Månad: april 2013

Molanders, som jag skrev ett inlägg om för en tid sedan, kommer att stanna vid sin första säsong.

Eh…Vad?

Solidariskt betalar man sin licens i hopp om en ljusning.

Liksom yrvaket inser man att det nu finns en svensk serie som berör (vid sidan av dokumentärer och nyheter). Tittarsiffrorna visar också på just en yrvaken kurva om jag förstått rätt – men imponerande för temat och sammanhanget.

Varför yrvaket?

Medborgarna har vant sig vid att läsningen av det publika intresset heter sport. Eller för den delen Melodifestivalen.

Och det är inte konstigt att de kulturintresserade och utövande medborgarna reagerar sent.

Det var en ren slump att jag, riden av mina egna fördomar om svenska tv-serier,  just den första kvällen slog på TVn.

Ingen slump dock att jag blev sittande.

För vem trodde väl att SVT kunde träffa så rätt..?

Imponerande många har ändå följt Molanders .

Och Molanders lyckats panga in flera mål i den kulturpolitiska buren: tillgänglighet – tjong, spridning – tjong, levandegörande av kulturarv – tjong.

Kunde det inte vara fint att då ge tvivlarna chansen att få haka på?

Jag misstänker att serien internt betraktas som för ohipp i sin kongeniala skildring av ett Sverige som till del fortfarande befinner sig i Birger-Sjöberg-land.

Skildringen är viktig – inte för att vi vill vara sådana, utan för att spegeln säger något om oss. Vilket skapar samtal och ytterligare speglingar i den svenska Bullerbyneurosen.

Molanders har stävat på med en dramaturgi som ställer subtila frågor om Sverige och svenskarna utan utan att vare sig bli uddlös eller banal.

Återigen är kulturlobbyn försvagad av sin spretighet…Vem spelar på den pipan, för att travestera Gullberg?

Efter en tids textskrivande, som bland annat innefattat det stora nöjet att få lyssna till (och försöka beskriva) musik skriven av begåvade tonsättarkollegor, ska jag nu ge mig i kast med komponerandet av musik igen.

Sammanhanget är kul: beställningen kommer från ett nordiskt gäng musiker, med danske accordeonvirtuosen Andreas Borregaard i spetsen. Tillsammans med sina kollegor – som trakterar gitarr, piano, kontrabas och violin – har han gett sig i kast med att beställa en ny Fyra årstider. Gänget tyckte också det skulle vara festligt om deras egen sammansättning skulle kunna avspegla sig bland tonsättarna. Fyra tonsättare från fyra länder skriver varsin sats. Förutom jag själv är det Färöingen Sunleif Rasmussen (som fick Nordiska Rådets musikpris för ett antal år sedan), MArtin Rane Bauck från Norge samt Rasmus Zwicki från Danmark.

Vivaldis Fyra årstider är kanske en av sin tids mest avancerade försök i genren programmusik – musik som försöker beskriva något utommusikaliskt. Jag har tilldelats Sommaren. Självklart kommer jag också att gripa mig an arbetet ur ett programmusikaliskt perspektiv.

Kanske får det bli ett svettigt relationsdrama som utspelar sig på en familjecamping i Östergötland. Eller för den delen en somrig skälmroman som utspelar sig i Visby – en klingande version av delar av romanen Jack, kanske. Eller en rafflande bataljmålning av de engelska biologerna som samlar vallhumledrottningar för inplantering på den regniga ön. Eller, eftersom accordeonet är med, varför inte en detaljerad skildring av den svenska nationaldagen – varför inte det mångkulturella nationaldagsfirande som Selimovic hävdar ägt rum i sällskap med Hassen Khemiri. Och som Hassen Khemiri förnekar ägt rum. Skulle vara spännande att fantisera fram hur detta icke-möte låter. Alltnog. Svaret kommer i höst då verken uruppförs i Färöiska Torshávn.

