Five fantastic musicians taking on the task of commissioning and performing a contemporary version of the four seasons. Premiere september 8 in Nordens Hus, Torshavn – the Faeroe Islands!
My contribution is called L’estate – summer from hell, and is embedded in music by esteemed colleagues such as Sunleif Rasmussen and Martin Bauck. Finally I get to go back to Torshavn..!
8. Horror vacui
Det kan inte fortsätta så här. Det måste ske. Vad? Något. Farfar sa att det kallades för Horror Vacui. Skräcken för tomheten. Något om att naturen strävade efter att fylla tomrum. Och att det var något som särskilt vår släkt måste se upp för. Jag vet inte. Det har ju blivit konstigt för några av oss. Jag vet bara att jag har den här känslan. Jag ser på folk. Jag ser vad de gör. Förstår att det de gör är vanligt. Normalt. Och därför är det egentligen något bra. Men jag blir arg på dem. Fast först blir jag rädd. För att det vanliga känns tomt. Horror vacui. Sedan blir jag arg. Måste tänka på vad farfar menade.
9. Lasses vision
Klockan var sju på kvällen. David satt på en sten nere vid älven och försökte sig på att summera dagen. Han hade smort in sig med innehållet en flottig flaska Wilmas Beckolja som enligt Ignatius var det enda man behövde i kampen mot myggen.Ingen tycktes dock ha informerat myggen om att David var i besittning av ett hemligt vapen som skulle få dem att ”rygga som renar för en slagbjörn”. Men vinden skapade motstånd för myggen. Sorlet från älven var lugnande och milt hypnotiskt. David fann det därför lätt att tänka bort närvaron av tusentals små blodsugande flygfän. Det fanns annat som pockade på och irriterade mer.
Fan.
Han hade gått på det enklaste av trick. Han hade låtit sig smickras av Ignatius. Det är Karma. David kunde inte räkna de gånger han själv använt sig av detta det mest verksamma av centralstimulerande medel. Smicker kunde få de mest omvittnat omutliga att böja sig. Få dem att föreställa sig en värld där de var konungar och drottningar. Kanske just för att David så ofta fått medarbetare att masa sig ut ur sina komfortzoner med smickerdrogen, var han själv blind för när han fick smaka på sin egen medicin.
”David.”
Effektiv konstpaus kombinerad med väl avvägd bekymmersrynka i pannan.
”Vi är i ett läge där vi behöver ditt geni. Nej, jag väjer inte för ordet. Din musikalitet behöver vi inte nämna, även om den förtjänar ett eget monument. Men att du kombinerar den med allt det andra. Ett jävla munläder. Blick för dramaturgi. Kunskap om systemet. Analytisk förmåga som du inte missbrukar. I alla fall inte så det bli tråkigt.”
Välplacerat skrockande samt kamratlig buff i sidan .
”Och till detta en gudabenådad känsla för ordens valörer. Just det. Du är som en jävla romantisk orgel, David. Kanske lite trög i insvängningen, men satan att ljuden finns där.”
Ännu ett välplacerat skrockande, kontrollblick från Ignatius med sikte på att kolla av att den lilla retoriskt nödvändiga humoristiska piken inte tagit fel.
”Se’n det här med bild. De kampanjer jag sett som du basat för är lysande. Skär rätt genom de svenska musikinstitutionernas katakomber av självbespeglande åttiotalismer. Inga jävla agenturbilder med tuperat hår. Inga listor på master-classes som solisterna medverkat i. Inte där inte.”
Det hade räckt för att få David att gå igång. Fullständigt. Och utan distans, den ingrediens som normalt sett blev hans räddning i sådana lägen.
Amatör. Det var som om en musiklivets narkosläkare lagt en oerhört verksam epiduralbedövning som slagit ut hela hans förmåga att känna professionell smärta. Som i ett töcken uppfattade han slutknorren, som innehöll de i sammanhanget välbekanta och nu svidande orden ”dåligt med pengar” kombinerade med de underliggande vibrationerna av ”Stort ansvar” och ”Det hänger på dig, David.”.
Efter att ha fått en snabbt skisserat kontraktförslag (Bilaga 2:1 till Uppdragsöverenskommelse med David Westerdahl), hade Patrik gett honom Marias laptop, en bunt papper uppfångade från hennes skrivbord samt en nervös klapp på axeln. ”What he said”, sa Patrik med en för hans generation typisk koppling till sit-com-dialog.
Han satt nu på en sten vid Torne älv. Han stank av beckolja. Och hade nyss accepterat att ta på sig en av de minst tacksamma rollerna i produktionskedjan: den marknadsföringsansvariges roll. Eller som Ignatius uttryckte det: ”Marknadschef”. I praktiken, visste David, innebar jobbet att han förväntades växla upp till en social gummimänniska som dessutom, endast stödd av en mager budget, skulle skapa intresse för och locka sponsorer till en konstform som i allt väsentligt, och inte minst i det allmänna medetandets ögon, var i utdöende.
