Musik- och Teaterbiblioteket står inför nedskärningar. Dessa är MBL:ade och beslutade. I förhandlingsprotokollet framgår att de skäl som anförs för neddragningarna i huvudsak är två (förutom det övergripande ekonomiska skälet – man vill ha en budget i balans):
- Att besparingarna drabbar primärt Biblioteket och Visarkivet har enligt GD sin grund i att man där kan göra stora samordningsvinster, och kan fördela arbetet på ett mer effektivt sätt.
- GD anför också att Kulturdepartementet framfört önskemål om att ”samordna enheter och verksamheter i Musikverket.”
Facket efterlyser en konsekvensanalys, som genom förhandlingen uppenbarligen saknats.
I kölvattnet av detta beslut har en formlig storm vuxit – på Facebook och också i form av uttalanden och appeller från flera tunga aktörer på musikområdet, däribland Kungliga Musikaliska Akademien.
Man har svårt att få ekvationen att gå ihop. Ett bibliotek som redan tvingats hålla nere öppettiderna ska nu ytterligare slimma organisationen och dessutom, som man från verksledningen framhåller, kunna upprätthålla samma servicenivå som tidigare. Det är enligt MBL-protokollet motsvarande åtta årsarbetskrafter som försvinner.
Min text är ganska lång. Jag gör inte anspråk på att ha koll på allt. Det är ingen statlig utredning. Det är mer ett resonemang, och som sådant ber jag i förväg om ursäkt för dess eventuella brister i stringens.
Resonemanget mynnar dock ut i grovt sett två saker.
Det ena är en förståelse för komplexiteten i det GD Stina Westerberg har som pensum.
Det andra är en kritik mot hur GD, som högst ansvarig, närmat sig arbetet.
Jag menar också att en del av problematiken ligger i strukturen. Här har vi ett Kulturdepartement som, vill jag understryka, gjort allt för att försöka förstå och omfatta ett komplext musikliv och vad det egentligen vill (här är det lätt att gå fel och tröttna). Men man har lyssnat, menar jag, och försökt i olika steg bana väg för en struktur som ska möjliggöra det man tyckt sig höra att musiklivet säger. Detta läge påverkas i sin tur av en ordning som ska säkerställa myndighetens relativa autonomi: departementet styr inte myndigheten annat än genom årliga regleringsbrev samt i botten själva instruktionen.
Därefter handlar det om i vilken grad ledning och andra ansvariga i varje given myndighet förstår materian och vilken kapacitet man har att läsa mellan raderna. Kort sagt – förståelsen för vari de styrande texterna bottnar – i vilken mylla – är essentiell.
Också förståelsen och lyhördheten för var gränserna går. Det som inte står i förordningen. Och här börjar det som jag i rubriken kallar för den kulturpolitiska viskleken.
Men det kanske allvarligaste är: jag tror att det som nu sker med Musik- och teaterbiblioteket är ett uttryck för att något inte riktigt…”lirar” på myndigheten. Partituret är inte riktigt korrläst. Ursäkta sarkasmen.
Inledningsvis kan man också säga att referensen till departementets vilja i MBL-protokollet inte står att finna i vare sig regleringsbrev, instruktion eller andra dokument varmed departementet normalt styr. Vad jag kan se. Däremot har GD att hålla sig inom förvaltningsramen. Efter avdrag på 25 reserverade bidragsmiljoner ska alltså allt nytt som sker på personalfronten rymmas inom förvaltningsanslaget.
Jag har dröjt med att kommentera den pågående debatten runt Statens Musikverks föreslagna besparingar. Dels för att just frågor om uppsägningar och neddragningar ofta har komplexa bakomliggande skäl som kan vara svåra att omfatta annat än om man verkligen har tid och energi att gå ner på detaljnivå. Dels också därför att vi har bistra erfarenheter av vad som hänt när musiklivet visar sig splittrat eller ensidigt kritiskt till de institutioner som fått förtroende att agera stödjande för de olika musikliven.
Jag tänker naturligtvis på Rikskonserter. Inte heller där gjordes en ordentlig konsekvensanalys. Den dåvarande ledningen fick signaler redan 2004 – kanske tidigare – om att det fanns ett utbrett missnöje med verksamheten i musikliven.
Då, 2004, hölls en hearing om Rikskonserter – en hearing som hade föregåtts av många samtal mellan departementsföreträdare och musikliv. Kritiken kom från länsmusikhåll, men också från det fria musiklivet och tonsättarna. Historierna om Rikskonserters påstådda tillkortakommanden var många, och de tangerade inte sällan skvallernivå. Men genom att ledningen, åtminstone som det då verkade utåt, inte svarade på kritiken genom konkret förändringsarbete, hamnade plötsligt frågan i Kulturutredningens knä.
