Boken Den Musiska Fronten skrev jag åren innan jag blev anställd på kulturdepartementet. När jag så blev det, kändes det som om texten behövde vila…Länge. När jag 2006 var färdig med mitt utredningsarbete, tyckte jag att det var kul att ge ut den. Illa korrläst kom boken ut. Historien kretsar fritt runt musik, kärlek och kulturpolitik. En riktig kioskvältare, om ni frågar mig, med karaktärer och företeelser hämtade direkt ur det svenska musiklivet anno 2001. Här ett avsnitt ur första kapitlet, när en mystisk kvinna håller en violinsoaré på ett symposium kallat “Konstmusikens betydelse för musiklivet”. En violinsoaré som snart urartar:
“Över deltagarna i symposiet sänkte sig en hypnotisk dimma av tidigare ohörd musik. Det var som om den kollektiva tidsuppfattningen gradvis löstes upp tillsammans med medvetenheten om var alla befann sig. Allt tycktes brytas ned. Musiken klingade på en gång mänskligt och omänskligt. Musiken kom alltför nära men förblev samtidigt onåbar. Publiken var nu långtifrån de loja middagsgäster de en gång varit. En äldre tonsättare började snyfta högljutt. En kulturekonom kräktes i servetten. Kulturministern var vit i ansiktet, och Akademiens preses satt leende, som i trans, med armarna sträckta mot himlen. En kvinna med hennafärgat hår svimmade och gled sakta av stolen ned på golvet.”
