Musiken och politiken

Lars Strannegård, rektor för Handels tillika styrelseledamot i Kulturrådets styrelse, varnar för konsekvenserna av att politiker rör sig med en ofta instrumentell syn på kultur. Och många är vi som tröttnat på det eviga ifrågasättandet av  existensberättigande och på frågan ”men vad är det bra för?”.

Kan inte kulturen bara få existera i sin egen rätt?

I politikens natur ligger dock att man går till val just på instrumentella perspektiv. Satsningar på det ena bör leda till – eller vara ett instrument för – det andra. Kulturens instrumentalisering är således en naturlig följd av att kulturen ingår i ett politikområde. Att bevisa nyttan med något är liksom en ryggmärgsreflex för det politiska djuret, och en del av definitionen av vad politik handlar om.

Desto mer förvånande är det att (så här i valtider) få politiker snappat upp de senaste decenniernas många forskningsrön och kliniska tester, och gjort politik på musik. Mängden forskning (svensk såväl som internationell) om musikens goda verkningar för hälsa, språkutveckling, intelligens, problemlösning och välbefinnande är utan jämförelse: ingen annan konstform tycks som musiken ha kapacitet att vara verksam för hela människans utveckling. Här har vi ett konstområde som, intelligent använt, skulle kunna bidra till såväl konfliktlösning som inlärningskurvan i den svenska skolan. Genom ett strategiskt arbete med att knyta professionella krafter till forskning och skola kunde en ny skola skapas – baserad på en musisk lyhördhet för tonfall, tempo, individualitet och samspel.

Men just den aspekten kanske är för komplex, och frigör musiken från sitt traditionella vilthägn. Men med en gränslös förståelse av vad musiken är och kan vara för människan kan den uppmärksamme ana att musiken har potential att vara en pulsåder rakt genom snart sagt alla politikområden. Tänk den skolminister som skulle förespråka minimum åtta timmars musik i veckan för att komma tillrätta med PISA-resultaten…

Nä – de instrumentella perspektiv som oftast används handlar om mätbara ekonomiska och publika mål. Och här blir riskerna uppenbara för kvalitativa ras på flera nivåer.

Ett annat politiskt perspektiv på musiken är de senaste årens olika reformer, och på vilket sätt de påverkat möjligheten till utveckling av musiklivet.

Under 2014 har vi återigen haft en debatt kring en orkester som hotats av nedläggning. Genom att reducera orkestern i fråga, Marinens Musikkår, till en ekonomisk fråga hade man så när lyckats. Efter massiv kritik aviserades att en utredning ska tillsättas. Orkestern är momentant räddad. Jag har sett samma mekanismer förr.

Musikverket, som skapades bl.a. i kölvattnet av nedläggningen av Svenska Rikskonserter har kritiserats av bl.a. Kungliga Musikaliska Akademien. En del av den samlade kritiken gick ut på avsaknad av strategiska ingångar: på vilket sätt förhåller sig musikverket till de verkliga behoven i musiklivet? Blev det fler konserter? Förhåller sig staten, genom musikverket, smartare och mer komplementärt stödjande nu än på Rikskonserters tid?

Nja.

Sverige och den svenska staten saknar en strategisk hållning ifråga om musiken och dess betydelse som konstform – men saknar också en hållning till den enorma instrumentella kapacitet musiken utgör. Det litteratur- och teatercentrerade svenska kulturlivet har lobbat fram nationella lässatsningar, bibliotekslag och andra skyddsmekanismer.

För musiklivet har en myndighet inrättats vars kraft och kapacitet är marginell i jämförelse. Istället har nya möjligheter för erosion av den musikaliska jordmånen skapats.

I det nya kulturpolitiska landskapet är orkestrarnas existens en öppen fråga som helt ligger i ett opinionsskakigt knä bestående av regionala politikers förståelse och kärlek. Det fria musiklivet får sätta sitt hopp till att frånvaron av analys hos Musikverket ändå kan ge en liten slant för projektarbete. Statens armslängd har ökat.

Musiklivets infrastruktur är alltså lång ifrån färdigbyggd.

Inom allt samhällsbygge krävs både underhåll och utveckling.

I stockholmsregionen väntar t.ex. musiklivet med spänning på om det (under den kommande mandatperioden) kommer tas några framåtsyftande grepp för inte minst det fria musiklivets möjligheter att formulera sin konst. I jämförelse med resten av landet är Stockholm kraftigt underfinansierat, samtidigt som såväl mängden musiker som antalet människor i regionen borde vara skäl nog för en kraftfull satsning.

Det finns att göra. Jag (med många flera)  är villiga att satsa tid och kraft på att hjälpa politiken med sin relation till musikens potential. För medborgarnas och musikens skull. Men vilket parti är berett att arbeta metodiskt, långsiktigt, områdesövergripande och smart med denna fråga?

Berätta, så kommer vi.

 

Tråkigt att ha rätt, del 2.

En kort iakttagelse

Två saker har kommit upp under Almedalsveckan (som jag tillbringar på säkert avstånd från de immiga roséglasen), som rör sådant jag engagerat mig i tidigare:

I en analys av de politiska partiernas syn på musiklivet, publicerad i Symfoni (Sveriges Yrkesmusikerförbunds tidning) i maj, antydde jag en problematik med den nya reformen. Den av så många omfamnade omfördelningen av makt har en inbyggd bromsverkan då inte staten egentligen preciserat sin roll. Politiker från regionerna får tala med tjänstemän på Kulturrådet. En ordning som jag menade skapar problem och riskerar att skapa en sorts ”tryckkokareffekt”.  I en debatt i Almedalen bubblade detta missnöje upp till ytan. Kulturnytt rapporterar om detta under rubriken ”Kulturpolitiker känner sig övergivna”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5904808

Under en annan debatt i Almedalen (arrangerad av Musikalliansen) för fyra år sedan påpekade jag att man riskerade att tappa en del i de kulturpolitiska intentionerna genom sättet på vilket man skapade Musikverket. Jag sa att förmodligen kommer man om några år säga att det skulle vara bra med en nationell samordning av turnéer inom den del av musiklivet som rör sig utanför det man brukar kalla musikindustrin. Kanske skulle denna organisation kunna kallas för…Rikskonserter. I dag fick Kulturministern svar på frågan om det inte behövs just en sådan struktur. De som klagat är MAIS, musikarrangörer i samverkan. Med all rätt. Framförallt minskningen av internationell musikalisk input har minskat radikalt till följd av Rikskonserters nedläggning. I hela landet, men också mycket tydligt i Stockholmsområdet. Musikverket, som ju inte ska syssla med ”produktion”, redovisar inte några siffror på hur mycket konserter som kommer till stånd genom deras bidragsgivning. En av poängerna (och fältropen) under beredningstiden var dock att det nu skulle bli mer musik för pengarna. Men för att det ska kunna bli det krävs en närmast utopiskt fungerande kedja av goda krafter så som systemet är riggat i dag. Det har blivit mer projekt för pengarna, sannolikt. Men ingen har uppdraget att räkna på skillnaderna.

Vi kan dock glädjas åt en ny uppdaterad hemsida.

Kulturministerns rådgivare har inte riktigt gett henne rätt underlag i hennes svar på kritiken. Hon refererar här till en rapport som tagits fram av Musiksverige, vars fokus är de musikindustriella ekonomiska flödena – inte det finmaskiga nät av eldsjälar som sysslar med allt från jazz till nutida konstmusik. I övrigt pekar hon på att det primärt är Musikverket som ska titta på frågan.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5904708

Nå.

Här handlar det om att man inte riggat systemet efter de behov som musiklivet redan 2004 manifesterade, då det hölls en hearing om Rikskonserter. Det behövs både en plattform som får arbeta med produktion och komplementära insatser för inflödet av musik i landet OCH en projektstödjande plattform. Om det sedan är en plattform bestående av de engagerade arrangörerna i MAIS eller en nationell samverkan mellan Länsmusikorganisationerna som ska göra’t låter jag vara osagt.

Men för att det ska fungera krävs givetvis en metodisk infallsvinkel och en nykter analys av var behoven finns.

Men det kanske kommer!

 

Att ha rätt är inte alltid kul.

I mitt senaste blogginlägg kommenterade jag den troliga utgången av interpellationen till Kulturministern angående Marinens Musikkårs överlevnad och framtid. Jag skrev bl.a. så: ”Budskapet kommer peka på att det är Blekinges ansvar. Om Blekinge vill betala, kan staten kanske bevekas ge sig in genom kulturbudgeten.”

Jag tycker inte alltid det är kul att ha rätt. Detta är ett sådant tillfälle.

På Kulturnytt kommer så ett första budskap från ministern.

Där framgår att man menar att Marinen står emot satsningarna på det fria musiklivet.

I klartext betyder det att staten inte själv vill röra i de åtaganden man redan har på institutionssidan.

Beslutet – som jag också förutspått i mitt tidigare inlägg – menar man ligger hos regionen.

Resonemangsmässigt är det svårt att se att följden av ett eventuellt stöd för marinen ur kulturbudgeten måste bli att det fria musiklivet får stryka på foten.

Men genom den modell man nu valt för fördelning av statliga pengar, så kan man säga att de sitter fast i överenskommelserna med regionerna. Statens möjlighet att agera dynamiskt och arkitektoniskt kan sägas vara beskuren.