Få näringslivet att intressera sig för traditionen.
Som att vara sexterapeut åt Harpagon och Ofelia…Men vem är vem..?
Efter att ha öppnat några av Marias bristfälligt hopkomna textfiler om artister och intervjuer med det konstnärliga teamet hade luften gått ur honom. Göran von Bülow, en av Sveriges kanske vassaste tenorer, med en alldeles egen klang, hade av Maria beskrivits som en fantastisk ”Slezak-epigon”. Att Slezak varit stor under sin tid rådde det ingen tvekan om. Men att beskriva Göran som en mindre värd efterföljare var helt klart inte vad Maria avsett. Hon tyckte nog bara att epigon lät fint.
”David?”
Han ryckte till. Bredvid honom stod Jan-Lennart och Lars Persson. Koira svansviftande bredvid.
”Du, David…Snubben här…Lasse…har bjudit in oss på lite…vickning…Är du med?”
–
De hade slagit sig ned vid bordet i det Perssonska pörtet. På ena väggen åtta älgstudsare. Övriga väggar behängda med ranor, vävar i gult-brunt-svart-grått-rött. Koira på golvet.
”Här, pojkar. Här är fast min första skiss på alltihopa. Det är jag som är operadesigner.”
7.
Mårten Sandsjö lämnade villigt plats för Patrik och skred iväg med ett hemlighetsfullt men otvetydigt lyckligt leende på läpparna. Då Ignatius fick syn på David vinkades också han in i rummet. Patriks ögon flackade oroligt mellan Ignatius och David som om han följde en tennismatch.
“Ingen fara, Patrik. David har mitt fulla förtroende. OK. Shoot. Vad har hänt med Maria? Är hon skadad?”
Patrik betedde sig nu än mer nervöst. Tycktes leta efter något i fickorna. Kontrollerade med ett lite för hårt ryck i handtaget att dörren var stängd.
Tror han att han spelar med i en film?
“Patrik…” Ignatius stränga röst igen.
“Jo…Jag talade just med ägaren till Bykrogen i Pajala.”
Patrik flackade med blicken tillräckligt länge för att få Ignatius att kosta på sig en irriterad harkling.
“Jo, han heter Arne och är en riktigt trevlig kille.”
“Okej, Patrik. Dramaturgin i din entré rimmar väldigt illa med orden en riktigt trevlig kille. Sjung ut för helvete.” Ignatius ställde sig med ryggen demonstrativt mot Patrik med händerna fabrikörsartat hoptvinnade bakom ryggen.
“Maria åkte in till Bykrogen i går kväll, söp sig aprak, skällde ut personalen, skrek något om Berns, Riche och kvalitetsutveckling innan hon låste in sig på damtoan och somnade.”
Efter att ha levererat meningen i ett enda andlöst svep dråsade nu Patrik ner i en skinnfåtölj, tydligen normalt reserverad för Ignatius, eftersom ordet ”Chefen” var broderat på tygöverdraget som omslöt nackstödet.
Ignatius stod fortfarande vänd ut mot fönstret. Några knappt märkbara ryckningar i händerna var allt som tydde på eventuell sinnesrörelse. Solen sken genom fönstret och lämnade större delen av Ignatius i bländskugga.
”Kvalitetsutveckling. Jojo. She has a way with words. Vad säger du, David? Spontant vill jag donera hennes hud till någon form av dermatologiskt institut. Schweiz? Resten kan vi skicka till anatomiska teatern i Uppsala. Om de tar emot nu för tiden. Var är Rudbeck när man behöver honom? Arbetsgivarperspektivet, David?”
Obehagligt modererad och spänningsfri röst. Kontrollerad vrede. Har jag inte känt den här energin tidigare..?
Ignatius vände sig om och David mer kände än såg att Ignatius nu spände ett par brinnande ögon i hans. Motljuset skapade en polykrom gloria runt Ignatius hjässa.
Balansera nu, David, gå inte på den här bollen…
”Ja, alltså, Janne…Det beror lite på hur du har skissat upp en möjlig professionell skilsmässa. Alltså – hur ser avtalet ut?”
Linda inte in…var rak, hur svårt kan det vara…
Ignatius klev fram ur motljuset.
”Skissat och skissat.” Ögonen nu helt urskiljbara och inte alls så brinnande som David föreställt sig nyss – snarare trötta, osäkra, oroliga.
”Eh…Jag har väl gjort som man brukar. Gett henne ett förslag på ersättning. Skrivit ett kontrakt…Eller…” Skiftning uppåt i tonläge. Andhämtning. ”Patrik? Hur blev det med kontraktet? Har vi det underskrivet?”
