Följande blogginlägg skrev jag 2013. Tycker det alltjämt har viss relevans./F

Ett skrikblått stationshus (eller ”resecentrum” som den moderna terminologin lyder) med en egendomlig multikolorerad applikation på taket möter upp när jag stiger av det lilla tåget på Vara station.

Jag går Allégatan och ser slutligen Vara konserthus materialisera sig. Detta husprojekt var, om jag minns rätt, ursprungligen en idé om en ny skolaula som tog ny fart och växte till ett konserthus. I dag samsas en gymnasieskola med ett konserthus som kan presentera ett brett utbud av musik. Och en festival för nutida konstmusik! På torsdagen kunde jag samma kväll få uppleva Kaffe Matthews och George Kentros intressanta och märkliga installation Vitula Physicata i skolbiblioteket samt Ardittikvartetten i stora salen. Jag föreställer mig att det inte varit lätt att få klarsignal för en festival av det här slaget. Den nutida konstmusiken kopplas sällan i hop med bilden av en gigantisk publik som slåss om de sista svartabörsbiljetterna. Tvärtom – även för en konsertarrangör i Stockholm skulle ett program av det slag som presenterades i Vara kunna utgöra en utmaning. Arktitekten bakom festivalprogrammet, Paul Bothén, har dock tänkt till. I starten på festivalen finns nämligen Göteborgs symfoniker med. Salen är nästintill fullsatt och abonnenterna får veta att de alla är inbjudna att gå på helgens konserter – konserter av väsentligt mer experimentellt snitt än det som GSO bjöd på. Den nya klarinettkonsert av Christian Lindberg som GSO inkorporerat i programmet (förnämligt spelad av Emil Jonasson) blev också en inbjudande och kul introduktion till de mer komplexa relationer till musiken som konstform som den fortsatta festivalen kunde redovisa.

Tidigare på dagen hade en debatt kallad ”Orkestern i kristallkulan” ägt rum. Debatten skulle handla om morgondagens förutsättningar för ny orkestermusik. Jag ska inte recensera eller ens referera den visserligen intressanta och livliga diskussionen mellan mig, Helena Wessman (GSO), Christian Lindberg och Malin Aghed (El Sistema). Däremot vill jag teckna ner några reflektioner kring hur de senaste årens orkestersamtal och debatter utvecklats.

För sju år sedan, då vi kunde presentera Orkesterutredningen – bl.a. resultatet av samtal utredningen genomfört med Sveriges samtliga professionella orkestrar – tycktes bilden av musikhistorien vara mer fastlagd än den är i dag. Man uppfattade oftare än i dag skälen till att t.ex. så få kvinnor fanns representerade som tonsättare, dirigenter (även i minoritet då det gällde solister) som historiska och att det speglade en ”verklighet”. Det fanns helt enkelt för få kvinnor i ”omlopp” varför många som uttalade sig för utredningen menade att de hoppades på att en framtida utveckling skulle ta hand om en förändring av denna ”verklighet”. Sju år senare är samtalet möjligen rörligare, men verkligheten i stort sett densamma.

Orkesterutredningen kunde även konstatera att repertoaren de senaste dryga hundra åren krympt i bägge ändar: såväl den äldsta musiken som den nyaste hade stadigt minskat sin andel. Bland skälen fann vi en allt starkare ekonomisering av orkesterverksamheterna. Med detta menade vi bl.a. det faktum att ett antal internationellt verksamma agenturer är medspelare i den globala repertoarutvecklingen genom sina stall av dirigenter och solister. Ur ett ekonomiskt (och även energirelaterat) perspektiv blir det för dessa aktörer intressant att få ut dirigenter och solister till så många orkestrar som möjligt med så lite tidsspillan som möjligt. I ett tight schema blir det trångt om tid för att lära sig vare sig nytt eller musik som ligger utanför den internationella kanon av mästerverk. En naturlig rörelse utifrån ett effektivitetsperspektiv. I senaste numret av Tonsättaren (nr 3 2013) beskriver cellisten och programrådsmedlemman Mats Olofsson hur programrådens inflytande försvagats: ” Agenturerna har börjat få rätt mycket makt över programinnehållet, de ser till att deras klienter utvecklar sin egen repertoar.”

I debatten har dock chefer under de senaste åren ägnat energi åt att försvara agenturernas roll samtidigt som man velat tona ned deras inflytande över innehållet. Detta enligt en relativt lättbegriplig strategi. För den svenska skattefinansierade orkesterverksamheten vill ju så klart framstå som oavhängig utomstående ekonomiska intressen. Därför bättre att beskriva agenturerna som sunda affärsrelationer.

Och jag måste medge att argumenten och försvaret för de egna positionerna har blivit väsentligt smartare med åren. Man beskriver dagens repertoarläge utifrån en ekvation där publiken är i centrum, men där också orkesterns egna utvecklingsbehov finns med. Man talar om den ”musikaliska kostcirkeln” (Stefan Forsberg, Tonsättaren, nr 3 2013). Man har vridit samtalet från statistiska hårklyverier till att tala mer om vad orkesterns ”kärnverksamhet” egentligen är med en tydlig hänvisning till ”kulturarvet”. Man talar om orkestern som en ”undergroundkultur” (förvisso den kanske mest välfinansierade undergroundkultur som finns, men dock). Man anför också speltekniska och idiomatiska skäl. Orkestrarnas kollektiva minne behöver nämligen också underhållas: ”Det är viktigt att vi kommer ihåg hur just vi spelar Mahler.”

Alltså: Kärnan är den centraleuropeiska repertoaren från en historisk tidsperiod som omsluter cirka 70 år. Man bygger nu en argumentation runt status quo som i allt väsentligt delar filosofisk höjd med Mäster Pangloss i Voltaires Candide som menade att vi lever dans le meilleur monde possible (Den bästa av tänkbara världar).

Orkesterverksamheten tycks alltså vara ”natur” och mycket lite går att ändra på utan att det skulle kunna få oerhörda konsekvenser. För publiken, för intäkterna, för spelkvaliteten, för förståelsen, för det interna samtalet, för relationerna med omvärlden, för det internationella anseendet, för…

Och kanske finns det något i sättet på vilket de förändringstörstande kritikerna angriper problemet som är medskapare till orkestrarnas ofta defensiva attityd.

Jag kan inte värja mig för intrycket att samtalet blir för enkelspårigt om man låter det enbart handla om andelar av repertoaren. Om det så handlar om det nyas, gamlas, eller om musiken skriven av kvinnor.

För kärnan i problemet som jag ser det är självbilden. Som jag tycker lider av svåra trovärdighetsproblem. Så fort diskussionen om frånvaron av förändringsvilja hos orkestrarna kommer upp återskapas nämligen bilden av att orkestrarna och deras ledningar i själva verket inte kan göra någonting – eller i vart fall mycket lite. En mängd skeenden utom deras kontroll tycks göra att inte ens drygt hundra miljoner i offentligt stöd kan hjälpa dem att stå emot det ständiga yttre trycket.

Samtidigt finns mycket få exempel på metodiskt genomförda publikundersökningar, metodiskt avsökande av olika möjligheter att presentera nytt innehåll, metodiskt förändringsarbete för att skapa en ny och annorlunda bild av vad en orkesterinstitution kan vara. Också en flagrant avsaknad av konstnärliga risktaganden och skillnader mellan konstnärliga utvecklingsstrategier.

En paradoxal bild framträder: de som har de största ekonomiska och personella resurserna är de som minst av allt kan ägna sig åt att ta konstnärliga risker. Man kan här skönja ett självbekräftande system.

Självklart finns det många och stora utmaningar för alla chefer och verksamheter som vill förändra eller utveckla traditionstyngda områden.

Dessa utmaningar ska inte på något sätt underskattas. Och förändringar tar ofta tid om de ska vara relevanta och hållbara.

Men ändå: skulle det inte vara kul om man i varje större stad med en egen orkester också kunde få se kraftigt divergerande tolkningar av vad uppdraget innebär, hur samtiden och historiebilden tolkas och hur relationen till publiken ser ut?

I dag är likheterna överväldigande och ur ett konstnärligt och dynamiskt perspektiv blir likheterna lite…skrämmande.

Hur skulle det vara om fler orkestrar gick ifrån att agera allmänhetens CD-växlare till att bli konstnärliga institutioner som vågar pröva och utmana traditionen? Där den musikaliska kostcirkeln kan få presenteras utifrån annorlunda proportioner och idéer om vad som är möjligt att servera? Jag vill påstå att det är möjligt också med bibehållet fokus på publiken.

Jag tror det är dags för såväl ledningar som musiker att återta makten över sin egen verksamhet. Ta makten över musikens fulla potential som konstform. För att citera en chef jag träffade under orkesterutredningstiden:

”Om jag tänker efter, har jag nog en del makt i musiklivet.”

Japp.

 De hade alla träffats på en fest på skolan. De hade haft så roligt ihop. Hamnade alla i rökrummet på B-våningen. En sådan där magisk afton där allting förklaras utan att kunna beskrivas efteråt. De hade glatt konstaterat att de alla sex var konfessionslösa. Ateister. De skulle sätta upp en lapp i foajén om att övningsrum B12 var upptaget av Andjakt. Ingen Andakt mer. De cyklade sedan tillsammans hem till Hildegard och Clara som delade en lägenhet i Markbacken. Maestro hade somnat på cykeln och kört rakt in i den häck som löpte bredvid cykelbanan. Clara hade försiktigt väckt honom med en kyss på pannan. Gett honom lite vatten att dricka. Så hade de alla vinglat den sista biten till Markbacken tillsammans – ledande cyklarna. Sjungande fyrstämmigt.

Redan den första kvällen bekände de sig alla till musikens enda sanna gud. Men då hette de ännu inte Hildegard och Clara.

 Nej, ingen av dem hade ännu fått sina riktiga namn.

 

 

 

Palac Kultury i nauki, Warszawa, December.

