14. Parlando -sine qua non

”Och…” Severus Martenot brukade alltid inleda sina seminarier med detta lilla bindeord. Och-et fick hänga i luften till dess att tiden som den följande konstpausen behövde för att ladda de följande meningarna med kraft hade förflutit. Även i enskilda samtal odlade han denna egenhet. I Kompositionsklassen på den Stora Musikhögskolan, utvecklades Martenot snabbt till min favoritlärare alla kategorier. Det som gjorde honom stor i mina ögon, var främst hans kunniga och lågmält brinnande närvaro samt det faktum att han (en regnpiskad dag i september) inledde sin seminarieserie med att dela upp världen enligt nära nog samma terminologi som jag och Lisa utvecklat under våra långa samtal. Ämnet han undervisade i kallades Formlära; men ett bättre namn på hans seminarier hade varit ”Omformningslära”. För på hans lektioner fick studenterna ständigt ompröva och omforma sina -mer eller mindre- djupt rotade uppfattningar och missuppfattningar om vad musik var och framförallt kunde vara. Genom att försynt påvisa samband mellan olika musikaliska företeelser och världen omkring, framför och bakom oss studenter, öppnades våra ögon långsamt för musikens möjligheter. I det lilla undervisningsrummet, som låg vägg i vägg med trumpetarnas lektionssal, samlades varje torsdag en handfull kompositionsstudenter för att andlöst försöka spåra betydelsen av allt Martenot sade. Med Haydns, Hummels eller Arutunians trumpetkonserter skrällande genom väggen, anlade Severus Martenot ibland moteld på sin skivspelare, men vägrade konsekvent att höja rösten då han talade.

”Och…” (Taa-taa-taa….ti-ti-ti-ti-ti-taa-ti-ti-ti-ti-taa[…])

”…populärmusiken har spelat amuserna i händerna. Från början fanns där en sorts primalmusisk kraft -oartikulerad och rak. Det är dess enda förtjänst, men också den största faran med den. För nu kan vi se vad som hänt. Dess ursprungliga utmanande av etablissemanget hade till en början ett gott syfte. Men i det att popmusiken avhändade sig det viktade, det noggranna, omsorgsfulla och empatiska och i dess ställe lanserade det extatiska och letargiska, så gav de också upp alla möjligheter att på riktigt förändra världen i positiv riktning. Istället spelade till slut alla populärmusikaliska formler amuserna i händerna. Om sentiment och energi är det enda man bekymrar sig om så blir man ett lätt offer för andras vilja. Och popmusiken inlemmades mycket riktigt snabbt in i den Bröd-och-skådespels-teologi som så länge har präglat, och alltjämt präglar, samhället. Bakom kicksökandet i den musiken återfinns just inget mer än en icke-vilja. Den nya generationen makthavare är uppfödda på en musik som skiter i allt…som inte bryr sig om andra än den egna målgruppen…som inte vill loda några djup eller ställa några verkliga frågor; på sin höjd deltar de i en den ytliga provokationens skuggspel – som älskas av amuser. Popmusiken blir istället gränssättande. Den verkliga provokationen, det allvarligt syftande språket och tilltalet får ingen plats i det amusiska samhället. Popmusikerna är pajasar som fungerar som andliga brödsmulor till människor som inte får veta att det finns riktig mat att få.”

(…ti-ti-ti-ti-ti-taa-tiki-tiki-ti-ti-ti-ti-taa […])

” I avsaknad av de verkligt starka valen, iavsaknad av den verkliga provokationen, som ligger i ett fullt ut implementerat kärleksbudskap, kommer den låsta musiken -som jag fortsättningsvis kommer att kalla den- aldrig att leda till något verkligt gott. Den förmår visserligen lägga en riktningsgivande bakgrund till de plötsliga och tillfälliga möten som leder till våra dagars upphov; extas eller letargi är nämligen de två enda dialekter den musiken behärskar. Men den låsta musiken kommer aldrig att kunna tala om hela sanningen, även om människan bakom är aldrig så ärlig…dess själva struktur positionerar sig bortom artikulationen och allt vad sanningsbegrepp heter….gå i takt. stå på led.”

(TAA-TA-TA-TA-TAAAAAAA!!!!!)

”Mellan punkaren och marinkårssoldaten existerar ingen verklig skillnad i musikaliska förebilder. Och den förenklade retorik som både militärmarschen och Sex pistols understödjer är inte kreativ, utan konservativ. Den befäster både mål och utgångspunkt för den amusiska människan. Krig och extas. den har inga möjligheter eller ambitioner att beskriva idén om vartåt vi ska, eller varför. Nej; inga frågor -bara konstateranden. Och en kultur som utesluter frågorna ur sin konst får heller aldrig några svar. resultatet blir i bästa fall trygg och odynamisk trivsel -se Sverige. Och ivärsta fall, ja, se på Mellanöstern. Märk väl -jag begär inte att ni ska hata populärmusiken. Dess charm är i många fall odiskutabel. Men var kritiska då den begränsade musikaliska materien tar över tolkningsföreträdet. För det musiska språkets skull.”

Mötet med den Stora Musikhögskolan var omvälvande av två skäl. Det ena var Martenot; det andra var Carl. De två kompletterade varandra; där Martenot hängav sig åt abstraktionens högre njutningar och drev tankarna mot en sorts intellektets implosion, var Carl en pragmatismens förkämpe. Carl undervisade inte. Han tog istället med mig på repetitioner av sina egna verk; lät mig sitta med partitur på operan eller konserthuset och följa allt som spelades, gjordes och sades. Därefter kunde han bjuda på middag och fråga ut mig om hur jag skulle ha gjort, under de situationer vi gemensamt bevittnat. Carl ansåg att tonsättarens enda uppgift var att komponera; han hade mycket litet tålamod med det filosoferande som Martenot ägnade sig åt. Hans frågor om de stycken jag visade upp för honom var få; de handlade uteslutande om praktiska detaljer. ”Var får sångaren SIN ton ifrÅN? DU vet väl ATT harpSTÄMman är SVÅRspelad HÄR?”. Då jag pressade honom på mer konstnärligt präglade kommentarer sa han bara kort och nästan irriterat: ”JAG säger till OM du blir baNAL.” På något sätt blev dessa två lärare inkarnationen av det inre spänningsfält som jag bar på under dessa år: Tänka v/s Handla. Friktionen mellan dessa poler var så ofantligt mycket mer fruktbar än den räddhågsna livskontrapunkt som musiklärarlinjens pedagoger hade bestått mig med.

Mina dagar -och nätter- under dessa år på kompositionsutbildningen var en ständig dragkamp mellan kompositionsprojekt som skulle realiseras och böcker som skulle läsas. Komponerande, repetitioner med elevensembler ( som alltid kom för sent), stämskrivning, lektioner och seminarier, studier i kontrapunkt, krogkvällar, konserter, Schönbergs, Adornos,Lacans och Barthes texter – detta var stämmorna i den polyfoni som min vardag genljöd av. Men ändå; trots alla de nya vänner (däribland Göran) jag fann på den nya utbildningen, trots den värme med vilken Carl tog mig under sina vingars beskydd, förflöt åren på den Stora Musikhögskolan i skuggan av mitt och Lisas stora projekt. Kärlekens och det musiska språkets projekt. Mina anfall tilltog i styrka under terminerna, men mattades så fort jag och Lisa hade möjlighet att träffas. Våra möten under mina fyra år på ”skolan” (som den Stora Musikhögskolan lojt benämndes av dess studenter) ägde alltid rum i den lilla staden; hennes mor tycktes liksom jag märkligt tillfriskna då Lisa kom på besök. Trots att modern såg på mig med stor skepsis, och trots att vi alla trängdes i moderns prylbelamrade lilla lägenhet (två flyglar, porslinshundar, jubileumstallrikar, plyschklädda möbler och noter om vartannat), kunde jag och Lisa ändå alltid hitta tillbaka till vårt gemensamma inre utrymme. Där rådde lugn och tiden tycktes stå stilla. Ibland, under dessa återbesök i den lilla staden, åt vi middag med Eeva- Siri. Hon fortsatte att intressera sig för våra vägval och vi drogs till hennes trygga blick.

Varje lördag under terminerna, efter frukost, satte jag i ett kassett- band i bandspelaren och lät mig föras tillbaka till mitt och Lisas gemensamma rum. Det var under dessa förmiddagar jag skrev mina brev till Lisa. De tog som regel några timmar att skriva, och jag bifogade alltid mina senaste kompositioner. Antingen de skisser jag för tillfället höll på med, eller något jag hunnit fullborda. Lisa satt i sin tur på sitt rum på rue Bichat invid Saint Martin-kanalen i Paris och ägnade även hon lördagförmiddagarna åt brevskrivande. Försiktigt introducerade jag ”supersekvenserna” i mina kompositioner; det gällde att hitta rätt sorts spädning för att verkan inte skulle bli för stark. Vissa av kompositionerna – de som hon bedömde inte skulle medföra några risker för musikerna – tog Lisa med sig till Ensemble Drudenfuss för att införliva dem i repertoaren. I tättskrivna brevsidor redogjorde hon sedan i detalj för hur verken mottagits, hur publiken och musikerna påverkats, hur olika interpretationer skapat olika resultat. På så sätt fick jag en ytterligare utbildning. Lisa gav mig de praktiska perspektiv som behövdes för att jag skulle kunna finslipa och omsätta våra teorier i kompositioner. Medan flera av mina klasskamrater i kompositionsklassen försvann in i abstrakt postpubertala resonemang (som ofta födde en låsning gentemot de instrumentalelever som spelade deras verk), vann jag genom Lisas brev ett stort försteg; alla mina försök var i all sin teoretiska förankring ändå rotade i en praktisk och konstnärligt levande situation, långt ifrån Musikhögskolans skyddande väggar.

Det klingande musiska språkets betydelser blev allt tydligare för mig och ganska snart hade jag också etablerat en god relation till instrumentalstudenterna. För trots att jag skrev musik som de -utifrån sin begränsade erfarenhet- i förstone klassade som ”konstig”, så väcktes deras intresse av att jag kunde förklara och visa hur den skulle utföras. Lisas brev var därför oundgängliga för min egen förståelse av komponerandet.

Mina fyra år i kompositionsklassen blev till en alfabetiseringsprocess; undan för undan lade jag musikspråkligheter på lager, vägde och mätte deras innehåll, potential och betydelser. Men hela denna tid längtade jag bort, till Lisa och den uppgift som vi gett oss själva. För vi var båda övertygade om att det bara var tillsammans, i den fysiska närheten, som vi kunde förfina vår version av det musiska språket.

~

15. Love; formal aspects

Så kom äntligen slutet på min tid på skolan. Lisa hade tagit ledigt och rest upp från Paris för att kunna vara med på min slutkonsert. Våren hade så när övergått i sommar denna kväll, då lärare, studenter, släkt och vänner och helt vanliga konsertbesökare strömmade till den Stora Musikhögskolans Stora Konsertsal. Vid det här laget hade jag börjat leva två kompositionsliv. I det ena komponerade jag för lärarna och eleverna och i det andra komponerade jag för Lisa, ensemble Drudenfuss och mig själv. Allteftersom Drudenfuss lärde känna min musik och utvecklade tekniker för att spela den, vågade Lisa presentera material som på ett mer renodlat vis presenterade supersekvenserna. Rapporterna från konserterna där dessa verk presenterades översteg mina vildaste förväntningar. Medlemmar ur publiken sågs ställa sig upp, till synes mot sin vilja; förhärdade ny-musik-afficionados i svarta polotröjor sågs gråtande springa ut ur konsertlokaler, andra skrek av skratt. Ensemble Drudenfuss hade på detta sätt byggt upp en allt större publik, som med spänd förväntan inväntade de numera lika omtalade som oförutsägbara publikreaktionerna. Musikerna själva erfor en egendomlig matthet efter dessa konserter. Men det var inte den för musiker vanliga trötthetskänslan som kommer av förlöst spänning; det var en matthet som gränsade till ett narkoleptiskt tillstånd. Cellisten Marie-France hade under ett applådtack inte kunnat resa på sig, eftersom hon somnat med huvudet mot notstället. Detta var naturligtvis ett problem. Ännu hade vi inte full kontroll över materialet, men det gav en enorm energi till vårt gemensamma arbete. Var skulle det sluta?

Jag skulle dela min slutkonsert med en annan avgångsstudent. Hans bidrag till programmet bar titlar som ”Integral 3:3,114” och ”Sanitet utan huvud”; musik som var djupt förankrad i den estetiska diskurs som rådde framförallt i Tyskland vid den här tiden. En utomkroppslig musik som tog sin utgångspunkt i negationen. Ibland vackert, ibland plågsamt, men oftast tämligen intetsägande i sin medvetet hållna ickeståndpunkt. Själv hade jag bestämt mig för, att vid sidan av de verk som filtrerats genom mina lärares ögon och nått den kvalitetsstämpel som en avgångskonsert fordrar, också infoga ett stycke ingen av dem vare sig sett eller hört. Detta verk, som egentligen var avsett för Drudenfuss, presenterade i milt förvanskad form några av de supersekvenser jag och Lisa kategoriserat som ”erotiska”. ”Love; formal aspects” var delvis avsett som ett skämt, men illustrerade också min högst personliga kluvenhet inför det jag mött under åren på skolan. För ett var gemensamt för många av de yngre tonsättarna: rädslan för att i sina kompositioner använda sig av metaforer som på något sätt andades begrepp som ”känsla” eller ”kärlek”. Detta känslopjunk skulle hållas kort; lika kort som deras egen inre längtan efter något annat än det upphöjt abstrakta var stor… I en sorts beröringsångest över det farligt mänskliga och emotionella, fick verken alltid titlar som förde tanken till döda ting, matematiska strukturer, högteknologisk forskning eller rätt och slätt apokalyptiska visioner – något som var acceptabelt ur en abstrakt lidande ynglings synvinkel. ”Love; formal aspects” förenade på ett maliciöst sätt mina egna utgångs- punkter med den anda som framställde konsten som en forskningens tråkiga och dumdryga lillebror. Jag hade blandat samman ett antal madrigaltexter på fyra olika språk; franska, italienska, tyska och engelska. Jag lät dessa verbala uttryck för längtan och kärlek fortplanta sig i hela ensemblen samtidigt som jag mot det ställt en rigid formstruktur. På detta sätt skulle de erotiska sekvenserna presenteras. Ovanpå och tillsammans med sitt eget motstånd: kontrollens och maktens formspråk.

Jag hade repeterat ”Love; formal aspects” i hemlighet tillsammans med den sextett musikhögskolestudenter – däribland Göran- jag samlat inför uppgiften. Jag avkrävde dem alla ett löfte om att inte i förväg avslöja något om vad som skedde på dessa repetitioner för någon. Ensemblen hölls dessutom ovetande om vad sångstämman innehöll och vem som skulle sjunga den på konserten, så det var en både förbryllad och frustrerad skara musiker som träffade Lisa först under generalrepetitionen. Göran som tagit på sig rollen av studenternas språkrör frågade upprört om vi inte iallafall skulle prova stycket tillsammans med sångerskan. ”Hon vet ju för fan inte hur det låter, bryr du dig inte om hur din musik framförs, Adrian?” Lisa tog initiativet och log blitt mot honom. ”Det ska nog gå fint ska du se” sa hon så lugnt att Göran helt tappade fart. Med ett uttryck av stark skepsis mumlade han fram ett ”Okej”. Därefter spelade vi stycket för Lisa, som tillbakalutad lyssnade och iakttog. Vis av de erfarenheter som Drudenfuss gjort under sina föreställningar, ville jag nämligen inte utsätta studenterna för de möjliga konsekvenserna av stycket förrän på konserten. Det var nämligen i summan av ensemblespelet och sången som dessa erotiska sekvenser presenterades. Utan den kombinationen, klingade musiken tämligen oskyldigt – musikerna hade visserligen klagat en smula på huvudvärk och allmän trötthet under repetitionstiden, men inget dramatiskt hade hänt som inte kunde skyllas på den annalkande sommaren. Lisa, som fått noterna en månad i förväg, hade ringt upp från en telefonkiosk samma dag hon mottagit materialet och skrattat högt i luren. ”Du är fan inte klok! Det här kan ju gå precis hur som helst, det inser du va’?” Jag hade svarat att med tanke på att detta var min sista konsert som student, så var det min plikt att pröva det oprövade. ”Det är väl en ganska pretentiös hållning, eller hur? Men låt gå, Adrian, det ska bli skitkul att se vad som händer.”

Första halvan av konserten upptogs av min klasskamrats verk. Konsertsalen var nästan fullsatt. En stor del av lärarkollegiet hade infunnit sig, även sådana lärare som inte hade någon undervisning knuten till kompositionsutbildningen bevärdigade salen med ett besök. Med sina elever i svans gjorde till och med La Andersson entré. Ifigénie Andersson var sångpedagog; allt i hennes uppenbarelse skvallrade dessutom om en inre övertygelse om att hon förmodligen snart skulle upphöjas till Dame av det brittiska imperiet för sina insatser på sångens område. Hon utstrålade kyla och skörhet i en för postviktorianska dagar ovanlig blandning, och hennes elever behandlade henne protokollenligt. De hämtade vatten åt henne, köpte presenter och bekymrade sig ständigt för hennes allmäntillstånd. Förmodligen var det på grund av Martenot som så många lärare dykt upp. Han hade på sin sista lektion i formlära aviserat att han tänkt hålla ett ”brandtal med moraliskt övertonsspektrum” för kollegiet inför konserten. Martenot själv satt längst fram bredvid Carl, som redan verkade halvpackad. I alla händelser sov han sig genom konsertens första halva; på Carls andra sida satt en representant för den Rikstäckande Musikinstitutionen som sov hårt även han. Genom det stora panoramafönstret längst bak i salen strålade kvällssolen in med ett behagligt gulvarmt sken på publikens nackar. Till tonerna av ”Sanitet utan huvud” för tre bongos, borrmaskin och blandad kör, vaggades publiken in i ett tillstånd av gäspande ointresse. Enstaka medlemmar i publiken skruvade otåligt på sig, pratade halvhögt med grannen, blev åthutade av andra besökare, och tystnade åter. Då pausen kom skyndade många åhörare ut i det vackra vädret; några för att röka – andra bara för att få känna vårkvällsdofterna och skaka av sig det sövande ljudet av batteridriven borrmaskin. Men små klungor av människor stod också samlade kring de fika- och champagnebord som ställts upp framför ingången till salen. Där hittade jag Carl, nymornat rödpussig, med ett glas i handen. Med en snudd på elegant rörelse fick han tag i ytterligare ett glas från serveringsbordet och räckte över det till mig. Jag gjorde en avvärjande gest. Eftersom jag snart skulle dirigera, var champagne inte att tänka på. ”Då drickER jag det VÄL själv då, haHA. NU jävLAR Adrian. Nu är det SNART din TUR. Se till att viSA de INbjudna dignItärERna var SKÅpet ska stå! Det här DUger inTE. KOMpositionskollEgiets ÄRA står på spel. Skål.” Efter att ha mottagit den druckne mästarens lyckönskningar begav jag mig till logerna för att ladda upp tillsammans med Lisa och musikerna. Mitt program bestod av tre verk. Inledningen utgjordes av ett körverk- en tonsättning av en dikt av Rilke- tillägnat Carl. Stycket, ”Wir sind nur Mund”, var en sorts summering av våra samtal kring kopplingarna mellan lyrik och musik; ett sökande efter den punkt då musiken tar dikten till en ny abstraktionsnivå, bortom de konkreta betydelserna. Därefter hade jag programsatt en kvintett. ”Nature morte” för flöjt, klarinett, violin, piano och cello börjar i en till en början närmast pastoral klangvärld som gradvis fråntas all sin ornamenterade charm. Kvar lämnas bara det rytmiska skelett som all melodisk finess vilat på, ett redovisande av fysikaliska och matematiska relationer. I botten fanns en tanke om det musikaliska materialets upplösning och söndervittrande; som en klingande gestaltning av frukt som lämnas att ruttna i en skål. Tanken med att sätta dessa verk före ”Love; formal aspects”, var att skapa en långsamt stegrande spänning. En mental och emotionell uppmjukning inför det som bara jag och Lisa anade skulle komma. Under tiden som de första två verken spelades höll jag mig i logen – bläddrande i partituret till ”Love; formal aspects”, småpratande med Lisa. Skolans körnestor hade gjort en mycket bra instudering med kammarkören, och att döma av applåderna gick också själva framförandet enligt planerna. Efter kvintetten hördes också enstaka bravorop från publiken, och då applåderna tystnat gjorde jag och Lisa entré tillsammans med den slagverkare som kompletterade ensemblen.

Lisa utstrålade en nästan provocerande stark närvaro. När hon satt sig på en barstol som stod uppställd mitt i musikernas halvcirkel av notställ och stolar, såg hon på mig med en blick som i mitt medvetande återskapade alla nätter och dagar vi levt med och i det musiska språket. I den blicken fanns samtidigt så mycket lugn jag behövde för att jag skulle känna mig trygg med det jag hade framför mig. Kvällssolen hade nu sjunkit utanför panoramafönstren och lämnade bara efter sig ett rosa sken som fick salen att glöda. Göran såg lite bekymrad ut där han satt och såg ut över publiken. Jag sökte så ögonkontakt med resten av ensemblen, andades djupt och slog in den första takten.

(Lyssna : Nature Morte)

13. ”If music be the food of love, play on […]”

Den dagen och den natten i Wien förändrade allt. Efter körkonserten och prisutdelningen i tävlingen som vår kör hade utsetts till segrare i, tog vi farväl av värdparet Azarov. Nikolaj avkrävde mig ett löfte om att hålla honom underrättad om mina framsteg med komponerandet och att skicka honom de partitur jag hade färdigställt. Han lovade å sin sida att ge uppriktig kritik: ”Because you will need someone to tell you the truth. It will take you at least ten years to see it clearly all by yourself, haha!” I bussen hem till Sverige satt jag och Lisa för oss själva, längst bak i bussen. Antagligen utstrålade vi det lugn och den riktning som vi båda kände växa inombords, för ingen störde oss på hela vägen hem. Inga kommentarer eller gliringar, inte ens från Bertil.

Tillbaka i den lilla staden, hängav vi oss fullständigt åt vår förälskelse. De få veckor som återstod till sommarlovet var vi ständigt med varandra; älskande, sovande, pratande, ätande, till och med övande tillsammans. Till moderns förtrytelse flyttade Lisa praktiskt taget in i min lilla studentlägenhet. På många sätt var det en ordinär förälskelse; himlastormande och genomgripande. Men små detaljer skilde ut vårt förhållande från andra jag dittills upplevt. Kanske inte så mycket genom det symbiotiska draget i vår relation, eller att vi också inspirerade varandra i arbetet med musiken. Det var hur vi lyssnade på varandra. Ett lyssnande som gjorde att vi snabbt och ordlöst lärde oss förstå varandras önskningar och humörskiftningar. Vi lyssnade på andetagen, på ljudet av våra rörelser. Vissa dagar kom vi på att vi inte hade sagt ett ord till varandra på hela dagen, och ändå hade det känts som om vi talat oupphörligt med varandra.

Den sommaren åkte vi runt i Lisas mammas gamla citroën till småstäder och spelade på gatorna. I en repertoar bestående av mestadels folklåtar, kompade jag Lisa på gitarr. Framemot den sena eftermiddagen satte vi oss på någon parkbänk och räknade ihop slantarna. Vanligtvis tjänade vi precis så att det räckte till mat och bensin. Friheten hade aldrig känts större. På kvällarna brukade Lisa stå inne i mitt lilla badrum och öva på violinen, medan jag satt vid mitt skrivbord och komponerade. Men ofta satt jag och lyssnade på Lisa då hon övade, och inte sällan satt hon bredvid mig vid skrivbordet och bara tittade på, eller kommenterade mitt tysta arbete. Det var vid ett av dessa tillfällen, då jag komponerade och Lisa satt bredvid, som det egentligen började. ”Adrian. Har du tänkt på det där vi talade om i Wien? Du vet, det musiska språket.” Jag tittade upp och såg in i hennes nu så välbekanta och så oerhört älskade gröna ögon. ”Jag har tänkt på det. Men mer som på ett skämt med allvarliga undertoner. Hur så?”

Lisa lutade sig bakåt i min gamla knarriga korgstol jag fått med mig från föräldrahemmet. ”Ja. Det började nästan som ett skämt. Men jag har tänkt vidare. Och det börjar klarna mer och mer. Det verkar stämma.” Hon tog en hårslinga i munnen och sög tankfullt på den. Jag vred runt stolen mot Lisa.”Fortsätt”.

