En kompis (vars namn jag inte ska avslöja) höll en gång en vansinnigt underhållande monolog om det omöjliga i att på riktigt glädjas åt kollegors (läs: konkurrenters) framgångar. Han menade att den verkliga glädjen endast kunde infinna sig om konkurrenterna misslyckades – t ex genom en dålig recension, eller varför inte bara ett uppenbart katastrofalt dåligt arbete. Att jag själv skrattade gott åt hans monolog tyder på att det dessvärre ligger något i den inte särskilt smickrande bilden av konstnärernas empatiska oförmåga.
Och mycket riktigt.
När jag accepterade att skriva verkkommentarer till NEO:s nya platta, var det nog en liiiiten del av mig som såg fram emot att bada i lite skadeglädje. Eller i vart fall doppa stortån. Jag andades djupt och såg framför mig hur jag nu skulle bli ett storsint instrument – ett förklarande membran – för andras tillkortakommanden. Jag tänkte mig att med ledig penna skriva fram något som skulle kunna göra skivan lite mer attraktiv utanför den omedelbara kretsen av medverkande tonsättare.
Att ensemblen var av världsklass visste jag ju. NEO medverkade som operakapell i min och Magnus Lindmans operett Näsflöjten. Har också glatts åt NEOs versioner av bl.a. fransk musik från den s.k. spektralskolan. Under min tid som chef på Musikaliska skapade vi ett samarbete där Musikaliska fick bli en plattform i Stockholm för ensemblen (en idé som nu tagits över av Konserthuset – varsågod, Stefan!).
Så jag börjar lyssna. Min skeptiska och av milt överseende skrynklade panna fick omgående hitta nya, mer glatt överraskade poser. Kollegorna representerade på skivan – André Chini, Per Mårtensson, Madeleine Isaksson, Anders Eliasson m.fl – bländar med poetisk lyskraft och…begåvning.
Fan då.
Men erfar plötsligt (mitt under André Chinis dionysiskt frustande, livsbejakande och mångbottnade verk La Princesse de Babylone) en ny känsla som min kompis (ovan) antagligen skulle vifta bort.
Känslan av ett delat språk och ett pågående samtal som äger rum utan avseende på stilistiska barriärer. Och det spelat på en nivå som borde göra alla tonsättare (oavsett om man själv blivit spelad av NEO eller inte) stolta och lyckliga över att sådana musiker och sådana tonsättare finns i Sverige. Så när plattan med NEO (kallad New Sweden – Diptychon) kommer ut inom kort: se till att skaffa er den. Fort.