Patrik ryckte till och satte sig kapprak i fåtöljen.
”Jo visst har vi ett avtal. Inga problem.”
”Har ni skrivit avtalet med Maria som person eller med Marias bolag?”
Ignatius ryckte på axlarna och gjorde en bjudande gest åt Patriks håll.
”Med Marias bolag. ” Svaret kom snabbt. Trovärdig ton. Antagligen en bra kille. Patrik bläddrade i sin mobiltelefon, och hittade vad han sökte. ”La-dame-et-la-licorne AB. Man har ju hört mer catchy firmanamn.”
”Har någon av er talat med henne? Frågat hur hon mår? Ignatius?”
”Jag vill väl inte prata med henne. Snacka om att sätta mig på pottkanten! Hur fan ska vi få programmen färdiga till sponsorkvällen? Tydligen har hon inte gjort ett skvatt.”
”Har du inte fått några korrektur? Eller bett att få?”
”Korrektur. Röven. Hade jag haft tid att be om korrektur hade jag gjort det själv. Och hon har skyllt på att alla var så sena med bilder och brödtext så hon var tvungen att skicka filen direkt till byrån. Vart är världen på väg om man inte ska kunna lita på folk, undrar jag. I vilket fall. David. Jag sparkar hennes arsle ur organisationen.”
Om du ska verka hård, så skippa anglicismerna…
”Antagligen kommer ingen, vare sig facket eller Svensk Scenkonst tycka ett skit om det. Mitt problem här på hemmaplan blir att kunna leverera i tid. Och göra det på ett så bra sätt så att vi kan hanka oss fram även nästa säsong. Det betyder bara en sak, David. Du får fixa’t.”
Medan Jan-Lennart installerade sig i det bortre sovrummet, gjorde David i ordning en arbetsplats på matbordet i pörtet. Efter en stund hördes långa, låga flöjttoner inifrån sovrummet.
David sorterade upp den bakgrundsinformation han hittills hade samlat för sitt uppdrag. Av Ignatius hade han fått en rad protokoll från kulturnämndens sammanträden, för att kunna följa hur det lokala politiska engagemanget för operaprojektet utvecklats genom åren. Som väntat var de beslutsprotokoll vilket innebar att det enda sättet att avläsa den politiska kärleken för projektet var genom att följa de beslutade anslagsnivåerna.
Måste boka ett möte med nämndens ordförande.
Mellan åren 2006 och 2009 hade Sääski-Operan fört en blygsam tillvaro ur ett kulturbidragsperspektiv. Något som enligt David var högst rimligt eftersom projektet de första åren varit i sin uppbyggnadsfas och ännu inte åstadkommit något anmärkningsvärt ur konstnärligt perspektiv.
Men efter valet 2010 höjdes anslagen väsentligt – från årliga verksamhetsbidrag som legat mellan trettio- och hundratusen till ett anslag på 800 000 för 2011 och 1,4 miljoner 2012. 2013 hade ingen ökning beslutats. Skälen var – som Ignatius antytt och som protokollen bekräftade – att staten inte ökat i samma takt som den lokala bidragsgivningen. I protokoll 2013:02 stod att läsa: “Då Statens Kulturråd (KuR) valt att inte följa kommunens anslagsuppräkning för Sääski-Operan, beslöt nämnden att frysa anslaget på föregående års nivå. Nämnden beslöt uppdra åt Kulturchefen att ta förnyade kontakter med KuR”.
Mellan åren 2010 och 2012 fanns alltså ett kraftfullt politiskt intresse, något som i den kulturpolitiska svenska traditionen normalt brukade mötas av ett nästan lika stort bidrag från staten. Lika för lika. Vadan detta plötsliga starka lokala intresse, och varför ville inte KuR spela med? Nämnden, kunde David se i protokollen, hade bytt ordförande. Men före valet. Något byte av partifärg hade inte ägt rum – samma majoritet som alltid i arbetarrörelsekommunen.
Ny energi av annat slag? Bättre ansökningar? Ökningen var på en sådan nivå att David antog att den förmodligen skulle varit omöjlig utan hela fullmäktiges godkännande. Välsignelse från en centralgestalt högre upp i den politiska hierarkin? Eller en icke partibunden person med stark ställning, en som i det tysta verkat för projektet? Leta efter färgen. Avvikelserna från den politiska beredningsordningen.
David googlade fram kommunens hemsida och bläddrade bland rubriker och puffar. “Framtid Pajala”. “Nu skriver vi morgondagens historia”. “I Pajala kombineras storslagen natur med en unik drivkraft. Här finns ett positivt företagsklimat, en kraftigt växande arbetsmarknad samt skola och förskola i världsklass”. En video med kommunalrådet Robert Rehnberg fanns upplagd med musikaliskt ackompanjemang av ett lokalt band som utnämnts till kommunambassadörer.
