Kategori: Blogg

”Om vi ska förfina uttrycket till den grad att vi helt kan behärska utfallet av sekvenserna, behöver vi specialister vars musik redan är närbesläktad med de olika sekvensernas essens. Annars måste vi ägna för mycket tid åt att lära upp dem.” Vi hade tagit med oss papper och penna och hade satt oss på kvarterscaféet, Le Cigalois. Nu skulle grundstrukturen på ensemblen dras upp. Ensemblen hade vi redan döpt till ”Action Musagète” efter den text som Eeva-Siri deklamerat för snart fem år sedan. Nu skulle vi göra upp önskelistan på medlemmarna. ”Jag håller helt med, Adrian. Men hur strukturerar vi upp det?” Jag bet ihärdigt på min blyertspenna, medan Lisa tuggade på en hårlock. ”Jomen, så här kanske!” Jag tyckte, efter säkert en timmas funderande, att jag hade kommit något på spåren. ”Vi behöver en blandning av olika musikertyper. För att täcka in våra behov, skulle man till exempel kunna ha en instrumentalist som behärskar det rituella; den långa tidens upprepning och uppbyggnaden mot extas. Sedan behöver vi någon eller några som finns i nuet och det förgångna samtidigt; ornamentikerna, de sentimentala utsmyckarna av melodilinjer och harmonier. Dessa måste vi hitta i de traditionella musikformerna -folkmusik! Kanske afrikansk eller arabisk? Till detta lägger vi dig, och ytterligare några musiker skolade i konstmusiktraditionen.” Jag pladdrade på som om jag läste från ett osynligt manus. Lisa höll upp handen för att bromsa mig. ”Men du. Hur ska vi få ihop det då? De här folkmusikerna kan ju ofta inte noter? Har du tänkt dig nå’n sorts klapp-och-klang-verkstad?”

”Ja, kanske det. I värsta fall får vi väl göra repetitionskassetter, som man gör i amatörkörer… Jag tror att om vi bara hittar rätt personer, så kommer de att vara tillräckligt begåvade för att lära sig ganska fort. Du sa ju själv att du har iakttagit variationer i reaktionerna, beroende på hur ni spelade sekvenserna i Drudenfuss. Jag tror att det vi i första hand behöver undersöka, är relationen mellan sekvensens struktur, den tid den behöver för att nå sin fulla kraft och hur man bäst orkestrerar den. Det är den ekvationen vi behöver lösa, och till det behöver vi hjälp av människor som har en direkt tillgång till vissa av beståndsdelarna. Men frågan är om vi någonsin helt kan kontrollera materialet. Vi kanske får räkna med vissa avvikelser, som när de tar fram ett nytt läkemedel…” Lisa skrattade och började imitera en reklamröst: ”Nio av tio människor blir lyckliga med supersekvenserna. När gav du din fru en supersekvens senast?”

”Eller snarare: ” sa jag medan jag tände en cigarett ”när lyssnade du på din fru senast? Supersekvenserna ger dig nya öron…”

Efter att ha lämnat Le Cigalois, fortsatte vi i många timmar att spåna kring ensemblens struktur och hur sekvenserna bäst skulle presenteras. Jag begärde en tydligare målformulering av Lisa. Jag tyckte att ord som ”förståelse” eller ”bättre form av kommunikation” blev för abstrakt. Elliptiska ord och uttryck värdiga ett politiskt parti – men ovärdiga en aktionsgrupp. Om Action Musagète skulle verka som ett musiskt kommando, måste vi ha konkreta mål. ”Okej.” Vi hade hamnat på en parkbänk nere vid kanalen. Små välvda gröna metallstänger bildade staket och avgränsade de små plättarna av grönska vid kanalen från gatans svärmar av småbilar och skotrar. ”Vi har ett antal delmål. Slutmålet får nog ännu formuleras löst, eftersom det ju faktiskt handlar om något abstrakt och ännu inte greppbart. Men för att nå fram till en högre form av kommunikation människor emellan, måste vi inrikta oss på två fronter.” Lisa slog beslutsamt sin ena näve mot det snirkliga bänkstödet. Jag gjorde strikt honnör.”Jag hör och lyder, O höga generalska!” ”Sluta skoja, Adrian. Det är allvar det här! Först har vi allmänheten. De som behöver upplysas om klangspråkets möjligheter. Ett pedagogiskt program. Problemet är hur vi ska kunna nå många, och i förlängningen alla människor…” ”Radio, kanske?” försökte jag. ”Går inte. Du har väl själv märkt hur mycket som går förlorat i etermedia? Här är det intim och direkt kommunikation som gäller. Kombinationen av uttryckssätt fordrar liveframföranden. Vi får bygga långsiktigt istället. Först etablerar vi och utvecklar metodiken med Action Musagète, därefter bildar vi skola. Hundratals ensembler som bär på samma budskap.” Jag sträckte armarna mot himlen, ”Allah akhbar! Heligt krig! Det här låter mer och mer som en religiös rörelse.” Lisa gav mig en mörk blick. Jag hejdade moig ögonblickligen. ” Jag vet…allvar var det. Vilken är den andra fronten?” Lisa gjorde en lång paus innan hon fortsatte. Ljuden från staden kom direkt framrusande mot oss. ”Först kulturpolitikerna; både för att vinna dem för saken och för att de ska fås att betala för uppbyggnaden av de kommande ensemblerna. Därefter kliver vi högre och högre upp på politikerskalan…” Jag avbröt henne otåligt. ”Ja, ja. Men vad exakt ska vi få dem att känna då? Och hur? Hur fan ska vi kunna rikta sekvenserna så precist att politikerna gör som vi vill?” Lisa reste på sig och tog tag om mina axlar.” Politikerna ska tvingas -bland dem finns alltför många amuser för att de ska kunna behandlas milt. Odla fram de mest aggressiva sekvenserna, de riktigt mäktiga! Folket däremot ska bara ges möjligheten. De ska upplysas; men med dialogen som utgångspunkt. För dem skapar du de mest mångfacetterade sekvenserna.”

Det absurda i företaget var nog i någon mening uppenbart för oss båda. I en sorts analogi med detta grep vi oss an det med närmast sinnessjuk frenesi. Jag satt i lägenheten och skrev och spelade mig genom ett oräkneligt antal varianter på sekvenser – ett otroligt tröttande arbete, då inte sällan verkan av sekvenserna utlöste kraftiga anfall. Lisa dammsög staden efter lämpliga musiker. Med sina kontakter hade hon snart hittat de som hörde till den konstmusikaliska traditionen. Det var värre med ”folkmusikerna”. Lisa hängde på barer och klubbar, gick på ändlösa promenader genom arabkvar- teren, lyssnande efter något som motsvarade mina beskrivningar. Lisa hade helt gratis lyckats låna en källarlokal under en restaurant, Chez Francis. Innehavaren, Francis Lejeune, var en gammal vän till Lisa som troget hade följt varenda konsert hon medverkat i under hennes första Parisperiod. Som musikälskare hade han sökt upp Lisa efter en konsert på konservatoriet och förklarat henne vara Paganinis sanna arvtagerska. Därefter hade han blivit hennes största fan. Rue Mouffetard var en gata som kantades av fiskafffärer och restauranger. Gatan kröntes av ett litet torg, Place de la Contrescarpe, där vår källare var belägen. Där skulle vi ostört kunna vidareutveckla vårt projekt, så snart ensemblen var fulltalig.

I våra, oftast nattliga, samtal om sekvenserna utgick vi från idén att det som präglar människan starkast är just ljuden. Det var ljuden som för oss var den första mänskliga orienteringpunkten, inte bilderna. Genom hörseln finns kanaler till hela människan. Balansen, språket, revirbeteendet, försvarsbeteenden, njutningen. Just därför hade sekvenserna en sådan kraft; de letade sig in i själva ursprunget på ett komplementärt vis. Därför kunde man också uppleva sekvenserna så olika. Hos dem, vars musiska språkcentrum var otränat, vällde sekvenserna in med full kraft och satte igång formliga kedjereaktioner. Hos de övriga letade sig sekvenserna in bakom de eventuella försvar som uppställts mot alltför starkt emotionella eller intellektuella reaktioner och orsakade mer specifika och i viss mån förutsägbara beteenden. Men gemensamt för alla lyssnares olika utgångspunkter, var att alla reaktioner var också en funktion av tiden – det fordrade en initial närvaro hos publiken, och en beredskap att vilja delta i den tidsliga process som sekvenserna utgjorde. Ljuden kunde också beskrivas som friktion; luftens vibrationer når ju trumhinnan, huden och kroppen i form av mer eller mindre subtila beröringar. Bilden och det visuella, verkade plötligt som ett mycket mer trubbigt instrument än klangerna och rytmerna. Ljuset kan blända eller i framkalla epileptiska anfall om det blinkar i en viss hastighet. Men ljudets finare verkningar – på så många nivåer – framstod som alltings nav. Bilden och rörelsen förblev ett ackompanjemang till det musiska språket i våra resonemang.

Det ”summaspråk” av ljud och rörelser, som vi ansåg oss med lätthet kunna läsa av, var dock långt svårare att på ett målinriktat sätt sända ut . Det musiska språket var undflyende, skiftande och sökande till sin karaktär. Kanske var det just i mångfalden snarare än i begränsingen av uttryck vi skulle söka svaren? I stället för att renodla sekvenserna började jag istället komponera motstämmor. Till enkla melodiska linjer lade jag små reptilsnabba rytmiska förskjutningar, till rena harmoniska förlopp lade jag skärande dissonanser. Jag började arbeta med motsatser, men också skalan emellan polerna. Det gällde, insåg både jag och Lisa, att hitta den version av sekvenserna, den blandning, som möjliggjorde en följsamhet. En version som gick att modulera i stunden, allt eftersom vi registrerade publikens uppmärksamhetsnivå.

En dag kom Lisa hem ovanligt tidigt från sina exkursioner, med ett soligt leende på läpparna. Alla hennes promenader hade gjort henne brunbränd och om möjligt ännu vackrare än vanligt. Denna skönhet stod i skarp kontrast mot min fördjupade blekhet, framodlad över mina papprena, metronomen och det lilla pianot.

”Det är klart!” Lisa sjöng orden i en låtsasaria, upprepade dem som om det var en dödsscen i en opera. ”Deeet ä-hä-ä-här kla-ha- haaaaart!” Jag glodde dumt på henne, förvirrad av den plötsliga scenförändringen. ”Adrian, är du med? Knack-knack! Hallå? Ensemblen! Jag har hittat dem!” Jag reste mig -lite för snabbt- och lyckades välta det lilla skrivbordet jag suttit vid över ända. Jag halkade fram till Lisa över papprena som alla hamnat på golvet. ”Satan. Jag menar…underbart! Berätta, vilka är de?” Lisa viftade med ett finger i luften.””Sakta i backarna! Det får bli en över- raskning. Jag har beställt bord på La Coupole till ikväll. Då får du träffa allihop. Har du material som du kan ta med och visa?” Jag såg mig omkring över golvet och nickade. ”Visst, jag tror jag har hittat några användbara former…några problem är nog faktiskt helt lösta.. men om jag inte får veta vilka instrument, så vet jag inte vad jag ska ta med och visa upp…” ”Du får fila på det sedan. Jag vill bara att de ska få en bild av musiken.” Hon kom och gav mig en mjuk och varm kram. Hennes hud doftade utomhus och solsken. ”Adrian…äntligen kan vi börja på riktigt…det här kommer våra barn att bli stolta över…” ”Barn?” mumlade jag genom hennes hår. ”Ska vi ha barn?” Lisa fnissade och stack ett pekfinger i sidan på mig. ”Men det är väl klart! En så där sex-sju stycken. En egen liten ensemble…” Lisa tycktes alltid vara steget före mig – konstnärligt, emotionellt- ja, i snart sagt alla avseenden. Eller så hade vi bara olika tempi. Två metronomer som slog puls i olika hastigheter. Tanken på barn med Lisa, uppenbarade sig nu för mig som en självklarhet, något jag antagligen alltid sett fram emot. ”Ska vi börja träna redan nu?”

”Vi måste förfina uttrycket!” Lisas ögon brann medan hon vankade av och an i den lilla ettan vid Saint Martin-kanalen som varit vårt hem i snart sex månader. En hel höst hade hunnit förlyta sedan vi flyttade ner till Paris direkt efter min examenskonsert. ”Det är än så länge ett för trubbigt instrument, fattar du!?” Jag stod och såg ned på Rue Bichat. Några hundar jagade varandra skällande mellan bilarna på den trånga gatan. ”Men varför Lisa? Varför ska vi göra det här? Folk som gråter, kräks, svimmar och skrattar hysteriskt. Då kan vi ju lika gärna dela ut psykofarmaka till publiken istället.” Lisa slet tag i min arm. ”Se på mig! Vi är bara i början av något stort, Adrian. Något som står högt över de här ströreaktionerna. Du har ju själv sett och förstått överensstämmelserna; det språkliga i det musikaliska, och den kommunikativa kraften i det klingande. Det handlar om att ge människor en inblick i sin fulla potential!” Jag vred mig loss ur hennes grepp. ”Nu tycker jag du låter som en flower-powerprofet. Är det inte hjärntvätt du pratar om?” Hon suckade. ”Nej, det är det såklart inte. Jag menar bara att det stadium vi hittills har kunnat iaktta innehåller andra möjligheter. Som att riva ned de barriärer som förhindrar en bättre form av kommunikation…” Jag strök henne över håret. ”Utopist” sa jag retfullt. Lisa ryckte till.”Jamen förhelvete, det är klart jag är utopist. Musiken är en levande och verklig utopi. Himmelriket på jorden! Den dagen jag inte är utopist längre får du lova mig att du nödslaktar mig, Adrian.” Jag låtsades chockerad. ”Äh.” Lisa såg trött på mig. ”Fattar du inte? Det musiska språket är mänsklighetens enda räddning. Att få människor att lyssna är det första steget. Sedan måste vi gå vidare och skapa de musikaliska bilder som genererar en positiv riktningsenergi. Om vi lyckas kombinera de här starka emotionella reaktionerna med en intellektuell återkoppling, så måste du väl inse vad som kan hända?”

”Du menar…att musiken skulle kunna verka komplementärt på något vis…”

”Just precis! De mekanismer som hållit musikens utopi och verklighetens pragmatism åtskilda skulle kunna påverkas att befrukta varann; vi skulle kunna skapa möjligheter för människor att själva sammanfoga det som samhället sönderdelat. Ingen hjärntvätt – bara hjälp till självhjälp…” Lisa hade fått små röda fläckar i ansiktet -som alltid då hon blev upprörd. Men jag tyckte mig kunna skönja en ny ton i hennes röst. En vibrerande desperation som som jag visserligen sympatiserade med – men som också var en smula skrämmande. I min värld hade sekvenserna tveklöst också blivit något stort och viktigt. Men jag ville -och trodde mig kunna- behålla distansen. Sekvenserna var kanske för mig mer som en intressant slaggprodukt av det verkligt viktiga: vår kärlek. Eller var sanningen den att jag förskönade mina motiv? Använde jag bara Lisa som en språngbräda för mina egna ambitioner? Kanske var det så att åren på Den Stora Musikhögskolan ändå fjärmat mig från Lisas begreppsvärld. Det som varit så tydligt hade nu börjat bli suddigt i kanterna. Omedvetet hade jag, nu även rent fysiskt, vänt mig bort från Lisa, och stod åter och blängde dumt ned på den smutsiga lilla gatan. ”Du har börjat tveka.” Hon slog mjukt armarna om mig bakifrån. Nere vid kanalen slussades en flodbåt fram i sakta mak. En skrikande konversation mellan slussvakten och kaptenen ekade mellan husen. ”Nej…ja…kanske. Jag undrar nog bara vart det här kommer att leda oss. Hur ska vi kunna styra den här utvecklingen så att den inte exploderar i ansiktet på oss?” Lisa tryckte en kyss mot min hals. ”Det är ju det som är din uppgift, älskling. Du ska bli vår musiska farmakolog; du ska kalibrera och uppmäta doserna så att vi uppnår bara det vi vill uppnå.” Jag vände mig häfigt om. ”Vilka vi?” sa jag surt.

Sedan ankomsten till Paris hade Lisa bestämt sig för att sluta i ensemble Drudenfuss -hon kom inte längre överens med den konstnärliga inriktningen, förklarade hon. Hon försörjde sig nu istället genom att vara ambulerande försteviolinist i Parisorkestrarna. En ojämn och osäker inkomstkälla. Mitt stipendium från skolan började nu att naggas betänkligt i kanterna. Då vi hade pratat framtid hemma i Sverige, hade jag gjort mig bilden av att jag undan för undan skulle ta mig in i det franska musiklivet just genom ensemble Drudenfuss. Ensemblen, med sin blandning av olika konstnärliga uttrycksmedel, framstod för mig som en frisk fläkt i relation till de musik-kotterier som frodades i det traditionstyngda Paris. Den stora kader av tonsättare från hela världen som i små klungor -och med glöd- hävdade olikartade uppfattningar om vad som var musikens enda väg in i framtiden, framstod för mig som offer för en tilltagande akademism. Den typ av akademism som såväl sociologen Adorno som den numera världsberömde tonsättaren och dirigenten Pierre Boulez (med flera) varnat för under den musikaliska modernismens framväxt nära trettio år tidigare. Dessa etablerade, närmast cementerade sammanhang var inte ett alternativ för mig. Riktningslösheten låg och lurade i vassen. Vad gjorde jag och Lisa i Paris om vi inte skulle arbeta ihop? Därför välkomnade jag egentligen det faktum att Lisa nu tog upp tråden igen. Vårt gemensamma projekt hade av flera skäl avstannat på grund av de praktiska problem som flytten och överlevnaden uppställde. Men jag kunde inte låta bli att känna mig utestängd, då hon nu plötsligt verkade ha en färdig plan. ”Hallå! Det är mig, Lisa, du pratar med! Det är inte likt dig att ägna dig åt självömkan…” Hon såg uppriktigt förvånad ut. ”Jamen, det verkar ju som om du nu har bestämt en massa saker utan att jag fått vara med…” Jag hörde själv hur ynklig och patetisk jag lät.”Skärp dig, Adrian, och lyssna i stället. Så här hade jag tänkt. Vi startar en egen ensemble. En musisk kommandostyrka om du så vill, bestående av virtuoser från flera musikaliska genrer och expertisområden. Du står för musiken och gemensamt lär vi oss och dem att rikta sekvenserna för att bäst motsvara de mål du och jag uppställer. ” Energin kom tillbaka till mig med full kraft och alla mina tvivel suddades lika plötsligt som märkligt ut. ”Vilken lysande idé, Lisa! Varför har du inte sagt något förrän nu?” Lisa ryckte leende på axlarna. ”Varför är ointressant. Ska vi eller inte?” Jag svarade med att krama henne hårt och överösa henne med kyssar. Det var som hon med denna enkla idé i ett slag hade fört mig tillbaka till henne, och jag var yr av lycka över att ha hittat hem igen. Återigen hörde vi varandra – andades med varandra. I mina öron ljöd ett mjukt och basigt C; vibratolöst men varmt.

