Hur ser relationerna ut mellan kommunen och Norrbottens Läns Landsting? Fnurra på tråden? Lokala ambitioner som inte stöds av regionen?
David fortsatte sitt sökande på nätet. “Pajala Kulturnämnd”. Några pressklipp från augusti 2010 var intressanta: tydligen hade ordföranden i kulturnämnden varit föremål för de lokala grävande journalisternas intresse. Något om hembränd sprit, allmänt myglande och byggfusk. Kulturnämndens ordförande Sven Uusitalo tycktes lagom till valet ha gått upp i rök.
“Var är Uusitalo?” frågade rubrikerna i Kuriren och NSD.
Senare, i oktober 2010:
“Sångfågel från Erkheikki ny ordförande i kulturnämnden”.
Aha. Ulrika Fors, nämndens nya ordförande, hade tydligen ett förflutet som sångstuderande på Framnäs Folkhögskola. Var detta en delförklaring till uppsvinget för Sääski-Operan? David fortsatte med att med ledning av materialet försöka lista uppenbara förklaringar till varför Statens Kulturråd valt att inte höja sina bidrag till operaprojektet:
Organisationsformen. Sääski-Operan var en ideell förening med Ignatius familj i styrelsen. Ingen politisk representation från vare sig kommun eller landsting fanns i styrelsesammansättningen. Inget uttalat ekonomiskt huvudmannaskap fanns heller från kommunens sida. Föreningsformen utgjorde förvisso en legal gråzon som räddat många kulturverksamheter undan konkurs. Men sammantaget kunde dessa beståndsdelar vara skadliga för trovärdigheten utifrån ett statligt perspektiv – men också skapa organistoriska problem för en verksamhet som ville vara professionell.
Konstnärligt innehåll. De första årens produktioner hade varit Rossini och Mozart. La Gazza ladra. La Finta Giardinera. Inget man plockar kulturpolitiska poäng på – ens i Pajala kommun. Det var först detta år som man fått till ett nyskrivet verk i något som kunde ses som konstnärlig framkant. Konstnärlig hippfaktor låg. konstaterade David.
Spridning. Enligt de mål som styrde en del av den statliga bidragsgivningen skulle kulturen tillgängliggöras. I den vanligaste tolkningen innebar det att ju mer en verksamhet turnerade, ju mer den spelade för såväl barn och vuxna av alla möjliga sammansättningar, desto mer kulturbidrag fick verksamheten. Under överskådlig tid hade detta varit den kanske enskilt viktigaste faktorn för en stat som hade uppenbara svårigheter med att mäta kvalitet. I detta perspektiv var Sääski-Operans sorgligt stationär. Operakompaniet spelade, sedan huset byggts, endast innanför husets väggar. Ehuru vackert byggda och dessutom belägna i en kulturpolitiskt intressant region rymde väggarna föreställningar som spelades för en publik som till stor del bestod av medelålders och äldre sommarboende och turister i regionen.
Alltså: den verkliga förankringen bland kommuninvånarna kunde antas vara låg även om kommunpolitikerna gillade idén. Och ur statens perspektiv var det således ännu en verksamhet som mest riktade sig till den gamla vanliga publiken.
Flera försvårande omständigheter dök upp och fördes in på listan. Marknadsplanen, signerad Trane. En PR-kampanj som byggde på operakonsten som “en doft av den fina världen” skulle knappast bygga en långsiktigt hållbar relation med bygden.
Typiskt Trane. Och hur fan hade de råd att bygga operahuset?
Efter ytterligare googlande hittade David svaret. Heikinranta Entreprenad i samarbete med Heikinranta byalag hade genomfört projektet. I klartext innebar de att de två släkter som i huvudsak befolkade byn Heikinranta, Ignatius och Persson, hade belånat hus och hemman för att få till stånd ett operahus. Mitt på vischan. Projektet hade på papperet letts av Ignatius men i praktiken av Lars Persson, som genom sitt företag hade agerat byggherre. Ignatius roll hade uppenbarligen varit bygdevisionärens och folktalarens. Vischonär… Startskottet för bygget hade förevigats i NSD. Bild på kommunalrådet och Ignatius. I bakgrunden: Persson, leende, med kepsen dragen långt ner i pannan. Lutad mot en björk. Koira bredvid. Rubriken löd: “Ett spadtag för det nya Pajala”. I brödtexten fick man veta att projektet väntades tilldra sig intresse från den nyetablerade gruvnäringen. Ignatius hoppades på ett utvecklat sponsorskap. “För internationella företag är opera en självklarhet” löd Ignatius stolta uttalande.
