Kategori: Blogg

Stig Jacobsson, namnkunnig musikskribent, recenserade Narcissus redan i novembernumret 2011 av HiFi & Musik. På något sätt har denna recension undkommit mitt annars intresserade öga. Desto roligare då jag hittade den och den visade sig hylla ”Narcissus”.

”Fredrik Österling är en av våra mest spelade och mest omtalade tonsättare i sin generation (f 1966), För ett drygt år sedan uruppfördes hans ”Robert och Clara” av Helsingborgssymfonikerna dirigerad av Tobias Ringborg, och det är inspelningen av detta tillfälle som nu blivit det tyngst vägande inslaget på en porträttskiva kallad ”Narcissus”. Robert och Clara syftar naturligtvis på paret Schumann, och texten till denna halvtimmeslånga dramatiska scen är hämtad från deras brevväxling genom åren. Det har blivit en stor dramatisk scen fylld med attraktiv och starkt gripande musik med Lars Fosser och Elisabeth Strid i titelrollerna. Mellan de vokala inslagen ryms en hel del underbar orkestermusik. På skivan finns också några andra längre verk: ”Et la terra” och ”Le vin des amants”, och mellan dessa hittar man några korta verk för accordeon, spelade av Andreas Borregaard: ”Paris, Trois heures du matin”, ”Art; the great and terrifying” och ”Satyr” – mat ytterligare några småstycken framförda av artister som Dan Laurin, Vokalharmonin, KammarensembleN och Trio Gáman. Det är en rik och omväxlande skiva.”

 

Följande står att läsa på Riksförbundet Arrangörer av nutida konstmusiks (RANK) hemsida:

 ”RANKs NATIONELLA TURNÉSTRUKTUR LÄGGS NED, efter att Kulturrådet avslagit ansökan att driva verksamheten vidare. Från RANKs sida beklagar vi djupt Kulturrådets beslut. Vi har lyft fram goda siffror och starka argument, men nu kan vi inte göra mer. Beslutet slår i ett destruktivt slag sönder ett av de mest framgångsrika nationella musikprojekten som genomförts på många år.”

Tonen är dramatisk och känslosam. Med rätta. För det nationella turnénätverk som RANK skriver om är egentligen en musikpolitisk våt dröm som under några år blev verklighet i form av en kostnadseffektiv hub för nationell samverkan på musikområdet. Idén tog spjärn mot tiden före Rikskonserters nedläggning, när det var tydligt att man letade alternativa lösningar för spridandet av den smala musiken. RANKs turnénätverk var en briljant lösning. Effektiviteten i RANKs arbete var att jämföra med om Rikskonserter under sin tid skulle spottat ur sig 2500 konserter om året. Men det gjorde Rikskonserter inte – man spred cirka 500 konserter/år varav en försvinnande liten del utgjordes av nutida konstmusik.

Så RANKs turnénätverk var således minst fem gånger så effektivt som Rikskonserter om man räknar på antalet statliga miljoner in i verksamheten och antalet konserter som trillat ut. Räknar man på antalet nutida konstmusikkonserter blir effektiviteten hos nätverket såklart ojämförligt stor.

Så hur kan man vilja lägga ned detta?

Det var ju just detta som musiklivet och politiken önskade sig – mer musik för pengarna. Såväl Musikverket som Kulturrådet har också haft möjlighet att samråda i frågan om turnénätverkets framtid. Musikverket som ju har ett långsiktigt strategiskt uppdrag borde ha vinnlagt sig om framtiden för sina investeringar i RANK. De har ju dessutom ett formellt uppdrag att samråda med Kulturrådet om frågor som rör musiklivet. Många frågor inställer sig om den nya ordningens kapacitet att strategiskt handha frågor som rör musiklivets utveckling och infrastruktur. Det är både obegripligt korkat och samtidigt antagligen en naturlig konsekvens av hur systemet har riggats.

Det är sällan man får se sådana uppenbara bevis på dysfunktionalitet – systemen brukar ha tillräckligt med självbevarelsedrift för att undvika fadäser av denna monumentala art. Men systemet tycks i detta fall vara som gjort för fadäser. Dessutom toppat med en ridåhalning av en tjänsteman på Kulturrådet som inte tycks ha förstått vad Kulturrådets uppdrag är.

Jag återkommer till det.

Först behövs dock en back-drop som jag ger er i form av en liten allegori:

En grupp medlemmar av civilsamhällets högsta topp fick en gång i uppdrag att leta efter kulturen. Om möjligt också styra upp den. Och man kom snart fram till en serie förbluffande resultat:

–       Kulturen finns där ute.

–       En till visshet gränsande sannolikhet pekade på att de som hittills haft tolkningsföreträdet på begreppet kultur inte längre hade det. Eller ens kände någon som hade det. Man slog således fast att om någon hade tolkningsföreträdet så var det i vart fall inte de gamla strukturerna. Fram för de nya. Som per definition inte gick att definiera.

–       Man beslöt som en logisk följd av ovanstående att helt enkelt kasta upp penningarna i luften. För då – och bara då – kunde dessa civilsamhällets fanbärare vara säkra på att det skulle landa åtminstone en skärv på någon del av den verkliga kulturen. Vilken den nu var. Återstod att formulera. Eller inte. För kanske det var i det oskrivna som kulturen bodde? Alla visste nu att ingen visste. Troligen. Det möjligas rum låg vidöppet.

–       Strategier befanns vara för puckon som inte förstår att i den nya tidens surdegskulturpolitik jäser det av sig självt i kulturens hipsterskägg. Naturligt och fritt liksom. Alla kan själva!

Och många voro de konferensmosigt fnoskiga språkliga ellipser som fick ackompanjera detta nya. Påpassligt nog fogades också just ”civilsamhället” in som en del av denna nya mylla i vilken kulturen (eventuellt) skulle kunna råka befinna sig.