~

Vad var det som- i ett plågsamt lågt tempo- höll på att hända? Medan jag försökte somna om efter kvällens osedvanligt konstiga turer, tänkte jag på min dröm. Som bild för hur jag förhållit mig till händelserna runt Lisa, var drömmen alltför tydlig. Jag hade av olika skäl varit passiv och låtit allt ske. Lisa hade fått utkämpa den sista striden ensam. Men nu hade tiden till slut drivit mig till en punkt där jag såg klarare på det som skett och det som nu förmodligen måste ske. Det förfutna hade nu börjat breda ut sig som en gigantisk karta, som jag metodiskt kunde skärskåda. Det var inte långt kvar nu, innan nedtecknandet av historien gett mig de detaljer jag behövde för att till slut också handla.

20. ”Charascho”

Jag hade fått som jag ville. Sömnen hade varit djup och hård, och jag vaknade utvilad. Såg på klockan att den inte var mer än sex på morgonen lokal tid. Eftersom det ännu var en timma kvar innan frukost serverades, kokade jag lite medhavt vatten i rummets vattenkokare, blandade till en pulverkaffe och satte mig på balkongen. Dagens första cigarett kändes mer som en skymf mot livet än vanligt, varför jag fimpade redan efter det första blosset. Ljuset över Kaspiska havet var ovant och obestämbart. Sjön låg azurblå som ett vykortshav, men ljusskiftningarna över land var främmande; ljuset reflekterades mot främmande träd och främmande byggnaders främmande färger. Återigen greps jag av den förnimmelsen av trygghet jag så ofta erfor vid mötet med det okända. Kanske var det detta som drev mig också i mitt konstnärsskap. Ett stilla uppror mot det förutsägbaras diktatur.

På bussresan in till staden var alla tysta och tillbakadragna. Georgiern Ivan satt och såg trumpen ut längst bak i bussen. På stolarna bakom förarplatsen satt Katja och Nikolaj och pratade lågmält med varandra; bakom dem satt Tonja och var nu ännu blekare i förmid- dagsljuset. Något som fick hennes peruk att se än mer absurd ut. Genom fönstren kunde vi se stora fält med oljeborrtorn, och små klungor av människor som uppenbarligen var på väg till fots in till staden. Jag stirrade ihärdigt ut genom det smutsiga bussfönstret, och försökte undertrycka det virrvarr av tankar som hela tiden pockade på uppmärksamhet. Ta in omgivningen, landet och människorna -det andra får komma sedan, uppmanade jag mig själv. Staden Baku uppvisade en märklig blandning av arkitektoniska stilar. Sovjetiska mastodontfasader stod bredvid mer orientaliskt ornamenterade byggnader och enstaka seraljer. Basarer där kvinnor och män från bergen som sålde grönsaker; kostymklädda och mustaschprydda män med guldtandsgarnityr. Och många växlingsställen.Västvaluta var lika eftertraktad här som i andra före detta sovjetrepubliker. Då bussen långsamt rullade genom stadens centrala kom Tonja och satte sig bredvid mig. ”I thiiink biiig mistaake yesterdaay” sa hon med klagande stämma. ”Biiig mistaake…”. Jag ryckte avvärjande på axlarna. Bussen parkerades intill Tyska kyrkan, där konserten skulle äga rum. På den lilla muromgärdade innergården ställde jag mig och rökte, medan musikerna gjorde sig i ordning inne i salen. Medan jag stod där närmade sig en svarthårig, mycket kort och ung kvinna. Hon presenterade sig som Frida Memetova, och förklarade att det var hon som skulle sjunga solopartiet i mitt verk. Med en anmärkningsvärd närvaro registrerade hon mina kommentarer till hennes frågor; jag blev nästan orolig för att hon hörde till den typ av människor som alltid vill verka mer intelligenta och förstående än de egentligen är. Men hennes eftertryckliga nickar och instämmande hummanden på de rätta ställena gjorde mig lugn. Dessutom litade jag helt på Nikolajs konstnärliga omdöme. En man med flottigt hår och paddliknande utseende kom ut och kallade på bruten engelska in oss till repetitionen. Inne i salen rådde med västerländska mått närmast kaos. De spelade på lappade och lagade instrument som såg ut att kunna falla sönder i bitar när som helst. Alla musiker verkade ha sina mobiltelefoner på. Repetitionen avbröts ständigt av små ettriga signaler. Många rökte inne i kyrkan, något som fick vaktmästaren att placera sig vid scenkanten och – i ett fruktlöst försök att hävda sin makt – höja ett varnande finger så fort någon gjorde en ansats att tända en ny cigarett. Dessutom hade Nikolaj transformerats från den blide och frodige musiker jag kände, till ett militäriskt vidunder. Han skällde till höger och vänster, något som emottogs med loja gester och axelryckningar. Men det klingade! Trots att Frida på min anmodan bara satt bredvid och lyssnade ljöd ensemblen som ett levande helt. Nya detaljer, som jag själv bara delvis mindes, framträdde i partituret och fick det att röra sig på ett helt annat sätt än under uruppförandet för tio år sedan. Inga incidenter inträffade under repetitionen. Musikerna tycktes helt opåverkade av de inkomponerade sekvenserna. Tillsammans med Ivan, den georgiske tonsättaren, företog jag efter repetitionen en långpromenad i Bakus innerstad, med flera stopp på några av stadens många kaféer. Överallt spelades turkisk och Azerisk populärmusik från små megafonhögtalare, distorderat och gällt. Samma harmoniska rundgång var tydligen basen för allt populärmusikaliskt skapande i regionen; en fallande ackordisk rörelse inledd av ett mollackord följt av två durackord på heltons avstånd, därefter en halvton ner till dominantackordet. Och så om igen. Vi besökte Jungfrutornet, varifrån en ung kvinna sades ha kastat sig i havet för att hon inte fått förena sig med sin älskade. Utsikten uppifrån tornet var skrämmande och slående vacker. Man såg hela staden breda ut sig längs med Kaspiska havets strand. Stående på toppen av tornet (där inga säkerhetsräcken fanns) tänkte jag att det var precis detta Lisa hade gjort. Som en figur ur en romantisk saga hade hon kastat sig ut för en kärlek som var viktigare än allt annat. Det hade inte handlat om att statuera exempel eller att straffa. Bara att kärleken varit så mycket viktigare. Själv stod jag så nära kanten jag bara vågade, det vill säga inte särskilt nära. Ivan däremot, stod obekymrat rödbrusig på den lilla upphöjning som skilde besökaren och stupet åt och sjöng en georgisk folkvisa för full hals, till de övriga turisternas förtjusta förvåning. Så småningom drog vi oss ned mot hamnpromenaden. Jag slogs åter av mängden av kostymklädda män utan slips, som vore det en azerisk stadsuniform. Vi hade ännu ett par timmar på oss innan konserten skulle börja, varför jag och Ivan (vi kommunicerade nu obehindrat på vår kroppspråkligt uppblandade gibberish) satte oss ned vid havet och åt på en av de tältrestauranter som stod uppställda vid kajkanten. Nygrillad, marinerad stör och té som smakade underbart i vårvärmen vid vattnet. En stor publik hade mönstrat upp vid tiden för konserten. Här var konsertkulturen helt annorlunda. Precis som musikerna gjort under repetitionen, lät publiken sina mobiler vara påslagna under konserten och svarade ogenerat under det att konserten pågick. Ingen tycktes ta någon särskild notis om det. Dessutom kom och gick folk hur som helst under konsertens gång, smällande i dörrar och småpratande på vägen in eller ut. Det fick mig att tänka på hur det måste ha varit på operan under 17- och 1800-talen i Europa, med tärningsspel och försäljning pågående på parkett och i loger. Ett av verken under konserten var nära att framkalla ett anfall. En konsert för kammarensemble och traditionell persisk trumma -tombak -skriven av Ivan, skapade en otrolig resonans i mina öron. Allt ekade och spelades om och om igen i mitt huvud. Men den här gången räckte det med att jag blundade och höll i mig i bänken för att det skulle gå över. Det fanns en förtrolig lojhet i Ivans musik som inte fullständigt lyckades rubba min balans. Så var det då dags för Love; formal aspects, som var det sista stycket på konserten. För första gången kunde jag ostört iaktta publikreaktionerna. Under den första deklamatoriska inledningen spred sig ett svagt sorl bland bänkraderna. Någon fnissade osäkert. En man långt fram i kyrkorummet ställde sig upp och satte sig ned flera gånger i rad, till dess att hans sällskap ryckte honom i kavajen. Flera kvinnor tog fram solfjädrar och viftade frenetiskt med dessa då styckets klimax närmade sig. En man sprang hukande ut ur salen då Frida sjöng sitt briljanta höga D. Efter applåderna, kom ett tjugotal människor fram och tackade mig och ensemblen; en rödflammig och flämtande kompositionsprofessor från Bakus konservatorium kramade om mig i en spastisk manöver som så när fick mig att tappa andan. ”This is a triumph for ensemble AZ, my friend” Nikolaj stod svettig och höll om Frida. ”But now I really have to get some sleep. I am sooo tired! What is it with your music?” Bakom Nikolaj och Frida stod Tonja. Hon darrade lite på underläppen och såg vädjande på mig. Jag valde att ignorera henne. Under festen, som innehöll extrema mängder vodka, magdans (till samma slingor jag hört under dagens promenad) och traditionell azerisk mat, tvingade ensemblens klarinettist in mig i ett rum för att visa något. Ur en svart läderväska drog han fram några pistoler. Han plockade isär en av dem, förevisade pipan och knackade sig mitt på pannan. ”Poff, poff, charaschó!” Efter en stund insåg jag att han försökte sälja ett vapen till mig, som ett uttryck för vänskap. ”I maake you good priiice!” Då jag krånglat mig tillbaka till festen, hade den urartat till ett virrvarr av krossade glas och ömt omslingrade ensemblemedlemmar.Vid kortänden av ett långbord kröntes den kaotiska bilden av en ljudligt snarkande Nikolaj, ännu i drömmen kvar i sin dirigentroll – mellan snarkningarna hörde jag honom mumla korta kommandoklingande ord på ryska. Jag smet iväg. Telefonen skrällringde i samma ögonblick som jag steg in i rummet. Jag drog ur jacket, och satte mig vid datorn.

Den beigemålade dörren till hotellrummet slog igen bakom mig. De sista nätternas sömnbrist gjorde mitt avsked i korridoren till de andra aningen mer bryskt och kortfattat än det kunde ha varit. Dessutom gjorde tidskillnaden sitt till; sedan jag landat hade omvärlden tett sig suddig och konturlös. Nu ville jag bara sova. Helst en djup och drömlös sömn. Jag slängde mig på sängen och somnade omgående med kläderna på.

ZANG….! K-GING-P-P-P-SSSSSSSKSCH!!! Jag stod i högt uppe i ett jakttorn och tittade ut över ett hygge med min kikare. Långt där nere såg jag till min förskräckelse Lisa springa i en skyttegrav, hukande, med fiolen skjutklar. Ensam försvarade hon ett litet stycke land mot anstormande horder av kostymklädda herrar och damer. I grupper om tjugo anföll amuserna med skarpladdade vapen; lådvis med regelverk i tjocka luntor östes ned i skyttegraven med sikte på att begrava Lisa. Hon omväxlande duckade, sprang, och anlade moteld i form av välriktade sekvenser som fick flera av de anfallande att ramla ihop i små välskräddade högar som förmultnade i hyperhastighet. Men det var bara alltför tydligt att amuserna skulle vinna – de var för många. I vild panik började jag klättra nedför stegen för att undsätta Lisa. Då jag äntligen kom ner på marken var det som att springa i meterdjup lera. Jag skrek ut hennes namn, och hon vände sig leende om mot mig. Bakom henne såg jag en gigantisk gul traktor komma körande – skopan rågad med utredningar och politiska skrifter. Jag vevade förtvivlat med armarna och skrek åt henne att akta sig. Men hon stod bara och vinkade leende tillbaka med fiolen under hakan. Leran sög mig djupare ned för varje steg; nere vid skyttergraven höjdes traktorskopan långsamt över Lisas huvud där hon stod, nu med en bekymrad min – hon såg min kamp mot leran. Just då skopan tömde ut sitt innehåll vände hon sig om.

RRRRRRRRRRR RRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING.

Alla luntor blev hängade i luften medan Lisa vigt hoppade undan och pilade utmed skyttegraven.

RRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING.

Det ljud hon gav ifrån sig tycktes få allt att stanna upp, eller åtminstone röra sig mycket långsammare. Plötsligt var hon vid min sida, smutsig och vacker, lade ned fiolen och stråken på marken och räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp.

Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!

Nästan i sömnen lyfte jag luren av den röda telefonen på sängbordet. ”Hi, Adrian. She is waaaaiting foor you, you know”. Katja. Det var då själva fan. ”Please, I am trying to sleep; it will be a long day tomorrow. See you. Good-bye!” Jag slängde på luren och försökte somna om, och var nära att lyckas då telefonen ringde ännu en gång. ”What now?!” Jag väste vresigt i luren. ”Calm down, it’s me, Nikolaj!” Jag sjönk tillbaka på kudden. ”Nikolaj, I am really tired. What is it?” Nikolaj harklade sig i andra änden. ”Well, Tonja is really desperate. She’s been calling me and Katja ever since we came to our room. You have to see her. Do what you want; play her some music or something. You don’t have to fuck her.”

”Nikolaj, for god’s sake, I KNOW I don’t have to fuck her. And I won’t. I am going to sleep. If she’s such a pain in the ass, don’t answer the phone. I know I won’t. Good night.” Jag slängde på luren och drog ur jacket.

Långsamt kände jag värmen sprida sig i kroppen och jag sjönk gradvis ned i en halvslummer, fortfarande halvt medveten om rummet och bruset från havet. Ett häftigt bultande på dörren ryckte upp mig ur dvalan. Jag hasade ut ur sängen och vinglade sömndrucket bort mot dörren. På heltäckningsmatten ute i den skrikgult kakelklädda korridoren, stod Tonja, endast iförd badhanddukar. Kring huvudet bar hon en handduksturban, och det låg små vattendroppar på hennes axlar, som om hon nyss tagit en dusch. ”Hello mr Svensson. May I coooome?” Jag suckade och släppte in henne. Värre än att låta henne komma in i rummet hade varit att behöva stå och dividera i korridoren med en nyduschad moskovitiska. Hon log blygt mot mig och satte sig i en av fåtöljerna mitt emot sängen. Då jag frågade vad hon egentligen ville såg Tonja nästan förnärmad ut. ”You nooot think I am beautifuuul?” Jag bjöd henne på en öl som jag köpt på flygplatsen, och förklarade hur jag såg på saken. Hur vacker hon än var skulle inga fysiska experiment äga rum. Däremot sade jag mig vara villig att sitta en stund och prata musik och höra lite vad hon ansåg om ensemble AZ.

Ett lätt uttryck av besvikelse fladdrade genom Tonjas anletsdrag men hon valde att berätta lite om ensemblen, som hon fann ”noooormal”. Efter en kvarts tomt prat plockade jag fram några cd-skivor med min egen musik på och gav dem till henne. Sedan erbjöd jag mig att eskortera henne till hennes rum som låg på bottenplanet. Innan hon stängde sin dörr, hann jag se en skymt av hennes svarta peruk som hängde nyborstad på en krok ovanför sängen. Jag sade god natt, och hon svarade med ett ”thaaaankyou for the muuusic”.

Väckarklockan ringde. Mer död än levande, slog jag ihop datorn och packade ner den i väskan. Mödosamt samlade jag ihop all min packning och gick ned till receptionen för att checka ut. Taxi ut till flygplatsen. Framför mig hade jag en dryg resa. Först drygt två timmars resa till Zürich, där jag skulle få vänta i tre timmar på planet till Baku. Väl ombord på Zürichplanet, somnade jag redan innan flygvärdinnan var färdig med säkerhetsdemonstrationen. Jag vaknade till först då planet dunsade ned på den schweiziska marken. Väntetiden tillbringade jag med att röka och iaktta människor. Jag försökte se om jag fortfarande kunde läsa de fina signaler som jag och Lisa gjort oss så mottagliga för under våra år tillsammans. På flygplatser utvecklas en alldeles särskild form av kontrapunkt. Skenbart kaotiskt rör sig människorna mellan in- och utgångar, hämtar kaffe, växlar pengar, kör väskor och samtalar. Föräldrar hetsar sina barn genom det märkliga högtalarsprakande landskapet. Stadda i rörelse eller väntande under dessa jämförelsevis tydliga omständigheter (alla på en flygplats har en klar uppgift- bortresande, hemkommande eller arbetande) blir den mänskliga musiken mer pregnant; den personliga klangen mer lättläst i relief till de likartade mål som platsen definierar åt sina besökare. Under likartade omständigheter verkar olikheterna framträda tydligare, och sitter man bara still och lyssnar så uppstår en formlig symfoni av intentioner och återhållna eller utlevda känslor. ”Vad är det egentligen jag hör”, tänkte jag. ”En livets summarytm eller klang? Lagrade frustrationer staplade i evigt rörliga ackord?”

