Fredrik Österling

Till hösten prövar vi en metodisk kursändring på Kulturskolan i Södertälje.

Vårt uppdrag är tydligt och handlar om att nå så många barn och unga som möjligt i kommunen: bredd och tillgänglighet.

Men det handlar  också om att skapa rum för spets – att ges möjlighet att utvecklas på ett bra sätt inom sitt ämne.

Ett stort och viktigt uppdrag som vi – med viss variation – delar med många andra kulturskolor i landet.

Men.

Utan en strategi och ett gemensamt metodiskt anslag går inte uppdraget att genomföra på någon seriös nivå.

Hösten 2015 är det precis det vi ska börja med i Södertälje.

De senaste decennierna har många larmat om det faktum att inte minst de klassiska instrumenten tappat mark på musik- och kulturskolorna. Och trenden tycks fortsätta peka nedåt – på ett nationellt plan minskade antalet elever på musikämneskurser med fyra procent mellan åren 2011 och 2014. Det finns såklart enklaver i landet där intresset är starkt för de klassiska instrumenten – ofta skapade runt enskilda pedagoger som med glöd skapar lust och sammanhang. Och de finns inte sällan där det omgivande samhället är stöttande och förvaltar traditioner – där det kanske finns en professionell orkester  (ett hemmalag) och kanske också en försvarlig andel föräldrar med traditionellt västerländsk kulturkunskap/intresse.

Även från våra professionella orkestrar hörs ibland oroade röster. Nivån tycks sjunka, och andelen svenska musiker som vinner provspelningar är i gungning.

Är detta då Kulturskolans ansvar?

Nej och ja.

Det är inte kulturskolans uppdrag att leverera orkestermusiker.

Däremot är det vårt uppdrag att göra vårt bästa för att ge våra elever en så stabil och utvecklingsbar grund att stå på som möjligt.

Ge dem den rikaste, mest lustfyllda och samtidigt utmanande ingången till musikämnet som vi kan. Att med en hög vakenhetsgrad förvalta musiktraditionerna och musikskapandet så att nyfikenhet och intresse väcks för att fortsätta, även när fotbollen drar. Gör vi det jobbet på riktigt, kan det bli vad som helst av våra elever. Omstörtande tonsättare. Briljanta kammarmusiker eller orkestermusiker, vassa folk-, världs- eller jazzmusiker.

Eller – inte minst viktigt – kunniga musikälskare som med insikt kan delta i ett samtal om musikens väsen; utrustade med nycklar till såväl kunskaps- som sociala koder. En demokratifråga.

Några av problemen som tagits upp kring de gamla orkesterinstrumenten har handlat om ”genre”. Att det skulle vara skivindustrins och medias fel att allt färre väljer att spela klarinett. Jag tänker inte försöka skjuta ner den bilden. Inte helt i alla fall. För såklart har omvärlden, media och en allt mer accelererande individualitet en del i spelet runt våra barns och ungdomars val. I västvärlden – Sverige i synnerhet – finns en minskande respekt för våra institutioner, om det så är kyrka, politik eller operahus. Respekten, om man vill ha den, måste i dag erövras – på ett annat sätt än när Stenhammar var förstasidesstoff i den lokala tidningen under ett sommarbesök i Ystad. Beethovenkulten var levande och ledde inte minst till byggandet av flera av våra konserthus från denna tid. Tempel som uppfattades som en samhällets andliga krona.

Den västerländska konstmusiken har inte blivit mindre fantastisk. Det är bara det att den nu måste finna sig att leva sida vid sida med andra musikriktningar. Med andra anspråk och en annan självbild. Och här finns grogrund för en nidbild.

Den om den klassiska musikens sociala otillräcklighet och essentiellt akademiska prägel.

Swing-it-magistern-faktorn, skulle man kunna kalla den för.

Och på en nivå är det riktigt.

Den klassiska musiken omgärdas alltjämt av trösklar och gate-keepers.

Det är dock inte musikens fel.

Det är en rest av en tid när monumenten och titanerna var allt och den fria tanken i allt väsentligt ansågs omstörtande av en självhyllande parnass.

Orkestrarna jobbar dock på många håll hårt med att sänka trösklarna.

Men åter till Södertälje.

En kommun utan professionell orkester.

Många av barnen vi möter på Kulturskolan har ingen särskild relation till den klassiska musiken – eller någon annan riktning heller- när de börjar.

De har heller inte någon relation till att ett konsert- eller operahus skulle representera något som är larger than life.

Men på samma sätt som överallt annars i Sverige och världen bär dessa barn och ungdomar på en nyfikenhet på vad musik är och kan vara.

Samtidigt:

Tjugo minuter i veckan med ditt instrument, kompletterat med den vanliga skolans musikundervisning som ofta uppehåller sig kring vispop.

Ska det fortsätta kännas kul och stimulerande efter de första aha-upplevelserna fordras att barnen övar på egen hand.

Med gott stöd från föräldrarna.

Oavsett hur spexig fagottläraren är, kan det ganska snart kännas knepigt att hålla på med något som så långsamt ger utdelning och dessutom inte förstås av de jämnåriga som inte spelar.