Köandet var över för denna gång. David Westerdahl och pianisten Nadia Kowalska hade äntligen släppts in i hissen som skulle ta dem mot utsikten längst upp i Kulturpalatset i Warszawa. Denna anmärkningsvärt imposanta skapelse hade varit en gåva från Sovjetunionen till Polens folk. Palatset var också en av landets högsta byggnader och således ett must see enligt både Nadia och Lutoslawski-salens chef, vars namn David fullständigt misslyckats med att uttala. David hade vid första anblicken tyckt att tornet var som hämtat ur serierna om Batman. Eller Läderlappen, som David alltjämt envisades med att kalla honom. Men det fanns också en anstrykning av Sagan om Ringen över tornet. Gotham City möter Mordor. Arkitekturen var för David både främmande och skrämmande. Som om en ond kraft tillåtits slå rot och växa okontrollerat utan hänsyn till historia eller respekt för god smak.

Dörrarna slog gnisslande igen om den överfulla hisskorgen som manövrerades av en blond kvinna som satt på en pall vid kontrollpanelen.

”Jaha.” Rösten lite för stark, lite för närvarande och påträngande för hissrummet. ”Man kunde ju gett sig fan på att det skulle sitta någon och ta upp plats i hissen också.” David såg föraktfullt omkring sig i trängseln som till största delen bestod av polska ungdomar från landet på besök i huvudstaden. ”Först köa i en halvtimme för att det indolenta jävla akneansiktet till bodbiträde till slut skulle upptäcka att folk faktiskt ville köpa biljetter. Därefter måste vi passera en glädjelös mupp med väteperoxidhår som tydligen hade till uppgift att nagelfara biljetthelvetet som vore det ett visum till Nangijala. Som den tredje delen av monumentet över polsk effektivitet och visionskraft. måste det så klart sitta en surfitta och vakta på en pall i hissen också. Sitt där, käringjävel. Ta för all del upp två värdefulla platser bara för du ska få trycka på knappen.  Känner du hur det luktar? Ger mig fan på att hon, för att hämnas på de makter som satt henne på den där fuckarns pallen, smyglägger en fuktvarm fis varje gång hon åker ned med tom hiss. Kolla på henne. Ser du det sneda leendet? Hon sitter och njuter av att vi tvingas stå här och trängas och känna doften av hennes nyss avfyrade smatterband. Du kan hårdhaja att det blir minst en pilsner däruppe. ”

Nadia himlade med de ögon som David bara några dagar tidigare förälskat sig i. Han hade då tyckt sig se att hennes ögon innehöll berättelsen om resten av hans liv.  Historien om deras fortsatta liv tillsammans, komplett med hus i förorten och ett rikt socialt och intellektuellt utmanande liv. Nu var han inte så säker längre.

Den polsk-svenska pianisten Nadia Kowalska hade kontrakterats för att uruppföra Davids konsert för piano och orkester i Warszawa. David hade, hemma i Sverige, tacksamt tagit emot nyheten. Tacksamheten kom sig av Nadia Kowalskas inspelningar av fransk pianomusik vilka hade gjort ett mycket starkt intryck på David. Det bådade gott för Davids pianokonsert. Fotot på CD-konvolutet hade också gjort om möjligt ett ännu starkare intryck. Med sitt gula hår, sina sneda bruna ögon, raka näsa och fylliga läppar hade den trettioåriga Nadia ett utseende som slog an flera strängar hos den relativt nyskilde David Westerdahl. Då de senare mötts och hälsat på varandra i Lutoslawskisalens direktionsrum hade han varit väl medveten om den överhängande fara som nu hotade: att han mycket väl skulle kunna råka projicera hela sitt bagage av misslyckade relationer och sina gömmor av uppdämda behov på Nadia.

Och mycket riktigt.

Redan efter den första repetitionen hade han – liksom radiostyrd – frågat henne om hon ville äta middag med honom, med den självklara förevändningen att diskutera hennes tolkning av hans pianostämma.

Davids fyrtioåtta år hade präglat honom i den takt och med den intensitet som de framlevts. Han ansikte såg inte en dag yngre ut. Högt – mycket högt – hårfäste. Efter en särdeles nedslående titt i badrumsspegeln några år tidigare hade han utan krumbukter rakat av också resten av håret.  För David var omvärldens bild av honom central. Varför visste han inte, och hade inte för avsikt att fundera djupare över. Men viktigt var det.  David ägnade mycket tid åt sitt utseende – faktiskt nästan all den tid som inte ägnades åt komponerande eller ”analytiska studier från helvetet som endast en kabbalistisk-katolsk mor kan älska”, som han själv uttryckte det. Frågade man David så var han definitionsmässigt ful. Men han skulle också påstå att hans fysiska uppenbarelse räddades av hyfsat balanserade proportioner, vilka dolde det faktum att han aldrig tränade. Davids ville signalera klassisk tidlöshet. Han frossade gärna i italienska kostymer, franska skjortor och handgjorda engelska skor. En scarf lojt slängd över axeln var också en del av hans signum. Genom alla dessa attiraljer siktade han på att inkarnera begreppet distingerad. Men David gjorde sig samtidigt inga illusioner. Han visste att han befann sig i ett utseendemässigt limbo: för ung för att egentligen kunna framstå som distingerad. För gammal för att kunna göra anspråk på det ungdomens tolkningsföreträde som i hög grad gällde i den samtid han nu en gång för alla levde i. Han visste också att hans sporadiska mänskliga charm alltid var beroende av munlädret men lika ofta kunde den tillintetgöras av samma verbala flöde.

Nadia hade dock visat sig fullständigt resistent mot allt vad statusrelaterade frikort hette. En briljant personlighet som dessutom själv ägde ett munläder som väl matchade hans.  Hans fåfänga uppfattades av Nadia som en humoristisk krydda – utan att David kände att han tappade ansiktet, något han noterade med inre patriarkal tacksamhet. Det fanns så många saker med Nadia som bekräftade Davids självbild.

Hon var precis så vacker och precis så ung som det ideal David hade drömt om. Hans sarkasmer och ofta brutala humor landade alltid bra hos henne. Hon fick honom att känna sig smart och begåvad. Och själv var hon en musikalisk begåvning långt över genomsnittet. Hon hade helt enkelt överträffat alla förväntningar. Gradvis hade David känt kontrollen glida ur hans händer och över till hennes.

Dagarna hade flugit fram i en rusigt lycklig dans – underbara repetitioner, glada och intresserade musiker, förstulna kyssar i Nadias brunbetsade solistloge. Fingrar som mjukt tvinnades i hemlighet i Lutoslawskisalens i övrigt glädjelösa kantin. Fantastiska kvällar, fyllda av spirituella samtal ackompanjerade av kindziuka. żurek, sill med lök, saltgurka,  bigos med svamp. Och mängder med vodka. Polish white wine. Nadia lärde honom säga ”Snälla, ge mig lite vodka” på polska med darrande underläpp och hundlika ögon. David gjorde bejublade framträdanden med den korta monologen på åtskilliga restauranger intill paradgatan Marszalkowska. Uruppförandet av pianokonserten blev också en triumf. Direktsändning i radio. Stående ovationer. En förvirrad men lycklig David som kramade om en förskräckt vaktmästare istället för dirigenten under applådtacket.

En kväll, färgad av vodkamättad eufori, medan Nadia rituellt kissade in sitt revir bakom ett elskåp vid den irländska puben i Staro Miasto – Wasrzawas återuppbyggda gamla stadsdel- utförde David en egen liten ritual, mättad av romantisk mystik och passionerad patetik.

”Nadia”, sade han högtidligt till sig själv, ”berör mig på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt”. Nadia. Han tog fullmånen till vittne, och ylade:

”Nadia börjar där alla andra slutar”. Han hade bokat om sina flygbiljetter och sitt hotellrum för att kunna stanna ett tag till. Vara med Nadia. Bada i Nadia. Vackra Nadia.

I själva verket var det redan över. Dagen efter uruppförandet av pianokonserten hade han börjat bete sig som en dysfunktionell tonåring. Allt enligt det mönster han så väl kände igen. Gnällde över småsaker. For ut i långa haranger av konspirationsteoretisk natur. Vevade runt i bitterhet över dolkstötar som han tagit emot under hans brokiga professionella liv. Kedjerökte. Talade om sin permanent dåliga privatekonomi. Drack alltmer under deras gemensamma utflykter.

Strategin – om än delvis omedveten – var tydlig. Genom att framställa sig som en fullständig idiot skulle han slippa ta ansvaret för det uppbrott han oundvikligen såg komma. Och hade sett komma i alla sina kärleksrelationer.

Det blåste hårt och oförsonligt decemberkallt längst uppe på Warszawas kulturhus. Skyltar – uteslutande på polska – berättade om utsikten. Hur det sett ut förr. Historierna som doldes bakom och under de moderna skyskrapor som förändrat Warszawas sky-line. Nadia översatte. David muttrade något om hur det polska folket skulle kunna berätta sin historia effektivare om de valde att kommunicera på något annat språk än just polska. Svenska till exempel.

De satte sig ner i det inglasade caféet. David beställde en öl och ett glas vodka. Nadia beställde ett glas vatten. David sa något sarkastiskt om hennes val av dryck – men halvhjärtat och utan sedvanlig spirituell knorr. Nadia tittade på honom med klar och rak blick. Munnen stilla och allvarlig. Hon är ändå oerhört vacker.

David anade att hans egen blick var grumlig. Ögonen blodsprängda springor. Andedräkten troligtvis en motbjudande blandning av polska papyrosser och flygplansbränsle; summan endast mildrad av en överdos Aqua di Gió, generöst sprayad över kroppen efter en timslång förmiddagsdusch.

”David, sluta.”

David tittade undrande på Nadia.

”Jag kommer inte göra slut med dig. Och vet du varför?”

David hade inte en aning.

”Därför att det här inte är en riktig relation.  Man kan inte avsluta det som egentligen aldrig påbörjats. Vi har haft en stunds verklighetsflykt. Och det har varit härligt, det förnekar jag inte. Dessutom tycker jag verkligen om din musik. Men du behöver sannerligen inte förminska dig själv med att bete dig så här.”

”Hur då så här?”

”Lägg av.”

Nadia strök tillbaka en hårslinga som trillat ned framför ögonen, som kort blixtrade till av frustration. Bakom dem torkade en servitris av borden i det i övrigt folktomma caféet. Nadia reste på sig.

”Jag går.”

Hon log uppgivet. David fick inte fram ett ord.

”Det verkar som David Westerdahls berömda munläder har torkat ihop fullständigt.”

David harklade sig och gjorde en fumlig ansats att resa sig och välte ölglaset i rörelsen. Servitrisen närmade sig redan med stormsteg, en trasa i högsta hugg.