Där gjorde man – ärligt talat – en ganska översiktlig och grund analys av problemet. Men likväl föreslog man en nedläggning. Det låg liksom i luften att tycka illa om Rikskonserter. Man tillsatte efter att propositionen lagts ytterligare en utredning, vars uppgift kan sägas ha varit att undersöka hur man skulle kunna svara på musiklivets behov i bättre utsträckning och skapa något nytt, mer effektivt och ändamålsenligt. Denna utredning – I samspel med musiklivet – tog sikte på handlingen: vad ska en ny musikplattform göra? Hur ska den (åtminstone översiktligt) organiseras? Beslutet var ju fattat – Rikskonserter ska läggas ner, och därför gick man direkt på den nya, kreativa bollen: hur gestalta en ny verksamhet.
En given utgångspunkt var såklart såväl betänkandet Kulturpolitikens arkitektur (SOU 2009:16) och propositionen Tid för kultur (2009/10:3).
Utredningen nämner ytterligare tre utredningar och rapporter som haft inflytande över betänkandet: ”Orkesterutredningen gjorde i betänkandet Den professionella orkestermusiken i Sverige (SOU 2006:34) vissa överväganden som har betydelse för hur en nationell plattform för musiken bör utformas. […] Utredningen har även använt två av Konstnärsnämndens rapporter som underlag. Dels Konstnärerna och kulturpolitiken av Per Svenson och dels Fredrik Österlings rapport Komponisterna i Sverige. ”
Det faktum att jag var huvudsekreterare i Orkesterutredningen samt skrev den andra rapporten som bildade bakgrundsraster för denna nya utredning färgar så klart det jag nu skriver. Jag var också mycket aktiv i de diskussioner som fördes på flera olika nivåer av musikliv och kulturpolitik och som på olika mer eller mindre vingliga vägar ledde fram till dagsläget. Jag tror mig ana vad som var utredarnas ambition – eller i vart fall vilken anda diskussionerna genomsyrades av. Utredningen talade (under en extremt kort och pressad utredningstid) med ett stort antal av musiklivets företrädare. I musiklivet rådde en blandning av upprördhet och pionjäranda. Många såg chansen: äntligen skulle konstnärerna själva få tillfälle att styra över resurserna i den kommande ”plattformen”. Inga fler beramade Rikskonserterdelegationer som flög, bussades, eller tågades omkring på festivaler. Nej, nu skulle en effektiv organisation till som (närmast på volley) snabbt och effektivt kunde svara på musiklivets verkliga behov. Ett ledord blev kvickt ”musiklivet kan själv”, något som anammades också av utredningen.
Inga påstått tungfotade företrädare som riktningslöst irrade land och rike runt med Rikskonserterloggan framför sig.
Nej. Nytt, smart och effektivt.
Jag tilltalades själv av detta, och lämnade flera olika typer av muntliga såväl som skriftliga bidrag. Handlingsplan för den nutida konstmusiken, skrivet tillsammans med Stefan Östersjö och Sven Rånlund är ett exempel. Kontentan är att den mylla ur vilken den nya myndigheten kom till var av blandad art.
Lika delar missnöje, frustration och framtidstro låg i drivbänken.
Då förslaget kom att docka ett par verksamheter från gamla Rikskonserter samt den nya plattformen med de existerande Statens Musiksamlingar höjdes några ögonbryn. Det var kanske inte en myndighet man typiskt sett förknippade med bilden av utåtriktad action, men samtidigt: myndighetsformen borgade för en helt annan insyn än stiftelseformen som Rikskonserter löd under. Men icke desto mindre. Redan på skrivbordsstadiet var det tydligt att den som än axlade uppgiften att styra denna delvis nya skuta skulle stå inför gigantiska utmaningar som ledigt fördelade sig på (åtminstone) följande områden:
- Något nytt skulle skapas – plattformen. Hur? Rekrytering av personal, analyser och strategier skulle (eller borde) utformas. Ordningen tycktes viktig för att inte navigera fel, med tanke på debattklimatet.
- Delar av utredningen och förordningen skapar ytterligare behov av tolkning för att kunna skapa en hållbar ”praktik”
- Det gamla, Caprice och EMS skulle fogas till det ännu äldre. Men också till det ”nya”.
- Av allt detta skulle skapas en helhet.
- Förväntningarna från musiklivet var skyhöga. Man hade sett pengar trilla i väg -också för avvecklingen av Rikskonserter. Det tycktes vara viktigt att snabbt komma i gång med bidragsgivningen. Eller var det verkligen det som var prio 1? Frågorna behövde i vart fall besvaras.
- Det är rimligt att anta att det i de redan befintliga verksamheterna, som utvecklats över tid, med en egen drivkraft och organisatorisk integritet, också fanns processer igång sedan tidigare (några definieras i utredningen) – processer som nu skulle tvingas in i nya riktningar. Oklart alltså vilka.
- Sist men inte minst: hur skulle man lösa ut den strategiska, organisatoriska och innehållsliga utmaning som kombinationen av kulturarvsmyndighet och plattform skulle komma att innebära?