Kommunalrådet andades charmfull entusiasm och pionjäranda och talade om ett “nytt smajl” som skulle ha etablerats i Pajalaborna anleten de senaste tio åren. “Pajalaborna är helt enkelt gladare nu.” En orsak, framgick det av filmsnutten, var den nyetablerade gruvnäringen. Företagandet i hela kommunen hade fått en skjuts. Kommunalrådet stod i den obligatoriska hjälm som tydligen alla politiker på arbetsplatsbesök utrustas med och talade om hur gruvprojektet var viktigt inte bara för Pajala utan för hela regionen, Sverige, ja, “Europa, om vi nu ändå ska prata om det”. Rehnberg representerade en uppenbart gruvvänlig inställning.
Stolt förevisade han hur det i en gammal träbyggnad nu byggdes lyxlägenheter “me’ bastu och garage. Utsikt mot älven.”
Det låga skatteunderlaget i kommunen – “drygt 6.200 invånare med den politiska målsättningen att vi ska bli 10.000 år 2020” – var antagligen ett av skälen till den politiska glädjen över gruvföretagets etablering.
David såg framför sig en svit av mer eller mindre uppbyggliga bilder av hur de lokala politikerna skulle jobba för att de närmaste sju åren få till 3.800 nya invånare i kommunen.
Med tanke på hur gruvföretagets ekonomi knakat i fogarna helt nyligen, skulle kanske kommunalrådets entusiasm komma på skam. Men optimismen som Rehnberg själv förevisade återspeglades i den anda som genomsyrade kommunens hemsida.
“Fler som flyttar in än som flyttar ut.”
En “hemvändarfest” annonserades för att fira de förlorade söner och döttrar som valt att flytta hem igen. Man hyllade också det blomstrande och stolta kulturlivet, som förutom Sääski-Operan bl.a. representerades av Tornedalsteatern och ett par festivaler. Hur ser relationerna ut mellan kommunen och Norrbottens Läns Landsting? Fnurra på tråden? Lokala ambitioner som inte stöds av regionen?
David fortsatte sitt sökande på nätet. “Pajala Kulturnämnd”. Några pressklipp från augusti 2010 var intressanta: tydligen hade ordföranden i kulturnämnden varit föremål för de lokala grävande journalisternas intresse. Något om hembränd sprit, allmänt myglande och byggfusk. Kulturnämndens ordförande Sven Uusitalo tycktes lagom till valet ha gått upp i rök.
“Var är Uusitalo?” frågade rubrikerna i Kuriren och NSD.
Senare, i oktober 2010:
“Sångfågel från Erkheikki ny ordförande i kulturnämnden”.
Aha. Ulrika Fors, nämndens nya ordförande, hade tydligen ett förflutet som sångstuderande på Framnäs Folkhögskola. Var detta en delförklaring till uppsvinget för Sääski-Operan? David fortsatte med att med ledning av materialet försöka lista uppenbara förklaringar till varför Statens Kulturråd valt att inte höja sina bidrag till operaprojektet:
Organisationsformen. Sääski-Operan var en ideell förening med Ignatius familj i styrelsen. Ingen politisk representation från vare sig kommun eller landsting fanns i styrelsesammansättningen. Inget uttalat ekonomiskt huvudmannaskap fanns heller från kommunens sida. Föreningsformen utgjorde förvisso en legal gråzon som räddat många kulturverksamheter undan konkurs. Men sammantaget kunde dessa beståndsdelar vara skadliga för trovärdigheten utifrån ett statligt perspektiv – men också skapa organistoriska problem för en verksamhet som ville vara professionell.
Konstnärligt innehåll. De första årens produktioner hade varit Rossini och Mozart. La Gazza ladra. La Finta Giardinera. Inget man plockar kulturpolitiska poäng på – ens i Pajala kommun. Det var först detta år som man fått till ett nyskrivet verk i något som kunde ses som konstnärlig framkant. Konstnärlig hippfaktor låg. konstaterade David.
Spridning. Enligt de mål som styrde en del av den statliga bidragsgivningen skulle kulturen tillgängliggöras. I den vanligaste tolkningen innebar det att ju mer en verksamhet turnerade, ju mer den spelade för såväl barn och vuxna av alla möjliga sammansättningar, desto mer kulturbidrag fick verksamheten. Under överskådlig tid hade detta varit den kanske enskilt viktigaste faktorn för en stat som hade uppenbara svårigheter med att mäta kvalitet. I detta perspektiv var Sääski-Operans sorgligt stationär. Operakompaniet spelade, sedan huset byggts, endast innanför husets väggar. Ehuru vackert byggda och dessutom belägna i en kulturpolitiskt intressant region rymde väggarna föreställningar som spelades för en publik som till stor del bestod av medelålders och äldre sommarboende och turister i regionen.
