Kategori: Blogg

On wednesday, march 6, all of you who happen to be in England should go to Birmingham and the Birmingham Conservatory. The simple reason is that you then and there can listen to two of my favorite musicians: the incomparable Dan Laurin and his wife Anna Paradiso Laurin. On recorders and harpsichord they will perform a programme consisting of music by Frescobaldi, Bach, Roman, Fontana and….Österling. My piece is of course dedicated to the performers and is entitled ”Echo’s lament”.

Musik- och Teaterbiblioteket står inför nedskärningar. Dessa är MBL:ade och beslutade. I förhandlingsprotokollet framgår att de skäl som anförs för neddragningarna i huvudsak är två (förutom det övergripande ekonomiska skälet – man vill ha en budget i balans):

1. Att besparingarna drabbar primärt Biblioteket och Visarkivet har enligt GD sin grund i att man där kan göra stora samordningsvinster, och kan fördela arbetet på ett mer effektivt sätt.
2. GD anför också att Kulturdepartementet framfört önskemål om att ”samordna enheter och verksamheter i Musikverket.”

Facket efterlyser en konsekvensanalys, som genom förhandlingen uppenbarligen saknats.

I kölvattnet av detta beslut har en formlig storm vuxit – på Facebook och också i form av uttalanden och appeller från flera tunga aktörer på musikområdet, däribland Kungliga Musikaliska Akademien.

Man har svårt att få ekvationen att gå ihop. Ett bibliotek som redan tvingats hålla nere öppettiderna ska nu ytterligare slimma organisationen och dessutom, som man från verksledningen framhåller, kunna upprätthålla samma servicenivå som tidigare. Det är enligt MBL-protokollet motsvarande åtta årsarbetskrafter som försvinner.

Min text är ganska lång. Jag gör inte anspråk på att ha koll på allt. Det är ingen statlig utredning. Det är mer ett resonemang, och som sådant ber jag i förväg om ursäkt för dess eventuella brister i stringens.

Resonemanget mynnar dock ut i grovt sett två saker.

Det ena är en förståelse för komplexiteten i det GD Stina Westerberg har som pensum.

Det andra är en kritik mot hur GD, som högst ansvarig,  närmat sig arbetet.

Jag menar också att en del av problematiken ligger i strukturen.  Här har vi ett Kulturdepartement som, vill jag understryka, gjort allt för att försöka förstå och omfatta ett komplext musikliv och vad det egentligen vill (här är det lätt att gå fel och tröttna). Men man har lyssnat, menar jag, och försökt i olika steg bana väg för en struktur som ska möjliggöra det man tyckt sig höra att musiklivet säger.  Detta läge påverkas i sin tur av en ordning som ska säkerställa myndighetens relativa autonomi: departementet styr inte myndigheten annat än genom årliga regleringsbrev samt i botten själva instruktionen.

Därefter handlar det om i vilken grad ledning och andra ansvariga i varje given myndighet förstår materian och vilken kapacitet man har att läsa mellan raderna. Kort sagt – förståelsen för vari de styrande texterna bottnar – i vilken mylla – är essentiell.

Också förståelsen och lyhördheten för var gränserna går. Det som inte står i förordningen. Och här börjar det som jag i rubriken kallar för den kulturpolitiska viskleken.

Men det kanske allvarligaste är:  jag tror att det som nu sker med Musik- och teaterbiblioteket är ett uttryck för att något inte riktigt…”lirar” på myndigheten. Partituret är inte riktigt korrläst. Ursäkta sarkasmen.

Inledningsvis kan man också säga att referensen till departementets vilja i MBL-protokollet inte står att finna i vare sig regleringsbrev, instruktion eller andra dokument varmed departementet normalt styr. Vad jag kan se. Däremot har GD att hålla sig inom förvaltningsramen. Efter avdrag på 25 reserverade bidragsmiljoner ska alltså allt nytt som sker på personalfronten rymmas inom förvaltningsanslaget.

Jag har dröjt med att kommentera den pågående debatten runt Statens Musikverks föreslagna besparingar. Dels för att just frågor om uppsägningar och neddragningar ofta har komplexa bakomliggande skäl som kan vara svåra att omfatta annat än om man verkligen har tid och energi att gå ner på detaljnivå. Dels också därför att vi har bistra erfarenheter av vad som hänt när musiklivet visar sig splittrat eller ensidigt kritiskt till de institutioner som fått förtroende att agera stödjande för de olika musikliven.

Jag tänker naturligtvis på Rikskonserter. Inte heller där gjordes en ordentlig konsekvensanalys. Den dåvarande ledningen fick signaler redan 2004 – kanske tidigare – om att det fanns ett utbrett missnöje med verksamheten i musikliven.

Då, 2004, hölls en hearing om Rikskonserter – en hearing som hade föregåtts av många samtal mellan departementsföreträdare och musikliv. Kritiken kom från länsmusikhåll, men också från det fria musiklivet och tonsättarna. Historierna om Rikskonserters påstådda tillkortakommanden var många, och de tangerade inte sällan skvallernivå. Men genom att ledningen, åtminstone som det då verkade utåt, inte svarade på kritiken genom konkret förändringsarbete, hamnade plötsligt frågan i Kulturutredningens knä.

Där gjorde man – ärligt talat – en ganska översiktlig och grund analys av problemet. Men likväl föreslog man en nedläggning. Det låg liksom i luften att tycka illa om Rikskonserter. Man tillsatte efter att propositionen lagts ytterligare en utredning, vars uppgift kan sägas ha varit att undersöka hur man skulle kunna svara på musiklivets behov i bättre utsträckning och skapa något nytt, mer effektivt och ändamålsenligt. Denna utredning – I samspel med musiklivet – tog sikte på handlingen: vad ska en ny musikplattform göra? Hur ska den (åtminstone översiktligt) organiseras? Beslutet var ju fattat – Rikskonserter ska läggas ner, och därför gick man direkt på den nya, kreativa bollen: hur gestalta en ny verksamhet.

En given utgångspunkt var såklart såväl betänkandet Kulturpolitikens arkitektur (SOU 2009:16) och propositionen Tid för kultur (2009/10:3). 

Utredningen nämner ytterligare tre utredningar och rapporter som haft inflytande över betänkandet: ”Orkesterutredningen gjorde i betänkandet Den professionella orkestermusiken i Sverige (SOU 2006:34) vissa överväganden som har betydelse för hur en nationell plattform för musiken bör utformas. […] Utredningen har även använt två av Konstnärsnämndens rapporter som underlag. Dels Konstnärerna och kulturpolitiken av Per Svenson och dels Fredrik Österlings rapport Komponisterna i Sverige. ”

Det faktum att jag var huvudsekreterare i Orkesterutredningen samt skrev den andra rapporten som bildade bakgrundsraster för denna nya utredning färgar så klart det jag nu skriver. Jag var också mycket aktiv i de diskussioner som fördes på flera olika nivåer av musikliv och kulturpolitik och som på olika mer eller mindre vingliga vägar ledde fram till dagsläget. Jag tror mig ana vad som var utredarnas ambition – eller i vart fall vilken anda diskussionerna genomsyrades av. Utredningen talade (under en extremt kort och pressad utredningstid) med ett stort antal av musiklivets företrädare. I musiklivet rådde en blandning av upprördhet och pionjäranda. Många såg chansen: äntligen skulle konstnärerna själva få tillfälle att styra över resurserna i den kommande ”plattformen”. Inga fler beramade Rikskonserterdelegationer som flög, bussades, eller tågades omkring på festivaler. Nej, nu skulle en effektiv organisation till som (närmast på volley) snabbt och effektivt kunde svara på musiklivets verkliga behov. Ett ledord blev kvickt ”musiklivet kan själv”, något som anammades också av utredningen.

Inga påstått tungfotade företrädare som riktningslöst irrade land och rike runt med Rikskonserterloggan framför sig.

Nej. Nytt, smart och effektivt.

Jag tilltalades själv av detta, och lämnade flera olika typer av muntliga såväl som skriftliga bidrag. Handlingsplan för den nutida konstmusiken, skrivet tillsammans med Stefan Östersjö och Sven Rånlund är ett exempel.  Kontentan är att den mylla ur vilken den nya myndigheten kom till var av blandad art.

Lika delar missnöje, frustration och framtidstro låg i drivbänken.

Då förslaget kom att docka ett par verksamheter från gamla Rikskonserter samt den nya plattformen med de existerande Statens Musiksamlingar höjdes några ögonbryn. Det var kanske inte en myndighet man typiskt sett förknippade med bilden av utåtriktad action, men samtidigt: myndighetsformen borgade för en helt annan insyn än stiftelseformen som Rikskonserter löd under. Men icke desto mindre. Redan på skrivbordsstadiet var det tydligt att den som än axlade uppgiften att styra denna delvis nya skuta skulle stå inför gigantiska utmaningar som ledigt fördelade sig på (åtminstone) följande områden:

1. Något nytt skulle skapas – plattformen. Hur? Rekrytering av personal, analyser och strategier skulle (eller borde) utformas. Ordningen tycktes viktig för att inte navigera fel, med tanke på debattklimatet.
2. Delar av utredningen och förordningen skapar ytterligare behov av tolkning för att kunna skapa en hållbar ”praktik”
3. Det gamla, Caprice och EMS skulle fogas till det ännu äldre. Men också till det ”nya”.
4. Av allt detta skulle skapas en helhet.
5. Förväntningarna från musiklivet var skyhöga. Man hade sett pengar trilla i väg -också för avvecklingen av Rikskonserter. Det tycktes vara viktigt att snabbt komma i gång med bidragsgivningen. Eller var det verkligen det som var prio 1? Frågorna behövde i vart fall besvaras.
6. Det är rimligt att anta att det i de redan befintliga verksamheterna, som utvecklats över tid, med en egen drivkraft och organisatorisk integritet, också fanns processer igång sedan tidigare (några definieras i utredningen)  – processer som nu skulle tvingas in i nya riktningar. Oklart alltså vilka.
7. Sist men inte minst: hur skulle man lösa ut den strategiska, organisatoriska och innehållsliga utmaning som kombinationen av kulturarvsmyndighet och plattform skulle komma att innebära?

Organisatoriskt står alltså den som anställdes som GD inför något långt mer oöverskådligt än en 12-stämmig fuga satt för två trumpeter utan datorstöd.  Det var och är ett formligt nystan av förväntningar, organisatoriska utmaningar, föreställningar, tågordningar, traditioner – och faktiskt: en dos ”hipfaktor”. Någon sa under arbetet med utredningen att GD-positionen skulle bli Sveriges finaste musikjobb. Och en annan viktig aspekt: musiklivet var grundligt trött på att vara föremål för utredningar.

Ja. Nu fick det väl ändå vara nog. Orkestrarna hade fått nog. Länsmusiken med. Det fria musiklivet och även den internationella verksamheten (bl.a. i utredningen om gränssnittet mellan SI och KUR) hade också speglats. Det var många som tyckte att ”nu var det väl fan ändå bara att ta rodret och köra”.  Detta är relevant för sammanhanget, eftersom bara en liten del återspeglas i förordningstexter och instruktioner. Hela grejen vilar ju på att det i botten funnits fysiska människor som uttryckt starka åsikter. Åsikter som i sin tur filtrerats genom systemet och blivit till mer eller mindre transparent instruktionstext. Låt oss titta på den styrande förordningen för Statens Musikverks verksamhet (mina understrykningar):

1 § Statens musikverk har till uppgift att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som är präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska också främja utvecklingen av ett professionellt musikliv.

Statens musikverk ska vidare dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra teaterns, dansens och musikens kulturarv.

Vid myndigheten bedrivs arkiv-, biblioteks- och museiverksamhet.

2 § Myndigheten ska särskilt 

1. vara en resurs för musiklivet genom att som konstnärlig samarbetspart tillvarata initiativ från musiklivet och koordinera och stödja samverkansprojekt av nationellt intresse inom musiklivet,

2. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika samlingar och dokumentation av teaterns, dansens och musikens kulturarv,

3. verka för ökad kunskap grundad på samverkan med universitet, högskolor och andra samt förmedla denna kunskap inom sina olika verksamhetsområden,

4. vara en plattform för kontaktförmedling och bildande av nätverk i musiklivet samt en nationell part vid internationellt samarbete,

5. pröva frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet,

6. genom återutgivning av musikinspelningar som myndigheten förfogar över främja tillgången till konstnärligt intressant musik, och

7. upplåta studior åt professionella tonsättare och ljudkonstnärer inom den elektroakustiska musiken och ljudkonsten för produktion, utvecklingsarbete och utbildningsverksamhet.

Samtliga understrykningar (som så klart kan göras annorlunda och med ännu högre grad av utmaning) är enligt min åsikt ord och påståenden som alla fordrar definitioner – en sorts ”exegetik” samt en specifik och metodisk strategi för att bli brukbar. Det är här instruktionen – med varm hand – överlämnas åt verksledningen. Det är verksledningen som ska få kontrapunkten att lösa ut sig. Det illustrerar alltså komplexitetsgraden – utmaningen. Men också behovet av rediga svar.

Dyra lärprocesser?

Ett musikliv som utretts på längden och tvären skulle nu äntligen få den myndighet som skulle bringa reda och stabilitet i ett av hätska debatter skakat musiklandskap.  Det är därför intressant hur man axlar uppdraget. Här är det som sagt många parallella processer. Flera är redan igång och ytterligare några adderas.