Organisatoriskt står alltså den som anställdes som GD inför något långt mer oöverskådligt än en 12-stämmig fuga satt för två trumpeter utan datorstöd. Det var och är ett formligt nystan av förväntningar, organisatoriska utmaningar, föreställningar, tågordningar, traditioner – och faktiskt: en dos ”hipfaktor”. Någon sa under arbetet med utredningen att GD-positionen skulle bli Sveriges finaste musikjobb. Och en annan viktig aspekt: musiklivet var grundligt trött på att vara föremål för utredningar.
Ja. Nu fick det väl ändå vara nog. Orkestrarna hade fått nog. Länsmusiken med. Det fria musiklivet och även den internationella verksamheten (bl.a. i utredningen om gränssnittet mellan SI och KUR) hade också speglats. Det var många som tyckte att ”nu var det väl fan ändå bara att ta rodret och köra”. Detta är relevant för sammanhanget, eftersom bara en liten del återspeglas i förordningstexter och instruktioner. Hela grejen vilar ju på att det i botten funnits fysiska människor som uttryckt starka åsikter. Åsikter som i sin tur filtrerats genom systemet och blivit till mer eller mindre transparent instruktionstext. Låt oss titta på den styrande förordningen för Statens Musikverks verksamhet (mina understrykningar):
1 § Statens musikverk har till uppgift att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som är präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska också främja utvecklingen av ett professionellt musikliv.
Statens musikverk ska vidare dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra teaterns, dansens och musikens kulturarv.
Vid myndigheten bedrivs arkiv-, biblioteks- och museiverksamhet.
2 § Myndigheten ska särskilt
1. vara en resurs för musiklivet genom att som konstnärlig samarbetspart tillvarata initiativ från musiklivet och koordinera och stödja samverkansprojekt av nationellt intresse inom musiklivet,
2. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika samlingar och dokumentation av teaterns, dansens och musikens kulturarv,
3. verka för ökad kunskap grundad på samverkan med universitet, högskolor och andra samt förmedla denna kunskap inom sina olika verksamhetsområden,
4. vara en plattform för kontaktförmedling och bildande av nätverk i musiklivet samt en nationell part vid internationellt samarbete,
5. pröva frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet,
6. genom återutgivning av musikinspelningar som myndigheten förfogar över främja tillgången till konstnärligt intressant musik, och
7. upplåta studior åt professionella tonsättare och ljudkonstnärer inom den elektroakustiska musiken och ljudkonsten för produktion, utvecklingsarbete och utbildningsverksamhet.
Samtliga understrykningar (som så klart kan göras annorlunda och med ännu högre grad av utmaning) är enligt min åsikt ord och påståenden som alla fordrar definitioner – en sorts ”exegetik” samt en specifik och metodisk strategi för att bli brukbar. Det är här instruktionen – med varm hand – överlämnas åt verksledningen. Det är verksledningen som ska få kontrapunkten att lösa ut sig. Det illustrerar alltså komplexitetsgraden – utmaningen. Men också behovet av rediga svar.
Dyra lärprocesser?
Ett musikliv som utretts på längden och tvären skulle nu äntligen få den myndighet som skulle bringa reda och stabilitet i ett av hätska debatter skakat musiklandskap. Det är därför intressant hur man axlar uppdraget. Här är det som sagt många parallella processer. Flera är redan igång och ytterligare några adderas.
Samverkan med myndigheter och det s.k. civila samhället är en viktig del av uppdraget och en delvis intressant poäng med den senaste kulturpolitiska reformen. Så här redovisar Statens Musikverk i årsredovisningen 2012 sitt förhållningssätt till detta uppdrag:
”För att kunna hålla en hög kvalitet på arbetet måste Statens musikverk samarbeta och samverka med myndigheter och andra aktörer. Ibland är det frågan om regelrätta samarbeten som centralmuseernas gemensamma telefonväxel och samarbetet med Kungl. biblioteket, Umeå universitet och Sveriges Radio. Ibland handlar det mer om samverkan för utbyten av erfarenheter och annan information.