På planet med destination Baku var det som att träda in i en främmande värld. Tobaksröken låg tät i kabinen under hela flighten. Människorna i stolarna bredvid mig talade omväxlande ryska och azeriska, bakom mig kunde jag höra några fransmän samtala och framifrån kom små doser brittisk engelska. Den kulturella mixens påtaglighet gav mig, som så ofta förr, en stark känsla av trygghet. Efter att ha bläddrat lite i partituret, somnade jag lugnt till klangen av den mångspråkliga ljudmatta som omgav mig. Flygplatsen i Baku var en byggnad som rymde stora och ödsliga grön- och gulmålade ytor, tomma på människor. Förutom de resenärer som just lastats av planet från Zürich, samt ett antal k-pistbeväpnade militärer fanns inget av det liv som normalt existerade på en flygplats. I en liten lucka vid sidan om passkontrollen satt en mustaschprydd militär och läste långsamt alla resehandlingar innan han, efter att betalning erlagts, med en suck stämplade visumet. ”Adrian, fratello!” En fryntlig Nikolaj grabbade stadigt tag i mig på andra sidan passkontrollen. Bredvid sig hade han en mager yngling med fjunig mustasch och en stinkande papyross i mungipan. ”This is Ali. Plays the percussion in the ensemble. Also he is our driver. He drives like a maniac. But the bus is his so what can we do, but let him drive, eh?” Ali log så brett att papyrossen hotade att ramla ur. ”Ali, take the bags! Let’s go to our quarters.” Utanför flygplatsen vajade palmer och pinjer. Kvällsbrisen doftade kryddor och hav, och trots den sena timman var det ännu varmt och fuktigt i luften. Med hjulen delvis uppe på en refug stod en gammal gulvit volk- swagenbuss och lutade. På vägen mot vårt hotell berättade Nikolaj om repetitionerna och de problem man haft. Det hade inte bara varit svårt att uppbringa de slagverksinstrument som mitt partitur fordrade (man hade till slut lyckats låna en uppsättning rörklockor från en rik samlare i bergstrakterna), utan man hade dessutom upplevt en del märkligheter under arbetet. Musikerna hade känt sig trötta, och Nikolaj hade vid ett tillfälle råkat svimma efter en av satserna. ”Everyone loves the music, but there is something strange about it. I don’t know what, though. And, by the way, I’ve had the most incredible porno-dreams during the whole rehearsal period, ha ha!” Jag började försöka förklara något av bakgrunden – det musiska språket, sekvenserna- men jag gav upp. Historien var för lång och invecklad för att klaras av i mitt reströtta tillstånd. Jag nöjde mig till slut med att ge honom rådet att låta sångerskan avstå från att delta i generalrepetitionen. ”You crazy guy! But OK. The soprano is good, she can handle it. She knows the stuff better than the other musicians.”

Hotellet visade sig vara en före detta OS-anläggning med nedslitna faciliteter, som från början varit avsedda för såväl idrottsmän som sovjetiska politiker. I en sluttning ned mot Kaspiska havet fanns även en nu sönderrostad linbana som ledde från anläggningens restaurang ned till en badstrand, komplett med en ruin efter en nattklubb. De dryga tvåhundra metrarna ned till havet hade varit en för lång sträcka att tillryggalägga för berusade partimedlemmar på semester, så de fraktades helt enkelt i sittkorgar nedför backen. Nu låg allt öde och nedslitet. De enda besökarna i den forna nattklubben var de vilda katter och hundar som fanns i överflöd. Då folkabussen rullade in framför receptionen såg vi ett gäng män i luggslitna gröna overaller springa förbi på den dåligt upplysta gård- splanen. ”It’s the Azeri football team. They are very-very good.” Ali tittade långt och beundrande efter sina hjältar då de försvann i mörkret nedför slänten mot havet. Som i en kort gemensam andakt satt vi kvar i bussen och lyssnade till ljudet av elva par gummiskodda fötter mot grus som långsamt tonade bort och löstes upp i det vaga bruset från sjön. ”I give you a couple of minutes to sort your stuff out. Then we eat with the rest of the group. There are a few other composers here, you know!” Med dessa ord stängde Nikolaj dörren till mitt rum. Bruna inrökta möbler. En toalettstol med en märklig uppblåsbar gummisits. Lakan med små hål i. Doft av rengöringsmedel, rök och utspilld sprit. Efter att ha packat upp väskan, öppnade jag -efter en hel del vickande och slitande- balkongdörren. Utsikten var iallafall enastående. Långt därborta såg jag blinkande lanternor från fartyg som stävade in mot Bakus hamn. Jag kunde se hela staden breda ut sig längs med den halvcirkel som kustlinjen beskrev. Och återigen slogs jag av luftens örtliknande doft. Jag hann med några minuters insupande av den Azeriska atmosfären innan Nikolaj var tillbaka. Han ledde mig ut ur hotellbyggnaden och ut på gårdsplanen. Vi gick uppför många och långa trappor, ända till dess att vi nådde det som var områdets stora bespisningshall. Den jättelika salen, upplyst av svulstiga kristallkronor, anslog en dyster ton av svunnen storhet. Nu var endast ett av de många borden uppdukat och befolkat. Men likafullt stod det en hel rad servitörer uppställd mot väggen vid köksingången, väntande med vita vantar. Nikolaj föste mig framför sig, över det stora golvet, fram mot gruppen av människor kring bordet. Jag hälsades hjärtligt välkommen av alla. En storväxt georgier halade fram en flaska med brunt innehåll och hällde upp ett glas, som han med en manande min räckte över till mig. Då jag svept den starka och sliskiga drycken fick jag en applåd av församlingen allt medan Nikolaj hojtade ”You see what I mean? A real viking, hoho!”. Medan den ena märkliga rätten efter den andra bars in (överkokta grönsaker, tunna biffar stekta till skosuleviskositet; sötyoghurt med sursylt ackompanjerad av vodka), bekantade jag mig med de församlade. Där var Katja och Tonja, två tonsättare från Moskva. Ytterligt bördsstolta, behandlade de den azeriska personalen med frätande förakt. Tonja var stram, svarthårig svartklädd och raknäst -nästan klassiskt vacker. Men var hennes hår verkligen äkta? I vissa vinklar såg det nämligen slitet ut på ett mycket syntetiskt vis; några strån var vikta och spretade rakt ut från den annars tjugotalsinspirerade frisyren. Katja å sin sida hade cendréfärgat hår, jättelika läppar och bar en blommig klänning med avgrundsdjup urringning. Så var det georgiern med flaskan, Ivan – även han tonsättare. Han talade enbart ryska med mig under hela kvällen medan jag konverserade på engelska. På något egendomligt sätt tycktes vi ändå förstå varandra. Dessutom satt, förutom Ali och Nikolaj, dussinet blyga azeriska ensemblemedlemmar vid bordet. De var inte vana vid att få tillträde till den gamla OS-byggnaden, som för dem ingav en känsla av hävdvunnen respekt för gamla auktoriteter. Men deras underdånighet släppte i takt med att vodkan konsumerades. Mitt under den kladdgryniga och obestämbara gröt som var efterrätten, slocknade plötsligt all belysning. Eftersom natten var redan ganska långt framskriden och även utebelysningen slocknat, blev salen becksvart. En servitör snubblade fram till bordet och meddelade Nikolaj något på ryska. ”They will fetch some candles. This happens all the time. Don’t worry, party on!” I mörkret blev plötsligt stämningen fnissig och intim. Man började berätta historier för varandra, som alla lyssnade till andäktigt oavsett om man förstod språket eller inte. Efter en halvtimme, då det ännu inte grävts fram några ljus, började Nikolaj sakta sjunga ur Arnold Scönbergs ”Pierrot Lunaire”.

”Den Wein den man mit Augen trinkt…” En efter en föll vi andra in i talsångsstämman. Den märkligaste allsång som någonsin hörts -ljusår från ”Calle Schewens vals”-klingade sagoartat vacker i natten. Antagligen inspirerad av den intima atmosfär som rådde i det förenande mörkret, lade Tonja en hand på mitt lår. På min andra sida lutade Katja sig mot mig och viskade på bruten engelska: ”She liiiiikes you. She will cooooome to your room to night if you want, you know…” Jag lyfte varsamt bort Tonjas hand, log nervöst mot henne, vände mig mot Katja och svarade: ”Thank you, but I’m not that kind of guy. I don’t do things like that anymore, if ever.” Katja stötte mig lätt i magen med sin armbåge. ”I’m not talking romaaaance, you know. Just phiiisical, you know…” Jag vände mig åt Tonjas håll och kisade för att se om jag kunde utläsa någon förklaring eller reaktion på detta ovanliga lära-känna-lek. Men Tonja tyck- tes bara stirra framför sig, samtidigt som hon åter lät handen glida ned på mitt ben. Medan jag makade åt mig och återigen tog bort hennes hand drog Katja mig lätt i örsnibben och deklarerade med len stämma: ”you are niiiice she is niiiice, you can have a niiice tiiime, you know.” Så fortsatte det en stund; talsång från de andra vid bordet, händer på lår från vänster, erotiska förhandlingar från höger. Precis då jag var färdig att ryta till för att en gång för alla markera min avvikande ståndpunkt för de båda Moskvafröknarna, förbyttes sången i ett jubel. I en azerisk version av luciatåg skred nu nämligen servitörerna fram över golvet med varsin kandelaber i handen. Detta bröt effektivt av ryskornas tvåflanksattack. Plötsligt konverserade de åter artigt och belevat, som om inget hade hänt. Kvällen förflöt i ett tilltagande estetiskt och kulturellt samförstånd, betingat av den synnerligen proaktiva vodkan. Georgierns språk löstes så småningom upp i ett universellt sluddrande och gestikulerande.

Så småningom bröt sällskapet upp från bordet. Natten var sen och bussen in till repetitionen skulle avgå tidigt. Fortfarande lite ställd av upplevelserna i mörkret, höll jag mig en bit bort från de båda ryskorna på vägen ned till rummen. Nikolaj gled upp bredvid mig och tog tag i mina axlar. ”They are very efficient these russian composers aren’t they?” Nikolaj log sitt bredaste leende. ”Bad composers, but good lovers…And, you know, my Masja is in Vienna…so when Katja offered her services…I hope you understand…You really should try Tonja, she’s a cute one, in spite of the wig!” Jag lät undslippa ett stön. Det var alltså så det hängde ihop. Nikolaj hade passat på att hoppat över skaklarna då Masja var utom synhåll, och nu försökte han genom Katja tussa ihop mig med Tonja. Ett lika besynnerligt som otänkbart ar- rangemang. ”Nikolaj, my friend, I have to pass on this offer. Since quite a while, I am unable to see the joy in this kind of random encounters. Thanks but no thanks.” Nikolaj daskade till mig på axeln och hov upp ett hästgnägg till skratt. ”You really are crazy! Just tell me if you change your mind!” Det skulle jag definitivt inte göra, det visste jag. Efter att Lisa försvunnit ur mitt omedelbara liv hade jag gjort många håglösa försök att ha såväl längre relationer som ”till intet förpliktigande” sex , utan att -förrän det varit försent – inse att det varit lönlöst att ens försöka. Inte än i varje fall. Självklart; emellanåt kändes det som om jag skulle förtäras av längtan efter närhet. Problemet var att drömmen om närhet alltid var oupplösligt förbunden med Lisas bild och person . Allt annat än Lisas röst, ansikte och kropp kändes som ett svek och ett brott. Under den sista biten ned till hotellet, undrade jag när denna förbannelse skulle hävas. Varför var Lisa tvungen att ta steget över den gräns vi satt upp för oss, och lämna mig ensam med alla funderingar? Boken jag skrev hotade att slita sönder den mödosamt återvunna jämvikt, som det tagit mig fem år att bygga upp efter händelserna den sommaren. Som ett mantra hade jag upprepat att det musiska språket inte fanns, att det bara var ett påhitt av två förälskade dårar. Allt som hänt var bara illusioner och sammanträffanden, Lisas försvinnande var en logisk följd av all galenskap vi ägnat oss åt. Men för varje ord jag skrev ned i datorn, för varje händelse jag återkallade, öppnades de omsorgsfullt stängda kanalerna ännu en bit. Jag höll åter på att förvandlas till den människa jag en gång varit; språken som talades omkring mig omvandlades åter till delar av summan av de mänskliga klangerna och rytmerna. De mänskliga partituren öppnades åter på glänt. Jag insåg att jag var på god väg att åter börja tro på det musiska språkets kraft. Höll jag på att gradvis lura in mig själv i den intellektets implosion som Carl varnat för?

~

Efteråt kunde ingen riktigt redogöra för exakt vad som hänt och i vilken ordning. Lisas röst skapade snabbt en förtätad stämning och snart kunde jag känna spänningen från publiken i ryggen. Efter tre-fyra minuters musik kom den första stora musikaliska intensitetsstegringen. Någon i publiken andades ljudligt och häftigt; strax hördes en annan ge ifrån sig små vällustiga grymtningar. Från min position såg jag inte vad som hände, men Carl berättade efteråt att representanten för den Rikstäckande Konsertinstitutionen hade suttit -nu klarvaken- med händerna djupt instuckna i sina kostymbyxor och utfört rörelser som till de omkringsittandes häpnad bara kunde tolkas på ett sätt. Någon tillkallade diskret vaktmästaren som ledde ut mannen. Framemot styckets tionde minut sågs Ifigénie Andersson ställa sig upp i sin bänkrad och röra sig i en ormliknande dans. Dessa två händelser var -var för sig- något oerhört, och rubbade fullständigt de gemensamma överenskommelser som outtalat behärskar konsertsituationen. Men Carl berättade efteråt något långt mer intressant: vid den femtonde minuten, nära den slutliga höjdpunkten i stycket, andades hela publiken i takt. Först märkte Carl det knappt, han var alldeles för berusad för att märka mer subtila skiftningar i de omkringvarande ljuden. ”Men SE’N var det som om rumMET blev till en STOR JÄVla blåsBÄLG. Har aldRIG varit MED om maken. FORTare och fortaRE andades vi ockSÅ. Gick inTE att KONTrollera.” Carl var den enda jag mötte som efteråt kommenterade händelserna. Då verket var slut mottog ensemblen stående ovationer. Publiken tittade yrvaket på varandra då dörrarna till konsertsalen slagits upp efter det sista applådtacket. De händelser som ägt rum gömdes i en ny gemensam och outtalad överenskommelse. För hur skulle man kunna beskriva det som hänt? Musikerna verkade medtagna och trötta efteråt -men glada. Göran kunde inte sluta fnissa. Under festen efteråt försvann gradvis den trötthet som musikerna känt. Alla festdeltagare, publik som musiker, tycktes ha drabbats av kollektiv kärleksyra. La Andersson sågs hångla med Musikhögskolans rektor i ett hörn. Till och med Carl, som sällan drabbades av något alls mer än baksmälla, flirtade ihärdigt med en altviolinist. Men vid ett hörnbord i festsalen satt jag och Lisa och summerade våra intryck och talade om vårt nästa gemensamma steg. Paris.

 

Lyssna: Love; formal aspects 4

”Och…” Severus Martenot brukade alltid inleda sina seminarier med detta lilla bindeord. Och-et fick hänga i luften till dess att tiden som den följande konstpausen behövde för att ladda de följande meningarna med kraft hade förflutit. Även i enskilda samtal odlade han denna egenhet. I Kompositionsklassen på den Stora Musikhögskolan, utvecklades Martenot snabbt till min favoritlärare alla kategorier. Det som gjorde honom stor i mina ögon, var främst hans kunniga och lågmält brinnande närvaro samt det faktum att han (en regnpiskad dag i september) inledde sin seminarieserie med att dela upp världen enligt nära nog samma terminologi som jag och Lisa utvecklat under våra långa samtal. Ämnet han undervisade i kallades Formlära; men ett bättre namn på hans seminarier hade varit ”Omformningslära”. För på hans lektioner fick studenterna ständigt ompröva och omforma sina -mer eller mindre- djupt rotade uppfattningar och missuppfattningar om vad musik var och framförallt kunde vara. Genom att försynt påvisa samband mellan olika musikaliska företeelser och världen omkring, framför och bakom oss studenter, öppnades våra ögon långsamt för musikens möjligheter. I det lilla undervisningsrummet, som låg vägg i vägg med trumpetarnas lektionssal, samlades varje torsdag en handfull kompositionsstudenter för att andlöst försöka spåra betydelsen av allt Martenot sade. Med Haydns, Hummels eller Arutunians trumpetkonserter skrällande genom väggen, anlade Severus Martenot ibland moteld på sin skivspelare, men vägrade konsekvent att höja rösten då han talade.

”Och…” (Taa-taa-taa….ti-ti-ti-ti-ti-taa-ti-ti-ti-ti-taa[…])

”…populärmusiken har spelat amuserna i händerna. Från början fanns där en sorts primalmusisk kraft -oartikulerad och rak. Det är dess enda förtjänst, men också den största faran med den. För nu kan vi se vad som hänt. Dess ursprungliga utmanande av etablissemanget hade till en början ett gott syfte. Men i det att popmusiken avhändade sig det viktade, det noggranna, omsorgsfulla och empatiska och i dess ställe lanserade det extatiska och letargiska, så gav de också upp alla möjligheter att på riktigt förändra världen i positiv riktning. Istället spelade till slut alla populärmusikaliska formler amuserna i händerna. Om sentiment och energi är det enda man bekymrar sig om så blir man ett lätt offer för andras vilja. Och popmusiken inlemmades mycket riktigt snabbt in i den Bröd-och-skådespels-teologi som så länge har präglat, och alltjämt präglar, samhället. Bakom kicksökandet i den musiken återfinns just inget mer än en icke-vilja. Den nya generationen makthavare är uppfödda på en musik som skiter i allt…som inte bryr sig om andra än den egna målgruppen…som inte vill loda några djup eller ställa några verkliga frågor; på sin höjd deltar de i en den ytliga provokationens skuggspel – som älskas av amuser. Popmusiken blir istället gränssättande. Den verkliga provokationen, det allvarligt syftande språket och tilltalet får ingen plats i det amusiska samhället. Popmusikerna är pajasar som fungerar som andliga brödsmulor till människor som inte får veta att det finns riktig mat att få.”