Samverkan med myndigheter och det s.k. civila samhället är en viktig del av uppdraget och en delvis intressant poäng med den senaste kulturpolitiska reformen. Så här redovisar Statens Musikverk i årsredovisningen 2012 sitt förhållningssätt till detta uppdrag:

”För att kunna hålla en hög kvalitet på arbetet måste Statens musikverk samarbeta och samverka med myndigheter och andra aktörer. Ibland är det frågan om regelrätta samarbeten som centralmuseernas gemensamma telefonväxel och samarbetet med Kungl. biblioteket, Umeå universitet och Sveriges Radio. Ibland handlar det mer om samverkan för utbyten av erfarenheter och annan information.

Förutom nedan beskrivna samarbeten kan även nämnas att myndigheten är aktiv medlem av Riksförbundet Sveriges museer samt deltar i en arbetsgrupp knuten till Samordningssekretariatet för digitalisering (Digisam) vid Riksarkivet. Vi bedömer att resultatet av samverkan och samarbeten varit gott, att det har höjt kvaliteten på arbetet och tillfört myndigheten kunskap.” (Ur Musikverkets årsredovisning 2012)

I ovanstående, som är förtexten till en lång lista över vitt skilda samarbeten och projekt som genomförts, får man inte intrycket av att man är riktigt klar över betydelsen av samverkan. Samverkan förstås ännu 2013 i den kulturpolitiska myllan som en av nycklarna till utveckling och framgång – ett s.k. buzz word.  Men hos Musikverket tycks inte begreppet samverkan riktigt ha nått en strategisk nivå. Då hade vi kanske kunnat förvänta oss en sammanställning av konkreta strategiska syften och mål med samverkan, av typen ”Vi väljer att samverka med dessa därför att.” eller:  ”Då vårt uppdrag stipulerar att…så väljer vi att…”

Exegetiken får alltså istället formas av verksamheterna själva: det som görs är det som görs, i avsaknad av en överskrift av från ledningen som på ett tydligt sätt anger färdriktningen. Det hela liknar en truism. Under rubriken ”samverkan med andra aktörer” berättas det om Musikplattformen att:

”Musikplattformen har under 2012 haft stöd av Kulturrådets verksjurist kring avtalsfrågor. Ett förslag till ramavtal rörande tillhandahållande av juridiska och administrativa tjänster från Kulturrådet för Statens musikverks räkning har därför tagits fram. I samband med ansökningar om projektstöd sker kontinuerliga avstämningar mellan Musikplattformens, Kulturrådets och Konstnärsnämndens handläggare kring ansökningar i syfte att kvalitetssäkra processen och tydliggöra de olika bidragsformerna. Kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan de olika myndigheterna bidrar till högre kvalitet i handläggningen av ärendena.”

Det vi kan utläsa, förutom den inte helt självklara sista meningen, är att man pratar om hur ansökningarna ska se ut med andra myndigheter för att ”kvalitetssäkra”, ett verb som det finns olika typer av förståelse för.

Reality check.

Här är hela kulturlivet i färd med att reformera sig. Musiklivet inkluderat. Kulturplaner skrivs och positioner flyttas as we speak. Man kanske kunde ha förväntat sig en positionsförklaring. Den medges nämligen av instruktionen:

§1. Statens musikverk har till uppgift att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som är präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska också främja utvecklingen av ett professionellt musikliv.

Återigen mina understrykningar. Denna portalparagraf för musikverket torde föranleda en tanke som bottnar i den grundläggande frågan: ”Hur?” Hur ska statens musikverk ”främja ett varierat musikutbud i hela landet”? Denna fråga borde, enligt min mening, ha genererat ett inledande och grundläggande strategiskt övervägande för arbetet. Som – innan man förlorar sig i  ( i sig viktiga) detaljer runt utformningen av ansökningshandlingarna – borde satts på pränt. Inte minst därför att musiklivet var svältfött på ett annat buzz word: transparens.

Till exempel menar jag att också de sedan tidigare myndighetsklassade verksamheterna – biblioteket, muséerna mfl – hade kunna bli en tydlig och aktiv del av den av mig efterlysta strategin.

Det som händer, hösten 2011 är (grovt förenklat) följande:

• Man annonserar att man upphandlat en firma som ska landa en ny webbplattform.
• Man delar (efter visst strul med gränssnitten för bedömning) ut 10 miljoner kronor till ett stödstörstande musikliv.
• Det rekryteras personal till plattformen.
• Det anställs ytterligare ett antal nya människor – bl.a. en administrativ chef.

Ännu 2013 hittar vi inga strategier (annat än för barn och unga) på webbplatsen bland de ”viktiga dokumenten”. I redovisningen för 2012 talas om en strategi för det internationella arbetet, vars fas 1 tydligen är under implementering, baserad på lite olika rådslag, samt förmodligen även den rapport man beställt av den tidigare mångkultursamordnaren.

Det Konstnärliga rådet.

Vid tillträdet i maj 2011 intervjuas Stina Westerberg av flera tidningar. Man får intrycket att hon är full av energi inför detta ”världens roligaste jobb”. Hon ger också intryck av att vara otålig – man har redan 2011 tio miljoner kronor att fördela. ”- hur vi kommer att backa upp det fria musiklivet? Jag vill inte föregripa vårt konstnärliga råds arbete, men en önskan jag har är att komma igång ganska fort” säger hon i Sydsvenskan. 

Den här första tiden är det mycket som hänvisas till det konstnärliga rådet – d.v.s. ansvaret för vägvalen för den nya plattformen, själva det som musiklivet väntar på, vilar tydligen på några av regeringen utsedda konstnärer – musiker och komponister till en del, producenter till en annan del. Här uppstår några strukturella frågor som ändå delvis får svar i instruktionen. En av dessa frågor är (då musiklivets frågor varit så svårlösliga, då bataljerna om pengarna under Rikskonsertertiden ibland varit mycket utmanande etc): är det rimligt att lägga hela ansvaret på det strategiska arbetet på en grupp konstnärer, varav endast ett fåtal har erfarenhet av strukturellt och strategiskt kulturpolitiskt arbete på nationell nivå?  I de fall de ändå besitter den erfarenheten skulle de kunna sägas delvis representera särintressen.

Risken är så klart också stor att konstnärerna går in i arbetet med helt olika förutsättningar och kapaciteter.  En tillgång i vissa fall, men då det handlar om pengar, rättsäkerhet och musiklivets utvecklingsbehov är det nog viktigt att försöka hitta någorlunda jämbördiga parter i en grupp som ges relativt sett mycket makt.

Om instruktionen är det enda de har att hålla sig i, kan färden nämligen riskera att bli mycket vinglig. Och det vore inte konstigt. Flera av rådets ledamöter är i högsta grad aktiva i musiklivet. Risken för olika jävssituationer är uppenbar, något verket uppmärksammat genom att anslå sin jävspolicy under rubriken viktiga dokument.

Men i instruktionen hittar vi hur det (åtminstone antydningsvis) är tänkt att fungera:

Särskilda organ

9 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Konstnärligt råd och som prövar frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet. Rådet är rådgivande i strategiska frågor som rör bidragsgivningen.

10 § Rådet består av myndighetens chef, som är ordförande, och högst åtta andra ledamöter.

Rådet är beslutfört när ordföranden och minst hälften av de andra ledamöterna är närvarande.

11 § Rådet ansvarar för sina beslut. Rådet ansvarar för sin verksamhet inför myndighetens ledning.

Alltså: Rådet är bara rådgivande i strategiska frågor. Rådet är dock beslutande i bidragsfrågor. Det betyder att ansvaret vilar på GD att faktiskt utforma strategierna. Därom råder inga tvivel. Viktigt eftersom GD bör också vara den som besitter en helhetsbild och ett strategiskt försteg in i de olika komplexa frågorna. GD bör också, som ordförande i gruppen, kunna balansera och i vissa fall kanske kompensera effekten av (eventuella) icke jämbördiga styrkeförhållanden. D.v.s. – för att kunna ansvara, bör GD ha en egen ”exegetik” baserad på instruktionen och det generella uppdrag som rör inte bara plattformen utan också myndigheten i stort.

Oftast då man ”riggar” olika system, ser den kloka beslutande instansen ( i det här fallet departementet) till att tydliggöra ansvarsfrågan. För att det inte ska råda något tvivel om var initiativet ligger och – i värsta fall – vem som ska få kritik om något går fel. I fallet det konstnärliga rådet har man skapat både hängslen och livrem. Dels därför att den högst ansvariga i rådet, ordföranden, är densamma som myndighetens GD. Dels också därför att ”rådet ansvarar för sin verksamhet inför myndighetens ledning”, som ju redan är ordförande. Så GD har alla möjligheter – och skyldigheter – att leda och fördela arbetet. Klart är att GD ska förhålla sig lyhörd till gruppen. Men agendan måste också sättas av den som är högst ansvarig, och det av självbevarelsedrift – GD får nämligen svårt att utanför rollen som ordförande underkänna arbetet i konstnärliga rådet. Det går alltså inte för GD att peka på konstnärliga rådet och mena att besluten vilar hos dem – GD leder ju själva jobbet!

Avseende strategi såväl som bidragsbeslut (vilka är frågor som egentligen självfallet sitter ihop) är GD alltså ansvarig.

Åter till myllan. Myllan – och även utredningen (tror åtminstone jag) – önskade att det skulle bli mer musik för pengarna. D.v.s. mindre administrativt spill och mer verkstad. Fler konserter helt enkelt. Hur blev det? Vi vet inte. Vi vet att t ex Stockholms län förlorat ett stort antal internationella akter genom Rikskonserters nedläggning. Inget talar för att detta hål har lagats. Tvärtom. Genom bristen på strategier hos Stockholms läns landsting har snarare möjligheterna att genomföra subventionerade konserter i Stockholmsregionen (för det fria musiklivet) ytterligare minskat. Över en femårsperiod är det i storleksordningen 500 konserter som antas försvinna genom Rikskonserters nedläggning. Detta – ”mer musik för pengarna” som var ett av ”myllans” stridsrop förblir oadresserat. Det finns inte i återrapporteringskraven, och inte heller i årsredovisningen.

Fler frågor saknar svar. Vad betyder det – strategiskt för svenskt musiklivs utveckling – att det i fallande ordning finns flest musiker i Stockholm (drygt 53% enligt en SCB-undersökning som Musikalliansen beställt), därefter Göteborg, och sedan Skåne? Är det bästa – sett ur svensk musiklivs perspektiv – att söka balansera den negativa avflyttningen av musiker från de mindre befolkade länen med att särskilt stötta projekt därifrån, eller finns det andra relevanta sätt att gripa sig an uppgiften? Hur ska de värdefulla energierna i plattformen egentligen fördelas?

Sedan: man kan förstå viljan att snabbt dela ut pengar. Någon kallade det Panem et circenses – bröd och skådespel. Varför? Jo. Trycket mot strukturen. Talet om förlorade år. Den tid som Rikskonserter skars ned och den inledande avvecklingstiden var det mycket som stod still. Frustrationen var stor. Naturligt då att snabbt dela ut pengar för att blidka den opinion som länge klagat högljutt över tillkortakommandena.

Men tillvägagångssättet är problematiskt.

Vägledningen som gavs i instruktionen fordrade tolkning. Nu kom pengarna att spridas ut innan man riktigt hunnit omfatta vartåt det hela rimligtvis skulle röra sig strategiskt.

Och plötsligt blir man sittande i ett grovspunnet och landsomfattande nät av nya förväntningar. En helt ny process startas som får sin egen dynamik.

Och strategierna är långt ifrån på plats ännu 2013. Genom de delvis otydliga signaler som sändes, de ansökningsformulär som i all hast sattes ihop, skapades många och motstridiga förväntningar i musiklivet. De som fick pengar förväntade sig något, och såg sig som en del av en ny och modern modell. De som inte fick pengar funderade över vad som gått fel trots positiva signaler. Hur tydliga var kriterierna? I en serie turer var det länge oklart huruvida Länsmusiken skulle kunna vara värd för projekt eller inte. Nu är svaret troligen ja. Tidigare troligen nej.

Jo, kan man invända, det är ändå naturligt att en ny myndighet prövar sig fram. Ting tar tid, som det heter. Visst. Så kan det vara. Och musiklivet skiljer sig inte från andra kulturområden på en punkt: får tillräckligt många tillräckligt röststarka sammanhang pengar så blir det inte så mycket diskussion. På så sätt kunde man köpa sig tid att göra den nödvändiga analysen. Musiklivens position var dock lite annorlunda. Ett område som till stora delar är internationellt till sitt beteende. Ständigt uppkopplat på globala konstnärliga förändringsprocesser.  För musikliven är därför trovärdigheten allt. En GD som varit frilansande flöjtist kan vara bra. En plattformschef som varit gitarrist kan också vara bra. Men samtidigt handlar det också här om fingertoppskänsla. Det kan vara bra att ha några turnéminnen att dela anekdotiskt med de sökande. Samtidigt är det myndighetsperspektivet som är det intressanta – vad gör man konkret? Och varför?

Men ur ett kommunikativt perspektiv tycks plattformen sikta på att vara du och tjena med musiklivet.

I mitt nätverk hör jag inte sällan om hur Plattformens medarbetare har gett uppmuntrande tillrop till projektpresentationer. Något som gärna blir en besvikelse när de som uppenbarligen förfogar över frågan (det konstnärliga rådet lett av GD )- säger nej. Här riskerar man att skapa ett trovärdighetsproblem. Är sedan den interna dynamiken i rådet delvis icke jämbördig finns det inte mycket för plattformens tjänstemän att ta spjärn mot. Om det inte finns en strategi – vid sidan av allmänt hållna prioriteringar – och om inte det konstnärliga rådet leds av GD  i analogi med de instruktioner som GD gett till sin plattformspersonal skapas en suddig bild av tärningskastande. Samma bild som dessvärre hängde fast vid Rikskonserter. Återigen saknar åtminstone jag alltså den ”verksegna” positionen. Vart vill plattformen med sitt arbete? Ska plattformen vara kompletterande? Strategiskt ledande nationellt/internationellt? Passivt/aktivt i relation till det som sker i musiklivet? Och i så fall hur?