Och utan stöttande föräldrar blir det en fråga om att barnet behöver hitta en egen styrka för att orka envisas med de bråkiga instrumenten.

Idrotten däremot. Inte sällan tre träningar i veckan. Ett ofta tätt socialt spel.

Samhällelig acceptans. En air av sundhet som kastar ett förlåtande ljus över tidsåtgången. Som fyrabarnsfar går större delen av fritiden åt skjutsande till idrottsaktiviteter.

Där får barnen ett sammanhang. En kontext som bekräftas överallt.

Var bekräftas tuban?

Samtidigt kommer forskningsrapport på forskningsrapport som visar på musikens hälsobringande effekter. Den för mig mest omvälvande rapporten är den som beskriver hur våra hjärnor utvecklas med musikutövande.

På Kulturrådets hemsida finns återgivet några av pianisten och hjärnforskaren Fredrik Ulléns resultat:

”Flera studier har visat att tidig musikalisk träning kan ha dramatiska effekter på hjärnans utveckling. Långtidsträning gör att områden i olika delar av hjärnan blir mer välutvecklade och större.”

Vi blir bättre på problemlösning av att spela under uppväxten.

Men det behöver förstås ett sammanhang för att bli riktigt bra…

Och TID!

Vår idé på Kulturskolan Södertälje är i enkelhet som följer:

–       vi ska ge barnen möjlighet att skapa en kontext tillsammans med oss och sina föräldrar.

–       Barnen ska därför få mer tid. 2 gånger 40 minuter i veckan erbjuds samtliga nybörjare.

–       Undervisningen sker i grupp. Den gamla konservatoriemodellen – en lärare/en elev – reserverar vi för de som inte kan dra nytta av den sociala dimensionen som nu uppstår i undervisningen.

–       Två pedagoger är närvarande vid passen. Vi tror att det är viktigt att pedagogerna delar – på ett konkret sätt – verkligheten och engagemanget för elevernas utveckling.

–       Undervisningen ska innehålla såväl instrumentundervisning, teori, gehör, musiklyssning, rörelse, improvisation och skapande.

–       Som komplement till de två veckotimmarna erbjuds eleverna att öva med en app, skapad av företaget Take7. Appen ger på ett kul sätt grundläggande återkoppling på hur eleven spelat. Kulturskolan i Södertälje är aktivt med och diskuterar appens framtida utveckling.

–       Barnen får ständig återkoppling från sina lärare. Varje termin har fastställda mål som stäms av i slutet på terminen i olika former.

–       Kontakten ska öka mellan Kulturskolans lärare och föräldrarna. Återkommande föräldramöten blir en självklar del av helheten.

Modellen har föregåtts av långa och många diskussioner mellan mig och lärarna. Vi här strävat efter att etablera ett gemensamt språk med utrymme för stora variationer. Vi har diskuterat musikens olika språkliga byggstenar och hur vi bäst iscensätter dem. En del av målbilden har varit att skapa en situation där den sociala bakgrunden inte ska behöva spela så stor roll som den gör i dag. Vårt arbete handlar om att erbjuda kunskaper om ett språk med ett oändligt antal dialekter. Som det kan talas och som det kan skrivas.

Vi vill alltså skapa en miljö där vi som kulturskola återtar en form av ansvar för musiken. Att vi vågar påstå något om den.

Men utan kulturkoloniala förtecken.

Vi ska inte trycka in en specifik genre – men tillhandahålla nycklarna för flera.

Kulturskolans övriga ämnen är också med i processen.

Mer om det senare!

Sommaren är räddad.

Jag trodde att det kanske skulle bli lite mer hängmatta än vanligt i sommar. Med tanke på de stundande reformer jag initierat på min kära Kulturskola kunde det kanske varit klokt.

Men så hör Nicolas Dautricourt av sig och vill ha ett verk skrivet för sig och sin ”Château Fombrauge” från 1713 – en Stradivarius, döpt, som traditionen bjuder, av sin nye ägare.

Nicolas är dock en briljant violinist oavsett vad man sätter i händerna på honom.

Jag komponerade ett skavande ungdomsverk för honom när han ännu gick på Pariskonservatoriet. En upplevelse som fick mig att förstå att jag räddats av interpreten.

Desto roligare att nu få möjlighet att kompensera Nicolas för hans tidigare lidanden.

Dessutom ett annat glädjeämne.

Det gläder mig oerhört att de danska kollegorna valt ut ett av mina verk för Nordic Music Days 2015 i Köpenhamn i september:

Athelas Sinfonietta och Andreas Borregaard ska framföra min nya version av den kritikerrosade accordeonkonserten ”Endymion”.

Ett spännande arbete att omkomponera verket för en liten men bländande sinfonietta!

Stig Jacobsson, namnkunnig musikskribent, recenserade Narcissus redan i novembernumret 2011 av HiFi & Musik. På något sätt har denna recension undkommit mitt annars intresserade öga. Desto roligare då jag hittade den och den visade sig hylla ”Narcissus”.