Men det går, även tekniskt.

Det handlar om vilken typ av förhandlingar man är villig att ta och vilken sorts analyser man är beredd att göra.

Inget annat.

 

 

 

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=478

Statlig blåsmarinad

 

Jag tror det var 2006 som jag första gången kommenterade hoten mot Marinens Musikkår. Det var i SVTs kulturnyheter, och jag minns att jag pekade på det märkliga i att ett såpass stort kulturpolitiskt beslut skulle kunna fattas av försvarsmakten.

Jag minns att jag då tänkte att detta bara var ett första försök att lägga ned dem – en sorts test av opinionen – och att man skulle komma att fortsätta försöka.

Sedan dess har frågan mycket riktigt bubblat upp ett antal gånger. Även blåsarna i Göteborg har i olika omgångar varit hotade. För att inte tala om den lilla orkestern på Gotland. Östgöta Blåsarsymfoniker har också utretts och förslag har ställts om att förändra verksamheten.

Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, hos vilka jag själv arbetade som chef, genomlevde ett (ur kulturpolitiskt perspektiv) fullständigt unikt stålbad baserat på politisk beröringsångest och aktiv ovilja till dialog.

Trots allt orkestern gjort på området (alltjämt uppmärksammade) banbrytande repertoargrepp och varit den första orkester att spela jämnt (i en säsong kallad Skippa Helskägg), valde man att beskriva orkestern som exponent för en dammig kultur som endast älskades av ett fåtal tillfälligt utsläppta från geriatriken.

En nedläggning av detta slag kommer ofta i skov – man flyttar gradvis fram positionerna till det oundvikliga slutet. Först ett test. Sedan ompositionering och nya tag.

Många protesterar mot hoten mot Marinens Musikkår- till och med Horace Engdahl. Frågan beskrivs också ur en mångfald perspektiv.

Nu har Kulturministern kallats till interpellation för att svara på frågan om vad hon kan göra. Kan man utreda frågan om ett nationellt grepp kring orkestern, orkesterformen och genren?

Jag vill lyfta ett perspektiv som jag var inne på i Orkesterutredningen.

Vi pekade då på den nationella betydelsen av närvaron av professionella musiker ute i landet. En närvaro som på blåssidan minskat dramatiskt sedan 1970-talet, då Sverige hade en stor mängd professionella blåsensembler, primärt knutna till försvaret. De flesta har i dag försvunnit.

I olika finansieringsväxlingar och reformer (bl.a. länsmusikreformen 1988) har blåsare blivit till lönemedel som i sin tur blivit till grund för beräkning av statsbidrag. Man kan konstatera att – parallellt med de många blåsarnas försvinnande och den svenska blåsorkestertraditionens utarmning – intresset för traditionella blåsinstrument minskat i kulturskolan.

En slump? Antagligen inte.

Närvaron av professionella musiker i regionerna ger nämligen ringar på vattnet. Grannen, som spelar tuba, inspirerar dottern till att vilja lära sig. Det är konkret och rätt enkelt. Syns man, finns man.

Men också på den professionella nivån är det viktigt med antalet orkestrar. En orkester är också ett kärl för kunskapsöverföring musiker emellan. Här förs en ständig debatt i klingande format om det bästa sättet att spela på – vården av traditionen och den specifika orkesterklangen är en sträng lärare som fostrat och fostrar musiker på hög nivå. Orkestern blir en plats där man anropar traditionen men också prövar det nya.

Det klingande kulturarvet är en sinnrik arktiektur, bestående av levande människor och relationer mellan människor. Ett ständigt pågående samtal om det gemensamma bygget av musiken.

Det orkestrarna gör i sin kulturarvsgärning är en klingande motsvarighet till att få se Uppsala Domkyrka byggas upp på nytt – varje dag en ny variant och med en ny belysning. Detta är en del av musikernas profession, och det är också det som gör summan av orkestrar viktig. Det är svårt att definiera hur många orkestrar man minst behöver för att få till ett kvalitativt utvecklande sammanhang. Men blåsmusiken är nu nära en kritisk massa räknat till antalet.

Frågan om nedläggning (av vilken orkester som helst) är alltså en fråga som förgrenar sig vitt i politikområdena – den rör utbildningspolitiken, konstnärs – och kulturpolitiken. I marinens fall även försvarspolitiken. De osynliga trådar som triggar musiker till allt högre nivå (i en serie spin-off-effekter) är en del av ett skört gods.

Den fråga som Gunilla C Carlsson ställer till Kulturministern kan dock gissningsvis inte leda till några hoppingivande svar. Frågan om regionala institutioner som ska in eller ut ur det kulturpolitiska stödssystemet är inte längre en fråga regeringen förfogar över, efter den senaste reformen på kulturområdet (den s.k. samverkansmodellen). Det är regionerna som äger frågan. Budskapet kommer peka på att det är Blekinges ansvar. Om Blekinge vill betala, kan staten kanske bevekas ge sig in genom kulturbudgeten.

Man kan säkert utreda frågan. Det är kanske inte så troligt dock att en sådan utredning lyfter fram de ovan redovisade perspektiven och inrättar ett Statens Fastighetsverk för våra skört tvinnade (och i högsta grad levande) orkesterbyggen med månghundraåriga rötter. Den nuvarande inriktningen är ju att statens ska (och har) backat från möjligheten att påverka beslut av denna dignitet.

Missförstå mig inte – jag sätter inte likhetstecken mellan orkestrar och gamla hus. Jag försöker visa på vissa tankemässiga ojämnheter då det gäller synen på kulturella värden.

Hus ska bevaras till varje pris. Men partituren som skrevs för 2-300 år sedan (och även den nya musiken) är liksom ingenting utan att de får kropp, materialiseras genom kompetenta musiker och orkestrar.

Kanske är det för att man inte riktigt ser hur det som byggts upp skapar näring och luft åt så mycket mer än bara fasta kostnader. Musikens slott och kojor med skyddsvärde är ju så abstrakta i förhållande till hederlig marmor.

Eller kanske inte? Kanske nästa steg är att låta regionerna själva bestämma över alla historiska byggnader i Sverige?

Koppla bort Riksantikvarieämbetet och låt underhållskostnaderna bestämma huruvida ringmuren ska få vara kvar eller ersättas av ett mer kostnadseffektivt plank med vidhängande betalparkering.

Vem vet.

Janus – de sociala mediernas revolutionär

I dessa tider är politik allt viktigare.

Allt viktigare blir också förmågan att styra rätt bland blindskären när du bär ett politiskt förtroende. Det är några av retorikens grundpelare:

Känn den du talar till. Känn ditt ämne. Och var sann mot din berättelse.

Att försvara regnskogen eller rättvisa för Nordafrikas folk samtidigt som du sitter i oljebolagsstyrelser med råa kapitalistiska värderingar är inte trovärdigt. Inte heller är det speciellt konstruktivt för dig som ”aktivist” eller ”revolutionär” med humanistiska rättvisevärderingar som grund att parallellt verka för oppression och tystande av debatt.

Jag ska berätta historien om Janus.

Janus är poppis hos den ström av människor som nu söker efter hjältar som står upp för rättvisan.

Jag hör själv till denna ström av människor.

Är själv en frukt av 60/70-talsuppväxtens dubbla budskap: ”tänk kritiskt…men hylla kollektivet.”

Men jag ser i dag, efter uppgörelsen med 70-talets lätt radiostyrda metaforer och ideologiska måsten, en poäng med att finnas med i strömmen.

Den goda strömmen.

Så länge den också medger den där Life of Brian-grejen.

Närhelst någon säger: ”You’re all individuals”, och massan svarar med EN mun ”We’re all individuals”, ja, då vill jag kunna säga: ”I’m not.”

Och det ska kunna vara OK.

Då kan man få kraften ur sammanhanget och styrkan i dynamiken.

Men jag gillar Janus.

Han som samtidigt med hjältemodiga utspel har förmågan att på ett konstnärligt sätt bära en historia och göra en kul grej av sitt motstånd.

Sin aktivism.

För vi behöver bra berättelser.

Vi behöver goda förebilder.

Därför gillar vi när Janus dyker upp och är frustrerad eller irriterad.

Eller varför inte allt på en gång: frustrerad, irriterad OCH offer för maktens övervåld. Rättfärdig, liksom.

Och det går bra för Janus.

Man gillar hans upptåg.

Janus får också priser, för att makten sedan tidernas begynnelse alltid gett tillstånd till häcklande, åtminstone på All fools’ day.

Janus gillar att berätta parallella historier. Det är historien om hans ursprung. Det är historien om hans aldrig sinande motstånd mot orättvisan. Historien om de andras (som är häpnadsväckande många) dåraktighet, impotens och förtryck.

Janus är i de hippa sammanhangen oberörbar.

Jag tänker ofta på Mugabe när jag tänker på Janus.

Mugabes fru Sally var på besök i vår familj på 1970-talet, när Robert satt i fängelse.

Ursäkta denna plötsliga namedropping.

Jag blev dock tagen av berättelserna.

Min far blev också tagen och skrev en vacker och uppfordrande kantat baserad på deras brevväxling.

Och sen.