Oklart.

I avsaknad av svar på dessa (samt en serie metodiska frågor) är det svårt att se att plattformens arbete inte riskerar bli annat än en (ändå tydligen inspirerad) tomteverkstad on demand.  Intressant nog är det endast i Musik och teaterbibliotekets del av årsredovisningen 2012 som det framgår att man där arbetat efter en idé om syfte och mål. Man redovisar här konkreta projekt som haft tydliga och avgränsade syften, och som också av allt att döma är relevanta för musiklivet. Jag går tillbaka till årsredovisningen 2012:

”Sedan starten 2011 har Musikplattformen varit i kontakt med stora delar av svenskt musikliv. Detta har skett genom ett flertal besök i hela Sverige men även i flera internationella sammanhang. Statens musikverk har även arrangerat ett internationellt samråd tillsammans med Kulturrådet och Konstnärsnämnden samt genomfört flera projektträffar för de beviljade och pågående projekten. Extra fokus har lagts på att lyssna på de olika aktörerna och verksamheternas behov samt att formulera Musikplattformens roll i förhållande till de etablerade organisationerna och det fria musiklivet. Vi har fått en stor överblick och kunskap om förutsättningarna för nyskapande samarbetsprojekt. Genom detta arbete skaffar sig myndigheten kunskap om hur behoven ser ut för formandet av fortsatta strategier både nationellt och internationellt. Vi har också genom dessa utåtriktade insatser sett ett ökat antal ansökningar från de regioner vi besökt.”

Vi var många som trodde att verket i sin nya form skulle ta vid där diskussionerna slutade vid Rikskonserters nedläggning. Att vi inte skulle behöva ha samtalen igen – de samtal som uppfattats som repriser redan för snart tio år sedan. Utredningar fanns. Slutsatser och indikationer fanns. Nu tycktes det plötsligt som om Musikplattformen valde att börja om.

Det var som om man sa: ”Nu ska vi lära oss det här området.”  Självklart är det positivt med en myndighet som med glad och kamratlig – närmast intim ton – närmar sig sitt område. Beskriver man det ur ett positivt perspektiv kan man säga att det är skönt med en myndighet som inte tror sig vara bäst på allt.

Det var ju en del av kritiken mot Rikskonserter.

Samtidigt, menar jag, är det djupt problematiskt att det inte finns några tydliga signaler om de aktiva valen, och hur de samspelar med myndighetens strategiska uppdrag – de handlingar som ska vara relevanta i relation till musiklivets utveckling.  Det tycks som sagt som om plattformens (mycket trevliga) medarbetare fortfarande lär sig om sitt ”fögderi”. En serie rådslag har genomförts. Många regionala besök som dels ägnats åt att förklara verksamheten men också till att lyssna av. Sympatiskt, men också en smula oroväckande. Har inte Musikverkets ledning en egen analys vid det här laget?  Jag var ett av de kanske mer förvånade intervjuoffren under arbetet med en rapport om det internationella perspektivet. Frågor jag vet att jag (och andra) svarat på förr ställdes åter.

Återigen reser tjänstemän runt för att ”lära känna” musiklivet. ”Förstå sammanhangen”. Jag tänker att det var precis det vi ville bort ifrån.  Missförstå mig inte.  Självklart ska omvärldsbevakningen vara en viktig del (som kan ske i många olika – mer eller mindre kostsamma – former). Men ska den verkligen 2013 vara i centrum till förfång för behovet att konkret utarbeta strategier? Tänk. Föreslå något, gör något!

Alltså: med ledning av att musiklivet utretts så mycket, borde det redan finnas tillräckligt många pusselbitar för att initialt kunna lägga en del av pusslet. Annars verkar det som om musiklivet sedan (åtminstone) 2004 (snarare sedan 1970-talet), varit i en samtals- hearing- och seminarieloop, som snart börjar påminna om John Cages evighetsverk As SLow aS Possible, som började spelas 2001 och har en förväntad durata på 639 år.

I dag verkar plattformen som ett enda stort ”vad tycker ni?”. Om jag ska vara lite hård. Örat mot marken är bra. Men man bör ha en idé om vad det är man ska lyssna efter. Den idén är för mig skymd av elliptiska (och icke definierade) kvalitativa begrepp som alla verkar koka ner till enskilda människors ställningstaganden.  I början på detta avsnitt strök jag under orden fortsatta strategier. Den skrivningen antyder att det således redan finns strategier att fortsätta på. Jag har inte hittat dem. Men detta är som sagt ingen utredning. Jag skriver som privatperson och har kanske tappat stinget vad avser letande. Kanske de återfinns i de olika verksavdelningarnas verksamhetsplaner. Jag kanske får komma tillbaka då jag gjort hemläxan. Ändå: jag kan tycka, med det tidigare sagda om i vilken mylla reformen genomfördes, att det borde vara lätt att hitta just strategierna.

Synliggörandet viktigare än tillgängliggörandet?

En kraftfull satsning på marknad och kommunikation görs tidigt i det nya verket. 

Ökningen 2011 är på drygt fem miljoner från föregående år, om jag läser rätt. Samtidigt –  i årsredovisningen för 2011 – flaggar man för att hyreskostnaderna skulle komma att öka under 2012. Det ligger antagligen kollektivavtal i botten som också stipulerar förutsebara kostnadsökningar.

Självklart finns det relevans i att synliggöra det nya. Men frågan är hur bråttom det bör vara – och till vilken prislapp? Då man ännu 2013 tycks befinna sig i en omorganiserande fas – med MBL-protokoll som sjösätter en ny organisation (vilket oavsett hade varit att vänta givet nya uppdrag och nya krav) – kanske det hade varit klokare att vänta. Något som borde varit lätt att förutse. Kanske var det för bråttom med att dansa upp som den läckra nya myndigheten. Kanske fanns det andra skäl att tränga in förvaltningsanslagen i ett hörn.

Man anställer nya människor. För att hjälpa till med de organisatoriska utmaningarna  – en administrativ chef. För att hantera den nya webbplattformen en webbredaktör. Och några till. Bland de framtida anställningarna föreslås en GD-assistent. Och för detta ska det beredas utrymme inom ramen för förvaltningsanslaget minus de 25 miljoner som är reserverade för plattformens bidragsgivning. Och man kommunicerar järnet, detta med en ton som är ovanlig i myndighetssverige. Det är inte fel – utan snarare nödvändigt – att ibland byta tonalitet.

Men där är något med fingertoppskänslan. För det blev samtidigt svårt att veta vems röst det var som talade och varför. Det formligen exploderade av synliggörande av verket. Seminarier. Twitter. Med mera. För en institution som lever av publika intäkter och sponsorer kan det vara en nödvändighet att ständigt ompröva sin position och vara aggressivt på hugget kommunikativt. Men för en myndighet är kanske uppdraget och tillgängligheten det viktigaste – och här tror jag det är lätt att förväxla signalsystemen. Att tillgängliggörandet och det strategiska arbetet (som ännu inte fått någon tillräckligt tydlig och konkret avsättning) kan råka växlas in mot synliggörandet som påminner mer om en rent producerande institutions behov av varumärkesstärkande åtgärder. Men verket – och framförallt plattformen – skulle ju bli en strategisk medspelare. Som av egen kraft kunde bidra till musiklivets väg mot kvalitetsutveckling. Om man väljer en väg där man återigen premierar enligt en illa balanserad smörgåsbordsmodell, där hänsyn inte tas till hur de tidigare reformerna på musikområdet slagit i landet, riskerar man snart hamna på samma ställe som Rikskonserter. Om man inte kan vara en skarp och tydlig part blir också gränsdragningen gentemot andra myndigheters arbete mycket suddig. Vem kan i dag säga att satsningarna från Kulturrådets sida eller Konstnärsnämndens sida skulle vara mindre strategiskt viktiga eller för den delen mindre strategiskt välövervägda i relation till musiklivets behov? Redan 2011 skriver Andreas Engström en intressant och kritisk artikel om Musikverkets kommunikativa ambitioner. http://www.nutidamusik.com/2011/09/grumlig-journalistik-nar-statens-musikverk-bygger-varumarke/

Så. Åter till där det började. 

 

Den här texten syftar till att lyfta frågor. Frågor som jag menar har bäring på helheten som kallas Statens Musikverk. En förlåtande attityd behöver anammas på en nivå. Det är, som jag skrev inledningsvis, ett ”nystan”. Men nu är det skarpt läge för Musik- och teaterbiblioteket. Och detta utan konsekvensanalys. Samlingarna har också – likt musiklivet i övrigt – genomlysts i olika utredningar genom åren. Omflyttningar och huvudmannaskapsförändringar har gjorts (och bearbetas förmodligen delvis fortfarande internt). Jag menar att det är en anmärkningsvärd brist på elegans att på detta sätt – och utan tydliga och hållbara strategiska förklaringar dra på sig musiklivets ilska. För den måste varit förväntad. GD:s tystnad väcker förvåning. Det kanske finns skäl till detta som jag inte förstår.  Allt nog.

Denna långa drapa handlar egentligen om en sak (som kan vara svår nog), nämligen: tydliggör idéerna!

Det är en komplex uppgift att docka en kulturarvsmyndighet (som dock är en vital del av ett levande musikliv) med idén om plattformen. För har är det inte ”bara” musiklivet utan också teaterlivet som berörs av eventuella förändringar. Förståelsen för arkivens och bibliotekens centrala roll för det som är här och nu måste finnas med som en grundläggande ingång för alla dockningsförsök. Modernisten Pierre Boulez skrev en gång en artikel där han uppmanade samtiden att göra upp med historien genom att bränna biblioteken. Det är det ju ingen som föreslår i dag, tack och lov. Men om inte delarna är uppkopplade mot helhetens strategi (och omvänt) riskerar det ändå att självantända.

 

I ena vågskålen har vi förväntningarna, hoppet och ibland frustrationen. I andra änden har verket möjlighet (och uppdraget om) att ge svar. Eller i vart fall försök till relevanta svar. Det är min läsning av situationen. Detta är verksledningens utmaning och som också är nyckeln till utveckling.

”2012 har ägnats åt en genomlysning av hela myndighetens verksamhet och åt att vidareutveckla Musikverkets hela uppdrag. Inte minst är det uppdragen vad gäller teaterns kulturarv och det digitala tillgängliggörandet av våra samlingar som kräver omprioriteringar i verksamheten och utveckling av nya samarbeten.”

ur GD:s förord, verksamhetsberättelse 2012.

 

”Musik- och teatermuseet står inför en spännande utveckling med renovering och ombyggnad av lokalerna och en ny framtoning som ska lyfta fram hela Musikverkets verksamhet. Utmanande och inspirerande.”

ur GD:s förord, verksamhetsberättelse 2012.

 

”För mig själv har året också präglats av frågeställningar kring hållbarhet och globalisering och de stora utmaningar mänskligheten står inför när det gäller övertrassering av jordens resurser. Detta kräver fantasi, kreativitet och uppfinningsrikedom och där har konsten och konstnärerna en viktig roll, något som Musikverkets fantastiska medarbetare har arbetat med på olika sätt under året.

Med ett sådant år i ryggen ser jag fram mot 2013.”

ur GD:s förord, verksamhetsberättelse 2012.

The fabulous string trio consisting of Cecilia Zilliacus, violin, Kati Raitinen, cello and Johanna Persson, viola, have been nominated for a swedish Grammy award in the classical category. The nominated CD is called ”Dedicated to” and consists of pieces written directly for the trio (and friends) by swedish composers. I am especially happy since my piece Lundi 1,2,3 for the trio and recorder player Dan Laurin is featured on the CD, that is among the last of the record company Phono Suecia’s edition.

Among the other composers featured are: Tebogo Monnakgotla, Sven David Sandström, Fredrik Hedelin and more…

Below a link to one of the many good reviews!

http://www.musicweb-international.com/classrev/2012/June12/Dedication_Zilliacus_PSCD189.htm

Så har jag blivit återinvald som medlem i Föreningen Svenska Tonsättare, efter drygt tre års bortovaro från föreningen. Skälen till varför jag gick ur föreningen är i dag överspelade och tämligen ointressanta, knutna som de var till en specifik tid och ett specifikt sammanhang. Skälen till att jag i våras återigen skickade in en ansökan känns desto mer angelägna för egen del. Förutom att jag har en ganska lång historia med föreningen – dess förbundssekreterare under åren 2001-2004, m fl förtroendeuppdrag såväl här hemma som i norden – såg jag det åter som angeläget att delta i en kollektiv diskussion kring tonsättarskapet och dess miljöer. Jag har ju sedan min tid på föreningskansliet också ägnat mig åt att i andra sammanhang spegla och ibland också aktivt stödja tonsättarna. Bland speglingarna finns Komponisterna i Sverige, en rapport som jag skrev på uppdrag av Konstnärsnämnden.  Även Orkesterutredningen, SOU 2006:34 (för vilken jag var utredningssekreterare), var, menar jag, en väsentlig spegling av läget för de svenska tonsättarna i en miljö som haft en tendens att krympa sitt innehåll i takt med att den offentliga finansieringen vuxit. Sedan: arbetet med Blåsarsymfonikerna, där jag fann det angeläget att hålla en hög profil avseende innehållet. Detta resulterade bl.a. i säsongen Skippa Helskägg där vi spelade 50/50 musik skriven av kvinnor och musik skriven av män. Sedan har jag såklart  skrivit musik under hela tiden. Så tonsättare har jag alltid varit. Nu ser jag såväl positiva som utmanande tecken. Samtidigt som det finns alltfler tonsättare och definitionerna av konstmusiken breddas, verkar tonsättarna alltjämt vara lite udda och främmande fåglar på våra institutioner. Som f.d. chef vet jag vad det vill säga att å ena sidan vara utsatt för ett politiskt intäktskrav och å andra sidan ha ambitionen att ha ett öppet och prövande förhållningssätt till konstformen. Situationen skapar i många fall en försiktighet och räddhågsenhet som riskerar att på sikt urlaka den offentliga bilden av vad konstmusiken är, eller borde vara: ett vitalt kraftfält där man kan både utmanas och uppleva skönhet. Jag hoppas att som medlem i föreningen kunna bidra med några insikter från både mitt arbete inom den kulturpolitiska sfären och från rollen som chef. Nu mer än någonsin bör man aktivt söka gemensamma strategier – mellan institutioner och konstnärer – för att skapa förutsättningar för en vitalare och mer kreativ framtid.