De senaste dagarna har jag av olika skäl tänkt på den tid när jag var aktiv med min trumpet. Parallellt med kompositionsstudierna hoppade jag runt i olika sammanhang – inte sällan olika blåssektioner i soulband som hade en blomstrande marknad på västkustens badorter om somrarna. Försedd med små smala glasögon, Strindbergskalufs, basker och gauloises utan filter, såg jag antagligen rätt apart ut bland de coola rockers som utgjorde bandens kärnor. Någon beskrev min look som ”pingstpastor with an edge”, något jag länge kände mig rätt nöjd med. Eller ja, i alla fall edge-biten. Det här med att hoppa mellan genrer var inget nytt för den unge musikhögskolenörden Österling. Med en farsa som var gammal jazzmusiker blev jag tidigt varse improvisationsmusikens kraft. Mot slutet av sjuttiotalet/början på åttiotalet spelade jag elgitarr i ett antal mer eller mindre obskyra band – t ex gruppen Wasaru. Wasaru hade följande slogan: ”Bandet hela Uppsala frågar efter”. Konstigaste bandnamnet var ändå ”Dyng-Runes Fyllorkester” – ett partyband som slog ned i Örebro med jämna mellanrum. Blåssektionen kallades så klart Dyngläpparna. Men genrerna tycktes leva sina liv på separata musikplaneter, där olika koder och regler gällde för varje specifik inriktning. På det viset inte olikt hur det ser ut inom konstmusikscenen. Och ibland blev det märkligt i huvudet när jag försökte lösa kompositoriska problem mellan insatserna i ”Gimme some lovin'”. Men på ett sätt öppnades kanalerna mellan genrerna: inne i mitt huvud planterades en bild av en konstmusik med ett mer direkt tilltal och ett mindre formellt och ritualiserat sammanhang. Trots en egen – ganska väl tilltagen – arrogans mot sådana som inte riktigt begrep konstmusik, insåg jag att det fanns något att lära. Och när jag hade träffat reggaebandet Natural Way öppnades ytterligare nya kanaler. Efter några inledande trevande försök där de lärde mig reggaeidiomen (och jag kontrade med att för fullständigt ointresserade öron predika om vikten av en gemensam musikterminologi:”Jo, grabbar, ett crescendo är alltså…”) fastnade jag totalt för musiken. Hur reggaens sväng och rituella egenskaper kan skapa helt unika rum väl så värdefulla ur ett mänskligt perspektiv som aldrig konstmusiken. Jag hängde med Natural Way i flera år – mest för att jag blivit beroende av svänget (inte av de med reggaen förknippade örterna). Och av basens skenbara monotoni – en bas som i mina öron växte och blev lika betydelsebärande och drivande som en modern variant av barockens continuosektion. Sångaren Treppans kodade infall och ”toastande” som skapade ett skevt sväng som jag låtit mig inspireras av när jag sedan komponerade opera…Reggaekulturen har sina sidor. Men musiken – jisses. Fast besluten om att inte låta detta undgå min tonårsdotters medvetande och allmänbildning tog jag med mig henne till Uppsala Reggae Festival förra sommaren. Självklart hittade jag de gamla polarna i bandet på plats vid festivaltälten. Och de var mer än villiga att för dottern berätta (så klart  våldsamt  överdrivna) turnéhistorier om hennes far. Man kan säga att mitt allmänbildningsprojekt ”backfired” lite. Men då Queen Ifrica klev upp på stora scenen infann sig reggaemagin. En kraftfull – mäktig- artist som engagerat sig i svåra frågor som t ex incest ( i låten ”Daddy”). Jag såg att min dotter tog in kraften. Och jag tänkte: ”Nu återstår bara att för Fanny visa upp förebilderna och krafterna inom konstmusiken.” Och självklart finns de – de som står upp för sin och andras sak och inte (av oro för sina karriärer) väljer att ligga lågt med sina synpunkter, åsikter och passioner. Men de är få. För i den strömlinjeformade hantering som den institutionella musikkulturen ofta är, ges det sällan utrymme för debatt och reflektion. Musiken utgör monumentet inför vilket vi förväntas visa respekt. Och jo – konstmusiken behöver så klart också de egna rummen. Och kraften i konstmusiken är oändligt stor. Men den skyms ofta av koder och ritualer som utifrån kan te sig långt mer komplexa och kryptiska än andra musikformers. Och jag tycker det vore intressant att se fler konstmusiker och tonsättare som engagerade sig i frågor – även sådana som ligger utanför den egna domänen. Författare kvackar ju runt i alla möjliga ämnen – varför skulle inte klassiska musiker kunna tillföra något? ”Ja”, säger någon, ”men konstmusiken är absolut. Den får inte smutsas ned av mänskliga småttigheter.” Helt klart har den spridda uppfattningen om att konstmusiken bör sträva efter att vara esoterisk och i någon mening bortom alla mänskliga svagheter och köttsligheter bidragit till att tysta musiker. En intressant synpunkt på sakernas tillstånd kommer från Norman Lebrecht. Han menar, i någon av sina böcker, att skälet till att konstmusikscenen avpolitiserats är de alltmer centrala ekonomiska vinstperspektiven på artist- och dirigentsidan. Han menar att tystnaden och ett klädsamt politiskt ointresse blev en del av  priset man fick betala för sin karriär – en karriär som kunde innebära att man (inte sällan) spelade för en publik med påtagligt ointresse för problematisering…