”Jo. Jag har kommit fram till att det musiska språket finns på riktigt. Alltså också utanför det vi kallar för musik i allmän bemärkelse. Det är bara det att det lever ett undanträngt liv, det musiska språket har reducerats till något som äger rum under gränsen för det vi medvetet kan uppfatta. Jag har tänkt på det förut, men nu, med dig har det blivit tydligt. Vi kan lyssna på varandra. Förstå de fina små signaler vi sänder ut till varandra. Och allt relaterar till en puls. Klangen i din röst och tempot på ditt tal berättar för mig hur du mår. ”

”Mmm. Jag vet. Men så är det ju för alla. Eller hur?”

”Tycker du? Jaja. Men jag måste fortsätta. Det är inte bara ljuden. Det är rörelserna också. Allt bildar en kontrapunkt som talar om hur du mår och vad du vill. I början kunde du och jag bara uppfatta enkla saker. Som hunger, rastlöshet, kåthet, trötthet. Men nu kan vi redan höra och se mer sammansatta saker. Som att du både vill lyssna på mig och komponera. Och allt detta utan att du behöver uttala orden.” Jag skrattade till. ”Ja. Det är underbart. Men hur hänger det ihop med muser och amuser? Igner och Aquer? Det här känns ju mer som allmänna saker. Sån’t som alla empatiska varelser kan. Åtminstone efter en lång tid tillsammans.”

”Just det. Så är det. Men jag tror dessutom att man kan förfina det ännu mer.”

”Det skulle väl bli någon sorts telepati då.”

”På ett sätt. Men det här fordrar att männniskor träffas, ser och hör varann. Allra bäst blir det ju om man kan kombinera det talade språket med ett skarpt musiskt lyssnande och seende.”

”Men var kommer själva musiken in?”

”Musiken är en resonanslåda för alla de fina signaler vi sänder ut och tar emot. En makroförstoring av våra hemliga liv. Den kan också vara en utlösare, något som hjälper oss att koppla ihop vårt musiska medvetande med det talspråkliga medvetandet. Och vips förstår vi något vi inte förstått tidigare. Men den kan också vara en trigger av aggressivitet, lust och ledsnad. Ja, alla mänskliga känslor du vill. Men det är viktigt att musiken tillåts verka i sin fulla potential. Annars blir den bara som chipspåsen. Något man blir sugen på ibland men som i grunden lämnar en relativt oberörd. Och där har vi ju popmusiken. En säker bekräftelse utan artikulation av de riktigt komplexa musiska signalerna vi alla egentligen är känsliga för. En poplåt är en grovt förenklad representation av känslor som är oerhört raffinerade och sammansatta, som vi i sin rätta utformning skulle kunna lära oss något av. Men om man bara är uppfödd på hamburgare lär man sig aldrig utveckla nyfikenheten för smakernas komplexitet. Samma gäller för musiken. Därför kan man säga att popmusiken, liksom chipspåsen, hindrar människor i sin musiska utveckling och man utsätts för allt för ensidiga och stora doser. Men den konflikt mellan det receptiva och det ickereceptiva som det amusiska samhället uppvisar är en konlikt som vi föds med och bär inom oss allihop. Därför måste vi lära oss att förfina de musiska delarna av hjärnan för att kontrollera de krafter inom oss som vill begränsa oss. De krafter som vill begränsa vår kommunikativa förmåga, till förmån för aggression och våld, till exempel. Eller bara begränsa vår lust, till förmån för lydnad. Vi måste undersöka det musiska språkets potential och göra språket tydligare för alla. Först då kan man på sikt kontrollera begränsarnas makt. Kontroll för att kontrollera de kontrollerande dragen inom oss, så att säga.” Vid den sista meningen log hon stort.

Vi fortsatte till långt in på småtimmarna att diskutera de olika beståndsdelarna av det musiska språket. Jag hade många invändningar mot hennes resonemang. Mest för att popmusiken för mig tycktes så ofarlig. Långtråkig men ofarlig. Lisa underströk att hon inte menade att den i sig var farlig, utan att det var dominansen av ett ensidigt uttryckssätt som sakta höll på att kväva mänsklighetens musiska receptivitet. Hon målade upp bilden av en mänsklighet som från födseln och genom skoltiden långsamt berövades sitt musiska språk. Frustrationen som uppstår av att vara omedveten om potentialen i de -på ytan- kaotiska och musiska impulser som finns i de allra äldsta delarna av vår hjärna, skapar ofta aggressivitet och en vilja att betvinga både dessa impulser och receptiviteten. Därav den långa motsättningen mellan det musiska och det amusiska. Lisa hävdade att det mest utvecklat musiska skulle vara förmågan att kombinera båda sidor, det musiska språket och det talade, i en närmast utopisk form av balans; en balans som inte vilade på ett förtryck av den ena sidan. Aggressiviteten och de kommunikativa sammanbrotten skulle inte försvinna från jorden, men ett sådant ideal som grund skulle vara långt bättre än det nu gällande, som utgjordes av pragmatism och kortsynthet. Gnistor, jordisar, blötisar och luftisar var alla aspekter av samma utgångspunkt, men med olika förhållande till de begränsande faktorer som ett liv alltid ställer upp. De övriga människorna, de som blivit helt eller delvis amusifierade, gick fortfarande att rädda. Men det var bråttom. För i takt med att intresset för den högt specialiserade konstmusiken, i alla dess former – västerländsk som österländsk- dalade till förmån för nivelleringen av uttrycken och den musikaliska och kreativa begränsningen, bereddes också marken för ett amusiskt genomsyrande av hela mänskligheten. Vi skulle hitta nyckeln till dörrarna mellan de mänskliga språken, och Lisa tyckte sig ha hittat ett spår i vår kommunikation och ett bevis i mina musikaliska anfall. Vi var Igner med uppgift att förvalta och utveckla språket. Det musiska språket.

Under sommarmånaderna blev detta det allt överskuggande samtalsämnet. Och ju mer vi funderade och diskuterade, desto mer tyckte vi oss se bevis för sakernas tillstånd, inte bara hos oss själva utan även ute på gatorna. Vi gav oss ut för att se om vi kunde förutse, genom att lyssna på människors tonfall, vad de skulle företa sig. Och ofta hörde vi en enorm skillnad mellan tonfall och ordens betydelser, en hårresande diskrepans mellan text och undertext. Inget konstigt i sig; något de flesta människor lägger märke till ett oräkneligt antal gånger under livet. Men det intressanta var att vi efter hand började se mönster i skillnaderna. Mellan klang, rytmik och talade ord skapades en kontrapunkt som gav oss musikaliska bilder av människor. Allt mer tycktes människorna omkring oss utstråla en musik, som talade om vilken sinnesstämning de befann sig i, om de var stabila eller oroliga, arga eller glada. Oavsett kroppspråk kunde vi börja ana vad som skulle hända mellan två personer inbegripna i ett samtal, bara med ledning av deras klang, ljudfrekvens, tempo och rytm. Vi satte oss på caféer och restauranger och bussar. Ställde oss i postköer och satt på parkbänkar. Överallt vi gick försökte vi registrera hur människor kommunicerade med dessa dubbla språk, där kroppspråket fanns med som ett tredje, men trasigt reservspråk. Vi iakttog hur lätena, rytmerna och klangerna påverkade varandra. En hård attack i ett ord, om än vänligt menat, kunde få den andra människan att glida uppåt i register och styrka, undergivet sjunka under motpartens tonläge, eller öka tempo i en nervös acceleration – eller bara tystna. Permutationerna och möjligheterna var oändliga. Vi läste böcker om retorik, där den gamla kunskapen om överenstämmelser mellan det sagda och dess interpretation ytterligare förstärkte det vi hörde och såg. I den klassiska retoriken såg vi ett försök att nyttja det musiska språket, men bara till att övertyga och övertala, något som i grunden handlade om vilja till makt och därmed något i grunden amusiskt. Vi talade om musiken som en förfinad, ideal retorik, där metaforernas komplexitet var en källa till ett högre språk som inte kunde nås av begränsningar eller begränsare.

Vid terminsstarten talade jag och Lisa inte längre om hur den eller den av våra vänner och bekanta kunde tänkas må eller vad de hade gjort, utan om vad ”de spelade”, vilken musik de frammanade med sitt beteende. Detta mitt och Lisas första, och sista, hela läsår tillsammans, förflöt i ett extatiskt arbete med att kartlägga det musiska språkets olika funktioner och effekter. I den tröga stämning som rådde på den lilla musikhögskolan spann vi vidare på våra idéer i en iver som provocerades ytterligare av det uppenbart låga intresse för musikens möjligheter som musiklärarlinjen erbjöd. På festerna spelades gospel och i övningsrummen hölls ibland morgonandakter. Allt andades en rädsla för musikens implikationer; liv- inte kontroll, kommunikation -inte yta.Mot slutet av höstterminen syntes jag och Lisa allt mer sällan till på skolan. Vi övade och skrev, diskuterade och älskade. Bara tisdagstimmarna med Eeva-Siri och kören höll vi för heliga. Något hon bekymrat noterade. ”Ni måst’ fö’ faan taala med di andra lärarna. Ni komme’ att få undertjännt! Ni få’ int’ förlora er i några konsti’heter. Skolan behöve’ såna eleve’ som ni. Men närvaarande, saatan!”

Men vi var besatta. Av varandra och av tanken på det musiska språket. Men också av ett annat mål. Vi hade bestämt oss för att ta oss ifrån staden och den lilla skolan; jag ville fullfölja mina planer på att ta mig in i kompositionsklassen och Lisa, som insett att hennes mor nog skulle klara sig med ett årligt besök, ville tillbaka till Paris, där hon planerade att återuppta sin solistkarriär. Parallellt med Lisas övande och mitt färdigställande av arbetsprover, arbetade vi tillsammans på kartläggningen av det musiska språket. Vi sammanställde långa listor med observationer, som sedan fick ligga till grund för jämförelser med musikaliska föredrag. Hur överensstämde musikaliska klichéer med beteendemässiga? Fanns det en koppling dem emellan? Sakta började ett mönster veckla ut sig inför våra ögon och öron. Varje känsla eller uttryck hade en musikalisk motsvarighet. Ju enklare och mer oreflekterad känslan var, desto plattare var den musikaliska motsvarigheten. Men även i de enkla känslouttrycken fanns i den musiska motsvarigheten alltid den rumsliga och tidsliga dimension som gjorde den musiska varianten mycket mer verksam och effektiv som utlösare av reaktioner. Vi kunde se en skala som gick från ett enkelt språk, som var mer av ”konstaterande” natur, till ett mer sammansatt språk som var av artikulativ natur. Den rumsliga och tidsliga aspekten skilde sig också åt: de sammansatta, komplexa, språkuttrycken krävde i den musiska varianten -av nödvändighet- en längre tidsaxel och ofta fler kontrasterande rum för att kunna verka fullt ut, en följd av det metaforiska förhållande som det komplexa hade till det enkla, men också på de möjligheter som låg i att medvetet använda sig av tiden och rummet som självständiga aktörer vid sidan om och tillsammans med det klingande materialet. De rudimentära språk- och känslouttrycken å andra sidan, krävde en extremt kort tid för att andemeningen skulle gå fram, eftersom dessa byggde på en sorts omedelbar bekräftelse. Genom att först studera hur människor kommunicerar med tal, ljud och gester -en sorts sändare/mottagare relation- började vi alltså förstå på djupet varför vissa musikaliska föredrag verkade så olika på en publik. Jämförelsematerialet i listorna upptog alltifrån rapars och fjärtars olika möjliga musikaliska motsvarigheter, över utrop och bevekande tal till mer sammansatta bilder och poesi.

Detta vårt projekt började anta formen av svensk/musisk parlör. Men efter några intensiva månader insåg vi att om vi skulle få med alla de musikaliska varianterna och motsvarigheterna skulle vi behöva anställa en stab på ett hundratal forskare och musiker . Det musiska språket var nämligen mycket rikare på synonymer och nyanser än det talade språket. En sådan kartläggning skulle aldrig kunna ta slut, efter som nya musikaliska permutationer alltid skulle tillkomma. Dessutom fordrade de mer komplexa uttrycken att jag komponerade musikaliska strukturer på minst tiotalet partitursidor för vart och ett. Därför började vi istället, med ledning av det material vi hade, sätta ihop kedjor av fragment som hade besläktade innebörder i sitt isolerade skick. Vi försökte också kombinera materialet med en retorisk presentationsidé, en form som tillät såväl upprepningar som kontraster. Både Lisa och jag satt och komponerade ihop en- eller flerstämmiga sekvenser som vi sedan spelade upp tillsammans. Med våra två röster, Lisas violin och min gitarr kunde vi hantera en tillräckligt stor flerstämmighet.Tanken var att om man kombinerade dessa musikaliska synonymer, med sina olika vikter och varierande metaforisk halt, skulle man kunna hitta en tydligare representation av den mänskliga tanken. Utan förvåning konstaterade vi att beroende på tonhöjd, tempo intensitet och rytmik så färgades grundmaterialet olika; det intressanta var istället att det verkade som om varje ny sekvens hade sitt artspecifika tempo och frekvensområde som vi instinktivt kände igen då vi spelat oss fram till den. Och nu började märkliga saker inträffa. Ibland började vi skratta okontrollerat på samma ställe, ibland grät vi och ibland blev vi oförklarligt irriterade mitt under spelet. Men kulmen nåddes en sen kväll i januari. Hel julledigheten hade vi ägnat oss åt vårt projekt, och vi tyckte nu att vi började kunna identifiera sekvensernas beskaffenhet och behärska våra egna reaktioner på dem. Vi hade övat på en sekvens med särskilt varierande uttryck. Grundordet och utgångspunkten var ”längtan”, och alla de ljudkombinationer som vi associerat med begreppet. Då vi kände att vi hittat rätt tempo, rätt nyans och rätt transponering, svartnade det plötsligt för ögonen. Jag vaknade en halvtimme senare av att mitt huvud satte igång att spela den mest dissonanta musik jag hört; det kändes som ackompanjemanget till en parodisk bakfyllescen. Lisa låg fortfarande avsvimmad på golvet med notstället under sig. Violinen hade på ett mirakulöst sätt landat på sängen två meter bort. Min gitarr däremot hade jag tydligen slängt i väggen i någon form av spasm innan jag slocknat. Gitarrhalsen var av och hade landat i en blomk- ruka, kroppen låg nedanför, fortfarande kopplad till halsen med de nu slaka strängarna.

Jag lyckades ruska liv i Lisa, och efter att jag kokat oss varsin mugg starkt kaffe, började vi kunna prata om vad som hänt. ”Adrian. Förstår du vad vi har kommit på?” Lisa tittade uppfordrande på mig.

”Jag förstår bara att vi måste vara försiktiga med det här. Fan vet vad som händer om vi hittar en till sekvens med samma kraft.”

”Men det är enda sättet. Vi har hittat en kanal in i hjärnan som är helt ogrumlad av amusiskt slagg. Vi måste fortsätta leta, så att vi kan behärska uttrycket och förmedla det utan att vi själva eller pub- liken svimmar. Det handlar bara om att hitta rätt nivå, så blir det en artikulativ kraft utan like! Fattar du! Musiken kan förändra och påverka mer än vi anat!”

”Men vad är det för sorts förändring? Ligga utslagen på golvet är väl inte särkilt danande?”

”Nu är du dum Adrian. Vi måste gå vidare i metaforerna och skapa sekvenser som är rätt balanserade och innehåller fler bilder. Nu blev fokus för starkt på en enda känsla. Vi måste finkalibrera sekvenserna så att de kommunicerar en utgångspunkt som leder vidare.”

Den natten älskade vi som vi aldrig gjort tidigare. Det kändes som om vi låg inneslutna i musik, explosiv och friktionsladdad men samtidigt sagolikt ömsint; all beröring tycktes klinga. Små knappt hörbara ackord, slagverksutbrott, konsonanser och dissonanser, en dittills ohörd musik strömmade genom våra kroppar. De två följande månaderna lämnade vi knappt den lilla lägenheten, annat än för att handla mat och göra postärenden. Lisa besökte också sin mor en gång i veckan; tillsammans spelade de småstycken för violin och piano. Det var nästan det enda sätt de kommunicerade på vid den tiden, eftersom modern brukade säga att hon bara i musiken kunde känna sig hel och levande igen. Långsamt lärde vi oss att behärska effekterna av de sekvenser som vi döpt till”supersekvenser”. Efter flera svimningsattacker, häftiga aggressionsutbrott, korta men djupa chocktillstånd, fullständig eufori och skrämmande djupdykningar i det undermedvetna, började vi förstå de olika kombinationer som krävdes för att kontrollera effekten av sekvenserna. Med rätt sorts blandning, uppstod ett flim- mer av bilder i hjärnan, bilder som varierade i skärpedjup och ljus men lämnade efter sig en känsla av hopp och handlingskraft. En annan bieffekt var att man kände sig helt ointresserad av småsintheter. Men färgade man sekvensen annorlunda, eller utgick från en serie kontrasterande begrepp, så kunde resultatet bli mer oförutsägbart. Det svåra var att beräkna hur länge effekten satt i. Vi ville att man skulle genomsyras av musiken så länge efteråt att man hann tänka de nya tankar som skulle kunna leda till någon form av insikt. Vad dessa insikter skulle handla om hade vi självfallet inte bestämt eller gjort helt klart för oss. Kanske insikt om det musiska livets potential och om vägen bort från begränsningens och begränsarnas bojor?

Än så länge kunde vi inte få effekten på dessa klingande coctails att sitta i längre än fem minuter. Det var bara de rena supersekvenserna som hade den diskutabla egenskapen att kunna sitta kvar i timtal. Vi letade i musikhistorien för att se om det fanns överensstämmelser mellan de sekvenser och strukturer som vi skapat och den musik som skapats av de stora mästarna. I vårt letande gick vi helt på minnen och intuition; vi läste partitur till den musik som vi mindes hade skapat en reaktion hos oss då vi hört den. Bachs musik, som alltid haft en stark emotionell och intellektuell inverkan på både mig och Lisa, Beethovens violinsonater och stråkkvartetter, Haydns stråkkvartetter, Mozarts och Monteverdis operor, Schumanns Lieder, Ravels kammarmusik, Schönbergs Verklärte Nacht, Weberns kvartettsatser; allt detta och mycket mer plöjde vi igenom. Musik som vi älskade och nu lusläste för att finna spår av sekvensernas kraft. Kanske var det bara inbillning, men hos alla dessa tonsättare tyckte vi oss finna strukturella likheter med olika typer av supersekvenser, olika överlagringar av artikulerade betydelser. För oss blev det ett bevis på att vi kommit en gammal och hemlig kunskap på spåren. Mästarna hade vetat faran i att för öppet demonstrera sin makt över människornas sinnen. De hade heller inte strävat efter den utan sökt skapa ett sätt att kommunicera på -inte befalla.

Kanske fungerade sekvenserna bara på oss? Vi kanske led av gemensam sinnesstörning som gjorde oss båda lika mottagliga för dessa klanger? Snart skulle tiden vara mogen för att pröva våra idéer på en publik.

Men i april skedde två saker som satte tillfälligt stopp för våra experiment. Jag fick besked om att jag antagits till kompositionsklassen på den stora musikhögskolan i den stora staden. Lisa hade i sin tur fått ett erbjudande från en väninna och studiekamrat från Paristiden. Denna väninna, Danielle, hade startat en ensemble, kallad Drudenfuss, bestående av enbart kvinnor. Genom frikostiga anslag direkt från det franska kulturministeriet hade de nu både repetitionslokal, turnébidrag och möjligheter att anställa fler musiker på årsbasis. Deras repertoar bestod av enbart nutida konstmusik, och ambitionen låg i att framföra musiken med ett sceniskt uttryck som närmade sig andra konstformers, en blandning av konstmusik, dans och teater.

Vi stod nu å ena sidan inför förverkligandet av våra respektive drömmar, men å den andra så skulle detta också innebära en lång skilsmässa från varandra. Det projekt vi påbörjat tillsammans var en spegling av den intensitet och den närhet vi utvecklat till varandra; och att skiljas åt skulle innebära mycket smärta. Inte för att vi skulle bli svartsjuka. Vi hade överhuvudtaget inte definierat vårt förhållande på det sättet. Vi hade inte definierat det alls. Det fanns bara. Den enda definition som existerade var den som uppstod i det vi gjorde tillsammans. Och den skulle inte krossas av otrohet. Bara av brist på kommunikation. Eller så tänkte vi iallafall. Och då vi under dessa långa vårdagar gick igenom alternativen insåg vi att vi nog ändå fick anta de utmaningar som nu erbjöds oss. Vi började ställa in oss på brevskrivande och feriebesök. Min utbildning skulle ta fyra år. Hennes jobb skulle vara friare, med långa perioder av ledighet varvat med intensiva turnéperioder, så hon skulle kunna komma och besöka mig ett par gånger per termin, om bara pengarna räckte. För vi visste att det var vi. Något annat fanns inte.

Lisa och jag gjorde nu ett sista ryck på skolan. Lisa tentade av det som återtod av hennes pedagogiska examen, och jag gjorde detsamma med mina nu ganska många restämnen. Inte för att vi egentligen kände att vi behövde det; utan mest för att det gav oss en struktur, något att hålla oss i medan vi väntade på den oundvikliga skilsmässan. Lisa skulle åka till Paris redan i juli för att börja repetera, och jag hade bestämt mig för att fara till den nya staden och försöka inrätta mig där redan under sommaren. Medan vi rustade oss för separationen bestämde vi oss för att försöka fortsätta vårt arbete på distans. Jag skulle skicka kompositioner baserade på våra idéer till henne, som hon skulle försöka få ensemble Drudenfuss att spela. På så sätt kunde vi utveckla idéerna inför publik och kanske efter hand få mer klarhet i vad vi skulle använda dem till i framtiden.

Då separationsångesten en dag kändes outhärdlig, gick Lisa iväg ut på stan. När hon kom tillbaka hade hon med sig en bandspelare, mikrofon och en kasse full med tomkassetter. ”Vi ska spela in den här tiden tillsammans som är kvar, Adrian. Bandspelaren ska följa med oss överallt. När vi sover, äter frukost, älskar, duschar, spelar, pratar, går på toa. Allt ska med. Sedan gör vi kopior på allt. Så fort vi se’n känner oss ensamma och halva, så lyssnar vi bara på en kassett. Kanske blir det lättare av det, kanske blir det svårare. Men jag känner att jag måste.” Det kändes som en livlina. Att kunna ta med mig Lisas ljud. Jag kunde redan föreställa mig hur jag skulle vårda dessa kassetter som om de vore spädbarn. För vi hade vant oss vid en sådan närhet, i tanke, beröring och tal, att alla ljud blivit som omistliga kroppsdelar för oss. Ljudet då Lisa ställde ned sin tekopp på bordet. Hennes lätta fnysningar då hon var upprörd. Och alla de miljoner små ljud som var hennes, mina och våra gemensamma och utgjorde vårt eget levande partitur.

En kväll då avslutningen och avskedet från den lilla staden och den lilla musikhögskolan närmade sig, blev vi bjudna på middag hemma hos Eeva-Siri. Lisa och jag anlände på utsatt klockslag. Lisa bar som vanligt med sig bandspelaren i en liten ryggsäck. Hon plockade fram den redan i tamburen och kontrollerade om kassetten behövde bytas.

Eeva-Siri bodde ensam i en stor och ljus våning, sparsamt men smakfullt möblerad med vackra trämöbler från sekelskiftet. I salongen stod en gammal tramporgel med vilken Eeva-Siri studerade in nya verk. ”Den enda måtchoon ja’ behöve’. En flygel passar int’ riktigt in i min allmogesmaak. Dessutom har ja ju flygel i tjänsterumme’. Men slå er ned fö’ guds skull!” Ett slagbord hade dukats med en mängd vackra små keramikskålar, fulla med olika vegetariska smårätter. Innan vi slog oss ned överräckte jag en vinflaska till värdinnan, som genast plockade fram en korkskruv. ”Jaa, tack små vänne’. Ja’ uppskatta’ sjesten, men nu är de’ så att ja dricke’ bara thé. Och Skåne akvavit. Men på de’ här sätte’ får iallafall ni lite större vaalfrihet.” På bordet stod mycket riktigt en helbutelj Skåne bredvid en thékanna med en stickad huv. En bit bort på bordet, på respektfullt avstånd från dessa i värdinnans ögon mer ädla drycker, stod också en karaff med vatten.