”Sitt, David. Jag ska ge dig en kortfattad analys av läget. Du blev förälskad. Du trodde – antagligen inte för första gången – att det betydde att du måste lova mig en massa saker. Har jag rätt?”

Nadia inväntade inte något svar. Inget svar var heller på väg; David satt och fånstirrade på Nadia med halvöppen mun. Medan servitrisen – muttrande – torkade av bordet rann små rännilar av öl från bordet ned på betonggolvet.

”Och med din högt utvecklade fantasi levde du antagligen genom en hel relation och ett liv ihop med mig. Fast alldeles på egen hand. En morgon vaknade du och var liksom färdig. Du visste hur allt skulle gå och hur allt oundvikligen måste sluta. Jag kunde se det i dina ögon. Tråkigt tyckte jag. Inte för att jag inte fick uppleva det där livet med dig. Utan för att du lät dig bäras iväg av nå’n sorts luftslottsbygge, stackare. Klart du fick svindel däruppe. I ensamheten. Inte sant?” Den kompakta tystnad som följde fick servitrisen att stanna upp och betrakta de två. ”Klassiskt”, tänkte hon och fortsatte torka av den beigefärgade plastduken. Nadia gick fram till David, böjde sig framåt och kramade om honom ömt.

”Hör av dig om du vill bygga små legohus istället för förortsvillor. Vi kan lägga varannan bit, till och med.”

Davids telefon, liggande på bordet med några ölstänk på displayen, ringde. Han hade gjort en ringsignal av sin favoritinspelning av operan Don Giovanni. Katalogarian.

Peter Matteis röst klingade smärtsamt vacker och klangfull i caféet.

David tog – med en dyster och självömkande blick på Nadia – upp telefonen och svarade.

”Westerdahl”

Han såg Nadia försvinna om hörnet bort mot hissarna.

En halvtimme senare var han själv på väg till hissarna. Hans liv hade genom telefonsamtalet tagit en ny och plötslig vändning. Han kände sig upprymd. Närmast kvittrande glad trots den förvåning och märkliga melankoli han ändå kände över Nadias farväl. Det hade varit Anna Flanke som ringt. Hon hade skickligt manövrerat samtalet förbi de blindskär som deras gemensamma historia utgjorde och istället lyckats hålla en professionell ton. Själv var han ännu förstummad av scenen med Nadia och hade utan ansträngning lyckats avhålla sig från att kasta ur sig de för honom annars så typiska sarkasmerna.

Annas ärende var bisarrt.

Assistera i en mordutredning.

Hemlig till på köpet.

I takt med att Anna Flanke berättade historien vaknade intresset. David visste mycket väl att det sätt på vilket Anna presenterade historien var ägnat att smickra hans självkänsla och aktivera hela hans professionella fåfänga. Men David sket fullständigt i de bakomliggande och lätt genomskinliga motiven för Annas presentation. Uppdraget var nämligen för bisarrt, för utmanande och för omöjligt för att David inte skulle vilja kasta sig över det med hull och hår. Och mer än gärna två gånger på en söndag.

Uppdraget skulle innebära möjlighet att finnas i de politiska konspirationernas absoluta mitt. Han skulle bli tagen i anspråk på den nivå han ansåg att han befann sig. Han skulle antagligen få kombinera såväl erfarenheten som utredare som kunskapen om det musikliv han ägnat hela sitt liv. Och förtroendet kom från självaste kulturministern. Först nu insåg han hur mycket han hade saknat det. Ända sedan han avgick från sin post som VD på Musikaliska, det äldsta konserthuset i Stockholm, hade han känt sig isolerad från händelsernas centrum. Som genom en tyst överenskommelse tycktes den fina värld han tidigare självklart tillhört, ha vänt sig bort från honom. Uteslutit honom. Men nu: revansch. Sist men inte minst skulle uppdraget ge ett välbehövligt tillskott i kassan. Han hade sedan några år levt i en ekonomisk osäkerhet som inte var kompatibel med hans aptit på livet och längtan efter materiella ting. Hans första order i detta nya uppdrag var helt enkelt att snabbast möjligt packa sina tillhörigheter, checka ut från hotellet och ta första bästa flyg – business class– hem till Stockholm. Allt betalt – inklusive minibarnotan – av Nordic Security Holdings AB. Redan på Arlanda skulle ett första möte med Kerstin Armfelt, f.d. chef för Riksmordkommissionen, äga rum. Gode Gud…samarbeta med en riktig kriminalare…Nu du, David… David var ensam passagerare i hissen förutom hissoperatören, den blonda kvinnan som alltjämt satt tryggt posterad på sin pall.

David lutade sig mot hissväggen och trummade glatt med fingrarna mot låren.

När dörrarna gick upp vinkade han ett uppmuntrande farväl till kvinnan.

Hon bligade surt på honom från pallen.

”Ha en bra dag, skitstövel” sa kvinnan lugnt på klingande svenska med endast en svag återklang av polsk brytning.

Han kunde känna hur livet rann ur honom. Dödsångesten fanns där, men mest som en långsamt hävande vågrörelse i medvetandets utkanter.  Han undrade istället över platsen. Det var viktigt.

Befintligheten.

Var finns min kropp?

Antagligen inte i Örebro.

Örebro var en stad nästan utan kropp. Där fanns bara minnet av kropp. Den gamla skostaden. Skoindustrierna fanns inte kvar ens då. Minnet av skor. Den gamla Wasaborgen stod där. Residens för landshövdingar.

Mer eller mindre korrupta.

När började leken? Kanske redan våren det första året. De vilda associationerna på Konditori Wasa. Bredvid Nicolaikyrkan den gråa med fåglarna flaxande runt tornet. Tänk om man kunde…Tänk om musik i själva verket var …Om man spelade en viss skala, så skulle man påverka människor till…

De spelade ölbrännboll i Stadsparken. Bara de sex. Spela och drick! Drick och spela!

Låg på gräset utanför Wadköping och kedjerökte och spekulerade om musikens kraft. Skvallrade om de andra studenterna. De som inte övade. Som inte kunde se musikens mångspråkiga och komplexa rörelser, som innehöll så mycket sanning. Leken började handla om identitet. Vilken musik är du?

Antoine – eller Tony som han egentligen kallades då – döptes högtidligen till Ludwig.

Han var stolt som en tupp. Ludwig. Efter Ludwig van Beethoven, minsann. Inte människan. Musiken!

 Ceremonin var vacker.

Fullmåne. De hade tagit sig ned alldeles till vattenbrynet vid frimurarholmen och lånat livbåten som låg förtöjd alldeles ensam. De skämtade om det. Att den behövde sällskap. Ensam med halva kroppen nedsänkt i Svartåns strömmande vatten utan någon att guppa med. De hade pratat länge om vilken musik som skulle användas till dopet. Det logiska kanske hade varit Beethoven. Men ingen av dem tyckte det fanns något av honom som var ceremoniellt på det sätt de önskade. Hildegard – som blev Hildegard först senare – hade en bra och vacker idé.

Men ssssch…berätta inte för någon…

Tick-tack.

Tick-tack.

Anna Flanke

Justitieminister Arvid Moberg tittade upp över den tjocka bunt papper som han tycktes närstudera när Anna Flanke – ganska raskt – stegade in i rummet. Han satt med ryggen mot det stora vackra fönstret som dominerade hans arbetsrum på Rosenbad – en bra dag betydde det att besökarna fick ett skarpt dagsljus rakt i ögonen. De lätt bländade besökarna – inte sällan politiska meningsmotståndare – blev då som regel en smula osäkra, något Moberg inte hade något som helst emot.

Han gör vad som helst för skaffa sig förhandlingsövertag.

”Anna. Vad bra. Och du har fortfarande inte lärt dig knacka.”

Han log förbindligt och sköt upp läsglasögonen mitt på sin leverfläckiga flint som omgärdades av en vit hårkrans.

Han kör den farbroderliga grejen i dag. Varför tog jag det här jobbet? Fan. Here goes…

”Slå dig ner, Anna. Snygg klänning! Men vänta…jo…ta mej tusan…säg inget! Du har gjort något med håret!” Moberg pekade triumferande med ett krokigt finger på henne.

Anna hade inte gjort vare sig några klädinköp eller besök hos frisören det senaste halvåret, i huvudsak på grund av de arbetstider Arvid Mobergs politiska utspel krävde. Hon valde att spela med.

”Du missar då ingenting, Arvid” sa Anna och sprack upp i ett leende som förevisade alla yttre tecken på hjärtlighet utan att bottna i någon som helst inre motsvarighet.

Arvid Moberg kontrade med ett snabbt smil som Anna visste markerade slutet på uppvärmningen.

”Nå, Anna. Hur har det gått? Alla med på tåget – eller borde jag säga: med på noterna, hehe?”  Han tittade ner på skrivbordet och rumsterade om bland papper och de många reservoarpennor vilka utgjorde en av hans välkända laster. Rättsrådet Jansson hade hörts säga att Moberg var den pelare på vilken den döende marknaden för reservoarpennor vilade. Pennorna gifte sig också på ett bra sätt med Mobergs övriga uppenbarelse. Guldbågade glasögon. Oklanderligt knuten slips, alltid i sällskap av en kostym av det vida fyrtiotalssnitt som medgav stort spelrum för kroppsligt generös kurvatur. Han brukade pendla mellan kritstrecksrandigt och helsvart. Denna dag bar han kritstrecksrandigt. Genom empiriska studier av sin chef, hade Anna slutit sig till att han bar svart när han ville signalera ”tydlig chef” och kritstrecksrandigt när han ville visa för sina underlydande att världen minsann var en komplex historia.

Men Anna Flanke visste bättre än att reducera sin chef till en fråga om klädval. Moberg var en hänsynslös politisk spelare när han så önskade. Till synes storsint och empatisk när det förväntades av honom eller fyllde någon annan funktion. En säker och välartikulerad retoriker i internationella sammanhang. Uppsluppet skarp under interpellationerna i Riksdagen. En grabb bland grabbar i den egna valkretsen. Arvids politiska motståndare fruktade honom bara något mindre än vad hans egna partikamrater gjorde. Det hade tagit Anna Flanke några månader in i sitt arbete som politiskt sakkunnig – pol.sak -innan hon till slut förstått att Arvid Moberg antagligen var en fullfjädrad sociopat.