När Robert fick makten efter åren i fängelse.

Makten och Dåraktigheten.

 

Åter till Janus.

Den gälla rösten hörs i många sammanhang.

Ofta är ingången den klassiska narrens.

Han retas tills folk blir galna.

Och då får han svaret han sökt.

Förtryckaren visar äntligen sitt rätta ansikte.

Förtrycket manifesterar sig ungefär på samma farliga sätt som i förskolan – som när ett barn av olika skäl, med uppmärksamheten som mål, upprepar alltmer högljutt att någon är ful.

Till slut reagerar någon.

Oftast fröken.

Och som av en händelse handlar då det korrigerande samtalet om…Janusponken.

I vuxen ålder är det istället polisen som får vara fröken, bli makten och förtryckaren.

Men det är inte alltid som fröken har fel.

Men våra applåder hyllar alltid Janus.

För han är cool.

Janus historia säger något om dubbelheten i den mänskliga naturen.

Janus är i grunden en god människa som bara råkat korrumperas lite av applåderna.

Han söker dem utan att söka efter sambanden mellan de höga ideal som driver hans val av politisk genre och den intellektuella och emotionella hederligheten.

 

För Janus är ett narcissistiskt politiskt djur.

 

Janus är självklart föreningsaktiv.

Och där vet han precis vad som fordras av honom.

Han har även i dessa sammanhang hög status.

Han använder sin status gärna. Det ger lite extra tjatutrymme. Han trycker här gärna till sina meningsmotståndare.

Eller bara ryter till om han blir otålig, vilket han har en tendens att bli om inte samtalet handlar om hans egna bravader.

Han säger åt folk att sluta snacka, med hög röst.

Han säger att ”det här är en stämma, inte en debatt” och ler ironiskt åt sina oftast mycket devota bisittare.

För Janus har makt.

Men liksom lite alternativ makt.

Och han gillar det.

Men man måste ändå ge honom att han går ”all in”.

Om det så är när han kämpar för rättvisa eller emot.

 

Däremot kan det – även för en sådan hyvens kille som Janus – ibland vara nyttigt att fundera över i vilken utsträckning de aktivistiska beteendena egentligen är längtan efter makt.

En längtan efter att vara i ”zonen”, för att mildra bilden lite.

För jag tänker att Janus, ehuru cool och bärare av mycket av det jag och många andra tycker är sant, påminner mig om något annat och mindre…politiskt och mänskligt önskvärt.

Det dubbla ansiktet är inte synligt för alla.

Men ge det makt, och det framträder.

Och det är rätt likt Mugabe.

 

 

Läs kommande Symfoni!

”Ett av fältropen under förarbetena för den senaste kulturutredningen var: ”Töm kulturministerns soffa”. Det ansågs nämligen att Kulturministerns tid i allt för hög grad upptogs av uppvaktande representanter för vårt spretiga och tämligen bråkiga kulturliv […]”

Symf (Sveriges Yrkesmusikerförbund) skickade ett initierat frågebatteri till politikerna frågor inför valet. Jag fick äran att analysera och kommentera deras svar.

Vilka partier verkar ha mest koll på effekterna av de pågående reformerna?

Vilka partier är mest orkester- och musikervänliga?

Grabba tag i närmsta Symfanslutna musiker, ring Symf och be om en tidning, gå in på ett välsorterat bibliotek eller knacka på hos någon närbelägen institution som brukar ha tidningen i ställen, så får du svaren!

Esquisses Verlainiennes in Warsaw

I have just finished working on Esquisses Verlainiennes – concerto for alto recorder, harpsichord and strings. The piece is inspired by poems of Verlaine, but also the imagery and paintings of his contemporaries. I wanted to explore a field that in a way could be considered to be related to film music. It is in many ways a form of abstract story telling. The premiere is to take place in Poland, with the magnificent ensemble Arte Dei Suonatori and soloist Bolette Roed at the helm.

Dates:

12 April, Tarnów, Bazylika Katedralna, 19:30, Festival Musica Poetica

13 April, Warszawa, Concert Studio of Polish Radio, 19:00, Festival Early Music- Persona grata

5. Check. Blod.


 

 

 

 

 

 

 

Listans första fem punkter:

  1. Zungenstoss
  2. Trill
  3. Dolce
  4. AUSDRUCKSVOLL!!!
  5. Lang gestrichen

 

Problem: att orkestrera listan in i det fysiska livet – eller snarare döden.

Analysera.

Precisera.

Bli konkret.

Hur ska jag kunna göra partituret rättvisa?

Harmoniken.

Kontrapunkten.

Kan jag verkligen vara så förmäten att jag tror mig om kunna det?

Överflödigt att fundera på det. Någon måste försöka. Någon måste ta ansvar.

 

Efter en språngmarsch som rundade Nybrokajens ände förbi Dramaten och in på Strandvägen, nådde de fram till hotell Diplomat – hotellet par préference för de dyrare artisterna. Man kunde ju tycka att eftersom de får sådana jävla gager, kunde de nöja sig med Rica på Hötorget. I höstmörkret utanför det fyrstjärniga hotellet stod redan några polisbilar parkerade i vägfilen närmast hotellet. En polisman hade fått i uppgift att lugna ned och dirigera trafiken i sansad takt förbi polisbilarna. Fortfarande rusningstrafik. David hade en gång fått sitta i bilkö i en timme på den närmare två kilometer långa sträckan mellan Berwaldhallen och Musikaliska. Det tänkte han aldrig göra om. Trots konstapeln och blåljusen tycktes många bilister ta denna nya utmaning för rusningshumöret dåligt. Tutor och upprörda röster genom nedvevade rutor genljöd på Strandvägen som glänste av gat- och billyktornas sken på den duggregniga asfalten.

På vägen hade David frågat Agnes varför han tvunget måste följa med henne till ytterligare en brottsplats. Dessutom en brottsplats som han rimligen inte kunde vara misstänkt för att ha medverkat till att skapa. Han hade befunnit sig i ett omringat och hårdbevakat hus hela dagen. Dessförinnan hade han vittnen ända fram till dess att barnen till slut somnat. Agnes hade tittat allvarligt på honom och menat att det teoretiskt var möjligt att han var inblandad. Om nu tiden för dödens inträde inträffade mitt i natten, hade David definitivt haft möjlighet att ta sig in till sta’n igen och – förutsatt att han förberett sig noga – hinna med att mörda och sätta upp den komplicerade scenen. Mördare, sa Agnes, tog sällan hänsyn till huruvida det var möjligt att få barnvakten att stanna kvar. Eller om det verkligen var lämpligt att lämna två småbarn ensamma i en villa i Tullinge. Men främst – erkände hon – ansåg Agnes att det var viktigt att David nu fick möjlighet att se brottsplatsen så obesudlad som möjligt. Om nu brotten hade med musik att göra, mer än på ett ytligt och uppenbart plan, ville hon ha någon som kunde läsa tecknen med sig. Hon hade beordrat teknikerna att hålla sig till dess att de hunnit se rummet som det var då en försigkommen städerska ignorerat den skylt med texten ”Do not disturb” som hängt på handtaget till Odo van Wesels hotellrumsdörr.

Odo van Wesels svit låg högst upp i hotellet. Agnes och David slussades upp via trapporna av en lång, vithårig man med rödpussiga kinder, pigga ögon och kulmage. ”Nilsson, vakthavande befäl” löd mannens korthuggna hälsning. Polisbefälet stannade till vid något som liknade ett klubbrum i en Woodhousebok – skinnfåtöljer, bokhyllor och en vag cigarrdoft. Det saknades bara ett biljardbord. ”Här sågs offret sitta sent i natt, inbegripen i ett gräl med två georgier som uppgett att de är bilhandlare. Skälet för osämjan är oklart. Personalen uppfattade det som att offret var den som provocerade fram grälet. De georgiska herrarna var uppenbarligen redan vid tiden för grälet i sådant skick att en av dem så att säga skar de sociala kurvorna och kissade i ett tomt ölglas inför öppen ridå, kanske för att han, givet att han brukat de för ändamålet avsedda faciliteterna, riskerat att missa den spännande fortsättningen. Den andre Georgiern lyckades på egen hand och av oklara skäl välta sin öronlappsfåtölj – som han alltså satt i – bakåt, och ådra sig en mindre blessyr på bakhuvudet. Detta alltså återigen enligt personalen. Vi har plockat in georgierna, även om jag bedömer det som osannolikt att de i deras tillstånd skulle kunnat hitta på att göra det som offret utsatts för. Den sortens hokus-pokus som förhandenvarande brott visar prov på ligger enligt min bedömning väsentligen utanför ramarna för vad den genomsnittlige asberusade bilförsäljaren har på sin repertoar. De ligger och nyktrar till just nu, så vi kommer inte höra dem förrän i morgon.”

Agnes skrattade till och klappade befälet på axeln. ”Tack, Nilsson. Det är alltid både underhållande och informativt att få ta del av dina lägesrapporter. Något mer vi behöver veta innan vi tittar på brottsplatsen?”