För att övervinna den tilltagande känsla av desorientering bland dem som nu skulle mysa i myllan, stadgade man i sin vishet följande:

–       Den nya kulturen, jästen i degen såväl som grädden på moset, skulle få en form. En struktur.  Ett halvöppet äktenskap i vilket den ena parten (i en sorts prenuptial agreement) måste redovisa sina ärbara intentioner och den andra parten fick göra som den ville.

Allt som börjar på ”Riks” borde försvinna, tyckte den kloka gruppen vidare. Men det var oklart varför, vilket gjorde det svårt att faktiskt få R:en att försvinna. Men man kom på att kombinationen ”Riks” och ”konserter” var särskilt upprörande. Inte skulle väl staten – Riket- sprida musik. Särskilt som man redan kommit på att alla ju kan själva!  För om man inte vet var kulturen befinner sig är ju alla kapabla att sprida den. Potentiellt.

Man slog således fast att Musiklivet kunde själva. Regionerna kunde själva.

Och det de inte kunde skulle de ju få lära sig under vägen. Hur svårt kan det vara.

Jag går nu steglöst från den allegoriska formen in i den inte mindre sagoaktiga verkligheten. Uppsåtet var nog gott: man ville i någon mening åstadkomma en högre ”vakenhetsgrad” i musiklivet, ja, hela det institutionella kulturlivet. Tecknen hade funnits länge, och i fallet Rikskonserter hade också missnöjet jäst en längre tid. Och det är innan Kulturutredningen (som jag just beskrivit) påbörjar sitt arbete som fröet till RANKs nationella turnénätverk sås.

I musiklivet hade vi länge påtalat och diskuterat behovet av en nationell plattform som pragmatiskt kunde skapa lösningar för att sprida den nutida konstmusiken som av många uppfattades som marginaliserad.

Så möttes i Malmö 2008 en stor uppslutning av musiklivet. Där var tonsättare, musiker och konsertarrangörer. Fackförbund och riksförbund. Till och med Rikskonserter var där. Vi talade länge om behovet av en samlad röst. Mötet blev turbulent när det visade sig att Föreningen Svenska Tonsättare var ointresserad av en samlad röst. Man ville samla rösten själv, tydligen. Men den nationella plattformen Horisont bildades ändå, utan FST, och jag blev vald till ordförande.

Horisont blev en think-tank. Tillsammans med styrelsekollegorna Stefan Östersjö (musiker och konsertarrangör)och Sven Rånlund (RANK) drevs arbetet i Horisont mot att bli ett forum där former och strukturer prövades och förankrades på nationell nivå.

Snart formades tanken – delvis efter samtal med Kulturrådet – på att skriva en handlingsplan för den nya konstmusiken. I handlingsplanen skulle en serie konkreta förslag läggas. Vi hade nämligen på känn att Rikskonserter skulle komma att läggas ned. I skärningspunkten mellan det gamla och det nya skulle det kanske finnas en möjlighet att slå in en kreativ kil till konstmusikens fromma.

Så vi plitade och skrev. Förankrade och skrev om.

Lagom till att den nya myndigheten Statens Musikverk skapades låg så vår handlingsplan redo. Den möttes också av intresse från Musikverket. Snart fick en av de bärande tankarna i handlingsplanen – turnénätverket – stöd. Och blev en succé. Sedan Rikskonserter lagts ned och ansvaret för den nya musiken slutligt tagits bort från riktlinjerna för Länsmusiken fyllde RANKs turnénätverk inte bara en lucka utan flera. Genom metodiken som fokuserar på samråd och transparens har också andra perspektiv stärkts: jämställdheten och regional kompetens är bara ett par av dessa.

Men tidigare omtalade vakenhetsgraden lämnar dock en hel del övrigt att önska i det nya strukturella landskapet.

Musikverket har själva (utanför sin instruktion) definierat en bortre gräns för de projekt de stödjer. Så efter tre år är det slut. Denna gräns är förstås flyttbar, och bör vara det. Hur ska annars Musikverket kunna agera strategiskt långsiktigt – vilket ju är en del av uppdraget? Men man ser sig visst bunden av att begreppet ”projekt” känns som om det betyder två eller tre år. Det skulle kunna kännas som om det betyder tio eller tjugo, men uppenbarligen gör det inte det. I tillägg kommer också att Musikverket utvecklats till en myndighet som arbetar med en sorts projekt-tombola. Det finns nämligen inga strategier för bidragsgivningen annat än den som momentant uppstår genom bidragsbeslut. Så det är inte förvånande att man har svårt att bestämma om sig. Men trist.

Så bollen gick till Kulturrådet som också har ett uppdrag att verka strategiskt och långsiktigt. De varslades i god tid av RANK om att ansvarsbollen skulle rulla till dem. Sven Rånlund har uppvaktat järnet. Skrivit glasklara ansökningar och inlagor. Svaret från rådet? En liten ökning av grundbidraget, som medger att strukturen RANK får konstgjord andning, men inte har råd att driva turnénätverket och residencemodellen Artists In Motion vidare. De läggs ned direkt.

Tjänstemannen som förklarar beslutet skriver följande:

”Många av era medlemmar och de artister/grupper ni arbetar med i er turnésamordningsmodell har själva bidrag från Kulturrådet. Vi gör bedömningen att det är viktigt att prioritera fortsatt stöd till dessa aktörer därför har vi inte möjlighet att prioritera ett högre bidrag till er i denna bidragsfördelning. Vi väger också in den totala statliga bidragsgivningen när vi bedömer ansökningar varför subventions-modellen i sig är svår att prioritera just med de företecken att staten finanserar både artisterna och arrangörerna. ”

Det tokroliga i svaret är att hela stödet till scenkonsten och musiken ju bygger på olika grader av seriell subventionering. På gott och ont. Men att göra detta till grunden för beslut om annan prioritering är bara rent fnoskigt. Likaså befängt att ställa turnéstödet emot stödet till de fria grupperna och arrangörerna. Man frågar sig oroligt om det ens existerar någon intellektuell töjmån på myndigheten, eller om bruket av den är reglerat på något vis.