”Nå. Låt höra om era plaaner. Ni förstår att jag är ledsen öve’ att mista er. Ja’ såg på een gång att de’ var någo’ särtjilt med er två. De’ är sällan man tjänne’ så mycke’ musik stråla ut från människor.” Medan vi åt och drack berättade vi för Eeva-Siri om de kommande förändringarna. Med vår lärarinnas frågor och kommentarer som stimulerande kontrapunkt steg stämningen snabbt till oanade nivåer. Eeva -Siri tittade forskande på Lisa då hon vände på kassettbandet, men sa inget om det. Efter att ha pratat ut om den förestående flytten gled samtalet snabbt in på skolan. Vid det här laget var både jag och Lisa så frispråkiga att vi nästan tävlade om att komma med den mest träffande och nedgörande kritiken av tillståndet på denna musikhögskola. ”Musiklärare? Bah! Det är mer en utbildning för församlingsassistenter. Klassarrangemang på ”Främling” och ”Fyra bugg och en Coca-cola! Va’ fan är det?” Lisa gick igång ordentligt, och jag sekunderade: ”…och då sa jag till metodikläraren, att den gruppdynamik som du har på dina lektioner, den kan man delta i lika bra medan man sover i sin säng!”. Under tiden blev Eeva-Siri tystare och tystare. Till slut harklade hon sig lätt, svepte sitt glas med Skåne, och tittade på oss. ”Joo. Ja’ ska int’ försvara de brister som vi alla vet finns på skolan. Många lärare är desillusionerade, och verkligheten har knäckt fler än en musisk människa. Men det är därför jag hade önskat att ni hade deltagi’ mer i undervisningen, och int’ valt att smita undan. För just den brinnande öve’tygelse som ni haar, sku’ ha haft en inverkan på era klasskamraater. Och kanske, kanske, hade nåågon mer av de blivande musiiklärarna kunna’ ha med sig bilden av en möjlighet…” Nu avbröt Lisa henne, med något vilt i blicken. ”Sa du ”musisk människa” förut? Vad menade du med det?” Eeva-Siri plirade listigt på oss båda och började deklamera:

”La receptivité est notre étoile du berger

l’expression est notre but

Contre ceux qui délangagisent et

désintentionnalisent la musique,

nous lançons notre malédiction.

Battons-nous pour la défense

du langage des Muses

avec des armes sonnantes.”

~

12.Crucifixus

Det var ljust utanför hotellfönstret. Datorklockan visade 06.00. Bara tre och en halv timme till dess att genrepet skulle börja. Jag ställde väckaruret på minsta möjliga marginal och dråsade i sängen. En djup och drömlös sömn övermannade mig omgående. Då klockan ringde steg jag upp och bytte hastigt kläder, borstade tänderna i ilfart och nästan sprang ut ur rummet. På vägen ut genom lobbyn tog jag en lokaltidning från högen på incheckningsdisken. Jag vek upp tidningen i farten ute på gatan. På kulturdelens förstasida fanns en liten rubrik som lydde: ”Volvan ska det vara!”. Jag skrattade högt. Inte ens då de fick en andra chans kunde de få till det. Jag läste vidare:

”Om det nu berodde på att u och o ligger så nära varandra på tangentbordet, eller på att skribenten associerade till Snorre, så blev det iallafall fel i gårdagens tidning. Verket Völuspa, av den unge tonsättaren Adrian Svensson, som uruppförs ikväll på konserthuset, bygger på Volvans- inte vulvans- spådom. En viss skillnad!”

”Jaha”, tänkte jag ”det var just en jävla skillnad.”

Inte sällan hade jag som tonsättare haft anledning att fråga mig varför jag ägnat så mycket energi åt att försöka etablera distinktioner. När dessa ändå tycktes gå så spårlöst förbi. Men nu, då jag rest tillbaka i tiden och återknutit de mentala banden med Lisa, så kändes det på ett helt annat sätt. Jag tänkte istället på vad Lisa brukade säga, i ett senare skede -åratal efter Wien: ”Det är närvaron av en högre, artikulativ nivå som spelar roll. Inte den omedelbara förståelsen av den. För utan att den högre nivån finns, så blir det den lägre som automatiskt tar kommando.”

Tre minuter före repetitionsstart kom jag fram till personalingången . En oboeist med svettig panna hade precis ryckt upp dörren. Då han fick se mig komma ångande, höll han upp dörren för mig, bugade lätt och sa: ”Efter Er, Maestro”. Jag tappade tidningen i pur förvåning. Aldrig hade en äldre musiker kallat mig Maestro. Tålmodigt stod han kvar medan jag böjde mig ned och plockade upp tidningen. ”Fint stycke.” Jag tittade upp och såg nog omedvetet frågande ut, för han skyndade sig att tillägga: ”Jag menar det. Verkligen!” Han harklade sig lätt, och fortsatte: ” De börjar med Mozart, så vi kan ta det lugnt båda två. Jag spelar ju tredje, så jag behövs inte förrän i ditt verk.”

Jag tackade så mycket för både komplimangen och informationen. Vi utbytte leenden och nickar, varefter jag stegade jag raka vägen till orkesterchefen. Dörren till orkesterchefens kontor på andra våningen stod öppen, så jag klev helt frankt in. Sven Lagberg satt i telefon och vinkade bjudande mot en av besöksfåtöljerna. Lagberg var en man i 60-årsåldern, med ett långt förflutet på den administrativa sidan av musiklivet. Iklädd en blå skjorta med vit krage, beiga byxor, klocka med guldarmband och en snusnäsduk kokett knuten runt halsen, såg han ut som en misslyckad kloning mellan en bohem och en bedagad Östermalmsyuppie.

” Det låter väldigt dyrt tycker jag. Men jag ska ta en runda till med ekonomichefen så får vi se var vi lägger vårt bud. Men om vi stryker ett av de svenska verken och låter maestro välja något mer ur sin egen repertoar? Bra! Då återkommer vi i frågan! Hej!” Han la på luren, och Lagberg lät det sista ”hejet” gälla även mig. ”Ständigt dessa agenturer. Hur fan tror de att vi ska kunna överleva med de priser de sätter på sina protegéer?” Lagberg vevade upprört med armarna. ”Det är lite därför jag är här” sa jag bistert. ”Igår fick jag höra att man ansåg att det var viktigt att börja med mitt stycke idag, eftersom det fortfarande finns en hel del att jobba på. Dessutom är inleder ”Völuspa” programmet ikväll. När jag kommer hit på morgonen får jag av tredjeoboeisten veta att de ska börja med Mozart. Vad har hänt?” Lagberg skruvade på sig. ”Jo, violinsolisten kom igår. Han är otålig. Du vet hur det är. Det kommer skivbolagsrepresentanter ikväll, och både dirigenten och solisten är måna om att göra så bra ifrån sig på klassikerna som möjligt.” Han rättade nervöst till sina läsglasögon. Men jag tänkte inte ge mig. ”Du Sven. Så här får det bli: om mitt verk inte får den stipulerade tiden idag så ställer jag in. Jag drar tillbaka verket. Så gör vad du kan nu för att vara tydlig med dirigenten, OK?”

”Lugn, lugn.” Han började riktningslöst rota bland högarna av papper som låg på skrivbordet. ”Det finns väl ingen anledning att hetsa upp sig. Orkestern ligger väl bra till med ditt verk? Jag har hört att allt går som det ska.” Han kisade prövande mot mig.

”Det har gått från rena katastrofen till acceptabelt. Och det på ren tur, för ditt repschema har då inte hjälpt till. De behöver v erkligen den här tiden. Inte bara en genomspelning. Är vi överens?” ”Okej, okej. Jag ska göra vad jag kan. Jag går in direkt och tar det med dirigenten i första bästa paus. ” Han reste sig och sträckte ut en hand. Jag tog handen och gav Lagberg en sista uppfordrande blick innan jag släppte den. Jag såg honom försvinna iväg i riktning mot orkesterpodiet, och bestämde mig för att själv också smyga in i salongen. Då jag gläntade på en av sidodörrarna, strömmade A-durkonsertens finalsats ut och in i mina öron. Innan jag hunnit in i salen, började mitt huvud spela igen. Det var något med Mozarts musik som gjorde att den ibland fungerade som utlösare för en helt annan typ av anfall än de vanliga. Det var mer som att hjärnan svarade eller kommenterade de stimuli som togs emot. Det hände inte med alla Mozarts verk. Men A-durkonserten var ett sådant. I ett försök att häva mitt anfall (genom att i en panisk motrörelse försöka stänga dörren samtidigt som jag var på väg in), förlorade jag istället balansen och lyckades ramla rakt in i salen med ett brak . Orkestern slutade spela. Jag reste mig och vinkade avvärjande åt dirigenten som med oförställd förvåning stirrade på mig. Sven stod på podiet och skakade på huvudet vid åsynen. Solisten tog ned violinen från hakan i en obeskrivligt elegant och överseende rörelse. Från orkestern hördes spridda fniss. Sven viskade något åt dirigenten, som i sin tur därefter tog solisten åt sidan. Dirigenten riktade sig sedan mot orkestern och sa: ”Let’s take it from the same place, and play it to the end. Then we will have had enough time on Mozart. After, we start working on Svensson, he may need it.” Orkestern briserade i en skrattsalva. Sven hade tagit sig ned i salen från podiet och lunkade fram till mig där jag nu satt fast förankrad i en av de främre bänkraderna. ”Det gick lättare än jag trodde. Din vansinnesscen i dörren hjälpte nog till… De tror att du är kapabel till vad som helst nu. Hehe.”

”Det gläder mig att jag kunnat underlätta ditt jobb. Det måste vara första gången, va?”

Sven ryckte på axlarna till svar, och smög så ut ur salen, förmodligen tillbaka till säkerheten bakom skrivbordet. Sittande i bänken kunde jag tryggt blunda mig genom slutet på violinkonserten, utan att vara orolig för att ställa till med fler akrobatiska scener. Nu, då jag var beredd, kunde jag nästan njuta av den kontrapunkt som uppstod mellan Mozart och mina cerebrala tics. Repetitionen förflöt till belåtenhet. Det kändes som om konserten verkligen skulle kunna bli bra. Den här gången hade jag kliv it jag upp på podiet och stod som en vakande hök, med partituret i hand, snett bakom dirigenten. Från sin plats bland blåsarna i orkesterns bakre led, satt en rödsprängd och rufsig Göran och log åt scenen. Jag satte gula klisterlappar i partituret på varje spelad takt jag hade synpunkter på, och växlade mellan att diskutera med dirigenten och att ge instruktioner direkt till musikerna. Med Maestros tillåtelse, förstås, eftersom den traditionella hierarkin just i denna orkester var benhård: tonsättaren talar med dirigenten, som i sin tur instruerar instrumentalisterna. Men dirigenten insåg att det i det här pressade läget inte fanns tid för att beakta den sortens oskrivna regler.

Efter repetitionen hann jag bara hälsa kort på Göran – den detaljerade redogörelsen för hur kvällen med de ungerska musikerna och Sture L:son förlöpt fick anstå till senare. Efter att ha gått upp till Sven Lagbergs kontor för att blåsa faran över, skyndade jag mig iväg till mitt lunchmöte med den musikvetare som jag avpolletterat dagen innan. Under samtalet med denne doktorand, kom jag på mig med att gång på gång citera Lisa, eller referera till samtal som förts under tiden med Lisa och det kollektiv vi kallade för ”Action Musagète”. Till musikvetarens oförställda häpenhet sträckte jag ut i en lång beskrivning av Amusernas förtryck av de Musiska. Flera gånger under samtalet greps jag av ett patos jag hade glömt att jag var mäktig. Amanuensen såg nästan rädd ut, och var synbart lättad då vi skakade hand och tog farväl.

Under promenaden hem till hotellet kom en kort eftermiddagsskur, som bara efter ett par minuter avlöstes av solsken. Måsar kretsade ovanför hustaken. Deras läte, ka-ii-a -ka-ii-a, fick mig alltid att tänka på en förvriden version av Mendelsohns italienska symfoni. Fåglarna lät som om de fastnat i den första takten, evigt dömda till ett liv utan tematisk utveckling. När jag åter trädde in i hotellobbyn, såg jag en välbekant figur stå lutad över disken. ”Lasse!” Mannen vid disken vände sig hastigt om vid mitt plötsliga utrop. ”Adrian, va’ i helvete! Vafan gör du här, din gamla drule!” Vi kramade om varandra hårt, på ett sätt som tydligen uppfattades som rätt spektakulärt av damerna bakom disken; de log och viskade åt varandra. Lasse, eller Lars Lövkull, var en bullrande burdus och bondskt begåvad skådespelare (nu med visst renommé) jag träffat under mitt första teaterjobb, på den tiden jag fortfarande var student, under slutet av åttiotalet. Lasse hade varit den ende på teatern som uppskattat det faktum att min musik inte ville hålla sig i bakgrunden. Istället för de beställda pastischerna, hade jag levererat en kärv stråkkvartettsats för varje scen. Reaktionen blev stark. Skådespelarna upplevde det som om deras revir hade blivit inkräktat och regissören var rasande över den stökiga musiken. Han hade önskat sig hårdrock och hip-hop. Lasse hade då oreserverat tagit mitt parti och storgrälade med regissören, ett gräl som växte till en föreställning under vilken båda aktörerna spelade ut hela sina register. ”Vill du ha intentionslös musik får vi väl sätta upp pjäsen i en hiss, eller på ett snabbköp där det redan finns muzak, för helvete!” hade Lasse till slut skrikit åt då illröde regissören. Med tiden hade Lasse lyckats övertyga såväl regissören som hela ensemblen om att just denna musik var pjäsens räddning. Pjäsen, ”Röda linjen – eller Betongen och jag” , var en nyskriven relationshistoria som utspelade sig i en Stockholmsförort. Texten präglades av politisk korrekthet, ett tröttsamt sökande efter hipfaktor, samt en förutsägbar dramaturgi. Allt detta gjorde att pjäsen snart glömdes bort, men jag och Lasse förblev vänner. De sista åren hade vår kontakt inskränkt sig till julkort och ungefär ett telefonsamtal om året, så jag skrinlade mina planer på att hinna skriva lite före konserten. Istället tog jag Lasse under armen och ledde honom bort till hotellbaren, där jag beställde in varsin espresso åt oss. ”Vad gör du i sta’n?” Lasse spärrade upp ögonen för att förläna lite dramatik åt sin fråga. ”Uruppförande ikväll med symfonikerna. Du då?” Lasse drack lite ur sin kopp innan hann svarade. ”Jaha ja. Då sprack det. Jag har själv premiär ikväll på Stadsteatern. Vi gästspelar med ”Den inbillade sjuke”. Riksteatern producerar. Jävligt mycket ungt folk i ensemblen. Känner mig som en veritabel dinoaurie i jämförelse med dem. Men så spelar jag själva sjuklingen också. Det hade man aldrig trott! Han höjde blicken och slog ut med ena armen i en visionär gest.

”Vilket?”

” Att du och jag skulle stå här, mer än tio år efteråt, och ha varsin premiär, på varsin institution. Va! Vi som skulle spränga skiten. Du for ju dessutom till Frankrike och kom tillbaka med det där jävla gerillagänget. Vafan kallade ni er nu igen?”

”Action Musagète, men…” Jag höjde ett varnande finger mot Lasse.

”Javisstja, känsligt område…Jaja. Det gick visst lite snett där. Det sprack helt enkelt. Men va fan, sån’t händer. Det trista namnet till trots gjorde ni ju jävligt spännande grejer. Och hon tjejen var ju rent lysande. Jag har för mig att jag försökte få henne med i Dra- matenuppsättning senare, men då satt hon tydligen på dårhuset, så det sprack. Dramaten eller tokpaviljongen, det kan ju förresten gå på ett ut. Ja jävlar. Har ni kontakt?”

” På sätt och vis. Men det är lite svårt för mig att prata om det där, faktiskt. Jag håller fortfarande på att fundera på vad det var som gjorde att det blev som det blev.”. Baren låg precis i anslutning till hissarna upp till rummen. Nu öppnades dörrarna, och två kvinnor skred ut i långklänningar och svepte förbi oss. De lämnade oss i ett töcken av parfymdoft. Jag iakttog Lasse, som följde kvinnornas sorti med fuktiga ögon.

”Ja jävlar du.” Lasse försökte nu mödosamt ta sig tillbaka in i konversationen.” Känslor, tankar, reaktioner. Minsann. Absolut. Några nya kvinnor på gång i ditt liv?”

”Nja. Jag levde ett par år med en kvinna, Maria. Men jag insåg kanske att jag älskade mina notpapper mer. Jag hade nog inte kommit över Lisa än.”

”Du var mig en jävel till att vara långsint, det håller inte. Själv har jag hållit ett jävvla tempo på relationsfronten. Men jag verkar bara träffa kvinnor som har en eller annan krämpa. Begriper det inte.”

”Aha. Har du transformerats till den vårdande sorten?”

Lasse hävde upp ett skratt som nästan fick bartendern att tappa shakern. ”Nej för fan. Men så här va. Bettan, hon var tokdiabetiker. På morgonen pratade hon långsamt utav helvete. Då fick man proppa i henne en massa käk. Se’n funkade hon igen. Och så var det det där ljudet då hon injicerade insulin. Det sprack, kan man säga.” Han ryste vid minnet.

”Du låter inte särskilt respektfull, hörru.”

”Respekt? Vafan, jag var ju frikostig. Jag har aldrig snålat, vare sig med min kropp eller med något annat. Se’n var det Kerstin. Det visade sig att hon hade varit spelberoende och gick igenom nå’n form av ekonomiskt saneringsprogam. Så hon blev dyr i längden. Det spack. Efter henne kom Malin, som visade sig vara manode- pressiv. Sprack, sprackelisprack. Åsså va’re Elin. Hon hade sömn- rubbningar. Vaknade av minsta ljud. Huvudvärk hela dagarna. Det sprack hejdlöst. Se’n blev jag ihop med en tjej som fick diagnosen MS bara ett par veckor in i förhållandet. Det toksprack. Och till sist var det Barbara. Hon hade Krons sjukdom. Tarmarna. Sprack satan. It is a tale told by an idiot, för att tala med engelsmannen.”

”Men kärlek då? Känslor du vet?” Jag kunde inte låta bli att skrocka åt hans förfärande litania.

”Jag vill bara ha en tjej som fungerar. Är det för mycket begärt?” Han vände upp och ned på koppen och drack upp den sista kaffeskvätten, torkade sig om munnen. Han reste sig från sin stol. ”Du, kan vi inte ses efter föreställningen? Din konsert är väl klar vid tio åtminstone?” ”Ja, jag skulle tro det. Men det är en liten supé med konserthuschefen efteråt. Du vet, med solist och dirigent. Besegla det professionella förbundet. Vi kan ju höras under kvällen. Har du samma mobilnummer som vanligt? ” Lasse gav mig en björnkram.

”Samma nummer som alltid.Vi bor ju på hotellet båda två, så premiärfesten kanske landar på hotellrummet, ditt eller mitt, va?”

”Vi får se. Lycka till. Eller, fan, det får man ju inte säga till skådisar!” Lasse tog sig för pannan i spelad förtvivlan, men släppte snabbt posen och dunkade mig i ryggen.

”Jag får bara inte ta emot lyckönskningen. Du får säga vad du vill. Dessutom är jag inte särkilt skrockfull, för det håller inte. ” Sedan tog han tag i mina axlar och vred runt mig, så att han kunde måtta en kraftig lyckospark mot min bakdel.

”Aj, satan!” Medan jag gned min onda bak, gjorde Lasse sorti och vinkade storstilat åt mig. ”Farväl, dyre prins!” Jag betalade bartendern och begav mig upp till rummet. Klockan närmade sig fem på eftermiddagen, och det började bli dags att byta om inför uruppförandet. Jag ville vara på plats i god tid för att känna in stämningen i publiken. Dessutom var det lika bra att packa ihop inför morgondagens flygresa till Baku. Jag hade nästan hunnit förtränga det, och insåg att jag skulle få gå igenom det gamla verket ”Love; formal aspects” på planet. Med supé och eftersits skulle klockan bli sen innan jag kom i säng. Jag svor för mig själv. Tänk om jag bara skulle strunta i alltihop? Att skriva om den gamla tiden, de gamla tankarna kändes så oändligt mycket mer lockande nu än det som låg framför mig av handskakningar och kulturpolitiskt skvaller vid ett buffébord. Och uruppförandet. Ja, som alltid så var jag inför ett uruppförandet klämd mitt emellan separationsångest och en krampaktig nervositet för hur verket skulle bli behandlat. Uruppföranden är inte till för tonsättaren, utan för publiken.

Att klä sig inför viktigare framföranden ingick i den ritual som syftade till att bemästra situationen. Efter lång tvekan och provande valde jag ut en orange skjorta, som hörde ihop med en samling om tre andra skjortor i grälla färger. Dessa hade jag fått veckan innan i tackgåva av ett par manliga skådespelare på en landsortsteater där jag hållit musikdramatiska workshops. ”Här får du, så att din färgstarka aura kan återspeglas i ditt yttre” hade de sagt med artiga bugningar, varefter de brustit ut i riktiga hamnsjåarskratt. Om det hade legat någon ironi i deras uttalande, eller om det bara hade varit en förtäckt kritik mot min garderob hade jag inte blivit klok på. Till den skrikiga skjortan fick det bli en brun kostym, för att någorlunda mildra effekten.Då jag var färdigklädd packade jag ihop mina tillhörigheter i resväskan, lade varsamt ihop mina partitur, notblad och CD-skivor i sin separata kabinväska. Balkongdörren stod öppen, jag gick ut och satte mig på den vita plastmöbeln vid det vita plastbordet och tände en cigarett. Det var nu en timme kvar till konserten. I det tidiga kvällsljuset utstrålade konserthuset tyngd. En uppfordrande arkitektur, stram och seren; freskerna i en bård på fasadens övre del förstärkte tillsammans med de doriska pelarkapitälen de klassicistiska anspelningarna. Borta var nu likheten med ett strandat skepp. I det svaga solskenet såg det nu mer ut som ett glödande tempel. Jag satt gott och väl i en halv timme i den ljumma luften och mediterade. Då jag började se bilar stanna framför konserthuset, och se människor strömma till i små och stora sällskap, reste jag mig motvilligt. I lobbyn på vägen ut kände jag det första stora ilningen i maggropen. På gatan som ledde upp till konserthuset betraktade jag avundsjukt , som så många gånger förr, de människor som alldeles uppenbart inte skulle ha ett uruppförande. Barn med glassar, ljusår från alla vuxenscenarier med dess konstruerade komplikationer; taxichaufförer väntande i sina bilar, läsande tidnin- gen.

På trappan upp till konserthusets portar stod redan fullt med folk och småpratade och rökte, bland dem många välkända ansikten i det svenska musiklivet. Då jag banade min väg genom folksam- lingen såg jag åtminstone tre recensenter, av olika dignitet, som stod och spejade med blicken i fjärran. För trots att vi var bekanta för varandra till utseendet, hörde det till kutymen att recensenter inte beblandade sig med föremålet för skriverierna. Av dessa tre herrar var det bara en, Anders Ylikoski, som jag läste med någon behållning. En människa som var, med Lisas ord, ”verbal på ett musiskt vis” och med en äkta kärlek till musiken. De övriga två, Fred Rutgren och Lars-Ove Holzberg var sanna provinspekoralister med revanschistiska drag i sin pennföring. Fred Rutgren företrädde dessutom en svensk estetisk inriktning som kallades ”Transparent musik”, och hade sin egen förening som drev konsertverksamhet i västgötska Mullsjö. Där, och ingen annan stans (hävdade riktnin- gens tillskyndare) skapades och hördes den verkligt sanna musiken, som i deras tappning var en sjunde- och åttondefiltrering av den amerikanska neoorientalism som bland andra företrätts av John Cage. Det som från början varit en kamp för de subtila värdena, de små ljuden, hade i föreningen Transparent Musiks tappning reduc- erats till ett räddhågset bortskalande av musikaliska intentioner. Och argsint försvarade de sina musikaliska husgudar, vilka alla ofta utgjordes av enstöringar och kufar . I sin roll som recensent var Fred Rutgren därför förutsägbar. Han missade inte ett tillfälle att lyfta fram de tonsättare som hörde till klanen kring konserterna i Mullsjö, men missade heller inte tillfället att på sin magsura prosa döma ut de som inte tillhörde de upplystas skara. Alltsom oftast skällde han gärna dessa olyckliga för provinsiella, eftersom de inte snappat upp den sanna konstens anda, den transparenta musikens rena själ. Som bodde – i Mullsjö.

Jag skyndade mig in i huset och insåg att jag precis skulle ha tid att dricka ett glas vin uppe i baren. Det kändes i detta pressade läge som oundgängligt. När jag väl hängt av mig ytterrocken, hastade jag så uppför trapporna mot min artificiella räddning. Runt foajébaren var det redan trängsel. Jag klämde mig in emellan ett par smokingkädda herrar som artigt lyfte sina glas högt i luften för att kunna släppa fram mig. Då jag fått mitt glas rödvin och just hade höjt det för att dricka den första munnen, daskade någon till mig i ryggen. Det skvimpade ut en försvarlig mängd rödvin på min orangea skjorta. ”Äggäschäggädrö, Adrian!”