Förutom nedan beskrivna samarbeten kan även nämnas att myndigheten är aktiv medlem av Riksförbundet Sveriges museer samt deltar i en arbetsgrupp knuten till Samordningssekretariatet för digitalisering (Digisam) vid Riksarkivet. Vi bedömer att resultatet av samverkan och samarbeten varit gott, att det har höjt kvaliteten på arbetet och tillfört myndigheten kunskap.” (Ur Musikverkets årsredovisning 2012)
I ovanstående, som är förtexten till en lång lista över vitt skilda samarbeten och projekt som genomförts, får man inte intrycket av att man är riktigt klar över betydelsen av samverkan. Samverkan förstås ännu 2013 i den kulturpolitiska myllan som en av nycklarna till utveckling och framgång – ett s.k. buzz word. Men hos Musikverket tycks inte begreppet samverkan riktigt ha nått en strategisk nivå. Då hade vi kanske kunnat förvänta oss en sammanställning av konkreta strategiska syften och mål med samverkan, av typen ”Vi väljer att samverka med dessa därför att.” eller: ”Då vårt uppdrag stipulerar att…så väljer vi att…”
Exegetiken får alltså istället formas av verksamheterna själva: det som görs är det som görs, i avsaknad av en överskrift av från ledningen som på ett tydligt sätt anger färdriktningen. Det hela liknar en truism. Under rubriken ”samverkan med andra aktörer” berättas det om Musikplattformen att:
”Musikplattformen har under 2012 haft stöd av Kulturrådets verksjurist kring avtalsfrågor. Ett förslag till ramavtal rörande tillhandahållande av juridiska och administrativa tjänster från Kulturrådet för Statens musikverks räkning har därför tagits fram. I samband med ansökningar om projektstöd sker kontinuerliga avstämningar mellan Musikplattformens, Kulturrådets och Konstnärsnämndens handläggare kring ansökningar i syfte att kvalitetssäkra processen och tydliggöra de olika bidragsformerna. Kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan de olika myndigheterna bidrar till högre kvalitet i handläggningen av ärendena.”
Det vi kan utläsa, förutom den inte helt självklara sista meningen, är att man pratar om hur ansökningarna ska se ut med andra myndigheter för att ”kvalitetssäkra”, ett verb som det finns olika typer av förståelse för.
Reality check.
Här är hela kulturlivet i färd med att reformera sig. Musiklivet inkluderat. Kulturplaner skrivs och positioner flyttas as we speak. Man kanske kunde ha förväntat sig en positionsförklaring. Den medges nämligen av instruktionen:
§1. Statens musikverk har till uppgift att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som är präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska också främja utvecklingen av ett professionellt musikliv.
Återigen mina understrykningar. Denna portalparagraf för musikverket torde föranleda en tanke som bottnar i den grundläggande frågan: ”Hur?” Hur ska statens musikverk ”främja ett varierat musikutbud i hela landet”? Denna fråga borde, enligt min mening, ha genererat ett inledande och grundläggande strategiskt övervägande för arbetet. Som – innan man förlorar sig i ( i sig viktiga) detaljer runt utformningen av ansökningshandlingarna – borde satts på pränt. Inte minst därför att musiklivet var svältfött på ett annat buzz word: transparens.
Till exempel menar jag att också de sedan tidigare myndighetsklassade verksamheterna – biblioteket, muséerna mfl – hade kunna bli en tydlig och aktiv del av den av mig efterlysta strategin.
Det som händer, hösten 2011 är (grovt förenklat) följande:
- Man annonserar att man upphandlat en firma som ska landa en ny webbplattform.
- Man delar (efter visst strul med gränssnitten för bedömning) ut 10 miljoner kronor till ett stödstörstande musikliv.
- Det rekryteras personal till plattformen.
- Det anställs ytterligare ett antal nya människor – bl.a. en administrativ chef.
Ännu 2013 hittar vi inga strategier (annat än för barn och unga) på webbplatsen bland de ”viktiga dokumenten”. I redovisningen för 2012 talas om en strategi för det internationella arbetet, vars fas 1 tydligen är under implementering, baserad på lite olika rådslag, samt förmodligen även den rapport man beställt av den tidigare mångkultursamordnaren.
Det Konstnärliga rådet.
Vid tillträdet i maj 2011 intervjuas Stina Westerberg av flera tidningar. Man får intrycket att hon är full av energi inför detta ”världens roligaste jobb”. Hon ger också intryck av att vara otålig – man har redan 2011 tio miljoner kronor att fördela. ”- hur vi kommer att backa upp det fria musiklivet? Jag vill inte föregripa vårt konstnärliga råds arbete, men en önskan jag har är att komma igång ganska fort” säger hon i Sydsvenskan.
Den här första tiden är det mycket som hänvisas till det konstnärliga rådet – d.v.s. ansvaret för vägvalen för den nya plattformen, själva det som musiklivet väntar på, vilar tydligen på några av regeringen utsedda konstnärer – musiker och komponister till en del, producenter till en annan del. Här uppstår några strukturella frågor som ändå delvis får svar i instruktionen. En av dessa frågor är (då musiklivets frågor varit så svårlösliga, då bataljerna om pengarna under Rikskonsertertiden ibland varit mycket utmanande etc): är det rimligt att lägga hela ansvaret på det strategiska arbetet på en grupp konstnärer, varav endast ett fåtal har erfarenhet av strukturellt och strategiskt kulturpolitiskt arbete på nationell nivå? I de fall de ändå besitter den erfarenheten skulle de kunna sägas delvis representera särintressen.