Så. Två myndigheter har fått lukta på glöggen men valt att inte smaka. Man frågar sig vad som krävs för att dessa två myndigheter ska erövra den vakenhetsgrad som behövs för att kunna identifiera verksamheter som likt RANKs turnénätverk möter så många av musiklivets behov? En reform till?

Alla förordningar som är tillämpliga i detta fall medger för såväl Musikverket som för Kulturrådet att gemensamt eller var för sig ta ansvar för detta exempelprojekt. Men man gör det inte.

När nu en liten del av musiklivet visar sig faktiskt kunna själv är det rent hårresande att inte vare sig Musikverk eller Kulturråd förmår göra de nödvändiga omprioriteringarna. Man har haft tid på sig att agera.

Men här kommer kärnan i systemets problematik.

Staten måste nämligen vilja något.

Som det nu är riggat tillåts såväl rådet som verket flumma bort sina viktiga uppdrag genom att jumpa mellan prioriteringsflaken och gömma sig bakom oklara och ofärdiga tolkningar av instruktionerna. Och man anar att det finns en god dos konflikträdsla bakom.

Precis som i fallet med ”Kulturen” i min lilla allegori blir systemet ohållbart – närmast absurt – om inte staten formulerar sig skarpare och tydligare om vadan och varthän. Regionerna behöver en stark medspelare som med hög vakenhetsgrad bryr sig om vad man utvecklar. Musiklivet behöver en strategiskt kapabel medspelare för att ”kunna själva”.

Med en ledningsmetafor skulle man kunna säga att den statliga organisationen saknar ”push” från sin egen ledning. Rådet och verket har verktygen, men ingen påtalar att de inte använder dem.

 

Länk till Handlingsplanen som nämns i texten: http://rankmusik.se/sites/default/files/Horisonts%20Handlingsplan.pdf

 

 

Året var 1974. Malmberget var då ett ännu inte fullt lika urgröpt berg som i dag. Tvärtom framstod Malmberget – med sin lite flottare biograf och sitt liksom lite mer civiliserade badhus – som den självklara vinnaren av de två grannstäderna Gällivare och Malmberget. När mörkret lade sig över bergssluttningen lyste samhället som ett stolt evolutionistisk monument, långt ifrån de sockerlådor som en gång utgjort byggvirke för de första bostäderna i gruvbygden. Farsan ledde Malmfältens manskör och deltog aktivt i att sprida kammarmusiken i trakten genom att ta emot bl.a. ryska stråkkvartetter. Jag höll fortfarande på att lära mig svenska igen efter tre år i Paris, 10:e arrondissementet. Från varma och inkluderande sittningar på golv i Paris – gitarrer, skägg och vinglas så långt barnögat nådde – till laestadianskt tysta och värderande möten i pörten där ljudet av farfarsklockan behärskade det mentala luftrummet. En på samma gång skräckinjagande som räddande pulsgivare. För mig, som hade minnen från de första åren i Gällivare, var återkomsten från Paris inte bara en kulturkrock. Jag minns att jag – så liten jag var – såg det välkända med glädje, men med nya ögon och med en ny språklig hemvist. Livet blev nu tolkning och jämförelser. Mina referenser och stödjepunkter hade blivit så annorlunda mot mina kamraters. I Gällivare lekte man inte gärna på franskt vis med ord. Kanske för att ordens specifika vikt blev annorlunda med livsvillkoren. Alla hade ju inte en mamma som målade tavlor och en pappa som be-bopade och skrev symfonier. Men ändå tyckte jag mig tidigt se att några av kamraterna längtade på samma sätt som jag. Efter att utforska. Några av oss började på kommunala Musikskolan och fick varsin blockflöjt. Vår lärare var en äldre herre, som jag minns det. Antagligen inte mer än femtio år gammal (äldre än pappa, men yngre än morfar). Inget omvälvande hände på lektionerna, vad jag minns. Jag minns dock att läraren var noggrann och intresserad. Han ville mig väl. Och han ville instrumentet väl. Intresset han visade – för sättet på vilket jag som åttaåring blåste i flöjten – kändes nästan konstigt. Men han planterade en tanke om att blockflöjten inte bara var en förhatlig träbit. Den var en möjlighet. En klang som skapade nya rum bortom Gällivare. Detta – är jag övertygad om –  gjorde mig mottaglig för mötet med instrumentets Jimi Hendrix, Dan Laurin. Jag får plötsligt möta nya språk som återigen utmanar och försätter mig i ett aktivt tolkningsläge. Genom Dan möter jag Bolette Roed, som beställer en konsert för instrumentet. 2014, fyrtio år efter mitt möte med instrumentet, uruppförs således i Warszawa ett stycke som smälter samman olika delar av historien. Och klickar ni nedan får ni höra den sista satsen, så som den spelades av Bolette och Arte Dei Suonatori på uruppförandet i Lutoslawskisalen.  3. Comme un vol criard d’oiseaux en moi

Denna vecka har cirka 150 barn om dagen fått lyssna till mitt verk ”Summer from hell” : en musikalisk-norénsk resa i en vit medelålders mans inre, komplett med en klingande gestaltning av ett besök på Glenn Miller Cafe i ett sommaröverhettat Stockholm. Jag hoppas barnen går relativt oskadade genom upplevelsen, och ändå med visst medlidande har lyssnat till hur musiken gestaltar plötslig kärlek i snabbköpet, ännu plötsligare åskväder och ett fullskaligt medelålders sammanbrott. Verket ingår i Årstidene -ett projekt där de nordiska musikerna (bl.a. Andreas Borregaard, Peter Friis-Johansson och Julius Pyrhönen) har beställt en årstid var av fyra nu levande nordiska tonsättare. Dessa nykomponerade verk har varvats med Maestro Piazollas versioner på samma tema. Ett lysande sätt att öppna öronen och skapa intresse hos såväl barn som vuxna för de reflekterande musikformerna. Projektet uruppfördes förra året på Färöarna, har sedan studsat mot den norska kusten och har nu alltså varit på skolturné i Danmark. Vem vet, om vi hade haft ett nationellt konsertinstitut i Sverige, kanske projektet även hade kunnat komma hit!