”Nä. Bara att teknikerna är rätt irriterade på att behöva stå och vänta. Se till att visa dem lite respekt och sätt på er skyddskläderna den här gången. Alla åtgärder som kan minimera det patologiska gnället vid morgonfikat är välkomna. Den här vägen.” Befälet Nilsson ledde dem ytterligare en trappa upp. Korridoren var fullt upplyst. Ett antal strålkastare som antagligen var avsedda för att lysa upp själva brottsplatsen till nästintill dagsljus, stod uppmonterade och flödade med skarpt ljus i korridoren.

”Fimpa ljuset!” Nilssons röst slog över i något som liknade ett tjurvrål när han röt till åt teknikerna. Omgående släcktes strålkastarna och endast det varma korridorsljuset återstod. Hans stämma var åter kontrollerad och sammetslen när han vände sig till Agnes och David. ”Brottsplatsen är kolsvart. Att exponera er för extremt ljus innan ni går in skulle göra er totalt blinda längre än nödvändigt. Och dessutom” – detta till teknikerna som stod uppradade vid korridorväggen -”skulle det betyda att ni får vänta ännu längre på att komma hem. God jakt.”

Agnes plockade skyddskläder ur låda som strategiskt var uppställd på en stol vid dörren till sviten, och gav en uppsättning åt David. Efter att ha krånglat på sig utrustningen utanpå sina gångkläder, bad Agnes Nilsson om ett par kraftiga ficklampor, som han ledigt trollade fram genom några barska grymtanden till teknikerna. Agnes lämnade över sin mobiltelefon till Nilsson, och nickade åt David att göra detsamma. En tekniker som stod intill gick sedan fram till dörren och höll upp ett nyckelkort mot läsaren under handtaget. Det klickade till och Agnes, tätt följd av David gick försiktigt över tröskeln. Innan dörren slog igen och lämnade dem i totalt beckmörker, hann David bara uppfatta det som avslöjades av den smala ljusstrimman från dörröppningen. Han såg dock genast att detta inte var ett vanligt rum. Det var en svit. I bakhuvudet mindes han en extraordinär förfrågan i samband med förhandlingen med Odos agentur.

I änden på ljuset hade han hunnit se början på ett formligt slagskepp till dubbelsäng.

”Sätt dig ned på golvet, David. Ta min hand så sätter vi oss samtidigt på stället. Det tar säkert en halvtimme innan ögonen vant sig tillräckligt vid mörkret.”

Hon är galen.

”Varför tänder vi inte bara taklampan? Eller ficklamporna?”

”Därför att jag tror att det finns en poäng med att läsa brottsplatsen utifrån mördarens iscensättning. I det här fallet har han eller hon bemödat sig om att mörklägga rummet på ett till synes omotiverat sätt. Om mördaren bara velat vara osynlig från gatan hade rummets läge räckt. Med lite paranoid rädsla för eventuella lågt flygande helikoptrar eller snuskgubbar med osedvanligt kraftfulla kikare borta på Strand hotell däröver viken, hade enbart de rätt tjocka gardinerna kunnat skapa tillräcklig trygghet. Den här människan har spänt upp mörkläggningsduk för alla fönsternischer, dragit ur nätsladden till TV:n och klockradion, slagit av elementen och AC. Förövaren har också klätt in de vita väggarna i svart intäckningstyg. Bytt ut överkastet i sängen mot ett som inte reflekterar eventuellt ljus som mot förmodan skulle slinka in. Möbler och lampskärmar har också blivit täckta. Då jag fick veta det utgick jag från att det är en del av det språk som mördaren talar – ett för oss dolt budskap. Därför denna övning. Vi måste lyssna till hur mördaren pratar. Jag kan ju tillägga att de här metoderna som jag nu gör dig delaktig i inte riktigt faller i inom ramen för vad de kära kollegorna uppfattar som kosher. Eller ens reglementsenligt. Hehe. ”

Mörkret var kompakt. På ett för David närmast aggressivt sätt. Han kände det som om det på grund av detta nästan blev svårt att andas. Samtidigt rusade andra känslor och tankar genom huvudet. Han satt på ett hotellgolv som var en del av brottsplats. Av svårförklarliga skäl satt han i beckmörker och höll en kriminalinspektör i handen.

Antagligen glömde hon bara släppa handen efter att vi satt oss ned.

”Men du, det var något jag glömde fråga om på ditt kontor. ” Agnes hand gled försiktigt ur hans. David harklade sig lätt.  ”Fråga på bara.” Han saknade redan hennes hand. ”Under vårt första…möte, tyckte jag du beskrev du ditt och Joséphines förhållande som vänskapligt, men i grunden av professionellt slag. Stämmer det med hur du uppfattar det?”

”Ja, jo, så var det. Men eftersom du frågar som du gör antar jag att du har en annan bild.” Vad är hon nu ute efter?

”Nja…jag googlade så klart på ditt och Joséphines namn. Och hittade en del intressant. Exempelvis en video på Youtube från ett kloster i Frankrike. Royaumont. Ringer det en klocka? Om informationen på Youtube är korrekt ska videon ha filmats 2004.”

”Före detta kloster. Jag minns tillfället.”

”På klippet ses först en konsertupptagning – ett antal unga studenter framför en opera eller nå’t.”

”Våldtäkten på Lucretia. Benjamin Britten. Ja..?” Jahaja. Nu börjar det brännas.

”…se’n åker kameran runt och zoomar in publiken på första raden. Där ser man Joséphine med ena handen på ditt…innanlår och i full färd med att vad det tycks, äta upp ditt ena öra. När sångarna tackar för applåderna en stund senare i klippet, zoomar kameran in er två igen. Nu har Joséphine uppenbarligen övergått till försöka käka upp din näsa, för man ser henne bakifrån. Du skymtar där bakom någonstans, även om ditt huvud döljs av hennes för dagen imponerande stora frisyr. Den övriga publiken alldeles nära er tycks inte riktigt veta om det är föreställningen på scenen de applåderar, eller den på golvet. Är det så er ”professionella relation” har sett ut? Du kanske förstår att svaret är relevant för utredningen.”

David förnam mer än hörde att hon rörde på sig. Ännu hade inte ögonen vant sig. Men andra sinnen tycktes ha klivit fram som kompensation. Hörseln var knivskarp. Känseln skrämmande receptiv. Han andades in

”Vad jag än svarar nu kommer det låta som en patetisk undanflykt.”

”Jag älskar patetiska undanflykter. De gör mitt jobb så mycket lättare…”

”2004 hade jag varit tillsammans med Katarina i två år. I maj 2004, när det här hände, hade vi varit gifta i tre månader. Vår första son hade fötts en månad tidigare.”

”Katarina. Aha. Så du tänker dra den där om att du led alla helvetes kval för att du var sexuellt understimulerad med din nyförlösta fru? Det här artar sig.”

”Nej. Fan. Även om det stämmer att jag var understimulerad, så var det inte det. Jag var fullständigt uppe i den nystartade familjen.”

Agnes rörde sig igen.

”Faktum är – och här kommer det – att Joséphine helt enkelt hade utsett mig som sin partner. Och hon godtog inget nej. För första gången i mitt liv förstod jag vad det vill säga att vara kvinna…på en mycket begränsad nivå förstås…jag ville säga till Joséphine att jag inte var den sortens tjej…”

”Kom igen. Du har ingen aning om vad det vill säga att vara kvinna. Du är man. I det läget var du väl lika skrämd som en hemlös som blir hotad med mat och husrum på Grand Hôtel. Dessutom…” Hon skrattade med en överraskande mörk stämma. ”..så var ju Joséphine avsevärt mycket läckrare än du. Objektivt och med all respekt, alltså. Kort sagt är din trovärdighet ordentligt undergrävd…”

David svalde och ignorerade kommentaren.

”Mästarkursen hade varit oerhört kul. För en gångs skull var jag inbjuden som tonsättare – eller snarare interpretationspedagog – och inte som byråkrat. Jag och Joséphine hade hittat en bra gemensam utgångspunkt för arbetet med studenterna. Det var väl en klassisk konferenssituation såtillvida att vi var på annan ort, jobbade intensivt tillsammans och en av oss fick för sig att det skulle blir mer än jobb. Det som möjligen skilde sig från den gängse konferensförnedringen var att vi i musiken hittade den där…särskilda överensstämmelsen. Det är som när man bara vet att den andra förstår och upplever på samma sätt. Som att komma hem… Så självklart var det frestande…Två musiker som upptäcker att de tänker lika om musik är livsfarliga för varandra. Risken är överhängande att musiken blir till den stora förföraren som stör ut alla varningssignaler man normalt sett skulle uppfatta. Musiken kan hela. Men också bli till ställföreträdande liv som saboterar det andra livet.”

”Så du knullade med henne?”

David suckade djupt.

”Klart jag gärna hade gjort det. I en annan tid, på en annan plats hade det säkert blivit så. Där och då blev det hela för banalt. Dumt. Efter applådtacket serverades champagne och folk kom fram och gratulerade vokalcoachen – Joséphine. Jag såg min chans och sprang in till mitt klosterrum. Och låste dörren. Jag tillbringade sedan kvällen och natten åt att inte svara i telefon, inte öppna dörren när det knackade samt dricka upp det förråd av vin som jag skulle överraskat Katarina med.”

”Som gammal katolik gläder jag mig åt att även protestanter kan finna skydd i den heliga moderns helgedomar. Som utredare ska jag inte uttala mig i det här läget. Men jag lovar att betrakta det du sagt så…holistiskt som möjligt. Hej förresten. Ser du mig?”