Anna hade blivit överraskad då partiet frågat henne om jobbet. Samtalet hade kommit samma dag som valsegern var ett faktum. Flanke var visserligen medlem i partiet, men hade inte jobbat centralt eller för den delen på annat sätt positionerat sig i den interna maktkampen. Anna, som hade en gedigen akademisk karriär som både statsvetare och jurist bakom sig, hade – fyllda trettiofem – beslutat utmana sig själv och startat egen konsultfirma.

Det hade gått bra; bara efter ett par år kunde hon lyfta en lön som motsvarade det hon förut hade haft på universitetet – vilket inte var mycket, men gott och väl motsvarade Annas krav. Inför valet hade hon kallats in som analytiker i media. TV-soffor. Radio. Kolumner i dagspress med olika partipolitisk färg. Hennes utseende gjorde sig bra i TV – med sitt halvlånga, mörkblonda hår, sina stora grå ögon och ett uttryck i ansiktet som skvallrade om både humor och intelligens, hade hon fått mycket uppskattning av såväl programledare som TV-tittarna. Hon var inte dummare än att hon nu insåg att det var denna bild av Anna Flanke som Moberg intresserat sig för snarare än den äkta varan. Akademikern och den skarpa politiska analytikern Anna Flanke var helt enkelt inte vad statsrådet frågade efter.

Istället för den roll som politisk spin doctor med nära relation till politikens epicentrum hon sett framför sig blev hon inkastad i att värdera inkomna skrivelser som registrator skickade upp. Flanke fick vaska och sortera i materialet och sedan lämna ifrån sig det hela till fortsatt bearbetning av statssekreteraren.

Beredningsmötena med departementspersonalen var oundvikligen statssekreteraren Janna Sölvgårds show. The chief whip. Flanke var bara bisittare och en i allt väsentligt överbetald springschas. Inte ens när media hängde i departementets hasor var hennes råd efterfrågade. Alltmer frustrerad över att behöva ägna dygnets vakna timmar åt okvalificerade arbetsuppgifter blev hon därför först själaglad över att få förtroendet att leda ”Operation Berwald”, som statsrådet i sin visdom kallat det hela. Hela återstoden av dagen efter att hon kallats in till Mobergs arbetsrum för att ta emot instruktionerna hade hon jublat invärtes. Hon hade till och med unnat sig en halv flaska vitt vin till middagen, som intagits i ensamhet sent hemma i trerummaren på Hägerstensåsen. När hon den kvällen skulle släcka sänglampan, efter att ha följt sin rutin med att beta av en del av den drös av PM och utredningar som alltid tornade upp sig på hennes nattygsbord, gick det till slut upp för henne. På något sätt, trots det läckra spionthrillerliknande upplägget, fanns det en hake någonstans. Oklart vad. Men hon var övertygad. Här låg en hund begraven. Men trots hennes mycket väl utvecklade känselspröt för konspirationer och hennes kunskap om såväl global politisk historia som juridiska spetsfundigheter, förblev hennes aningar bara en otydligt skorrande dissonans.

Hon kunde gå med på att det fanns en viss, om än inte överhängande risk, att oppositionen (i den mån den faktiskt var formerad) kunde välta regeringen på grund av ett misslyckande i östersjöuppgörelsen. Sant var också att överenskommelsens status var omtvistad också internt i regeringen. Risken för att det hela skulle implodera låg lika väl hos koalitionspartierna som i riksdagen. Men varför skulle Moberg riskera hela sitt politiska anseende på att kringgå sin egen myndighet? Dessutom med hjälp av säkerhetspolisen? Det verkade helt befängt.

Hon hade nu också börjat oroa sig för sin egen inblandning. I processen hade hon lämnat mängder av spår omkring sig. Spår som kunde användas emot henne. Därför hade hon skickat ett SMS till Kerstin Armfelt som kopplade ihop kontakten också med statsrådet. Men det skulle inte räcka. Han skulle lätt avfärda det i ett KU-förhör.

”Ja, jo. Westerdahl är på väg hit. Han landar om ett par timmar. Jag åker ut och möter upp tillsammans med Armfelt.”

”Utmärkt, utmärkt.” Moberg gnuggade händerna av förtjusning.

”Några invändningar, tveksamheter hos våra vänner? Känslor, tankar, reaktioner?”

”De verkar båda…pigga på uppgiften.” Anna svarade dröjande. ”Armfelt är den som mest kommer med funderingar kring upplägget. Rimliga professionella frågor, kan jag tycka.”

”Som vilka då?”

”Som… exempelvis hur vi törs dra å vår egen myndighet

sen till skratt. Vad i helvete pågår?. Rimliga professionella frågor, kan jag tycka.”rmfelt. De verkar bådvår egen myndighet vid näsan.

Och hur vi kan tro att vi ska kunna hålla locket på i den här sidoutredningen.”

”Ja, ja. Precis. Bra, bra. Helt riktigt.” Han lät road, på gränsen till skratt.

Vad i helvete är det som pågår?

”Inget mer?”

Återigen gnuggade han händerna. Förväntansfull som en femåring på julafton.

”Nej”

”Inga kommentarer från Westerdahl?”

””Jo,…han sa: ”En alldeles ljuvlig liten klamydiahärva”.”

”Jaså det sa han! Ja men det är ju utmärkt!”

Moberg såg ut att nästan spricka av spjuveraktig munterhet – ett tillstånd som var så långt ifrån hans normala uppenbarelse man kunde komma. Han

gick runt skrivbordet fram till Anna och lade sina händer på hennes axlar.

”Anna. Du ska ha tack för att du bidrar med din kompetens så generöst. I min gamla förvaltning i Nyköpings kommun brukade vi säga att medarbetarna skulle ge mer än förväntat. Det hände dessvärre mycket sällan. Men du, Anna, du gör just det.”

Anna visste inte vad hon skulle göra med de plötsliga lovorden, som i sammanhanget kändes tämligen omotiverade. Hon hade gjort sitt jobb.  Eller i vart fall någon form av jobb. I stället för att svara, gjorde hon ett lika oförklarligt som tafatt försök att klappa Moberg lite grabbigt på axeln.

Jävla överslagshandlingar.

”Då ses vi på beredningen i morgon, då!” Moberg log ett leende som försvann lika snabbt som det kom. ”Och du – rapportera om du noterar några…konstigheter. Och förstås om de hittar några spår.”

”Absolut.”

”Hejdå!”

Innan hon ens hunnit öppna dörren, hade Moberg vänt ryggen till – redan i färd med att slå ett nummer på mobilen.

I korridoren blev hon stående en stund i förbryllad kontemplation. Vad hade egentligen hänt därinne?

–

Moberg log för sig själv när medan han slog numret. Han vände sig om för att se dörren gå igen efter Flanke.

En på det hela taget jävligt bra dag.

”Jag vill tala med Rikspolischef Arnesson, tack.”

”Dröj ett ögonblick.”

”Arnesson.”

”Tjena Berra.”

”Men hallå, Moby! Hur går det?”

”Allt är riggat och klart. Det här blir bra. Oerhört bra. Hur går det för dig?”

 

Därefter blev allt omväxlande rött och svart för hans ögon. Huvudet var den enda del av kroppen som inte bedövats ännu. Det rullade nu till synes okontrollerat runt, kastades fram och tillbaka i paniska konvulsioner.

”Sluta sjung!!!!…rent…fult…äckligt…löftesbrytare…äckeläckeläckel…alla här…slutasluta…varför gör det inte ont….satans jävlar sluta….snyggt…kvartsextackord…bra…inte nu…”

Maestro skrek nu, men bara inom sig – inget ljud utom sången och ljudet av hud som slets från kött hördes i det verkliga rummet utanför hans kropp. Det inre skriet tilltog i styrka till dess att det blev till ett vitt brus; sinnesintryck och minnen av dem blandades till en outhärdlig och lättflyktig sörja. Hela Maestros inre var ljud av utrop, önskningar, vädjanden och flimrande bilder av möten som borde äga rum men nu aldrig skulle bli verklighet.

 Nos sumus radices

 et vos rami,

fructus viventis oculi,

et nos umbra in illo fuimus.

 

 Kerstin. Ploggatan – Bandhagen

”Huden. Han blev flådd. Mycket blod, läste jag.” Kerstin såg sig över axeln in mot ingången till Sofia Skola. Ännu syntes ingen rörelse i porten. Hon skulle behöva skynda sig iväg snart om hon skulle hinna undan Barbros psyktjatande. Hon skulle med största sannolikhet ha en hel del synpunkter på Kerstins beteende nyss.

”Jag får ringa tillbaka. Är du uppe en stund till?”

”Ja, men…ja – ring på det här numret – du fick väl upp det på displayen?”

”Visst”. Kerstin tryckte bort samtalet och spanade längs med gatan. Vilken jävla tur. En blå buss kom pysande längs med Ploggatan och stannade på hållplatsen några meter bort. Kerstin haltade bort mot bussen och lyckades ta sig ombord just när en gäll röst på dalmål hördes ropa från Sofiaskolan:

”KÄÄÄÄÄRSTIN, män STANNA då!”

Dörrarna gick igen och bussen ryckte igång på sin färd mot Slussen, där Kerstin skulle kliva av och byta till tunnelbana. Telefonen började ringa redan när bussen svängde in på Bondegatan. Barbro. Kerstin stirrade dödsföraktande och kallt på telefonen medan hon stängde av den.  Inte förrän Kerstin tryggt satt på tunnelbanetåget som skulle ta henne hem till Bandhagen satte hon på telefonen igen och ringde upp Anna Flanke.

”Nå, hur långt hade vi kommit?”

”Eh…vi hade väl konstaterat att…” Flanke tvekade igen.

”…han blivit flådd.” Kerstin smålog.

”Om jag är korrekt informerad hittade den tekniska personalen i stort sett all hud inklusive skalp med intakt hårsvall. Alltihop prydligt (om än kladdigt) hopsamlat i en av Berwaldhallens skinnfåtöljer. Saknades visst bara hand- och fothud samt huden runt ögonen.”

”Precis…just…och mördaren…”

”Eller stymparen som jag föredrar att kalla personen eller personerna till dess att liket upphittats.” Kerstin hade anlagt en medvetet beskäftig ton som Anna Flanke hade uppenbart svårt att hantera.