”Sture. Det ante mig” jag nappade ilsket åt mig en pappersservett och började förgäves försöka rädda skjortan. ”Dä går aldrig dätta. Häll på salt, vettu! Hur känns dä? Sketiböx? Ä dä möcket erotik i dätta styckät?” Han skrattade ett skratt med korta snarkliknande ljud.

”Du får väl lyssna, så kan du berätta för mig efteråt om du blev tillfredsställd.” Jag blängde surt på honom.

”Du drog tidi’t igår. Det vart ett sjujävvla hallaballoo sän. Vi drog vidare hem te mäj å kröka upp min tjugiåri’a vissky. Gött som fan. Lite ont i hårät i da’ dö! Du, fan, har än gräj på gång. Du måste haka på, vettu.” Han klev ett steg närmare och tittade sig konspiratoriskt omkring.

”Turné i sömmar, vettu. Fämton gig bokade på sjukhäm och kammarmusikföreningar. Åsså hoppar dän jävvla ansambäln av. Jag hade glömt skriva kontrakt, så vi kan inte stämma dom. Åsså tänkte jag, fan, Adrian, hade inte Adrian en egen jävvla ansambäl med dän där bruden? Musaction ällä va fan i hette?”

”Action Musagète menar du. Det var ingen ensemble i egentlig bemärkelse. Mer ett konstmusikkollektiv. Vi upplöstes för ett antal år sedan. Så om du tänkte att vi skulle hoppa in, så är det tyvärr omöjligt.” Jag drack upp de kvarvarande dropparna vin och längtade plötligt intensivt efter att klockan skulle ringa in till konsert. ”Dra ihop bandät igen vetja! The bänd, Älmore, the bänd, som dä heter i Blues-braddärsfilmän! Ring mäj i nästa väcka. Bra pröjs vettu!” Innan han försvann in i vimlet dunkade han mig hårt i ryggen och kväkte:”Good löck, då, Adrian!” Jag tittade ned på min skjorta. En mörk fläck sträckte sig i en oval från översta knappen till den nedersta. Jag knäppte kavajen om eländet och gick in och satte mig på min plats i mitten av salen. Då de tre ringningarna signalerat att dörrarna skulle stängas, kunde jag konstatera att salen var full.Det blev snabbt väldigt varmt i salen, svetten pärlade redan från hår- fästet på mig. Till slut blev jag tvungen att knäppa upp kavajen, för att ínte vara fullständigt sjöblöt lagom till applådtacket. Jag uttalade en inre förbannelse över Sture L:sons ”bäste-bror”-manér som orsakat olyckan.

Orkestern påbörjade stämmandet. Oboisten gav ton. Konsertmästaren tog upp A:et och gav det till stråkarna. Så till slut kom maestro insvepande. Med ett brett leende och en bjudande gest åt publiken bugade han sig, och vände sig efter en lång applåd om mot orkestern.

Tystnaden lägrade sig, kompakt och spänd. Endast några spridda hostningar störde den koncentrerade energi som strålade ut från orkesterpodiet. Dirigenten höjde armarna, gav en snabb impuls och satte med ett kraftigt nedåtslag igång orkestern. Ett smällande pizzicato i kontrabasarna utlöste en löpning uppåt i det låga träblåset. Rörelsen fortplantades upp i registret, tillsammans med harpan, genom cello- och violastämmorna. Det hela gav inledningsvis intryck att vara förutsägbart. Till det moderna orkesteridiomets vanligaste arsenal hör just den masseffekt som en välorkestrerad snabb uppåtrörelse ger. Men jag hade skrivit mig medvetet bort ifrån det förutsägbara. Mitt i rörelsen hejdades orkestern; en attack från slagverket fick allt att avstanna. Kvar låg en sordinerad trumpet, som enda efterklang, skorrande i pianissimo. Så vältrade sig hela orkestern på; bleckblås och slagverk i täten, tremulerande stråkar som understöd. En kort konvulsion i starkast möjliga nyans – och så bort, lämnande kvar en svajande flöjt i piano pianissimo. Så var idén presenterad. Stycket var byggt som ett sorts skuggspel där de stora klangerna och effekterna tjänade till att skapa fokus och belysning på de små, närmast kammarmusikaliska händelser jag hade komponerat. Små, mjukt tjattrande partier i flöjten. Hårda attacker i bleckblås och slagverk som gav relief åt de skira efterklangerna från stråk och vibrafoner. Och så rytmen; den rytm som jag baserat på en uppläsning av Völvans spådom, löpte genom hela verket. Denna manande språkrytm framträdde i förminskat och förstorat format i alla stämmor, tranformerades till ett svängande och glidande unisont parti i cellostämman, blev till en poetisk tablå med oboer och engelsk horn i trio, eller en skimrande regnskur med harpa och höga violiner, med enstaka droppande toner från ett piano. Jag hade byggt dramaturgin på sambanden mellan de olika rösterna i ett sorts abstrakt samtal. En harmonik som var både öppen och kärv, som utvecklades i ett böljande scenario; komprimerades och expanderades i samklang med den samtalets dramaturgi jag föresatt mig att skapa.Bågarna som spändes mellan formdelarna växlade energi hela tiden, så att det gradvis byggdes upp en intensitet som lyssnaren inte riktigt skulle kunna förklara var den kommit ifrån. Den infann sig som en summa av de ingående musikaliska elementen, och det rituella mummel som kom från de låga lägen, i tuba och kontrafagott, och långsamt, långsamt steg mot flöjtens extrema register. Alla mina sinnen var på helspänn. Jag såg partiturbilden för mitt inre, och följde med varenda insats, kände varje attacks specifika vikt och höll andan inför varje svårspelat parti. Så släpptes till slut hela orkestern lös. Tyglad men otyglad på samma gång slets alla verkets olika beståndsdelar mot varann i en jättelik och furiös virvel. Och så tystnad. Innan öronen hunnit med att ställa om be- fann sig lyssnaren plötsligt i ett vagt upplyst landskap: flöjter med långsamt vibrato, sordinerade stråkar och vibrafon. Svagt och sakta växlade harmoniken färg i en följd som bestämdes av ur-rytmen. I ett tre minuter långt efterspel lämnades lyssnaren åt att skapa sin egen upplösning i vågsvallet som kulminationen skapat. Drypande av svett sänkte så dirigenten pinnen. Publiken satt blickstilla och helt tyst. Inte en hostning hördes. Efter nära en minuts tystnad, vände sig maestro om mot publiken och bugade. Det utlöste en växande våg av applåder. Bugningar. Orkestern reste sig på tecken från dirigenten och tog emot applåderna. Maestro spanade ut i publikhavet och kallade med en gest upp mig på scenen. Applåder. Bugningar. Det susade i mina öron. Med blommor i händerna tittade jag ut från podiet med oseende ögon. Jag hörde applåderna och de spridda bravoropen som ett fasförskjutet regn på ett plåttak. Dirigenten ledde efter en lång stund ut mig mig genom sidodörren. Applåderna fortsatte. Maestro ledde in mig igen, och tillsammans bugade vi en sista gång för publiken innan vi gick tillbaka ut, där solisten stod redo för att gå på. ”Fabulous piece!” sa han leende, med violinen under armen. Dirigenten nickade allvarligt.”Yes, we can expect a lot from this. Nice orchestration.” Därute tycktes applåderna inte mattas. Men jag vinkade avvärjande då dirigenten gjorde en ansats att dra ut mig igen. Istället lämnade jag dem åt att börja med omladdningen inför Mozart, och gick upp till musikernas bar. Däruppe var stod en teve på som visade en fotbollsmatch. En pensionerad rödbrusig hornist, som jag kände igen från studietiden, stod och torkade bardisken med en trasa. Jag gick fram till honom och bad om ett glas vin. ” Du är tonsättaren va’?” ”Ja det stämmer.” ”Gick det bra?” ”Jo, orkestern spelade väldigt bra, men jag måste nog smälta det här lite först, innan jag kan säga något begripligt om hur det gick.” ”Fattar. Här har du en fin rioja som passar bra till att smälta intryck med! Huset bjuder.” Han slog upp vinet i ett stort glas och sköt glaset över till min sida av bardisken. ”Tack.” Jag gick och satte mig i den lilla rökburen i änden på rummet. Tände en cigarett och drog ett djupt halsbloss. Det susade fortfarande i öronen. Medan jag läppjade på vinet, spelade jag upp konserten i huvudet. Backade och tog om vissa partier. När glaset var urdrucket, bestämde jag mig för att konserten hade gått över förväntan. Vikterna hade fördelats på rätt sätt av dirigent och musiker. En lätt knackning hördes på glasdörren. Därutanför stod Carl, med ett snett leende på läpparna. Han öppnade dörren på glänt. ”Jag vissTE att jag skulle hitTA dig här. Kom för helVEte UT därIfrån. Jag BÖRjar hosta så FÖRbannat AV rökEN.” Trots den rökridå jag anlagt i det lilla rökutrymmet kunde jag känna den skarpa doft av av gammal fylla som kom ur hans mun. ”Carl! Jag såg dig inte nere i salen. Vad roligt att du kunde komma.” Jag reste på mig och gick ut ur rökburen. Vi slog oss ned vid ett av de utställda caféborden framför bardisken. Carl vände sig om mot bartendern/hornisten. ”NissE, ger du MIG en dubbEL whiskey!” Bartendern log. ”Visst maestro! Kommer på stubinen.” Carl lutade sig fram mot mig. ”JävLA fin hornIST en gång i TIden. Fick en smäll RAKT övER munnen för ett PAR år se’n, så han fick SLUta spelA.” Carl tystnade tvärt då Nisse kom med whiskeyn. ”Utan is, va? Är det inte så du vill ha den?” Carl tog tag i Nisses hand och kramade den hårt och gammelmansartat i sina händer. ”Du MINNS. INGen vattenSKAda i min SPRIT!” Han höll krampaktigt kvar Nisses händer. Den före detta hornisten log blitt mot den gamle tonsättaren. ”KOMmer du ihår BERlin-turnén sextioSEX? Fan vad kul vi HAde !” Med sin lediga hand klappade Nisse ömt om Carls axlar. ”Ja du Carl. Det var verkligen tider!” Carl släppte taget om handen och bligade på mig. ”Det var PÅ den tidEN vi tonsättarE fortFArande brydde oss OM FORMen. Då VAR du väl knappt född, AdriAN?” Nisse smög försiktigt bort till sin bardisk. ”Är du missnöjd med min insats ikväll Carl?” Jag fingrade på mitt cigarettpaket i väntan på den dom jag förstod skulle komma. ”JaMEN VAfan, Adrian. DU jobbar med FÖR komplEXa nivåER. Du måsTE ge PUblikEN något MER att hålLA sig i.” Han började bli synbart upprörd, och grep efter whiskeyglaset. ”Hur menar du då?” ”SPEla inte DUM. EN jävligt LIstig kompOsition, MEDges. Läcker Yta, ingET fel på ORKestreringEN. Men ATT låta INnehål- let på DETta sätt SPEla mot sin Egen yta gör folk FÖRvirradE. Det blir FÖR subtILT. MEN du har ALLtid varIT en JÄvla språkFJOlla. Lite gammalDAGS hederlIG pedagoGIK hade VArit på sin PLATS.” Han svepte glaset och ställde ner det med en smäll. ”Du pratar om publiken, Carl. Vad tyckte du själv då?” Carl slog uppgivet ut med armarna.

”JAG tyckTE mycket om DET. Men FAN om jag förSTOD hur du FUNgerar. Du måSTE ju tänka på KARriären. OM folk blir osÄkra, så kan du GE dig PÅ att beställarna BLIR det också. VarFÖR kunde DU inTE bara skrivit ett RAFFlande stycke, en RIKtig applådkniPAre, VA?”

”Men jag tyckte nog att publiken verkade nöjd. Eller?”

”JA men det ÄR skillnad PÅ applåDER och APPlåder. DET här var de trängDA OCH förvirrade människorNAS applåd, intE de berUsade och GLAda människORnas.” Carl blängde ilsket och uppfordrande på mig. Han, som i sitt yrkesverksamma liv aldrig hade gett efter för vare sig beställares åsikter eller publikens förmenta vilja, gjorde nu allt för att jag skulle välja en helt annan väg. Jag försökte leta efter svaret i hans blodsprängda ögon, hans ryckiga tal och darriga rörelser. Bortom spefullheten och ironin kunde jag spåra bitterheten över ett liv i konstnärlig motvind. Kanske var det den väg som var utstakad även för mig. Alkoholism och bitterhet verkade vara en avlägsen omöjlighet. Men hur skulle jag kunna veta vilken väg mitt liv skulle ta? En dag, då jag inte längre kunde hitta kraften att komponera, kanske jag likt Carl skulle ta till flaskan, och undan för undan låta ruset och abstinensen omöjliggöra skaparkraftens återkomst. Kanske skulle spänningsfältet mellan de musikaliska visionerna och bekräftelsebehovet ta ut sin rätt även på mig. Varje tonsättare värd namnet äger de verktyg som behövs för att locka fram specifika reaktioner hos en publik. Men den verkliga utmaningen ligger i att driva sig själv bortom verktygen, till konstnärliga nivåer där man själv blir osäker, där valen känns livsviktiga. Friktionen och spän- ningen mellan det privata och det allmängiltiga är ett nödvändigt kraftfält för att det konstmusikaliska skapandet. Men ofta uppstår ett känslomässig avgrund mellan övertygelsen om musikspråkets egna premisser och behovet av personlig bekräftelse. Ett gap som konstnärer fyller på olika sätt. I Carls fall stod hans aptit på sprit i proportion till hans en gång så starka drivkraft att komponera musik. Lika uppslukande som hans konstnärskap varit, lika dominerande var nu hans alkoholberoende. Carl hade aldrig haft några varaktiga relationer. Inga barn. Komponerandet hade periodvis avlösts av stormigt passionerade kärleksaffärer med en eller annan sångerska eller dansös, men under trettiofem år av sitt liv hade hans huvudsakliga umgänge bestått av stora partiturark som gapat tomt och uppfordrande mot honom varje morgon. Gradvis hade han förlorat förmågan att omvandla sina klangliga idéer till kompositioner. En dag hade han inte kunnat mer. Jag undrade plötsligt hur Carl hade hanterat livet om, med Lisas ord, samhället hade dominerats av det musiska, och inte av det amusiska? Om det artikula- tiva, musikspråkliga fältet hade uppfattats som en självklarhet? ”Carl. Jag uppskattar dina råd och tips. Men du vet ju hur det är. Man kan bara komponera det man kan komponera. Hur gärna jag än skulle vilja så har jag bara tillgång till den jag är just nu.” Carl signalerade med två fingrar i luften åt Nisse, som genast sträckte sig efter whiskeyflaskan för att fylla på.

”Det är inTE likt dig ATT hållas MED truISMer. MEN du har nog RÄTT. JAG orOar mig mest för ATT jag kännER igen mig SJÄLV i dig. PASsa dig för KRAMpen.” Från högtalarna som hängde på väggen bakom bardisken kunde vi höra att konserten nu närmade sig slutet på Tjajkovskijs ”Pathé- tique”. Snart skulle musikerna välla in i baren. Carl förklarade att han skulle skynda sig hemåt, eftersom han ville undvika att stöta ihop med konserthuschefen, den beryktade David Recherche. Carls sista stora orkesterverk, ”Prisma”, hade uruppförts av orkestern ungefär samtidigt som jag tagit examen. Carl hade varit krävande på repetitionerna och Recherche hade till slut tröttnat på de ständiga gnabben. Uruppförandet hade blivit ett fiasko. Dagen efter de ganska nedgörande recensionerna hade Carl gått ut i rikspressen och förklarat att stadens konserthus var ett av landets lägst konstnärligt stående. Under mer än tio år efter uruppförandet av ”Prisma”, hade därför inte ett enda av Carls verk spelats av orkestern. Varje gång programrådet tagit upp något av hans verk på förslag, hade Recher- che lagt in veto. ”Är det inte dags att ni sluter fred nu?”

”Äh. INtegriTET, det är DYRT det. SMAkar det så KOStar det.”

”Ja, själv ska jag ju gå på supé med Recherche, så jag skulle ju kunna göra en insats för den globala förståelsen…” Carl kraxade fram ett bittert skratt.

”GE fan i DET du. HAN är på VÄG att överLEva sitt egET rykTE, preCIS som jag, så STRAFFet komMER, var så SÄker, HEhe.” Carl reste sig vingligt från sin stol. Han vinkade till Nisse i baren och kramade om mig hårt innan han utan vidare kommentarer småsnubblade iväg mot den stora hiss som normalt brukade användas för att transportera stora instrument mellan husets olika våningar och repetitionssalar.

Jag reste mig och gick tillbaka in till rökrummet, för en cigarett och kraftsamling inför supén. Den sista tiden hade jag på dylika till- ställningar funnit det allt svårare att delta i konversationen. Fåfängt satt jag inte sällan och önskade mig ett förbehållslöst samtal. Istället blev dessa sittningar till en bekräftelseritual, där alla gäster skulle få sig en släng av ”fantastiskt”-sleven. Att efter en konsert -som innehållit musik som strävat efter en nära kommunikation- gå in i ett cigarrdoftande rum och ägna sig åt sofistikerad yta, kändes bara som ett uttryck för dubbelmoral. Höll jag på att bli asocial? Eller var det istället så, att det började bli allt viktigare att ta konsekvenserna av det jag tänkt och upplevt, agera på mina impulser? Jag förstod att mitt skrivande, de nattliga tankarna på tiden med Lisa, började ta en allt större -kanske för stor- plats i mitt medvetande. Men det kändes allt mer som en tvingande nödvändighet att lyfta upp den tiden till nuet, och låta mitt nuvarande jag få brottas med detta som en gång känts som det enda riktigt verkliga och sanna. Hårdhänt fimpade jag min cigarett och skyndade mig, driven av en plötslig impuls, ut ur rökrummet. På avstånd hörde jag prat och skratt från musiker som i sina omklädningsrum var i färd med att byta om till vanliga kläder. Jag nickade ett tack till Nisse och klev ut i korridoren. En dörr ledde in till musikerfoajén med alla loger. Bakom en annan fanns en trapphall som ledde förbi notbib- liotekets våning och ner till en bakdörr ut mot en mindre gata. Efter en kort tvekan valde jag att fly. Redan i trappan fumlade jag fram min mobiltelefon och knappade in ett meddelande med en ursäkt och ett tack, och sände det till Recherches mobil. Sedan stängde jag av telefonen. Ingen skulle störa mig nu. Den ensamme uniformsklädde man som bevakade bakdörren tittade undrande på mig, men tryckte ändå villigt på en knapp för att släppa ut mig i friheten. Jag småsprang över gatan och ställde mig under ett träd, dit gatlyktornas sken inte nådde mig. Härifrån kunde jag i säkerhet betrakta konserthuset. Ur den ena änden strömmade publiken ut. På övervåningen i den andra änden kunde jag se ljus tändas och serveringspersonal i vita uniformer bära på brickor med champagneglas. Jag rös till, och fortsatte min språngmarsch i riktning mot hotellrummet.

Efter att ha sagt till i receptionen om att jag inte tog emot vare sig meddelanden eller besök tog jag hissen upp till rummet. Jag hängde en ”Stör ej”-skylt på rumsdörren och låste om mig. I en målmedveten frenesi åkte konsertklädseln av; den solkiga orangea skjortan hamnade i en hög på golvet tillsammans med kostymen. Endast iförd kalsonger satte jag mig vid datorn igen. Sömnen fick lov att anstå till den långa flighten till Baku.

11.Senza misura & Rites de passage

Masja satt redan till bords då jag och Lisa kom in i köket. Nikolaj agerade värd och visade oss våra platser mitt emot varandra vid det lilla köksbordet. För någon som – likt mig – var van vid att människor i föräldragenerationen på sin höjd serverade scones och te vid den här tiden på dygnet, var den Azarovska kvällsmaten i särklass. Pilmeni visade sig var en sorts ryska ravioli, som dock smakade allt annat än italienskt. På dessa pastaknyten, som med råge täckte tallrikarna, hällde Nikolaj sojasås i riklig mängd. Två glas per kuvert var framställda; i det ena var vodka och i det andra saft utblandad med mineralvatten. Jag tittade på klockan, och konstaterade att klockan redan blivit halv tolv. ”Don’t worry about the time, Adrian” Masja log över bordet.”we will take you to the Konzerthaus tomorrow morning.”

”Well, thank you – Masja, was it?” Masja nickade överseende åt min tvekan. ”But only if it doesn’t cause you too much trouble…” Både Masja och Nikolaj, som nu satt sig vid bordet, gjorde yviga men avvärjande gester. ”You, know, Adrian” -nu tog Nikolaj till orda- ”you mustn’t be so polite. Frankly, we’re the kind of people who say what we think. If we didn’t WANT to take you to the Konzerthaus, we would have said that instead!” Han såg min förlägna min vid detta utspel och började skratta okontrollerat igen. Både Lisa och Masja såg ut att tycka att situationen var komisk. Jag rodnade. Nikolaj dunkade mig plötsligt i ryggen från sin plats bredvid mig. ”Well, now! Eeva-Siri tells me you want to be a composer. Is that right?” Nu rodnade jag ännu kraftigare. Hur visste Eeva-Siri om mina planer? Jag hade aldrig nämnt det för någon på skolan, varken lärare eller elev; det var min ömt vårdade hemlighet. Chocken över detta brutala avslöjande av min förmätna ambition gjorde mig helt stum och svetten bröt fram vid hårfästet. Lisa tittade upp från sin tallrik och såg intresserat forskande på mig. ”You don’t speak much, now do you, Adrian?” Jag harklade mig lite för häftigt, och fick upp en bit pilmeni som lojt landade på tallriken. Nikolajs munterhet visste nu inga gränser; han skrattade så han tjöt och dunkade handflatorna i bordet. Något gjorde att jag plötsligt själv började skratta. Kanske var det för att Nikolajs skratt var både smittande och helt utan skadeglädje över min pinsamma belägenhet. För trots Nikolajs burdusa stil fanns ett stort och varmt välkomnande drag i hans sätt, som gjorde att man förstod att han var en människa som ville en väl. ”So? Will you answer my question?” Nikolaj tittade uppfordrande på mig. ”Well,” började jag,” I guess it’s true. But I have only written two pieces yet.” ”Great! You see, I am a conductor, so I really would like to look through your music. Have you brought it with you?”

”No, I’m sorry” svarade jag moloket. ”I only brought my sketchbook”. ”Then we must look at that- but tomorrow! Good!” Nikolaj gjorde nu en bjudande gest med glaset i hand. ”Now, let’s drink to Music!” Resten av middagen förflöt utan pinsamheter. Jag blev alltmer upprymd både av vodkan och av Nikolajs intresse. Lisa deltog intensivt i konversationen, som kretsade runt ett myller av ämnen; Strauss instrumentationsteknik, det ryska språkets uttrycksfullhet, skabrösa skämt, musikens förmåga att beröra människan på djupet, den svenska körtraditionen – allt i ett flöde som hade en berusande inverkan på mig. Efter vad som måste ha varit flera timmar, reste sig Nikolaj från bordet och beordrade samtliga ut i vardagsrummet. När vi alla gått ut i salongen, gick Nikolaj fram till en trave noter och började bläddra. ”Before we all go to bed, we must play something!”

”Nikolaj!” Masja lät sträng. Nikolaj ryckte på axlarna. ”Fuck the neighbors! They need music badly anyway, just as the rest of mankind. Here!” Han höll triumferande upp ett partitur. ”The pianotrio by Ravel! Masja and Adrian; you share the piano part. Lisa; bring your violin. I’ll start tuning my cello.” Nikolaj såg ut som han just gett order om att storma parlamentet; ögonen lyste av beslutsamhet och glöd. Eftersom det var uppenbart för alla att inga protester skulle hjälpa, gick Lisa och hämtade sin violin, jag och Masja satte oss ned vid flygeln och började titta i stämman.