http://www.youtube.com/watch?v=GTqhp75XwRo

 

När jag först hörde talas om Molanders blev jag skeptisk. Mest för att jag reflexmässigt antog att det nu skulle ske igen. Ytterligare en dåligt påläst bild av musiker och deras vedermödor. Fingrar som planlöst rör sig över instrument utan koppling till musiken som klingar, varvat med plötsliga och irrationella konstnärsutbrott. Och så lite socialrealism med haltande dialog på det. Men jag hade inte behövt oroa mig. Här är det killen med koll som haft idéerna. Snarare är Molanders plågsamt pricksäker i sitt fångande av svensk musikalisk medelklass. Någon kanske invänder att det här förevisas stereotyper: klarinettnörden med dirigentdrömmar som låser in sig med sina partitur. Den veke, känslige och rätt hållningslöse dirigenten/musikskolerektorn tillika pappan. En alltmer frustrerad specialistläkare och mor. En tonårsdotter med attitydproblem som döljer det faktum att hon är smart. Amatörorkesterstyrelsens fullständigt absurde och inkompetente ordförande. Den ryska konsertmästaren från helvetet som envetet och utan hänsyn till tid, rum eller god ton klampar på med förolämpningar och tillrättavisanden- allt med den musikaliska kvaliteten som enda ursäkt för sitt beteende. Kanske är de stereotyper. Men i så fall har jag levt mitt eget liv bland just stereotyper. För jag har träffat dem allihop. Och möter nya versioner och variationer dagligen. Paret Molander är för upptagna med sina egna frustrationer och ambitioner, saknar energi och insikt att diskutera problemen med varandra, involverar sig i delvis oklara (andra) relationer och låter den spända glädjelösheten ( som dessvärre känns genuint svensk) bemäktiga sig hemmet. Men då finns ändå Förklädd Gud. Detta monument, detta svenska helyllesamkväm skrivet av Folkhems-Wagner själv. Briljant. Vi är många som stått där i kören eller suttit i orkestern. Valthornet – gode gud – trycker på alla knappar i vårt nedärvda emotionella orkesterföreningsarvegods (nytt ord!) samtidigt som livet rasar därute, utanför kyrkan. En scen jag skrattade länge åt var när orkesterföreningen höll årsmöte. Man hade länge varit missnöjda med den sittande ordföranden och därför föreslagit ett tidigare ospelat kort som ny ordförande: sponsorn, tillika centralfiguren i Alingsås näringsliv. Valberedningen gör ett blekt arbete. Molander ger en exempellöst dålig uppbackning för sin egen kandidat. Den gamle och bevisligen inkompetente ordföranden håller ett känsloladdat tal. Den externe kandidaten frågas därefter ut om sina kunskaper om orkesterspel. Som förstås är obefintliga. ”Ballade pour Adeline” tamejfan. Det blir en jordskredsseger för den gamle ordföranden. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och orkesterföreningen lever trots allt mest genom sin kontinuitet, inte genom sin vilja till förändring. Och här blir Molanders en svidande vidräkning med den svenska mötestekniken och föreningsandan. Så på pricken. Mycken förändringsvilja i musiksverige snubblar på en eller flera av dessa ingredienser: hållningslöshet, oförmåga att se bortom och utanför ”notstället”, invant väljs framför utmaningen att kliva ut ur bekvämlighetszonen. Svensk konsensus i sin allra mest letargiska form. Humoristiskt och smärtsamt gestaltat i Molanders. 