”Ja, men läkarna menar att ingen människa överlever utan hud.”

Rösten fladdrig och nervös. Skärp dig, Flanke.

”Nej, det är förvisso sant att om inget görs så dör man illa kvickt. Det finns också en mängd andra knepigheter med att vara hudlös. Men vad vet vi om vad de gjort – förutom att flå honom? De kanske förfogar över livsuppehållande maskiner och…” Kerstin hejdade sig och bytte sittställning, och i processen välte hon nästan djembetrumman som stod på golvet mellan sätena.  Trumman nöjde sig med att vicka lite oroväckande fram och tillbaka. Snett emot henne satt en man och stirrade nervöst ut mot Enskede Gårds tunnelbanestation, uppenbarligen inte helt bekväm med den del av konversationen han kunnat snappa upp.

”Förresten, till saken. Varför pratar en politiskt sakkunnig på deppet om ett våldsbrott med en pensionerad polis? Ni har ju vad jag minns andra kanaler för den sortens samtal, i den mån de alls bör äga rum.”

”En mycket relevant fråga.” Anna Flankes ton var med ens stabil och rapp.

Bra Flanke, du spottar upp dig.

”Som du minns, fick mordet – jag menar brottet – stor publicitet även internationellt. Brottet innebar också en rejäl ekonomisk smäll för festivalen – regeringskansliet fick lov att stoppa in obudgeterade medel rakt in i festivalkassan. Genom kulturdepartementets försorg har regeringen sedan tidigare en sorts deal med Berwaldhallen, trots att deras pengar normalt ska tas från radiolicensmedlen. Dirigenten Valerij Sjaljapin – det andra dragplåstret vid sidan av Antoine Malå – ställde in och åkte hem till St Petersburg. Ryske ambassadören levererade förtjust en räcka spydigheter om säkerhetsläget i Sverige, men också om svensk kulturpolitik: ”Är det så här ni tar hand om era konstnärer?”. Tidningarna och TV formligen frossade i mer eller mindre underbyggda historier ur Antoine Malås liv.”

”Det är fortfarande oklart varför allt detta föranleder ett samtal med mig.”

”Förlåt, men jag tror att det är bra att du får lite bakgrund.”

Kerstin rynkade pannan bekymrat. Varför be om ursäkt? Inte ska du väl tappa fattningen så lätt, Flanke?

”Ge mig the bottom line, så avgör jag hur mycket bakgrund jag kan tänkas behöva.”

”Ok. Utredningen har gått i stå. De har efter snart tre månader inte ett enda användbart spår. Vi, eller snarare statsrådet, vill att du startar en parallell utredning. Lite i…tysthet.”

Högtalarna i tåget annonserade Stureby. Nästa station var Bandhagen. Kerstin lutade sig framåt för att plocka upp trumman.

”Anna, jag får be om att få ringa upp om några minuter igen. Jag ska av tunnelbanan strax och har lite…packning att hantera. OK?”

Kerstin inväntade inte Flankes svar, utan tryckte helt sonika bort samtalet och stoppade mobilen i en av de många praktiska fickorna i sin Fjällrävenjacka. Hon klämde in trumman under ena armen och kryckan under den andra medan tåget bromsade in vid Bandhagens snötäckta tunnelbanestation. Efter att ha långsamt – plågsamt långsamt för den normalt snabbfotade Kerstin Armfelt – pulsat fram på perrongen fram till stationsdörrarna, valde hon att krycka sig ner för trapporna istället för att ta den kissdoftande hissen. Som ett resultat av generellt slitage, ålder samt sensei Görans välplacerade blockering hade läkarna bytt ut hennes gamla knä mot ett nytt. Och nu tänkte Kerstin bli frisk på sitt sätt. Karatesättet.

Varje steg nedför trappan var för henne en övning som gradvis skulle hjälpa henne tillbaka till karatedojon. Väl nere fortsatte hon ut genom de automatiska dörrarna och ut på det öde och snövirvlande torget. Nu väntade nästa utmaning – de snötäckta trappor som skulle leda henne upp till Salbyvägen. Och så den jävla trumman.

Men Kerstins intresse hade väckts av samtalet från Flanke. Hon bars hela vägen upp till lägenheten av en välkänd och bubblande professionell nyfikenhet. Den som bara kunde släckas av en ordentligt genomförd utredning.

Samtidigt visste hon att hon måste vara på sin vakt. Flanke hade med sitt samtal överträtt åtminstone ett par normalt sett oomkullrunkeliga principer. Om det skulle genomföras en utredning i tysthet på direkt uppdrag av justitiedepartementet rörde det sig om ett gravt åsidosättande av de demokratiska spelreglerna. Polismyndigheten – ja, alla myndigheter – var ju tänkta att styras endast genom förordningar och årliga instruktioner. Ministrar och andra politiker ska hålla sig borta från allt operativt arbete. Och om politiker ändå skulle få för sig att rucka på principerna, hade de normalt sett den goda smaken att jobba inom ramen för normalsvensk politisk korruption, vars portalparagraf löd: lämna för guds skull inga spår.

Vid några tillfällen hade Kerstin tillsammans med Rikspolischefen kallats till något av de statsråd som passerat revy under hennes yrkesverksamma liv. Kerstin och Rikspolischefen hade vid dessa tillfällen uppmanats att inte föra några som helst anteckningar. Besöken hade inte registrerats, samtalen inte diarieförts. Statsråden hade utan undantag uttryckt sig oerhört snirkligt om sina synpunkter på polisens arbete. En så kallad signal hade sänts. Men aldrig några uttryckliga order.  Det var mer sammanhanget – att den nationella politiska ledningen hade sina ögon på polisens arbete – som gav den största effekten.

Rikspolischefens förvandling var alltid ögonblicklig efter ett möte på justitiedepartementet. Med ens växlade han upp och skulle plötsligt lägga sig i varje operativ detalj i arbetet. Kerstin mindes sin vämjelse över hur hennes chef blev till en politisk ögontjänare, med betydande risker för kvaliteten i polisarbetet som resultat.

Den politiskt sakkunniga Anna Flanke hade definitivt avvikit från den försiktighetsprincip som Kerstin hade lärt sig förknippa med den politiska världen. Situationen gjorde att Kerstin började fundera över Flankes kompetens och lämplighet. Tecknen fanns där.

Anna Flanke hade vid ett par tillfällen ringt upp Kerstins mobil. Kerstin hade ringt tillbaka. På så sätt hade Kerstin skaffat sig en sorts back-up; hon kunde nu vid behov styrka att kommunikation ägt rum vid en viss tidpunkt mellan henne och departementet. Det skulle förstås inte gå att bevisa vad de talat om, men det var inte alltid det viktigaste. Skulle det läcka ut att Kerstin bedrev en egen utredning skulle departementet i första vändan – av tvingande konstitutionella skäl – behöva förneka all kännedom om detta. Pressen skulle vråla ministerstyre och måla upp en besvärande bild av hur departementet helt saknade förtroende för polismyndigheten. Risken att Kerstin skulle hängas ut som någon form av privatspanare eller rent av rättshaverist var i det scenariot uppenbar.

Medan hon hängde av sig de snöfuktiga ytterkläderna, bestämde sig Kerstin för att försöka skapa ytterligare säkerhetsventiler åt sig själv. Ett skrivet dokument, mejl eller sms som styrkte hennes position. Rätt vad det är blir det KU-förhör. Telefonen plingade till. SMS från Anna Flanke.

”Hej! Kan du prata nu? Skulle behöva återkoppla till statsrådet före midnatt, ring så fort du kan! /Anna”

Utmärkt. Tack för det, Anna Flanke. Är du en amatör trots allt?

Genom textmeddelandet var nu även statsrådet utpekat. Kerstin hällde i lugn och ro upp ett glas japansk whisky åt sig och satte sig bekvämt tillrätta i soffan, det onda benet vilande i utsträckt läge på fotpallen. Hon log för sig själv medan hon ringde upp statssekreteraren.

”Flanke.”

”Armfelt.”

”Vad bra att du kunde ringa tillbaka så fort. Statsrådet vill verkligen att du ska göra det här.”

”Jag förstår. Då föreslår jag följande: vi ses i morgon kl 13.00 på Kulturhusets restaurang. Du utrustar dig med allt utredningsmaterial ni har, såväl i pappersform som på en USB-sticka. Jag vill också att du ska kunna styrka vem du är. Ta med legitimation och ditt passerkort till Regeringskansliet. Ta också med dig ett papper undertecknat av statsrådet eller rättschefen. Papperet skall beskriva våra formella positioner – vad ni vill anställa mig som, ja, du vet. Det vanliga.”

”Eh…Okej…” Flankes röst tappade åtskilligt i säkerhet. ”Då det gäller anställningsform har vi ett lite…oortodoxt förslag. Samt ett lite speciellt önskemål. Jag tar det när vi ses i morgon. Tar så klart med mig allt material och det övriga du ber om. Något annat?”

Kerstin log åter för sig själv.

The plot thickens. Hon tog en liten smutt av whiskyglaset innan hon fortsatte.

”Jo, Anna – till i morgon kan du väl fundera ut svar på följande frågor: varför i hela fridens da’r riskerar ni hela regeringens trovärdighet genom dra igång en parallell utredning? Är ni suicidala hela bunten? Vore det inte mycket lättare att bara svälja nesan, ducka för pressens jabbar och streta vidare? Är det inte så ni brukar hantera kriser, ni politiker?”

Hon hörde Anna Flanke sucka djupt.

”Okej, jag vänder mig lite mot hur du formulerar dig…men…det är rimliga frågor. Jag ska gärna försöka mig på att besvara dem i morgon.”

”Bra. Då ses vi. Restaurangen högst upp.”

”Uppfattat.”

Kerstin Armfelt kände sig gladare än hon gjort på mycket länge. Trots det dåraktiga upplägg som Flanke presenterat tycktes det ändå vara fråga om riktigt arbete. Uppenbarligen utan något som helst stöd från de gamla kollegorna – en sologrej. Men Kerstin visste att hon skulle trivas med uppdraget. Kollegor i all ära, men ofta var de som bäst ett par extra ben som kunde knacka dörr åt den som i verkligheten gjorde jobbet. I normalfallet skulle utredningsmaterialet vid det här laget redan ha täckt in alla upptänkliga behov av fotarbete. Om kvaliteten var låg, kunde kompletteringar behöva göras. Det fick hon ta då – hon tänkte då rakt inte krycka omkring i trappuppgångar på egen hand. Hon funderade en stund på hur hennes efterträdare på Riksmordkommissionen skulle reagera om han fick reda på det hela. Hur skulle hon själv ha reagerat? Med bestörtning förstås.