In two concerts, the Copenhagen Phil – together with renowned accordion player Andreas Borregaard – are presenting my concero for accordion and orchestra. Endymion, with the subtitle ”the sad but instructive tale of a moonstruck young man”, has been written in a collaborative process with the soloist Andreas Borregaard  and translator/playwrite Magnus Lindman (who also wrote the libretto for Näsflöjten, my most recent opera project). The concerto is playful verging on the humouristic, sad, dramatic and contains several breaches with the ”heroic” concerto tradition. November 2 in copenhagen – see http://www.copenhagenphil.dk/koncerter/2012/11/2/forfoereren-elskerinden-og-en-ung-mand-med-akkordeon.

Coming up next: world premiere of double concerto for Flute, Contraforte and ensemble. November 22, Arnold Schönberg Center, Vienna. Info: http://www.ensemblereconsil.com/#!what_we_do/cihc

”Robert und Clara is a striking neo-romantic work of significant emotional impact” says american site Records international!

http://www.recordsinternational.com/cd.php?cd=04N090

 

”Det är språkets hela bredd som vi måste slåss för.” Lisas ord ringde i mina öron, där jag stod och lutade mig ut över balkongen och tittade ned på sluttningen mot Kaspiska havet. Förmiddagen hade redan briserat i en kaskad av azur och turkos. Jag kände mig märkligt pigg och avslappnad. Jag borde varit trött och apatisk, efter alla dessa resor, repetitioner, tankar och känslor. En stark upplevelse av tydlig riktning hade istället tagit över mina sinnen. Jag packade hastigt ned mina saker, och då Nikolaj knackade på dörren stod jag redo för avfärd till flygplatsen. ”You made her really unhappy, you know…” Nikolaj log. ”She called me three times during the night to try and persuade me to go and wake you up!” Jag ryckte på axlarna, och Nikolaj dunkade mig konspiratoriskt/broderligt i ryggen. ”Next time, eh!?” Nu var det min tur att le. Så stor musiker han var, så var han inte särskilt perceptiv på mänsklighetens övriga områden. Jag sände en tanke till Masja. Och fick en idé. ”Nikolaj, would you like to come to Sweden with me?” ”Now?” Han bullrade till förvånat. ”In a couple of weeks. Bring your cello. I’ll pay your trip.” Han såg ännu mer förbryllad ut, men sken strax upp. ”I could use some vacation. And I don’t have any concerts scheduled for that period. What the fuck! I come! Can I bring Masja?” Nu var det min tur att dunka honom i ryggen. ”Of course you can! Book your own flights and send me the bill.” På vägen in till flygplatsen pladdrade Nikolaj självmant på om allt han ville göra i Sverige. Jag invigde honom i min plan, som han applåderade, även om han inte riktigt kunde förstå hur det skulle gå till. ”But I trust you, you crazy fuck!” I Zürich slog jag på mobilen. Den pep och surrade ilsket en lång stund efter att jag slagit in PIN-koden. Inte mindre än trettio meddelanden mottagna. Jag lyssnade av. Ungefär hälften av meddelandena stod Lasse och Göran för. Vart hade jag tagit vägen , nu är det fest var fan e du och grattis till recensionen summerade deras inlägg. Konserthusets producent men också självaste konserthuschefen var på svararen med oroliga förfrågningar om var jag befann mig och varför jag försvunnit spårlöst från banketten. Det sista meddelandet fångade mig direkt. Lisas mor. hon hade lämnat ett långt och välkommet meddelande. Det var den pusselbit jag saknat. Vilken sagolik tur! Det skulle förenkla det hela avsevärt, och nu kunde jag känna att det hela nog varit meningen från början. Då jag kom hem satte jag mig vid telefonen och ringde från min lista. Först Sture L:son, som blev överlycklig att höra min röst. Efter en stunds kohandel visade han sig dessutom vara mer än villig att gå mig till mötes, mest för att han själv befann sig i knipa. Därefter ringde jag i tur och ordning upp Göran samt mina gamla lärare Eeva-Siri och Martenot. Mitt sista samtal var till en kamrat från gymnasietiden som blivit någon sorts dataguru; den allra sista och nödvändiga länken i mitt snabbt skisserade scenario. Allt jag nu behövde göra var att plocka fram mina gamla partitur och börja arbeta.

Efter konserten på Chez Francis hade ensemblen fogats samman till en verklig enhet – inga tvivel på målet och meningen med vårt projekt hördes från någon längre. Ensemblen var helt oförberedd på reaktionerna hos publiken, trots mina och Lisas försök att i förväg försöka förklara våra tidigare upplevelser. Men också vi var förvånade. Även om vi tidigare stött på spridda starka reaktioner, så fanns det något på en gång individuellt och kollektivt över publikens gensvar. Efter konserten hade folk betett sig som på ett väckelsemöte, om än profant. Men till skillnad från väckelsemötet så fanns i hänryckningen något fokuserat, medvetet och samtidigt oförutsägbart vackert. Trots att det verkade som om vi nått samtliga i publiken, så hade alla vi talat med sin egen version och uttydning av vad som hänt. Det kollektiva bestod i att alla i någon bemärkelse gav uttryck för en vilja att göra något, skapa något eller bara berätta något. Lyssnandet tycktes ha frigjort en större kapacitet till förståelse och vilja till samtal. Konserterna på Chatelet bekräftade dessa upplevelser. De journalister som skrev i Parispressen dagarna efter vår andra konsert i operahusets foajé hittade nästan inte tillräckligt med lyriska epitet och hyllningsord. ”La nouvelle sonate!” utropade en rubrik, varunder skribenten utsåg Action Musagète till århundradets förnyare av konstmusiken; dessutom, menade han, fanns det ingen gräns för vilka positiva effekter en kontakt med denna musik kunde få – den förbrödring som han efter konserten sett prov på i publiken gav Action Musagètes musik en mystisk- etisk lyster, som recensenten hoppades skulle få en stor spridning i musikvärlden, ja, hela världen!

Själv befann jag mig i ett tillstånd av fullständig eufori, av orsaker som naturligtvis inte var helt och hållet smickrande för mig själv. Projektet, i all sin storslagenhet, hade fallit väl ut -något som både var bra för ensemblen och för den kommande Sverigeturnén. Men frågan var, om det kanske var ändå viktigare för mig med det per- sonliga erkännande som tonsättare jag genom dessa konserter fått i Parismiljön. Plötsligt ville alla träffa mig. Jag inbjöds att hålla föredrag på vartenda litet konservatorium i och runtom Paris, och jag var mer än beredd att anta varje utmaning och varje tillfälle till att exponera mig på den tidigare så slutna tonsättarparnassen.

Lisa åsåg min svälllande stolthet med milt överseende, men påpekade till slut med emfas, att det ännu återstod mycket arbete innan vi förfinat helheten till ett väl fungerande instrument för det vi ville uppnå. Hon bad mig skjuta på mina åtaganden till efter den nära förestående turnén, något jag bara motvilligt gick med på. Det kändes som om hon missunnade mig min stund i rampljuset, och vad den stunden skulle kunna ge inte bara mig, utan också projektet som helhet i förlängningen. Jag valde dock att svälja förtreten, och gjorde som hon ville. Ensemblen låste in sig ytterligare några dagar i källaren på Chez Francis för att repetera mer, men också för att analysera och smälta intrycken. Xhosa anförde vikten av att vi, som han uttryckte det, ”behöll våra huvuden nära jorden”. Därför, tyckte han, skulle vi före varje konsert göra gemensamma fysiska övningar för att öka vår egen närvaro och inte tappa fokus från musiken till förmån för våra egon. Som kommentar till detta detta yttrande gjorde Jacques några skeptiskt pruttande ljud med läpparna, men i övrigt var ensemblen med på detta. Lisa, som också var uppfylld av vad vi lyckats åstadkomma, höll flera flammande tal om det musiska språket och hotet från amuserna. Nu fanns det i ensemblen en helt annan mottaglighet än tidigare för dessa resonemang. Lisa lyckades elda dem alla till en kampanda utan like, en känsla av att vi alla tillhörde ett hemligt och heligt förbund som hade en enda uppgift: att frälsa världen från amuserna, från dem som varken vill lyssna eller kommunicera.

Dagen för ensemblens avresa närmade sig. Vi kände oss nu alla redo för det som väntade. Först konserterna som avsåg att vinna anhängare till saken. Därefter det första stora strategiska målet; mötet med de svenska kulturpolitikerna från norr till söder som samlats för att diskutera de kulturpolitiska målens exegetik. Vi hade faxat över recensionerna från Pariskonserterna till Sture L: son, som genast låtit trycka upp lappar med citat att klistra på de färdiga affischerna. ”Dätta sälljer, vettu!” sa han flåsande i luren, då jag talade med honom dagen före avresan. Allt var riggat för vårt triumftåg, och då vi alla mötte upp på Charles de Gaulle-flygplatsen var det idel kramar och hemlighetsfulla leenden. I ensemblen rådde en underbar stämning, och under hela resan växeldrog Oswalda med Xhosa i uppgiften att underhålla oss andra med vansinniga historier från New York respektive Kapstaden.Då planet tog mark på Arlanda sneglade jag i ögonvrån på Lisa. Hon såg spänd och orolig ut, men då jag tog sats för att fråga hur det var fatt vände hon sig mot mig med ett stort leende. ”Ingen fara, Adrian. Det går över.”

Från Arlanda tog vi ett inrikes plan mot slutdestinationen. Där möttes vi av Sture L:son som iförd sitt allra mest bländvita kulturförsäljarleende kom emot oss med öppna famnen. Sture lyckades först att få Oswalda att rygga tilbaka och mörkna åtskilligt i synen genom att trycka en blöt puss rakt i ögat på henne. Lisa, som såg att Sture var på väg att ge henne samma behandling, satte upp sin ena hand som stopptecken och höll den andra som tecken på att här var det handskakning som gällde. Då Sture fick syn på Xhosa, utropade han ”Givv mi fajv, mään” och steppade planlöst runt den förvånade kalimbaspelaren. Till slut satte Xhosa en hand på Stures huvud, blundade, tryckte till, och uttalade en harang full med klickljud. Det fick Sture att fullständigt tappa fattningen. Handfallen stod han och blinkade tomt mot Xhosa. Efter detta kunde både jag, Jacques och Zoltan hälsa på karln utan risk för några särskilda ritualer.

Så småningom satt vi i en buss (försedd med länsmusiken logga) på väg in till hotellet. Efter en stunds tystnad, hade Sture hämtat sig så pass att han började pladdra igen. Tydligen hade den första konserten som skulle gå av stapeln på ett näraliggande slott dagen därpå, drabbats av diverse oförutsedda händelser. Bland annat hade tydligen arrangören inte fått de affischer som Sture skickat för ”säkört fyra väckör sänn”; dessutom hade annonserna som införts i lokalpressen råkat visa fel datum för konserten. Men Sture hoppades att vi inte skulle bli alltför besvikna över om det inte kom så mycket folk första konserten. ”Dässutôm äre ju änndå alltid svårt att säjja när det gäller kônstmusik. En vet allri om fôlk kômmer. Ja ska ta lokålradion iddà så kanskö dä går å trumma ihopa littö fôlk till imôrrôn. ” Då han släppte av oss på hotellet, stack han en rulle affischer i handen på Lisa och sa ”sätt upp dässa på hotällät. En vet allri. Ja hämtar er klocka fyra imôrrn.” Lätt molokna över dessa besked, och med känslan av att inte vara särskilt högt prioriterade på länsmusikens dagordning, checkade vi in på hotellet som osade mellansvensk efterkrigsinredning och tristess. I foajén hängde affischer med bilder på dansband iklädda glansiga skjortor och likadana leenden som Sture L:sons. Utanför hotellet låg gatorna tomma. Receptionisten vek undan med blicken då Xhosa talade med henne. ”Home, sweet home” suckade Lisa, som om hon uppfattat min besvikelse över att Sverige fortfarande var Sverige. Action Musagètes triumftåg genom Svea rike kunde börja…

Vid frukosten kunde vi i lokaltidningen se en bild på ensemblen, med texten: ”AUKTION PÅ SLOTTET kl 19.00”. Trots att rubriken inte berättade om en konsert, och trots att de inte ens fått ensemblenamnet rätt, så hade ju i allafall klockslaget prickats in. Sture hämtade oss i länsmusikbussen, och medan vi stuvade in instrumenten i bagageutrymmet, beklagade han sig över lokalpressens oförmåga att läsa innantill. ”Män, man vet allri. Auktioner drar hälvättes myckö fôlk i trakta, så ni kanske får än sketstor publik!”