(…ti-ti-ti-ti-ti-taa-tiki-tiki-ti-ti-ti-ti-taa […])

” I avsaknad av de verkligt starka valen, iavsaknad av den verkliga provokationen, som ligger i ett fullt ut implementerat kärleksbudskap, kommer den låsta musiken -som jag fortsättningsvis kommer att kalla den- aldrig att leda till något verkligt gott. Den förmår visserligen lägga en riktningsgivande bakgrund till de plötsliga och tillfälliga möten som leder till våra dagars upphov; extas eller letargi är nämligen de två enda dialekter den musiken behärskar. Men den låsta musiken kommer aldrig att kunna tala om hela sanningen, även om människan bakom är aldrig så ärlig…dess själva struktur positionerar sig bortom artikulationen och allt vad sanningsbegrepp heter….gå i takt. stå på led.”

(TAA-TA-TA-TA-TAAAAAAA!!!!!)

”Mellan punkaren och marinkårssoldaten existerar ingen verklig skillnad i musikaliska förebilder. Och den förenklade retorik som både militärmarschen och Sex pistols understödjer är inte kreativ, utan konservativ. Den befäster både mål och utgångspunkt för den amusiska människan. Krig och extas. den har inga möjligheter eller ambitioner att beskriva idén om vartåt vi ska, eller varför. Nej; inga frågor -bara konstateranden. Och en kultur som utesluter frågorna ur sin konst får heller aldrig några svar. resultatet blir i bästa fall trygg och odynamisk trivsel -se Sverige. Och ivärsta fall, ja, se på Mellanöstern. Märk väl -jag begär inte att ni ska hata populärmusiken. Dess charm är i många fall odiskutabel. Men var kritiska då den begränsade musikaliska materien tar över tolkningsföreträdet. För det musiska språkets skull.”

Mötet med den Stora Musikhögskolan var omvälvande av två skäl. Det ena var Martenot; det andra var Carl. De två kompletterade varandra; där Martenot hängav sig åt abstraktionens högre njutningar och drev tankarna mot en sorts intellektets implosion, var Carl en pragmatismens förkämpe. Carl undervisade inte. Han tog istället med mig på repetitioner av sina egna verk; lät mig sitta med partitur på operan eller konserthuset och följa allt som spelades, gjordes och sades. Därefter kunde han bjuda på middag och fråga ut mig om hur jag skulle ha gjort, under de situationer vi gemensamt bevittnat. Carl ansåg att tonsättarens enda uppgift var att komponera; han hade mycket litet tålamod med det filosoferande som Martenot ägnade sig åt. Hans frågor om de stycken jag visade upp för honom var få; de handlade uteslutande om praktiska detaljer. ”Var får sångaren SIN ton ifrÅN? DU vet väl ATT harpSTÄMman är SVÅRspelad HÄR?”. Då jag pressade honom på mer konstnärligt präglade kommentarer sa han bara kort och nästan irriterat: ”JAG säger till OM du blir baNAL.” På något sätt blev dessa två lärare inkarnationen av det inre spänningsfält som jag bar på under dessa år: Tänka v/s Handla. Friktionen mellan dessa poler var så ofantligt mycket mer fruktbar än den räddhågsna livskontrapunkt som musiklärarlinjens pedagoger hade bestått mig med.

Mina dagar -och nätter- under dessa år på kompositionsutbildningen var en ständig dragkamp mellan kompositionsprojekt som skulle realiseras och böcker som skulle läsas. Komponerande, repetitioner med elevensembler ( som alltid kom för sent), stämskrivning, lektioner och seminarier, studier i kontrapunkt, krogkvällar, konserter, Schönbergs, Adornos,Lacans och Barthes texter – detta var stämmorna i den polyfoni som min vardag genljöd av. Men ändå; trots alla de nya vänner (däribland Göran) jag fann på den nya utbildningen, trots den värme med vilken Carl tog mig under sina vingars beskydd, förflöt åren på den Stora Musikhögskolan i skuggan av mitt och Lisas stora projekt. Kärlekens och det musiska språkets projekt. Mina anfall tilltog i styrka under terminerna, men mattades så fort jag och Lisa hade möjlighet att träffas. Våra möten under mina fyra år på ”skolan” (som den Stora Musikhögskolan lojt benämndes av dess studenter) ägde alltid rum i den lilla staden; hennes mor tycktes liksom jag märkligt tillfriskna då Lisa kom på besök. Trots att modern såg på mig med stor skepsis, och trots att vi alla trängdes i moderns prylbelamrade lilla lägenhet (två flyglar, porslinshundar, jubileumstallrikar, plyschklädda möbler och noter om vartannat), kunde jag och Lisa ändå alltid hitta tillbaka till vårt gemensamma inre utrymme. Där rådde lugn och tiden tycktes stå stilla. Ibland, under dessa återbesök i den lilla staden, åt vi middag med Eeva- Siri. Hon fortsatte att intressera sig för våra vägval och vi drogs till hennes trygga blick.

Varje lördag under terminerna, efter frukost, satte jag i ett kassett- band i bandspelaren och lät mig föras tillbaka till mitt och Lisas gemensamma rum. Det var under dessa förmiddagar jag skrev mina brev till Lisa. De tog som regel några timmar att skriva, och jag bifogade alltid mina senaste kompositioner. Antingen de skisser jag för tillfället höll på med, eller något jag hunnit fullborda. Lisa satt i sin tur på sitt rum på rue Bichat invid Saint Martin-kanalen i Paris och ägnade även hon lördagförmiddagarna åt brevskrivande. Försiktigt introducerade jag ”supersekvenserna” i mina kompositioner; det gällde att hitta rätt sorts spädning för att verkan inte skulle bli för stark. Vissa av kompositionerna – de som hon bedömde inte skulle medföra några risker för musikerna – tog Lisa med sig till Ensemble Drudenfuss för att införliva dem i repertoaren. I tättskrivna brevsidor redogjorde hon sedan i detalj för hur verken mottagits, hur publiken och musikerna påverkats, hur olika interpretationer skapat olika resultat. På så sätt fick jag en ytterligare utbildning. Lisa gav mig de praktiska perspektiv som behövdes för att jag skulle kunna finslipa och omsätta våra teorier i kompositioner. Medan flera av mina klasskamrater i kompositionsklassen försvann in i abstrakt postpubertala resonemang (som ofta födde en låsning gentemot de instrumentalelever som spelade deras verk), vann jag genom Lisas brev ett stort försteg; alla mina försök var i all sin teoretiska förankring ändå rotade i en praktisk och konstnärligt levande situation, långt ifrån Musikhögskolans skyddande väggar.

Det klingande musiska språkets betydelser blev allt tydligare för mig och ganska snart hade jag också etablerat en god relation till instrumentalstudenterna. För trots att jag skrev musik som de -utifrån sin begränsade erfarenhet- i förstone klassade som ”konstig”, så väcktes deras intresse av att jag kunde förklara och visa hur den skulle utföras. Lisas brev var därför oundgängliga för min egen förståelse av komponerandet.

Mina fyra år i kompositionsklassen blev till en alfabetiseringsprocess; undan för undan lade jag musikspråkligheter på lager, vägde och mätte deras innehåll, potential och betydelser. Men hela denna tid längtade jag bort, till Lisa och den uppgift som vi gett oss själva. För vi var båda övertygade om att det bara var tillsammans, i den fysiska närheten, som vi kunde förfina vår version av det musiska språket.

~

Så kom äntligen slutet på min tid på skolan. Lisa hade tagit ledigt och rest upp från Paris för att kunna vara med på min slutkonsert. Våren hade så när övergått i sommar denna kväll, då lärare, studenter, släkt och vänner och helt vanliga konsertbesökare strömmade till den Stora Musikhögskolans Stora Konsertsal. Vid det här laget hade jag börjat leva två kompositionsliv. I det ena komponerade jag för lärarna och eleverna och i det andra komponerade jag för Lisa, ensemble Drudenfuss och mig själv. Allteftersom Drudenfuss lärde känna min musik och utvecklade tekniker för att spela den, vågade Lisa presentera material som på ett mer renodlat vis presenterade supersekvenserna. Rapporterna från konserterna där dessa verk presenterades översteg mina vildaste förväntningar. Medlemmar ur publiken sågs ställa sig upp, till synes mot sin vilja; förhärdade ny-musik-afficionados i svarta polotröjor sågs gråtande springa ut ur konsertlokaler, andra skrek av skratt. Ensemble Drudenfuss hade på detta sätt byggt upp en allt större publik, som med spänd förväntan inväntade de numera lika omtalade som oförutsägbara publikreaktionerna. Musikerna själva erfor en egendomlig matthet efter dessa konserter. Men det var inte den för musiker vanliga trötthetskänslan som kommer av förlöst spänning; det var en matthet som gränsade till ett narkoleptiskt tillstånd. Cellisten Marie-France hade under ett applådtack inte kunnat resa på sig, eftersom hon somnat med huvudet mot notstället. Detta var naturligtvis ett problem. Ännu hade vi inte full kontroll över materialet, men det gav en enorm energi till vårt gemensamma arbete. Var skulle det sluta?

Jag skulle dela min slutkonsert med en annan avgångsstudent. Hans bidrag till programmet bar titlar som ”Integral 3:3,114” och ”Sanitet utan huvud”; musik som var djupt förankrad i den estetiska diskurs som rådde framförallt i Tyskland vid den här tiden. En utomkroppslig musik som tog sin utgångspunkt i negationen. Ibland vackert, ibland plågsamt, men oftast tämligen intetsägande i sin medvetet hållna ickeståndpunkt. Själv hade jag bestämt mig för, att vid sidan av de verk som filtrerats genom mina lärares ögon och nått den kvalitetsstämpel som en avgångskonsert fordrar, också infoga ett stycke ingen av dem vare sig sett eller hört. Detta verk, som egentligen var avsett för Drudenfuss, presenterade i milt förvanskad form några av de supersekvenser jag och Lisa kategoriserat som ”erotiska”. ”Love; formal aspects” var delvis avsett som ett skämt, men illustrerade också min högst personliga kluvenhet inför det jag mött under åren på skolan. För ett var gemensamt för många av de yngre tonsättarna: rädslan för att i sina kompositioner använda sig av metaforer som på något sätt andades begrepp som ”känsla” eller ”kärlek”. Detta känslopjunk skulle hållas kort; lika kort som deras egen inre längtan efter något annat än det upphöjt abstrakta var stor… I en sorts beröringsångest över det farligt mänskliga och emotionella, fick verken alltid titlar som förde tanken till döda ting, matematiska strukturer, högteknologisk forskning eller rätt och slätt apokalyptiska visioner – något som var acceptabelt ur en abstrakt lidande ynglings synvinkel. ”Love; formal aspects” förenade på ett maliciöst sätt mina egna utgångs- punkter med den anda som framställde konsten som en forskningens tråkiga och dumdryga lillebror. Jag hade blandat samman ett antal madrigaltexter på fyra olika språk; franska, italienska, tyska och engelska. Jag lät dessa verbala uttryck för längtan och kärlek fortplanta sig i hela ensemblen samtidigt som jag mot det ställt en rigid formstruktur. På detta sätt skulle de erotiska sekvenserna presenteras. Ovanpå och tillsammans med sitt eget motstånd: kontrollens och maktens formspråk.

Jag hade repeterat ”Love; formal aspects” i hemlighet tillsammans med den sextett musikhögskolestudenter – däribland Göran- jag samlat inför uppgiften. Jag avkrävde dem alla ett löfte om att inte i förväg avslöja något om vad som skedde på dessa repetitioner för någon. Ensemblen hölls dessutom ovetande om vad sångstämman innehöll och vem som skulle sjunga den på konserten, så det var en både förbryllad och frustrerad skara musiker som träffade Lisa först under generalrepetitionen. Göran som tagit på sig rollen av studenternas språkrör frågade upprört om vi inte iallafall skulle prova stycket tillsammans med sångerskan. ”Hon vet ju för fan inte hur det låter, bryr du dig inte om hur din musik framförs, Adrian?” Lisa tog initiativet och log blitt mot honom. ”Det ska nog gå fint ska du se” sa hon så lugnt att Göran helt tappade fart. Med ett uttryck av stark skepsis mumlade han fram ett ”Okej”. Därefter spelade vi stycket för Lisa, som tillbakalutad lyssnade och iakttog. Vis av de erfarenheter som Drudenfuss gjort under sina föreställningar, ville jag nämligen inte utsätta studenterna för de möjliga konsekvenserna av stycket förrän på konserten. Det var nämligen i summan av ensemblespelet och sången som dessa erotiska sekvenser presenterades. Utan den kombinationen, klingade musiken tämligen oskyldigt – musikerna hade visserligen klagat en smula på huvudvärk och allmän trötthet under repetitionstiden, men inget dramatiskt hade hänt som inte kunde skyllas på den annalkande sommaren. Lisa, som fått noterna en månad i förväg, hade ringt upp från en telefonkiosk samma dag hon mottagit materialet och skrattat högt i luren. ”Du är fan inte klok! Det här kan ju gå precis hur som helst, det inser du va’?” Jag hade svarat att med tanke på att detta var min sista konsert som student, så var det min plikt att pröva det oprövade. ”Det är väl en ganska pretentiös hållning, eller hur? Men låt gå, Adrian, det ska bli skitkul att se vad som händer.”

Första halvan av konserten upptogs av min klasskamrats verk. Konsertsalen var nästan fullsatt. En stor del av lärarkollegiet hade infunnit sig, även sådana lärare som inte hade någon undervisning knuten till kompositionsutbildningen bevärdigade salen med ett besök. Med sina elever i svans gjorde till och med La Andersson entré. Ifigénie Andersson var sångpedagog; allt i hennes uppenbarelse skvallrade dessutom om en inre övertygelse om att hon förmodligen snart skulle upphöjas till Dame av det brittiska imperiet för sina insatser på sångens område. Hon utstrålade kyla och skörhet i en för postviktorianska dagar ovanlig blandning, och hennes elever behandlade henne protokollenligt. De hämtade vatten åt henne, köpte presenter och bekymrade sig ständigt för hennes allmäntillstånd. Förmodligen var det på grund av Martenot som så många lärare dykt upp. Han hade på sin sista lektion i formlära aviserat att han tänkt hålla ett ”brandtal med moraliskt övertonsspektrum” för kollegiet inför konserten. Martenot själv satt längst fram bredvid Carl, som redan verkade halvpackad. I alla händelser sov han sig genom konsertens första halva; på Carls andra sida satt en representant för den Rikstäckande Musikinstitutionen som sov hårt även han. Genom det stora panoramafönstret längst bak i salen strålade kvällssolen in med ett behagligt gulvarmt sken på publikens nackar. Till tonerna av ”Sanitet utan huvud” för tre bongos, borrmaskin och blandad kör, vaggades publiken in i ett tillstånd av gäspande ointresse. Enstaka medlemmar i publiken skruvade otåligt på sig, pratade halvhögt med grannen, blev åthutade av andra besökare, och tystnade åter. Då pausen kom skyndade många åhörare ut i det vackra vädret; några för att röka – andra bara för att få känna vårkvällsdofterna och skaka av sig det sövande ljudet av batteridriven borrmaskin. Men små klungor av människor stod också samlade kring de fika- och champagnebord som ställts upp framför ingången till salen. Där hittade jag Carl, nymornat rödpussig, med ett glas i handen. Med en snudd på elegant rörelse fick han tag i ytterligare ett glas från serveringsbordet och räckte över det till mig. Jag gjorde en avvärjande gest. Eftersom jag snart skulle dirigera, var champagne inte att tänka på. ”Då drickER jag det VÄL själv då, haHA. NU jävLAR Adrian. Nu är det SNART din TUR. Se till att viSA de INbjudna dignItärERna var SKÅpet ska stå! Det här DUger inTE. KOMpositionskollEgiets ÄRA står på spel. Skål.” Efter att ha mottagit den druckne mästarens lyckönskningar begav jag mig till logerna för att ladda upp tillsammans med Lisa och musikerna. Mitt program bestod av tre verk. Inledningen utgjordes av ett körverk- en tonsättning av en dikt av Rilke- tillägnat Carl. Stycket, ”Wir sind nur Mund”, var en sorts summering av våra samtal kring kopplingarna mellan lyrik och musik; ett sökande efter den punkt då musiken tar dikten till en ny abstraktionsnivå, bortom de konkreta betydelserna. Därefter hade jag programsatt en kvintett. ”Nature morte” för flöjt, klarinett, violin, piano och cello börjar i en till en början närmast pastoral klangvärld som gradvis fråntas all sin ornamenterade charm. Kvar lämnas bara det rytmiska skelett som all melodisk finess vilat på, ett redovisande av fysikaliska och matematiska relationer. I botten fanns en tanke om det musikaliska materialets upplösning och söndervittrande; som en klingande gestaltning av frukt som lämnas att ruttna i en skål. Tanken med att sätta dessa verk före ”Love; formal aspects”, var att skapa en långsamt stegrande spänning. En mental och emotionell uppmjukning inför det som bara jag och Lisa anade skulle komma. Under tiden som de första två verken spelades höll jag mig i logen – bläddrande i partituret till ”Love; formal aspects”, småpratande med Lisa. Skolans körnestor hade gjort en mycket bra instudering med kammarkören, och att döma av applåderna gick också själva framförandet enligt planerna. Efter kvintetten hördes också enstaka bravorop från publiken, och då applåderna tystnat gjorde jag och Lisa entré tillsammans med den slagverkare som kompletterade ensemblen.

Lisa utstrålade en nästan provocerande stark närvaro. När hon satt sig på en barstol som stod uppställd mitt i musikernas halvcirkel av notställ och stolar, såg hon på mig med en blick som i mitt medvetande återskapade alla nätter och dagar vi levt med och i det musiska språket. I den blicken fanns samtidigt så mycket lugn jag behövde för att jag skulle känna mig trygg med det jag hade framför mig. Kvällssolen hade nu sjunkit utanför panoramafönstren och lämnade bara efter sig ett rosa sken som fick salen att glöda. Göran såg lite bekymrad ut där han satt och såg ut över publiken. Jag sökte så ögonkontakt med resten av ensemblen, andades djupt och slog in den första takten.