Men nu var läget ett annat. Kerstin var beredd att åsidosätta de flesta principer hon omfattat som chef på riksmordkommissionen. Det här uppdraget var hennes biljett tillbaka till livet som det skulle vara. Bort från känslan av att vara överbliven och övergiven. Hon somnade i soffan med ett nöjt leende på läpparna, medan stereon spelade CD:n med västafrikansk trummusik som hon lånat av Barbro.

Kulturhuset, arkitekten Celsings skapelse, var från början tänkt som en plats där konsten och kulturen skulle sjuda av aldrig sinande kreativt liv. Både konstnärer och vanliga medborgare skulle här kunna skapa för glatta livet och tillsammans bygga det Utopia som sextio- och sjuttiotalen ännu trodde vara möjligt. Placerat vid Sergels torg, tronade Kulturhuset som en modernistiskt kylig och skarp kuliss till den knarkhandel som alltsedan bygget stod klart pågått utanför dess portar. Restaurangen högst upp erbjöd en anslående utsikt över Sergels Torg och över en lika modernistisk fontän med en glasskulptur i mitten som – enligt Kerstin – var bärare av mycket oklara estetiska värden.

På kulturhusets restaurang flockades inte primärt konstnärer och kulturtörstande publik. Här dominerade istället lattedrickande och föräldralediga mödrar vilka gärna pråmade runt med de senaste barnvagnsmodellerna i caféet., Här fanns också en icke föraktlig andel yrkesmänniskor som insett fördelarna med en usel akustisk miljö; slamret av glas och bestick, stolgnissel och skrikande bebisar var nämligen bra för en viss kategori av möten. Kulturhuset bidrog med en fondvägg av brus som gjorde det svårt – närmast – omöjligt att höra vad bordsgrannarna samtalade om.  Därför var Kulturhuset utmärkt för en viss ty av professionellt förtroliga samtal. Stockholm erbjöd ett antal ställen av det slaget runt om och i närheten av regeringskansliets olika byggnader. Kerstin hade ätit ”förtroliga luncher” på dem alla, i sällskap av tjänstemän av olika slag och från olika departement.

Registratorer, departementssekreterare, departementsråd och rättsråd; alla präglades de av en kultur som skydde brev, mejl, anteckningar och annat som kunde dyka upp i diarier och därmed riskera att tvinga dem till en mindre smickrande entré i riksmedia.

Kulturhuset hade dock en väsentlig nackdel: synligheten. Man löpte här stor risk att synas av andra som kunde intressera sig för vilka som var ute och lunchade ihop. Stockholm var nedlusat av folkhemmets olika Macchiavelliskt präglade yrkesmänniskor, som alla var utrustade med en aldrig sinande lust till intriger. För att undvika alltför hög risk för synlighet, borde Kerstin valt Stadsmissionens café i det turiststinna Gamla stan, eller lobbyn i något av de mindre fina hotellen. Men Kerstin hade velat testa Anna Flanke. Se hur hon handskades med det faktum att hon skulle lämna över papper till en rätt välkänd polisprofil på en välbesökt Stockholmsrestaurang.

Då Kerstin åkte rulltrappan upp undrade hon hur välbetänkt hennes lilla diaboliska plan egentligen varit. Det hela var förstås ett tveeggat svärd. Kanske hade hon själv mått bra av att inte exponera sig för tydligt i sällskap av den politiskt sakkunniga på justitiedepartementet. Hon bestämde sig dock för att det, så här långt, var Anna Flanke som tog riskerna.

Det tog inte Kerstin lång tid att gissa vem som var Anna Flanke. En enda kvinna i hela restaurangen satt för sig själv. Just denna kvinna var iförd en stram blågrön dräkt av det slag man sällan ser utanför den politiska miljön. Kerstin noterade vidare att kvinnan fingrade nervöst på en portfölj som hon placerat på stolen bredvid sig. Uppenbart. Kvinnan, som måste vara Flanke, hade posterat sig vid panoramafönstret. Hon satt med ett glas caffe latte och såg ut som om inget var naturligare för en hög funktionär på Regeringskansliet.

Än att sitta och fingra nervöst på en portfölj med hemligstämplade dokument.

”Anna Flanke förmodar jag.”

Kvinnan ryckte till och vände på huvudet. Grå ögon. Intelligent blick. Praktisk frisyr. Inte en massa smet i ansiktet.   Kerstin petade ut en stol med kryckan och satte sig ned.

”Det var inte meningen att skrämmas. Ursäkta att jag är lite sen.” Kerstin höll upp kryckan och viftade med den i ett försök till urskuldande gest.

”Jag började undra. Bra att du är här. Tänk att du kände igen mig! Men du har väl googlat, antar jag.” Vaken. Stadig röst. Inte nervös.

Kerstin lyfte förnärmat på ena ögonbrynet.

”Googlat? Jag använde min deduktionsförmåga. Vilket inte erbjöd några större utmaningar i det här fallet.”

Flanke tittade uttryckslöst på Kerstin. Några långa sekunder av tystnad förflöt innan Anna fortsatte:

”Ja, först ska jag försöka besvara dina frågor. Eftersom mina svar omfattas av sekretess måste du först skriva på det här papperet.”

Hon sköt över ett av regeringskansliets standardformulär tillsammans med en kulspetspenna. Kerstin ögnade genom det och skrev på.

”Bra.” Anna tog papperet och lade in det i en plastficka prytt med riksvapnet.

”Nå. Du är hyfsat välbekant med det parlamentariska läge vi har nu, antar jag?”

”Självklart. En jävla soppa.”

Flanke log ansträngt. ”Just. Komplicerat. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Inga förslag från oss går genom  med mindre än att vi dagtingar med vårt politiska samvete.”

Kerstin fnissade till och fick en undrande blick från Flanke.

”Oxymoron” sade Kerstin.

”Förlåt?”

”Politiskt samvete. Oxymoron.”

Anna stirrade förolämpat på Kerstin.

”Förlåt, fortsätt du. Som pensionär kan jag kosta på mig att vara lite hädisk.”

”Okej, jag förstår. Tror jag.” Flanke rättade till ett hårspänne och tog en klunk latte. ”Ska du inte ha något förresten?”

”Tack. Jag har både ätit och druckit.”

”Jaha. I alla fall. Det politiska läget är så pass invecklat att vi inte lyckas komma ut med vår politik på ett tydligt sätt. Långt därifrån. Våra väljare tvingas åse hur vi kompromissar oss fram till lösningar som gör alla till förlorare. Några strategiska misstag till och drygt halva riksdagen med högerpopulisterna i spetsen kommer kräva nyval. Eller extra val som vi kallar det. Har inte hänt sedan 1958.”

”Vad tänker ni göra åt saken, då?”

”En hel massa. Men först och främst betyder det också att vi måste bevaka varenda möjlig källa till väljartapp fram till det ordinarie valet. Skandaler. Oegentligheter. Till exempel skulle man mycket väl kunna tänka sig att mordet på Antoine Malå skulle kunna blåsas upp till en affär som kan påverka politiken. Polisens oförmåga kan snabbt bli till ett underbetyg för den politiska ledningen.”

Kerstin tittade tankfullt på människorna som gick gatorna nedanför. Det var en strålande vinterdag. Julhandeln var i full sving. Stockholms stadsförvaltning hade än en gång överträffat sig själv i fråga om juldekorationer och granar.

”Nja. Jag har svårt att tro att ett brott av det här slaget skulle kunna bli en så pass stor affär att det kan fälla en regering. ”

”Du har alldeles rätt. Inte i sig. Även om mordet – förlåt, brottet – var spektakulärt, så behövs också andra ingredienser.”

Kerstin tittade nyfiket upp på Flanke.

”Och dessa ingredienser är..?”

”Du har kanske hört talas om Östersjöuppgörelsen?”

”Ja. Men jag känner inte till detaljerna kring den.”

”Grovt sett går den ut på att Sveriges regering har lyckats ena samtliga stater med intressen i och kring Östersjön runt ett avtal som reglerar utsläpp, fiske, sjötrafik, ja, alla upptänkliga beståndsdelar som behöver regleras för att skapa en hållbar utveckling för Östersjön.  Men uppgörelsen rör också militär aktivitet i området. Detta är således en uppgörelse som i Sveriges fall fordrar engagemang och medverkan från såväl jordbruks-, miljö- och försvarsdepartementen, och förstås UD och vi. Men också kulturdepartementet, som är inkopplat genom ett multilateralt utbytesavtal på kulturområdet. Till det får man också lägga det vanliga kopplet av svenska affärsintressen och intresseorganisationer av alla upptänkliga slag. Utan att fördjupa mig i teknikaliteter kan jag bara säga att det är en historisk framgång för hela Östersjöregionen. Och för Sverige.”

”Men?”

”Eftersom avtalet är så omfattande är det förstås inte starkare än sin svagaste länk. Och den länken heter Ryssland. Ryssland var det sista landet med på båten, och det land som har mest att förlora på uppgörelsen. Kostnaderna för det miljöarbete de nu går med på att utföra är gigantiska. Avstegen från flera av de största ryska oljebolagen är väsentliga. Men de kom med. Och det på grund av en enda person.”

”Putin?”

”Så klart Putin. Men kanske framförallt på grund av en person som har Putins öra. En gammal studentkamrat. Valerij Sjaljapin.”

”Alltså dirigenten? Malås kollega?”

”Just han. Och nu blir bilden än mer komplex. Antoine Malå hade engagerat sig i miljöarbete. Mestadels genom att medverka i olika galor till förmån för det ena eller andra miljöprojektet. Också hans medverkan i Östersjöfestivalen kläddes in i ett engagemang för frågor som rör allas vårt gemensamma ansvar för regionen. Och Antoine Malå var nära vän med Valerij. I alla fall tillräckligt nära för att övertyga Sjaljapin om det viktiga i att också Ryssland engagerade sig i frågan. För att summera: under ett antal år använde vi Malå som ett verktyg för att komma åt Putins bästis, Sjaljapin. Strategin lyckades. Sjaljapin nästan självantände av engagemang i miljöfrågorna. ”

”Var Malå agent?”