Gradvis hade mörkret under deras samtal börjat ordna sig i en gråskala som gjorde det möjligt att urskilja former – om än suddiga.

”Ja…jag ser något som antagligen är konturerna av ditt hår.”

En rörelse.

”Nu då?”

David kunde känna hennes varma utandning mot sitt ansikte.

”Ja. Jag ser dig.”

”Bra. Då börjar vi.”

Agnes tog åter Davids hand och drog upp honom  på fötter.

”Det intressanta ska visst vara vid sängen. Håll dig tätt intill mig.”

Hon knyckte med handen för att mana David närmre. Långsamt, långsamt gick de längre in i det som nu kändes som en mörk tunnel. Former som inte riktigt eller bara med knapp nöd gick att identifiera gled förbi Davids ögon. Hans balans var helt avhängig Agnes styrfart och kontroll. Utan henne hade han ramlat. Hon stannade.

”Vad tänker du?”

”Att det är mörkt.”

”Vad tänker du som musiker? Vad hör du?”

”Att det är jävligt mörkt.”

”Kom igen…”

”OK. Jag ger upp. Vad vill du? Just nu är jag bara skrämd.”

”Jag vill att du, hur new-age-artat det än kan verka, ska omtolka det du upplever här till musik.”

”Alla konstnärer är inte synestetiker…Jag kan inte bara omtolka hur som helst. Dessutom – musik är mycket sällan entydig. Den lämnar som regel alltid flera tolkningsmöjligheter.”

”Jamen om du skulle komponera något på det du ser då?”

”Att läsa det som…en scenanvisning till en opera? Eller som en text? Då skulle jag konstatera att den som skrivit scenen verkligen vill vara övertydlig med mörkret och ångesten. Jag skulle fråga mig om mörkret är allomfattande också som undertext, eller om musiken kanske kunde skapa en kontrast till svärtan och natten – ibland blir det mer effektivt om man i musiken går emot det entydiga. Ett banalt exempel: ofta associerar ju folk en dur-tonart med ”glädje” och moll med melankoli, längtan eller rentav sorg. Om man gestaltar ett tragiskt skeende – säg en mor som förlorar sitt barn – med Gånglåt från Äppelbo, kan effekten bli rent fruktansvärd i sin styrka, eftersom summan rör upp så många motstridiga känslor.”

”Ok. Men hur skulle det här mörkret låta i din variant då?”

”Det här totala mörkret får mig att associera till Bibeln…eller romantikens dramatiska motiv. Det saknas nämligen något – en kontrasterande motbild. Mot det här mörkret behöver man ställa ljus – som när vi kom in från korridoren. Jag skulle nog använda en stor orkester – murrigt romantisk och ödesmättad som mörk fond. En bländande start – full orkester – ljusskimmer. sedan en gestaltning av det vi just genomlevt – beckmörker och det gradvisa framträdandet av konturer.”

”Ja. Jag tror att dramaturgin är noga genomtänkt. Mördaren har föreställt sig just en sådan här scen – utredare som kommer från ljuset in i mörkret. Vi går lite.”

Ett lätt tryck på handen. Efter några steg dök plötsligt sängen upp i synfältet. David urskilde konturerna av an gestalt sittande på sängen mot huvudänden. Känslan av att vara i ondskans närhet var överväldigande. David kände sig med ens frusen och tryckte Agnes hand, kanske mest för att känna att det fanns liv i rummet.

”Agnes…”

”Ja?”

Han

”Kanske kan mörkret ha en annan förklaring än en musikalisk.”

”På vilket sätt?”

”Jo: Odo var en otrevlig jävel. Dryg och narcissistisk. Ryktet säger att han dessutom skydde ljuset. En del kallade honom för Greve Dracula. Det finns en hel del anekdoter om hur man förmodade att han la sig i en kista på dagen för att kliva upp på kvällen, spela konsert och därefter gick ut på stadens gator för att få sig ett skrovmål…jag menar bara att om något av det är sant – inte vampyrdelen, självfallet – men mörkret…”

David kunde nu se Agnes ansikte som ett svartvitt fotografi som hängde i luften alldeles nära. Lite färg och hon är en målning av prerafaeliterna…fan också…

”Du menar att han skulle ha mörklagt rummet själv? Det kan vi nog utesluta. Städerskan som hittade honom hävdar bestämt att den här riggningen inte fanns på plats i går kväll. På ett sådant här hotell tittar städerskorna in lite då och då för att se om ett lakan behöver sträckas eller så. Om han gjort det själv har han i så fall gjort det mitt i natten eller under dagen. På natten var det ju redan mörkt och med tanke på att han skulle ha checkat ut vid tolvsnåret verkar det inte logiskt att han skulle ha gjort sig allt besvär. Däremot kanske de där skrönorna om honom kan ligga till grund för delar av iscensättningen kanske…Låt oss titta närmare på Odo van Wesel.”

Agnes ledde David, som trots att han nu hade mer än ledsyn villigt lät henne fortsätta hålla hans hand. Hon stannade till vi huvudänden av sängen. Odo satt i lotusställning. Istället för att ha händerna vilande på låren, var de knäppta som i bön, omslutande ett till brädden fyllt vinglas. Ansiktet var förvridet i en bisarr grimas – munnen var formad som ett stort mörkt O. Ögonen var vilt uppspärrade. Hans tidigare så välkammade hår var en stripig röra. Huden verkade onaturligt vit. På bröstkorgen satt något som såg ut som papperslapp. ”Okej, Agnes, jag tror att du får ta mig härifrån nu.” David kände magen vända sig. Hans frusenhet var nu borta – istället svettades han rejält.

”Nej. Vad är det han har i munnen?”

Agnes tryckte hans hand som för att överföra styrka. David lutade sig motvilligt över liket, med ben som nu var ordentligt darriga.

”Jag ser inte färgerna riktigt. Något sitter fast som är mörkt längst ut och ljust längre in. Det verkar vara…Nä…det kan det väl inte…”

En hårdare tryckning nu.

”Vad?”

”Det ser fanimig ut som…en trumpetsordin…nedkörd i halsen.”

Där David stod kände han en stank som så när fick honom att kräkas rakt över den döde; urin, avföring, alkohol och nattstånden herrparfym. Han såg nu också vad papperslappen var för något. Det var en bankcheck från Musikaliska som uppenbarligen spikats fast. Mörka stråk hade runnit nedför Odos sidenpyjamas.

”Försök komma ihåg den här bilden och stämningarna runt den. Jag har en känsla av att det har betydelse. Jag kommer nu tända ficklampan. ”

David hade dolde instinktivt ansiktet med händerna då ljuskäglan brutalt skar genom mörkret.

”Kolla på det här.”

David blinkade några gånger i det kraftiga skenet från ficklampan.

Agnes tog tag i högerärmen på Odos pyjamas och drog den mycket försiktigt bakåt så att inte vinglaset skulle välta. En armbandsklocka skymtade på handleden. Glaset var sönderslaget och sekundvisaren stod still.

4. Märkliga vibrationer

4. Märkliga vibrationer

”Tremolo (”dallring”) är inom musiken en mycket snabb upprepning av en ton, med vissa undantag byte mellan två toner. Hos violinen är tremolo ett vanligt spelsätt för att göra tonen känslosam och hos mandolinen är tremolo det vanligaste spelsättet. Tremolo-teknik utövas även ofta av gitarrister och basister inom den extrema Metal-musiken. Fysikaliskt innebär tremolo en amplitudmodulering av en ton, till skillnad från vibrato som innebär frekvensmodulering av tonen.”

Wikipedia

 

Tre timmar senare satt David fortfarande på sitt arbetsrum. Tiden hade förflutit i en strid ström av telefonsamtal och mejlande. Framförallt medias representanter hade varit ivriga – de närmade sig nu pressläggning och ville vara först med den mest heltäckande och (helst) smaskiga versionen av vad som hänt Joséphine Collart. Agnes Doyle hade ringt honom för att berätta att han inte kunde räkna med att få åka hem innan hon hunnit förhöra honom. Över telefon hade hon också meddelat sitt beslut att David gärna fick tala med pressen, så länge han inte avslöjade någonting av vad han hört eller sett. Dels för att skapa rådrum och dels för att inte avslöja vad utredningen hade eller inte hade koll på. Davids samtal med pressen utgjordes således av en ändlös räcka av ”inga kommentarer”. Nu när klockan var efter fem hade de flesta journalisterna gett upp för dagen, för att med största sannolikhet omgruppera och återvända med förnyad kraft vid åttatiden morgonen därpå. DN:s Asko Schereman gav sig dock inte. Först efter att ha avkrävt David ett löfte om att han skulle höra av sig till Schereman  – exklusivt – så fort några nyheter gick att meddela pressen, gav journalisten motvilligt upp. David hade också talat med landstingsrådets politiska sekreterare, och fått hemläxan översänd på mejlen. Nya underlag skulle fram. Detta skulle normalt sett (om det inte parallellt med säsongsöppningen hade skett ett mord) ha tagit minst två veckor att leverera. Men även två veckor var för lång tid – då skulle konkursen för Musikaliska redan vara ett faktum. David gjorde några fåfänga försök att djupandas och slappna av. Tamejfan om inte hjärtinfarkten skulle vara en befriare…

När mobilen åter ringde, kastade han den helt sonika i en cykelväska som stod lutad mot väggen i arbetsrummet. Cykelväskan hade stått där sedan David i ett anfall av hälsomedvetande ägnat två veckor åt att cykla de 40 kilometrarna till och från jobbet. I frenesin runt invigningen hade det helt enkelt inte funnits tillräckligt med energi åt att upprätthålla föresatsen. David hade valt att återuppta rökningen, som kändes väsentligt mer bekräftande än den treväxlade cykeln.