Risken är så klart också stor att konstnärerna går in i arbetet med helt olika förutsättningar och kapaciteter. En tillgång i vissa fall, men då det handlar om pengar, rättsäkerhet och musiklivets utvecklingsbehov är det nog viktigt att försöka hitta någorlunda jämbördiga parter i en grupp som ges relativt sett mycket makt.
Om instruktionen är det enda de har att hålla sig i, kan färden nämligen riskera att bli mycket vinglig. Och det vore inte konstigt. Flera av rådets ledamöter är i högsta grad aktiva i musiklivet. Risken för olika jävssituationer är uppenbar, något verket uppmärksammat genom att anslå sin jävspolicy under rubriken viktiga dokument.
Men i instruktionen hittar vi hur det (åtminstone antydningsvis) är tänkt att fungera:
Särskilda organ
9 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Konstnärligt råd och som prövar frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet. Rådet är rådgivande i strategiska frågor som rör bidragsgivningen.
10 § Rådet består av myndighetens chef, som är ordförande, och högst åtta andra ledamöter.
Rådet är beslutfört när ordföranden och minst hälften av de andra ledamöterna är närvarande.
11 § Rådet ansvarar för sina beslut. Rådet ansvarar för sin verksamhet inför myndighetens ledning.
Alltså: Rådet är bara rådgivande i strategiska frågor. Rådet är dock beslutande i bidragsfrågor. Det betyder att ansvaret vilar på GD att faktiskt utforma strategierna. Därom råder inga tvivel. Viktigt eftersom GD bör också vara den som besitter en helhetsbild och ett strategiskt försteg in i de olika komplexa frågorna. GD bör också, som ordförande i gruppen, kunna balansera och i vissa fall kanske kompensera effekten av (eventuella) icke jämbördiga styrkeförhållanden. D.v.s. – för att kunna ansvara, bör GD ha en egen ”exegetik” baserad på instruktionen och det generella uppdrag som rör inte bara plattformen utan också myndigheten i stort.
Oftast då man ”riggar” olika system, ser den kloka beslutande instansen ( i det här fallet departementet) till att tydliggöra ansvarsfrågan. För att det inte ska råda något tvivel om var initiativet ligger och – i värsta fall – vem som ska få kritik om något går fel. I fallet det konstnärliga rådet har man skapat både hängslen och livrem. Dels därför att den högst ansvariga i rådet, ordföranden, är densamma som myndighetens GD. Dels också därför att ”rådet ansvarar för sin verksamhet inför myndighetens ledning”, som ju redan är ordförande. Så GD har alla möjligheter – och skyldigheter – att leda och fördela arbetet. Klart är att GD ska förhålla sig lyhörd till gruppen. Men agendan måste också sättas av den som är högst ansvarig, och det av självbevarelsedrift – GD får nämligen svårt att utanför rollen som ordförande underkänna arbetet i konstnärliga rådet. Det går alltså inte för GD att peka på konstnärliga rådet och mena att besluten vilar hos dem – GD leder ju själva jobbet!
Avseende strategi såväl som bidragsbeslut (vilka är frågor som egentligen självfallet sitter ihop) är GD alltså ansvarig.
Åter till myllan. Myllan – och även utredningen (tror åtminstone jag) – önskade att det skulle bli mer musik för pengarna. D.v.s. mindre administrativt spill och mer verkstad. Fler konserter helt enkelt. Hur blev det? Vi vet inte. Vi vet att t ex Stockholms län förlorat ett stort antal internationella akter genom Rikskonserters nedläggning. Inget talar för att detta hål har lagats. Tvärtom. Genom bristen på strategier hos Stockholms läns landsting har snarare möjligheterna att genomföra subventionerade konserter i Stockholmsregionen (för det fria musiklivet) ytterligare minskat. Över en femårsperiod är det i storleksordningen 500 konserter som antas försvinna genom Rikskonserters nedläggning. Detta – ”mer musik för pengarna” som var ett av ”myllans” stridsrop förblir oadresserat. Det finns inte i återrapporteringskraven, och inte heller i årsredovisningen.
Fler frågor saknar svar. Vad betyder det – strategiskt för svenskt musiklivs utveckling – att det i fallande ordning finns flest musiker i Stockholm (drygt 53% enligt en SCB-undersökning som Musikalliansen beställt), därefter Göteborg, och sedan Skåne? Är det bästa – sett ur svensk musiklivs perspektiv – att söka balansera den negativa avflyttningen av musiker från de mindre befolkade länen med att särskilt stötta projekt därifrån, eller finns det andra relevanta sätt att gripa sig an uppgiften? Hur ska de värdefulla energierna i plattformen egentligen fördelas?
Sedan: man kan förstå viljan att snabbt dela ut pengar. Någon kallade det Panem et circenses – bröd och skådespel. Varför? Jo. Trycket mot strukturen. Talet om förlorade år. Den tid som Rikskonserter skars ned och den inledande avvecklingstiden var det mycket som stod still. Frustrationen var stor. Naturligt då att snabbt dela ut pengar för att blidka den opinion som länge klagat högljutt över tillkortakommandena.