Han hade rätt. Halv sju var spegelsalen på slottet fylld till bredden. Vid ingången stod Sture och sålde biljetter som aldrig förr. Till och med där vi stod och kikade ut bakom ett rött sammetsdraperi kunde man höra hans röst skära genom sorlet. ”Jajjamännsann. Hunnrafämti spänn för unnerhållnings(host) aktion…sôm hettat!” Ett sus gick genom församlingen då Xhosa till slut steg fram för att påbörja ”sinnesvärmningen”. Han började tala på engelska på sitt vanliga lågmälda sätt. ”Högre!” skrek någon, tätt åtföljd av ett vilt hyssjande från ett gäng damer på första stolsraden. Och på något vis lyckades Xhosa med konststycket att få med sig en tvåhundrahövdad auktionspublik i uppvärmningen. När sedan hela ensemblen började spela infann sig samma höga grad av koncentration som i Paris. Tystnaden efteråt var om möjligt ännu längre och på något sätt större än den som inträtt efter konserterna på Châtelet och Chez Francis. Formen för publikreaktionerna var dock helt annorlunda. Först en kom en försiktig liten applåd, som långsamt tilltog i styrka. Sedan ett sorl som åtföljdes av stolskrap och fotstamp, och innan vi visste ordet av hade en kö bildats framför oss. Publiken började defilera framför oss; den förste jag mötte var en man i sextiårsåldern med keps och en rejäl pris snus hängande ur munnen. Han fattade mina händer, tittade mig djupt i ögonen och sa med darrrande röst: ”Ja, jävvlar…” Sedan gick han sin väg. På ungefär samma sätt pågick det därefter i den dryga timmas tid det tog för resten av publiken att tacka, ta i hand och ge sin personliga kommentar, på ungefär samma vis som så ofta sker på kyrkbacken efter ett bröllop.

Sture var utom sig av upprymdhet. ”Fatta hur jävvla bra ni ä! Dätta blir succé, dätta!” De följande nitton konserterna gick enligt ungefär samma schema. De flesta var dåligt annonserade, men på något underligt sätt dök det upp publik. Efter ett antal konserter började vi också känna igen enstaka ansikten från tidigare konserter. Lokalpressen dök upp och gjorde reportage om den märkliga ”gruppen” som gjorde övningar med publiken och fick förhärdade grishandlarhjärtan att smälta. Alla spelade på sitt yttersta, och Lisa utvecklades till att bli konserternas naturliga mittpunkt och energicentrum.

Det kändes som om vi äntligen behärskade uttrycksmedlen och hade satt bollen i rullning. Min egen tveksamhet var nu borta. Mina mondäna drömmar om föreläsningsserier på Paris institutioner kändes nu bara som en pinsamhet, en pojkdröm att bortse ifrån. Det här var det verkliga livet. Det musiska språket i sin fulla kraft. Resten av ensemblen delade min glädje. Till och med den tillknäppte Zoltan kostade på sig att sjunga ungerska folkvisor för oss i bussen mellan konsertställena och kramade spontant om Oswalda efter en särkilt lyckad konsert. Den enda som inte följde med i lyckoruset var Lisa. Hon blev tvärtom mer och mer sluten, alltmer tystlåten. Då jag försökte prata med henne kom svaren först efter en lång stunds lirkande. Jag förstod att det var konserten för kultturpolitikerna som oroade henne. För henne var den själva målet; det som skulle avgöra projektets framtid. Vilka skulle inte konsekvenserna bli om vi lyckades påverka dessa makthavare till att på riktigt och med fullt allvar själva kämpa för det musiska förhållningssättet, lyssnandet och kommunikationen?

Så kom då till slut dagen för den sista konserten. Det var en särskilt snömoddig dag i mars som vi anlände till Stadshotellet i Skövde, där konferensen skulle äga rum. Från vårt rum kunde vi skymta tågstationen, beige och ganska lik andra tågstationer. Gatorna utanför var ungefär lika tomma som på de andra orterna vi besökt under vår turné. Lisas tystlåtenhet hade nu förbytts i en irritabel rastlöshet. Eftersom vi alla var införstådda med att det var nu det gällde, hade vi dagarna närmast före lagt in extra repetitioner förutom konserterna. Programmet vi skulle spela för kulturpolitikerna var inte så olikt det vi spelat tidigare under turnén, men innehöll ändå en hel del nytt material. Det nya var sådant jag bedömde som särskilt aggressivt och verksamt just på människor som förlorat kontakten med det musiska. Sekvensernas inledning var dessutom koncipierade så att de skulle slå ut försvarsmekanismerna hos amuserna genom att bekräfta på det behov av distans som de behöver för att kunna koppla av och ta emot någon som helst information. Det betydde att vi skulle inleda med helt ofarligt och lätt igenkännbart material, av närmast fadd natur, så att de öppnade sina sinnen tillräckligt för att vi skulle kunna slå in en kil av musiskt medvetande. Sådan var planen. Vi hade sett hur väl vårt första program fungerat. Men vi föreställde oss nu att vi hade att göra med särkilt förhärdade människor, och detta gjorde framförallt Lisa skräcksla- gen. För vi hade ju inte tidigare försökt rikta publikens upplevelser. Tvärtom hade det individuella i reaktionsmönstrena varit en stor glädje och en del av det vi önskat. En tankens och upplevelsens mångfald. Men nu handlade det om att använda materialet i retorisk bemärkelse; att övertala och övertyga på det mest intrikat subtila vis vi kunnat föreställa oss. De kulturpolitiker vi skulle spela för befann sig på alla nivåer; riks-, regional- och kommunal. Även ledamöterna i riksdagens kulturutskott skulle närvara – Sture L:son påstod att självaste kulturministern skulle hålla inledningsanförandet. Och nu, efter turnén som i hela ensemblens ögon tycktes ha lett i bevis de teorier jag och Lisa utarbetat kring det musiska språket, så hade denna sista konsert blivit ett extremt viktigt prov för hela ensemblen. Om vi lyckades, kändes det som om vi skulle kunna gå hur långt som helst med projektet och dess idé. Kanske skulle verkligen fler ensembler som vår kunna bildas, som Lisa drömde om. Kanske att vi faktiskt skulle kunna utgöra en verklig skillnad. Åstadkomma en förändring. . Även den ständigt skeptiske Jacques tycktes uppfylld av det förestående mästarprovet. Timmarna före konserten satt han och övade frenetiskt inne på sitt rum, ett tydligt tecken på att han berörts på djupet av vår stora uppgift. I normala fall plockade han inte upp instrumentet förrän det var dags att gå in på scenen.

En timme före konserten samlades vi i det lilla rum vi tilldelats som loge. Idag behövde vi inga övningar för att hitta ödmjukheten och fokus. Alla var närvarande, i mer än en bemärkelse. Vi satt därför i tystnad och betraktade varandra och lyssnade på de ljud som omgav oss. Utanför öppnades banketten och vi kunde höra brottstycken av kulturministerns öppningsanförande. ”Vad roligt att se så många kulturbärare här idag!” Jätteapplåd från auditoriet. ”Jag ska hålla mig mycket kort. Vi är alla hungriga och sugna på att umgås – vi har dessutom en konsert på programmet som ska gå av stapeln före middagen.” Hörbara suckar från de församlade. ” Men alltnog: kultur är viktigt. Kultur är som luft och vatten. Utan kultur stannar Sverige!” Artiga applåder. ”Låt denna konferens bli en kul tur; det är er tur att ha kul!” Ytterligare applåder. Ansträngda skratt. ”I ert dagliga arbete träffar ni och jag konstnärer, artister och institutionsföreträdare. Alla vill de ha mer pengar. Mer och mer. Och lite till.” Igenkännande fniss.” Även om dessa möten tenderar att bli förutsägbara och tjatiga så är behoven också mycket stora, det måste vi medge. Men vi hamnar i kläm, inte sant? Vi som är satta att handlägga de kulturella medlen har ju bara smulor att fördela! Detta gäller er på kommunerna likaväl som mig, som sitter i regeringen! Finansdepartementet är mycket oförstående inför mina äskanden, som bygger på min analys av läget bland de fria konstnärerna och institutionerna. Detta trots att de totala anslagen för kulturen är att betrakta som felräkningspengar för finansdepartementet!” Mummel i publiken.” Vi kan konstatera att det i framtiden kommer att bli ett ännu kärvare ekonomiskt läge för kulturen och dess utövare- men också för oss, kulturens fanbärare. Därför har vi samlats här; för att tänka fritt och kreativt kring våra visioner, oavsett på vilken nivå vi befinner oss. Kan vi få pengarna att räcka längre, även om de krymper? Hur argumenterar vi för kulturen och för oss själva inför våra politikerkolleger? Tanken är att vi i första hand ska inspirera varandra, dela med oss av våra idéer och erfarenheter. I morgon kväll är det meningen att grupperna ska lämna sina rapporter till mina departementsmedarbetare. Detta ska sedan utgöra underlag för en rapport som jag hoppas ska bidra till att höja respekten för vårt viktiga arbete!” Stora applåder.”Nu är det snart mat. Låt er väl smaka. Men först ska vi få höra lite sång och musik, framförd av en ung mångkulturell grupp som haft stora framgångar internationellt. Låt mig presentera…(kulturministern bläddrade i sina papper) gruppen…Action Musagète!” Spridda applåder.

Medan vi steg in på den tillfälliga scen som byggts upp i hotellets matsal, tog samtalen vid långborden fart. Ingen tog notis om Xhosas försök att äska tystnad. Xhosa vände sig efter ett par minuter om mot oss och gestikulerade ivrigt till tecken på att vi skulle börja spela. Vi satte igång. Och redan under de första takterna tystnade salen. Vi log mot varandra. Det fungerade. Alla spelade på sin yttersta förmåga; aldrig hade de sensuella partierna varit mer fulla av musisk beröring, aldrig hade musikens smärtpunkter skapat ljuvare revor i vardagsmönstren. Alla i ensemblen skickade ut sin musik direkt till lyssnarna, växlingarna mellan det kollektiva och det individuella musikaliska fokuset hade aldrig varit smidigare eller skönare. Flankerad av Jacques och Oswalda, stod Lisa som ett magiskt vackert centrum och spelade med en närvaro som inte ens jag hade känt tidigare. Ensemblen blev till en enda pulserande organism som kameleontiskt ändrade sig efter energierna i salen. Under den avlutande kulminationen, var vi alla redan på bristningsgränsen. Xhosa stod på knä och spelade för sitt liv; Zoltans fingrar vitnade av ansträngningen. Jacques och Oswalda lutade sig mot varandra i en sublimt dissonerande men änglalik duett. Marie France och Lisa förenades i ett stråkrörelsemönster som skapade en närmast metafysisk genklang i rummet. Och så slut. Tystnaden kom. Den längsta tystnad vi dittills upplevat lägrade sig över oss efter slutklangen. Vi slöt våra ögon. Det hade gått säkert fem minuter innan någon i publiken harklade sig. Vi öppnade våra ögon och tittade ut. I publikens blickar kunde vi bara avläsa förvirring. Någon applåderade ensamt och förstrött. På golvet längst bort mot salsdörrarna såg jag Sture L:son ligga avsvimmad. Annars inga synbara reaktioner. Vi tittade på varandra och försökte oss till slut på en gemensam bugning mot publiken. Spridda applåder och mer förvånade blickar. Efter ytterligare en stunds tystnad klev vi av scenen. På vägen ut till logen hörde vi någon ta mikrofonen och säga ”Ööhh…ja…vi tackar för detta korta intermezzo. L’art pour l’art, minsann! Nu är det dags för maten. Kan någon hjälpa herrn längst bak?” Sorlet steg så fort mannen slutat prata. Servitörer svärmade in genom salsdörrarna, lastade med överfulla silverfat. I logen efteråt var stämningen tryckt. Jag förstod ingenting. Hade jag kalkylerat så fel? Det verkade ju som om vår musik hade lämnat kulturpolitikerna fullständigt oberörda. Mannen med mikrofonen hade till och med refererat till konserten som ”kort”. Vi hade spelat i säkert en timmas tid. Jacques, Xhosa och de andra plockade med sina instrument utan att titta på varandra eller prata. Lisa satt med violinen i knät och grät tyst. Tårarna vällde tungt fram bakom hennes ögonlock. ”Adrian, det är för sent. Amuserna är onåbara.” Jag försökte säga att det säkert varit mitt fel, att jag inte rätt hade förstått de här specifika sekvensernas egenskaper då de spelades för empatistörda amuser. ”De är onåbara.” Lisa lade ner fiolen och stråken i lådan. ”Onåbara. Jag måste gå, Adrian.” Lisa gick fram och kysste mig länge. ”Vart ska du?” ”Till rummet. Vi ses senare.” Hon gick. Jag dunsade tungt ned på en stol. Eftersom turnén nu var slut skulle de resa hem till Paris dagen därpå i väntan på nya konserter. Men nu kändes det som om vi aldrig mer skulle ses. Vi hade misslyckats med vårt uppdrag. Ensemblen troppade av. Xhosa, Jacques, Oswalda, Zoltan och Marie France. Alla såg de slagna ut; utstrålade hopplöshet. I tystnad kramade vi om varandra innan vi skildes åt. Jag satt kvar en lång stund i logen och lyssnade till det tilltagande glammet i salen. Då jag kom tillbaka till hotellrummet var Lisa inte där. Jag letade genom hela hotellet. Ingen Lisa. Sprang ut i staden och letade. Borta. Ryckte i de stängda portarna till S:t Helena kyrka, letade på alla platser i staden som hennes sinnesstämning möjligen skulle kunnat föra henne till. Jag sprang till och med in på det nattöppna McDonalds och letade, trots att jag visste att hon aldrig skulle sätta sin fot där. Förkrossad återvände jag efter flera timmars letande till hotellrummet med en vag förhoppning att hon skulle ha återvänt efter en långpromenad, men rummet var tomt. Jag stannade uppe hela natten. Då hon fortfarande inte dykt upp ringde jag polisen och sjukhuset. Ingen hade några nyheter, men jag lovades vänligt att bli uppringd om några upplysningar eventuellt skulle komma in. Inte heller Lisas mor hade hört något. Jag stod i hotellfoajén och tog farväl, då Sture L:son, rödögd och stinkande av gammal fylla kom med bussen för att köra ensemblen till flygplatsen. Sture drog mig åt sidan. ”Du ska se att ho kômmer te rätta. Tjäjer ä ju littö känslia sådär. Män du…vafan hände igår äjentlien? I spela såre svartna för ögena på mä. Män däppartömäntet sa att ni bara stod där i fäm menutör mol tösta. Ärä ja som blett galön? Jaja. Di var nöjda jallafall. ”Föredömligt kôrt” sa di. pängarna ä på väg. Vi hörs Adrian, va? Nya proschäkt, nya turnéer, va?!” Och så körde de iväg.