(Lyssna : Nature Morte)

Den dagen och den natten i Wien förändrade allt. Efter körkonserten och prisutdelningen i tävlingen som vår kör hade utsetts till segrare i, tog vi farväl av värdparet Azarov. Nikolaj avkrävde mig ett löfte om att hålla honom underrättad om mina framsteg med komponerandet och att skicka honom de partitur jag hade färdigställt. Han lovade å sin sida att ge uppriktig kritik: ”Because you will need someone to tell you the truth. It will take you at least ten years to see it clearly all by yourself, haha!” I bussen hem till Sverige satt jag och Lisa för oss själva, längst bak i bussen. Antagligen utstrålade vi det lugn och den riktning som vi båda kände växa inombords, för ingen störde oss på hela vägen hem. Inga kommentarer eller gliringar, inte ens från Bertil.

Tillbaka i den lilla staden, hängav vi oss fullständigt åt vår förälskelse. De få veckor som återstod till sommarlovet var vi ständigt med varandra; älskande, sovande, pratande, ätande, till och med övande tillsammans. Till moderns förtrytelse flyttade Lisa praktiskt taget in i min lilla studentlägenhet. På många sätt var det en ordinär förälskelse; himlastormande och genomgripande. Men små detaljer skilde ut vårt förhållande från andra jag dittills upplevt. Kanske inte så mycket genom det symbiotiska draget i vår relation, eller att vi också inspirerade varandra i arbetet med musiken. Det var hur vi lyssnade på varandra. Ett lyssnande som gjorde att vi snabbt och ordlöst lärde oss förstå varandras önskningar och humörskiftningar. Vi lyssnade på andetagen, på ljudet av våra rörelser. Vissa dagar kom vi på att vi inte hade sagt ett ord till varandra på hela dagen, och ändå hade det känts som om vi talat oupphörligt med varandra.

Den sommaren åkte vi runt i Lisas mammas gamla citroën till småstäder och spelade på gatorna. I en repertoar bestående av mestadels folklåtar, kompade jag Lisa på gitarr. Framemot den sena eftermiddagen satte vi oss på någon parkbänk och räknade ihop slantarna. Vanligtvis tjänade vi precis så att det räckte till mat och bensin. Friheten hade aldrig känts större. På kvällarna brukade Lisa stå inne i mitt lilla badrum och öva på violinen, medan jag satt vid mitt skrivbord och komponerade. Men ofta satt jag och lyssnade på Lisa då hon övade, och inte sällan satt hon bredvid mig vid skrivbordet och bara tittade på, eller kommenterade mitt tysta arbete. Det var vid ett av dessa tillfällen, då jag komponerade och Lisa satt bredvid, som det egentligen började. ”Adrian. Har du tänkt på det där vi talade om i Wien? Du vet, det musiska språket.” Jag tittade upp och såg in i hennes nu så välbekanta och så oerhört älskade gröna ögon. ”Jag har tänkt på det. Men mer som på ett skämt med allvarliga undertoner. Hur så?”

Lisa lutade sig bakåt i min gamla knarriga korgstol jag fått med mig från föräldrahemmet. ”Ja. Det började nästan som ett skämt. Men jag har tänkt vidare. Och det börjar klarna mer och mer. Det verkar stämma.” Hon tog en hårslinga i munnen och sög tankfullt på den. Jag vred runt stolen mot Lisa.”Fortsätt”.

”Jo. Jag har kommit fram till att det musiska språket finns på riktigt. Alltså också utanför det vi kallar för musik i allmän bemärkelse. Det är bara det att det lever ett undanträngt liv, det musiska språket har reducerats till något som äger rum under gränsen för det vi medvetet kan uppfatta. Jag har tänkt på det förut, men nu, med dig har det blivit tydligt. Vi kan lyssna på varandra. Förstå de fina små signaler vi sänder ut till varandra. Och allt relaterar till en puls. Klangen i din röst och tempot på ditt tal berättar för mig hur du mår. ”

”Mmm. Jag vet. Men så är det ju för alla. Eller hur?”

”Tycker du? Jaja. Men jag måste fortsätta. Det är inte bara ljuden. Det är rörelserna också. Allt bildar en kontrapunkt som talar om hur du mår och vad du vill. I början kunde du och jag bara uppfatta enkla saker. Som hunger, rastlöshet, kåthet, trötthet. Men nu kan vi redan höra och se mer sammansatta saker. Som att du både vill lyssna på mig och komponera. Och allt detta utan att du behöver uttala orden.” Jag skrattade till. ”Ja. Det är underbart. Men hur hänger det ihop med muser och amuser? Igner och Aquer? Det här känns ju mer som allmänna saker. Sån’t som alla empatiska varelser kan. Åtminstone efter en lång tid tillsammans.”

”Just det. Så är det. Men jag tror dessutom att man kan förfina det ännu mer.”

”Det skulle väl bli någon sorts telepati då.”

”På ett sätt. Men det här fordrar att männniskor träffas, ser och hör varann. Allra bäst blir det ju om man kan kombinera det talade språket med ett skarpt musiskt lyssnande och seende.”

”Men var kommer själva musiken in?”

”Musiken är en resonanslåda för alla de fina signaler vi sänder ut och tar emot. En makroförstoring av våra hemliga liv. Den kan också vara en utlösare, något som hjälper oss att koppla ihop vårt musiska medvetande med det talspråkliga medvetandet. Och vips förstår vi något vi inte förstått tidigare. Men den kan också vara en trigger av aggressivitet, lust och ledsnad. Ja, alla mänskliga känslor du vill. Men det är viktigt att musiken tillåts verka i sin fulla potential. Annars blir den bara som chipspåsen. Något man blir sugen på ibland men som i grunden lämnar en relativt oberörd. Och där har vi ju popmusiken. En säker bekräftelse utan artikulation av de riktigt komplexa musiska signalerna vi alla egentligen är känsliga för. En poplåt är en grovt förenklad representation av känslor som är oerhört raffinerade och sammansatta, som vi i sin rätta utformning skulle kunna lära oss något av. Men om man bara är uppfödd på hamburgare lär man sig aldrig utveckla nyfikenheten för smakernas komplexitet. Samma gäller för musiken. Därför kan man säga att popmusiken, liksom chipspåsen, hindrar människor i sin musiska utveckling och man utsätts för allt för ensidiga och stora doser. Men den konflikt mellan det receptiva och det ickereceptiva som det amusiska samhället uppvisar är en konlikt som vi föds med och bär inom oss allihop. Därför måste vi lära oss att förfina de musiska delarna av hjärnan för att kontrollera de krafter inom oss som vill begränsa oss. De krafter som vill begränsa vår kommunikativa förmåga, till förmån för aggression och våld, till exempel. Eller bara begränsa vår lust, till förmån för lydnad. Vi måste undersöka det musiska språkets potential och göra språket tydligare för alla. Först då kan man på sikt kontrollera begränsarnas makt. Kontroll för att kontrollera de kontrollerande dragen inom oss, så att säga.” Vid den sista meningen log hon stort.

Vi fortsatte till långt in på småtimmarna att diskutera de olika beståndsdelarna av det musiska språket. Jag hade många invändningar mot hennes resonemang. Mest för att popmusiken för mig tycktes så ofarlig. Långtråkig men ofarlig. Lisa underströk att hon inte menade att den i sig var farlig, utan att det var dominansen av ett ensidigt uttryckssätt som sakta höll på att kväva mänsklighetens musiska receptivitet. Hon målade upp bilden av en mänsklighet som från födseln och genom skoltiden långsamt berövades sitt musiska språk. Frustrationen som uppstår av att vara omedveten om potentialen i de -på ytan- kaotiska och musiska impulser som finns i de allra äldsta delarna av vår hjärna, skapar ofta aggressivitet och en vilja att betvinga både dessa impulser och receptiviteten. Därav den långa motsättningen mellan det musiska och det amusiska. Lisa hävdade att det mest utvecklat musiska skulle vara förmågan att kombinera båda sidor, det musiska språket och det talade, i en närmast utopisk form av balans; en balans som inte vilade på ett förtryck av den ena sidan. Aggressiviteten och de kommunikativa sammanbrotten skulle inte försvinna från jorden, men ett sådant ideal som grund skulle vara långt bättre än det nu gällande, som utgjordes av pragmatism och kortsynthet. Gnistor, jordisar, blötisar och luftisar var alla aspekter av samma utgångspunkt, men med olika förhållande till de begränsande faktorer som ett liv alltid ställer upp. De övriga människorna, de som blivit helt eller delvis amusifierade, gick fortfarande att rädda. Men det var bråttom. För i takt med att intresset för den högt specialiserade konstmusiken, i alla dess former – västerländsk som österländsk- dalade till förmån för nivelleringen av uttrycken och den musikaliska och kreativa begränsningen, bereddes också marken för ett amusiskt genomsyrande av hela mänskligheten. Vi skulle hitta nyckeln till dörrarna mellan de mänskliga språken, och Lisa tyckte sig ha hittat ett spår i vår kommunikation och ett bevis i mina musikaliska anfall. Vi var Igner med uppgift att förvalta och utveckla språket. Det musiska språket.

Under sommarmånaderna blev detta det allt överskuggande samtalsämnet. Och ju mer vi funderade och diskuterade, desto mer tyckte vi oss se bevis för sakernas tillstånd, inte bara hos oss själva utan även ute på gatorna. Vi gav oss ut för att se om vi kunde förutse, genom att lyssna på människors tonfall, vad de skulle företa sig. Och ofta hörde vi en enorm skillnad mellan tonfall och ordens betydelser, en hårresande diskrepans mellan text och undertext. Inget konstigt i sig; något de flesta människor lägger märke till ett oräkneligt antal gånger under livet. Men det intressanta var att vi efter hand började se mönster i skillnaderna. Mellan klang, rytmik och talade ord skapades en kontrapunkt som gav oss musikaliska bilder av människor. Allt mer tycktes människorna omkring oss utstråla en musik, som talade om vilken sinnesstämning de befann sig i, om de var stabila eller oroliga, arga eller glada. Oavsett kroppspråk kunde vi börja ana vad som skulle hända mellan två personer inbegripna i ett samtal, bara med ledning av deras klang, ljudfrekvens, tempo och rytm. Vi satte oss på caféer och restauranger och bussar. Ställde oss i postköer och satt på parkbänkar. Överallt vi gick försökte vi registrera hur människor kommunicerade med dessa dubbla språk, där kroppspråket fanns med som ett tredje, men trasigt reservspråk. Vi iakttog hur lätena, rytmerna och klangerna påverkade varandra. En hård attack i ett ord, om än vänligt menat, kunde få den andra människan att glida uppåt i register och styrka, undergivet sjunka under motpartens tonläge, eller öka tempo i en nervös acceleration – eller bara tystna. Permutationerna och möjligheterna var oändliga. Vi läste böcker om retorik, där den gamla kunskapen om överenstämmelser mellan det sagda och dess interpretation ytterligare förstärkte det vi hörde och såg. I den klassiska retoriken såg vi ett försök att nyttja det musiska språket, men bara till att övertyga och övertala, något som i grunden handlade om vilja till makt och därmed något i grunden amusiskt. Vi talade om musiken som en förfinad, ideal retorik, där metaforernas komplexitet var en källa till ett högre språk som inte kunde nås av begränsningar eller begränsare.

Vid terminsstarten talade jag och Lisa inte längre om hur den eller den av våra vänner och bekanta kunde tänkas må eller vad de hade gjort, utan om vad ”de spelade”, vilken musik de frammanade med sitt beteende. Detta mitt och Lisas första, och sista, hela läsår tillsammans, förflöt i ett extatiskt arbete med att kartlägga det musiska språkets olika funktioner och effekter. I den tröga stämning som rådde på den lilla musikhögskolan spann vi vidare på våra idéer i en iver som provocerades ytterligare av det uppenbart låga intresse för musikens möjligheter som musiklärarlinjen erbjöd. På festerna spelades gospel och i övningsrummen hölls ibland morgonandakter. Allt andades en rädsla för musikens implikationer; liv- inte kontroll, kommunikation -inte yta.Mot slutet av höstterminen syntes jag och Lisa allt mer sällan till på skolan. Vi övade och skrev, diskuterade och älskade. Bara tisdagstimmarna med Eeva-Siri och kören höll vi för heliga. Något hon bekymrat noterade. ”Ni måst’ fö’ faan taala med di andra lärarna. Ni komme’ att få undertjännt! Ni få’ int’ förlora er i några konsti’heter. Skolan behöve’ såna eleve’ som ni. Men närvaarande, saatan!”

Men vi var besatta. Av varandra och av tanken på det musiska språket. Men också av ett annat mål. Vi hade bestämt oss för att ta oss ifrån staden och den lilla skolan; jag ville fullfölja mina planer på att ta mig in i kompositionsklassen och Lisa, som insett att hennes mor nog skulle klara sig med ett årligt besök, ville tillbaka till Paris, där hon planerade att återuppta sin solistkarriär. Parallellt med Lisas övande och mitt färdigställande av arbetsprover, arbetade vi tillsammans på kartläggningen av det musiska språket. Vi sammanställde långa listor med observationer, som sedan fick ligga till grund för jämförelser med musikaliska föredrag. Hur överensstämde musikaliska klichéer med beteendemässiga? Fanns det en koppling dem emellan? Sakta började ett mönster veckla ut sig inför våra ögon och öron. Varje känsla eller uttryck hade en musikalisk motsvarighet. Ju enklare och mer oreflekterad känslan var, desto plattare var den musikaliska motsvarigheten. Men även i de enkla känslouttrycken fanns i den musiska motsvarigheten alltid den rumsliga och tidsliga dimension som gjorde den musiska varianten mycket mer verksam och effektiv som utlösare av reaktioner. Vi kunde se en skala som gick från ett enkelt språk, som var mer av ”konstaterande” natur, till ett mer sammansatt språk som var av artikulativ natur. Den rumsliga och tidsliga aspekten skilde sig också åt: de sammansatta, komplexa, språkuttrycken krävde i den musiska varianten -av nödvändighet- en längre tidsaxel och ofta fler kontrasterande rum för att kunna verka fullt ut, en följd av det metaforiska förhållande som det komplexa hade till det enkla, men också på de möjligheter som låg i att medvetet använda sig av tiden och rummet som självständiga aktörer vid sidan om och tillsammans med det klingande materialet. De rudimentära språk- och känslouttrycken å andra sidan, krävde en extremt kort tid för att andemeningen skulle gå fram, eftersom dessa byggde på en sorts omedelbar bekräftelse. Genom att först studera hur människor kommunicerar med tal, ljud och gester -en sorts sändare/mottagare relation- började vi alltså förstå på djupet varför vissa musikaliska föredrag verkade så olika på en publik. Jämförelsematerialet i listorna upptog alltifrån rapars och fjärtars olika möjliga musikaliska motsvarigheter, över utrop och bevekande tal till mer sammansatta bilder och poesi.

Detta vårt projekt började anta formen av svensk/musisk parlör. Men efter några intensiva månader insåg vi att om vi skulle få med alla de musikaliska varianterna och motsvarigheterna skulle vi behöva anställa en stab på ett hundratal forskare och musiker . Det musiska språket var nämligen mycket rikare på synonymer och nyanser än det talade språket. En sådan kartläggning skulle aldrig kunna ta slut, efter som nya musikaliska permutationer alltid skulle tillkomma. Dessutom fordrade de mer komplexa uttrycken att jag komponerade musikaliska strukturer på minst tiotalet partitursidor för vart och ett. Därför började vi istället, med ledning av det material vi hade, sätta ihop kedjor av fragment som hade besläktade innebörder i sitt isolerade skick. Vi försökte också kombinera materialet med en retorisk presentationsidé, en form som tillät såväl upprepningar som kontraster. Både Lisa och jag satt och komponerade ihop en- eller flerstämmiga sekvenser som vi sedan spelade upp tillsammans. Med våra två röster, Lisas violin och min gitarr kunde vi hantera en tillräckligt stor flerstämmighet.Tanken var att om man kombinerade dessa musikaliska synonymer, med sina olika vikter och varierande metaforisk halt, skulle man kunna hitta en tydligare representation av den mänskliga tanken. Utan förvåning konstaterade vi att beroende på tonhöjd, tempo intensitet och rytmik så färgades grundmaterialet olika; det intressanta var istället att det verkade som om varje ny sekvens hade sitt artspecifika tempo och frekvensområde som vi instinktivt kände igen då vi spelat oss fram till den. Och nu började märkliga saker inträffa. Ibland började vi skratta okontrollerat på samma ställe, ibland grät vi och ibland blev vi oförklarligt irriterade mitt under spelet. Men kulmen nåddes en sen kväll i januari. Hel julledigheten hade vi ägnat oss åt vårt projekt, och vi tyckte nu att vi började kunna identifiera sekvensernas beskaffenhet och behärska våra egna reaktioner på dem. Vi hade övat på en sekvens med särskilt varierande uttryck. Grundordet och utgångspunkten var ”längtan”, och alla de ljudkombinationer som vi associerat med begreppet. Då vi kände att vi hittat rätt tempo, rätt nyans och rätt transponering, svartnade det plötsligt för ögonen. Jag vaknade en halvtimme senare av att mitt huvud satte igång att spela den mest dissonanta musik jag hört; det kändes som ackompanjemanget till en parodisk bakfyllescen. Lisa låg fortfarande avsvimmad på golvet med notstället under sig. Violinen hade på ett mirakulöst sätt landat på sängen två meter bort. Min gitarr däremot hade jag tydligen slängt i väggen i någon form av spasm innan jag slocknat. Gitarrhalsen var av och hade landat i en blomk- ruka, kroppen låg nedanför, fortfarande kopplad till halsen med de nu slaka strängarna.

Jag lyckades ruska liv i Lisa, och efter att jag kokat oss varsin mugg starkt kaffe, började vi kunna prata om vad som hänt. ”Adrian. Förstår du vad vi har kommit på?” Lisa tittade uppfordrande på mig.

”Jag förstår bara att vi måste vara försiktiga med det här. Fan vet vad som händer om vi hittar en till sekvens med samma kraft.”