Men tillvägagångssättet är problematiskt.
Vägledningen som gavs i instruktionen fordrade tolkning. Nu kom pengarna att spridas ut innan man riktigt hunnit omfatta vartåt det hela rimligtvis skulle röra sig strategiskt.
Och plötsligt blir man sittande i ett grovspunnet och landsomfattande nät av nya förväntningar. En helt ny process startas som får sin egen dynamik.
Och strategierna är långt ifrån på plats ännu 2013. Genom de delvis otydliga signaler som sändes, de ansökningsformulär som i all hast sattes ihop, skapades många och motstridiga förväntningar i musiklivet. De som fick pengar förväntade sig något, och såg sig som en del av en ny och modern modell. De som inte fick pengar funderade över vad som gått fel trots positiva signaler. Hur tydliga var kriterierna? I en serie turer var det länge oklart huruvida Länsmusiken skulle kunna vara värd för projekt eller inte. Nu är svaret troligen ja. Tidigare troligen nej.
Jo, kan man invända, det är ändå naturligt att en ny myndighet prövar sig fram. Ting tar tid, som det heter. Visst. Så kan det vara. Och musiklivet skiljer sig inte från andra kulturområden på en punkt: får tillräckligt många tillräckligt röststarka sammanhang pengar så blir det inte så mycket diskussion. På så sätt kunde man köpa sig tid att göra den nödvändiga analysen. Musiklivens position var dock lite annorlunda. Ett område som till stora delar är internationellt till sitt beteende. Ständigt uppkopplat på globala konstnärliga förändringsprocesser. För musikliven är därför trovärdigheten allt. En GD som varit frilansande flöjtist kan vara bra. En plattformschef som varit gitarrist kan också vara bra. Men samtidigt handlar det också här om fingertoppskänsla. Det kan vara bra att ha några turnéminnen att dela anekdotiskt med de sökande. Samtidigt är det myndighetsperspektivet som är det intressanta – vad gör man konkret? Och varför?
Men ur ett kommunikativt perspektiv tycks plattformen sikta på att vara du och tjena med musiklivet.
I mitt nätverk hör jag inte sällan om hur Plattformens medarbetare har gett uppmuntrande tillrop till projektpresentationer. Något som gärna blir en besvikelse när de som uppenbarligen förfogar över frågan (det konstnärliga rådet lett av GD )- säger nej. Här riskerar man att skapa ett trovärdighetsproblem. Är sedan den interna dynamiken i rådet delvis icke jämbördig finns det inte mycket för plattformens tjänstemän att ta spjärn mot. Om det inte finns en strategi – vid sidan av allmänt hållna prioriteringar – och om inte det konstnärliga rådet leds av GD i analogi med de instruktioner som GD gett till sin plattformspersonal skapas en suddig bild av tärningskastande. Samma bild som dessvärre hängde fast vid Rikskonserter. Återigen saknar åtminstone jag alltså den ”verksegna” positionen. Vart vill plattformen med sitt arbete? Ska plattformen vara kompletterande? Strategiskt ledande nationellt/internationellt? Passivt/aktivt i relation till det som sker i musiklivet? Och i så fall hur?
Oklart.
I avsaknad av svar på dessa (samt en serie metodiska frågor) är det svårt att se att plattformens arbete inte riskerar bli annat än en (ändå tydligen inspirerad) tomteverkstad on demand. Intressant nog är det endast i Musik och teaterbibliotekets del av årsredovisningen 2012 som det framgår att man där arbetat efter en idé om syfte och mål. Man redovisar här konkreta projekt som haft tydliga och avgränsade syften, och som också av allt att döma är relevanta för musiklivet. Jag går tillbaka till årsredovisningen 2012:
”Sedan starten 2011 har Musikplattformen varit i kontakt med stora delar av svenskt musikliv. Detta har skett genom ett flertal besök i hela Sverige men även i flera internationella sammanhang. Statens musikverk har även arrangerat ett internationellt samråd tillsammans med Kulturrådet och Konstnärsnämnden samt genomfört flera projektträffar för de beviljade och pågående projekten. Extra fokus har lagts på att lyssna på de olika aktörerna och verksamheternas behov samt att formulera Musikplattformens roll i förhållande till de etablerade organisationerna och det fria musiklivet. Vi har fått en stor överblick och kunskap om förutsättningarna för nyskapande samarbetsprojekt. Genom detta arbete skaffar sig myndigheten kunskap om hur behoven ser ut för formandet av fortsatta strategier både nationellt och internationellt. Vi har också genom dessa utåtriktade insatser sett ett ökat antal ansökningar från de regioner vi besökt.”