DR Underholdningsorkestret läggs ned med tre månaders varsel. Det är inte utan att jag hör återklanger av de turbulenta veckorna runt Blåsarsymfonikerna, orkestern som hösten 2012 plötsligt och akut stod under konkurshot. Då var utmaningarna förvisso stora, men i jämförelse små.

Mot oss stod en illa informerad politisk nämnd. Bakom oss fanns ett massivt stöd från ett musikliv och en allmänhet med vilka orkestern byggt starka band. Då argumenten började kännas i de politiska glaskäkarna och sammanhanget hotade att bli en politisk pinsamhet av unika dimensioner backade man: Blåsarsymfonikerna finns ännu kvar. De ansvariga politikerna kan fortsätta le empatiskt från valaffischerna.

Den situationen kommer med all sannolikhet inte uppstå för DR Underholdningsorkestret, är jag rädd. Här är det nämligen själva styrelsen som håller i bilan.

Det finns också en annan koppling mellan DR Underholdningsorkestret och  Blåsarsymfonikernas dåvarande position. DR Underholdningsorkestret är en orkester som har en unikt bred repertoar. Man spelar allt från populärmusik till nutida konstmusik. Sist jag hörde dem live var då Dansk Komponistforening firade jubileum i ovanliga och tilltalande konsertformer. Orkestern har prisats för sina tolkningar av Mozart med ungerske Ádám Fischer på pulten.De senaste åren, med den dynamiske och intelligente Klaus Ib Jørgensen som chef, har orkesterns position som flexibel förnyare förtydligats och konsoliderats i den nordiska och europeiska kontexten. Blåsarsymfonikerna hade å sin sida en utpräglat flexibel och framsynt programpolitik – först i världen med en helt jämställd säsong. Samarbeten över genregränserna var en utgångspunkt även för Blåsarsymfonikerna. För våra finansiärer fanns också – precis som i DR:s dall – andra, större orkester- och kulturverksamheter att finansiera och ansvara för.

I Danmark har röster höjts till stöd för orkestern; några har pekat på det märkliga att man lägger ned den orkester som i störst utsträckning varit en ”modern” orkester, såtillvida att den är flexibel och nydanande, för att istället bevara den orkester som till synes håller sig kvar i de gamla traditionella fårorna. Jag hade själv sådana tankar under tiden som det blåste runt blåsarna. Varför, undrade jag, gjorde inte politiken en koppling mellan de kulturpolitiska mål som man uppställt och den faktiska leveransen? Varför inte satsa på det som siktar framåt?

Men så fungerar det mycket sällan. Och i DR Underholdningsorkestrets fall handlar det om att koncernen tappar 75 miljoner danska kronor i budgeten, bl.a. för att politiken vill subventionera offentliga institutioners licenser. Detta har reglerats i ett nytt fyraårigt avtal mellan det danska kulturdepartementet och DR. I gengäld får de 9 miljoner extra om året, så sammantaget blir det ändå en stor börda som läggs till den redan ansträngda DR-ekonomin.

Styrelsens ordförande, den starke och beryktade Michael Christiansen (för övrigt även ledamot i den svenska Kungliga Operans styrelse), tycks stå hårdhänt fast vid vad han verkar anse vara ett såväl strategiskt, ekonomiskt, affärsmässigt och kvalitativt förankrat beslut. Christiansen, som varit en del av den högsta maktsfären på musik- och kulturområdet i Danmark i decennier, är förmodligen rustad till tänderna inför den debatt som nu vecklar ut sig. Det tidigare avtal man haft med kulturdepartementet, och som egentligen ännu gäller, slår fast att DR Underholdningsorkestret skall vara en del av utbudet.  Christiansen slår ifrån sig detta och menar med visst fog att det blir en knepig sits om politikerna ska in och bestämma på vilket sätt besparingarna ska göras. Christiansen var inblandad i de förarbeten som gjordes kring behoven av framtida konsertsalar och operahus i Köpenhamn. Hans rekommendation då var att om man skulle bygga nytt, så borde man av publika och logistiska skäl försöka samla det på ett ställe: ny sal för DR, operahus, ja, allt. I vart fall skulle man inte bygga något operahus på den holme där operahuset nu ändå ligger…

Av politiska och ekonomiska skäl (man fick operahuset i ”gåva”) placerades de nya husen åtskilda och nya utmaningar skapades i Köpenhamn. Resultatet blev ett antal nya musik- och scenkonsthus som skakas av relativt låga beläggningstal. Antalet scenkonst- och musikstolar i Köpenhamn ökade dramatiskt, utan att publiken för den skull förökade sig i samma grad.