Han öppnade det halvmåneformade fönstret ut mot Nyboviken och tände en cigarett. Nu skriver väl Anna-Greta ett mejl till Unionenklubben för att be dem kalla till centrala förhandlingar om arbetsmiljön…men det är det fan värt.  Det började redan skymma. Nedanför guppade skärgårdsbåtarna med tända lanternor. Snett över viken såg han Dramaten, vars pelare nyligen fått påfyllning av bladguld. Till höger Svenskt Tenn och finanslegendaren Anders Walls grandiosa våning på Strandvägen. På Stallgatan nedanför stockade sig trafiken, som brukligt vid den här tiden. Varför tutar alltid BMW-ägare i bilköer?

Trots trafiken, avgaserna och Davids cigarett kändes luften utifrån fräsch och underbart höstmättad. Den lätta sjödoften förflyttade Davids sinnen bort från den bisarra form av stress han nu befann sig mitt i. Invigning. Politik. Mord. Livsvalen – och frånvaron av dem under delar av livet – började åter puttra i huvudet på honom. Var det verkligen VD han skulle vara? Bilden av släktgården uppe i norr snurrade runt och blandade sig med strömmen av lösryckta minnesbilder från de senaste tio åren – åren med Katarina. Där han stod i höstskymningen tyckte han sig ana svaret på alla frågor. Det kanske är dags nu. Dags att släppa villan. Dags att vara med barnen. Ta tag i drömmarna. Slippa vara en ständig moralisk vägvisare åt medarbetare som betraktar arbetsplatsen som ett vuxendagis. 

På en lykstolpe nere vid kajen satt en rovfågel. Ormvråk – vad fan gör den här? En skärgårdsbåt tutade tre gånger som signal för att den nu lämnade bryggan. Ormvråken vecklade värdigt ut sina vingar och började långsamt arbeta sig snett uppåt genom blåsten. Om ormvråken skrämdes av ljudet från båten eller bara var uttråkad gick inte att utröna. Den hörde till kategorin varelser som alltid tycktes röra sig målmedvetet och värdigt. Så som en riktigt VD borde.

”Får jag komma in?”

David ryckte till häftigt, mest för att rösten kom från mycket nära håll. Agnes. Korkskruvslockar.

”Tja…frågan är helt akademisk med tanke på att du redan står så långt in i rummet man kan komma. Men va’ fan…stig in.”

”Tack. Det var inte meningen att skrämma dig. Förresten talar du fortfarande som en bok. Och du borde sluta röka.”

Hon gör det igen. Bryter sig in. Det är definitivt en teknik. Upp med garden David!

Agnes såg på David med ett triumferande leende, som dock inte besvarades.

”OK, Agnes. Ska vi sitta ned? Jag antar att du har lite frågor.”

”Frågor ja. Visst. Jag har en rätt lång lista – hoppas du inte har någon tid att passa.”

David suckade. Medan de satte sig i de knarrande träfåtöljerna, rafsade Agnes runt i sin handväska och plockade till slut fram ett slitet anteckningsblock med rosa hjärtan på.

”Visst är det fint? Tjänsteblocken är så tråkiga, och dessutom överraskar alltid det här mönstret. Särskilt män tycks vaggas in i falsk trygghet av gullegullet.”

Jag visste det. Ha. Härskarteknik rakt igenom!

”Hur funkar det där med sörjande anhöriga till mordoffer?”

Agnes stirrade på David som om han var galen.

”Det fattar du väl själv att jag har ett särskilt anteckningsblock för de tillfällena. Ett mer sobert. Moleskin.”

”Jag börjar undra om du verkligen är polis.” David kunde inte längre undertrycka ett leende.

”Klart som fan att jag är polis, men jag är också estet! Men nu till saken.”

”Äntligen..”

Agnes ignorerade kommentaren och fiskade fram mobiltelefonen. Efter en stunds knappande, tittade hon åter upp och fäste blicken på David, nu med en uppsyn som var på samma gång uppfordrande och respektingivande.

”Det är den andra oktober 2012 klockan arton och femtiotvå.” Tydligen använder polisen sina Iphones som inspelningsutrustning också. ”Vittnesförhör i samband med mordet på Joséphine Collart. Förhöret äger rum på Musikaliska, Nybrokajen 11 i Stockholm. I rummet befinner sig kriminalinspektör Agnes Doyle och David Westerdahl, VD för Musikaliska. David Westerdahl, jag antydde för dig tidigare i dag att brottet verkade ha en koppling till din yrkeskompetens. Inte bara genom valet av offer. Det var något i själva iscensättningen som fick mig att associera till musik. Klassisk musik. Vad är din kommentar?”

David funderade. Visst hade det varit något…bekant över scenen…något som triggat igång associationer bortom den vidriga anblicken av död och ondska…men till vad?

”Hm. Du får ursäkta mig nu – jag kommer med all säkerhet låta ännu mer som en bok än vanligt. Jag måste bara ställa upp detaljerna på ett tydligt sätt.”

Agnes lutade sig tillbaka i sin fåtölj, sprätte av sig skorna och drog upp ett ben under sig.

”Vi har alltså – ett – en världsberömd sångerska. Två: hon är mördad på ett utstuderat sätt i en konsertsal där hon kvällen innan gjort succé. Tre: mördaren har arrangerat det hela med diverse rekvisita. Ett vinglas. En fuskluta. Därtill har han eller hon riggat ett maskineri som med hjälp av trådar fästa på Joséphines kropp skapade en sorts dramatisk höjdpunkt på scenen. Det hela är mycket riktigt en sorts iscensättning. Kanske kopplad till musik. Men iscensättning av vad och hur skulle det vara musikaliskt – förutom de uppenbara kopplingarna?”

”Du glömde noterna. Och notstället. Och filten.”

David skrynklade ihop pannan i flera fundersamma veck. ”Nej…det såg jag inte. Var låg de? Det var ju ganska mörkt runt den belysta delen av podiet. Vad var det för noter?”

”Bachs lutsviter, om det säger dig något. Och vad sa du…fuskluta?”

”En lutgitarr, borde jag ha sagt. Sex strängar som på en gitarr. Visserligen har vissa luttyper haft sex strängar, men man ser på halsen och…stuket på instrumentet att det är en lutgitarr…lång historia, minst sagt…Och Bach…tja…det är ju världsberömd musik. Även om det väl inte är helt säkert att de någonsin var ämnade just för luta. Men det hör knappast till saken.”

”Det kan visst vara relevant – det vet vi inte än. Men…”

Dessa envisa lockar

…för att börja någonstans…Kan du sätta just lutsviterna i samband med något du vet om Joséphine Collart? Kan lutan säga oss något om mördaren? Kan valet av musik säga något om motivet – eller vad som helst som är användbart?”

David tog fram ytterligare en cigarett. Efter en skarp blick från Agnes drog han sig ånyo bort mot fönstret.

”Bach och Joséphine…tja, barockmusik var inte hennes grej. Hon gjorde väl antagligen en del av hans kantater och passioner som solist i början av hennes karriär. Men annars var Joséphine en utpräglat ”modern” sångerska – alltså hon fokuserade på musik från 1800-talet och framåt. Det är vad som kallas modernt i de här klassiska sammanhangen. Vad jag förstår hade hon heller inga andra kopplingar som jag vet om till barockmusik. Hennes far var, såvitt jag vet, repetitör på Opéra Garnier i Paris. Mamman var musikteorilektor på Consérvatoire Nationale Supérieure de Paris. Jag tror inte jag har fel om jag påstår att Joséphine till och med såg ”barocknördarna” som lite av musiklivets rättshaverister. Ständigt proklamerande hur musiken egentligen lät på Bachs tid. Hur sångarna på den tiden egentligen lät mer som Michael Jackson på rökheroin än som dagens operasångerskor. Barockpoliser, brukade hon kalla dem. ”

Agnes trummade lätt med fingrarna på det rangliga bordet. Vad mer kan man säga om valet av musik?” En rastlös blick på klockan. David drog ett djupt bloss.

”Tja…jag antar att om man är riktigt nördig skulle man kunna titta närmare på lutan. Om den är stämd. Hur den är stämd. Det borde kunna ge en bild av mördarens…detaljkunskaper…om man nu kan anta att lutan hanterats av mördaren. Man kan också kolla vilka strängar som sitter på lutan. Stålsträngar, nylon eller sensträngar? Om han eller hon har spelat på den i samband med mordet borde lutan också krylla av DNA-spår. Man kunde titta närmare på notbilden. Är det noter i faksimil, en transkription eller ett arrangemang? Beroende på valet kan man kanske gissa mer om människan bakom.”