I lördags gick jag till Södra Teatern. Det gjorde jag alldeles rätt i skulle det visa sig. Där spelade nämligen Modern Fantazias – en 20-mannaorkester (och band) under ledning av Hans Ek. Brian Eno skulle hyllas. För detta ändamål hade Hans arrangerat ihop ett pärlband av för mig mer eller mindre bekanta låtar och stycken. Jag, som aldrig varit ett Eno-fan av stora mått, utan mest tjusats av hans samarbeten med bl.a. David Bowie och Talking Heads, blev under kvällen övertygad om att Eno är en stor tonsättare. Och jag är helt säker på att det beror helt på Hans Ek. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att alla komponister som inte riktigt når hela vägen borde ha en Hans Ek vid sin sida. Hans förmåga att lyssna fram sound och timbre (just så – sound från popvärlden och timbre från den klassiska), lyfter fram aspekter av musiken som annars skulle förblivit dolda i möljet från 80-talets musikmaskinpark. Plötsligt uppstår en oerhört läcker kontrapunkt. En kontrapunkt som inbegriper inte bara musikmaterialet i sig utan också de metafysiska aspekterna av stilblandningarna och rörelserna på scenen. Ljusblixtar av raffinerad instrumentation skjuter plötsligt genom ”Heroes” och gör låten än mer svidande längtansfull. Och vips tillåter sig Hans att ramla rakt ner i absolut subtila, modernistiska klanger som lyfter kontexten ytterligare flera snäpp. Och med en diabolisk dramaturgs sinne för tajming drar Hans och ensemblen ut på vägen fram till höjdpunkten, utan att förlora skärpa. En av musikerna jag talade med beskrev det hela så här: ”Att spela Hans grejer är ungefär som ha tantrasex.” Vad vet jag. Men bra och hoppingivande var det; för gud ska veta att vi behöver mer av den här typen av chosefritt snille som viker av från det spekulativa i genreblandningarna. Här får allt bli till…just det: Musik.

Jag har roat mig med att skriva en deckare – arbetsnamn Dödens musik. Som av en händelse utspelar den sig på Stockholms äldsta konserthus. En av huvudfigurerna råkar vara chef för huset. Runt återinvigningen av det gamla konserthuset mördas en av stjärnorna, sångerskan Joséphine, på ett spektakulärt sätt – och fler mord följer i spåren av det första… Gradvis tar läsaren sig in i en värld som är marinerad i märkliga självbilder, elitism och mystik. Alla eventuella likheter med verkligheten är förstås helt slumpartade och oavsiktliga. Just nu ligger texten och jäser på några olika ställen. Har jag tur blir det något av det, annars får jag publicera den som följetong på denna plats. Under arbetet med texten fick jag anledning att fundera över vad det är för värld jag levt i under hela mitt yrkesverksamma liv. Vilka attityder som är tongivande. Hur samtalen förs – och inte förs. Och hur tystnaden ofta blir den kanske starkaste rösten. Vid sidan om fantastisk kreativitet, kollegialitet och stor konst finns nämligen också baksidan av begåvningen och den högt drivna kapaciteten: föraktet, baktalandet av kollegor i en trång arbetsmarknad som lider av psykologiskt oerhört påfrestande – och skyhöga – prestationskrav. Förmodligen förledd av min egen (mestadels) fiktiva värld kommer jag på mig att bli förvånad av att det inte inträffar mord (och det på daglig basis) i de ofta konfliktmättade zonerna där klassisk musik framförs och avnjuts. På konserthuset i Jelenia Gora, Polen, hittades dock en harpist och en säkerhetsvakt mördade för ett tag sedan. På Bolsjojteatern utsattes en konstnärlig ledare för baletten för en syraattack. Dessa händelser tycks dock tack och lov höra till undantagen. Kanske har musiker genom sin utbildning lättare för impulskontroll..? Nja…Men det är intressant att en så pass (får man ändå säga) laddad atmosfär som ofta råder i och runt exempelvis en orkester sällan briserar i något allvarligare än en utskällning i en korridor eller ett vält notställ. Särskilt som området också ofta lider brist på sådant som finns på andra arbetsplatser i form av t ex personalvård, kompetensutveckling, ja, till och med medarbetaresamtal.