Ett år senare var Lisa fortfarande försvunnen. I alla fall ur mitt liv. Genom hennes mor hade jag, någon vecka efter hennes försvinnande i Skövde, fått ett meddelande, där Lisa bad mig att inte vara orolig, att inte leta. Jag hade för hennes räkning sagt upp lägenheten i Paris och bett vännerna i den nu upplösta ensemblen magasinera möblerna, mina skisser och Lisas noter. Tomrummet efter Lisa var oerhört. Trots detta, eller kanske just på grund av detta tomrum, hade jag försökt att snabbt bygga upp ett nytt liv i Sverige. Jag fick ganska snabbt tag på en andrahandsetta i Stockholm, som hyrdes ut av en kompis från grundskoletiden. Frenetiskt deltog jag i musiklivet, skrev kammarmusik, skrev arga debattartiklar om det svenska kulturklimatet. På kort tid byggde jag upp ett visst anseende bland musiker- och tonsättarkolleger, och började få förtroendeuppdrag i kulturpolitiska påtryckargrupper av olika slag. Jag deltog i uppvaktningar, skrev remissvar, paneldebatterade. I all denna verksamhet fanns det ingen plats för det musiska språket eller den känslighet inför de mänskliga uttrycken och receptiviteten som åtföljt vårt arbete. Jag stängde helt enkelt av den delen av mitt liv. Ibland funderade jag över vad som hade gått så fel. Varför hade Sture varit den enda som reagerat? Dessutom hade ju Sture sagt att de andra inte ens märkt att vi spelat . Hade jag av misstag hittat en sammanställning av sekvenser som skapade en tidslig/upplevelsemässig minneslucka? Men för det mesta lyckades jag gömma undan funderingarna och begrava dem i sena nattsittningar med överförfriskade tonsättarkolleger.

Det var lätt för mig att, trots hennes förklädnad, identifiera Lisa då hon två år efter händelserna i Skövde skred in i Akademiens ledamotssal. Hennes ansikte som skymtade under huvan var avmagrat, men fortfarande bländande vackert. jag vill resa på mig och springa fram till henne, omfamna henne, kyssa henne. Men något höll mig kvar. Jag förstod att hon ordnat denna konsert av en anledning. Hon ville ha revansch. Jag tog aldrig upp mina öronproppar, som nu var en ständig följeslagare på konserter. Det hon gjorde kommer aldrig att lämna mig. Hon hade förädlat och vässat allt mitt arbete, till den grad att så fort hon börjat spela, så skrek mitt huvud av återklanger och ohörda ljud. Folk omkring mig började svimma. Kulturministern blev allt blekare. Jag fick täta attacker, som tycktes helt annorlunda än mina vanliga – de här slog inte ut mig, de var energigivande. Jag grät och skrattade om vartannat. Omkring mig ökade kaoset i takt med Lisas virvlande spel. Plötsligt small ett skott av. Det ringde i öronen av smällen, sedan blev allt tyst. Dödstyst. Två män med öronsnäckor rusade vingligt fram till Lisa, som nu låg skjuten på golvet. Fiolen låg en meter ifrån henne. Huvan hade glidit av i fallet. Hon blödde ur mungipan. Snabbt grabbade de två männen tag i hennes livlösa kropp och sprang mot utgången; två andra tog hand om kulturministern. Innan någon hade hunnit resa sig, hade både Lisa och ministern förts från platsen.

Händelsen tystades ned. Genom modern fick jag veta att Lisa överlevt, men spärrats in på obestämd tid på en anstalt med hög säkerhet någonstans i mellanSverige. Var ville hon inte berätta. Besök var ändå tills vidare förbjudna. Kulturministern sades vara konvalescent efter ett benbrott under en fjällsemester. Då ministern var åter på den politiska scenen, började märkliga uttalanden komma. Kulturministern började aggressivt verka för att reformera skolan och började öppet anklaga den övriga regeringen för att undanhålla folket dess berättigade möjligheter till utveckling genom konsten. Efter en månad aviserades kulturministerns avgång. Allt återgick till det normala. Små sidoeffekter kunde märkas, vars orsaker kunde spåras till dem som närvarat vid konserten på Akademien. Kulturekonomen häktades ett senare år för grov förskingring. Inför kamerorna skrek han att han skickat pengarna till ”stora musiker” – vilka tänkte han inte avslöja, och pengarna gick inte att spåra. Men, med undantag för denna och liknande anomalier i det svenska kulturlivet, nådde aldrig Lisas sista soloattack pressen eller offentligheten. Jag återgick till min verksamhet. Då och då hörde jag av mig till Lisas mor för att höra efter om hon fått några livstecken från Lisa. Men eftersom så aldrig var fallet, upphörde jag med tiden att ringa. Också mina försök att på egen hand ta rätt på var Lisa satt intagen misslyckades. Jag kopplades alltid vidare till någon, som med hänvisning till rikets säkerhet bad mig upphöra med mina efterforskningar. Mitt liv gick vidare, men med ett stort hål i själen. Allt jag komponerade, alla konserter jag var med om – allt påminde mig om att Lisa tagits bort från mig. Gradvis började jag också förfalla inombords. På något vis kändes det som om jag använde min känslighet för att manipulera min omgivning – för hur kunde man annars förklara att allt gick så lätt? Det gick nämligen bra för mig. Inte så att jag var allmänt känd eller folkkär -nej, något sådant var inte möjligt för en tonsättare längre i Sverige, och hade inte varit sedan Stenhammars tid. Men uppdragen kom i jämn ström. Där fanns trots allt en liten krets av människor som följde mitt arbete och uppskattade det, kanske till och med förstod det. Det kändes som om jag verkade i ett verkligt sammanhang. Litet men sant. Men den stora energin hade försvunnit med Lisa. Att fortsätta arbetet med det musiska språket utan henne var otänkbart. Jag var dömd att tröska på som en hantverkare i konstens tjänst, berövad min musa. Och långsamt, i hennes frånvaro, förändrades mitt medvetande . Hennes typologi -eller metaforiska världsanalys- som indelade världen i muser och amuser började alltmer kännas problematisk. Ju mer jag tänkte på det, desto mer verkade det som om vi hade utgått från felaktiga grunder i vårt sökande efter medel att påverka vår omvärld. Visst såg världsläget hopplöst ut. Och visst kunde man i frånvaron av det musiska tolkningsföreträdet se orsakerna till såväl krig som vanlig simpel intolerans.Men jag kände mig nu mycket långt ifrån övertygelsen om att det verkligen var meningen att musiken skulle användas till att vrida världen rätt. För musiken hade helt klart makt att förändra människor, det såg jag själv dagligen exempel på. Till och med ”forskningen”, denna abstrakta samhällsentitet, hade fått upp intresset för musikens makt att stimulera kreativitet och förståelse i olika terapiformer. En dag skulle ”forskningen” kanske av sig själv snubbla över supersekvenserna och konsekvenserna skulle då kunna bli fantastiska för mänskligheten – eller katastrofala. För var det inte att smutsa ned och förstöra möjligheten av ett högre språk genom att använda musiken som medel och inte som mål? Eller hade vårt sätt att använda musiken varit det enda riktiga – att söka upp vårt vetandes yttersta gränser och försöka påverka perceptionen hos publiken och därmed på sikt förändra vår omvärld?

Det hade legat något fruktansvärt högmodigt i vårt förhållningssätt. Men också något uppfriskande, vitalt och sant. Jag visste ingenting längre. Hur jag än resonerade fram och tillbaka, fick jag inte fatt i det etiskt och moraliskt rätta svaret på mina frågor. Och långsamt sjönk jag in i en självbespeglande bitterhet där jag växlade mellan att anklaga Lisa för att ha övergivit mig och mig själv för att ha övergivit henne och saken. Mitt tonsättarliv upprätthöll jag genom att skapa återklanger av klanger från det renodlade musiska språk vi skapat i Action Musagète. En långsam filtrering av materialet för att hålla reaktionerna under kontroll. Mina anfall återkom nu med allt kortare intervall. Men den drönartillvaro som avgränsade tiden mellan anfallen och mitt komponerande var fylld av drömmar om tiden med Lisa. Jag lyssnade fortfarande på kassettbanden, också medan jag komponerade. Dessa minnen från den lyckliga tiden, blev allt viktigare ju längre tid som förflutit. Då jag inte komponerade stängde jag in mig i hörlurarna med den musik jag och Lisa båda hade älskat; Ravel, Schumann, Strauss, Bach och till och med Boulez. Var sorgen över vårt misslyckande så stor att hon inte kunde dela den med mig? För ett misslyckande hade det varit. Även hennes uppdykande på Musikaliska Akademien var mer som en kraftfullt intensiv dödsryckning för våra idéer, trots att det tycktes som om hon lyckats föra dem ett steg vidare.

Men det liv jag levde nu var inte längre ett liv. Jag måste välja. Detta val var det jag hade skjutit framför mig i takt med att jag stegvis själv blivit mer och mer lik en amusisk människa, acceptqerande omgivningens spelregler, anpassande mig, begränsande mitt tänkande.

Nu visste jag till slut. Det var dags nu efter dessa år av mentalt vacuum. Äntligen.

~

Vi var tillbaka på Rue Bichat efter julhelgen. Sittande i januariblåsten på en liten bänk invid en av slussarna på Canal Saint Martin, redogjorde Lisa för sina framsteg i att skapa konserttillfällen för ensemblen. Hon hade haft personliga möten med flera programansvariga för flera av de stora musikinstitutionerna i Paris och faktiskt fått napp på ett ställe. Châteletoperan hade på grund av sjukdom fått en veckas lucka i sitt foajéprogram, som de med glädje överlät åt Action Musagète att fylla. Inget gage och inga annonser, men enligt Lisa skulle det gå att få dit publik ändå. Vi fick betrakta det som en offentlig repetition och se till att det kom press. Om vi fick recensenter att nappa, kanske det kunde lossna lite för framtida engagemang. Jag försökte hålla tyst om mina planer. Men efter en stunds babblande om släkt och vänner jag träffat hemma i Sverige, däribland Lisas mamma, kunde jag inte hålla mig. Jag var tvungen att berätta om Länsmusiken. Jag hade haft ett möte med Sture L: son på ett konditori i Stockholm. Han hade först inte kunnat lova något som helst, men vi skulle definitivt bli med i utbudskatalogen. Mina femton budgeterade konserter drog han ned till fem, eftersom han menade att ”oavsätt hur möe vi säljör, så räcket intö subbväntionerna”. Men efter att ha sneglat på ensemblebilderna och lyssnat till vad jag hade att säga om musiken ( jag delgav honom en mycket tillrättalagd version av vad vi sysslade med, med många ord som”gränsöverskridande” och ”världsmusik” insprängda i resonemanget), slog han plötsligt näven i bordet. ”Dätta händer allri. Män nu gör ja’rä! Ja’ har fått lôss utväcklingpänningar från rägionön. Vi har inte vetat va vi skulle göre utå dåm. Skrev änn ansökan sôm va’ littö lufti’ mä sanninga, sörrö. Män dätta blir ju pärfäkt. Hur många naschonaliteter hade du mä i angsamböln saddu? Tre, fyra? Åsså littö fôlkmusik å kônstmusik å jass. Å änna negur! Å dragspel! Fan vettö!” Sture L:son hade rest sig upp så häftigt att han välte ut sin macchiato över byxorna. ”I får tjugö helsubbvänschoneradö konsärör på schlôtt å härräsätön i rägionön, sän avschlutar I mä att spela för kulturpolitikeras konferangs på Schövdö stasshotäll! Ta mäj i hann på dätta, Adrian!”