”Men det är enda sättet. Vi har hittat en kanal in i hjärnan som är helt ogrumlad av amusiskt slagg. Vi måste fortsätta leta, så att vi kan behärska uttrycket och förmedla det utan att vi själva eller pub- liken svimmar. Det handlar bara om att hitta rätt nivå, så blir det en artikulativ kraft utan like! Fattar du! Musiken kan förändra och påverka mer än vi anat!”

”Men vad är det för sorts förändring? Ligga utslagen på golvet är väl inte särkilt danande?”

”Nu är du dum Adrian. Vi måste gå vidare i metaforerna och skapa sekvenser som är rätt balanserade och innehåller fler bilder. Nu blev fokus för starkt på en enda känsla. Vi måste finkalibrera sekvenserna så att de kommunicerar en utgångspunkt som leder vidare.”

Den natten älskade vi som vi aldrig gjort tidigare. Det kändes som om vi låg inneslutna i musik, explosiv och friktionsladdad men samtidigt sagolikt ömsint; all beröring tycktes klinga. Små knappt hörbara ackord, slagverksutbrott, konsonanser och dissonanser, en dittills ohörd musik strömmade genom våra kroppar. De två följande månaderna lämnade vi knappt den lilla lägenheten, annat än för att handla mat och göra postärenden. Lisa besökte också sin mor en gång i veckan; tillsammans spelade de småstycken för violin och piano. Det var nästan det enda sätt de kommunicerade på vid den tiden, eftersom modern brukade säga att hon bara i musiken kunde känna sig hel och levande igen. Långsamt lärde vi oss att behärska effekterna av de sekvenser som vi döpt till”supersekvenser”. Efter flera svimningsattacker, häftiga aggressionsutbrott, korta men djupa chocktillstånd, fullständig eufori och skrämmande djupdykningar i det undermedvetna, började vi förstå de olika kombinationer som krävdes för att kontrollera effekten av sekvenserna. Med rätt sorts blandning, uppstod ett flim- mer av bilder i hjärnan, bilder som varierade i skärpedjup och ljus men lämnade efter sig en känsla av hopp och handlingskraft. En annan bieffekt var att man kände sig helt ointresserad av småsintheter. Men färgade man sekvensen annorlunda, eller utgick från en serie kontrasterande begrepp, så kunde resultatet bli mer oförutsägbart. Det svåra var att beräkna hur länge effekten satt i. Vi ville att man skulle genomsyras av musiken så länge efteråt att man hann tänka de nya tankar som skulle kunna leda till någon form av insikt. Vad dessa insikter skulle handla om hade vi självfallet inte bestämt eller gjort helt klart för oss. Kanske insikt om det musiska livets potential och om vägen bort från begränsningens och begränsarnas bojor?

Än så länge kunde vi inte få effekten på dessa klingande coctails att sitta i längre än fem minuter. Det var bara de rena supersekvenserna som hade den diskutabla egenskapen att kunna sitta kvar i timtal. Vi letade i musikhistorien för att se om det fanns överensstämmelser mellan de sekvenser och strukturer som vi skapat och den musik som skapats av de stora mästarna. I vårt letande gick vi helt på minnen och intuition; vi läste partitur till den musik som vi mindes hade skapat en reaktion hos oss då vi hört den. Bachs musik, som alltid haft en stark emotionell och intellektuell inverkan på både mig och Lisa, Beethovens violinsonater och stråkkvartetter, Haydns stråkkvartetter, Mozarts och Monteverdis operor, Schumanns Lieder, Ravels kammarmusik, Schönbergs Verklärte Nacht, Weberns kvartettsatser; allt detta och mycket mer plöjde vi igenom. Musik som vi älskade och nu lusläste för att finna spår av sekvensernas kraft. Kanske var det bara inbillning, men hos alla dessa tonsättare tyckte vi oss finna strukturella likheter med olika typer av supersekvenser, olika överlagringar av artikulerade betydelser. För oss blev det ett bevis på att vi kommit en gammal och hemlig kunskap på spåren. Mästarna hade vetat faran i att för öppet demonstrera sin makt över människornas sinnen. De hade heller inte strävat efter den utan sökt skapa ett sätt att kommunicera på -inte befalla.

Kanske fungerade sekvenserna bara på oss? Vi kanske led av gemensam sinnesstörning som gjorde oss båda lika mottagliga för dessa klanger? Snart skulle tiden vara mogen för att pröva våra idéer på en publik.

Men i april skedde två saker som satte tillfälligt stopp för våra experiment. Jag fick besked om att jag antagits till kompositionsklassen på den stora musikhögskolan i den stora staden. Lisa hade i sin tur fått ett erbjudande från en väninna och studiekamrat från Paristiden. Denna väninna, Danielle, hade startat en ensemble, kallad Drudenfuss, bestående av enbart kvinnor. Genom frikostiga anslag direkt från det franska kulturministeriet hade de nu både repetitionslokal, turnébidrag och möjligheter att anställa fler musiker på årsbasis. Deras repertoar bestod av enbart nutida konstmusik, och ambitionen låg i att framföra musiken med ett sceniskt uttryck som närmade sig andra konstformers, en blandning av konstmusik, dans och teater.

Vi stod nu å ena sidan inför förverkligandet av våra respektive drömmar, men å den andra så skulle detta också innebära en lång skilsmässa från varandra. Det projekt vi påbörjat tillsammans var en spegling av den intensitet och den närhet vi utvecklat till varandra; och att skiljas åt skulle innebära mycket smärta. Inte för att vi skulle bli svartsjuka. Vi hade överhuvudtaget inte definierat vårt förhållande på det sättet. Vi hade inte definierat det alls. Det fanns bara. Den enda definition som existerade var den som uppstod i det vi gjorde tillsammans. Och den skulle inte krossas av otrohet. Bara av brist på kommunikation. Eller så tänkte vi iallafall. Och då vi under dessa långa vårdagar gick igenom alternativen insåg vi att vi nog ändå fick anta de utmaningar som nu erbjöds oss. Vi började ställa in oss på brevskrivande och feriebesök. Min utbildning skulle ta fyra år. Hennes jobb skulle vara friare, med långa perioder av ledighet varvat med intensiva turnéperioder, så hon skulle kunna komma och besöka mig ett par gånger per termin, om bara pengarna räckte. För vi visste att det var vi. Något annat fanns inte.

Lisa och jag gjorde nu ett sista ryck på skolan. Lisa tentade av det som återtod av hennes pedagogiska examen, och jag gjorde detsamma med mina nu ganska många restämnen. Inte för att vi egentligen kände att vi behövde det; utan mest för att det gav oss en struktur, något att hålla oss i medan vi väntade på den oundvikliga skilsmässan. Lisa skulle åka till Paris redan i juli för att börja repetera, och jag hade bestämt mig för att fara till den nya staden och försöka inrätta mig där redan under sommaren. Medan vi rustade oss för separationen bestämde vi oss för att försöka fortsätta vårt arbete på distans. Jag skulle skicka kompositioner baserade på våra idéer till henne, som hon skulle försöka få ensemble Drudenfuss att spela. På så sätt kunde vi utveckla idéerna inför publik och kanske efter hand få mer klarhet i vad vi skulle använda dem till i framtiden.

Då separationsångesten en dag kändes outhärdlig, gick Lisa iväg ut på stan. När hon kom tillbaka hade hon med sig en bandspelare, mikrofon och en kasse full med tomkassetter. ”Vi ska spela in den här tiden tillsammans som är kvar, Adrian. Bandspelaren ska följa med oss överallt. När vi sover, äter frukost, älskar, duschar, spelar, pratar, går på toa. Allt ska med. Sedan gör vi kopior på allt. Så fort vi se’n känner oss ensamma och halva, så lyssnar vi bara på en kassett. Kanske blir det lättare av det, kanske blir det svårare. Men jag känner att jag måste.” Det kändes som en livlina. Att kunna ta med mig Lisas ljud. Jag kunde redan föreställa mig hur jag skulle vårda dessa kassetter som om de vore spädbarn. För vi hade vant oss vid en sådan närhet, i tanke, beröring och tal, att alla ljud blivit som omistliga kroppsdelar för oss. Ljudet då Lisa ställde ned sin tekopp på bordet. Hennes lätta fnysningar då hon var upprörd. Och alla de miljoner små ljud som var hennes, mina och våra gemensamma och utgjorde vårt eget levande partitur.

En kväll då avslutningen och avskedet från den lilla staden och den lilla musikhögskolan närmade sig, blev vi bjudna på middag hemma hos Eeva-Siri. Lisa och jag anlände på utsatt klockslag. Lisa bar som vanligt med sig bandspelaren i en liten ryggsäck. Hon plockade fram den redan i tamburen och kontrollerade om kassetten behövde bytas.

Eeva-Siri bodde ensam i en stor och ljus våning, sparsamt men smakfullt möblerad med vackra trämöbler från sekelskiftet. I salongen stod en gammal tramporgel med vilken Eeva-Siri studerade in nya verk. ”Den enda måtchoon ja’ behöve’. En flygel passar int’ riktigt in i min allmogesmaak. Dessutom har ja ju flygel i tjänsterumme’. Men slå er ned fö’ guds skull!” Ett slagbord hade dukats med en mängd vackra små keramikskålar, fulla med olika vegetariska smårätter. Innan vi slog oss ned överräckte jag en vinflaska till värdinnan, som genast plockade fram en korkskruv. ”Jaa, tack små vänne’. Ja’ uppskatta’ sjesten, men nu är de’ så att ja dricke’ bara thé. Och Skåne akvavit. Men på de’ här sätte’ får iallafall ni lite större vaalfrihet.” På bordet stod mycket riktigt en helbutelj Skåne bredvid en thékanna med en stickad huv. En bit bort på bordet, på respektfullt avstånd från dessa i värdinnans ögon mer ädla drycker, stod också en karaff med vatten.

”Nå. Låt höra om era plaaner. Ni förstår att jag är ledsen öve’ att mista er. Ja’ såg på een gång att de’ var någo’ särtjilt med er två. De’ är sällan man tjänne’ så mycke’ musik stråla ut från människor.” Medan vi åt och drack berättade vi för Eeva-Siri om de kommande förändringarna. Med vår lärarinnas frågor och kommentarer som stimulerande kontrapunkt steg stämningen snabbt till oanade nivåer. Eeva -Siri tittade forskande på Lisa då hon vände på kassettbandet, men sa inget om det. Efter att ha pratat ut om den förestående flytten gled samtalet snabbt in på skolan. Vid det här laget var både jag och Lisa så frispråkiga att vi nästan tävlade om att komma med den mest träffande och nedgörande kritiken av tillståndet på denna musikhögskola. ”Musiklärare? Bah! Det är mer en utbildning för församlingsassistenter. Klassarrangemang på ”Främling” och ”Fyra bugg och en Coca-cola! Va’ fan är det?” Lisa gick igång ordentligt, och jag sekunderade: ”…och då sa jag till metodikläraren, att den gruppdynamik som du har på dina lektioner, den kan man delta i lika bra medan man sover i sin säng!”. Under tiden blev Eeva-Siri tystare och tystare. Till slut harklade hon sig lätt, svepte sitt glas med Skåne, och tittade på oss. ”Joo. Ja’ ska int’ försvara de brister som vi alla vet finns på skolan. Många lärare är desillusionerade, och verkligheten har knäckt fler än en musisk människa. Men det är därför jag hade önskat att ni hade deltagi’ mer i undervisningen, och int’ valt att smita undan. För just den brinnande öve’tygelse som ni haar, sku’ ha haft en inverkan på era klasskamraater. Och kanske, kanske, hade nåågon mer av de blivande musiiklärarna kunna’ ha med sig bilden av en möjlighet…” Nu avbröt Lisa henne, med något vilt i blicken. ”Sa du ”musisk människa” förut? Vad menade du med det?” Eeva-Siri plirade listigt på oss båda och började deklamera:

”La receptivité est notre étoile du berger

l’expression est notre but

Contre ceux qui délangagisent et

désintentionnalisent la musique,

nous lançons notre malédiction.

Battons-nous pour la défense

du langage des Muses

avec des armes sonnantes.”

~

Det var ljust utanför hotellfönstret. Datorklockan visade 06.00. Bara tre och en halv timme till dess att genrepet skulle börja. Jag ställde väckaruret på minsta möjliga marginal och dråsade i sängen. En djup och drömlös sömn övermannade mig omgående. Då klockan ringde steg jag upp och bytte hastigt kläder, borstade tänderna i ilfart och nästan sprang ut ur rummet. På vägen ut genom lobbyn tog jag en lokaltidning från högen på incheckningsdisken. Jag vek upp tidningen i farten ute på gatan. På kulturdelens förstasida fanns en liten rubrik som lydde: ”Volvan ska det vara!”. Jag skrattade högt. Inte ens då de fick en andra chans kunde de få till det. Jag läste vidare:

”Om det nu berodde på att u och o ligger så nära varandra på tangentbordet, eller på att skribenten associerade till Snorre, så blev det iallafall fel i gårdagens tidning. Verket Völuspa, av den unge tonsättaren Adrian Svensson, som uruppförs ikväll på konserthuset, bygger på Volvans- inte vulvans- spådom. En viss skillnad!”

”Jaha”, tänkte jag ”det var just en jävla skillnad.”

Inte sällan hade jag som tonsättare haft anledning att fråga mig varför jag ägnat så mycket energi åt att försöka etablera distinktioner. När dessa ändå tycktes gå så spårlöst förbi. Men nu, då jag rest tillbaka i tiden och återknutit de mentala banden med Lisa, så kändes det på ett helt annat sätt. Jag tänkte istället på vad Lisa brukade säga, i ett senare skede -åratal efter Wien: ”Det är närvaron av en högre, artikulativ nivå som spelar roll. Inte den omedelbara förståelsen av den. För utan att den högre nivån finns, så blir det den lägre som automatiskt tar kommando.”

Tre minuter före repetitionsstart kom jag fram till personalingången . En oboeist med svettig panna hade precis ryckt upp dörren. Då han fick se mig komma ångande, höll han upp dörren för mig, bugade lätt och sa: ”Efter Er, Maestro”. Jag tappade tidningen i pur förvåning. Aldrig hade en äldre musiker kallat mig Maestro. Tålmodigt stod han kvar medan jag böjde mig ned och plockade upp tidningen. ”Fint stycke.” Jag tittade upp och såg nog omedvetet frågande ut, för han skyndade sig att tillägga: ”Jag menar det. Verkligen!” Han harklade sig lätt, och fortsatte: ” De börjar med Mozart, så vi kan ta det lugnt båda två. Jag spelar ju tredje, så jag behövs inte förrän i ditt verk.”

Jag tackade så mycket för både komplimangen och informationen. Vi utbytte leenden och nickar, varefter jag stegade jag raka vägen till orkesterchefen. Dörren till orkesterchefens kontor på andra våningen stod öppen, så jag klev helt frankt in. Sven Lagberg satt i telefon och vinkade bjudande mot en av besöksfåtöljerna. Lagberg var en man i 60-årsåldern, med ett långt förflutet på den administrativa sidan av musiklivet. Iklädd en blå skjorta med vit krage, beiga byxor, klocka med guldarmband och en snusnäsduk kokett knuten runt halsen, såg han ut som en misslyckad kloning mellan en bohem och en bedagad Östermalmsyuppie.

” Det låter väldigt dyrt tycker jag. Men jag ska ta en runda till med ekonomichefen så får vi se var vi lägger vårt bud. Men om vi stryker ett av de svenska verken och låter maestro välja något mer ur sin egen repertoar? Bra! Då återkommer vi i frågan! Hej!” Han la på luren, och Lagberg lät det sista ”hejet” gälla även mig. ”Ständigt dessa agenturer. Hur fan tror de att vi ska kunna överleva med de priser de sätter på sina protegéer?” Lagberg vevade upprört med armarna. ”Det är lite därför jag är här” sa jag bistert. ”Igår fick jag höra att man ansåg att det var viktigt att börja med mitt stycke idag, eftersom det fortfarande finns en hel del att jobba på. Dessutom är inleder ”Völuspa” programmet ikväll. När jag kommer hit på morgonen får jag av tredjeoboeisten veta att de ska börja med Mozart. Vad har hänt?” Lagberg skruvade på sig. ”Jo, violinsolisten kom igår. Han är otålig. Du vet hur det är. Det kommer skivbolagsrepresentanter ikväll, och både dirigenten och solisten är måna om att göra så bra ifrån sig på klassikerna som möjligt.” Han rättade nervöst till sina läsglasögon. Men jag tänkte inte ge mig. ”Du Sven. Så här får det bli: om mitt verk inte får den stipulerade tiden idag så ställer jag in. Jag drar tillbaka verket. Så gör vad du kan nu för att vara tydlig med dirigenten, OK?”

”Lugn, lugn.” Han började riktningslöst rota bland högarna av papper som låg på skrivbordet. ”Det finns väl ingen anledning att hetsa upp sig. Orkestern ligger väl bra till med ditt verk? Jag har hört att allt går som det ska.” Han kisade prövande mot mig.

”Det har gått från rena katastrofen till acceptabelt. Och det på ren tur, för ditt repschema har då inte hjälpt till. De behöver v erkligen den här tiden. Inte bara en genomspelning. Är vi överens?” ”Okej, okej. Jag ska göra vad jag kan. Jag går in direkt och tar det med dirigenten i första bästa paus. ” Han reste sig och sträckte ut en hand. Jag tog handen och gav Lagberg en sista uppfordrande blick innan jag släppte den. Jag såg honom försvinna iväg i riktning mot orkesterpodiet, och bestämde mig för att själv också smyga in i salongen. Då jag gläntade på en av sidodörrarna, strömmade A-durkonsertens finalsats ut och in i mina öron. Innan jag hunnit in i salen, började mitt huvud spela igen. Det var något med Mozarts musik som gjorde att den ibland fungerade som utlösare för en helt annan typ av anfall än de vanliga. Det var mer som att hjärnan svarade eller kommenterade de stimuli som togs emot. Det hände inte med alla Mozarts verk. Men A-durkonserten var ett sådant. I ett försök att häva mitt anfall (genom att i en panisk motrörelse försöka stänga dörren samtidigt som jag var på väg in), förlorade jag istället balansen och lyckades ramla rakt in i salen med ett brak . Orkestern slutade spela. Jag reste mig och vinkade avvärjande åt dirigenten som med oförställd förvåning stirrade på mig. Sven stod på podiet och skakade på huvudet vid åsynen. Solisten tog ned violinen från hakan i en obeskrivligt elegant och överseende rörelse. Från orkestern hördes spridda fniss. Sven viskade något åt dirigenten, som i sin tur därefter tog solisten åt sidan. Dirigenten riktade sig sedan mot orkestern och sa: ”Let’s take it from the same place, and play it to the end. Then we will have had enough time on Mozart. After, we start working on Svensson, he may need it.” Orkestern briserade i en skrattsalva. Sven hade tagit sig ned i salen från podiet och lunkade fram till mig där jag nu satt fast förankrad i en av de främre bänkraderna. ”Det gick lättare än jag trodde. Din vansinnesscen i dörren hjälpte nog till… De tror att du är kapabel till vad som helst nu. Hehe.”