Christiansen har också då och då uttalat sig om behovet av att värna den specifikt ”danska klangen” i t ex Det Kongelige Kapel – ett för svenska öron knepigt uttalande…Det är denne man – som tycks härbärgera en mix av politisk pragmatism och akut konservatism – som leder DRs styrelse. Det borgar för ett hårdnackat motstånd mot övergående opinionsvindar. Men frågan man ställer sig är hur detta politiska djur inte kunnat se nedskärningarna komma? Man kan tänka sig ett stort antal scenarion där det hade funnits möjlighet för styrelsen att möta utmaningarna och själva ta initiativ till en översyn och en klarsynt och öppen debatt kring de roller som DRs ensembler fyller, har fyllt och skulle kunna fylla i framtiden. Detta skott mot orkestern  är också ett skott mot den intellektuella heder som bjuder att man tänker efter. Vilka kan konsekvenserna bli?

Jag har tidigare – i såväl Orkesterutredningen som en rad andra artiklar och rapporter – pekat på det som tycks vara en av naturlagarna runt orkesterverksamheternas vara eller inte vara: nedläggningar – eller hot därom – drabbar först och oftast de små eller medelstora orkestrarna. De som på olika sätt inte uppfattas som lika ”läckra” som de stora symfoniorkestrarna.  De som arbetar aktivt och framsynt med repertoar. De stora orkestrarna har en annan typ av magnetism som drar till sig politikens och näringslivets speglingsbehov. Det är väsentligt mer bekräftande än en liten orkester som ibland till och med sticker ut hakan.

Jag menar inte att man hellre ska lägga ned den stora orkestern i DR:s bestånd. Jag tycker inte man ska lägga ned orkestrar alls, med mindre än att man kan visa att det skulle gynna musiklivet – det är inte uteslutet att det finns omständigheter där det för dynamikens skull kan vara nödvändigt att omstrukturera i gruppen av orkestrar.

Nej, jag menar snarare är att det som nu sker i DR är en del av en större mekanism. En intellektuellt sett mycket trög mekanism. En värld där köksekonomiska och konservativa överväganden får starkare resonans än den levande kontext och potential en orkester av detta slag kan utgöra. En styrelseordförande som Christiansen kan också – i denna nya värld – uppfattas som en förebild i managementkollegiet i norden. Samtalet kring behovet av symfoniorkestrar är igång. Och det är lätt att läsa det underliggande hotet också mot de kvarvarande ensemblerna. De skäl man anför för den inslagna vägen kan också komma att användas mot dem i framtiden. Men det hela börjar inte med nedskärningen på 75 miljoner. För två år sedan kritiserade den dåvarande danske kulturministern de båda orkestrarna i DR för att spela alltför likartad repertoar. En ny repertoarchef tillsattes. Och Michael Christiansen sade: ”Jeg kan kun konstatere, at da kulturministeren i foråret kom med den udmelding, viste det sig hurtigt, at der ikke er et politisk flertal for at nedlægge nogle af de orkester.” Men droppen urholkar stenen. Man får förmoda att Christiansen nu gör en annan bedömning.

I Danmark fanns orkestern inskriven i motsvarigheten till vårt sändningstillstånd, vilket borde ha kunnat innebära någon form av skydd. I Sverige finns inte en rad skriven om att SR skall hålla sig med Radioorkestern eller radiokören.  Skulle ett sparbeting läggas på SR finns inget som formellt hindrar att man med ett pennstreck raderar ut dessa nationalklenoder. Det känns förstås avlägset. Men med det som nu sker i Danmark som fond skapas nya nordiska prejudikat och ledarförebilder. Kanske dags att orkestrarna börjar fundera mer aktivt på hur man ska möta framtiden? Om en orkester som Underholdningsorkestret kan uppfattas som mindre angelägen av sin huvudman, så finns det definitivt skäl för många orkestrar att börja fila på både sin självbild och sina överlevnadsstrategier.

I den klassiska musikvärlden talar man sällan politik. Politiken är liksom inte välkommen; musiken och konserthusen tycks vara till för meditation, själsligt välbefinnande och hyllande av det sköna. Och ja, musiken kan ibland – i all sin abstraktion och sitt fokus på formmässig balans och skönhet – verka fjärran från larmandet på gator och torg, långt borta från förenklande budskap och manipulativa och konspiratoriska manövrar. Samtidigt finns det få konstformer som så skickligt (och på ett undermedvetet plan) kan sälja in budskap som just musiken. Musiken har, i kontrast till den politiskt rentvättade hållningen hos dagens konserthus, alltid använts för att bekräfta, diskutera och rentav ifrågasätta makten och rådande politiska ordningar. Det medvetet yxiga användandet av hornkvinter som en klingande satir över debila och maktfullkomliga adelsmän hos Mozart är bara ett av många – förvisso subtila – exempel.

Sedan Hanslicks (kritiker som på 1800-talet gjorde sig ett namn som den ”absoluta” musikens profet) tider har en rörelse mot att avköna, avpolitisera och rentvätta musiken pågått: en rörelse som förvaltats och utvecklats i de ekonomiska system som utgör artisthanteringen i dagens globala konsertverksamhet. Politik är tabu. Prata gärna fred i generella och alltomslutande humanistiska termer. Men om du inte vill riskera din karriär, bör du vara politiskt obefläckad. Kulturarvet hanteras i dag utanför sin kontext och i polerad och användarvänlig form. Det potentiellt farliga har transformerats till en andlig form av KBT. Motståndslöst kan vi glida in och lyssna, uppleva, gråta, le, för att sedan gå hem renade, förvissade om att vi njutit en stund i mästarnas sällskap – de oomtvistligt välmenande och inte så sällan oförtjänt lidande mästarna. Vid sidan om momentant uppflammande debatter om Wagners relation till nazismen (som alltid kvävs av slutsatsen att musiken är fantastisk), får musiklivet fortsätta odla självbilden av en politiskt neutral zon.

Men bilden kompliceras av vad som kan verka som plötsliga avvikelser från normen. Som t ex när Valeri Gergiev använder sin plattform som konstnär för att ge eldunderstöd åt Putin och de totalitära handgrepp han uppvisar. Tysta protester utanför Berwaldhallen följs upp av SR:s kulturnytt. Man konstaterar att Esa-Pekka Salonen tar avstånd från åsikterna, men samtidigt vill inte Berwaldhallen vara först i världen med att inte välkomna Gergiev.