Att dela på en pianostämma är en ibland vansinnigt rolig lek. För att på två få ihop något som är skrivet för en person- en hjärna och två händer- kan vara väldigt komplicerat och ofta helt omöjligt. Vi bestämde oss för att jag skulle ta basen och vänsterhanden och Masja diskanten/högerhanden. Det låter sig sägas, men vi kunde se problemen hopa sig i ganska snart i notbilden. Stämkorsningar och löpningar som i vår version skulle få allvarliga konsekvenser för Ravels organiska musik. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet åt situationen. När Lisa och Nikolaj stämt färdigt, andades Masja in och började mjukt pulsera fram de inledande ackorden och temat. Jag svarade försiktigt i basen. Nikolaj och Lisa föll in i perfekta samklanger och plötsligt var vi mitt inne i världen enligt Maurice Ravel. Koncentration och fokus omslöt oss alla fyra; all tidigare berusning kändes som bortblåst och hade ersatts av den kollektiva lyssnande, tänkande och kännande aktivitet som musicerande kan vara.”Thank you, and good night! Tomorrow we play the second movement” Nikolaj reste på sig, ställde försiktigt cellon åt sidan, och bjöd till slut Masja armen. Lisa nickade åt värdparet och satt sedan kvar på sin stol och torkade av sin violin med en tygtrasa. Hon såg fundersam ut. Utan att jag efteråt kunde minnas hur, hade vi utan allvarligare in- cidenter tagit oss genom den första satsen. Masja visade sig vara en lysande pianist; då hon kände att jag tvekade, grep hon resolut in och räddade situationen, eftersom hon ju hade stämman i sin helhet i fingarna. Men till största delen lyckade vi faktiskt lösa den befängda uppgiften att dela det odelbara. Det kändes ord som ett smärre mirakel att vi kommit till slut utan att bryta, ett faktum som var helt analogt med den overklighetskänsla jag förnummit i samma stund jag klev in genom dörren till detta hem. Och nu hade denna känsla utsträckts till att omfatta hela mitt väsen. Jag tyckte att jag såg mycket klarare, och kände mig helt enkelt lugn och tillfreds men på ett aktivt och vaket sätt. Nu kunde också hela Lisas uppenbarelse sjunka in i mitt medvetande. När hon satt där och tankfullt torkade sin violin, var hon den vackraste kvinna jag någonsin sett. Med minnet av hennes violinspel ekande i öronen förstärktes den bilden och blev verkligare och mer påtaglig än verkligheten själv. Ett fönster i rummet stod på glänt och släppte in dofter från staden. Så här mitt i natten tycktes naturen ta över den doftmiljö som dagtid dominerades av avgaser; den fuktiga nattkylan bar in doften av daggvått gräs. Lisas axellånga, bruna hår, hennes stora gröna ögon, det lilla röda märket på halsen som hon fått av violinspelet, hennes mjukt välvda mun, händerna med sina långa smala fingrar, näsan som var rak som på en fornegyptisk målning, de långa benen inuti ett par väldigt trasiga jeans, fötterna utan strumpor – allt sjönk in och korsbefruktades med musiken, allt det främmande som jag fått ta del av under kvällen – och den starka förnimmelsen av att vara bland människor som var i besittning av en sanning som jag endast kunde ana. ”Hallå! Vad tänker du på?” Lisa spände ögonen i mig. ”Ingenting särskilt” svarade jag,”jo, kanske förresten. Jag tänkte på hur märkligt det känns att sitta i Wien med dig. Och de här människorna. Masja och Nikolaj. Det känns som om jag alltid har känt dig och dem. Låter det fånigt?”

”Inte alls. Jag har nog tänkt så också. Men jag känner det som att det finns en sorts logik i alltihop. Du och jag var tvungna att lära känna varandra här. På skolan hade det nog varit omöjligt…med alla…äh. Vi tar det se’n. Ska vi borsta tänderna?” Lisa hoppade upp från stolen, gick fram till mig och tog tag i mina händer och drog upp mig från pianopallen. Vi borstade tänderna tillsammans, något som även det kändes som en märkvärdigt besjälad aktivitet i hennes sällskap. Utan att ta ögonen från varandra stod vi en lång stund och borstade. Innan vi till slut spottade och sköljde, hade jag stirrat så hårt och länge in i Lisas ögon att de tycktes ändra form; de blev större och större och tog så när över hela badrummet. ”Generar det dig om jag kissar?”

”Gör som du vill” sa jag och vände mig bort för att dölja rodnaden på kinderna. Jag fumlade med kranarna och började frenetiskt tvätta ansiktet, och slutade inte förrän jag hörde henne spola. Hon kom fram till handfatet och knuffade milt undan mig, tvättade sina händer och ansikte, och slank ut ur badrummet. Medan jag i min tur ställde mig och pinkade, sneglade jag på armbandsuret. Klockan var nu halv fyra på natten. Senast om fyra timmar skulle vi stiga upp för att hinna till morgonens repetition. Lisa låg redan i en av de två hopfösta sängarna då jag kom från badrummet. Hon hade hittat några värmeljus som hon tänt och ställt på en stol intill sängen. Jag tog av mig byxor och strumpor men behöll t-shirt och kalsonger på, och kröp slutligen ned i den lediga sängen. ”Hej, du.” Lisa låg vänd mot mig och klippte trött med ögonen. ”Hej”, svarade jag viskande. Hon sträckte ut en hand. Jag lade min hand i hennes. ”Jag har så mycket jag vill fråga dig om, Adrian. Och så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Du är en Gnista, Adrian, precis som jag – precis som Masja och Nikolaj. Och Eeva-Siri. Vi får inte låta Amuserna komma åt oss…men mer om det imorgon, Adrian. Vi måste sova. Godnatt.”

”Godnatt…men vad…” Lisa hyssjade åt mig och log sömnigt. Hon slöt ögonen och lämnade mig fullständigt förbryllad. Gnistor? Amuser? Jag låg vaken länge och tänkte på det hon sagt, och på hela denna märkliga kväll. Till slut gled jag in i ett halvsovande tillstånd; drömmen växlade mellan bilden av mig och Lisa besinningslöst älskande ovanpå Masjas flygel, och en flyktscen i vilken jag och Lisa sprang för livet bort från en gråklädd skara människor. Hela tiden spelade huvudet brottstycken av musik – okända instrument och röster som tätt följde drömmens bildväxlingar och dramaturgi. En lätt tryckning på handen. Lisa låg och tittade på mig. Yrvaken trodde jag först inte på bilden, utan blundade hårt, och öppnade åter ögonen. Hon var kvar. Det tycktes strömma värme och tankar från henne och direkt in i mitt blodsystem och min hjärna, som om en stark och ordlös kommunikation pågick. Det kom en svag doft av kaffe in i rummet. Utanför kunde vi höra våra värdar röra sig i lägenheten, morgonbestyr i badrummet, frukostklirr av koppar och fat i köket. Trafiken som utanför redan var i full gång. Och så åter ögon. Efter en lång stund hördes en lätt knackning på dörren till vårt sovrum. Masjas röst: ”Good morning. Breakfast is ready now, but no hurry!” ”Thank you” Lisa svarade utan att släppa mig med blicken.”we’ll be right there!” Störda av att bli återkallade till världen utanför var det som om vi gemensamt satte tillfällig punkt för vår icke-verbala konversation. Jag satte mig upp i sängen, men fortfarande med Lisas hand i min. ”Lisa, du sa något igår som du måste förklara. Det där om Amuser och Gnistor… pratade du i sömnen eller?” Jag lyfte upp hennes hand och sniffade på den. Täcket gled ned längs hennes arm och avslöjade i en glimt att hon var naken. ”Nej. Men jag förstår att du undrar… jag ska förklara…men det kräver mer obruten tid. Kan vi inte ta en långpromenad efter repet idag? De andra ska ju åka med bussen på sightseeing. Kan inte vi göra vår egen? Så ska jag berätta allt. Det är viktigt att du får veta, Adrian.” Lisa sparkade av sig resten av täcket och låg nu helt naken för mina ögon. ”Långpromenad” mumlade jag, ”javisst…” Lisa sträckte lojt ut sig och gäspade intensivt. Så släppte hon plötsligt taget om min hand, rullade av sängen och letade fram en handduk, som hon virade om sig. ”Jag bara måste duscha” sa hon och försvann ut ur rummet. Röster utanför. Nikolajs bullrande skratt. Duschen som sattes på. Jag insåg att det var lika bra att jag klädde på mig direkt. Klockan var redan strax efter åtta. Repetitionen hade lagts klockan nio, för att hinna med sight- seeingen som körens resegrupp planerat. Konserten skulle inte vara förrän dagen därpå i konserthusets Mozart-sal. Jag kände att jag var ordentligt trött i kroppen, men samtidigt fanns en egendomlig och stark energi närvarande som gjorde uppstigningen lätt. Efter en hastig påklädning steg jag ut i vardagsrummet och gick i riktning mot kaffedoften och köket.Intensiteten i samtalet vid frukostbordet tog vid där middagskonversationen slutat. Inget tyst och inåtvänt petande i äggen här inte. Så fort jag kommit in i köket, satte Nikolaj igång med en känsloladdad utläggning om kvaliteten på en orkester från Brno han nyligen dirigerat. ”You should have heard them! The strings seemed like they never had played anything more modern than Borodin, and there I was, trying to play Zimmermann and Henze…” Så småningom uppenbarade sig Lisa i köket och hann precis kasta i sig en kopp te och en smörgås innan Nikolaj drog fram bilnycklarna och skramlade uppfordrande med dem. ”I promised Eeva-Siri to see to it that you get here on time. Let’s go!”

”Riivaa dell såååååll!” ” Pass på de’ sista terssprånge’, de’ blir alldeles för lågt. Väck upp

gehöre’ nu. I synnerhet baasarna. Jag misstänke’ att Bertil hade någo’ annat än saft i flaskan igårkväll .” Vi kom till repetitionen mitt under uppsjungningen. Nikolaj hade kört oss i ilfart till Konzerthaus, rökande och pekande på byggnader, monument och statyer, samtidigt som han extatiskt sjöng med i ”La valse” (Ravel igen) som dånade från kassettspelaren i bilen. Vi släpptes av framför portarna och sprang in i huset. Nikolaj hade själv bråttom till en repetition så han for iväg i en rivstart, gjorde en u-sväng och försvann. Lisa frågade uniformsklädd herre -på tyska- om vägen till Mozart-salen, han pekade obestämt inåt de stora lokalerna. Efter en stunds irrande i det stora kapprummet, såg vi så en pil på vilken det stod skrivet ”Mozart-saal”. Vi hastade uppför ett par trappor och nådde slutligen vårt mål. ”Nå jo, bättre sent än falskt, som jag brukar säga!” Eeva-Siri blinkade skämtsamt åt oss då vi tassade in och ställde oss på våra respektive platser. Ett muntert fnissande spred sig i kören. Jag fick en armbåge i sidan av Bertil. ”Välkomna. Som uppvärmning tar vi vårt lilla svenska extranumme’. ”Kung Liljekonvalje” om ja’ få’ be.” Koristerna bläddrade i sina pärmar, så även jag, och då alla stod klara med blicken på Eeva-Siri, lyfte hon sina armar till ett förberedande slag, andades med kören i upptakten och stycket tog sin början. Jag iakttog henne under de inledande takternas damkörspar- ti. Hon dirigerade stabilt och tydligt, men samtidigt med rörelser som var kongeniala med texten och musiken; sensualism men också en elegisk energi strålade ut ur hennes händer. Jag lyssnade till damstämmorna, och tyckte mig höra Lisas röst som verkade som ett sammanbindande länk i alten. Det var hennes röst som fogade ihop skillnaderna i intonation inom stämman, och gav den dess varma och fylliga klangfärg i de låga lägena. Då herrstämmorna svarade i den uppåtgående frasens vackra linje, hörde jag hur basstämman mycket riktigt inte riktigt var sig lik. Bertil kämpade för att hålla intonationen uppe, men nådde inte riktigt ända fram. Stegen uppåt blev ohjälpligt för små, och nedåt för stora. Själv slutade jag snart att sjunga, efter som det sällan lönar sig att kämpa emot en dylik tendens som grundar sig på rösttrötthet. Eeva-Siiri slog av. ”Ja’ tror att den gode Wikander har rotera’ nog i graven för tillfälle, di har dåligt me’ åksjukepiller därnere i underjorden’. Få se, har vi någo’ som ligger lågt nog för basarna idaa’? Vi får locka upp er den långa vägen. Skäms, Bertil!” Hon blängde med låtsad stränghet på Bertil som uppgivet ryckte på axlarna. ”Nå, vi gör ett försök me’ första satsen i Frank Martin. Kyrie Eleison, när ni behagar!” Gradvis började kören låta bättre. Basarnas och tenorernas whiskeymättade klang löstes efter hand upp i en mer övertonsrik och centrerad klang. De i Martins mässa så frekventa kvintintervallen mellan bas 1 och bas 2 låg till slut stabila och nästan svävningsfria. Koncentrationen hade lägrat sig över kören. Efter att hela mässan sjungits igenom, övades några motetter av Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholms ”Laudi” och avslutningsvis Schönbergs ”Friede auf Erden”. Ett tungt och allvarsamt program. Kören var, efter de avslutande svallen i ”Friede..”, helt slut. Eeva-Siri svettades ymnigt; stora mörka ovaler tecknade sig mot klänningstyget vid armhålorna. Hon hade återigen lockat oss att ge allt, trots att det ännu bara var repetition. Något som koristerna inte sällan klagade över. ”Ska vi inte ha NÅ’T kvar till konserten” brukade det låta på väg ut från repetitionerna. Själv trivdes jag med detta drag hos vår dirigent. Fanns det något jag inte stod ut med, så var det då folk inte försökte göra musik där det var möjligt.

Sopranen Barbro snärtade ihop sina händer och ropade över pladdret och stolskrapandet: ”Bussen väntar utanför! Ni hinner INTE kissa innan. Gå direkt till bussen, den tar oss till ett lunchställe strax utanför sta’n där ni kan förrätta era behov! Knip ihop bara.” Eeva-Siri, som fortfarande stod bakom sitt notställ, tittade bistert på Barbro och mumlade knappt hörbart: ” Om ja’ int’ pissar nu så blir de’ syndafloden på bussen. Han har int’ invärtes vindrutetorkare, saatan.” Därmed tog hon sin hög med noter, plockade upp sin kappa och handväska från stolen bredvid och ångade snabbt iväg mot räddningen. Jag satt kvar på min stol och plockade lojt med mina noter, utan särskild brådska. I ögonvrån såg jag att Lisa hade ungefär samma strategi -låt dem gå ut så smiter vi sedan, löd den tysta överenskommelsen. En spark på smalbenet. Bertil stod lutad över mig, med rödsprängda ögon. ”Ge mig alla detaljer, Svensson.” Jag stir- rade tyst tillbaka.”Satte du på’na?” Jag svarade fortfarande inte.” Va? Hångla’ ni, eller?” Han började flacka osäkert med blicken. ”Nå’nting? Inte? OK. Vi ses på bussen.”

Till slut var det bara Lisa och jag kvar i salen, så när som på en vaktmästare som plockade med notställ och stolar på den lilla scenen. Lisa nickade bort mot ett dörrpar som låg på motsatt sida. ”Ska vi gå?” Jag reste på mig och hoppade ned från scenkanten nästan samtidigt med Lisa. Hon skrattade till åt ljudet, då vi nästan samtidigt dunsade i golvet med fötterna. Då-dånck!. Hon stannade upp och sneglade prövande på mig. ”Ska vi göra om det?”

”Visst” svarade jag. ”Men kan vi inte göra det från andra änden och så hoppar vi längs med hela scenkanten?”

”Jaaa!” ropade Lisa,”Då blir det ju som en hel komposition!” Inför den stackars vaktmästarens nu tallriksstora ögon hoppade vi och klättrade upp, hoppade och klättrade upp. Efter att halva scenkanten var avverkad, la Lisa till ett illvrål med hysteriskt vibrato som fyllde ut den tid det tog att klättra upp på scenen igen för ett nytt hopp. Då-dånck- Aiiiiiiiiiiiiiiiiiii- då-dånck- Aiiiiiiiiiiiiiiiiii… Den sista sträckan blev ett accelerando; vi klättrade snabbare och snabbare och närapå kastade oss ned på golvet, till dess att vi nådde slutet, då vi ramlade ihop i en liten hög nära dörrarna, tjutande av skratt. När vi slutligen rest oss, vinkade Lisa till vaktmästaren som stod med öppen mun och stirrade efter oss. ”Grüß Gott!” hälsade hon, med ett överdrivet artigt tonfall. Vaktmästaren var för chockerad för att svara. Vi sprang skrattande nedför trapporna, ut i garderoben och förbi biljettkontoret. Lisa tvärstannade framför ytterdörrarna för att långsamt och försiktigt glänta på dem och kika ut. Hon viskade: ”De har inte åkt än, men det verkar som om alla är ombord på bussen- den står till höger en bit bort på gatan. Det är bara chauffören som står utanför och röker. Jag räknar till tre, så springer vi åt vänster. OK?”

”Jag är med” väste jag, helt i linje med Lisas konspiratoriska tonfall. På hennes signal gjorde vi så en tjurrusning ut på gatan till vänster. Lisa tog ledningen, korsade gatan och sprang över på den andra sidan. Vi fortsatte springa, fram till en större gata där spårvagnar körde på var sin sida om en häst-och-generalstaty. In till höger och rakt fram sprang vi, till dess att vi kommit in i ett smärre gytter av gränder och smågator. Vi saktade ned och gick under tystnad bredvid varandra medan vi hämtade andan. ”Varför heter du Adrian?” Jag hade så när gått rakt in i Lisa, som tvärstannat framför en vacker men sliten portuppgång. Hon vände sig om och tittade glatt undrande på mig. ”Min farsa läste mycket Thomas Mann. Romanen”Doktor Faustus” kretsar kring en tonsättare som heter Adrian. Adrian Leverkühn. Därför fick jag heta Adrian L. Det är lite som att heta Ludwig van Karlsson.” Lisa rynkade på näsan. ” Jag har läst boken. Jag tycker inte namnet passar dig alls. Hur kan man döpa ett barn efter en så’n romangestalt? Det är ju som att önska sitt barn ett olyckligt liv!” ”Jag tror inte pappa tänkte så. Han förklarade en gång att han såg benämnandet som en besvärjelse; genom att ge mig det namnet hoppades han kanske att jag skulle nå framgång utan att behöva ge min själ åt djävulen…”

”Äh!” sa Lisa, ”Så fungerar det inte, bara. Namn är för viktiga för att man ska ägna sig åt så’na visserligen lärda, men jävligt ologiska saltomortaler.” Hon såg djupt bekymrad ut. Själv hade jag alltid betraktat historien som lite festlig; ett uttryck för min fars studentikosa men på samma gång kärleksfulla läggning. ”Jamen” försökte jag, ”han ville väl kanske bara ge mig en bit odödlighet på vägen, som jag alltid skulle ha med mig oavsett hur jag lyckades i livet. Du vet, som att döpa sitt barn till Alexander eller Viktor.”

”Namn ska vara en potential. Inte ett facit.” Lisa tog sig för pannan.”Men du, förlåt… Jag hör själv hur dum jag låter…du kan väl inte rå för vad dina föräldrar bestämde åt dig…Vad snackar jag om, som heter Lisa. Jag önskar att jag kunde fått heta nå’t mer spännande…Adriana kanske! Kom så fortsätter vi en bit!” Ganska snart visade det sig att vi promenerade i kvarteren kring den berömda Stefanskyrkan, där Wolgang Amadeus gift sig med sin Constanze. Kvarter som formligen ångade av musikhistoria. Men jag och Lisa gick helt planlöst; bara i förbifarten noterade vi inskriptioner och monument. Ändå föll historien och dess genier in i talet. Bröt sig in. Det kändes som om Schubert, Beethoven och Mozart -till och med Gluck och en handfull besökande pianovirtuoser- gav näring åt det samtal som redan hade en specifik riktning. Kanske var det bara min inbillning, men jag hade en tydlig förnimmelse av att jag och Lisa tog in staden Wien – dess bilder och historiska konnotationer – i exakt samma puls. I olika rytmiska underdelningar, men med samma puls och med kompletterande nyanser. Men den tematik som i huvudsak genomsyrade vår vandring var inte musiken och de musikhistoriska storverk som teutoner och titaner vridit ur sig. Utan att sätta ord på just det – och det berodde inte på blygsel – så var det snarare sättet, formen för samtalet som var det brännande och intressanta. Sättet på vilket Lisa betonade ett ord ( så att det i mina öron exploderade av betydelser -både ordliga och musikaliska), hur hon rynkade på näsan och gjorde en gest för att visa att hon samtidigt noterat skylten med inskriptionen ”Mozarthaus” -allt gav mig rysningar av välbehag. Samtidigt som det provocerade mig till svar som i sin ambition och utlevelse egentligen låg långt bortom min 19-åriga förmåga. Men jag kände mig hemma, välkomnad av hennes bemötande som på samma gång var allvar och lek, sensualism och intellektuell stringens. Men inte en gång under vår promenad berörde vi mer än flyktigt våra historier, vår bakgrund. Tiden före ”nu”-uppväxten, föräldrarna- tycktes genom en outtalad konsensus ha placerats i facket för ”tillfällighet- er”; det var inte viktigt just nu -kanske senare.

Därmed inte sagt att det förflutna var frånvarande; för vi pratade mycket om vändpunkter, tillfällen i livet som gett ny riktning och lett fram till den punkt vid vilken vi nu befann oss.Vårt samtal var på många sätt som ett stycke musik, där dåtid, nutid och framtid var ständigt närvarande, och stakade ut en väg som var summan av dessa olika tidsskikt.

Lisa berättade under vår vandring att hon mycket riktigt hade studerat violin i Paris. Hon hade återvänt till Sverige för att hennes mor, som hela sitt yrkesverksamma liv varit repetitör på operan i Stockholm, blivit allvarligt sjuk. Hon hade lämnat Stockholm och Operan och bosatt sig i barndomshemmet i den lilla staden -i väntan på döden. Lisa hade snabbt bestämt sig för att flytta hem igen. Mamman ville dock inte veta av att Lisa avbröt en lovande solistkarriär för hennes skull, men med spelad övertygelse hade Lisa berättat om sitt nyfunna kall. Som täckmantel för sina omsorger hade Lisa nämligen sökt in på fortbildningen på musiklärarlinjen, som liksom av en slump fanns i den lilla staden. Modern, som ansåg att en musiker inte kunde ha nog med trygga reträttvägar (till vilka musiklärarbanan kunde räknas ännu på 80-talet) accepterade därmed både läget och dotterns omvårdnad.

”Men ärligt talat Adrian, så undrar jag verkligen om det var ett så klokt beslut. Jag borde ha hittat på en annan ursäkt för att flytta hem, även om just den här ursäkten fungerar väldigt bra för mamma. Dessutom så visade det sig ganska snart att hennes dödliga sjukdom inte var så dödlig alls. Jag tror att hon bara ville ha hem mig, även om hon påstår motsatsen. Hon är rädd och ensam. Det kan också vara dödligt, ju.” Vi hade till slut satt oss ned på ett café. ”Varje dag på den där skolan är faktiskt en ren plåga.” Lisa skrattade till. ”Men jag har ju valt det själv, och jag kan ju faktiskt sluta när jag vill, så varför klaga?”

”Jag tycker absolut att man har rätt att klaga. Det finns ju fan ingen musik på den skolan.” Jag kände hur irritationen steg vid tanken.

”Just det. Men man måste försöka förstå.” Lisa rörde förstrött om i sin kopp. ”Det amusiska sättet att leva är ju det förhärskande. Musiken, den riktiga, den som lever om och bråkar med våra invanda föreställningar, kan ju inte tillåtas något stort utrymme på en skola som är till för att utbilda lärare. Lärare ska ju i sitt jobb bekräfta strukturerna, inte ifrågasätta dem. Det är kanske det som lockar så många frikyrkliga till skolan.” Hon fnissade förtjust.