”Fredrik Österling är en av våra mest spelade och mest omtalade tonsättare i sin generation (f 1966), För ett drygt år sedan uruppfördes hans ”Robert och Clara” av Helsingborgssymfonikerna dirigerad av Tobias Ringborg, och det är inspelningen av detta tillfälle som nu blivit det tyngst vägande inslaget på en porträttskiva kallad ”Narcissus”. Robert och Clara syftar naturligtvis på paret Schumann, och texten till denna halvtimmeslånga dramatiska scen är hämtad från deras brevväxling genom åren. Det har blivit en stor dramatisk scen fylld med attraktiv och starkt gripande musik med Lars Fosser och Elisabeth Strid i titelrollerna. Mellan de vokala inslagen ryms en hel del underbar orkestermusik. På skivan finns också några andra längre verk: ”Et la terra” och ”Le vin des amants”, och mellan dessa hittar man några korta verk för accordeon, spelade av Andreas Borregaard: ”Paris, Trois heures du matin”, ”Art; the great and terrifying” och ”Satyr” – mat ytterligare några småstycken framförda av artister som Dan Laurin, Vokalharmonin, KammarensembleN och Trio Gáman. Det är en rik och omväxlande skiva.”

Följande står att läsa på Riksförbundet Arrangörer av nutida konstmusiks (RANK) hemsida:

 ”RANKs NATIONELLA TURNÉSTRUKTUR LÄGGS NED, efter att Kulturrådet avslagit ansökan att driva verksamheten vidare. Från RANKs sida beklagar vi djupt Kulturrådets beslut. Vi har lyft fram goda siffror och starka argument, men nu kan vi inte göra mer. Beslutet slår i ett destruktivt slag sönder ett av de mest framgångsrika nationella musikprojekten som genomförts på många år.”

Tonen är dramatisk och känslosam. Med rätta. För det nationella turnénätverk som RANK skriver om är egentligen en musikpolitisk våt dröm som under några år blev verklighet i form av en kostnadseffektiv hub för nationell samverkan på musikområdet. Idén tog spjärn mot tiden före Rikskonserters nedläggning, när det var tydligt att man letade alternativa lösningar för spridandet av den smala musiken. RANKs turnénätverk var en briljant lösning. Effektiviteten i RANKs arbete var att jämföra med om Rikskonserter under sin tid skulle spottat ur sig 2500 konserter om året. Men det gjorde Rikskonserter inte – man spred cirka 500 konserter/år varav en försvinnande liten del utgjordes av nutida konstmusik.

Så RANKs turnénätverk var således minst fem gånger så effektivt som Rikskonserter om man räknar på antalet statliga miljoner in i verksamheten och antalet konserter som trillat ut. Räknar man på antalet nutida konstmusikkonserter blir effektiviteten hos nätverket såklart ojämförligt stor.

Så hur kan man vilja lägga ned detta?

Det var ju just detta som musiklivet och politiken önskade sig – mer musik för pengarna. Såväl Musikverket som Kulturrådet har också haft möjlighet att samråda i frågan om turnénätverkets framtid. Musikverket som ju har ett långsiktigt strategiskt uppdrag borde ha vinnlagt sig om framtiden för sina investeringar i RANK. De har ju dessutom ett formellt uppdrag att samråda med Kulturrådet om frågor som rör musiklivet. Många frågor inställer sig om den nya ordningens kapacitet att strategiskt handha frågor som rör musiklivets utveckling och infrastruktur. Det är både obegripligt korkat och samtidigt antagligen en naturlig konsekvens av hur systemet har riggats.

Det är sällan man får se sådana uppenbara bevis på dysfunktionalitet – systemen brukar ha tillräckligt med självbevarelsedrift för att undvika fadäser av denna monumentala art. Men systemet tycks i detta fall vara som gjort för fadäser. Dessutom toppat med en ridåhalning av en tjänsteman på Kulturrådet som inte tycks ha förstått vad Kulturrådets uppdrag är.

Jag återkommer till det.

Först behövs dock en back-drop som jag ger er i form av en liten allegori:

En grupp medlemmar av civilsamhällets högsta topp fick en gång i uppdrag att leta efter kulturen. Om möjligt också styra upp den. Och man kom snart fram till en serie förbluffande resultat:

–       Kulturen finns där ute.

–       En till visshet gränsande sannolikhet pekade på att de som hittills haft tolkningsföreträdet på begreppet kultur inte längre hade det. Eller ens kände någon som hade det. Man slog således fast att om någon hade tolkningsföreträdet så var det i vart fall inte de gamla strukturerna. Fram för de nya. Som per definition inte gick att definiera.

–       Man beslöt som en logisk följd av ovanstående att helt enkelt kasta upp penningarna i luften. För då – och bara då – kunde dessa civilsamhällets fanbärare vara säkra på att det skulle landa åtminstone en skärv på någon del av den verkliga kulturen. Vilken den nu var. Återstod att formulera. Eller inte. För kanske det var i det oskrivna som kulturen bodde? Alla visste nu att ingen visste. Troligen. Det möjligas rum låg vidöppet.