För så fungerar det i dag.

Den förment avpolitiserade globala konserthusmiljön har också blivit grogrund för en devot mästar- och hjältedyrkan, där musikaliskt mästerskap tycks kunna ge licens åt vilka stollerier som helst. Offentliga medel ställs till förfogande för att underhålla narcissistiska självbilder: utanför konserthus står limousiner beredda för att hämta maestro från hotellrummet, om maestro skulle ha lust att komma till repetitionen… Den högt betalde Maestro öppnar partituret till det nyskrivna verket först på genrepet och leder sedan ett skakigt uruppförande till dopet, för arrogansen är total och självbilden är hård som marmorn i Beethovenbysterna.

Min poäng är att jag tror att konserthusens tysta acceptans av allt ifrån totalitära världsbilder till musikalisk vardagspennalism undergräver musikens plats i det moderna samhället. Det undergräver också konserthusens trovärdighet som avsändare av konstnärligt innehåll. Medvetenheten om att musik är skapad av människor för människor (inte av gudar för deras avbild) skulle kanske kunna medföra en mer intellektuellt hedersam hållning på sikt.

Musik är liv. Musik är skriven av människor av kött och blod. Musiken har en lika självklar plats i de historiska samhällssystemen, omvandlingarna och revolutionerna som litteraturen, bildkonsten och teatern. Desto viktigare – i våra tider – att också konserthusen vecklar ut sig från sitt finspunna nät av globala ready-mades och blir till arenor för ett levande samtal om denna i högsta grad levande konstform vi kallar musik.

Lars Strannegård, rektor för Handels tillika styrelseledamot i Kulturrådets styrelse, varnar för konsekvenserna av att politiker rör sig med en ofta instrumentell syn på kultur. Och många är vi som tröttnat på det eviga ifrågasättandet av  existensberättigande och på frågan ”men vad är det bra för?”.

Kan inte kulturen bara få existera i sin egen rätt?

I politikens natur ligger dock att man går till val just på instrumentella perspektiv. Satsningar på det ena bör leda till – eller vara ett instrument för – det andra. Kulturens instrumentalisering är således en naturlig följd av att kulturen ingår i ett politikområde. Att bevisa nyttan med något är liksom en ryggmärgsreflex för det politiska djuret, och en del av definitionen av vad politik handlar om.

Desto mer förvånande är det att (så här i valtider) få politiker snappat upp de senaste decenniernas många forskningsrön och kliniska tester, och gjort politik på musik. Mängden forskning (svensk såväl som internationell) om musikens goda verkningar för hälsa, språkutveckling, intelligens, problemlösning och välbefinnande är utan jämförelse: ingen annan konstform tycks som musiken ha kapacitet att vara verksam för hela människans utveckling. Här har vi ett konstområde som, intelligent använt, skulle kunna bidra till såväl konfliktlösning som inlärningskurvan i den svenska skolan. Genom ett strategiskt arbete med att knyta professionella krafter till forskning och skola kunde en ny skola skapas – baserad på en musisk lyhördhet för tonfall, tempo, individualitet och samspel.

Men just den aspekten kanske är för komplex, och frigör musiken från sitt traditionella vilthägn. Men med en gränslös förståelse av vad musiken är och kan vara för människan kan den uppmärksamme ana att musiken har potential att vara en pulsåder rakt genom snart sagt alla politikområden. Tänk den skolminister som skulle förespråka minimum åtta timmars musik i veckan för att komma tillrätta med PISA-resultaten…

Nä – de instrumentella perspektiv som oftast används handlar om mätbara ekonomiska och publika mål. Och här blir riskerna uppenbara för kvalitativa ras på flera nivåer.

Ett annat politiskt perspektiv på musiken är de senaste årens olika reformer, och på vilket sätt de påverkat möjligheten till utveckling av musiklivet.

Under 2014 har vi återigen haft en debatt kring en orkester som hotats av nedläggning. Genom att reducera orkestern i fråga, Marinens Musikkår, till en ekonomisk fråga hade man så när lyckats. Efter massiv kritik aviserades att en utredning ska tillsättas. Orkestern är momentant räddad. Jag har sett samma mekanismer förr.

Musikverket, som skapades bl.a. i kölvattnet av nedläggningen av Svenska Rikskonserter har kritiserats av bl.a. Kungliga Musikaliska Akademien. En del av den samlade kritiken gick ut på avsaknad av strategiska ingångar: på vilket sätt förhåller sig musikverket till de verkliga behoven i musiklivet? Blev det fler konserter? Förhåller sig staten, genom musikverket, smartare och mer komplementärt stödjande nu än på Rikskonserters tid?

Nja.

Sverige och den svenska staten saknar en strategisk hållning ifråga om musiken och dess betydelse som konstform – men saknar också en hållning till den enorma instrumentella kapacitet musiken utgör. Det litteratur- och teatercentrerade svenska kulturlivet har lobbat fram nationella lässatsningar, bibliotekslag och andra skyddsmekanismer.

För musiklivet har en myndighet inrättats vars kraft och kapacitet är marginell i jämförelse. Istället har nya möjligheter för erosion av den musikaliska jordmånen skapats.

I det nya kulturpolitiska landskapet är orkestrarnas existens en öppen fråga som helt ligger i ett opinionsskakigt knä bestående av regionala politikers förståelse och kärlek. Det fria musiklivet får sätta sitt hopp till att frånvaron av analys hos Musikverket ändå kan ge en liten slant för projektarbete. Statens armslängd har ökat.

Musiklivets infrastruktur är alltså lång ifrån färdigbyggd.