”Nu sa du det där ordet igen. Amusiskt. Amuser. Igår kväll kallade du mig för en ”gnista”. Vad menar du med det?” Jag försökte få ögonkontakt med Lisa, men hon tittade ner i koppen, med håret hängande framför ögonen. Hon tog en god stund på sig innan hon svarade:”Amuser, det är begränsarna. Människor som inte kommit i kontakt med den kommunikativa kraft och energi som finns i musiken och konsten. Den kraft som har en potential att göra oss till bättre människor, mer kärleksfulla, mer toleranta men också mer vid liv, mer närvarande. För det musiska livet är inte ljumt. Det har mer av allt…utom en sak. Och det är begränsning. Det finns sans och vett – men absolut inte begränsning!” Lisa spände ögonen i mig; jag log ett snett leende, som kom sig av att jag inte visste vad jag skulle tro. Skojade hon med mig? ”En ”gnista”, eller ”eld”, förstår du, är en del av min lilla konstnärstypologi” Nu spelade ett leende i mungiporna på henne, och jag blev övertygad om att det här mysticistiska resonemanget bara var ett skämt, visserligen med allvarliga undertoner, men ändå ett skämt. Hon fortsatte: ” Så här, va: Amuserna står för en negativ kraft.” Lisa fick nu en docerande klang i rösten. ” Själva negationen av allt som är riktning och liv. De har inte valt det själva, utan de har av tusen olika skäl tvingats att bli amuser. Det är mycket viktigt att komma ihåg att ingen föds så’n. Men jag kommer till det. Som positiv motkraft finns då de musiska människorna, de som inom sig har lyckats bevara insikten om musikens kommunikativa kraft och utvecklande potential . Dessa människor delar jag upp i fyra typer. Jag gav dem namn efter de fyra elementen: eld, jord, vatten, luft. Eller ännu finare -på latin: Ignis, Terra, Aqua och Aer. Alla de här typerna är otroligt viktiga delar av Balansen, och representerar tillsammans alla sorters musikaliska förhållningssätt; all musikalisk och konstnärlig möjlighet finns inbakad i dessa fyra element och i deras inbördes förhållanden. Ignerna- eldarna, eller gnistorna som jag säger -är de som amuserna tycker sämst om.”. Jag log. ”Och vad kännetecknar då de här olika kategorierna?” ”Jo förstår du, min käre discipel,” Lisa rättade till ett par imaginära glasögon” så här är det: Terranerna, eller Jordisarna, är de mest trögrörliga. De är kreativa, men inte utan att det stoppas något i dem och vattnas på dem. Men likafullt är de extremt viktiga, för de är också förvaltare av alla de musiska konsterna. De fordrar dock som sagt att någon finns där för att plantera. Och vattna.” Nu var jag tvungen att bryta in. ”Lisa, hörde du möjligen Bertils lilla föreläsning i bussen om körens inre mysterier?” ”Självklart. Men alla likheter får hänföras till slumpen. Detta är gammal visdom, inte något som mixats i en fickplunta. Var var jag? Jo: Jordisarna. De är ofta musikvetare, musikteorilärare eller skivsamlare. Men kan också vara utövande musiker. Som sådana är de ofta fackligt aktiva, eftersom orättvisor, eller möjliga orättvisor, är något som verkligen provocerar dem. Men oftast sitter de bara där med sin kunskap. ”Och se’n då?” ”Se’n kommer Blötisarna eller Aquerna. Det är besvärliga rackare. De är besatta av flödet. Musiken formligen rinner ur dem. Men för att det riktigt ska kunna flöda, måste musiken vara lika transparent och lättrinnande som vattnet självt. Och då blir det ju inte mycket till musik; den svalkar en stund, men innehåller ingen näring. Därför behöver de egentligen blandas med Jordisarna för att det ska kunna bli nå’t. Flödet och fukten kan nämligen provo- cera fram riktigt intressant musik i kombination med jorden. Och Jordisarna i sin tur ger Aquerna det motstånd de behöver för att inte bara hälla ur sig riktningslöst hela tiden. Problemet är att Aquerna gärna beblandar sig med vad som helst. Till och med amuser. Dessutom tycks det som om själva deras natur motsätter sig att beblandas just med Jordisar. Synd. Blötisarna är ofta popmusiker eller romantiker i största allmänhet.”

Jag kunde inte hålla tillbaka ett skratt. ”Fuktskadade popmusiker, ja jävlar…hehe” Lisa tittade mycket strängt på mig och höll upp ett varnande finger: ”Respekt för din lärare, om jag får be! Med en lärjunge av din kaliber som förebild, hade hela den klassiska Dialogen varit omöjlig. Tyst och hör upp nu!”

”Ja, mästare!” Jag bugade lätt ned mot min mugg. ”Aererna. Dessa Luftisar, som virvlar och viner. De tror ofta att de är losskopplade från Balansen, för att de i sin konst inkarnerar just Balansen. De är den fysiska kontrollens ojämförliga mästare. Ofta är de dansare, men inte sällan instrumentalister och virtuoser. Men om de transformerats till amuser så är de idrottsmän eller kicksökare i största allmänhet. Eller chefer.” ”Vadå, kan alla kategorier förvandlas till amuser?” ”Det är det som är grejen, eleven min. Det är den stora, allt överskuggande faran. Ingen går säker, och de som är helt rena från amusisk smitta är lätträknade. Det finns ett oräkneligt antal permutationer och varianter. Grader i helvetet, helt enkelt!” ”Okej. Gnistorna då?” ”Ignerna, Adrian, är de som aktivt söker att återuppväcka den musikspråkliga medvetenheten. Alltså, jag tror så här; urspungligen kommunicerade människan med ljud och tonfall, rytmer och gester. Som tal, fast mer musiklikt och mer allmänmänskligt och gemensamt. En kommunikationsform som på något sätt befann sig mitt emellan abstrakt och konkret. Så började långsamt det talade språket utvecklas. Saker fick sina namn och handlingar fick sina benämningar. Fördelarna var uppenbara. Men snart började en del människor också kunna se nackdelarna. För i takt med att det män- skligt gemensamma sättet att kommunicera gradvis byttes ut, uppstod också svårigheter med att tala med andra än de som hörde till samma språkliga grupp. Språket blev alltså något som, på samma gång som det kunde vara en praktisk hjälp, byggde murar. De som ännu förvaltade det Musiska språket, hänvisades till rituella sammanhang, där de också fick konkreta uppgifter. Att bygga upp extas, elda upp folk. Eller vara länkar till andevärlden. Den språkligt kommunikativa delen av det Musiska fick alltså stå tillbaka för, och tjäna, en struktur som bara erkände det konkreta och det pragma- tiska. Och i det perspektivet kunde musikspråket bara tilldelas en roll som kunde beskrivas utifrån det begränsade livet.”

”Jag är inte säker på att jag hänger med…” Min förvirring var nu i nivå med min nyfikenhet på vart resonemanget skulle leda Lisa.

”Jo men så här då: först fanns ett språk som var gemensamt. Sedan kom man på att man kunde göra överenskommelser om benämningar för att kunna göra saker mer effektivt. Gott så. Men så började representationen-ordet- bli viktigare än det beskrivna. Då blev språket också ett maktmedel. Och då kunde inte musiken, resterna av det Musiska språket, tillåtas verka fritt, eftersom den kunde väcka insikter som låg bortom det pragmatiska och skar genom maktstrukturer. Man behöll musiken som en representation, som ett ord för ”känsla”. Ett fält som fick utvecklas bara under sträng bevakning.”

”Mmm…lite snurrigt tycker jag fortfarande att det är.”

”Ja ja! Men ha lite tålamod med mig, hur ofta improviserar man en språkets historia?”

”ja..jo. Men jag undrar en sak: vad var det som var så bra med det Musiska språket? Varför övergav man det om det nu var så bra?” Lisa rynkade pannan.

”Hm. Jag tror att det var så här: det var nödvändigt för mänskligheten att utveckla det talade språket. Men det Musiska språkets fördelar låg just i att det var både mer intimt och universellt på samma gång. Man var tvungen att, för att förstå varandra, utveckla förmågan att ta in hela bilden. Ljud, minspel, gester var en summa som man tränades till att omtolka. Ett sådant språk duger inte till att bygga pyramider eller skapa dynastier, men det duger till ett fullödigt mänskligt möte. Utan orden var likheterna också mer tydliga för människorna.”

”Men musik är ju också representationer av liv och verklighet!”

”Ja, men du föregriper min föreläsning. Det är här Ignerna kommer in. Ignerna var människor som inte var nöjda med den plats de Musiska tilldelats, och inte heller med den låga musikspråkliga nivå som tilläts i samhället. Man började alltså att skapa musik efter eget huvud. Först improviserande, men snart började man experimentera med olika notationssystem för att kunna bevara de musikaliska tankarna, och för att kunna börja tänka musikaliskt i längre tidsflöden. Man insåg att här fanns en artikulativ potential som låg bortom språkets. En möjlighet att beskriva liv, glädje, kriser, paradis och helveten på ett sätt som det talade språket aldrig kunde komma i närheten av. På så sätt kunde musiken också bli en högre form av representation av livet än ordet någonsin kunde bli. Att höra på musik, insåg man, kunde vara som att gå en guidad tur i det mänskliga psyket. Men också något som alltid gav människan en möjlighet att välja fredliga lösningar på konflikter, genom den känsla av ett växlande mellan Jaget och Alltet som musiken förmår skapa. Insikter helt enkelt, riktiga och allomfattande insikter. Du ler, Adrian, men hör upp nu!” Jag nickade lydigt. ”Musikens kraft blev uppenbar för alla. även för de som redan var uppslukade av det amusiska synsättet, och just därför ansågs den vara farlig. Därav den eviga kampen mellan amuserna och musiken. Länge fanns dock tillräckligt många mäktiga beskyddare för att musikspråket kunde få fortsätta utvecklas. Många furstar och kyrkliga potentater stödde aktivt utvecklingen. Problemet var bara, då som nu, att man ansåg att folket måste skyddas från konsten och musiken, eftersom man annars lätt kunde förlora kontrollen över massorna. Ett typiskt amusiskt synsätt. Åt folket gavs fortfarande bara den roande eller uppeldande musiken, allt eftersom vad makthavarna ville använda folket till; om de skulle manas till krig eller bara hållas nöjda. Men Ignerna insåg, att det var bättre att bita sig fast i maktens närhet, eftersom musiken, och det aktiva musiklyssnandet, faktiskt kunde påverka samhället. Antagligen hade världshistorien varit mer än dubbelt så blodig om inte Ignerna hade utvecklat musik åt makthavarna. Så småningom började man kunna urskilja början till en balans. Den pragmatiska strävan efter makt i den ena vågskålen och den abstrakta men lika starka viljan till en högre form av kommunikation i den andra.”

”En jävligt skör balans, va?”

”Jo du! Och under hela historien har alltid vågskålen lutat till förmån för makten och amuserna. Men musiken har alltid lyckats bibehålla en stark position, så det har aldrig vägt över fullständigt. Författare och skådespelare, målare och skulptörer har också aktivt hjälpt till att sprida minnet och medvetenheten om det Musiska språket, vilket har gjort att de allra flesta människor kunnat bevara en liten del inom sig som inte blivit amusifierad.”

”Men varför har inte Ignerna tagit makten, tillsammans med alla de andra kategorierna du pratar om?”

”Det är ju själva grejen! Det är ett språk som inte vill makt, det verkar genom tid och den fria viljan! Samtidigt som detta är det Musiska språkets villkor, så är det också det största hotet mot dess fortlevnad.”

”För att det alltid finns språk och beteenden som tar för sig i dess ställe, menar du?”

”Japp. Lisa kastade huvudet bakåt och skrattade. Jag log och fingrade lite på kaffeskeden.

”Men menar du att det Musiska språket borde ersätta det talade språket?”

”Nejje!” Lisa slog ut med armarna i en upprörd gest. ”Har du inte förstått att det handlar om en komplementaritet? Det talade språket är en absolut nödvändighet, ett led i en naturlig utveckling för människan, men bara en av flera möjliga utvecklingslinjer för det kom- munikativa. Men tillsammans med utvecklandet och förståelsen av det Musiska språket blir tillvaron så mycket rikare och den mänskliga potentialen så mycket större, fattar du inte det?” Plötsligt såg Lisa allvarlig ut. En rynka framträdde mellan hennes klara ögon som blixtrade av patos – men snart återtog hon det lättsamma ansiktsuttryck hon haft under större delen av sitt ”anförande”. Hon andades ut ljudligt och fortsatte: ”Det är nog så också, att för att riktigt förstå det talade språkets möjligheter så måste man erkänna och se dess musiska ursprung. Likaväl som man i det utvecklade Musiska språket måste kunna se dess talspråkliga aspekter. Ignerna, Gnistorna, dvs såna som du och jag, har alltså en uppgift.” Hon vinkade till sig den elegant uniformerade kyparen och bad att få in notan. Både jag och Lisa började rota efter våra pengar.

”Nå? Vilken är vår mission? Kom igen, jag håller på att förgås av nyfikenhet!” Vi hade betalat och promenerade åter längs en (för oss namnlös) gata i Wien.

”Äh, Adrian…jag tycker vi lägger ner den här leken för tillfället. Ska vi inte passa på och se något när vi ändå är här? De andra är ju fortfarande ute på sightseeing, och konserten är inte förrän imorgon. Vi kan ju gå på Staatsoper.Tycker du om opera?”

Jag hann knappt höra vad Lisa sa, förrän det small till i huvudet.Så starkt hade jag dittills aldrig upplevt min ”inre musik”. Istället för sin vanliga, i stort sett abstrakta gestalt, klingade nu den ena välkända stilen efter den andra i ett rasande tempo. Växlingarna i föredrag var så dramatiska så att de gjorde mig illamående. När jag återfick sansen stod jag lutad med huvudet mot en husvägg inne i en gränd. Nedanför mig på trottoaren låg en spya. En bit därifrån stod Lisa och tittade bekymrat på mig. ”Hur mår du? Vad var det som hände egentligen?” Lisa gick några steg närmare mig och strök mig över kinden. Jag backade hastigt undan från den mångfärgade sörjan, av blygsel och skam över att min kropp betedde sig så här inför Henne. Jag vände bort huvudet från Lisa och torkade mig om munnen med en servett från caféet. ”Jag vet inte hur jag ska förklara” började jag, med ansiktet fortfarande bortvänt.

”Jag är mest orolig för att du skulle vara sjuk, så ansträng dig inte för att hitta några vetenskapliga förklaringar!” Lisa hade gått runt mig för att kunna se mig i ögonen. ”Jag är så vitt jag vett, helt frisk” sa jag. ”Fysiskt iallafall. Lova att du inte tror att jag är galen om jag berättar!” Hon tittade på samma gång roat och oroat på mig. ”Pröva mig.” Det kändes som om det räckte som försäkran från henne, så jag bestämde mig för att dela med mig av hemligheten om mina musikaliska ”anfall”. Anfallen hade börjat efter en tids hög feber då jag var sju år. Jag mindes det första anfallet som något fantastiskt. Jag låg i mina föräldrars säng och hörde plötsligt en musik sjungen av en röst, fjärran från alla röster jag intill dess hade hört. Sedan hade anfallen återkommit med ojämna mellanrum. Under uppväxten kom de nästan uteslutande i samband med stark sinnesrörelse, men samma ljud, samma klanger återkom aldrig två gånger. Mina föräldrar hade tagit mig till både läkare och psykologer, och en mängd prover togs på mig. Ingen hittade något fel, och eftersom dessa anfall varade så kort tid och inte medförde några kramper (eller någon direkt fara för mitt liv) nöjde sig läkarna med att förklara att jag iallafall inte skulle få köra bil, om attackerna höll i sig.

Vi hade tagit oss bort från gränden och hunnit gå en stund under det att jag berättade, och vi hade nu hamnat vid en sorts torg. Ett groteskt monument stod i mitten av det avlånga torget; dödskallar och kroppar som vred sig om varandra i en oformlig klump. Lisas reaktion på vad jag sagt blev allt annat än den jag väntat mig. ”Adrian! Det här bara bekräftar allt jag sagt. Det finns inte längre några tvivel om att du är en Gnista. Jag har också anfall. Mycket vagare och kortare än vad du verkar ha, men de finns där. Jag tror att det är urspråket som gör sig påmint, det som finns lagrat hos alla; hos oss är det nog bara så att det bjuder motstånd och försöker tala om att det finns. Din uppgift är kanske att förädla det du kan minnas av anfallen. Vad tror du?” Det började susa lätt i huvudet, det var som en efterklang av anfallet låg och vibrerade längst bak i hjärnan.

”Jag vet inte, Lisa. Det är så mycket som känns konstigt just nu. Jag vet inte om jag klarar mer. Hur kan det kännas så här?” Jag var nära att börja gråta och åter bli den rädde tonåring jag varit bara dagen före.

Lisa ställde sig helt nära mig och lade sina armar runt min midja. Med läpparna alldeles intill mitt öra stod hon så och bara andades. De lätta pustarna kittlade mitt öra i en långsam puls som tycktes fortplanta sig i min kropp. Det kändes som om ett stort men levande lugn spred sig inifrån och ut. Vi lyssnade på varandra utan att prata. Efter vad som verkat vara en evighet släppte vi båda taget om varandra. I tystnad gick vi bort över torget. Jag tyckte hela världen gick i helt nya färger. Luften var lätt att andas. Mina frågor var inte färre nu, men frustrationen över att inte kunna omfatta vidden av deras svar var som bortblåst. Och Lisa. Denna kvinna som förvandlats inför mina ögon. Hon var inte längre inkarnationen av mina hemliga drömmar. Närheten oss emellan hade blivit för stor för det. Lisa hade blivit verklig för mig, blivit en verklighet som jag inte tryggt kunde lägga i något avståndsskapande mentalt fack. Det var inget annat än en befrielse.

Vi tycktes båda känna behov av att låta tankarna vila, men långsamt började vi prata igen. Som genom en överenskommelse höll vi en lättsam ton; kommenterade stadens atmosfär, stannade till inför något av de många exemplen på Jugendstilen. Hungern gjorde sig plötsligt påmind. Klockan närmade sig sex på kvällen, och tillsammans med kaffet var frukosten hos Masja och Nikolaj det enda vi fått i oss på hela dagen. I ett gathörn hittade ett gatukök, som vi kastade oss på. Vi måste ha utstrålat akut hunger, för korvgubben såg förskräckt ut och exekverade våra beställningar i ett rasande tempo. Efter korv med Sauerkraut tog vi åter upp tanken på att se en operaföreställning. Lisa, som varit i Wien med en ungdomsorkester flera år tidigare, styrde oss vant fram till Staatsoper. Teaterfasaden var behängd med jättelika tygschok som annonserade att kvällens föreställning var Puccinis ”Turandot”. Reklambilden föreställde den grymma prinsessan, stirrande ned på betraktaren med isig blick. I bakgrunden kunde man se den Förb- judna staden med gator indränkta i blod. Utanför Staatsoper skock- ades redan mycket människor; taxibilar och limousiner stannade och släppte av folk som på ett löpande band. ”Tror du verkligen vi får några biljetter?” frågade jag modstulet. ”Vi tar reda på det, va? Kom vi springer” Lisa satte iväg med mig efter. Vi trängde oss in genom dörrarna och banade oss en väg mellan alla de finklädda människor som stod i foajén. Lisa stegade resolut fram och ställde sig i kön till biljettkassan. Väl framme vid luckan talade Lisa kort med mannen bakom rutan, halade fram några mynt, och fick två biljetter i handen. ”Du ser, det gick! Det fanns bara ståplatser. Vi måste skynda oss upp för att muta in dem, det är rena huggsexan om de bästa platserna!” Vi sprang uppför de många trapporna till läktarplatserna, och efter att ha visat upp biljetterna kunde vi klämma in oss vid ett av räckena som delade av ståplatssektionerna. Utsikten var svindlande, teatern magnifik; från vår upphöjda plats kunde vi långt där nere i orkesterdiket se de världsberömda Wienerfilharmonikerna, som stämde sina instrument. Redan nu kunde jag höra att akustiken var strålande. Teatern fylldes sakta men säkert till bredden. Ståplatserna var redan fullbesatta, och bland de många finklädda syntes också människor som såg ut att ha kommit direkt från arbetet. Rakt nedanför oss, på nästa ståplatsrad, stod två äldre damer i träningsoveraller, som beredda för ett gympapass. Stämningen var tät och förväntansfull och gradvis steg temperaturen i rummet. Så släcktes till slut salongsbelysningen och dirigenten kom in. Efter en kort bugning mot publiken vände han sig om mot orkestern, och det 11 takter korta förspelet smällde igång, medan ridån hastigt gick upp. Efter föreställningen promenerade vi sakta mot spårvagnshållplatsen och diskuterade föreställningen och musiken. Då tjänarinnan Liú dött för sin kärlek (och för sin vägran att avslöja namnet på sin älskade för prinsessan Turandot) hade både jag och Lisa gråtit. Men genom hennes död, försvann också den enda levande karaktären i operan. Jag frågade Lisa om Turandots inte särkilt trovärdiga förvandling i sista akten (från grym prinsessa till kärleksfull kvinna) skulle blivit möjlig att förstå om Puccini själv hade fullbordat den. ”Jag undrar det” sa Lisa .”Efter att ha låtit halshugga så många friare är det snudd på omöjligt för vilket geni som helst att återupprätta någon form av förtroende för den karaktären.” Hon skrattade till. ”Men om man istället lät Liú på något spektakulärt vis ta livet av Turandot, till folkets jubel, kanske den där operan kunde få en dramaturgi som fungerade. Eller i vart fall inspirerade.” Hon tog min hand i sin. ”Vi kan väl gå hem istället för att ta spårvagnen?” Jag nickade, och hand i hand gick vi långsamt hemåt. När vi till slut kom fram till Klimschgasse, hade klockan hunnit bli tolv. Masja hade redan gått och lagt sig, men Nikolaj satt lutad över ett partitur vid flygeln. Han förbrådde oss milt för att vi inte kommit tidigare, så att vi kunnat spela genom andra satsen på Ravels trio. ”Tomorrow we won’t have the time for such pleasures. It’s your big concert day!”

Han önskade oss god natt och tog sitt partitur under armen och smög in i parets sovrum.

Mellan den här natten och den föregående hade min värld hunnit ställas på ända. Förbryllad och omskakad låg jag, medan Lisa var i badrummet, och funderade på vem hon egentligen var. Var jag innerst inne kanske lite rädd för henne? Hennes intellektuella såväl som emotionella närvaro var så stark och växlade tempo på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare. Och så var det allt det här med Amuserna och kategorierna. Jag kunde inte längre avgöra om det var allvar eller inte. Men hennes skämtsamt teoretiska utläggning hade definitivt vidrört något hos mig. Kanske var det bara mitt bekräftelsebehov som gjorde att jag ville bejaka tanken på en utvald skara med uppgift att bekämpa Amusernas grepp om världen. Eller låg det kanske något i idén om det Musiska språket? Det började snurra i huvudet igen, och jag beslöt att inte tänka mer på det den natten. Svaren på alla mina frågor skulle kanske komma av sig själva med tiden.

Lisa kröp ner bredvid mig. Fönstret stod på glänt, och rummet doftade friskt och rent. Lyssnande med fingertopparna på varandras kroppar. Länge låg vi omslutna av våra egna ljud, de smekande händernas sus, suckarna, de korta flämtningarnas fina svallvågor. Vi smakade och luktade oss fram, täckte varandra gradvis helt. När vi inte stod ut längre fångade vi in varandra, gled ihop, och allt böljade. I efterdyningarna låg vi och lyssnade till pulsslagens avtagande styrka och hastighet. ”Ligg kvar i mig, Adrian. Vi kan väl sova så här?” Jag strök henne lätt över ansiktet till svar. Länge lyssnade jag till Lisas andetag innan jag också somnade.

~

10.Putrefactio

När jag nickat mig genom mer än en timmes oupphörligt slippriga historier från Sture, hade jag rest mig upp och lämnat sällskapet, efter en kort överläggning med Göran. Han redogjorde viskande för sin tro på att han i den ungerske jazzmusikern funnit en tvillingsjäl. Jag önskade honom lycka till i sin eviga kamp för världskärleken, och vi konstaterade att vi skulle kunna fortsätta vårt samtal efter konserten kvällen därpå. Jag gick mot hotellet. Det sista jag hörde från Rågers öppna fönster, var ett ylande ”ÄGGÄSCHÄGGÄDRÖ!” från Sture, som nu på allvar återtagit sina plikter som värd. Klockan var väl inte mer än halv elva, då jag åter stod på min balkong och rökte. Av någon anledning fick jag Stagnelius i huvudet. ”Förruttnelse, hasta, o älskade brud […]”. Var de inte de gamla alkemisterna som menade att förruttnelsen, putrefactio, var en förutsättning för uppstigandet till himmelriket? Eller sagt på ett annat sätt: att man måste varit skitig för att kunna bli ren? ”… att bädda vårt ensliga läger”. Jag vet inte, tänkte jag. Man skulle gärna sluppit lite av den andliga förruttnelse livet utsatt en för. Men om slutmålet är en rening, så kanske det finns något gott med det hela. Jag insåg att jag stod där på balkongen och försökte uppamma motstånd mot mig själv. Inte skriva vidare på min historia. Istället stå och tänka på Stagnelii ömkansvärda slut, för att riktigt skrämma upp mig själv. Alkemister och kabbala. Mörka symboler för alltings ouppnåelighet. Ensam på ett hotellrum. ”Förskjuten av världen, förskjuten av gud[…]”. ”Jojo. Nu Adrian börjar du också lukta ruttet” tänkte jag. Självömkan låg och lurpassade, möglande, i min hjärnas skrymslen. ”SKÄRPNING”, ropade jag ut åt gatan, som nu i det närmaste var tömd på människor, så när som på en grupp ynglingar med mopeder, som tittade upp vid mitt utrop. ”Skärp dig själv , gubbjävel!” ropade en av dem tillbaka. Jag fimpade cigaretten och gick in och satte mig vid datorn.