–       Strategier befanns vara för puckon som inte förstår att i den nya tidens surdegskulturpolitik jäser det av sig självt i kulturens hipsterskägg. Naturligt och fritt liksom. Alla kan själva!

Och många voro de konferensmosigt fnoskiga språkliga ellipser som fick ackompanjera detta nya. Påpassligt nog fogades också just ”civilsamhället” in som en del av denna nya mylla i vilken kulturen (eventuellt) skulle kunna råka befinna sig.

För att övervinna den tilltagande känsla av desorientering bland dem som nu skulle mysa i myllan, stadgade man i sin vishet följande:

–       Den nya kulturen, jästen i degen såväl som grädden på moset, skulle få en form. En struktur.  Ett halvöppet äktenskap i vilket den ena parten (i en sorts prenuptial agreement) måste redovisa sina ärbara intentioner och den andra parten fick göra som den ville.

Allt som börjar på ”Riks” borde försvinna, tyckte den kloka gruppen vidare. Men det var oklart varför, vilket gjorde det svårt att faktiskt få R:en att försvinna. Men man kom på att kombinationen ”Riks” och ”konserter” var särskilt upprörande. Inte skulle väl staten – Riket- sprida musik. Särskilt som man redan kommit på att alla ju kan själva!  För om man inte vet var kulturen befinner sig är ju alla kapabla att sprida den. Potentiellt.

Man slog således fast att Musiklivet kunde själva. Regionerna kunde själva.

Och det de inte kunde skulle de ju få lära sig under vägen. Hur svårt kan det vara.

Jag går nu steglöst från den allegoriska formen in i den inte mindre sagoaktiga verkligheten. Uppsåtet var nog gott: man ville i någon mening åstadkomma en högre ”vakenhetsgrad” i musiklivet, ja, hela det institutionella kulturlivet. Tecknen hade funnits länge, och i fallet Rikskonserter hade också missnöjet jäst en längre tid. Och det är innan Kulturutredningen (som jag just beskrivit) påbörjar sitt arbete som fröet till RANKs nationella turnénätverk sås.

I musiklivet hade vi länge påtalat och diskuterat behovet av en nationell plattform som pragmatiskt kunde skapa lösningar för att sprida den nutida konstmusiken som av många uppfattades som marginaliserad.

Så möttes i Malmö 2008 en stor uppslutning av musiklivet. Där var tonsättare, musiker och konsertarrangörer. Fackförbund och riksförbund. Till och med Rikskonserter var där. Vi talade länge om behovet av en samlad röst. Mötet blev turbulent när det visade sig att Föreningen Svenska Tonsättare var ointresserad av en samlad röst. Man ville samla rösten själv, tydligen. Men den nationella plattformen Horisont bildades ändå, utan FST, och jag blev vald till ordförande.

Horisont blev en think-tank. Tillsammans med styrelsekollegorna Stefan Östersjö (musiker och konsertarrangör)och Sven Rånlund (RANK) drevs arbetet i Horisont mot att bli ett forum där former och strukturer prövades och förankrades på nationell nivå.

Snart formades tanken – delvis efter samtal med Kulturrådet – på att skriva en handlingsplan för den nya konstmusiken. I handlingsplanen skulle en serie konkreta förslag läggas. Vi hade nämligen på känn att Rikskonserter skulle komma att läggas ned. I skärningspunkten mellan det gamla och det nya skulle det kanske finnas en möjlighet att slå in en kreativ kil till konstmusikens fromma.

Så vi plitade och skrev. Förankrade och skrev om.

Lagom till att den nya myndigheten Statens Musikverk skapades låg så vår handlingsplan redo. Den möttes också av intresse från Musikverket. Snart fick en av de bärande tankarna i handlingsplanen – turnénätverket – stöd. Och blev en succé. Sedan Rikskonserter lagts ned och ansvaret för den nya musiken slutligt tagits bort från riktlinjerna för Länsmusiken fyllde RANKs turnénätverk inte bara en lucka utan flera. Genom metodiken som fokuserar på samråd och transparens har också andra perspektiv stärkts: jämställdheten och regional kompetens är bara ett par av dessa.

Men tidigare omtalade vakenhetsgraden lämnar dock en hel del övrigt att önska i det nya strukturella landskapet.

Musikverket har själva (utanför sin instruktion) definierat en bortre gräns för de projekt de stödjer. Så efter tre år är det slut. Denna gräns är förstås flyttbar, och bör vara det. Hur ska annars Musikverket kunna agera strategiskt långsiktigt – vilket ju är en del av uppdraget? Men man ser sig visst bunden av att begreppet ”projekt” känns som om det betyder två eller tre år. Det skulle kunna kännas som om det betyder tio eller tjugo, men uppenbarligen gör det inte det. I tillägg kommer också att Musikverket utvecklats till en myndighet som arbetar med en sorts projekt-tombola. Det finns nämligen inga strategier för bidragsgivningen annat än den som momentant uppstår genom bidragsbeslut. Så det är inte förvånande att man har svårt att bestämma om sig. Men trist.