Inom allt samhällsbygge krävs både underhåll och utveckling.

I stockholmsregionen väntar t.ex. musiklivet med spänning på om det (under den kommande mandatperioden) kommer tas några framåtsyftande grepp för inte minst det fria musiklivets möjligheter att formulera sin konst. I jämförelse med resten av landet är Stockholm kraftigt underfinansierat, samtidigt som såväl mängden musiker som antalet människor i regionen borde vara skäl nog för en kraftfull satsning.

Det finns att göra. Jag (med många flera)  är villiga att satsa tid och kraft på att hjälpa politiken med sin relation till musikens potential. För medborgarnas och musikens skull. Men vilket parti är berett att arbeta metodiskt, långsiktigt, områdesövergripande och smart med denna fråga?

Berätta, så kommer vi.

 

En kort iakttagelse

Två saker har kommit upp under Almedalsveckan (som jag tillbringar på säkert avstånd från de immiga roséglasen), som rör sådant jag engagerat mig i tidigare:

I en analys av de politiska partiernas syn på musiklivet, publicerad i Symfoni (Sveriges Yrkesmusikerförbunds tidning) i maj, antydde jag en problematik med den nya reformen. Den av så många omfamnade omfördelningen av makt har en inbyggd bromsverkan då inte staten egentligen preciserat sin roll. Politiker från regionerna får tala med tjänstemän på Kulturrådet. En ordning som jag menade skapar problem och riskerar att skapa en sorts ”tryckkokareffekt”.  I en debatt i Almedalen bubblade detta missnöje upp till ytan. Kulturnytt rapporterar om detta under rubriken ”Kulturpolitiker känner sig övergivna”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5904808

Under en annan debatt i Almedalen (arrangerad av Musikalliansen) för fyra år sedan påpekade jag att man riskerade att tappa en del i de kulturpolitiska intentionerna genom sättet på vilket man skapade Musikverket. Jag sa att förmodligen kommer man om några år säga att det skulle vara bra med en nationell samordning av turnéer inom den del av musiklivet som rör sig utanför det man brukar kalla musikindustrin. Kanske skulle denna organisation kunna kallas för…Rikskonserter. I dag fick Kulturministern svar på frågan om det inte behövs just en sådan struktur. De som klagat är MAIS, musikarrangörer i samverkan. Med all rätt. Framförallt minskningen av internationell musikalisk input har minskat radikalt till följd av Rikskonserters nedläggning. I hela landet, men också mycket tydligt i Stockholmsområdet. Musikverket, som ju inte ska syssla med ”produktion”, redovisar inte några siffror på hur mycket konserter som kommer till stånd genom deras bidragsgivning. En av poängerna (och fältropen) under beredningstiden var dock att det nu skulle bli mer musik för pengarna. Men för att det ska kunna bli det krävs en närmast utopiskt fungerande kedja av goda krafter så som systemet är riggat i dag. Det har blivit mer projekt för pengarna, sannolikt. Men ingen har uppdraget att räkna på skillnaderna.

Vi kan dock glädjas åt en ny uppdaterad hemsida.

Kulturministerns rådgivare har inte riktigt gett henne rätt underlag i hennes svar på kritiken. Hon refererar här till en rapport som tagits fram av Musiksverige, vars fokus är de musikindustriella ekonomiska flödena – inte det finmaskiga nät av eldsjälar som sysslar med allt från jazz till nutida konstmusik. I övrigt pekar hon på att det primärt är Musikverket som ska titta på frågan.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5904708

Nå.

Här handlar det om att man inte riggat systemet efter de behov som musiklivet redan 2004 manifesterade, då det hölls en hearing om Rikskonserter. Det behövs både en plattform som får arbeta med produktion och komplementära insatser för inflödet av musik i landet OCH en projektstödjande plattform. Om det sedan är en plattform bestående av de engagerade arrangörerna i MAIS eller en nationell samverkan mellan Länsmusikorganisationerna som ska göra’t låter jag vara osagt.

Men för att det ska fungera krävs givetvis en metodisk infallsvinkel och en nykter analys av var behoven finns.

Men det kanske kommer!

 

I mitt senaste blogginlägg kommenterade jag den troliga utgången av interpellationen till Kulturministern angående Marinens Musikkårs överlevnad och framtid. Jag skrev bl.a. så: ”Budskapet kommer peka på att det är Blekinges ansvar. Om Blekinge vill betala, kan staten kanske bevekas ge sig in genom kulturbudgeten.”

Jag tycker inte alltid det är kul att ha rätt. Detta är ett sådant tillfälle.

På Kulturnytt kommer så ett första budskap från ministern.

Där framgår att man menar att Marinen står emot satsningarna på det fria musiklivet.

I klartext betyder det att staten inte själv vill röra i de åtaganden man redan har på institutionssidan.

Beslutet – som jag också förutspått i mitt tidigare inlägg – menar man ligger hos regionen.

Resonemangsmässigt är det svårt att se att följden av ett eventuellt stöd för marinen ur kulturbudgeten måste bli att det fria musiklivet får stryka på foten.

Men genom den modell man nu valt för fördelning av statliga pengar, så kan man säga att de sitter fast i överenskommelserna med regionerna. Statens möjlighet att agera dynamiskt och arkitektoniskt kan sägas vara beskuren.

Men det går, även tekniskt.

Det handlar om vilken typ av förhandlingar man är villig att ta och vilken sorts analyser man är beredd att göra.

Inget annat.

 

 

 

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=478

 

Jag tror det var 2006 som jag första gången kommenterade hoten mot Marinens Musikkår. Det var i SVTs kulturnyheter, och jag minns att jag pekade på det märkliga i att ett såpass stort kulturpolitiskt beslut skulle kunna fattas av försvarsmakten.