Vad David kunde utläsa av räkenskaperna fanns det dock ännu inga spår av gruvpengar i projektet. Räntekostnaderna för bygget, de frysta bidragsnivåerna tillsammans med otillräckliga biljettintäkter, pekade snarare på att projektet Sääski-Operan snart skulle vara på obestånd om inget plötsligt inflöde av nytt kapital kunde skapas.
Några samtal till olika berörda parter skulle säkert ge djupare insikter och hjälpa till att mer detaljerat teckna Sääski-Operans framtidsutsikter. David tittade på klockan. Fan. Missat lunchen. Lika bra att ta några punkter med Jan på en gång. Han började med rynkad panna plocka ihop pappren som nu låg spridda som en kaotisk solfjäder över bordet. I ögonvrån uppfattade han en rörelse och vände sig häftigt runt.
Uppflugen på frysboxen satt Erkki, det svarta håret hängande ner i ögonen. I handen en metrev med krok och flöte. Hur länge har han suttit där? I bakgrunden hördes ännu Jan-Lennarts flöjtspel, nu komplicerade figurer långt upp i registret.
“Hej Erkki. Jag ska gå ner till Jan ett tag. Du får gärna stanna kvar om du vill. “
Ingen reaktion. David gick ut i hallen och hörde hur Erkki gled ner från frysboxen och tassade efter. Han mer anade än hörde Erkki följa efter honom på vägen upp till operahuset. När David nått fram till ingången vände han sig om och spanade efter pojken. Ingen Erkki inom synhåll.
Inifrån, genom ett öppet fönster tillhörande Ignatius arbetsrum, hördes upprörda röster. Mårten och Jan.
“Nu får du fanimig försöka bli lite professionell, Janne. Först blev jag tvungen att skriva om partituret därför att du plötsligt ändrade förutsättningarna. Fattar du vad det betyder för ett verk som mitt att ta bort fem musiker? Se’n ska jag tvingas stå ut med den här dirigenten från helvetet. Äter han psykofarmaka precis hela dygnet? Det är ju mer liv i Bockstensmannen. Hur fan tror du det ska kunna bli något av den här skitproduktionen med en så’n nära-döden-upplevelse på pulten? Såg du inte hur han nickade till på lunchen när jag försökte redogöra för Kains aria? Skicka hem honom.”
Efter en stunds tystnad hörde David hur Ignatius harklade sig.
“Jag förstår ditt problem. Har själv funderat på hur Urban egentligen mår. Men mitt problem, Mårten, förutom de rent ekonomiska och juridiska aspekterna på att bryta med en dirigent innan han gjort något formellt fel, är ett helt annat.”
“Jaha. Vad skulle väl det kunna vara då?” Mårtens röst dröp av sarkasm.
“Att det är tack vare Urban som jag beställde det här verket av dig.”
“Vad fan säger du?”
“Japp. Jag minns en lång lunch på KB för två år sedan. Urban övertygade mig om att du var den konstnärliga talang jag borde satsa på häruppe. En Rising Star. Och jag vet att Urban – sin lite loja hållning till trots – kommer att spotta upp sig på repet i morgon. För att han älskar din musik. Så enkelt är det.”
“Det var som…”
“Japp.”
David kunde inte låta bli att le för sig själv. Ignatius hade just visat prov på ett klassiskt ledarskapstrick. Matchmaking. Antagligen hade den letargiske Urban Konrad ingen aning om vem Mårten var. Än mindre hört en enda ton av hans musik. Men Ignatius visste att det skulle gå Mårtens stolthet förnär att pumpa Konrad på kunskaper om honom och hans konstnärskap. Den fåfänge unge tonsättaren skulle nu visa överseende med dirigentens egenheter – kanske till och med bidra till att de övriga i ensemblen skulle hålla sig lugna. Matchmakingen skulle antagligen kompletteras med en motsvarande konversation med Konrad – om hur den unge tonsättaren bönat och bett om just Maestro Konrad skulle få föra hans första opera till dopet.
Nu är det nog safe att gå in. David klev in genom portarna. Från andra hållet, rusande med en mobiltelefon vid örat, kom producenten Patrik, vit i ansiktet. Han mumlade några hetsiga men avslutande ord, stoppade på sig telefonen och ryckte upp dörren till Ignatius rum.
“Oj…förlåt…jag visste inte att du hade besök.”
“Jaha. Nähä. Då kan du väl vänta utanför.” Ignatius röst lät knastertorrt sträng.
“Men det är viktigt…Maria…hon…”