Så bollen gick till Kulturrådet som också har ett uppdrag att verka strategiskt och långsiktigt. De varslades i god tid av RANK om att ansvarsbollen skulle rulla till dem. Sven Rånlund har uppvaktat järnet. Skrivit glasklara ansökningar och inlagor. Svaret från rådet? En liten ökning av grundbidraget, som medger att strukturen RANK får konstgjord andning, men inte har råd att driva turnénätverket och residencemodellen Artists In Motion vidare. De läggs ned direkt.

Tjänstemannen som förklarar beslutet skriver följande:

”Många av era medlemmar och de artister/grupper ni arbetar med i er turnésamordningsmodell har själva bidrag från Kulturrådet. Vi gör bedömningen att det är viktigt att prioritera fortsatt stöd till dessa aktörer därför har vi inte möjlighet att prioritera ett högre bidrag till er i denna bidragsfördelning. Vi väger också in den totala statliga bidragsgivningen när vi bedömer ansökningar varför subventions-modellen i sig är svår att prioritera just med de företecken att staten finanserar både artisterna och arrangörerna. ”

Det tokroliga i svaret är att hela stödet till scenkonsten och musiken ju bygger på olika grader av seriell subventionering. På gott och ont. Men att göra detta till grunden för beslut om annan prioritering är bara rent fnoskigt. Likaså befängt att ställa turnéstödet emot stödet till de fria grupperna och arrangörerna. Man frågar sig oroligt om det ens existerar någon intellektuell töjmån på myndigheten, eller om bruket av den är reglerat på något vis.

Så. Två myndigheter har fått lukta på glöggen men valt att inte smaka. Man frågar sig vad som krävs för att dessa två myndigheter ska erövra den vakenhetsgrad som behövs för att kunna identifiera verksamheter som likt RANKs turnénätverk möter så många av musiklivets behov? En reform till?

Alla förordningar som är tillämpliga i detta fall medger för såväl Musikverket som för Kulturrådet att gemensamt eller var för sig ta ansvar för detta exempelprojekt. Men man gör det inte.

När nu en liten del av musiklivet visar sig faktiskt kunna själv är det rent hårresande att inte vare sig Musikverk eller Kulturråd förmår göra de nödvändiga omprioriteringarna. Man har haft tid på sig att agera.

Men här kommer kärnan i systemets problematik.

Staten måste nämligen vilja något.

Som det nu är riggat tillåts såväl rådet som verket flumma bort sina viktiga uppdrag genom att jumpa mellan prioriteringsflaken och gömma sig bakom oklara och ofärdiga tolkningar av instruktionerna. Och man anar att det finns en god dos konflikträdsla bakom.

Precis som i fallet med ”Kulturen” i min lilla allegori blir systemet ohållbart – närmast absurt – om inte staten formulerar sig skarpare och tydligare om vadan och varthän. Regionerna behöver en stark medspelare som med hög vakenhetsgrad bryr sig om vad man utvecklar. Musiklivet behöver en strategiskt kapabel medspelare för att ”kunna själva”.

Med en ledningsmetafor skulle man kunna säga att den statliga organisationen saknar ”push” från sin egen ledning. Rådet och verket har verktygen, men ingen påtalar att de inte använder dem.

Länk till Handlingsplanen som nämns i texten: http://rankmusik.se/sites/default/files/Horisonts%20Handlingsplan.pdf

Året var 1974. Malmberget var då ett ännu inte fullt lika urgröpt berg som i dag. Tvärtom framstod Malmberget – med sin lite flottare biograf och sitt liksom lite mer civiliserade badhus – som den självklara vinnaren av de två grannstäderna Gällivare och Malmberget. När mörkret lade sig över bergssluttningen lyste samhället som ett stolt evolutionistisk monument, långt ifrån de sockerlådor som en gång utgjort byggvirke för de första bostäderna i gruvbygden. Farsan ledde Malmfältens manskör och deltog aktivt i att sprida kammarmusiken i trakten genom att ta emot bl.a. ryska stråkkvartetter. Jag höll fortfarande på att lära mig svenska igen efter tre år i Paris, 10:e arrondissementet. Från varma och inkluderande sittningar på golv i Paris – gitarrer, skägg och vinglas så långt barnögat nådde – till laestadianskt tysta och värderande möten i pörten där ljudet av farfarsklockan behärskade det mentala luftrummet. En på samma gång skräckinjagande som räddande pulsgivare. För mig, som hade minnen från de första åren i Gällivare, var återkomsten från Paris inte bara en kulturkrock. Jag minns att jag – så liten jag var – såg det välkända med glädje, men med nya ögon och med en ny språklig hemvist. Livet blev nu tolkning och jämförelser. Mina referenser och stödjepunkter hade blivit så annorlunda mot mina kamraters. I Gällivare lekte man inte gärna på franskt vis med ord. Kanske för att ordens specifika vikt blev annorlunda med livsvillkoren. Alla hade ju inte en mamma som målade tavlor och en pappa som be-bopade och skrev symfonier. Men ändå tyckte jag mig tidigt se att några av kamraterna längtade på samma sätt som jag. Efter att utforska. Några av oss började på kommunala Musikskolan och fick varsin blockflöjt. Vår lärare var en äldre herre, som jag minns det. Antagligen inte mer än femtio år gammal (äldre än pappa, men yngre än morfar). Inget omvälvande hände på lektionerna, vad jag minns. Jag minns dock att läraren var noggrann och intresserad. Han ville mig väl. Och han ville instrumentet väl. Intresset han visade – för sättet på vilket jag som åttaåring blåste i flöjten – kändes nästan konstigt. Men han planterade en tanke om att blockflöjten inte bara var en förhatlig träbit. Den var en möjlighet. En klang som skapade nya rum bortom Gällivare. Detta – är jag övertygad om –  gjorde mig mottaglig för mötet med instrumentets Jimi Hendrix, Dan Laurin. Jag får plötsligt möta nya språk som återigen utmanar och försätter mig i ett aktivt tolkningsläge. Genom Dan möter jag Bolette Roed, som beställer en konsert för instrumentet. 2014, fyrtio år efter mitt möte med instrumentet, uruppförs således i Warszawa ett stycke som smälter samman olika delar av historien. Och klickar ni nedan får ni höra den sista satsen, så som den spelades av Bolette och Arte Dei Suonatori på uruppförandet i Lutoslawskisalen.  3. Comme un vol criard d’oiseaux en moi