Jag minns att jag då tänkte att detta bara var ett första försök att lägga ned dem – en sorts test av opinionen – och att man skulle komma att fortsätta försöka.

Sedan dess har frågan mycket riktigt bubblat upp ett antal gånger. Även blåsarna i Göteborg har i olika omgångar varit hotade. För att inte tala om den lilla orkestern på Gotland. Östgöta Blåsarsymfoniker har också utretts och förslag har ställts om att förändra verksamheten.

Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, hos vilka jag själv arbetade som chef, genomlevde ett (ur kulturpolitiskt perspektiv) fullständigt unikt stålbad baserat på politisk beröringsångest och aktiv ovilja till dialog.

Trots allt orkestern gjort på området (alltjämt uppmärksammade) banbrytande repertoargrepp och varit den första orkester att spela jämnt (i en säsong kallad Skippa Helskägg), valde man att beskriva orkestern som exponent för en dammig kultur som endast älskades av ett fåtal tillfälligt utsläppta från geriatriken.

En nedläggning av detta slag kommer ofta i skov – man flyttar gradvis fram positionerna till det oundvikliga slutet. Först ett test. Sedan ompositionering och nya tag.

Många protesterar mot hoten mot Marinens Musikkår- till och med Horace Engdahl. Frågan beskrivs också ur en mångfald perspektiv.

Nu har Kulturministern kallats till interpellation för att svara på frågan om vad hon kan göra. Kan man utreda frågan om ett nationellt grepp kring orkestern, orkesterformen och genren?

Jag vill lyfta ett perspektiv som jag var inne på i Orkesterutredningen.

Vi pekade då på den nationella betydelsen av närvaron av professionella musiker ute i landet. En närvaro som på blåssidan minskat dramatiskt sedan 1970-talet, då Sverige hade en stor mängd professionella blåsensembler, primärt knutna till försvaret. De flesta har i dag försvunnit.

I olika finansieringsväxlingar och reformer (bl.a. länsmusikreformen 1988) har blåsare blivit till lönemedel som i sin tur blivit till grund för beräkning av statsbidrag. Man kan konstatera att – parallellt med de många blåsarnas försvinnande och den svenska blåsorkestertraditionens utarmning – intresset för traditionella blåsinstrument minskat i kulturskolan.

En slump? Antagligen inte.

Närvaron av professionella musiker i regionerna ger nämligen ringar på vattnet. Grannen, som spelar tuba, inspirerar dottern till att vilja lära sig. Det är konkret och rätt enkelt. Syns man, finns man.

Men också på den professionella nivån är det viktigt med antalet orkestrar. En orkester är också ett kärl för kunskapsöverföring musiker emellan. Här förs en ständig debatt i klingande format om det bästa sättet att spela på – vården av traditionen och den specifika orkesterklangen är en sträng lärare som fostrat och fostrar musiker på hög nivå. Orkestern blir en plats där man anropar traditionen men också prövar det nya.

Det klingande kulturarvet är en sinnrik arktiektur, bestående av levande människor och relationer mellan människor. Ett ständigt pågående samtal om det gemensamma bygget av musiken.

Det orkestrarna gör i sin kulturarvsgärning är en klingande motsvarighet till att få se Uppsala Domkyrka byggas upp på nytt – varje dag en ny variant och med en ny belysning. Detta är en del av musikernas profession, och det är också det som gör summan av orkestrar viktig. Det är svårt att definiera hur många orkestrar man minst behöver för att få till ett kvalitativt utvecklande sammanhang. Men blåsmusiken är nu nära en kritisk massa räknat till antalet.

Frågan om nedläggning (av vilken orkester som helst) är alltså en fråga som förgrenar sig vitt i politikområdena – den rör utbildningspolitiken, konstnärs – och kulturpolitiken. I marinens fall även försvarspolitiken. De osynliga trådar som triggar musiker till allt högre nivå (i en serie spin-off-effekter) är en del av ett skört gods.

Den fråga som Gunilla C Carlsson ställer till Kulturministern kan dock gissningsvis inte leda till några hoppingivande svar. Frågan om regionala institutioner som ska in eller ut ur det kulturpolitiska stödssystemet är inte längre en fråga regeringen förfogar över, efter den senaste reformen på kulturområdet (den s.k. samverkansmodellen). Det är regionerna som äger frågan. Budskapet kommer peka på att det är Blekinges ansvar. Om Blekinge vill betala, kan staten kanske bevekas ge sig in genom kulturbudgeten.

Man kan säkert utreda frågan. Det är kanske inte så troligt dock att en sådan utredning lyfter fram de ovan redovisade perspektiven och inrättar ett Statens Fastighetsverk för våra skört tvinnade (och i högsta grad levande) orkesterbyggen med månghundraåriga rötter. Den nuvarande inriktningen är ju att statens ska (och har) backat från möjligheten att påverka beslut av denna dignitet.

Missförstå mig inte – jag sätter inte likhetstecken mellan orkestrar och gamla hus. Jag försöker visa på vissa tankemässiga ojämnheter då det gäller synen på kulturella värden.

Hus ska bevaras till varje pris. Men partituren som skrevs för 2-300 år sedan (och även den nya musiken) är liksom ingenting utan att de får kropp, materialiseras genom kompetenta musiker och orkestrar.

Kanske är det för att man inte riktigt ser hur det som byggts upp skapar näring och luft åt så mycket mer än bara fasta kostnader. Musikens slott och kojor med skyddsvärde är ju så abstrakta i förhållande till hederlig marmor.

Eller kanske inte? Kanske nästa steg är att låta regionerna själva bestämma över alla historiska byggnader i Sverige?

Koppla bort Riksantikvarieämbetet och låt underhållskostnaderna bestämma huruvida ringmuren ska få vara kvar eller ersättas av ett mer kostnadseffektivt plank med vidhängande betalparkering.

Vem vet.