Alltså: den verkliga förankringen bland kommuninvånarna kunde antas vara låg även om kommunpolitikerna gillade idén. Och ur statens perspektiv var det således ännu en verksamhet som mest riktade sig till den gamla vanliga publiken.
Flera försvårande omständigheter dök upp och fördes in på listan. Marknadsplanen, signerad Trane. En PR-kampanj som byggde på operakonsten som “en doft av den fina världen” skulle knappast bygga en långsiktigt hållbar relation med bygden.
Typiskt Trane. Och hur fan hade de råd att bygga operahuset?
Efter ytterligare googlande hittade David svaret. Heikinranta Entreprenad i samarbete med Heikinranta byalag hade genomfört projektet. I klartext innebar de att de två släkter som i huvudsak befolkade byn Heikinranta, Ignatius och Persson, hade belånat hus och hemman för att få till stånd ett operahus. Mitt på vischan. Projektet hade på papperet letts av Ignatius men i praktiken av Lars Persson, som genom sitt företag hade agerat byggherre. Ignatius roll hade uppenbarligen varit bygdevisionärens och folktalarens. Vischonär… Startskottet för bygget hade förevigats i NSD. Bild på kommunalrådet och Ignatius. I bakgrunden: Persson, leende, med kepsen dragen långt ner i pannan. Lutad mot en björk. Koira bredvid. Rubriken löd: “Ett spadtag för det nya Pajala”. I brödtexten fick man veta att projektet väntades tilldra sig intresse från den nyetablerade gruvnäringen. Ignatius hoppades på ett utvecklat sponsorskap. “För internationella företag är opera en självklarhet” löd Ignatius stolta uttalande.
Vad David kunde utläsa av räkenskaperna fanns det dock ännu inga spår av gruvpengar i projektet. Räntekostnaderna för bygget, de frysta bidragsnivåerna tillsammans med otillräckliga biljettintäkter, pekade snarare på att projektet Sääski-Operan snart skulle vara på obestånd om inget plötsligt inflöde av nytt kapital kunde skapas.
Några samtal till olika berörda parter skulle säkert ge djupare insikter och hjälpa till att mer detaljerat teckna Sääski-Operans framtidsutsikter. David tittade på klockan. Fan. Missat lunchen. Lika bra att ta några punkter med Jan på en gång. Han började med rynkad panna plocka ihop pappren som nu låg spridda som en kaotisk solfjäder över bordet. I ögonvrån uppfattade han en rörelse och vände sig häftigt runt.
Uppflugen på frysboxen satt Erkki, det svarta håret hängande ner i ögonen. I handen en metrev med krok och flöte. Hur länge har han suttit där? I bakgrunden hördes ännu Jan-Lennarts flöjtspel, nu komplicerade figurer långt upp i registret.
“Hej Erkki. Jag ska gå ner till Jan ett tag. Du får gärna stanna kvar om du vill. “
Ingen reaktion. David gick ut i hallen och hörde hur Erkki gled ner från frysboxen och tassade efter. Han mer anade än hörde Erkki följa efter honom på vägen upp till operahuset. När David nått fram till ingången vände han sig om och spanade efter pojken. Ingen Erkki inom synhåll.
Inifrån, genom ett öppet fönster tillhörande Ignatius arbetsrum, hördes upprörda röster. Mårten och Jan.
“Nu får du fanimig försöka bli lite professionell, Janne. Först blev jag tvungen att skriva om partituret därför att du plötsligt ändrade förutsättningarna. Fattar du vad det betyder för ett verk som mitt att ta bort fem musiker? Se’n ska jag tvingas stå ut med den här dirigenten från helvetet. Äter han psykofarmaka precis hela dygnet? Det är ju mer liv i Bockstensmannen. Hur fan tror du det ska kunna bli något av den här skitproduktionen med en så’n nära-döden-upplevelse på pulten? Såg du inte hur han nickade till på lunchen när jag försökte redogöra för Kains aria? Skicka hem honom.”
Efter en stunds tystnad hörde David hur Ignatius harklade sig.
“Jag förstår ditt problem. Har själv funderat på hur Urban egentligen mår. Men mitt problem, Mårten, förutom de rent ekonomiska och juridiska aspekterna på att bryta med en dirigent innan han gjort något formellt fel, är ett helt annat.”
“Jaha. Vad skulle väl det kunna vara då?” Mårtens röst dröp av sarkasm.
“Att det är tack vare Urban som jag beställde det här verket av dig.”
“Vad fan säger du?”
“Japp. Jag minns en lång lunch på KB för två år sedan. Urban övertygade mig om att du var den konstnärliga talang jag borde satsa på häruppe. En Rising Star. Och jag vet att Urban – sin lite loja hållning till trots – kommer att spotta upp sig på repet i morgon. För att han älskar din musik. Så enkelt är det.”