Denna vecka har cirka 150 barn om dagen fått lyssna till mitt verk ”Summer from hell” : en musikalisk-norénsk resa i en vit medelålders mans inre, komplett med en klingande gestaltning av ett besök på Glenn Miller Cafe i ett sommaröverhettat Stockholm. Jag hoppas barnen går relativt oskadade genom upplevelsen, och ändå med visst medlidande har lyssnat till hur musiken gestaltar plötslig kärlek i snabbköpet, ännu plötsligare åskväder och ett fullskaligt medelålders sammanbrott. Verket ingår i Årstidene -ett projekt där de nordiska musikerna (bl.a. Andreas Borregaard, Peter Friis-Johansson och Julius Pyrhönen) har beställt en årstid var av fyra nu levande nordiska tonsättare. Dessa nykomponerade verk har varvats med Maestro Piazollas versioner på samma tema. Ett lysande sätt att öppna öronen och skapa intresse hos såväl barn som vuxna för de reflekterande musikformerna. Projektet uruppfördes förra året på Färöarna, har sedan studsat mot den norska kusten och har nu alltså varit på skolturné i Danmark. Vem vet, om vi hade haft ett nationellt konsertinstitut i Sverige, kanske projektet även hade kunnat komma hit!

DR Underholdningsorkestret läggs ned med tre månaders varsel. Det är inte utan att jag hör återklanger av de turbulenta veckorna runt Blåsarsymfonikerna, orkestern som hösten 2012 plötsligt och akut stod under konkurshot. Då var utmaningarna förvisso stora, men i jämförelse små.

Mot oss stod en illa informerad politisk nämnd. Bakom oss fanns ett massivt stöd från ett musikliv och en allmänhet med vilka orkestern byggt starka band. Då argumenten började kännas i de politiska glaskäkarna och sammanhanget hotade att bli en politisk pinsamhet av unika dimensioner backade man: Blåsarsymfonikerna finns ännu kvar. De ansvariga politikerna kan fortsätta le empatiskt från valaffischerna.

Den situationen kommer med all sannolikhet inte uppstå för DR Underholdningsorkestret, är jag rädd. Här är det nämligen själva styrelsen som håller i bilan.

Det finns också en annan koppling mellan DR Underholdningsorkestret och  Blåsarsymfonikernas dåvarande position. DR Underholdningsorkestret är en orkester som har en unikt bred repertoar. Man spelar allt från populärmusik till nutida konstmusik. Sist jag hörde dem live var då Dansk Komponistforening firade jubileum i ovanliga och tilltalande konsertformer. Orkestern har prisats för sina tolkningar av Mozart med ungerske Ádám Fischer på pulten.De senaste åren, med den dynamiske och intelligente Klaus Ib Jørgensen som chef, har orkesterns position som flexibel förnyare förtydligats och konsoliderats i den nordiska och europeiska kontexten. Blåsarsymfonikerna hade å sin sida en utpräglat flexibel och framsynt programpolitik – först i världen med en helt jämställd säsong. Samarbeten över genregränserna var en utgångspunkt även för Blåsarsymfonikerna. För våra finansiärer fanns också – precis som i DR:s dall – andra, större orkester- och kulturverksamheter att finansiera och ansvara för.

I Danmark har röster höjts till stöd för orkestern; några har pekat på det märkliga att man lägger ned den orkester som i störst utsträckning varit en ”modern” orkester, såtillvida att den är flexibel och nydanande, för att istället bevara den orkester som till synes håller sig kvar i de gamla traditionella fårorna. Jag hade själv sådana tankar under tiden som det blåste runt blåsarna. Varför, undrade jag, gjorde inte politiken en koppling mellan de kulturpolitiska mål som man uppställt och den faktiska leveransen? Varför inte satsa på det som siktar framåt?