~

9. Madamina, il catalogo è questo

En hård knackning från insidan av dörrfönstret till krogen väckte mig ur min förstening. Jag upptäckte att jag blivit stående med handen på handtaget och att det nu var någon på den andra sidan dörren som ville ut. Jag backade ut mot gatan samtidigt som jag öppnade dörren åt den kvinna som jag spärrat vägen för. Med en förskrämd blick på mig gick hon fort förbi, så att jag sveptes in i en pust av öl, tobak och parfym redan innan jag själv kommit innanför krogen väggar. Jag lät blicken hastigt svepa över lokalen för att se efter om Göran kommit. Alldeles innan glasögonen immade igen av värmen och fukten inne på Råger, såg jag den väl bekanta figuren vid ett av fönsterborden till höger in i lokalen. Jag tog av mig glasögonen och lyckades med dem i handen – snudd på förblindad – kryssa fram till Göran utan att välta några stolar. ”Hej Göran”, sade jag, medan jag försökte gnugga bort imman från brillorna med min tröjärm. ”Tjaba. Jag såg den vackra scenen därute. Var det ett så’nt där anfall, eller? Jag minns det från skolan, vi brukade mobba dig för det där. Vi tyckte att det var att gå för långt i strävan efter konstnärsstatus. Det var lite svårt för oss vanliga dödliga att tro på de där musikaliska meddelandena .” Mina glasögon släppte nu hjälpligt igenom verkligheten och jag kisade mot Göran. ”Jo. Men antagligen är det väl sant. Att det är en frukt av mitt konstant överspända inre, alltså. Men vad ska jag göra? Jag tycks inte kunna kontrollera det, så oavsett läsart på problemet så blir jag inte kvitt det. Läkarna hittar iallafall inget” En servitris närmade sig bordet. ”En öl tack.” Hon tittade uppfordrande på Göran och hans tomma glas. ”Samma här, känner jag tydligt att jag bör säga” sade Göran med tillgjort undergiven stämma – han fick ett lätt triumferande men desto mer insinuant leende tillbaka. Hon försvann med vippande hästsvans in bakom bardisken för att ge bartendern beställningen. ” Jag kanske skulle ge mig in i kvinnobranschen istället. Men å andra sidan mister man ju lite av spänningen med det hela. Med så stor marknad är det inte konstigt om det blir tråkigt.” Göran tog en näve ur jordnötsskålen som jag just varit på väg att aska i. Han smaskade ljudligt, och tycktes för en stund förlora sig i tankar. ”Men, kamrat Adrian,” sa han mellan tuggorna ”berätta! Vad har timat under vår alltför långa skilsmässa?” Nu var det min tur att ta en näve jordnötter och tankfullt speja i fjärran, eller åtminstone så långt bort som till Rågers toalettdörr snett över rummet. Innan Göran hann börja klaga på min bristande uppmärksamhet, kom servitrisen tillbaka med ölen. Medan hon ställde upp dem på bordet och plockade bort askfat och vad som såg ut som resterna av en nachosmåltid, grep jag tillfället till att låta blicken lämna toalettdörren (med ett hjärta på) och istället titta ut över lokalen i sin helhet. Inga dramatiska förändringar hade skett. Alla de gamla föreställnings- och konsertbilderna hängde kvar, bilder som donerats till Roger av gäster och vänner. Taket var fortfarande tapetserat med affischer, men självklart hade nya nu ersatt de gamla. Men de största förändringarna var nog serveringspersonalen som jag inte längre kände igen, samt att väggarna nu gick i bordellrött istället för den forna svarta färgen. Jag grävde fram cigarettpaketet ur kavajfickan. ”Vad säger du Adrian, Annika här rekommenderar pepparbiffen idag. Serveras med Gratin Dauphinois. Ska vi hugga till på det?” Göran hade välvårdat, ganska långt, mörkt hår, som fick honom att påminna lite om ett porträtt av Oscar Wilde. Närhelst han fick tillfälle skakade han sin hårman i en dramaturgiskt välavvägd gest. Och att få säga potatisgratäng på franska fordrade tydligen ett utspel med kalufsen. Tur att hon flyttat på askfatet, hann jag tänka.Jag tände min cigarett. ”Men då kanske vi ska ha lite rödvin?” ”Nej”, sa jag, ”jag håller mig till pilsner.” ”Jaha, men då ska jag få be att beställa in ett par fina grappa.” ”Men va’ fan…” Ett blekt försök till motstånd. ”Jodå! Här ska pratas, ätas och rökas, och då behövs det solistolja!” Han slängde med manen igen, och spände blicken i Annika, som servitrisen av allt att döma hette. ”Då så, Annika! Vi tar din rekommendation och lägger till grappa…och när du ändå är igång så kan du ta med två öl till ut. Vi skojar inte med ölen idag förstår du!”

”Tack så mycket då!” Hon fnissade och försvann iväg. Jag väntade till dess att servitrisen kommit utom hörhåll. ”Du verkar nästan manisk. Hur kommer det sig att du envisas med att försöka sexa upp kvinnor när du ändå inte vill ha dem? Alla dessa gester och forcerade formuleringar. Va?” Göran såg djupt förorättad ut. ”Nå, så varsågod, min dyre Leporello, älga efter henne och sjung din jävla katalogaria då. Eller så kan du ägna följande faktum en empatisk tanke; jag är bög med kvinnotycke. Det är en förbannelse. Jag drar ett tungt lass för manligheten. Jag värmer upp dem, återger dem tron på mannen; därefter lämnar jag av och går ensam hem i natten. Ty min stora framgång med kvinnor, Adrian, kontrasterar bjärt mot mina homoerotiska misslyckanden. Om jag nu inte kan få de män jag vill ha, så kan jag väl åtminstone få känna den till intet förpliktigande segerns sötma, den obefläckade belägringens celesta ”victoire”?” Han slängande med manen antog nu majestätiska nivåer. ” Kan vi ta och tagga ned retoriken nu, Göran?” Jag försökte så strängt som möjligt att spänna blicken i honom, samtidigt som jag räckte över mitt cigarettpaket. Han gjorde ännu en teatral gest och lät sina lockar fladdra i det att han knyckte spotskt på nacken. ”OK. För den här gången då.” Han tittade på mig, tände sig en cigarett och log så spjuveraktigt han kunde och sa: ”Känner du förresten igen någon här ikväll? Jag trodde att vi åtminstone skulle få träffa vår jovialiske värdshusvärd, men icke!” Jag såg mig hastigt omkring. ”Nej, jag tycker nog det verkar som om vi får sitta ifred. Bara vagt bekanta ansikten. Vilken egendomlig känsla det är att vara nästan inkognito på Råger Mår.” Göran plötsligt allvarlig. ”Tja, jag hade väl ändå bespetsat mig på att få svar på några frågor av dig. Vi behöver ju bara varandra i det läget.Vad är det, 5-6 år sedan du var i sta’n?” Jag tänkte hårt (var det före eller efter?..). ”Jo men,” sa jag ”var det inte då när jag gjorde min orkesterdebut? Du vet affischen med mig hållande en Beethovenbyst som om jag förberedde ett nacksving, Nilsson v/s Beethoven, en typisk länsmusikrubrik?” Annika kom i den stunden tillbaka med nya öl och två små glas med genomskinligt innehåll på sin bricka.

Bordet började bli trångt, eftersom vi knappt hunnit börja på de första ölen. Inför mina ögon förvandlade sig Göran åter till sin version av Don Giovanni: ”Annika, darling, som du ser är vi långsamma. Det är inte kvaliteten på drycken som det är fel på. Vi är samlare förstår du. Vad ackompanjerar en öl bättre än ytterligare en? Och känslan av köptrygghet då man skådar denna mängd är oslagbar. Men att dricka! Ty samtidigt som man lockas, tvekar man att bryta denna perfekta harmoni…som fullbordas av din skönhet, O Annika.” Han plockade fram ännu en cigarett, och passade på att bjuda mig – med en storstilad gest- ur mitt eget paket. Annika tittade först på Göran, sedan på mig. Sedan brast hon ut i ett gapflabb. ”Ni är ju inte riktigt kloka! Undrar om ni verkligen ska ha nå’t överhuvudtaget.” Med en lång, leende blick på Göran återvände hon in genom köksdörren. När dörren åkt igen bakom henne, ryckte Göran på axlarna och återtog konversationen. ”Var var vi? Beethoven sa du… Jo! Så var det. -96 va?” Jag släppte ifrån mig ett glädjelöst skratt. ”Visst… vi kan släppa ditt utspel med servitrisen – du får ju veva runt i världen som du vill.” Jag harklade mig insinuant. ”Berättade jag nå’nsin om vad som hände med Beethovenbysten?” Göran sneglade tacksamt på mig och skakade på huvudet. Jag fortsatte: ”Producenten- du vet den där slemmiga Toyotaförsäljartypen från Västergötland- hade bett mig hämta en Beethovenbyst på Dramatens förråd, för det fanns tydligen ingen i rätt storlek att få tag på här i sta’n. Och eftersom jag ändå skulle ned för fotografering och repetitioner, så kunde jag väl hämta grejen. Jag hade aningslöst accepterat. Jag kommer så till Dramaten och blir visad in till ett rum med ett stort antal stabila lagerhyllor på rad. Där står mycket riktigt Ludwig van B. Men mycket större än jag hade tänkt. Det var verkligen en titans huvud och armlösa överkropp jag skulle få med mig. Jag baxar ned eländet från hyllan och inser att det inte bara är en stor byst…den är fruktansvärt tung också. På den tiden levde jag ju ur hand i mun, och det enda jag ägde var ett tunnelbanekort och en tågbiljett hit. Utan pengar till taxi får jag alltså med mycken möda baxa bysten till tunnelbanestationen vid Stureplan. När jag satt mig ned vagnen, redan dyngsur av svett, placerar jag Ludwig bredvid mig på sätet. Folk omkring mig ler. Mannen mitt emot mig kan till slut inte hålla sig utan brister ut i ett asgarv, och kvider mellan paroxysmerna att ”ni är ju så jävla lika”. Jag inser då att mitt hår i det här läget är precis lika ostyrigt som mästarens, och minspelet antagligen fruset till samma butterstränga uppsyn som bystens. Och placerad så här bredvid mig ser han mycket riktigt ut som min gravt handikappade och lite gråe bror.” Göran frustade till rakt ned i askfatet vilket orsakade ett nedfall av aska över den redan ganska solkiga linneduken. Vi skålade och tog en klunk innan jag fortsatte: ”När jag så till slut har baxat bysten och min packning upp på X2000, inser jag ju nästa problem. Eftersom Ludwig är både stor och ostadig, måste jag hålla honom under uppsikt. Producenten hade med största sannolikhet inte försäkrat denna transport. Alltså måste jag placera honom i sätet bredvid eller ha honom i knäet i fyra timmar. Det fick bli det senare, eftersom tåget var överfullt. När jag se’n kliver av tåget i vårt Alma Mater, är det med domnade ben och darrande steg som jag närmar mig taxistationen. Aldrig i helvete att jag åker kommunalt den sista biten, tänkte jag, det får länsmusiken pröjsa. Då jag närmar mig den iranske taxichaufför som står i tur, spärrar han upp ögonen i fasa och skriker vad som låter som: ”VART SKA DO MED DEN HOVE?!!”

”Ja du, Adrian, du ser… man ska inte utmana traditionen, då biter den tillbaka…Vad spelade de av Beethoven då’rå? Vad jag minns var jag frilans under den perioden, jag spelade aldrig din låt heller.” ”Nian. Mitt VERK” -jag hade svårt att vänja mig vid Görans profaniserande av verkbegreppet-  var ”The shield of Achilles” och var tänkt som en modern pendang till symfonin; eller snarare som en fråga om vad som hände med broderskapet egentligen… ”Alle Menschen werden Brüder”och alla de värden som världskrig och girighet – eller kanske bara den mänskliga naturen- satt stopp för. ” Nu närmade en manlig servitör sig vårt bord. Han bar på vår mat, och mulnade betänkligt då han såg bordet fullt av glas, och linneduken täckt av aska… Vi flyttade skamset på de två första glasen som nu var tomma. Göran gjorde ett försök att med sin servett snygga upp bordets utseende. Det enda han lyckades åstadkomma vara att gnugga in askan ordenligt i duken. Ordlöst placerade servitören ut vår mat framför oss, och vände – utan så mycket som en nick åt oss – sig mot ett annat sällskap för att ta upp en beställning. Ett svagt elmotorsurrande hördes från fönstren, som sakta började hissas upp för att släppa in luft i den nu rökfyllda och kvava lokalen. Utanför var det vindstilla. Eftersom Råger var den enda krogen i staden som inte envisades med att köra ut popmusik på fruktansvärd och inkommunikativ volym, kunde man genom sorlet inifrån ändå höra tickandet från övergångsstället där utanför och en fågel som fortfarande kvittrade i trädet intill restaurangen. Det var ännu ljust. ”Jag minns den där affischen” sa Göran medan han plockade upp sina bestick. ” Vi var många av dina gamla kompisar som log åt den… vad jag minns hade du inte ens lagt ut snusen innan de tog bilden.” Jag gestikulerade uppgivet, tog en klunk öl och följde sedan Görans exempel och började äta. Vi åt under tystnad, och jag konstaterade för mig själv att kocken nog var densamme som förr. Som vanligt drog nämligen kryddningen åt det experimentella hållet. Pepparbiff -ja. Men med alldeles fantastiskt mycket peppar, aningen för mycket salt och dessutom en bitter eftersmak av överdrivna mängder oregano i såsen. Det skvallrade om fina och starka men missriktade ambitioner i köket. Utanför bröts den relativa friden av en skock människor som bullrande och skrattande banade sig fram till Rågers dörr. Både jag och Göran ryckte till då vi såg ett alltför bekant ansikte i hopen. Det var den västgötske producenten från länsmusiken. Som på ett tecken började vi ihärdigt stirra ned i våra tallrikar, i ett fruktlöst försök att göra oss osynliga på i den lilla restaurangen; producenten från Götene, Sture L:son, hade redan sett oss. Lätt berusad vinglade han fram till vårt bord, utrustad med sitt allra mest bländande kulturleende. ”Min favorittonsättare!” utropade han högt när han fortfarande var tre meter från bordet. ”Adrian, det var jävvlamänte igår, du, va! Läste i tidningen om Vulvan, va. Det ä nå’t fornnordiskt, va? Några andra proschäkter på gång, va?” Sin vana trogen laddade han ur sig ett helt frågebatteri; mer sällan verkade han vara intresserad av svaren. Hans blick började genast fladdra nervöst då jag pratade. ”Och hej till dig också, Sture. Ja, det var ett tag se’n. Jag…” Stures tålamod var redan slut, så han bröt av: ”De’ ä föjävvla woligt dätta…ja’ har ju sju styckna jazzmusiker från Ungern me’mäjj. Du vet, di spelar fanimäjj präcis söm Esbjörn Svenssons band.” Jag anlade en torr approach:  ”Esbjörn Svensson? Har inte han en trio?” Sture flabbade. ”Ja män dätta blir ju då mer än dubbält mä go musik. Merveärde för pängarna! Jag ska presäntera däj för dom. Du kanske kan skriva lite för dom? 2-3 minuter? Va? Eller…Dö, vicken jävvla idé ja feck! Vi hyr in La Camilla, vettu, snygg uttahällvettö, åsså skriver du en liten jazzopera mä lite ungersk zigenarmusik a la Carmen, va. Fan dä sulle dra folk, vettu” Mina axlar sjönk ihop.

”Men kan ”La Camilla” sjunga?”

”Jomän va fan, Adrian! Har inte dän blekaste! Tänk påssitivt, cross-over, underhållning och äfftertankö på en gång. Jag kan säkert få mä regionen på dätta. Vad säger du? Tagöt?”

”Jag får nog fundera lite på det först, du. Du känner väl förresten Göran? Flöjtist i symfonikerna?”

”Du var la mä i utbudet häromåröt?” Göran fäste en stadig blick på Sture.

”Jo, det stämmer. Ett franskt program. Ni hade hyrt in en clown också. Det sålde visst inte så turnén blev aldrig av.”

”Nä, dä svårt mä dänna musiken. Tänke får fölk nog av i varda’n.” Han vinkade till sina ungerska vänner, som hade blivit stående i garderoben. ”Kom her jo pipöl!” ryade Sture samtidigt som han började flytta bord och stolar för att alla skulle få plats. Göran och jag utväxlade en djupt bekymrad blick. Servitrisen Annika kom förbi och hjälpte till att placera bord och stolar så att de inte stod i vägen för serveringspassagen. ”Ska ni ha nå’t mer grabbar?” frågade hon glatt. ”De kan du ge dig på” svarade Göran.” Två pilsner och två grappa till. Det här ser ut att bli en svår afton” det sista sa han med en bister blick på Sture L:son som glatt gjorde tummen upp åt vårt håll, medan ungrarna bänkade sig. Bredvid mig hamnade en storväxt ungrare -med mycket röd näsa- vid namn György. Han hade precis hunnit presentera sig då Sture L:son knackade honom lätt på huvudet och gestikulerade fram att han ville sätta sig emellan oss. Det blev trångt, och nu hade denne solariebrune och finkeldoftande västgöte mig i ett fast grepp. När han fått in sin sprit höjde han glaset och skrek något som lät som ”Äggäschäggädrö” varpå han vände sig till mig och sa: ”Dä bätyder skål på ungärska, du, va!” Mittemot satt Göran och tycktes redan vara inbegripen i ett synnerligen intressant samtal på engelska. Efter att ha deltagit i ett flertal turnéproduktioner under Sture L:sons ledning, visste jag vad som väntade. Han skulle snabbt bli ordentligt packad, därefter erbjuda mig fler jobb – som aldrig skulle bli av- sedan skulle han börja berätta intima detaljer om alla kvinnor han mött under sitt liv som producent och turnéledare.Jag kände mig plötsligt mycket trött. Utsikterna att prata minnen med Göran hade avsevärt försämrats. Göran såg dessutom ut att trivas riktigt bra med sin nyfunne ungerske vän. ”Ble du sketiböx av mitt föschlag om La Camilla? Jag har tusen annra idéer vettu, va! Å du, fan, La Camilla, dä påminner mäjj om en jävvla puma ja träffa efter en konsert när ja jobba i Norrland. Hon hette Sigrid och klöste mäj på wyggen så jag knappt tordes åka hem te frugan. Eller du fan -har jag berättat om Marie i Linköping? Eller systrarna Larsson i Mariestad? Nu ska du få höra…”

~

8. Im wunderschönen Monat Mai

 

Väl ute på gatan tände jag en cigarett. Jag hade egentligen ganska god tid på mig. Göran brukade alltid komma för sent; han uppskattade dessutom när andra visade samma svaghet som han själv. Men eftersom jag däremot alltid haft ett neurotiskt förhållande till detta med att passa tiderna, så kunde jag sällan tvinga mig att komma mer än fem minuter för sent, oavsett mötets dignitet. Men det här var dagar då saker och ting i tillvaron ändrade karaktär och skepnad. Jag kände inte alls av någon stress. Ingen inre klocka manade på mig, särskilt inte om det innebar att jag sedan skulle bli sittande i en kvart för att vänta in Göran. Jag satte mig på en av bänkarna vid hotellfasaden, rökte upp min cigarett samtidigt som jag iakttog de förbipasserande. Den här vårkvällen hade lockat ut mängder med människor på stadens paradgata. Unga föräldrar med barnvagnar, gamla par som stödde sig på varandra i en stilla, vaggande, kvällspromenad. Unga tjejer som tagit på sig den aningen för kalla vårkollektionen; kort-korta kjolar och linnen som visade magarna. McDonalds hade öppnat sin uteservering längre nedåt gatan. Där satt ett gäng grabbar i skinnjackor och visslade och ropade efter de förbipasserande tjejerna, som på ytan verkade helt oberörda av uppmärksamheten. Vårritualerna var i full gång. Jag reste på mig och började släntra nedför gatan, bakom några tjejer som förmodligen var på väg till McDonalds. Framför mig en kompakt vägg av grälla parfymer, doften av läppglans med hallonsmak och cigarettrök som gjorde det omöjligt att urskilja andra, mer naturliga vårlukter. Jag gick så en stund, men svängde av (före McDonalds) åt höger in på gatan som ledde till Råger Mår. Ännu femtio meter in på denna gata, satt parfymdofterna kvar i näsan, men samsades nu med avgaser och en vinddriven stekosdoft som nog härrörde från det amerikanska snabbmatsköket. Det började bli lite kyligt. Den betydligt mindre trafikerade gata som jag slagit in på tycktes så här på kvällen mest tjäna som länk till – eller bort från –  vårparadgatan. Jag mötte endast enstaka flanörer . Efter ytterligare 200 meter, kunde jag på avstånd se Råger Mårs blinkande skylt. I mitten av skylten, som var omgärdad av kulörta lampor, fanns en bild som på håll tycktes föreställa Roger Moore i sin klassiska 007-pose – på knä, med pistolen riktad framför sig. När man kom närmare, såg man att såväl ansikte som kropp tillhörde en helt annan figur än den världsberömde agenten. En mörkt rödhårig man med tydligt överbett och lätt övervikt hade uppenbarligen poserat för bilden. Vi som kände historien visste att ägaren, som mycket riktigt hette Roger, hade en passion för Bond-filmerna men också en olycklig böjelse för att hitta på nya uttryck för sin särskilda sorts humor. ”Fattaru: Råger Mår. Råger för att, ja, skriv som du talar liksom. Se’n e’re att Råger och alla hans gäster MÅR bra!! Se’n haruju också kopplingen till Roger Moore, fattaru?” Han kluckade förnöjt vid tanken på sin lilla ordlek. Men ingen av oss studenter hade nog riktigt omfattat det verkligt skojiga. Roger tänkte på sitt eget sätt, det stod tidigt klart för oss. Då jag nu bara var ett par meter från krogdörrarna, började mitt huvud spela igen. Jag hade väntat på det. Det brukade vara så då huvudet var fullt; i blixtrande uppenbarelser frambringade min hjärna klingande budskap från gyttret av tankar eller kanske från det undermedvetna. Instrumenterade och klara- men oerhört komprimerade – kompositioner. Dessutom var de ett slags idealverk; en musik som befann sig på en nivå bortom min egentliga kapacitet som tonsättare. Sekundsnabba klipp av akut och allomfattande musikalisk visdom och stringens…onåbara. De kom såväl i vaket som i drömmande tillstånd och gick inte att teckna ned efteråt- därtill var de alltför komplexa och abstrakta – jag använde mig istället av minnet av upplevelsen som metafor för mina komponerade musikaliska strukturer. I huvudet kunde jag återkalla känslan av klangen, rekonstruera så nära det gick vilka instrument, vilka röster som talade – och på vilket musikaliskt språk. Men mina kompositioner förblev alltid bleka kopior av dessa inre, omedvetna processer. Antagligen skulle en psykolog kunna bygga omfattande analyser på detta, tänkte jag, då efterklangen dött bort. Kanske var det en mer hanterlig variant på de schizofrenas befallande röster. Min inre musik var, i allafall till synes, en objektiv klang, som mest gjorde mig nyfiken och fokuserad. Bara undantagsvis skrämdes jag av dessa musikaliska ”petits mals”. Denna gång tyckte jag mig ha hört virvlande stråkar i mellanregister och röster, tjattrande och ropande, skärande men vackra i ett hastigt crescendo.