”Det gläder mig att jag kunnat underlätta ditt jobb. Det måste vara första gången, va?”

Sven ryckte på axlarna till svar, och smög så ut ur salen, förmodligen tillbaka till säkerheten bakom skrivbordet. Sittande i bänken kunde jag tryggt blunda mig genom slutet på violinkonserten, utan att vara orolig för att ställa till med fler akrobatiska scener. Nu, då jag var beredd, kunde jag nästan njuta av den kontrapunkt som uppstod mellan Mozart och mina cerebrala tics. Repetitionen förflöt till belåtenhet. Det kändes som om konserten verkligen skulle kunna bli bra. Den här gången hade jag kliv it jag upp på podiet och stod som en vakande hök, med partituret i hand, snett bakom dirigenten. Från sin plats bland blåsarna i orkesterns bakre led, satt en rödsprängd och rufsig Göran och log åt scenen. Jag satte gula klisterlappar i partituret på varje spelad takt jag hade synpunkter på, och växlade mellan att diskutera med dirigenten och att ge instruktioner direkt till musikerna. Med Maestros tillåtelse, förstås, eftersom den traditionella hierarkin just i denna orkester var benhård: tonsättaren talar med dirigenten, som i sin tur instruerar instrumentalisterna. Men dirigenten insåg att det i det här pressade läget inte fanns tid för att beakta den sortens oskrivna regler.

Efter repetitionen hann jag bara hälsa kort på Göran – den detaljerade redogörelsen för hur kvällen med de ungerska musikerna och Sture L:son förlöpt fick anstå till senare. Efter att ha gått upp till Sven Lagbergs kontor för att blåsa faran över, skyndade jag mig iväg till mitt lunchmöte med den musikvetare som jag avpolletterat dagen innan. Under samtalet med denne doktorand, kom jag på mig med att gång på gång citera Lisa, eller referera till samtal som förts under tiden med Lisa och det kollektiv vi kallade för ”Action Musagète”. Till musikvetarens oförställda häpenhet sträckte jag ut i en lång beskrivning av Amusernas förtryck av de Musiska. Flera gånger under samtalet greps jag av ett patos jag hade glömt att jag var mäktig. Amanuensen såg nästan rädd ut, och var synbart lättad då vi skakade hand och tog farväl.

Under promenaden hem till hotellet kom en kort eftermiddagsskur, som bara efter ett par minuter avlöstes av solsken. Måsar kretsade ovanför hustaken. Deras läte, ka-ii-a -ka-ii-a, fick mig alltid att tänka på en förvriden version av Mendelsohns italienska symfoni. Fåglarna lät som om de fastnat i den första takten, evigt dömda till ett liv utan tematisk utveckling. När jag åter trädde in i hotellobbyn, såg jag en välbekant figur stå lutad över disken. ”Lasse!” Mannen vid disken vände sig hastigt om vid mitt plötsliga utrop. ”Adrian, va’ i helvete! Vafan gör du här, din gamla drule!” Vi kramade om varandra hårt, på ett sätt som tydligen uppfattades som rätt spektakulärt av damerna bakom disken; de log och viskade åt varandra. Lasse, eller Lars Lövkull, var en bullrande burdus och bondskt begåvad skådespelare (nu med visst renommé) jag träffat under mitt första teaterjobb, på den tiden jag fortfarande var student, under slutet av åttiotalet. Lasse hade varit den ende på teatern som uppskattat det faktum att min musik inte ville hålla sig i bakgrunden. Istället för de beställda pastischerna, hade jag levererat en kärv stråkkvartettsats för varje scen. Reaktionen blev stark. Skådespelarna upplevde det som om deras revir hade blivit inkräktat och regissören var rasande över den stökiga musiken. Han hade önskat sig hårdrock och hip-hop. Lasse hade då oreserverat tagit mitt parti och storgrälade med regissören, ett gräl som växte till en föreställning under vilken båda aktörerna spelade ut hela sina register. ”Vill du ha intentionslös musik får vi väl sätta upp pjäsen i en hiss, eller på ett snabbköp där det redan finns muzak, för helvete!” hade Lasse till slut skrikit åt då illröde regissören. Med tiden hade Lasse lyckats övertyga såväl regissören som hela ensemblen om att just denna musik var pjäsens räddning. Pjäsen, ”Röda linjen – eller Betongen och jag” , var en nyskriven relationshistoria som utspelade sig i en Stockholmsförort. Texten präglades av politisk korrekthet, ett tröttsamt sökande efter hipfaktor, samt en förutsägbar dramaturgi. Allt detta gjorde att pjäsen snart glömdes bort, men jag och Lasse förblev vänner. De sista åren hade vår kontakt inskränkt sig till julkort och ungefär ett telefonsamtal om året, så jag skrinlade mina planer på att hinna skriva lite före konserten. Istället tog jag Lasse under armen och ledde honom bort till hotellbaren, där jag beställde in varsin espresso åt oss. ”Vad gör du i sta’n?” Lasse spärrade upp ögonen för att förläna lite dramatik åt sin fråga. ”Uruppförande ikväll med symfonikerna. Du då?” Lasse drack lite ur sin kopp innan hann svarade. ”Jaha ja. Då sprack det. Jag har själv premiär ikväll på Stadsteatern. Vi gästspelar med ”Den inbillade sjuke”. Riksteatern producerar. Jävligt mycket ungt folk i ensemblen. Känner mig som en veritabel dinoaurie i jämförelse med dem. Men så spelar jag själva sjuklingen också. Det hade man aldrig trott! Han höjde blicken och slog ut med ena armen i en visionär gest.

”Vilket?”

” Att du och jag skulle stå här, mer än tio år efteråt, och ha varsin premiär, på varsin institution. Va! Vi som skulle spränga skiten. Du for ju dessutom till Frankrike och kom tillbaka med det där jävla gerillagänget. Vafan kallade ni er nu igen?”

”Action Musagète, men…” Jag höjde ett varnande finger mot Lasse.

”Javisstja, känsligt område…Jaja. Det gick visst lite snett där. Det sprack helt enkelt. Men va fan, sån’t händer. Det trista namnet till trots gjorde ni ju jävligt spännande grejer. Och hon tjejen var ju rent lysande. Jag har för mig att jag försökte få henne med i Dra- matenuppsättning senare, men då satt hon tydligen på dårhuset, så det sprack. Dramaten eller tokpaviljongen, det kan ju förresten gå på ett ut. Ja jävlar. Har ni kontakt?”

” På sätt och vis. Men det är lite svårt för mig att prata om det där, faktiskt. Jag håller fortfarande på att fundera på vad det var som gjorde att det blev som det blev.”. Baren låg precis i anslutning till hissarna upp till rummen. Nu öppnades dörrarna, och två kvinnor skred ut i långklänningar och svepte förbi oss. De lämnade oss i ett töcken av parfymdoft. Jag iakttog Lasse, som följde kvinnornas sorti med fuktiga ögon.

”Ja jävlar du.” Lasse försökte nu mödosamt ta sig tillbaka in i konversationen.” Känslor, tankar, reaktioner. Minsann. Absolut. Några nya kvinnor på gång i ditt liv?”

”Nja. Jag levde ett par år med en kvinna, Maria. Men jag insåg kanske att jag älskade mina notpapper mer. Jag hade nog inte kommit över Lisa än.”

”Du var mig en jävel till att vara långsint, det håller inte. Själv har jag hållit ett jävvla tempo på relationsfronten. Men jag verkar bara träffa kvinnor som har en eller annan krämpa. Begriper det inte.”

”Aha. Har du transformerats till den vårdande sorten?”

Lasse hävde upp ett skratt som nästan fick bartendern att tappa shakern. ”Nej för fan. Men så här va. Bettan, hon var tokdiabetiker. På morgonen pratade hon långsamt utav helvete. Då fick man proppa i henne en massa käk. Se’n funkade hon igen. Och så var det det där ljudet då hon injicerade insulin. Det sprack, kan man säga.” Han ryste vid minnet.

”Du låter inte särskilt respektfull, hörru.”

”Respekt? Vafan, jag var ju frikostig. Jag har aldrig snålat, vare sig med min kropp eller med något annat. Se’n var det Kerstin. Det visade sig att hon hade varit spelberoende och gick igenom nå’n form av ekonomiskt saneringsprogam. Så hon blev dyr i längden. Det spack. Efter henne kom Malin, som visade sig vara manode- pressiv. Sprack, sprackelisprack. Åsså va’re Elin. Hon hade sömn- rubbningar. Vaknade av minsta ljud. Huvudvärk hela dagarna. Det sprack hejdlöst. Se’n blev jag ihop med en tjej som fick diagnosen MS bara ett par veckor in i förhållandet. Det toksprack. Och till sist var det Barbara. Hon hade Krons sjukdom. Tarmarna. Sprack satan. It is a tale told by an idiot, för att tala med engelsmannen.”

”Men kärlek då? Känslor du vet?” Jag kunde inte låta bli att skrocka åt hans förfärande litania.

”Jag vill bara ha en tjej som fungerar. Är det för mycket begärt?” Han vände upp och ned på koppen och drack upp den sista kaffeskvätten, torkade sig om munnen. Han reste sig från sin stol. ”Du, kan vi inte ses efter föreställningen? Din konsert är väl klar vid tio åtminstone?” ”Ja, jag skulle tro det. Men det är en liten supé med konserthuschefen efteråt. Du vet, med solist och dirigent. Besegla det professionella förbundet. Vi kan ju höras under kvällen. Har du samma mobilnummer som vanligt? ” Lasse gav mig en björnkram.

”Samma nummer som alltid.Vi bor ju på hotellet båda två, så premiärfesten kanske landar på hotellrummet, ditt eller mitt, va?”

”Vi får se. Lycka till. Eller, fan, det får man ju inte säga till skådisar!” Lasse tog sig för pannan i spelad förtvivlan, men släppte snabbt posen och dunkade mig i ryggen.

”Jag får bara inte ta emot lyckönskningen. Du får säga vad du vill. Dessutom är jag inte särkilt skrockfull, för det håller inte. ” Sedan tog han tag i mina axlar och vred runt mig, så att han kunde måtta en kraftig lyckospark mot min bakdel.

”Aj, satan!” Medan jag gned min onda bak, gjorde Lasse sorti och vinkade storstilat åt mig. ”Farväl, dyre prins!” Jag betalade bartendern och begav mig upp till rummet. Klockan närmade sig fem på eftermiddagen, och det började bli dags att byta om inför uruppförandet. Jag ville vara på plats i god tid för att känna in stämningen i publiken. Dessutom var det lika bra att packa ihop inför morgondagens flygresa till Baku. Jag hade nästan hunnit förtränga det, och insåg att jag skulle få gå igenom det gamla verket ”Love; formal aspects” på planet. Med supé och eftersits skulle klockan bli sen innan jag kom i säng. Jag svor för mig själv. Tänk om jag bara skulle strunta i alltihop? Att skriva om den gamla tiden, de gamla tankarna kändes så oändligt mycket mer lockande nu än det som låg framför mig av handskakningar och kulturpolitiskt skvaller vid ett buffébord. Och uruppförandet. Ja, som alltid så var jag inför ett uruppförandet klämd mitt emellan separationsångest och en krampaktig nervositet för hur verket skulle bli behandlat. Uruppföranden är inte till för tonsättaren, utan för publiken.

Att klä sig inför viktigare framföranden ingick i den ritual som syftade till att bemästra situationen. Efter lång tvekan och provande valde jag ut en orange skjorta, som hörde ihop med en samling om tre andra skjortor i grälla färger. Dessa hade jag fått veckan innan i tackgåva av ett par manliga skådespelare på en landsortsteater där jag hållit musikdramatiska workshops. ”Här får du, så att din färgstarka aura kan återspeglas i ditt yttre” hade de sagt med artiga bugningar, varefter de brustit ut i riktiga hamnsjåarskratt. Om det hade legat någon ironi i deras uttalande, eller om det bara hade varit en förtäckt kritik mot min garderob hade jag inte blivit klok på. Till den skrikiga skjortan fick det bli en brun kostym, för att någorlunda mildra effekten.Då jag var färdigklädd packade jag ihop mina tillhörigheter i resväskan, lade varsamt ihop mina partitur, notblad och CD-skivor i sin separata kabinväska. Balkongdörren stod öppen, jag gick ut och satte mig på den vita plastmöbeln vid det vita plastbordet och tände en cigarett. Det var nu en timme kvar till konserten. I det tidiga kvällsljuset utstrålade konserthuset tyngd. En uppfordrande arkitektur, stram och seren; freskerna i en bård på fasadens övre del förstärkte tillsammans med de doriska pelarkapitälen de klassicistiska anspelningarna. Borta var nu likheten med ett strandat skepp. I det svaga solskenet såg det nu mer ut som ett glödande tempel. Jag satt gott och väl i en halv timme i den ljumma luften och mediterade. Då jag började se bilar stanna framför konserthuset, och se människor strömma till i små och stora sällskap, reste jag mig motvilligt. I lobbyn på vägen ut kände jag det första stora ilningen i maggropen. På gatan som ledde upp till konserthuset betraktade jag avundsjukt , som så många gånger förr, de människor som alldeles uppenbart inte skulle ha ett uruppförande. Barn med glassar, ljusår från alla vuxenscenarier med dess konstruerade komplikationer; taxichaufförer väntande i sina bilar, läsande tidnin- gen.

På trappan upp till konserthusets portar stod redan fullt med folk och småpratade och rökte, bland dem många välkända ansikten i det svenska musiklivet. Då jag banade min väg genom folksam- lingen såg jag åtminstone tre recensenter, av olika dignitet, som stod och spejade med blicken i fjärran. För trots att vi var bekanta för varandra till utseendet, hörde det till kutymen att recensenter inte beblandade sig med föremålet för skriverierna. Av dessa tre herrar var det bara en, Anders Ylikoski, som jag läste med någon behållning. En människa som var, med Lisas ord, ”verbal på ett musiskt vis” och med en äkta kärlek till musiken. De övriga två, Fred Rutgren och Lars-Ove Holzberg var sanna provinspekoralister med revanschistiska drag i sin pennföring. Fred Rutgren företrädde dessutom en svensk estetisk inriktning som kallades ”Transparent musik”, och hade sin egen förening som drev konsertverksamhet i västgötska Mullsjö. Där, och ingen annan stans (hävdade riktnin- gens tillskyndare) skapades och hördes den verkligt sanna musiken, som i deras tappning var en sjunde- och åttondefiltrering av den amerikanska neoorientalism som bland andra företrätts av John Cage. Det som från början varit en kamp för de subtila värdena, de små ljuden, hade i föreningen Transparent Musiks tappning reduc- erats till ett räddhågset bortskalande av musikaliska intentioner. Och argsint försvarade de sina musikaliska husgudar, vilka alla ofta utgjordes av enstöringar och kufar . I sin roll som recensent var Fred Rutgren därför förutsägbar. Han missade inte ett tillfälle att lyfta fram de tonsättare som hörde till klanen kring konserterna i Mullsjö, men missade heller inte tillfället att på sin magsura prosa döma ut de som inte tillhörde de upplystas skara. Alltsom oftast skällde han gärna dessa olyckliga för provinsiella, eftersom de inte snappat upp den sanna konstens anda, den transparenta musikens rena själ. Som bodde – i Mullsjö.

Jag skyndade mig in i huset och insåg att jag precis skulle ha tid att dricka ett glas vin uppe i baren. Det kändes i detta pressade läge som oundgängligt. När jag väl hängt av mig ytterrocken, hastade jag så uppför trapporna mot min artificiella räddning. Runt foajébaren var det redan trängsel. Jag klämde mig in emellan ett par smokingkädda herrar som artigt lyfte sina glas högt i luften för att kunna släppa fram mig. Då jag fått mitt glas rödvin och just hade höjt det för att dricka den första munnen, daskade någon till mig i ryggen. Det skvimpade ut en försvarlig mängd rödvin på min orangea skjorta. ”Äggäschäggädrö, Adrian!”

”Sture. Det ante mig” jag nappade ilsket åt mig en pappersservett och började förgäves försöka rädda skjortan. ”Dä går aldrig dätta. Häll på salt, vettu! Hur känns dä? Sketiböx? Ä dä möcket erotik i dätta styckät?” Han skrattade ett skratt med korta snarkliknande ljud.

”Du får väl lyssna, så kan du berätta för mig efteråt om du blev tillfredsställd.” Jag blängde surt på honom.

”Du drog tidi’t igår. Det vart ett sjujävvla hallaballoo sän. Vi drog vidare hem te mäj å kröka upp min tjugiåri’a vissky. Gött som fan. Lite ont i hårät i da’ dö! Du, fan, har än gräj på gång. Du måste haka på, vettu.” Han klev ett steg närmare och tittade sig konspiratoriskt omkring.

”Turné i sömmar, vettu. Fämton gig bokade på sjukhäm och kammarmusikföreningar. Åsså hoppar dän jävvla ansambäln av. Jag hade glömt skriva kontrakt, så vi kan inte stämma dom. Åsså tänkte jag, fan, Adrian, hade inte Adrian en egen jävvla ansambäl med dän där bruden? Musaction ällä va fan i hette?”