”DNA-spåren kollar vi as we speak. Men hur menar du – vad skulle valet av noter kunna säga om förövaren? Förutsatt att han eller hon gjort de olika valen medvetet…”

David tvekade och fimpade cigaretten i en mugg med gammalt kaffe.

”hm. Det är lite svårt att förklara. Men så här, kanske: Musiker och musikmänniskor finns – som alla kategorier av människor – i en uppsjö av varianter. Men gemensamt för många professionella musiker är ett högt drivet kontrollbehov. En annan sak vi delar är en hög känslighet för sådant vi uppfattar som fel. Det kanske låter som samma sak…men kontrollbehovet är en mer aktiv historia som grundar sig i allt arbete man som musiker lägger ner på sitt instrument. Kroppen och hjärnan ska samtrimmas in till sina minsta beståndsdelar för ett enda mål – att leverera musik på högsta möjliga nivå. Ju mer komplex musik, ju mer krävande sammanhanget i vilken musiken ska framföras är, desto mer triggas det här kontrollbehovet. Man ställer sig inte och spelar utan att man har full kontroll över sitt uttryck och sin teknik. Och helst ska det dessutom framstå som att det föds i stunden och verkar lekande lätt för lyssnaren. För att komplicera det ytterligare vet de flesta musiker att den kaotiska och okontrollerbara delen av hjärnan – reptilhjärnan – också måste ha visst spelrum för att musiken ska bli till…Den här typen av satsning liknar alltså till en del elitidrottarens. Största skillnaden är kanske att musikern också förväntas berätta något om hur det är att vara människa genom sitt spel. Lägga till en andlig dimension. Själen. Det ligger inte bara i de publika förväntningarna – själva traditionen är också genomsyrad av föreställningen om att det är musikerns och musikens mål. Det uppstår på så sätt en koppling mellan en förväntad själslig storhet eller särart och yrkesrollen. En koppling som gör att musikern – i vart fall den klassiske musikern, men lika ofta jazzmusikern – ibland utvecklar en reflexartad intolerans för allt som hon uppfattar som…okontrollerat, oformat och helt enkelt på för låg nivå. Och detta riskerar att slå genom i fler delar av ens personlighet och världsbild. Jag har varit med om musiker som stormat in till mig, fulla av hat mot en vikarie som haft fel färgnyans på träet i sitt instrument. Vi har haft slagsmål utanför huset mellan anhängare av olika kammarmusiktraditioner – traditioner som för den vanlige musikälskaren inte skiljer sig särskilt mycket åt, men som för dess utövare representerar avgrundsdjupa, snudd på dödligt allvarliga konflikter. Det finns helt enkelt en risk för att den ofta nödvändiga hårdsatsningen utvecklar en intolerans mot allt som avviker från det man uppfattar som sant och äkta.”

En kraftig rynka hade framträtt på Agnes panna.

”Gud vad du kan snacka…Men om du skulle försöka sammanfatta det här visserligen intressanta men för oss vanliga dödliga lite…experimentella resonemanget? Vad kan alltså valen förövaren gjort betyda rent konkret?”

David tittade spelat förstrött ner i cigarettpaketet och fiskade upp ytterligare en giftpinne.

”Jo…om man är av just den här sorten som jag nyss beskrev, då kommer det att märkas. Valet av fuskluta kan vara medvetet. En subtil markering av att sammanhanget kanske är lågt stående. Att Joséphine skulle vara del av en förljugen värld, kanske. Vad vet jag. Man kan också förvänta sig att en sådan fullblodsnörd – om det är en sådan- skulle ha svårt att låta bli detaljerna. Valet av Bachs lutsviter i kombination med en fuskluta skulle kunna antyda att förövaren, kanske till och med omedvetet, vill visa upp sin kunskap för hela världen. Att han…”

”Eller hon…”  Agnes kvävde en gäspning.

”…eller hon – vill visa att hon/han besitter kunskap om att lutsviternas äkthet är ifrågasatt, det vill säga om de verkligen skrivits för luta eller inte. Oklart förstås varför man skulle plantera sådana märkliga spår…och i så fall vad det har med Joséphine att göra…”

”Eh..jaha…Jag frågade efter något konkret…” Agnes såg alltmer uppgiven ut medan hon kratsade planlöst med pennan i sitt block.

”Jag berättar bara hur knepiga musiknördar kan vara. De lever i en starkt symbolanknuten värld där musiken är gud och där de betraktar sig själva som apostlar. En sådan nörd skulle också kunna ge sig på att byta strängar på fusklutan bara för att markera hur han tycker att instrumentet egentligen borde vara. Kanske också kompletterat med en oklanderlig stämning av instrumentet. En sådan där fuskluta skulle typiskt sett vara försedd med nylonsträngar eller stålsträngar – som på en gitarr, och stämd som en sådan också. Nörden kanske skulle kunna tänkas ha ersatt dem med sensträngar och använt någon av de olika kända stämningsvarianterna som finns för renässanslutan .”

”Ok. Jag tror jag fattar. Det låter lite som början på en gärningsmannaprofil. Så här långt kan jag från mitt perspektiv – och utan dina utläggningar – se att det rör sig om ett noga överlagt mord. Jag kan också se att det troligtvis rör sig om en människa med ett extremt kontrollbehov. Läroböckerna i kriminologi – och min erfarenhet – säger mig också att ett sådant här mord inte är ett debutmord. Det finns inget oöverlagt i mönstret. Den märkliga mekaniska anordningen som med hjälp av någon form av timer släppte ner liket ryckvis…trådar fastsydda på kroppen…Men du behöver nog fundera lite mer på de musikaliska kopplingarna. Just nu känns det lite trevande, även om jag anar att du är något på spåren. Jag vill be dig komma över till Kungsholmen i morgon. Om du får titta och fundera på brottsplatsbilderna kanske dina resonemang klarnar…Vid det laget har vi också de första resultaten från obduktionen. De kanske kan öppna några spår.”

Vaddå klarnar…glasklart resonemang, ju…varför är hon sarkastisk..?

Agnes började stoppa ner sina saker i väskan och krånglade därefter på sig skorna.

”När vill du att jag kommer? Jag ska hämta på skola och dagis i morgon, så det måste bli före fem.”

”Det räcker om du kommer efter lunch. Ett blir bra.”

En tystnad lägrade sig i rummet – den där sortens stillhet som laddar för uppbrott och avsked. Agnes och David hade stått och sett på varandra ett uns för länge, när Agnes mobiltelefon ringde. Hon slet upp telefonen och svarade rappt och med all professionell redlighet man kunde förvänta sig av någon som arbetade för kriminalpolisen. Under tiden som Agnes samtal pågick, kom David att tänka på sin egen mobiltelefon. Han stegade bort till cykelväskan vid rockhängaren och rotade fram telefonen. Tjugotre missade samtal. Tio från Katarina. Tretton från ”Okänd”. David ringde upp röstbrevlådan medan han sneglade på Agnes som var inbegripen i ett samtal som till största delen tycktes betyda aktivt och spänt lyssnande. Fyra meddelanden från Schereman. De övriga okända – förmodligen också journalister –  hade inte bemödat sig om att lämna meddelanden. Katarina däremot hade vinnlagt sig om en tydlig dramaturgi på telefonsvararen. I en alltmer upprörd ton och med ständigt nya variationer upprepade hon vikten av att David kontrollerade att barnens väskor verkligen innehöll allt hon skrivit upp på listan hon överlämnat vid terminsstarten.

”Jag vill inte behöva komma till dagis och be om ursäkt för att mössan inte är med. Jag hoppas du förstår att du får fixa det här i kväll. Jag hinner inte köra förbi dig i morgon bitti. Dessutom har jag inte lust. Pojkarna sa förresten att de hade haft barnvakt igen… Jag tyckte vi sa att du skulle fråga mig först.”

David la på och stängde sedan – med en närmast rituellt överdriven gest – av telefonen.

Agnes iakttog honom med ett spänt uttryck.

”Okej David. Sätt på dig rocken. Vi ska ta en liten kvällspromenad. Odo van Wesel har hittats död på Diplomat. Han har inte dött en naturlig död, för att uttrycka sig…diplomatiskt. Kom. Snabba dig. ”

3. Konkurshot. Henna.

Här kapitel tre. Som vanligt finns inga överensstämmelser med verkligheten vad avser personer eller djur. Endast huset är sig självt.

/Fredrik

3. Konkurshot. Henna.

Allt hade varit kaos de närmaste minuterna efter att den döda världssopranen Joséphine Collart slagit i golvet. David hade sprungit efter Agnes upp på podiet, som en ren reflexhandling. Då Agnes upptäckt honom bakom sig, hade hon med en överraskande hård klang rutit ”stick för helvete till ditt rum och invänta order”. I ett bedövat tillstånd, med ljudet av Joséphines kropp dunsande mot golvet ringande i öronen, tog sig David ner till administrationsvåningen via trapphuset bakom podiet. Korridoren var tom. Personalen var väl antingen i förhör eller hade använt tillfället till att kompa ut efter en chockerande dag. Han kände en plötslig hunger, kroppen var egendomligt dränerad på energi. Efter att ha öppnat några skåpluckor på måfå i personalpentryt hittade han till slut några övergivna chokladkex på en papptallrik. Davids händer skakade så att kexen så när hoppade av tallriken när han låste upp dörren till sitt rum.