”Det är mycket sagt. Vi försökte nog allt få honom dithän. Hans vidsträckta internationella nätverk och erkännande som konstnär gav honom fribiljett rakt in i snudd på alla viktiga beslutsfattande sammanhang. Man hittar många älskare av klassisk musik bland världens politiker och industriledare. Malås integritet var allmänt omvittnad och prisad – ingen skulle misstänka honom för att köra dubbelspel. Men han vägrade samarbeta i andra frågor än just denna. Hans engagemang var äkta, och han blev också snabbt mycket användbar. Och Östersjöfestivalen blev ett återkommande tillfälle för Malå att påverka Sjaljapin och i förlängningen även påverka Putin.”

”Och vad gick snett?”

”Jo, då Malå hittades…flådd… fick Sjaljapin ett av sina berömda ryska utbrott. Ett utbrott som inleddes med inställda konserter och ett hejdlöst vodkadrickande – finansierat av Östersjöfestivalen – på hotell Diplomat. Hans sorg visste uppenbarligen inga gränser. Journalister samlade utanför hotellet för att spela in hans vargliknande ylanden från balkongen frampå nattkröken. Sjaljapins reaktion utlöste en hel serie av diplomatiska förvecklingar, varav ambassadörens uttalanden bara var en krusning på ytan. Till att börja med var vi inte oroliga för att uppgörelsen skulle krackelera. Men i takt med att polisarbetet fortskred utan resultat, ökade frågorna från den ryska sidan. Det hela kulminerade för ett par veckor sedan, då Putin via sin ambassadör i Stockholm lät meddela att Ryssland drar sig ur. Om inte Malås mördare hittas och ställs till svars.”

”Hm. Låter som en ganska…oseriös hållning från en statschef.”

”Det kan man tycka. Men vi som arbetat med Ryssland har sett märkligare saker hända. Och i det här fallet är det enkelt för Putin. Han har mycket att förlora på uppgörelsen. Men vänskapen med Sjaljapin väger tyngre än hans pragmatiska sinnelag och aggressiva vinnarinstinkt. Han är villig att sluta ett stort och omfattande avtal med i huvudsak västliga stater och därigenom riskera att Moder Ryssland framstår som defensivt och svagt. Genom de militära delar som överenskommelsen innehåller skulle vi lyckats bilägga flera hotande konflikter med Ryssland i ett svep. Men bara om Sjaljapin var med. Och Sjaljapin vill se rättvisa skipas innan han ger tummen upp till kamrat Vladimir.”

”Och vad säger polisen?”

”Polisen säger att det är kört. Spåren är utfiskade. De har inget att komma med. Spaningsledningen trodde först att det var en grupp islamister som gjort en avancerad och rätt poänglös version av halshuggningarna av journalister i Syrien häromåret. ”

” De stirrade sig alltså blinda på ett spår och tappade därmed tempo. Det låter inte heller särskilt seriöst i mina öron.”

”Jag är glad att du säger det. Vi hoppas naturligtvis att de ska kunna få fram något som leder till att fallet löses. Vi har ju slagit på stora trumman för den här uppgörelsen – också i Riksdagen. Många miljoner har spenderats på förhandlingarna som ägt rum över hela östersjöregionen. Och inte minst: problemet är att snudd på alla den svenska regeringens ministrar är på ett eller annat sätt involverade. Så allas trovärdighet står på spel. Men sanningen är att vi inte kan hysa särskilt gott hopp om att Riksmordkommissionen landar den här utredningen på något bra sätt. Rekryteringen av din efterträdare har dessutom dragit ut på tiden.”

Kerstin hade efter pensioneringen helt stängt av Polismyndighetens göranden och låtanden från sitt liv. Avbeställt Polistidningen. Vägrat intressera sig för befattningsförändringarna på hennes forna arbetsplats. Det hade hjälpt henne att slippa övermannas av den vrede hon kände inför sin ålder, sina mindre kvalificerade medarbetare och inte minst inför sin före detta chef. Det hade varit skönt att bara släppa taget.

”Vem har de satt in som tillförordnad?”

”Rikspolischefen. Arnesson.”

”Gode gud.” Kerstin tog sig för pannan. ”Ska den olycksalige Sheriffen in och rota kan det bara gå på ett sätt.”

”Jag befarar det.”

”Jag måste ha en kaffe.” Kerstin reste sig och haltade med kryckans hjälp bort mot serveringsdisken. Fallet var långt mer komplicerat och potentiellt farligt än hon kunnat föreställa sig. Om påtryckningarna från Ryssland ägt rum som Flanke beskrivit dem, kunde man ge sig på att rysk säkerhetstjänst var på plats och spanade såväl på vad polisen som vad nyckelspelare i regeringen hade för sig. Kanske hade Putin gett ett villkorat löfte till Sjaljapin som han nu ångrade, och den utveckling det hela tagit spelade Putins strategier i händerna. Kanske låg det i Putins intresse att utredningen inte kom någon vart…Sluta, Kerstin. Värdera bara fakta. Begränsa det spekulativa spannet.

Medan hon väntade på sin släta kopp kaffe betraktade hon med vämjelse den nya tiden kakor. Tallriksstora chokladkakor. Bullar stora som halva limpor.  Vad hände med småkakorna? Hon fick sin kopp och gick tillbaka till Anna Flanke.

”Okej, Anna. Vilka är mina förutsättningar? Börja med budget.”

”Budgetmässigt får du i stort sett det du kan tänkas behöva. Vi har, genom våra vänner i näringslivet, skapat ett aktiebolag kallat Nordic Security Holdings AB. Styrelsen består av människor som inte står på regeringskansliets lönelista, men väl är knutna till Östersjöuppgörelsen. VD i bolaget är du. Du kvitterar ut den lön du anser vara skälig. ”

”Hur är det med tillgång till polisens register och möjlighet till snabb hantering från Kriminaltekniska?”

”Polisens register ska inte vara något problem. Relevanta delar av SÄPO har hjälpt oss med inloggningsproblematiken – den öppna polisen kommer inte ha en susning om vad som pågår. Då det gäller Statens Kriminaltekniska laboratorier…Snabbheten kan vara ett problem. De är ju en självständig myndighet, men ligger ändå under Rikspolisstyrelsen. Risken för läckor är redan stor. Men vi jobbar på det. Ett av våra departementsråd har inlett informella samtal med chefen.”

”Får jag anställa folk?”

Anna Flanke såg besvärad ut.

”Ja, alltså, du förstår ju själv med vilken typ av förbehåll…Vi kräver av dig att du avkräver eventuella anställda ett tystnadslöfte. Vi gör en lite extra noggrann vandelsprövning med hjälp av de få införstådda på SÄPO.  Lika viktigt är att du själv känner absolut förtroende för personen. Ju färre kopplingar till din förra arbetsplats desto bättre, är jag rädd.”

”Aha. Några andra förbehåll?”

”Ja, ett.”

”Ut med det bara.” Kerstin lyfte kaffekoppen mot munnen.

”Du ska samarbeta med en person vi har valt ut.”

Kerstin ställde ner koppen.

”Vem?”

”En man som jobbat som utredare åt Kulturdepartementet. Bland mycket annat. Han komponerar musik också. David Westerdahl.”

”Det låter bekant. Var det inte något i tidningarna om honom för några år sedan?”

Återigen den där besvärade minen från Flanke.

”Hrm. Jo. Han bråkade lite i pressen i samband med att han avgick från en VD-position.”

”Jag är minst sagt skeptisk. Övertyga mig.”

”Han har förtjänster…”

Kerstin spände ögonen i Flanke. Du är själv skeptisk. Du har förmodligen slagits mot beslutet.

”Vilka då?”

”Ja, han är onekligen en duktig analytiker. God blick för spelet, om man uttrycker sig så. Habil skribent.”

”Okej. Men vad fan ska han in i en polisutredning att göra?”

Anna Flanke tog upp den långa skeden ur latteglaset och slickade av den medan hon uppenbarligen letade efter ett trovärdigt svar.

”Nu är det ju inte tekniskt sett en polisutredning. Men som jag sa involverar Östersjöuppgörelsen flera departement. Alla ministrar har haft möjlighet att påverka utformningen av vår…operation.”

”Jisses. Det här kommer att brisera i media fortare än ni hinner säga nyval…”

”Ja, säkerhetsaspekten är en utmaning. Men vi tror att vi lyckats begränsa risken för läckor. Men åter till Westerdahl. Eftersom hela historien på ett tydligt sätt är kopplad till musikvärlden – Malå var ju trots allt en världsstjärna inom den klassiska musiken – så gjorde kulturministern bedömningen att Westerdahl behövdes. Enligt kulturministern är hans nätverk enormt. Det kan underlätta arbetet. Enligt kulturministern. Enligt hennes uttryckliga vilja.”

En mamma med tvillingvagn plöjde likt en isbrytare förbi deras bord. Stolar skrapade i golvet längs hennes väg som uppenbarligen ledde till några väninnor som tjoade och vinkade åt henne från andra sidan caféet.

Kerstin höll med båda händerna runt sin kaffekopp för att inte det redan kalla kaffet skulle skvimpa ut vid kvinnans framfart.

”Om jag förstår dig rätt är du själv skeptisk. Varför?”

Anna stirrade ut genom fönstret och bet sig i läppen.

”Alltså David och jag… Nå, det hör inte hit.”

Tamejfan om inte vår politiskt sakkunniga rodnar!

”Men om jag ska tala helt uppriktigt med dig tror jag att han kan skapa problem för utredningen. Lika bra att du är förberedd. Han lider av vad jag skulle kalla för integritetsrelaterad Tourettes.”

Kerstin skrattade till.

”Har man utökat antalet neuropsykiatriska diagnoser sedan jag gick i pension? Vad fasen är integritetsrelaterad Tourettes?”

”Hur ska jag beskriva det..? David måste alltid säga sanningen. Eller det han uppfattar vara sanningen. Särskilt om han fått några innanför västen. Och tro mig, hans version av sanningen kan svida ordentligt. Jag vet, jag har…erfarenhet av honom…Han är ibland underhållande men lika ofta är han en social katastrof. Och hamnar han i media vet man överhuvudtaget inte vad han kan ta sig till. Han triggas av strålkastarljuset.”