Vi var många som trodde att verket i sin nya form skulle ta vid där diskussionerna slutade vid Rikskonserters nedläggning. Att vi inte skulle behöva ha samtalen igen – de samtal som uppfattats som repriser redan för snart tio år sedan. Utredningar fanns. Slutsatser och indikationer fanns. Nu tycktes det plötsligt som om Musikplattformen valde att börja om.
Det var som om man sa: ”Nu ska vi lära oss det här området.” Självklart är det positivt med en myndighet som med glad och kamratlig – närmast intim ton – närmar sig sitt område. Beskriver man det ur ett positivt perspektiv kan man säga att det är skönt med en myndighet som inte tror sig vara bäst på allt.
Det var ju en del av kritiken mot Rikskonserter.
Samtidigt, menar jag, är det djupt problematiskt att det inte finns några tydliga signaler om de aktiva valen, och hur de samspelar med myndighetens strategiska uppdrag – de handlingar som ska vara relevanta i relation till musiklivets utveckling. Det tycks som sagt som om plattformens (mycket trevliga) medarbetare fortfarande lär sig om sitt ”fögderi”. En serie rådslag har genomförts. Många regionala besök som dels ägnats åt att förklara verksamheten men också till att lyssna av. Sympatiskt, men också en smula oroväckande. Har inte Musikverkets ledning en egen analys vid det här laget? Jag var ett av de kanske mer förvånade intervjuoffren under arbetet med en rapport om det internationella perspektivet. Frågor jag vet att jag (och andra) svarat på förr ställdes åter.
Återigen reser tjänstemän runt för att ”lära känna” musiklivet. ”Förstå sammanhangen”. Jag tänker att det var precis det vi ville bort ifrån. Missförstå mig inte. Självklart ska omvärldsbevakningen vara en viktig del (som kan ske i många olika – mer eller mindre kostsamma – former). Men ska den verkligen 2013 vara i centrum till förfång för behovet att konkret utarbeta strategier? Tänk. Föreslå något, gör något!
Alltså: med ledning av att musiklivet utretts så mycket, borde det redan finnas tillräckligt många pusselbitar för att initialt kunna lägga en del av pusslet. Annars verkar det som om musiklivet sedan (åtminstone) 2004 (snarare sedan 1970-talet), varit i en samtals- hearing- och seminarieloop, som snart börjar påminna om John Cages evighetsverk As SLow aS Possible, som började spelas 2001 och har en förväntad durata på 639 år.
I dag verkar plattformen som ett enda stort ”vad tycker ni?”. Om jag ska vara lite hård. Örat mot marken är bra. Men man bör ha en idé om vad det är man ska lyssna efter. Den idén är för mig skymd av elliptiska (och icke definierade) kvalitativa begrepp som alla verkar koka ner till enskilda människors ställningstaganden. I början på detta avsnitt strök jag under orden fortsatta strategier. Den skrivningen antyder att det således redan finns strategier att fortsätta på. Jag har inte hittat dem. Men detta är som sagt ingen utredning. Jag skriver som privatperson och har kanske tappat stinget vad avser letande. Kanske de återfinns i de olika verksavdelningarnas verksamhetsplaner. Jag kanske får komma tillbaka då jag gjort hemläxan. Ändå: jag kan tycka, med det tidigare sagda om i vilken mylla reformen genomfördes, att det borde vara lätt att hitta just strategierna.
Synliggörandet viktigare än tillgängliggörandet?
En kraftfull satsning på marknad och kommunikation görs tidigt i det nya verket.
Ökningen 2011 är på drygt fem miljoner från föregående år, om jag läser rätt. Samtidigt – i årsredovisningen för 2011 – flaggar man för att hyreskostnaderna skulle komma att öka under 2012. Det ligger antagligen kollektivavtal i botten som också stipulerar förutsebara kostnadsökningar.
Självklart finns det relevans i att synliggöra det nya. Men frågan är hur bråttom det bör vara – och till vilken prislapp? Då man ännu 2013 tycks befinna sig i en omorganiserande fas – med MBL-protokoll som sjösätter en ny organisation (vilket oavsett hade varit att vänta givet nya uppdrag och nya krav) – kanske det hade varit klokare att vänta. Något som borde varit lätt att förutse. Kanske var det för bråttom med att dansa upp som den läckra nya myndigheten. Kanske fanns det andra skäl att tränga in förvaltningsanslagen i ett hörn.
Man anställer nya människor. För att hjälpa till med de organisatoriska utmaningarna – en administrativ chef. För att hantera den nya webbplattformen en webbredaktör. Och några till. Bland de framtida anställningarna föreslås en GD-assistent. Och för detta ska det beredas utrymme inom ramen för förvaltningsanslaget minus de 25 miljoner som är reserverade för plattformens bidragsgivning. Och man kommunicerar järnet, detta med en ton som är ovanlig i myndighetssverige. Det är inte fel – utan snarare nödvändigt – att ibland byta tonalitet.