Men så fungerar det mycket sällan. Och i DR Underholdningsorkestrets fall handlar det om att koncernen tappar 75 miljoner danska kronor i budgeten, bl.a. för att politiken vill subventionera offentliga institutioners licenser. Detta har reglerats i ett nytt fyraårigt avtal mellan det danska kulturdepartementet och DR. I gengäld får de 9 miljoner extra om året, så sammantaget blir det ändå en stor börda som läggs till den redan ansträngda DR-ekonomin.

Styrelsens ordförande, den starke och beryktade Michael Christiansen (för övrigt även ledamot i den svenska Kungliga Operans styrelse), tycks stå hårdhänt fast vid vad han verkar anse vara ett såväl strategiskt, ekonomiskt, affärsmässigt och kvalitativt förankrat beslut. Christiansen, som varit en del av den högsta maktsfären på musik- och kulturområdet i Danmark i decennier, är förmodligen rustad till tänderna inför den debatt som nu vecklar ut sig. Det tidigare avtal man haft med kulturdepartementet, och som egentligen ännu gäller, slår fast att DR Underholdningsorkestret skall vara en del av utbudet.  Christiansen slår ifrån sig detta och menar med visst fog att det blir en knepig sits om politikerna ska in och bestämma på vilket sätt besparingarna ska göras. Christiansen var inblandad i de förarbeten som gjordes kring behoven av framtida konsertsalar och operahus i Köpenhamn. Hans rekommendation då var att om man skulle bygga nytt, så borde man av publika och logistiska skäl försöka samla det på ett ställe: ny sal för DR, operahus, ja, allt. I vart fall skulle man inte bygga något operahus på den holme där operahuset nu ändå ligger…

Av politiska och ekonomiska skäl (man fick operahuset i ”gåva”) placerades de nya husen åtskilda och nya utmaningar skapades i Köpenhamn. Resultatet blev ett antal nya musik- och scenkonsthus som skakas av relativt låga beläggningstal. Antalet scenkonst- och musikstolar i Köpenhamn ökade dramatiskt, utan att publiken för den skull förökade sig i samma grad.

Christiansen har också då och då uttalat sig om behovet av att värna den specifikt ”danska klangen” i t ex Det Kongelige Kapel – ett för svenska öron knepigt uttalande…Det är denne man – som tycks härbärgera en mix av politisk pragmatism och akut konservatism – som leder DRs styrelse. Det borgar för ett hårdnackat motstånd mot övergående opinionsvindar. Men frågan man ställer sig är hur detta politiska djur inte kunnat se nedskärningarna komma? Man kan tänka sig ett stort antal scenarion där det hade funnits möjlighet för styrelsen att möta utmaningarna och själva ta initiativ till en översyn och en klarsynt och öppen debatt kring de roller som DRs ensembler fyller, har fyllt och skulle kunna fylla i framtiden. Detta skott mot orkestern  är också ett skott mot den intellektuella heder som bjuder att man tänker efter. Vilka kan konsekvenserna bli?

Jag har tidigare – i såväl Orkesterutredningen som en rad andra artiklar och rapporter – pekat på det som tycks vara en av naturlagarna runt orkesterverksamheternas vara eller inte vara: nedläggningar – eller hot därom – drabbar först och oftast de små eller medelstora orkestrarna. De som på olika sätt inte uppfattas som lika ”läckra” som de stora symfoniorkestrarna.  De som arbetar aktivt och framsynt med repertoar. De stora orkestrarna har en annan typ av magnetism som drar till sig politikens och näringslivets speglingsbehov. Det är väsentligt mer bekräftande än en liten orkester som ibland till och med sticker ut hakan.

Jag menar inte att man hellre ska lägga ned den stora orkestern i DR:s bestånd. Jag tycker inte man ska lägga ned orkestrar alls, med mindre än att man kan visa att det skulle gynna musiklivet – det är inte uteslutet att det finns omständigheter där det för dynamikens skull kan vara nödvändigt att omstrukturera i gruppen av orkestrar.

Nej, jag menar snarare är att det som nu sker i DR är en del av en större mekanism. En intellektuellt sett mycket trög mekanism. En värld där köksekonomiska och konservativa överväganden får starkare resonans än den levande kontext och potential en orkester av detta slag kan utgöra. En styrelseordförande som Christiansen kan också – i denna nya värld – uppfattas som en förebild i managementkollegiet i norden. Samtalet kring behovet av symfoniorkestrar är igång. Och det är lätt att läsa det underliggande hotet också mot de kvarvarande ensemblerna. De skäl man anför för den inslagna vägen kan också komma att användas mot dem i framtiden. Men det hela börjar inte med nedskärningen på 75 miljoner. För två år sedan kritiserade den dåvarande danske kulturministern de båda orkestrarna i DR för att spela alltför likartad repertoar. En ny repertoarchef tillsattes. Och Michael Christiansen sade: ”Jeg kan kun konstatere, at da kulturministeren i foråret kom med den udmelding, viste det sig hurtigt, at der ikke er et politisk flertal for at nedlægge nogle af de orkester.” Men droppen urholkar stenen. Man får förmoda att Christiansen nu gör en annan bedömning.