”Låt mig summera.” Kerstin lutade sig tillbaka i stolen och räknade på fingrarna. ”Ett: ni vill att jag ska ansvara för en utredning som Polismyndigheten inte kommer någon vart med. Ni vill i tillägg att jag ska lyckas med utredningen, d.v.s. ta fast brottslingen.  Två: utredningen ska ske i hemlighet. Tre: halva regeringskansliet känner till att denna konstitutionsvidriga operation ska äga rum, varför punkten två snabbt blir till ett provocerande dåligt skämt och punkten ett blir snudd på omöjlig att genomföra. Fyra: som assistent, och enda professionella resurs ni ansett behöva utrusta mig med, har ni utsett en glappkäftad, socialt oregerlig salongsalkis med häradsbetäckartendenser. Hans enda förmildrande drag tycks vara att han kan skriva kanslisvenska och har läst Macchiavellis Fursten. Har jag uppfattat dig rätt?”

Anna Flanke tittade skamset ner i latteglaset.

”Han kan franska rätt bra också.”

I dag är det nobelprisutdelning. Vi ( jag, chefsdirigenten Stefan Solyom och delar av HSO) gjorde en liten hälsning – måhända metaforisk – till pristagaren. Följ länken, bara.

Today the Nobel prize ceremony takes place in Stockholm. We (myself, principal conductor Stefan Solyom and parts of the HSO) decided to pay tribute to the laureate. Follow the link…

https://vimeo.com/195016660/f2fab65fc3

En god vän berättade nyligen för mig, med anledning av den pågående debatten om konstmusiken, om en annan historia med vissa likheter. Nämligen den om debatten som rörde hebreiskans och latinets plats i prästutbildningen. Inte utan romantiska  undertoner framförde några av förespråkarna synen att det noggranna studiet av de urgamla språken ledde till att man blev en bättre människa.

Jag, som läst latin och alltid älskat att återvända såväl till Cicero som till Cena Trimalchionis, kan förstå vurmen. Säkert var jag också under gymnasietiden ohyggligt påverkad av just den typen av romantiska självbilder och strävansmål. Den klassiska humanistiska bildningen och den klassiska konstmusiken ingick också på något sätt i samma signalsystem. I Uppsala spelade på den tiden stadens orkester i Universitets aula- en förening som kändes naturlig i sammanhanget . Publiken steg in i aulan genom dörrar över vilka stod: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Jag minns att jag som ung gjorde reflektionen att det kändes som om det där med att ”tänka rätt” var en bättre grej än den andra. Klart man ville välja det som var rätt. Det där ”fria” var uppenbart suspekt.

Och det är på liknande fundament som det svenska offentligt finansierade konstmusiklivet är byggt. Den vid förrförra sekelskiftet rådande uppfattningen i de styrande samhällsklasserna var att konstmusiken var laddad med förmågan att dana bättre individer. Beethoven var en självklar galjonsfigur i processen. Till och med  ABF beslöt vid denna tid att skicka ut stråkkvartetter för att föra den ”goda musiken” till folket.

På detta fundament började så den kraftfulla statliga och regionala finansieringen av orkestrar och konserthus. Många av husen bär också drag av tempel som liksom begär vördnad. Kopplingen mellan konstmusik, akademier och makt – det ”rätta” om man så vill- var stark och tydlig för den utomstående betraktaren.

Och alltjämt tycks konstmusikvärlden vilja ge uttryck för sin position som representant för den goda konsten och dess ”inneboende” kraft. Fortfarande spelas orkestermusiken i tempelliknande salar. I foajéerna hänger porträtt på de storheter vi hyllar. Byster föreställande tonsättare och dirigenter som intar en särskild plats i vår historieskrivning pryder husen. Men det finns en upplevelse av marginalisering. Vi måste få större utrymme.

Det är utifrån denna plattform som företrädare för bransch och musikinstitutioner skrev en debattartikeln SvD häromveckan, vare sig det är medvetet eller inte. För vilken blir signalverkan när man talar om en ”tusenårig” konstform som starkt ska ha bidragit till mänsklighetens utveckling? Det finns annan musik, ja. Men det finns musik som kan mer. Det finns musik som är ”rätt”. Jag och Stefan Solyom försökte i ett svar belysa en annan möjlig ståndpunkt.

Först: i konsertsalarna av i dag spelas en mycket begränsad del av det förmenta tusenårsperspektivet. Ändå vill man ta rygg på såväl Perotinus som Monteverdi.

I botten på resonemanget tycks finnas något som liknar en tro, en religiös uppfattning om konstmusikens ”väsen”.

Men i berättelsen om den inneboende storheten finns egentligen ingen särskild stringens. Berättelsen handlar mest, men inte enbart, om de s.k. Mästerverken. Det handlar långtifrån enbart om musik av tonsättare som själva gjort anspråk på musikens autonoma och självrefererande kapacitet. Exempel finns på sådana förstås. Men här finns ju också musik som skrivits för och av andra typer av esoteriker men också rumlare och alkoholister i största allmänhet. Musik som skrivits för att driva med en överdriven självbild hos oss själva. Musik som skrivits för att bära tveksamma politiska budskap. Består då det goda då i att musiken kan få oss att älska, glömma och förlåta alla dessa olika avsändares budskap?

Nej. Storheten i musiken är inte något gudomligt, eller en i musiken ”inneboende” kraft. Storheten ligger kanske snarare istället i människans förmåga att forma betydelser av och relationer till det klingande. Och i relationen kan uppstå något som kan likna såväl förälskelse som religiositet. Därav också de ofta högst olika och personliga tolkningarna av vad t ex Mozarts musik ”vill säga”. Därav de ofta hätska positioneringarna i debatterna om musik generellt.

«Rör inte min musik», liksom.

Men Mozarts musik  vill inte säga oss någonting.

För den som vill, finns den där att bygga en relation till och tolka.

Och just den här bilden är ofta så smärtsam. Skulle det då liksom inte bo en ande i det vi lärt oss älska?

Kanske är det för att den stora berättelsen om konstmusiken har modellerats på andra stora berättelser vi känner så väl till. En stor del av utvecklingen av konstmusiken ägde också rum just inom kyrkan. Därför liknar också dagens rop på försvar av konstmusiken kyrkans utmaningar.

Med en viktig skillnad.

Det är svårt för kyrkan att plötsligt säga: ”ja, nä, det här med Gud och Jesus…äh…vi tar och glömmer det…”.

Konstmusikområdet är i dag en kyrka med oskriven trosbekännelse. denna trosbekännelse dikterar för oss vad som är kvalitet, vad som får sägas, spelas och sjungas. och i vilken ordning. för detta har vi fått med oss  och byggt vår relation till musiken och dess religiöst laddade treenighet:

Musiken,  Mästarna och Den Inneboende Kraften.

Fadern, sonen och den helige ande.

 För konstmusiken är det inte bara möjligt att göra upp med gamla föreställningar utan också nödvändigt. Den historieskrivning och de hierarkier vi matats med är som bäst bristfälliga. Och får oss att tycka det är OK att relativisera avsändarens intentioner. För det handlar ju om MUSIKEN. Vår fixering vid ”mästerverk” och vår oproportionerliga dyrkan av dem vi definierar som genier, gör det också nästan hopplöst att betrakta vårt arvegods på något relevant och utvecklande sätt. Och vi passar också på att skapa ett helt eget ekonomiskt system utan relation till den allmänna betalningsviljan. Häri ligger också svaret på många frågor. Varför ändrar vi inte liturgin? Varför påstår vi envetet att kärnrepertoaren en gång för alla är satt? Relationen mellan kanoniserade bibeltexter och apokryfer är en tydlig parallell.

Musiken påverkar oss på ett både direkt och subliminalt sätt. Den musikaliska leken är en djupt mänsklig lek, som rör sig i språkets utkanter och våra sensoriska systems känsligaste receptorer. Och i leken formas känslan av innehåll. Och det är en viktig lek för oss människor, eftersom den innehåller avlyssnande av subtila kategorier och sorterande av mönster. På det sättet kan all musiklek sägas vara viktig för oss. För det är vi som lockas av leken och definierar dess gränser och möjligheter. Inte en abstrakt storhet av typen sfärernas musik.

Kulturhistoria är viktigt och intressant tycker jag och många med mig. Men för att den också ska bli relevant måste den tillåtas bli speglad och kritiskt granskad. Också de olika(!) kvalitetsbegrepp vi har byggt upp måste synas i sömmarna. Vi behöver inte fler gate-keepers som vaktar den heliga Graalen. Vi behöver snarare fler som letar efter den.

Själv trodde jag länge att själva disciplinen i att översätta antikt latin OCH medeltida latin till svenska gjorde mig till en bättre människa. Jag trodde senare att såväl Palestrinaövningarna som skrivandet av oändliga antal ”spelbara klaverutdrag” av Beethovensymfonier skulle ge samma effekt. Själva effekten kan nog reduceras till att jag lärde mig disciplin. Och den hade jag kunnat lära mig på annat sätt.

En vacker dag, när jag förstod att såväl historien som samtiden hade formats av aktiva händer och internpolitik snarare än av Guds hand, ändrades min bild. Jag hade inte blivit en bättre människa. Jag hade blivit en människa som kunde lite latin, lite olika musikaliska lekar och något om Palestrina och klaverreduktioner.

Så låt oss göra musikområdet till ett konstområde på riktigt – inte en plats för åkallan och dyrkan.

I den förflyttningen blir också orden viktiga.

När Sofia Lily Jönsson skriver i SvD (i en annars rätt sympatisk) artikel att: Det är rätt att satsa på konstmusiken, ställa den i mitten av samhällsdebatten så hör jag samma passivum som i den första artikeln, den som ropar ut att konstmusiken marginaliserats.

För det är inte någon annan än vi själva som ska baxa in oss i mitten igen.

Vi har jobbat hårt, länge och aktivt för att hamna i periferin genom våra hårt intrimmade självbilder och ritualer!

Så låt oss därför undvika att värna ihjäl konstmusiken.

Låt oss istället forma om vår liturgi, byta ut bysterna (kanske mot kritteckningar) och kanske rentav våga belysa vår samtid och historia utifrån perspektivet att musikens uppsåt  och upphov är…mänskligt.