Men där är något med fingertoppskänslan. För det blev samtidigt svårt att veta vems röst det var som talade och varför. Det formligen exploderade av synliggörande av verket. Seminarier. Twitter. Med mera. För en institution som lever av publika intäkter och sponsorer kan det vara en nödvändighet att ständigt ompröva sin position och vara aggressivt på hugget kommunikativt. Men för en myndighet är kanske uppdraget och tillgängligheten det viktigaste – och här tror jag det är lätt att förväxla signalsystemen. Att tillgängliggörandet och det strategiska arbetet (som ännu inte fått någon tillräckligt tydlig och konkret avsättning) kan råka växlas in mot synliggörandet som påminner mer om en rent producerande institutions behov av varumärkesstärkande åtgärder. Men verket – och framförallt plattformen – skulle ju bli en strategisk medspelare. Som av egen kraft kunde bidra till musiklivets väg mot kvalitetsutveckling. Om man väljer en väg där man återigen premierar enligt en illa balanserad smörgåsbordsmodell, där hänsyn inte tas till hur de tidigare reformerna på musikområdet slagit i landet, riskerar man snart hamna på samma ställe som Rikskonserter. Om man inte kan vara en skarp och tydlig part blir också gränsdragningen gentemot andra myndigheters arbete mycket suddig. Vem kan i dag säga att satsningarna från Kulturrådets sida eller Konstnärsnämndens sida skulle vara mindre strategiskt viktiga eller för den delen mindre strategiskt välövervägda i relation till musiklivets behov? Redan 2011 skriver Andreas Engström en intressant och kritisk artikel om Musikverkets kommunikativa ambitioner. http://www.nutidamusik.com/2011/09/grumlig-journalistik-nar-statens-musikverk-bygger-varumarke/
Så. Åter till där det började.
Den här texten syftar till att lyfta frågor. Frågor som jag menar har bäring på helheten som kallas Statens Musikverk. En förlåtande attityd behöver anammas på en nivå. Det är, som jag skrev inledningsvis, ett ”nystan”. Men nu är det skarpt läge för Musik- och teaterbiblioteket. Och detta utan konsekvensanalys. Samlingarna har också – likt musiklivet i övrigt – genomlysts i olika utredningar genom åren. Omflyttningar och huvudmannaskapsförändringar har gjorts (och bearbetas förmodligen delvis fortfarande internt). Jag menar att det är en anmärkningsvärd brist på elegans att på detta sätt – och utan tydliga och hållbara strategiska förklaringar dra på sig musiklivets ilska. För den måste varit förväntad. GD:s tystnad väcker förvåning. Det kanske finns skäl till detta som jag inte förstår. Allt nog.
Denna långa drapa handlar egentligen om en sak (som kan vara svår nog), nämligen: tydliggör idéerna!
Det är en komplex uppgift att docka en kulturarvsmyndighet (som dock är en vital del av ett levande musikliv) med idén om plattformen. För har är det inte ”bara” musiklivet utan också teaterlivet som berörs av eventuella förändringar. Förståelsen för arkivens och bibliotekens centrala roll för det som är här och nu måste finnas med som en grundläggande ingång för alla dockningsförsök. Modernisten Pierre Boulez skrev en gång en artikel där han uppmanade samtiden att göra upp med historien genom att bränna biblioteken. Det är det ju ingen som föreslår i dag, tack och lov. Men om inte delarna är uppkopplade mot helhetens strategi (och omvänt) riskerar det ändå att självantända.
I ena vågskålen har vi förväntningarna, hoppet och ibland frustrationen. I andra änden har verket möjlighet (och uppdraget om) att ge svar. Eller i vart fall försök till relevanta svar. Det är min läsning av situationen. Detta är verksledningens utmaning och som också är nyckeln till utveckling.
”2012 har ägnats åt en genomlysning av hela myndighetens verksamhet och åt att vidareutveckla Musikverkets hela uppdrag. Inte minst är det uppdragen vad gäller teaterns kulturarv och det digitala tillgängliggörandet av våra samlingar som kräver omprioriteringar i verksamheten och utveckling av nya samarbeten.”
ur GD:s förord, verksamhetsberättelse 2012.
”Musik- och teatermuseet står inför en spännande utveckling med renovering och ombyggnad av lokalerna och en ny framtoning som ska lyfta fram hela Musikverkets verksamhet. Utmanande och inspirerande.”
ur GD:s förord, verksamhetsberättelse 2012.
”För mig själv har året också präglats av frågeställningar kring hållbarhet och globalisering och de stora utmaningar mänskligheten står inför när det gäller övertrassering av jordens resurser. Detta kräver fantasi, kreativitet och uppfinningsrikedom och där har konsten och konstnärerna en viktig roll, något som Musikverkets fantastiska medarbetare har arbetat med på olika sätt under året.
Med ett sådant år i ryggen ser jag fram mot 2013.”
ur GD:s förord, verksamhetsberättelse 2012.