Lisa jublade.Vi skulle ha två månader av förberedelser på oss. Sedan en vecka på Châtelet och därefter en månadslång turné i Länsmusikens regi. Men det Lisa gladde sig mest åt, var det faktum att vi skulle få spela för kulturpolitikerna.”Då har vi nästan trettio konserter på oss att förfina vårt framförande innan vi slår till med full kraft mot amuserna.” Jag skruvade bekymrat på mig. ”Men Lisa…hur vet man att alla dessa kulturpolitiker är amuser?” Hon begravde huvudet i sina händer.”Men åååååh!!! Man blir ju inte politiker utan att gå med på det amusiska spelets regler. Politik är inte att vilja, det är att upphöra att sträva. Det hajar du väl!?” Återigen skymtade desperationen i Lisas röst. Den desperation som drev henne till omvärldsanalyser som jag i hemlighet uppfattade som förenklingar. På ett metaforiskt plan hade jag inga som helst problem att omfatta bilden av kampen mellan de musiska och amusiska människorna. Och bevisligen hade vi ju hittat en verklig och pulserande musikspråklig åder, som uppenbart påverkade människor på ett mycket ovanligt sätt. Men något i Lisas ton, hennes brinnande aggressiva hållning gjorde mig orolig. Det var skillnad på att skämta om ett musiskt maktövertagande och att faktiskt tro att det skulle vara en realistisk väg. Min ibland manifesterade osäkerhet (som Lisa helt säkert registrerade och ibland också kommenterade) till trots, undvek vi att beröra ämnet på djupet. Vi kände nog båda instinktivt att det hotade vår närhet till varandra. Sanningen var nog att vår i grunden olika hållning, våra skilda drivkrafter, redan fått kommunikationen att halta. Men det hindrade inte oss båda från att bortse från detta faktum. Att hitta tillbaka till den känsla av absolut kommunikation vi upplevat under vår första tid tillsammans tycktes ha blivit den gemensamma energi som band oss samman. Och den här vinterdagen i det gråråa Paris fanns det ändå så mycket att glädjas åt; så mycket att dessa våra skillnader kändes som preciösa futtigheter – något att bara ruska av sig. Vi ringde på kvällen runt till ensemblemedlemmarna, som utan undantag -och med entusiasm- accepterade det nya, intensivare repschema jag och Lisa föreslog. Den natten var det som att vara tillbaka i Wien; återigen andades vi i samma puls, lyssnande och lekande. De få återstående dagarna av ledigheten kunde vi frossa i gemensamhet. Arm i arm gick vi för att köpa morgonbrödet på boulangeriet, vi spelade kammarmusik ihop, promenerade oss genom Paris utspretade stadskärna, arrondissement för arrondissement. Allt vi företog oss gjorde vi tillsammans och allt badade i det mångfärgade skimmer vi kände igen från den första tiden . Symbiosen var tillfälligt återupprättad.

Den sista veckans repetitioner avslutades med att vi, som tack för lånet av lokal, spelade en konsert för stamgäster och inbjudna på Chez Francis. Vi passade på att prova det ena av våra två program; det som var avsett att öppna öronen och sinnena för det musiska språket och dess möjligheter. Eftersom vi tidigt under våra diskussioner kring utformningen av programmen, hade insett vikten av att redan från början etablera en sorts förhöjd närvaro hos de lyssnande, fick Xhosa inleda med det han kallade för en ”sinnesvärmning”. Han kommenderade upp publiken i stående och bad dem, med låg och långsam röst, blunda. ”Anslut era fötter till marken. Andas. Känn hur ni är förenade mellan er själva och jorden. Andas. Låt tanken långsamt vandra uppför anklarna, knäna och låren. Andas. Känn hur armarna hänger fritt. Andas. Bålen, magen, axlarna och huvudet i balans. Andas. Ta nu in ljuden omkring er. Lyssna efter bordsgrannens ljud, efter hans andning. Lyssna på livet omkring er, trafiken utanför. Andas. Öppna nu ögonen långsamt . Sitt eller stå som ni önskar. Välkomna.” Vid dessa ord, som åtföljdes av applåder från restauranggästerna, bugade sig hela ensemblen djupt mot publiken. Då Action Musagète långsamt reste sig igen, hade alla i ensemblen omärkligt plockat upp varsitt rytminstrument. Musiken rann ut över publiken. Konserten/föreställningen var utformad så att den gradvis förde publiken in i allt hetare miljöer, likt ett musikaliskt romerskt bad. Xhosa fick inledningsvis leda ensemblen i de sekvenser som gick under samlingsbeteckningen ”repetitiva och rituella”. En kraftigt markerad puls spelades fram och splittrades gradvis upp, omvandlades till små rytmiska celler som endast försiktigt närmade sig de komplexa sammanhangen. Detta var basen. Tidens utmätande och uppstyckande. Lång och kort tid. Därefter leddes musiken gradvis in i de ”rumsskapande/klangliga” sekvenserna. Fortfarande fördes publiken mjukt och förföriskt in i olika stadier av lyssning. Vackra, dunkla eller skira klangrum uppstod liksom omärkligt; instrumenterat på ett sådant sätt att man ibland inte visste vilket eller vilka instrument som spelade. Ett till synes aldrig avstannande och skiftande färgspektrum

Från min position vid pianot och Zoltan, där jag hade den kombinerade uppgiften att vända blad och att ibland dirigera mer komplexa partier, kunde jag glimtvis uppfatta de förändringar som publiken vi matborden genomgick. Det strömmade en stark energi från auditoriet – under de två första formdelarna av konserten gick de från dansant upprymdhet till intensiv uppmärksamhet. Inget slamrande med bestick. Inga klirrande glas. Bara ögon, intensivt fästade på obestämda punkter i rummet, som om de försökte se tonerna, rytmerna och klangerna. Jacques började plötsligt attackera sitt accordéon med en helt oförberedd frenesi, tecknet på att den avslutande formdelen hade inletts – de ”artikulativt språkliga” sekvensernas formdel. Med ens lösgjorde sig de olika instrumentens röster ur det som fram till dess varit en kollektiv rörelse. De tidigare presenterade musikaliska elementen var fortfarande närvarande, men ilade nu förbi i ett allt mer stegrande tempo. Nya element lades till hela tiden, Lisa sjöng till sin fiol, Marie France eldade på sin cello, Xhosa växlade mellan kalimban, sin marimba och sina trummor, Zoltan var en enda vågrörelse över sitt piano, Oswalda spelade än smeksamt, än hackigt och kaotiskt. Så fort tempot tycktes stegra sig, så saktade det plötsligt av. Trots de snabba skiftningarna, de hastiga färgbytena, kunde man som i en långsamt cirklande rörelse uppfatta att helheten rörde sig mot ett klimax. Och plötsligt var det över. Musiken försvann och lämnade bara Lisas violin hängande på ett fyrstruket A, som bara kunde uppfattas först då efterklangen av det våldsamma crescendot hade lagt sig. I tystnaden efteråt blundade vi alla i ensemblen, som på outsagd överenskommelse. Svettiga, trötta och med dunkande hjärtan stod vi där. Länge.

Och så kom det. Folk skrek, applåderade, sprang fram och började likt en fotbollspublik slita tag i oss. Xhosa bars flera varv i gullstol runt lokalen.

”Merde, jag har aldrig upplevt musik på det här sättet!”

”Jag känner att jag vill göra något! Jag vill skapa!”

”Jag älskar dig, Yvonne!”

Folk ropade ut sina innersta önskningar, krävde att få prata om vad de upplevt, de begärde förklaringar till varför de inte fått vara med om något liknande tidigare. Som en spegling av musiken blev resten av aftonen ett rus av diskussioner och utlevelser. Francis ropade med bölande röst över kakofonin av reaktioner att han bjöd alla på vad de ville ha att dricka. Först framemot femsnåret på morgonen kunde Francis äntligen stänga restaurangen, och ensemble Action Musagète kunde till slut få sin välförtjänta sömn, efter sin stora debut på den lilla restaurangen.

~

La Coupole, legendariskt brasserie fullt med målningar av berömda konstnärer, var fjärran från det kulturcentrum dess rykte gjorde anspråk på att vara. Nu var det mest turister som frekventerade stället, men det ägde trots detta fortfarande en sorts 30- talscharm. Josephine Bakers ande kunde med lite god vilja frammanas i tobaksröken. Alla sällskap som valt att boka in en kväll på La Coupole, fick vid entrén en kölapp med ett tonsättarnamn på. Istället för nummer ropades alltså ”Rossini” eller ”Beethoven” ut av en kypare med ansenliga röstresurser då bordet blivit ledigt. Jag och Lisa, som anlänt i god tid, hade just hunnit beställa in varsin öl i baren då kyparen skrek ut ”Stravinskij” – vår tonsättare. Den frackklädde mannen nickade nådigt som tecken på att ölen fick följa med oss till bordet. Lisa hade uppenbara svårigheter med att inte avslöja vad det var för några människor jag skulle få träffa. Hon fingrade på servetten, kliade sig i håret och såg sig omkring hela tiden. Först en kvart efter åtta, dök de första medlemmarna upp. En rågblond fransyska med smala ögon kom tillsammans med en svarthårig och hålögd yngling i blekgul halmhatt. Lisa presenterade dem för mig som Marie-France och Zoltan. Marie-France hade varit cellist i Drudenfuss, men likt Lisa belutat sig för att hoppa av till förmån för andra projekt. Ungraren Zoltan var, deklarerade Marie-France, en av de bästa pianister hon någonsin spelat med. Själv sa inte Zoltan ett knäpp; han emottog Marie-Frances omdöme med ett höjt ögonbryn. Han satt sedan vid bordet och masserade sina långa fingrar med utstuderad långsamhet, medan han noggrant iakttog oss andra. Marie-France, däremot, var en kaskad av interjektioner. Hon reagerade på minsta ljud och registrerade minsta rörelse i rummet. Ögonen rörde sig fort, fort från sida till sida medan hon kommenterade omgivningen, skrattade och rökte om vartannat. Jag petade Lisa i sidan.”Är det här verkligen alla?” viskade jag besviket. ”Nej, för helvete. Vänta du bara. Men de sista kan vara lite sena av sig. Vi beställer mat, tycker jag.” Lisa vinkade till sig kyparen, och efter en liten stund hade vi alla gjort våra beställningar. Marie-France diskuterade vinlistan ingående och affekterat med kyparen. Som jag förstod samtalet handlade det om att hon vägrade ta in något ”massproducerat skitvin”, utan hon ville ha ett som kom från en liten producent, någon som kände sina terroirs och sina jäsningsprocesser på ett intimt vis. Kyparen rullade med ögonen och fäktade defensivt med armarna, men kom till slut med ett förslag som tycktes tillfredställa Marie-France. Medan vi väntade på maten och de övriga ensemblemedlemmarna, höll jag rullen med partiturskisser hårt fastklämd mellan låren, nervöst avvaktande den stund ensemblen skulle vara fulltalig och jag till slut skulle bli tvungen att lägga fram materialet på bordet.

Vi var halvvägs in i huvudrätten, då upprörda röster hördes från garderoben vid entrén. Lisa spanade oroligt bort mot ljudet, reste hastigt på sig och gick bort mot utgången.En stund senare kom hon tillbaka i sällskap med tre män. Den ene var en svart man i kaftan och med ett afrikanskt tumpiano hängande i ett snöre om halsen. Bredvid honom gick en karikatyr av en fransman: stor svart mustasch, röd och svullen finkelnäsa, sliten kavaj över en bredrödrandig tröja, svartblå basker över en förmodad flint, samt ett accordeon på axeln. Längst bak i denna flock ( ängsligt övervakad av vår kypare, som trippade runt och hämtade fler stolar från lediga bord) gick en mycket kort kvinna med mycket små glasögon. Hon var rakad på huvudet, och tillsammans med en överrock i svart läder hade hon sett ut som urtypen för en Gestapo-officer, om det inte varit för det saxofonfordral hon höll i sin högra hand. Zoltan, som ännu inte sagt ett ord, undslapp ett väsande ljud innan han lät hakan falla ned inför åsynen av de nyanlända. Medan de slog sig ned, förklarade Lisa att de först inte blivit insläppta eftersom de tre på olika sätt lyckats täcka in inkastarens alla skräckscenarier för sin restaurang: de såg antingen för sluskiga ut, för utländska eller för ”queer” ut. Ett hat-trick i varningssignaler för den franske vakten. Efter att ha gett sig ut i en tirad av förklaringar om att de var musiker ”-des artistes, des maîtres-” hade till slut Lisas trovärdigt bevekande uppsyn fått mannen i dörren att vekna. Nu satt vi alltså alla vid bordet, som vid det här laget kantades av ett antal instrumentlådor. Det blivande Action Musagète i all sin glans.

Kulturkrockarna började redan under de inledande minuterna. Accordéonisten Jacques Benoit, med sin loja, gatuparisiska accent, tände genast snett på Marie-Frances högspända rive-gauche-manér. I Zoltan hittade den amerikanska tenorsaxofonissan Oswalda Lee en avgrund av misstänksamhet. Hennes breda och volymstarka amerikanska accent i kombination med de lederhosen som uppenbarade sig under läderrocken, var för mycket för den spröde ungraren. Han stirrade surt ned i sitt vinglas. Men också Xhosa, den afrikanske Mbira-spelaren, hade svårt att svälja Oswaldas uppsyn. Efter att ha suttit intill henne och betraktat henne med avsky i tio minuter, tog han resolut sin stol och klämde sig istället ner mellan mig och Lisa, under det att han mumlade några klickljudsbemängda fraser. Men allt eftersom kvällen led, kapitulerade såväl Zoltan och Xhosa som vi andra inför Oswaldas sociala geni. Hon var snabbtänkt och verbal, och skrattade mycket och gärna, medan hon slog handflatan i bordet eller satte en armbåge i sidan på någon av bordsgrannarna. Då dessertvinet skulle väljas, bröts slutgiltigt isen också mellan Marie France och Jacques. De delade åtminstone det brinnande intresset för ekologiskt producerade viner, ett intresse som tvingade oss andra att till slut gå med på att beställa in ett alldeles för dyrt vin. Då efterrätten ätits upp, skickade jag till slut runt mina skisser och förklarade – så noggrant det gick – hur idéerna var tänkta att fungera. Till min glädje fick jag många och ingående frågor, i synnerhet från Zoltan, som intresserat nagelfor varje detalj i mina skisser. Det kändes alltmer som om mitt och Lisas projekt verkligen skulle kunna lyckas. Den osannolika samling människor Lisa vaskat fram hade först verkat som ett dåligt skämt, men nu kändes det som om alla olikheter försvunnit, som om vi nått ett primärt stadium där vi bara såg likheter. Vi satt alla kvar och pratade långt efter att vi betalat notan, och med ens var vi de enda kvarvarande gästerna. Kypare gick och plockade vid de andra borden och sneglade menande bort mot oss. Xhosa reste sig plötsligt upp och slängde servetten med eftertryck på tallriken. Han talade den brutna engelska som automatiskt blivit språket som gällde runt bordet. ”Det var ett jävla snackande. Är vi inte musiker?” Nickningar från alla utom Jacques som lät höra en sorts pysande ackompanjerat av en mycket fransk axelryckning. ”Så låt oss då spela. Det säger mer än allt babblande.” Med detta sagt (varje k-ljud ersattes i hans tal med olika former av klickljud), satte han sig åter vid bordet, tog fram sitt tumpiano, och började spela.