“Det var som…”
“Japp.”
David kunde inte låta bli att le för sig själv. Ignatius hade just visat prov på ett klassiskt ledarskapstrick. Matchmaking. Antagligen hade den letargiske Urban Konrad ingen aning om vem Mårten var. Än mindre hört en enda ton av hans musik. Men Ignatius visste att det skulle gå Mårtens stolthet förnär att pumpa Konrad på kunskaper om honom och hans konstnärskap. Den fåfänge unge tonsättaren skulle nu visa överseende med dirigentens egenheter – kanske till och med bidra till att de övriga i ensemblen skulle hålla sig lugna. Matchmakingen skulle antagligen kompletteras med en motsvarande konversation med Konrad – om hur den unge tonsättaren bönat och bett om just Maestro Konrad skulle få föra hans första opera till dopet.
Nu är det nog safe att gå in. David klev in genom portarna. Från andra hållet, rusande med en mobiltelefon vid örat, kom producenten Patrik, vit i ansiktet. Han mumlade några hetsiga men avslutande ord, stoppade på sig telefonen och ryckte upp dörren till Ignatius rum.
“Oj…förlåt…jag visste inte att du hade besök.”
“Jaha. Nähä. Då kan du väl vänta utanför.” Ignatius röst lät knastertorrt sträng.
“Men det är viktigt…Maria…hon…”
Klockan var nio på morgonen. Jan Ignatius såg ut över den morgonglittrande älven med bakfyllekisande ögon. “David, du måste förstå att Erkki inte är som andra barn. Han är traumatiserad. En pappa som tog livet av sig. En morsa som gick upp i rök kort efteråt. Han har dessutom beskurits en mer än hälsosam dos laestadianism, om du frågar mig. Och där har vi det. Kan inte räkna gångerna jag hittat honom på de mest konstiga platser på de märkligaste tider på dygnet. Inget att fästa sig vid. Och framför allt inget man väcker upp sin gamle kollega och numera uppdragsgivare för.”
Eller snarare uppdragsgivarens hustru. David hade efter sitt bryska uppvaknande begett sig direkt till Ignatius hus där en vettskrämd Ulla Ignatius öppnat efter Davids ihärdiga bankande. När hon förstod att det gällde Erkki hade hon försökt lugna David. “Erkki är oförbätterlig. Mer djur än människa, den där.” Ignatius snarkningar hördes ända ut på förstubron. Ulla konstaterade lakoniskt att den gubben inte skulle gå att väcka ännu på några timmar.
Jan Ignatius log ett milt överseende leende och ruskade Davids axel.
En sån där kompisgest till och jag blir våldsam.
“Okej. Men vem tar hand om honom? Jag har själv barn i hans ålder. Vad kan han vara? Tio? Elva?När jag sprang ut för att prata med honom pilade han bara rätt ner till en båt vid stranden och började staka nerströms för glatta livet.”
“David, David, David…Tornedalens mysterier är inte möjliga att lösa för er Stockholmare. Erkki har vuxit upp vid älven. Man ska inte skita på sig bara för att killen hoppar i en båt utan flytväst. Förr hade han blivit byoriginal. Som fullvuxet original skulle han åkt runt på en trehjulig moped och tiggt supar runt i de avkristnade pörtena, gjort små tjänster, bytt en nyskjuten berguv mot ett skrovmål. Persson har den formella vårdnaden och har lyckats få till någon slags deal om hemundervisning. Det innebär i Lasses version fria tider, fiske, jakt, båtvård, och all möjlig handräckning. Allt en tornedalskille som Erkki gillar. En dag kanske någon av tanterna i byalaget kommer att dra in det sociala. En säker väg mot undergång om du frågar mig. Bättre då att han får hållas med Lasse Persson. Lasse ger honom mat och kläder. Det blir väl ingen docent i nordisk etymologi av Erkki, men det var det nog ingen som förutspådde ändå. Inga problem, om du frågar mig. Tornedalen har alltid varit en fristad för original. En tradition att vårda.”
Som markering att denna del av konversationen var slut fläskade Ignatius iväg en loska som träffade en rönn några meter bort på gårdsplanen.
David var inte nöjd. Han hade berörts av pojkens uppenbarelse. Kanske var det en form av överförda faderskänslor. Han blev alltid extra receptiv för barn som kanske far illa då han inte hade sina egna barn omkring sig. Men Erkkis blick hade ändå förmedlat något, trots sin uttryckslöshet. Bristen på liv i ögon och ansikte var en berättelse i sig. David tyckte att han kunde känna en vilja att berätta något som liksom sipprade från pojkens väsen. Det handlar kanske bara om att lära sig hans språk?