”Action Musagète menar du. Det var ingen ensemble i egentlig bemärkelse. Mer ett konstmusikkollektiv. Vi upplöstes för ett antal år sedan. Så om du tänkte att vi skulle hoppa in, så är det tyvärr omöjligt.” Jag drack upp de kvarvarande dropparna vin och längtade plötligt intensivt efter att klockan skulle ringa in till konsert. ”Dra ihop bandät igen vetja! The bänd, Älmore, the bänd, som dä heter i Blues-braddärsfilmän! Ring mäj i nästa väcka. Bra pröjs vettu!” Innan han försvann in i vimlet dunkade han mig hårt i ryggen och kväkte:”Good löck, då, Adrian!” Jag tittade ned på min skjorta. En mörk fläck sträckte sig i en oval från översta knappen till den nedersta. Jag knäppte kavajen om eländet och gick in och satte mig på min plats i mitten av salen. Då de tre ringningarna signalerat att dörrarna skulle stängas, kunde jag konstatera att salen var full.Det blev snabbt väldigt varmt i salen, svetten pärlade redan från hår- fästet på mig. Till slut blev jag tvungen att knäppa upp kavajen, för att ínte vara fullständigt sjöblöt lagom till applådtacket. Jag uttalade en inre förbannelse över Sture L:sons ”bäste-bror”-manér som orsakat olyckan.

Orkestern påbörjade stämmandet. Oboisten gav ton. Konsertmästaren tog upp A:et och gav det till stråkarna. Så till slut kom maestro insvepande. Med ett brett leende och en bjudande gest åt publiken bugade han sig, och vände sig efter en lång applåd om mot orkestern.

Tystnaden lägrade sig, kompakt och spänd. Endast några spridda hostningar störde den koncentrerade energi som strålade ut från orkesterpodiet. Dirigenten höjde armarna, gav en snabb impuls och satte med ett kraftigt nedåtslag igång orkestern. Ett smällande pizzicato i kontrabasarna utlöste en löpning uppåt i det låga träblåset. Rörelsen fortplantades upp i registret, tillsammans med harpan, genom cello- och violastämmorna. Det hela gav inledningsvis intryck att vara förutsägbart. Till det moderna orkesteridiomets vanligaste arsenal hör just den masseffekt som en välorkestrerad snabb uppåtrörelse ger. Men jag hade skrivit mig medvetet bort ifrån det förutsägbara. Mitt i rörelsen hejdades orkestern; en attack från slagverket fick allt att avstanna. Kvar låg en sordinerad trumpet, som enda efterklang, skorrande i pianissimo. Så vältrade sig hela orkestern på; bleckblås och slagverk i täten, tremulerande stråkar som understöd. En kort konvulsion i starkast möjliga nyans – och så bort, lämnande kvar en svajande flöjt i piano pianissimo. Så var idén presenterad. Stycket var byggt som ett sorts skuggspel där de stora klangerna och effekterna tjänade till att skapa fokus och belysning på de små, närmast kammarmusikaliska händelser jag hade komponerat. Små, mjukt tjattrande partier i flöjten. Hårda attacker i bleckblås och slagverk som gav relief åt de skira efterklangerna från stråk och vibrafoner. Och så rytmen; den rytm som jag baserat på en uppläsning av Völvans spådom, löpte genom hela verket. Denna manande språkrytm framträdde i förminskat och förstorat format i alla stämmor, tranformerades till ett svängande och glidande unisont parti i cellostämman, blev till en poetisk tablå med oboer och engelsk horn i trio, eller en skimrande regnskur med harpa och höga violiner, med enstaka droppande toner från ett piano. Jag hade byggt dramaturgin på sambanden mellan de olika rösterna i ett sorts abstrakt samtal. En harmonik som var både öppen och kärv, som utvecklades i ett böljande scenario; komprimerades och expanderades i samklang med den samtalets dramaturgi jag föresatt mig att skapa.Bågarna som spändes mellan formdelarna växlade energi hela tiden, så att det gradvis byggdes upp en intensitet som lyssnaren inte riktigt skulle kunna förklara var den kommit ifrån. Den infann sig som en summa av de ingående musikaliska elementen, och det rituella mummel som kom från de låga lägen, i tuba och kontrafagott, och långsamt, långsamt steg mot flöjtens extrema register. Alla mina sinnen var på helspänn. Jag såg partiturbilden för mitt inre, och följde med varenda insats, kände varje attacks specifika vikt och höll andan inför varje svårspelat parti. Så släpptes till slut hela orkestern lös. Tyglad men otyglad på samma gång slets alla verkets olika beståndsdelar mot varann i en jättelik och furiös virvel. Och så tystnad. Innan öronen hunnit med att ställa om be- fann sig lyssnaren plötsligt i ett vagt upplyst landskap: flöjter med långsamt vibrato, sordinerade stråkar och vibrafon. Svagt och sakta växlade harmoniken färg i en följd som bestämdes av ur-rytmen. I ett tre minuter långt efterspel lämnades lyssnaren åt att skapa sin egen upplösning i vågsvallet som kulminationen skapat. Drypande av svett sänkte så dirigenten pinnen. Publiken satt blickstilla och helt tyst. Inte en hostning hördes. Efter nära en minuts tystnad, vände sig maestro om mot publiken och bugade. Det utlöste en växande våg av applåder. Bugningar. Orkestern reste sig på tecken från dirigenten och tog emot applåderna. Maestro spanade ut i publikhavet och kallade med en gest upp mig på scenen. Applåder. Bugningar. Det susade i mina öron. Med blommor i händerna tittade jag ut från podiet med oseende ögon. Jag hörde applåderna och de spridda bravoropen som ett fasförskjutet regn på ett plåttak. Dirigenten ledde efter en lång stund ut mig mig genom sidodörren. Applåderna fortsatte. Maestro ledde in mig igen, och tillsammans bugade vi en sista gång för publiken innan vi gick tillbaka ut, där solisten stod redo för att gå på. ”Fabulous piece!” sa han leende, med violinen under armen. Dirigenten nickade allvarligt.”Yes, we can expect a lot from this. Nice orchestration.” Därute tycktes applåderna inte mattas. Men jag vinkade avvärjande då dirigenten gjorde en ansats att dra ut mig igen. Istället lämnade jag dem åt att börja med omladdningen inför Mozart, och gick upp till musikernas bar. Däruppe var stod en teve på som visade en fotbollsmatch. En pensionerad rödbrusig hornist, som jag kände igen från studietiden, stod och torkade bardisken med en trasa. Jag gick fram till honom och bad om ett glas vin. ” Du är tonsättaren va’?” ”Ja det stämmer.” ”Gick det bra?” ”Jo, orkestern spelade väldigt bra, men jag måste nog smälta det här lite först, innan jag kan säga något begripligt om hur det gick.” ”Fattar. Här har du en fin rioja som passar bra till att smälta intryck med! Huset bjuder.” Han slog upp vinet i ett stort glas och sköt glaset över till min sida av bardisken. ”Tack.” Jag gick och satte mig i den lilla rökburen i änden på rummet. Tände en cigarett och drog ett djupt halsbloss. Det susade fortfarande i öronen. Medan jag läppjade på vinet, spelade jag upp konserten i huvudet. Backade och tog om vissa partier. När glaset var urdrucket, bestämde jag mig för att konserten hade gått över förväntan. Vikterna hade fördelats på rätt sätt av dirigent och musiker. En lätt knackning hördes på glasdörren. Därutanför stod Carl, med ett snett leende på läpparna. Han öppnade dörren på glänt. ”Jag vissTE att jag skulle hitTA dig här. Kom för helVEte UT därIfrån. Jag BÖRjar hosta så FÖRbannat AV rökEN.” Trots den rökridå jag anlagt i det lilla rökutrymmet kunde jag känna den skarpa doft av av gammal fylla som kom ur hans mun. ”Carl! Jag såg dig inte nere i salen. Vad roligt att du kunde komma.” Jag reste på mig och gick ut ur rökburen. Vi slog oss ned vid ett av de utställda caféborden framför bardisken. Carl vände sig om mot bartendern/hornisten. ”NissE, ger du MIG en dubbEL whiskey!” Bartendern log. ”Visst maestro! Kommer på stubinen.” Carl lutade sig fram mot mig. ”JävLA fin hornIST en gång i TIden. Fick en smäll RAKT övER munnen för ett PAR år se’n, så han fick SLUta spelA.” Carl tystnade tvärt då Nisse kom med whiskeyn. ”Utan is, va? Är det inte så du vill ha den?” Carl tog tag i Nisses hand och kramade den hårt och gammelmansartat i sina händer. ”Du MINNS. INGen vattenSKAda i min SPRIT!” Han höll krampaktigt kvar Nisses händer. Den före detta hornisten log blitt mot den gamle tonsättaren. ”KOMmer du ihår BERlin-turnén sextioSEX? Fan vad kul vi HAde !” Med sin lediga hand klappade Nisse ömt om Carls axlar. ”Ja du Carl. Det var verkligen tider!” Carl släppte taget om handen och bligade på mig. ”Det var PÅ den tidEN vi tonsättarE fortFArande brydde oss OM FORMen. Då VAR du väl knappt född, AdriAN?” Nisse smög försiktigt bort till sin bardisk. ”Är du missnöjd med min insats ikväll Carl?” Jag fingrade på mitt cigarettpaket i väntan på den dom jag förstod skulle komma. ”JaMEN VAfan, Adrian. DU jobbar med FÖR komplEXa nivåER. Du måsTE ge PUblikEN något MER att hålLA sig i.” Han började bli synbart upprörd, och grep efter whiskeyglaset. ”Hur menar du då?” ”SPEla inte DUM. EN jävligt LIstig kompOsition, MEDges. Läcker Yta, ingET fel på ORKestreringEN. Men ATT låta INnehål- let på DETta sätt SPEla mot sin Egen yta gör folk FÖRvirradE. Det blir FÖR subtILT. MEN du har ALLtid varIT en JÄvla språkFJOlla. Lite gammalDAGS hederlIG pedagoGIK hade VArit på sin PLATS.” Han svepte glaset och ställde ner det med en smäll. ”Du pratar om publiken, Carl. Vad tyckte du själv då?” Carl slog uppgivet ut med armarna.

”JAG tyckTE mycket om DET. Men FAN om jag förSTOD hur du FUNgerar. Du måSTE ju tänka på KARriären. OM folk blir osÄkra, så kan du GE dig PÅ att beställarna BLIR det också. VarFÖR kunde DU inTE bara skrivit ett RAFFlande stycke, en RIKtig applådkniPAre, VA?”

”Men jag tyckte nog att publiken verkade nöjd. Eller?”

”JA men det ÄR skillnad PÅ applåDER och APPlåder. DET här var de trängDA OCH förvirrade människorNAS applåd, intE de berUsade och GLAda människORnas.” Carl blängde ilsket och uppfordrande på mig. Han, som i sitt yrkesverksamma liv aldrig hade gett efter för vare sig beställares åsikter eller publikens förmenta vilja, gjorde nu allt för att jag skulle välja en helt annan väg. Jag försökte leta efter svaret i hans blodsprängda ögon, hans ryckiga tal och darriga rörelser. Bortom spefullheten och ironin kunde jag spåra bitterheten över ett liv i konstnärlig motvind. Kanske var det den väg som var utstakad även för mig. Alkoholism och bitterhet verkade vara en avlägsen omöjlighet. Men hur skulle jag kunna veta vilken väg mitt liv skulle ta? En dag, då jag inte längre kunde hitta kraften att komponera, kanske jag likt Carl skulle ta till flaskan, och undan för undan låta ruset och abstinensen omöjliggöra skaparkraftens återkomst. Kanske skulle spänningsfältet mellan de musikaliska visionerna och bekräftelsebehovet ta ut sin rätt även på mig. Varje tonsättare värd namnet äger de verktyg som behövs för att locka fram specifika reaktioner hos en publik. Men den verkliga utmaningen ligger i att driva sig själv bortom verktygen, till konstnärliga nivåer där man själv blir osäker, där valen känns livsviktiga. Friktionen och spän- ningen mellan det privata och det allmängiltiga är ett nödvändigt kraftfält för att det konstmusikaliska skapandet. Men ofta uppstår ett känslomässig avgrund mellan övertygelsen om musikspråkets egna premisser och behovet av personlig bekräftelse. Ett gap som konstnärer fyller på olika sätt. I Carls fall stod hans aptit på sprit i proportion till hans en gång så starka drivkraft att komponera musik. Lika uppslukande som hans konstnärskap varit, lika dominerande var nu hans alkoholberoende. Carl hade aldrig haft några varaktiga relationer. Inga barn. Komponerandet hade periodvis avlösts av stormigt passionerade kärleksaffärer med en eller annan sångerska eller dansös, men under trettiofem år av sitt liv hade hans huvudsakliga umgänge bestått av stora partiturark som gapat tomt och uppfordrande mot honom varje morgon. Gradvis hade han förlorat förmågan att omvandla sina klangliga idéer till kompositioner. En dag hade han inte kunnat mer. Jag undrade plötsligt hur Carl hade hanterat livet om, med Lisas ord, samhället hade dominerats av det musiska, och inte av det amusiska? Om det artikula- tiva, musikspråkliga fältet hade uppfattats som en självklarhet? ”Carl. Jag uppskattar dina råd och tips. Men du vet ju hur det är. Man kan bara komponera det man kan komponera. Hur gärna jag än skulle vilja så har jag bara tillgång till den jag är just nu.” Carl signalerade med två fingrar i luften åt Nisse, som genast sträckte sig efter whiskeyflaskan för att fylla på.

”Det är inTE likt dig ATT hållas MED truISMer. MEN du har nog RÄTT. JAG orOar mig mest för ATT jag kännER igen mig SJÄLV i dig. PASsa dig för KRAMpen.” Från högtalarna som hängde på väggen bakom bardisken kunde vi höra att konserten nu närmade sig slutet på Tjajkovskijs ”Pathé- tique”. Snart skulle musikerna välla in i baren. Carl förklarade att han skulle skynda sig hemåt, eftersom han ville undvika att stöta ihop med konserthuschefen, den beryktade David Recherche. Carls sista stora orkesterverk, ”Prisma”, hade uruppförts av orkestern ungefär samtidigt som jag tagit examen. Carl hade varit krävande på repetitionerna och Recherche hade till slut tröttnat på de ständiga gnabben. Uruppförandet hade blivit ett fiasko. Dagen efter de ganska nedgörande recensionerna hade Carl gått ut i rikspressen och förklarat att stadens konserthus var ett av landets lägst konstnärligt stående. Under mer än tio år efter uruppförandet av ”Prisma”, hade därför inte ett enda av Carls verk spelats av orkestern. Varje gång programrådet tagit upp något av hans verk på förslag, hade Recher- che lagt in veto. ”Är det inte dags att ni sluter fred nu?”

”Äh. INtegriTET, det är DYRT det. SMAkar det så KOStar det.”

”Ja, själv ska jag ju gå på supé med Recherche, så jag skulle ju kunna göra en insats för den globala förståelsen…” Carl kraxade fram ett bittert skratt.

”GE fan i DET du. HAN är på VÄG att överLEva sitt egET rykTE, preCIS som jag, så STRAFFet komMER, var så SÄker, HEhe.” Carl reste sig vingligt från sin stol. Han vinkade till Nisse i baren och kramade om mig hårt innan han utan vidare kommentarer småsnubblade iväg mot den stora hiss som normalt brukade användas för att transportera stora instrument mellan husets olika våningar och repetitionssalar.

Jag reste mig och gick tillbaka in till rökrummet, för en cigarett och kraftsamling inför supén. Den sista tiden hade jag på dylika till- ställningar funnit det allt svårare att delta i konversationen. Fåfängt satt jag inte sällan och önskade mig ett förbehållslöst samtal. Istället blev dessa sittningar till en bekräftelseritual, där alla gäster skulle få sig en släng av ”fantastiskt”-sleven. Att efter en konsert -som innehållit musik som strävat efter en nära kommunikation- gå in i ett cigarrdoftande rum och ägna sig åt sofistikerad yta, kändes bara som ett uttryck för dubbelmoral. Höll jag på att bli asocial? Eller var det istället så, att det började bli allt viktigare att ta konsekvenserna av det jag tänkt och upplevt, agera på mina impulser? Jag förstod att mitt skrivande, de nattliga tankarna på tiden med Lisa, började ta en allt större -kanske för stor- plats i mitt medvetande. Men det kändes allt mer som en tvingande nödvändighet att lyfta upp den tiden till nuet, och låta mitt nuvarande jag få brottas med detta som en gång känts som det enda riktigt verkliga och sanna. Hårdhänt fimpade jag min cigarett och skyndade mig, driven av en plötslig impuls, ut ur rökrummet. På avstånd hörde jag prat och skratt från musiker som i sina omklädningsrum var i färd med att byta om till vanliga kläder. Jag nickade ett tack till Nisse och klev ut i korridoren. En dörr ledde in till musikerfoajén med alla loger. Bakom en annan fanns en trapphall som ledde förbi notbib- liotekets våning och ner till en bakdörr ut mot en mindre gata. Efter en kort tvekan valde jag att fly. Redan i trappan fumlade jag fram min mobiltelefon och knappade in ett meddelande med en ursäkt och ett tack, och sände det till Recherches mobil. Sedan stängde jag av telefonen. Ingen skulle störa mig nu. Den ensamme uniformsklädde man som bevakade bakdörren tittade undrande på mig, men tryckte ändå villigt på en knapp för att släppa ut mig i friheten. Jag småsprang över gatan och ställde mig under ett träd, dit gatlyktornas sken inte nådde mig. Härifrån kunde jag i säkerhet betrakta konserthuset. Ur den ena änden strömmade publiken ut. På övervåningen i den andra änden kunde jag se ljus tändas och serveringspersonal i vita uniformer bära på brickor med champagneglas. Jag rös till, och fortsatte min språngmarsch i riktning mot hotellrummet.

Efter att ha sagt till i receptionen om att jag inte tog emot vare sig meddelanden eller besök tog jag hissen upp till rummet. Jag hängde en ”Stör ej”-skylt på rumsdörren och låste om mig. I en målmedveten frenesi åkte konsertklädseln av; den solkiga orangea skjortan hamnade i en hög på golvet tillsammans med kostymen. Endast iförd kalsonger satte jag mig vid datorn igen. Sömnen fick lov att anstå till den långa flighten till Baku.