Efter att ha dråsat ner i en av de gråa träfåtöljerna, satt David länge med ryggen mot Nybroviken och stirrade tomt framför sig medan han robotaktigt tuggade i sig kexen i en stadig och mekanisk puls. Inuti hans huvud spelade en till synes aldrig sinande räcka melodier som motstämmor till käkarnas rytmiska tuggande. Musikmänniskans förbannelse – alltid rytmisera, alltid fly in i musiken. Men för David hade det oftast haft en helande och samlande funktion. Något han visste att han delade med många musiker. Långtråkiga lektioner i skolan hade räddats av märkliga knäppanden i taket som lekte rytmiskt festligt med knarret i lärarens stol. Tonfall i avlyssnade samtal på bussen som lade sig i spännande intervall mot motorljudet. Detaljer som skapade en känsla av att det existerade en högre logik – en mänsklighetens och världens musik. ”Madamina, il catalog’ é questo”…mobilen punkterade Davids katatoni och ryckte honom tillbaka till rummet. Till tjänsten och uppdraget. VD. Jag är chef. Jag kan inte bete mig som en debil jävla grinolle. Han greppade telefonen som vibrerande rörde sig mot bordskanten.

”David.”

”Tjena. Gammelgård här.”

Styrelsens ordförande, advokat Jan Gammelgård, var en gammal salongsskånsk räv i scenkonstbranschen. David hade lyckats övertala honom att kandidera till att hålla i rodret för det högsta beslutande organet för det nygamla konserthuset. Något Gammelgård haft anledning att ångra vid ett flertal tillfällen under de knappa sex månader som förflutit sedan årsstämman. David å sin sida gladde sig åt att Gammelgård tog sitt uppdrag på största allvar och inte visade några tecken på att vilja lämna sitt uppdrag trots utmaningarna. Ännu. För orosmolnen hopade sig snabbt. Mitt under brinnande invigning, samma dag som Lannerströms olycksaliga recension hade hamnat på frukostborden, hade Landstingsrådet Pia Wahlborg ringt upp styrelseordförande Gammelgård, och meddelat att man med anledning av skriverierna inte var intresserade av att ge några fler förskott. Förskott som var nödvändiga för organisationens överlevnad.  Inga förskott skulle innebära konkurs – och det snabbt. David hade därför efter en lång natt levererat en plan för hur ekonomin skulle fås på fötter och underskotten fasas ut, allt för att beveka politikerna.

”Hej!”

Gammelgård harklade sig lite, något David hade lärt sig fungerade som en sorts uppvärmning inför de tillfällen styrelseordföranden kände sig föranledd att vara lite uppfordrande mot sin VD.

”Ja, David, jag har ju pratat med Pia Wahlborg här. Hon vill dessvärre ha nya underlag.”

”Du – Jan…Vi har råkat ut för en olycka i huset…”

”Jaså?” Gammelgård harklade sig ånyo.

”Ja – vår solist, Joséphine, har hittats mördad. I stora salen.”

Luren var nu så tyst att David för ett ögonblick trodde att linjen dött.

”Jan?”

”Ja, förlåt. Är det sant…Det är ju…Vet ni vem som har gjort det?” Hans röst hade nu tappat all auktoritet.

”Nej. Polisen är här och utreder. Du får nog räkna med påringningar från pressen i dag. Hänvisa till mig eller bara låt bli att svara. Polisen har låtit förstå att jag måste hålla mig tillgänglig.”

Ytterligare en harkling från Jan.

”Ja, David, det här ställer ju till det, förstås…” Han kostade på sig en fjärde stärkande harkling. ”Även om det är olyckligt med ett dödsfall – gud vet hur det kan påverka biljettförsäljningen – så har vi bara denna veckan på oss att övertyga Landstinget. På måndag nästa vecka måste vi annars ställa in betalningarna och lämna in konkursansökan.”

”Jan – du behöver inte påminna mig. Jag hade väl kanske hoppats att du hade haft möjlighet att vara lite stand-by i det här läget. Att handskas med pressen och polisen, samtidigt hålla masken för medarbetarna om den ekonomiska krisen OCH sitta dygnet runt med konsulterna kan till och med för mig kännas lite utmanande.”

”Ledsen, David. Men du är VD. Jag har inte utrymme för att kliva in operativt i det här läget. Du får väl plocka ut lite ledigt om vi kommer över den här puckeln.”

”Jag menar inte att du ska bli ”operativ”, Jan, bara att styrelsen ändå har ett ansvar i det här läget. Varför inte ett litet extramöte med styrelsen för att uppdatera dem och få dem på banan? Organisationen är inte riggad för att ta alla dessa olika krisnivåer samtidigt – i synnerhet som jag bara är en enda person. Du vet ju att det inte går att delegera arbetet med underlagen till Landstinget. Däremot skulle det vara fint att få lite avlastning med pressuppbådet, till exempel.”

”Det finns ingen anledning att oroa styrelsen i det här läget. Inget tjafs. Se nu till att göra ett bra jobb, imponera på oss, så blir du hjälte se’n. Du – nu måste jag springa in till Tingsrätten. Ring landstingsrådets politiska sekreterare så får du detaljerna runt underlagen. Hej!”

Jävlarsatan. David reste sig hastigt ur fåtöljen, och stötte till bordet med den samlade kraften av sin frustration. I vredesmod höjde han mobilen över huvudet och måttade mot vitrinskåpet i hörnet, bara för att i nästa sekund hejda sig – det knackade på dörren.

Utan att vänta på svar, öppnade någon dörren. Det visade sig vara marknadsassistenten Lena som nu med ett lite osäkert leende stack in huvudet i rummet.

”Ursäkta David, gomorron…Förlåt, god DAG…Stör jag?”En mycket tyst och mjuk röst med latinamerikansk brytning. Du har just öppnat dörren utan att vänta på svar, visat prov på en anmärkningsvärd brist på elegans, klart du stör, fan! ”Ingen fara, Lena, kom in du bara.” David försökte tänka bort den rodnad som den plötsligt uppflammande vreden ordnat med i hans ansikte. Lena Covarrubias var bra i kontakter med de skolor och förskolor som ofta utgjorde publik för mindre konsertproduktioner – gladlynt och trevlig. Då det gällde det interna arbetet, behövde hon mycket ledningstid och bekräftelse, inte minst därför att hon närmast kom från trävarubranschen. Då hon delade växeltelefontjänst med två andra, hamnade hon ofta i budbärarläge visavi David. Som sådan var hon i Davids tycke övernitisk på gränsen till påfrestande. Ett enkelt besked att den eller den hade ringt, följdes upp inte bara av ett koppel påminnelsemejl utan också av lappar i facket, post-its på dörren samt som i detta fall – ett besök på arbetsrummet.

”Vad hemskt det är…mord…och hon som var så vacker…”

Ok. vi måste dansa oss fram till ärendet…

Ja. Hemskt och ett fruktansvärt slag för musikvärlden” David nickade bekräftande mot Lena.

Nu kan det räcka.

”Var det något du ville. Lena?” Lena såg på David med en min som sa att han i hennes värld bara var ännu en empatistörd gubbe.

”Javisst. Självklart. Annars skulle jag inte knackat. MASSOR med journalister söker dig. Jag förstår om du inte hinner riktigt. Jag tänkte att kanske Jacques…”

”Nej!” David lät bryskare än han hade tänkt, men att låta den olyckan Jacques ta hand om mediapådraget vore som att be om ytterligare frågetecken runt projektet Musikaliska. Det kunde räcka med ett mord.

”Förlåt för att jag tog i Lena. Jag menar bara att det nu är mycket viktigt att alla förstår att vi måste kunna hålla en rak linje i kommunikationen med media. Jag ber Louise göra ett utkast till pressmeddelande som vi stämmer av med polisen. Vidarebefordra alla samtal till min mobil.”

”Men…svarar du då? Annars får jag bara tillbaka dem till växeln, och de är så otrevliga…”

David drog irriterat efter andan.

”Tyvärr är det så Lena, att de måste vänja sig vid att inte alltid få sin vilja genom, och du kommer helt enkelt få lära dig att avvisa dem vänligt men bestämt.”

”Jag har inte fått någon utbildning för sådant. Då tycker inte jag att jag ska behöva…”

Davids tinningar bultade, men han överraskades ändå över den relativt milda ton han presterade då han avbröt Lena. Lenas frustration tycktes till och med större än Davids.

”Lena – i en krissituation får vi alla göra sådant vi inte är utbildade för. På min chefskurs talades det till exempel aldrig om mord och hur man ska hantera dem.”

Lena nickade plötsligt upphetsat.

”Jamen det var därför jag tänkte på Jacques, hans morfar blev mördad under andra världskriget, så han kanske har erfarenheter som …”

”Tack Lena, nu gör vi som jag sa – alla samtal till mig utan undantag. Hänvisa till den kommande kommunikén från Louise om de blir irriterande.”

Hon vände på klacken så fort att hennes långa hästsvans av hennafärgat hår piskade i dörrkarmen. Dörren for igen med en markerad men inte alltför våldsam smäll.