De stod utanför huvudingången till operahuset och väntade på de nytryckta programmen som Persson åkt för att hämta vid busshållplatsen i Pajala. Säsongsprogrammet skulle ingå som en del av den grundanalys David var satt att göra. Hur den kommunikativa praktiken gifte sig med Sääski-Operans visioner och mål. Den delen av Davids arbete skulle – hur han än vände och vred på det – komma att bli en form av betygsättning av Maria Tranes förmåga. Han kände på sig att resultatet inte skulle uppskattas av Trane.
Var är hon förresten?
Ignatius funderade tydligen över samma sak.
“Var fan är Maria? Hon brukar försova sig, men just vid det här tillfället kunde det ju vara på sin plats att visa lite intresse! Hade du några problem med henne, David?”
Just som David skulle till att formulera ett lagom diplomatiskt svar rullade en vit och gul minibusstaxi in på gårdsplanen med hunden, som Persson kallat Koira, ystert springskällande bredvid.
“Antingen har Persson stulit en taxi eller så är detta det konstnärliga teamet. Fan också. Har jag fått fel tider? Måste snacka med Patrik. Jag ska ju inte behöva verka som en idiot.” Ignatius spände på ett leende värdigt Metropolitan och stegade fram till bilen. På vägen väste han “Sitt!” åt hunden som bokstavligen frös mitt i steget.
Jävlar vad lätt han växlar mellan kommandoton och teaterleende.
Koira satte sig fogligt och tittade nyfiket på bilen och dess innehåll med tungan hängande. Ut ur taxin steg ett antal individer ut, vars blotta uppenbarelser utgjorde en skarp kontrast till byns air av nött allmogestil. Men allra först kom ljudet – ett glittrande och volymstarkt glissando.
“Nämenguuuud så pitto! Tar du det här, Janne?”
Med en gest mot taxichauffören krånglade sig mezzosopranen Elise Bränge ut ur bilen och snabbpussade Ignatius på båda kinderna. Åt David slängde hon en igenkännande och registrerande blick. Bränge hade, vid sidan om sin erkänt vackra mezzoröst, rykte om sig att vara mycket intelligent och snabblärd – ett självklart val då man rollbesatte nyskriven opera. Bakom henne hördes en betydligt lägre stämma muttra:
“Jätte-pitto.”
Svart kavaj. Svarta byxor. Oputsade svarta skor. Grå polotröja. Solglasögon av John Lennon-snitt. Blek. Rufsigt hår. Mårten Sandsjö. Stylad enligt internationella tonsättarreglementet.
Bland de övriga som nu stod runt bilen och sträckte på sig, gäspade eller tände en cigarett, kände David genast igen regissören Synnöve B Pärsvik, repetitören Sune Ryvång, scenografen Nadja Lorentzon (för dagen iförd en peruk i en minnesvärd röd nyans) samt dirigenten, Urban Konrad, den beryktade maestron från Karlshamn. De flesta musikerkollegor kallade honom rätt och slätt U-K. Andra, som ogillade hans ibland stela tempi, kallade honom URK, eller helt enkelt “mannen utan efternamn”.
Bara gamla bekanta…där försvann min lugna utredartillvaro…
Sist ut ur bilen ormade sig ovigt en person vars närvaro fick David att le stort. David ignorerade de övriga nyanlända, stegade snabbt fram och fångade bildörren som hotade slå igen om mannens febrilt famlande fingrar.
“Jan-Lennart! Vad fa-an gör du här? Och vad smal du har blivit!”
Den tidigare tämligen rundhylte flöjtisten hade uppenbarligen lyckats i det senaste av sina många dietförsök. Resistent mot alla dieter var dock den tvinnade och vaxade mustasch som var hans stolthet, det attribut som förlänade honom ett Hercule Poirot-liknande utseende. Inte heller det glatt fryntliga draget hade han blivit av med. Under händelserna på Musikaliska hade Jan-Lennart anhållits misstänkt för morden men hade släppts så fort den verklige mördaren och hans medhjälpare avslöjats den dramatiska natten i Kungliga Musikaliska Akademiens ledamotssal.
“Nä men David! Fan vad kul!” Han stoppade ett kort och ett lite längre svart fodral under armen, rättade till den rutiga kepsen över den inte särskilt håriga skulten. Han log stort.
“Jorå s’att…Morsan har hunnit bli rätt fnoskig, så istället för att tillbringa sommaren med att hämta hem’na från olika bilverkstäder, krogar och närbutiker lyckades jag få till ett äldreboende. Och vips kunde jag ta ett sommargig för första gången på år och dag. Det kommer göra susen för plånboken.”
Det sista framsades med en blinkning, en påminnelse om de många samtal de haft om de låga lönenivåerna för musikerna i blåsorkestern där Jan-Lennart var anställd och där David varit hans chef.
Klapp-klapp!
