Jag har blivit invald i föreningen KVASTs styrelse!
För er som mot förmodan inte känner till föreningen, står akronymen alltså för Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare. Föreningen tar dock – som ni förstår – också emot manliga medlemmar. Föreningens syfte är enligt stadgarna:
– att öka andelen kvinnliga tonsättare på repertoaren
– att öka kunskaperna hos programråd om vilken repertoar som finns av kvinnliga tonsättare samt
– att öka medvetenheten om genusperspektivet i repertoarvalet över alla tider och geografiska gränser.
Då jag var chef för Blåsarsymfonikerna fick vi ta emot Guldkvasten – en utmärkelse som föreningen delar ut till den orkester som på bästa sätt lyft fram kvinnliga tonsättare på repertoaren. Mitt och orkesterns projekt ”Skippa helskägg” hade fått stort genomslag. Samtalen blev många – likaså de hätska gliringarna. En förening (av ett helt annat slag) hotade till och med att polisanmäla oss för diskriminering…
Arbetet som KVAST utför är oerhört viktigt och jag är stolt över att ha blivit invald i styrelsen.
I de olika roller jag haft – tonsättare, ”företrädare”, utredare, VD, m.m.- har jag kunnat konstatera att historien inte skrivit (eller skriver) sig själv. Det låter självklart. Men den musikhistoria vi känner i dag har formats av en oräknelig rad av mer eller mindre synliga händer. Som valt och valt bort. Musikvetare, förlag, dirigenter, orkesterledningar och finansiärer. Det är inte några naturlagar som byggt monumenten.
De senaste cirka hundra åren har också agenturerna lagts till de händer som formar repertoaren och därmed bilden av ”kanon”. Och tendensen har varit att kanon krymper. Färre verk som görs på fler ställen (tack vare jet-åldern).
Så KVASTs arbete är inte endast ett jämställdhetsarbete (viktigt nog).
Det är också ett arbete till stöd för våra orkesterinstitutioner, som inte alltid har det så lätt med att hitta in i den samtida repertoaren – än mindre den som är skriven av kvinnliga tonsättare. Det kan vara lätt att halka dit på bilden av musikhistorien som något som bara består av de kanoniserade mästerverk som i dag 
cirkulerar.
I den världen är det nya en främmande (och kanske lite skrämmande) fågel som man då och då lite förvånat upptäcker kvittrande i det täta Beethoven-Brahms-buskaget.
Som jag ser det handlar KVAST om att – lite uppfordrande – uppmana orkestrarna att släppa ryggmärgsreflexerna i valsituationerna.
Erfarenheten från arbetet på Blåsarsymfonikerna var att det (genom genusglasögonen) öppnades också andra samtal i programrådet.
Samtal om dramaturgi och musikaliskt innehåll, där det inte längre dög att välja mindre angelägna verk bara för att tonsättaren råkade vara en världsberömd och av musikhistorien kanoniserad man.