~

7.Punctus contra punctum (1)

Rumstelefonen. Skit också, jag hade glömt dra ur sladden. Just när jag började kunna känna doften av kokta pilmeni med sojasås. Men nu var det ändå förstört. Illusionen var bruten. Jag svarade. Surt. ”Mm. Adrian…” Barytonklang. ”Tjena fan!” Det var Göran. ”Hej du” sa jag matt, men nu mindre surt. ”Läget? Du låter suicidal på tonen. Är det Beethovenläge i dag? Ta-ta-ta-taa, ta-ta-ta-taa!!” Han basunerade ut den första frasen ur femte symfonin rakt in i örat på mig. Jag sa ingenting. ”HALLÅÅÅÅ!! ” skrek Göran ”Är du lika döv som den käre Ludwig också?” ”Närå” svarade jag, ”satt bara och skrev lite, det tar ett tag för mig att vakna till då, förstår du”. ”Aha! Ett nytt mästerverk.” Göran talade nu med en imitation av salongsskånska, som han alltid gjorde då han ville markera ironi. ”Vem ska nu få lida för din integritets skull?” Jag stönade. Det kändes inte som det rätta tillfället för jargong. ”Ingen, faktiskt. Jag håller på med ett partitur som bara ska klinga i huvudet. Inga instrument”. Jag försökte mig på en poetisk dimridå, för att slippa säga ordet ”bok” och därmed exponera mig för ytterligare skott från studenthöften. ”Jaha. Abstraktionen framförallt! Kan du inte skriva ett verk för ett fotbollslag? Nutida konstfotboll; 14 man på plan. Lite fräckare, lite mer oförutsägbart.Vad säger du, va?” Göran pladdrade på. ”Men du – idag gick det väl bra? Vi tyckte att dirigenten hade spottat upp sig. Igår verkade han bara avlägset professionell.” Jag vevade in minnet av repetitionen, som kändes mer fjärran än Klimschgasse. ”Jo då… eller jag menar visst!” Han harklade sig ljudligt. ”Entusiasm på min ära.” Skärpning Adrian, tänkte jag.”Förlåt. Jag tycks vara helt väck idag. Jag menar förstås att repetitionen gick strålande. Jag är imponerad. Verkligen.” ”Häpp.” sa Göran. ”Det kom från hjärtat hörde jag. Ja, jag ska inte plåga herr komponist med att försöka tvinga ur honom några uppskattande kommentarer om vår hårt kämpande yrkeskår. Verkligen inte. Inte jag inte…Aldrig… ” -konstpaus-”…än mitt flöjtsolo då?” Jag gav upp .”Göran…du vet att du var bra. Men låt gå för den här gången. Du var kongenial med hela idén. Du var stämmans ledarhund, du botade allas konstnärliga impotens, du var en återuppstånden Kristus, vi badade alla i ditt inre ljus, du..” Göran suckade belåtet. ”Ja, jävlar, Adrian, om det inte blir du och jag ikväll, så skulle jag bli mycket förvånad.” Nu var det min tur att harkla mig.”Hrm. Vi har talat om det här, Göran. Jag trivs utomordentligt inne i garderoben. Men du, jag går däremot gärna ut och käkar ikväll. Finns Råger Mår kvar?” Lika plötsligt som oväntat hade jag återfått en del av morgonens lätthet och var nu riktigt sugen på att sitta ned med Göran och tala om allt som hänt sedan sist. ”Råger Mår” hade varit vårt stamställe under studietiden. Dit vi gått efter konserter och lektioner för att ta en rabatterad öl och för att analysera musiken, våra lärare eller kvinnorna – i Görans fall männen. ”Jaa! Där har inte jag heller varit på år och dag. Hinner aldrig gå ut nu för tiden. När jag inte jobbar i orkestern repar jag kammarmusik eller vickar i operaorkestern.” Jag tittade förgäves efter min klocka. Jag glömde ständigt att den var trasig och låg hemma i en skrivbordslåda.”Vad är klockan nu?” frågade jag därför. ”Hörru, hon är redan fem.” Jag förstod ingenting. Så många timmar kunde väl inte ha gått medan jag skrev? ”Jaha. det var fan. Men då kanske vi går ut på en gång, ” sa jag ”genrep imorgon tidigt. Jag skulle gärna känna mig någorlunda fräsch.. hem tidigt alltså.” Göran fnös indignerat. ”Är det du eller jag som faktiskt är med och spelar? Om jag nu ändå är den som drar det tyngsta lasset imorgon, ska jag be att herrn ställer upp på att jag anger nivån på festligheterna”. ”OK.” suckade jag. ”Om en timme på Råger?” Göran frustade glatt. ”Japp. Ses!”

”Hej.” Jag reste mig från skrivbordet och gick fram till balkongen, drog draperiet åt sidan och kisade försiktigt ut genom den öppna dörren. Solen låg mycket riktigt lägre nu, låg och glödde på ett mjukt sätt över taken. Som midnattssolen, tänkte jag. Hur länge sedan var det jag fick uppleva midnattssolen? Jo visst! Det var den där sommaren. Jag rös vid minnet. Det får jag tänka på sedan. Inte nu. Jag knep ihop ögonen och skakade på huvudet, i ett försök att driva bilderna och tankarna på flykt. Jag gick fram till skrivbordet och bläddrade i min almanacka. Just det; jag hade ju ett par samtal att ringa, det skulle kanske tvinga in mig på nya spår. Jag lyfte telefonluren och slog mobilnumret till konserthusets producent. Hon svarade snabbt, och lät som vanligt skrämmande alert. Hon förklarade att hon varit på väg att ringa mig flera gånger under dagen, för att tala om att hon begärt en rättelse av tidningen. ”Kanske var det så att de associerade till Snorre” sa hon fnittrande ”men imorgon skulle de i alla fall sätta in rätt version. Vi får se det som gratis marknadsföring”. Jag tackade henne och la på. Nästa samtal var till Azerbadjan. Dagen efter uruppförandet av Völuspa, skulle jag flyga till Azerbadjan och huvudstaden Baku. De veckor som återstod fram till sommaren var för övrigt helt vikta åt repetitioner och konsertresor. Först Baku, sedan Brighton Festival. Komponerandet fick anstå till sommaren. När jag fortfarande var student hade jag inte kunnat föreställa mig att den relativa framgång jag nu upplevde, skulle innebära att komponerandet fick stå tillbaka. Nu komponerade jag frenetiskt i luckorna mellan uruppförandena eller på hotellrum. Azerbadjan. Förväntningarna skenade bara av den exotiska klangen i namnet. Med undantag från kriget med Armenien, som nyhetsmedia frossade i under en period, samt en limerick av Hasse Alfredsson, hade Baku inte figurerat i mitt eurocentriska liv tidigare. Nu skulle jag dit och ha ett framförande. Inget uruppförande denna gång, men väl ett krävande stycke, ”Love; formal aspects”, med en väl tilltagen repetitionsperiod, under vilken min närvaro var nödvändig. Det var ingen mindre än Nikolaj Azarov, som hade bjudit in mig. Han pendlade sedan några år mellan konservatoriet i Baku och sin tjänst vid högskolan i Wien, och hade startat en ensemble med musiker ur orkestrarna i Baku. Ensemble Az (Nikolaj meddelade mig förtjust att han hittat på namnet alldeles själv, och uttalade det på amerikansk engelska) led av traditionsbrist. Avskuren från influenser från den västerländska konstmusiktraditionen förvaltade de en repertoar som var antingen från tiden före Azerbadjans inlemmande i sovjetunionen eller (f.d) politiskt korrekt musik komponerad av medlemmarna i den nu upplösta sovjetiska tonsättarföreningen. Nikolaj hade, fylld av rysk-wienskt patos dragit ihop en ensemble med vetgiriga, men odisciplinerade musiker; det första verk han programsatte var ”Pierrot Lunaire” av Arnold Schönberg. Färdigkomponerat 1912, var detta banbrytande verk för den västerländska musikaliska modernismen fortfarande svårtuggat – inte bara i Baku, bör man tillägga. Verket som fått klassikerstatus i övriga Europa ganska snart efter andra världskriget, framfördes mer sällan i Skandinavien. Vilket fördröjde även den nordiska musikens utveckling med några decennier. Men ändå mer sällan fick verket längre sådana reaktioner som i de Azeriska media. Recensenterna i Baku skrek ut sin indignation i pressen dagarna efteråt. Det talades om västerländsk dekadens och imperialism – alla de gamla omkvädena från stalinistepoken aktiverades. Nikolaj hävdade att det varit den bästa start hans ensemble kunde få. Musikmänniskorna var innerligt trötta på den akademiska dominans och förtryck som de kvarblivna ryska kommunistmusikerna fortfarande utövade. De forna neoklassikerna och socialrealisterna hade i de nya politiska vindarna istället omvandlats till amerikanskinfluerade minimalister och lyckats behålla sina positioner inom utbildningsväsendet, men fortfor att fördöma det de alltid hade fördömt. Nämligen den urspårade konst som européerna skapat under 1900-talet. Tendensen var likartad i hela det forna sovjetunionen. Det födde ett motstånd som var kreativt. De gamla musikpolitrukerna var ju bara perukstockar som bet sig fast vid sina tjänster. De hade ju inte längre kvar sina verkliga privilegier och sitt verkliga beskydd. Det fanns inte längre någon anledning att ta dem på allvar. Nikolaj var förvisso ryss, men hade redan under tidigt sjuttiotal flytt till väst under en turné med Leningradfilharmonin, och hade därför hög trovärdighet. Alltså började nu publiken strömma till Ensemble Az konserter. Men skälen var ännu fler. Bland de för publiken nya repertoarverken från Europa presenterades också ny azerisk musik. Traditionella instrument och klanger som komponerades ihop med västvärldens ljud. Utmaning och stark nationell bekräftelse på en och samma gång. Nikolaj hade på detta sätt ytterligare stärkt sin position och sågs nu som den nya musikens banérförare, till de akademiska betongrövarnas fortsatta förtret.På rekordtid hade han byggt upp en tämligen väl fungerande ensemble. Kvaliteten på deras instrument var låg, men spelskickligheten och entusiasmen i ständigt stigande. Jag var otroligt spänd på stämningarna vid Kaspiska havet, vilka möten som resan skulle bära med sig och på att återigen få träffa Nikolaj. Men också att efter snart tio år åter få höra ”Love; formal aspects”. Efter den där sista midnattssolssommaren hade jag dragit tillbaka verket. Nikolaj hade inte en aning, eller så brydde han sig inte. I alla fall ägde han ett partitur och en inspelning och lyckades övertala mig. ”You have to face it. It’s a good piece and it has to be played here. I don’t care if you FEEL that it shouldn’t be played. You shouldn’t FEEL so much. I play it. You come. That’s it.” Han var orubblig i sitt beslut och jag blev allt svagare i mina protester. Jag var ärligt talat nyfiken på vad stycket kunde säga, så här långt efteråt (och smärtan som var förknippad med stycket hade omvandlats till något annat, det var mer som en känsla av längtan eller saknad).

Sedan hade en lång period av faxande och e-postande vidtagit. Det skulle skickas kopior på passfoton, verkkommentarer och biografier. I flera omgångar, därför att Nikolajs producent lyckades slarva bort de översända faxen och det var problem med datorerna. Det sista som behövde göras nu var att bringa klarhet i visumfrågan. För trots att jag skickat in alla papper och foton, så hände inget. Jag ringde alltså upp Nikolaj, och hoppades att konserthuset skulle betala räkningen för hotelltelefonen. ”Nikolaj” svarade en sömndrucken (eller kanske bara drucken?) röst. Vad var egentligen klockan i Azerbadjan? ”Hi, it’s me, Adrian” Harkel. Och så: ” Hello, Adrian! You’re not sick, I hope? You’re still coming?”

”Yes, it’s just that I have no visa yet..”

”Not to worry, you old elk-eater you, we’ll solve that at the airport , in Baku”

” Are you sure? I wouldn’t want to have to turn back immediately…”

”No, no, no! Trust your old uncle Nikolaj. They will let you in. Be sure to bring some 200 dollars, though. If not, you may well have to return on the next flight back to Stockholm.” ”All right, I’ll trust you on this one. Sorry I can’t speak for long, I’m calling from my hotel room”

” Ah! Expensive! That reminds me of when I had telephone sex from a hotel in…”

”Later, Nikolaj! See you soon then!” ”OK!”

Jag la på. Typiskt, tänkte jag. Ännu en resa på lösa boliner. Det kunde antagligen gå hur som helst med visumet. Jag satte på radion. Schumann. Ur Frauenliebe und leben. Först Strauss och sedan det här. ”Seit ich ihn gesehen”. Lisamusik. Eftersom jag fruktade ännu en emotionell störtdykning, skruvade jag om till P1, där samefrågan diskuterades. Jag stängde hastigt av radion och gick, lite planlöst, in till badrummet. Tittade mig i spegeln, och kunde konstatera att rakning var av nöden. Jag tvålade in hakan, tog en av de gula engångshyvlarna och började skala fram mitt ansikte igen. Medan jag höll på, stack jag ut huvudet i rummet för att titta på klockradions display. Klockan var snart halv sex. Snart skulle det bli lagom att i maklig takt promenera till Råger Mår.

(Klicka på länken för att höra fjärde satsen ur Love; formal aspects. Spelar gör Ensemble SoNoR, Baku) Love; formal aspects 4

6. Klimschgasse 37

Då bussen närmade sig Wiens utkanter, grep vår kördirigent mikrofonen. Eeva -Siri var en imponerande kvinna, såväl i sin konstnärliga kapacitet som i sin fysionomi. Hon hade oproportionerligt långa armar till sin ganska korta kropp, vilket gjorde henne en smula lik en blond gorilla då hon dirigerade. Men en ofattbart begåvad och känslig gorilla. Hon hörde till det fåtal lärare på musiklärarlinjen som faktiskt hade en egenartad och stark relation till Musiken. Eeva-Siri var en lysande interpret; att hon inte hade gjort världskarriär inom körfacket var en gåta som nog bara kunde förklaras med att det som regel är en resa som företas av manliga kördirigenter. I denna stund, i bussen, iklädde hon sig dock motvilligt rollen som reseledare. Mikrofonen tjöt till då hon knäppte på den och genast skrek ett halvdussin sopraner till och höll för öronen. Eeva-Siri rynkade på pannan och backade, så att ljudet från högtalarna inte skulle ta sig in i mikrofonen och orsaka mer rundgång. Hon puffade försiktigt i mikrofonen. Inget tjut. En suck av lättnad från sopranerna. ”Nå. Så vaar det nu så, att vi int’ ännu kunna’ göra klaart listan över sängplatser. Herrar tenoorer och herrar baasar har någo’ problem med den administratiiva siidan av live’. Dessuutom saaknas också Liisa Augen på denna lista. Huru förstående jag no’ är för detta saakernas tillstånd, måst’ jag nu ta saken i egna händer” Brutalt skratt från min granne Bertil, som nu var aspackad. ” Jaa, Bertil, vaar det någo’?” Bertil kikade fram bakom sätena, och höll i hastigheten på att ramla ut i mittgången . ”Näe, internt skämt förstår unga fröken” sluddrade Bertil i ett uppenbart försök att smickra sig ur situationen. ”Bertil. Vi’ femtisex tjänner man sig ännu icke helt ung, men hella’ int’så senil att man int’ kan lukta sig till en baas som haar en olyckli’ fallenhet för att låta sina fantasier tjeena åt det pubertala. Stilla sig. Ingen annan lär taaga på sig den uppgiften.” Nu skrattade hela bussen. Utom Bertil. ”Nå. Rummen på studenthemme’ räcker till nära alla. Anders G. å Mats J. i rum 21, Per och Joonas i rum 22, i fyrbäddsrumme’ num- mer 23, vågar jag placera Bertil, Fredrik, Olle och Alexander (jubel från bussens bakre regioner) -men drick nu int’ hela resan, pojkar. Så i det andra fyrbäddsrumme’ lägger jag Anders S, Mats O, Nicke och Leif. Våran nye andrebaas och Liisa får bo lit’utanför händelsernas centrum. Ni ska bo hos några vänne’ till mig, ett ryskt musikerpaar som komme’ att taga hand om er på ett alldeles förtjuusande vis (vrål från från hela kören) Jag haar till er två också spårvagnsbiljette’. Klimschgasse ligger i Bezirk 3, så ni kan behöva färdtjänst. Bussen släpper er först.” Jag fick Bertils armbåge i sidan. ”Nu jävlar har du chansen. Hon är ju läcker. Tänk på stämmans heder” väste han. Själv tänkte jag nog snarast på hur jag skulle låta bli att tappa ansiktet fullständigt. Lisa och jag! Bo på samma ställe! Äta frukost ihop! Än blev jag alldeles varm av förväntan, än nedkyld av de scenarion jag skisserade upp. Antagligen skulle jag inte ens kunna säga vare sig godnatt eller godmorgon utan att min panik skulle lysa igenom. Fan också. Det här går inte. Jag tittade bort mot platsen där Lisa satt. Två gröna ögon tittade åt mitt håll. Fan också. Jag tittade snabbt åt sidan, bara för att mötas av Bertils fyllesmil. Snuset tycktes ha belägrat hela hans mun. Han hade iakttagit scenen och frustade till. En vedervärdig pust av gammal sprit och tobak fick mig att vända bort huvudet igen, bara för att återigen möta Lisas blick. Hon log. Ögonblickligen hypnotiserad kunde jag inte vända bort blicken. Med Bertils allt vassare armbåge i revbenen, satt jag som likstel och stirrade. Jag kunde inte besvara leendet, ett faktum som gjorde hela situationen än mer pinsam för mig. För Lisa log fortfarande. Inte stelt. Inte ironiskt. Inte ens moderligt, så där som de flesta av de frikyrkliga tjejerna på skolan log. Bara närvarande. Hur förtrollningen bröts kan jag inte redogöra för. Antagligen började Lisa tala med sin stämkamrat, eller så var det Bertils envetna pockande på uppmärksamhet som väckte mig. ”Bergtagen”, tänkte jag. ”Bergtagen. Thomas Mann, för helvete, du med din jävla Mme Chauchat!” Tjut i mikrofonen. ”Nuu var det så dags för våra tjära nytillskott att stiiga aav. Liisa och Aadrian! Jag följe’ med en kort stund för att hälsa. Kan bussen verkligen stå så här?” Efter en kort palaver med busschauffören, vinkade Eeva-Siri åt oss att kliva av bussen. Bussen stängde av hela gatan och tvärs över, pekande i motsatt riktning, fanns en skylt på vilken det stod ”Einbahn”.

Den främmande stadslukten slog emot mig då jag stigit ned på trottoaren. Avgaser och hundskit , bestämde sig näsan för. Benen kändes darriga. I skenet från gatlyktorna öppnade så busschauffören sidoluckorna på bussen, så vi kunde börja rota efter vårt bagage. Inifrån bussen hördes ”Tjuv och tjuv det ska du heta” i en fönsterdämpad version för berusad manskör. Jag tittade upp genom fönstret närmast mig bara för att se Bertil i sitt mest senromantiska esse veva sig igenom Alfvéns arrangemang. Antagligen en liten hälsning. Betydelsen undslapp mig dock. ”Då sköto de efter honom med femton gevär”. Det blev för fånigt. Ännu med huvudet inne i bussens mage hade jag dock inte vågat se på Lisa, som ändå stod bara metern bort, släpande ut sin lila ryggsäck på gatan. Under tiden hade Eeva-Siri tryckt på porttelefonen och talat på en ryska som så vitt jag kunde bedöma var helt fri från finsk brytning. När vi väl fått ut vår packning och vänt oss om hade värdparet redan klivit ut ur porten på Klimschgasse 37.

”Små vänne’, här har ni Nikolaj och Masja Azarov. Det går att tala vilke’ europeiskt språk ni vill med dem.” Eeva-Siri gjorde en bjudande gest mot det leende paret vid porten. ”English?” försökte jag blygt. ”But of course”, svarade mannen som måste vara Nikolaj. ”And hello, by the way!” Jag rodnade i halvdunklet. Fan. Jag kunde ju faktiskt hälsat först. ”Adrian. Pleased to meet you” svarade jag och sträckte. ”Well,” sa Nikolaj, ”You just wait…” tillade han och upphävde ett bullrande skratt som ekade mellan husväggarna, samtidigt som han så när klämde sönder mina fingrar. ”Maria…Masja”. Den lilla kvinna som sträckte fram en likaledes liten hand hade kolsvart hår och en fast blick som talade ett helt annat språk än hennes milda och undergivna ton. En ofattbart lös hand hamnade i min. Plötsligt Nikolajs röst: ”But my dear Adrian. You’re being rude. Why don’t you introduce me to your lovely girlfriend!” ”Men hon..She’s not…I mean…” stammade jag. ”I can introduce myself” sa Lisa snabbt ” My name is Lisa. And since me and Adrian do not know eachother yet, at least not in a biblical way, I should shake his to. Hand, I mean.” Nu skrattade både Masja och Nikolaj medan Lisa tog min hand som nu måste varit lika slapp som Masjas tidigare) och skakade den frenetiskt. ”Nu kommer du inte undan” väste Lisa mellan tänderna. ”Well friends! Take good care of my pupils, and don’t teach them anything too russian, will you! ” Eeva-Siri kramade om värdparet blinkade åt mig och Lisa och smet tillbaka in i bussen, som nu stod nos mot nos med en BMW, vars ägare tutade ilsket. ”Don’t forget dinner tomorrow” ropade Nikolaj efter henne. Hon vinkade bekräftande tillbaka medan bussdörrarna pyste igen. ”Wonderful woman” muttrade Nikolaj Azarov.

Nikolaj greppade resolut tag om samtliga Lisas väskor utom violinfodralet, som hon vägrade släppa taget om . Efter att ha känt på den sammanlagda vikten av hennes bagage, slängde Nikolaj helt sonika på mig ett par väskor. Medan vår värd ledigt ångade uppför trapporna i det vackra 10-talshuset, pustade jag bakom, med både min och delar av Lisas packning. Bredvid mig gick värdinnan som artigt förfrågade sig om resan, samtidigt som hon såg ut som hon skulle brista ut i gapskratt åt mina andtrutna svar. Lisa gick strax bakom oss. Just när jag tänkte några ytterst misogyna tankar om det jämställda i att vi karlar alltid är de som får bära, kände jag två händer som varsamt puttade på mig bakifrån. Inte nog med att väskorna med ens kändes mycket lättare; beröringen kändes dessutom så familjär att den höll på att driva mig till vansinne. Fyra trappor upp bodde familjen Azarov. I två och en halv trappa hade jag Lisas händer på rumpan. Paniken producerade i vanlig ordning en bild kopplad till mitt postgymnasiala vetande: hur skulle det vara att, likt Sisyfos, göra om denna vandring i evighet?

När vi kommit upp till Azarovs dörr, stod Nikolaj fortfarande utanför och väntade. På ryska sa han något till Masja, som strax fiskade upp en nyckelknippa ur fickan. Masja öppnade dörren och vi släpptes in. I den långsmala hallen, ovanför en kaotisk skohylla, hängde brutalt upplysta tavlor, samtliga utförda i någon sorts grov applikationsteknik. Det hängde ut metallskrot, mjölkkartonger och diverse föremål från de målade ytorna som främst gick i illgrönt och skriande rött. Jag som hade väntat mig ikoner, rökelse och röd sammet. Medan vi klädde av oss ytterkläderna, nickade Masja menande åt Nikolaj, som bullrade: ”You must be hungry. Would you like some pilmeni and vodka?” ”Well” började jag, men avbröts av Lisa . ”Oh yes!” sa hon ”Although I must confess I don’t know what ”pilmeni” is. But I do know vodka. So that’s a fair balance between the known and the unknown.” Nikolaj bröt nästan ihop. ”Ha, ha!! Adrian, my friend, if you don’t marry this girl, I will” med en blick på Masja tillade han ”after your death of course, darling”. Masja knyckte på nacken och försvann in i köket. ”Please, come in! I will lead you to your room!. That is, if you don’t mind sharing? Sharing is the best path to knowledge, you know!” Nikolaj frustade åt sitt djupsinne. Jag rodnade igen. Lisa knäade mig på benet och sa ”Gå framåt nå’n gång då!” Jag lydde. Vi gick genom hallen (”to the right is the shower. Please tell us before you take one, so we don’t flush any other taps in the kitchen at the same time. Then you’ll get boiled”) och kom ut i vardagsrummet. Och där hängde ikonerna. Sammetstapeterna var också där. Men ingen rökelse. Högt i tak, en magnifik ljuskrona. En magnifik Steinwayflygel tronade i mitten av rummet. En cello stod på sidan om en stol bredvid flygeln. Ett flertal notställ stod på rad invid ett av fönstren. Ovanför en barockt utsirad byrå vid rummets ena kortsida hängde ett antal oljemålningar; en med ett stort gods som motiv, komplett med hästar och vagnar samt i dem människor i sjuttonhundratalskläder. Nikolaj såg att jag glodde.”My wife is an aristocrat, but not as degenerate as most of her relatives. We got the paintings, they kept the diseases”. Nikolaj kostade på sig ytterligare ett asgarv. ”Here’s the bedroom”. Han pekade inåt ett angränsande rum som såg ut att vara minst lika stort som vardagsrummet. Två sängar, ett skrivbord, piano och en hel vägg täckt av en överfull bokhylla. Tack och lov inga applikationstavlor…”You have two beds that you easily can rearrange into one” sa han slugt leende. ”I leave you to sort out your stuff. The pilmeni are ready in ten minutes. I’ll ring the bell.” Han gick ut. Jag stod villrådig med ryggsäckar och väskor fortfarande i händerna. ”Ställ ner grejerna och hjälp mig att skjuta ihop sängarna då!” Jag tappade taget om väskorna, som dunsade hårt i det stumma stengolvet. ”Men…vi måste ju inte…jag menar” försökte jag. Det här gick verkligen helt utanpå alla förförelsekonstens regler! Det slog back i systemet trots -eller kanske tack vare- den oväntade bekräftelse jag fick kastad på mig. ”Äh, tro inte att jag tänker sätta på dig det första jag gör” Lisa tittade strängt på mig. ”Jag vill bara förenkla för oss. Det är lättare att prata så här. Om vi skjuter ihop sängarna redan nu, så har vi skurit lite i byråkratin…eller?” Hon tog av sig violinlådan som hon hade på ryggen, la den försiktigt ovanpå pianot och började med en uppfordrande min åt mitt håll dra den ena sängen över golvet. När vi under tystnad hade bäddat med de framlagda lakanen, hängt upp konsertkläderna på galgar i den jättelika klädkammaren, hördes en liten klocka pingla från köksregionerna.