“Okej, kära vänner!” Jan lät åter sitt strålande leende skina över de församlade. “I väntan på att min kära personal vaknar till liv, får jag väl för en stund bli producent. Lite praktisk information. Eller vänta. Där har vi ju den förlorade sonen”
En blond kille i tjugofemårsåldern joggade in på gårdsplanen i full träningsmundering. Han plockade förvirrat ut ett par vita hörlurar ur öronen. Då han tagit in den fulla verkan av de närvarande personernas ansikten spärrades hans ögon upp i panik. “Helvetes jävlar. Redan? Men ni skulle ju inte komma förrän…”
Elise Bränge skrattade till. Jan Ignatius tittade strängt på ynglingen.
“Vad roligt att du hade vägarna förbi. Får jag presentera Patrik Vänge, i det civila kulturstrateg i Värnamo på halvtid. Här hos oss har han av oklara skäl positionen som producent för sommaroperan. Killen med koll, med andra ord. Patrik – ordet är ditt.”
Spridda fniss. Patrik rodnade kraftigt. Uppenbart stukad tog han ändå till orda.
“Ja, alltså, jag var säker på att jag hade bokat in er på eftermiddagsflighten – samma som orkestern.”
Mårten Sandsjö fnös. “Jag vägrar flyga SAS. Jag ringde runt till teamet – och Elise – och frågade om de ville haka på en Norwegianflygning i stället. WI-FI ombord, vettu. Taxi från Luleå.” Han sneglade bort mot Jan-Lennart. “Hur den där killen halkade med har jag ingen aning om.”
Jan-Lennart harklade sig. “Nä, jag bara…” Mårten Sandsjös spefulla blick fick honom att tystna tvärt.
Rodnaden i Patriks ansikte blev om möjligt ännu mer framträdande.
“Men…men…det ligger inte i budget…”
Ignatius höll avvärjande upp händerna.
“Patrik, det här får du ta på dig. Vi snackar genom budgeten sedan. Fortsätt.”
Patrik kompletterade sin nu djuplila ansiktsfärg med en ilsken blick mot Ignatius. Bra där, Patrik.
“Nå. Orkestermusikerna är inkvarterade i gamla skolan. För det konstnärliga teamet har vi…förlåt, Jan, vad heter den nu igen?”
“En aitta, flera aittor för oss som talar svenska, hehe.”
Jaha. Lite lokalfärg.
“Just det. Aittorna. De två timrade bodarna som ni ser här framför ingången till operahuset har invändigt konverterats till lägenheter.”
“Är det så klokt?”
“Förlåt, Synnöve..?” Patriks ansiktsrodnad hade försvunnit. Istället såg han nu helt blank ut.
“Ja, men att vi bor så nära spelplatsen. Det kan vara skönt att få distans till arbetet. Det är tunga moment vi ska jobba med.”
Nadja Lorentzon tog ett steg fram och buffade vänskapligt Synnöve B Pärsvik i sidan.
“Inget pjosk nu, Synnöve. Det blir säkert jättebra.”
Synnöve log ett svårtydbart leende men lät sig uppenbarligen nöja.
“Solisterna…” Patrik tog trevande till orda igen. “Solisterna bor i varsin fiskestuga en bit uppströms. Kom med mig in till biljettkassan så ska ni få nycklar och lite papper med mer information. Lunch serveras klockan tolv inne på scenen. Då tar vi den officiella rundturen.”
Gruppen följde småpratande efter Patrik och Jan Ignatius in i operahuset. David hejdade Jan-Lennart, som hade uppenbara svårigheter att hålla i kostymbagen över armen – som redan klämde två flöjter – och samtidigt rulla sin voluminösa resväska över det grova och djupa gruset som täckte större delen av gårdsplanen.
“Du, slagga borta hos mig. Jag har en hel kåk med två sovrum jag inte använder. Du kan använda det ena som övningsrum och det andra för dina snarkorgier.”
Jan-Lennart sken upp.
“Perfekt. Om jag inte stör förstås. Antar att du har skitviktiga grejer på gång.”
“Inte alls. Inget som störs av lite flöjtspel.”
“Då har du inte hört min stämma än…Jisses…vad går ni tonsättare på egentligen?”
De började under Davids ledning gå mot Lillstugan när Perssons Volvo körde in på gårdsplanen. En till synes lätt irriterad Persson klev ur bilen.
“Jaha. Hej Koira. Så ja.” Han föste den överlyckliga finnspetsen åt sidan. “Tjena. Persson.” Snabb nick mot Jan-Lennart.
“Du, David, de här jävla säsongsprogrammen verkar fan inte existera. Bussen hade inget åt mig. Ringde upp till PR-firman i Gällivare. De hade inte fått någon fil från Trane.”
“Aj då. Bäst du tar det med Jan på en gång.”
Lasse Persson tog av sig kepsen och kliade sig villrådig på huvudet.
“Han kommer inte att gilla det. Nä. Nu ligger hon risigt till.”