Sakta smekte han fram en vaggande rytmisk melodi som han härmade, som ett eko, med sin röst. Det var som att bevittna ett stilla samtal; melodin var aldrig exakt densamma och klickljuden blev till en egen musikalisk storhet. Musiken förändrades hela tiden, små förskjutningar infördes som nya små berättelser och minneslekar i väven, som på ytan verkade repetitiv. Nu plockade Jaques Benoit fram sitt accordeon. Han klättrade lite förstrött med fingrarna på knapparna, utan att bälgen producerade något ljud. Men så, långsamt, med en knäppning från Xhosa som impuls, crescenderade den sprödaste drill fram. Följsamt och böljande liksom uppstod Jacques accordéon ur Xhosas tumpiano, som små strålar av ljus som letar sig fram från de mest oväntade platser i rummet. Marie-France, som var i färd med att spänna sin stråke, såg bekymrad ut. Men så sken hon upp och började spela. Flageoletter, sköra och isklingande, gled upp från Jacques drillar. Hon växlade mellan dessa klara ljud och ett pizzicato som tycktes härma mbirans klang och melodik; intrycket av eko förstärktes och det musikaliska rummet blev med ens större. Oswalda hade plockat fram sin saxofon. Jag väntade mig ett plötsligt bröl eller ett högt kvidande. Istället kom låga, långsamt vibrerande toner som anslöt till den atmosfär av enhet som etablerats. Jag såg mig omkring i salen. Kyparna hade hört upp med sitt plockande och stod stirrande och såg på oss. Ingen av dem, inte ens den imposante hovmästaren, gjorde någon som helst ansats att vilja tysta ned musiken. Lisa började sjunga. Hennes röst skapade en ny dimension till den musik som nu rörde sig runt sina egna referenser. Hon lade motstämmor till de olika instrumenten, och blev till en musikalisk summa: hon adderade det hon hörde och presenterade ett svar. Musiken började nu beträda nya riktingar; än var det mbiran som ledde stigfinnandet, än var det saxofonen. Men hela tiden bibehölls grundriktningen. ”En klingande celldelningsprocess” tänkte jag där jag satt, intensivt lyssnande. Det här var alltså utgångspunkten. Så här klingade alltså ensemble Action Musagète. Men en röst saknades. Med huvudet fortfarande försjunket i mina notblad, satt Zoltan till synes oberörd av musicerandet omkring honom. Han tycktes leta efter något i nothögen, och rättade ideligen till halmhatten under processen. Jag reste mig och gick bort till hans del av bordet. Han såg upp och gjorde en uppgiven gest mot noterna. ”Jag är ingen improvisatör” viskade han beklagande. Jag plockade upp nothögen och bläddrade samtidigt som jag försökte registrera vad som var på gång i den musikaliska texturen som spelades fram runt om oss. Till slut hittade jag en sekvens som jag trodde skulle kunna passa. Jag klappade Zoltan på axeln och pekade mot pianot som stod vid en pelare en bit bort i salen. ”Jag visar” viskade jag. Sekvensen var indelad i små korta stycken med pauser emellan. Zoltan satte sig vid pianot. Jag balanserade upp notbladet framför honom. Lyssnade. Och så gav jag tecken. Zoltan läste den komplexa strukturen direkt från bladet, utan ett enda felslag. Nyansen var svagast möjliga och med de interfolierande pauserna lät Zoltans spel som ett avlägset fågelkvitter från en hel flock tropiska fåglar som saxats in i denna hyperurbana restaurangmiljö, för att sedan omärkligt försvinna. Men effekten blev också att helheten plötsligt blev mer rörlig, och snart kunde man höra att musiken rörde sig oundvikligen mot en kulmination, med en ny energi som tycktes komma inifrån musiken själv. Gradvis togs hela rummets resonans i anspråk, musiken klingade starkare och starkare, rörligare och rörligare, till dess att allt avstannade. Som på en given signal slutade alla att spela, och kvar i rummet fanns bara efterklangen som för ett ögonblick var det enda som hördes i salen. Först efter en lång stund kunde jag börja urskilja trafikljuden utifrån.

Jag såg på kyparna. De stod fortfarande som fastklistrade. Hovmästaren kom till sans först av dem alla. Han skyndade tårögd men saligt leende fram till bordet och sa: ”Champagne till er alla! Eller kanske lite calvados? Säg bara vad ni önskar, jag bjuder!”

—-

Efter tre veckors repetitioner i källaren på Chez Francis var det dags för ett kort juluppehåll. Det var tänkt att jag skulle hem till Sverige och sondera terrängen för några konserter, och Lisa skulle stanna kvar i Paris för att försöka få några lokala arrangörer att nappa. Insikter och svårigheter hade tornat upp sig under repetitionsveckorna. Ensemblen hade ganska snart delats i tre små läger:

1. Jacques, Xhosa och Oswalda, som inte läste noter eller endast motvilligt ville spela efter dem. För dem innehöll notbilden för mycket information för att de skulle känna sig fria i sitt musicerande.

2. Zoltan, som kategoriskt vägrade att improvisera; tvärtom såg han ner på blotta begreppet improvisation. För honom innehöll min skissartade notbild på tok för lite information.

3. Marie-France och Lisa, som inte hade några problem vare sig med notläsning eller improvisation, växlade mellan dessa båda lägen; ibland var det för lite information, ibland för mycket.

Själv hade jag snart upptäckt att min roll fick bli att hitta olika språk för samma saker, beroende på vem jag riktade mig till. Jag hade blivit både uttolkare, guide och diplomat. Dessa var roller av vilka kanske bara uttolkarens var den naturliga för mig. Men svårigheterna kändes ibland oöverstigliga. Att säga ”crescendo” till Xhosa genererade bara ett frågande leende. Inte ens då jag förklarat begreppet ville han utföra det förrän han förstått varför musikens volym skulle öka; han hade ett behov av att förstå den musikaliska processens grundläggande aspekter som till slut ledde fram till crescendot. Zoltan, å sin sida, kom ständigt med intressanta strukturella frågor, men som också tenderade att irritera resten av ensemblen, eftersom han räckte upp handen som en skolpojke vid varje avbrott i repetitionerna för att ställa dessa långa, invecklade och svårbegripliga frågor på en skyhög abstraktionsnivå. Han fick oftast nöja sig med ganska knapphändiga svar, alternativt effektiva haranger från Jacques, avsedda att tysta honom. Delar av vårt arbete var att betrakta som vita fält, varför varken jag eller någon annan kunde svara på ”varthän” eller ”varför” i alla lägen. Kort sagt var alla, inklusive jag själv, tvungna att göra avsteg från det vi var vana vid att göra.”Improvisatörerna” fick låta bli att sträcka ut i långa solon på ensembleklangens bekostnad. Tonsättaren – jag – fick också svälja det faktum att kompositionerna faktiskt ibland bäst förklarades av någon annan…De ”notbundna” tvangs in i ett läge där det krävdes att de skulle hitta något bortom notbilden, som inte klart gick att uttrycka i noter; en sorts utbyggd interpretation, uttolkning, utan att det övergick i ren improvisation. Eftermiddagarna ägnades åt att anteckna detaljerna i de större musikaliska former som vi med utgångspunkt från mina skisser skapat under dagarna. Under dessa stunder kom också frågor inte bara om musikaliska detaljer utan också frågor om syftet med ensemblen. Svårigheten med att hitta konkreta och tydliga svar började till slut tära också på min egen övertygelse om relevansen i vårt arbete. ”Men varför ska vi spela folk bortom sina sinnen, Lisa? Gör inte det oss till amuser också, om vi försöker driva människors medvetande till en specifik punkt, en specifik insikt?” Lisa rättade till fiolfordralet och blängde trött på mig. ”Någon måste. Se dig omkring. Nästan alla där ute hör, men snudd på ingen lyssnar. Amuserna har nästan lyckats ta över världen. Det är dags att ge igen, återuprätta balansen. Nu ska vi fästa människornas uppmärksamhet på musiken igen. Och på mänskligheten och kommunikationen. Snälla Adrian, tappa inte greppet nu. Jag orkar inte med om du också ska börja tvivla. Vi har ju dragit argumenten för och emot i så många omgångar redan, du och jag. Vi kan inte veta hur det här slutar, men jag är helt säker på att det är viktigt och att vi måste.” Jag nickade och lät mig tystas av detta. Svårigheterna under repetitionerna hade påverkat hennes tålamod likaväl som mitt eget. Inte minst med mina återkommande litanior över hur den ena eller den andra musikern hade missförstått mina intentioner. Motståndskraften mot det riktade innehållet i sekvenserna var generellt sett god hos musikerna i Action Musagète, liksom hos mig och Lisa. Men alla hade vi, efter att ha exponerats så mycket för den sammanlagda kraften i det klingande materialet, känt av en tilltagande trötthet. Denna extrema trötthet som både jag och Lisa märkt av redan under våra tidigare experiment, var den enda reaktion som vi kunnat iaktta under veckan. Jacques hade på måndagen agerat som en narkoleptisk redan vid lunchen, då han somnade mitt under det att han beställde in sin soupe á l’oignon. Liknande reaktiva mönster kunde iakttas bland oss övriga. Tydligen var det så att erfarna musiker, åtminstone då de spelade själva, liksom var avskärmade från de allra kraftigaste reaktionerna; allt som återstod var tröttheten. Mina och Lisas första starka upplevelser, måste ha berott på att vi samtidigt varit kraftigt påverkade av vår förälskelse – något som måste ha försvagat det naturliga skydd som musicerandet normalt skulle ha gett oss. Men utan denna lucka i skyddet, hade vi heller inte ”upptäckt” potentialen i sekvenserna. Men nu, på lördagkvällen efter en sexdagarsvecka med repetitioner i den stekosdoftande lokalen, kunde vi – trots motsättningar, frustrationer och annat- ändå vara nöjda på ett mer pragmatiskt plan. Vi kunde skönja embryot till våra två planerade konsertprogram; ett ”folkbildande” och ett ”attackprogram” . Dessutom var engagemanget i ensemblen stort; trots frågor och ifrågasättanden gick det inte att ta miste på glöden hos samtliga.

Då vi under tystnad åkt tunnelbana och gått upp för de många trappstegen till lägenheten på Rue Bichat, kastade sig Lisa på sängen och somnade nästan omedelbart. Själv satt jag uppe en stund och bläddrade förstrött i mina noter och anteckningar för att planera måndagens repetition. Jag kunde redan höra Lisas snarkningar, som jag först misstog för en geting. På mitt skrivbord kunde jag se telefonsvararen blinka under ett ark notpapper.. Ett meddelande. Då jag tryckte på knappen ven det, klickade till och sprakade innan en svensk, nasal stämma ljöd i lägenheten. Jag kastade mig fram och sänkte volymen på maskinen.

”Hallå i lådan! Dätta ä Sturä Ällsånn från gamla svedala. Hur ä lägöt nere i Grodätarland? Vi sågs på dänn dära avgångskonsärön du haddö. Ja, ällör, vi hällsa allri, män ja’ satt längst fram å sôv bröve än lirarö från Stôckhôlm sôm änna jôbba på dän Rikstäckandö konsärorganissaschonön. Han sôv han mä. Män du…ja’ tänktö att du å dän dära brudön skullö va’ mä i Länsmusiköns utbudskattalåg te vårön. Bra betålt vettu. Skicka program, buddjätt å billdär, jerna littö säcksia så der, de’ gillar arranschörörna…Äh…Ring mäj sänn, ja’ har nummör …” Jag såg i ögonvrån hur Lisa vred på sig i sängen och stängde av . Om jag hade förstått saken rätt hade vi just blivit erbjudna att ståta med våra ansikten i Länsmusikens årliga bilderbok, kallad ”utbudskatalog”, där artister och musiker kunde få exponeras med en prislapp och en produktionstitel av typen ”Från Tibro till Taube”. Målgrupp var kammarmusikföreningar och andra kulturbärare och konsertarrangörer ute i regionerna. Medverkan i utbudskatalogen innebar naturligtvis ingen garanti för att det skulle generera faktiska jobb för de artister som medverkade; garantin bestod av att färgtrycket gick ut till arrangörerna, varefter dessa efter eget gottfinnande beställde de mest attraktiva och subventionerade kulturpaketen. Men hade denne länsmusikproducent sovit så hårt under min konsert att han inte ens märkt att jag komponerade modern och nutida musik? Sådan musik som a priori ansågs som osäljbar av de flesta marknadsavdelningar på länsmusikstiftelser i Sverige, och för den delen de flesta konserthus? Nåväl, tänkte jag, kanske skulle detta ändå kunna vara en början för Action Musagète. Ett färglatt foto med Xhosa och Lisa i förgrunden; skönhet och mångkultur, sida vid sida. En produktionstitel anspelande på det politiskt alltmer korrekta uttrycket ”gränsöverskridande”. Kanske skulle vi rentav kunna få till en liten turné i länet, och äntligen få prova ut vårt material på en riktig publik?

Innan jag lade mig bredvid Lisa den kvällen, hade jag skrivit ihop en text om ensemblen, bifogat ett antal instamaticbilder på ensemblen samt en budget för femton konserter och lagt alltsammans i ett kuvert adresserat till Länsmusiken. Det här kunde bli en fin över- raskning till Lisa.