I Danmark fanns orkestern inskriven i motsvarigheten till vårt sändningstillstånd, vilket borde ha kunnat innebära någon form av skydd. I Sverige finns inte en rad skriven om att SR skall hålla sig med Radioorkestern eller radiokören.  Skulle ett sparbeting läggas på SR finns inget som formellt hindrar att man med ett pennstreck raderar ut dessa nationalklenoder. Det känns förstås avlägset. Men med det som nu sker i Danmark som fond skapas nya nordiska prejudikat och ledarförebilder. Kanske dags att orkestrarna börjar fundera mer aktivt på hur man ska möta framtiden? Om en orkester som Underholdningsorkestret kan uppfattas som mindre angelägen av sin huvudman, så finns det definitivt skäl för många orkestrar att börja fila på både sin självbild och sina överlevnadsstrategier.

I den klassiska musikvärlden talar man sällan politik. Politiken är liksom inte välkommen; musiken och konserthusen tycks vara till för meditation, själsligt välbefinnande och hyllande av det sköna. Och ja, musiken kan ibland – i all sin abstraktion och sitt fokus på formmässig balans och skönhet – verka fjärran från larmandet på gator och torg, långt borta från förenklande budskap och manipulativa och konspiratoriska manövrar. Samtidigt finns det få konstformer som så skickligt (och på ett undermedvetet plan) kan sälja in budskap som just musiken. Musiken har, i kontrast till den politiskt rentvättade hållningen hos dagens konserthus, alltid använts för att bekräfta, diskutera och rentav ifrågasätta makten och rådande politiska ordningar. Det medvetet yxiga användandet av hornkvinter som en klingande satir över debila och maktfullkomliga adelsmän hos Mozart är bara ett av många – förvisso subtila – exempel.

Sedan Hanslicks (kritiker som på 1800-talet gjorde sig ett namn som den ”absoluta” musikens profet) tider har en rörelse mot att avköna, avpolitisera och rentvätta musiken pågått: en rörelse som förvaltats och utvecklats i de ekonomiska system som utgör artisthanteringen i dagens globala konsertverksamhet. Politik är tabu. Prata gärna fred i generella och alltomslutande humanistiska termer. Men om du inte vill riskera din karriär, bör du vara politiskt obefläckad. Kulturarvet hanteras i dag utanför sin kontext och i polerad och användarvänlig form. Det potentiellt farliga har transformerats till en andlig form av KBT. Motståndslöst kan vi glida in och lyssna, uppleva, gråta, le, för att sedan gå hem renade, förvissade om att vi njutit en stund i mästarnas sällskap – de oomtvistligt välmenande och inte så sällan oförtjänt lidande mästarna. Vid sidan om momentant uppflammande debatter om Wagners relation till nazismen (som alltid kvävs av slutsatsen att musiken är fantastisk), får musiklivet fortsätta odla självbilden av en politiskt neutral zon.

Men bilden kompliceras av vad som kan verka som plötsliga avvikelser från normen. Som t ex när Valeri Gergiev använder sin plattform som konstnär för att ge eldunderstöd åt Putin och de totalitära handgrepp han uppvisar. Tysta protester utanför Berwaldhallen följs upp av SR:s kulturnytt. Man konstaterar att Esa-Pekka Salonen tar avstånd från åsikterna, men samtidigt vill inte Berwaldhallen vara först i världen med att inte välkomna Gergiev.

För så fungerar det i dag.

Den förment avpolitiserade globala konserthusmiljön har också blivit grogrund för en devot mästar- och hjältedyrkan, där musikaliskt mästerskap tycks kunna ge licens åt vilka stollerier som helst. Offentliga medel ställs till förfogande för att underhålla narcissistiska självbilder: utanför konserthus står limousiner beredda för att hämta maestro från hotellrummet, om maestro skulle ha lust att komma till repetitionen… Den högt betalde Maestro öppnar partituret till det nyskrivna verket först på genrepet och leder sedan ett skakigt uruppförande till dopet, för arrogansen är total och självbilden är hård som marmorn i Beethovenbysterna.

Min poäng är att jag tror att konserthusens tysta acceptans av allt ifrån totalitära världsbilder till musikalisk vardagspennalism undergräver musikens plats i det moderna samhället. Det undergräver också konserthusens trovärdighet som avsändare av konstnärligt innehåll. Medvetenheten om att musik är skapad av människor för människor (inte av gudar för deras avbild) skulle kanske kunna medföra en mer intellektuellt hedersam hållning på sikt.

Musik är liv. Musik är skriven av människor av kött och blod. Musiken har en lika självklar plats i de historiska samhällssystemen, omvandlingarna och revolutionerna som litteraturen, bildkonsten och teatern. Desto viktigare – i våra tider – att också konserthusen vecklar ut sig från sitt finspunna nät av globala ready-mades och blir till arenor för ett levande samtal om denna i högsta grad levande konstform vi kallar musik.