Väckarklockan ringde. Mer död än levande, slog jag ihop datorn och packade ner den i väskan. Mödosamt samlade jag ihop all min packning och gick ned till receptionen för att checka ut. Taxi ut till flygplatsen. Framför mig hade jag en dryg resa. Först drygt två timmars resa till Zürich, där jag skulle få vänta i tre timmar på planet till Baku. Väl ombord på Zürichplanet, somnade jag redan innan flygvärdinnan var färdig med säkerhetsdemonstrationen. Jag vaknade till först då planet dunsade ned på den schweiziska marken. Väntetiden tillbringade jag med att röka och iaktta människor. Jag försökte se om jag fortfarande kunde läsa de fina signaler som jag och Lisa gjort oss så mottagliga för under våra år tillsammans. På flygplatser utvecklas en alldeles särskild form av kontrapunkt. Skenbart kaotiskt rör sig människorna mellan in- och utgångar, hämtar kaffe, växlar pengar, kör väskor och samtalar. Föräldrar hetsar sina barn genom det märkliga högtalarsprakande landskapet. Stadda i rörelse eller väntande under dessa jämförelsevis tydliga omständigheter (alla på en flygplats har en klar uppgift- bortresande, hemkommande eller arbetande) blir den mänskliga musiken mer pregnant; den personliga klangen mer lättläst i relief till de likartade mål som platsen definierar åt sina besökare. Under likartade omständigheter verkar olikheterna framträda tydligare, och sitter man bara still och lyssnar så uppstår en formlig symfoni av intentioner och återhållna eller utlevda känslor. ”Vad är det egentligen jag hör”, tänkte jag. ”En livets summarytm eller klang? Lagrade frustrationer staplade i evigt rörliga ackord?”
På planet med destination Baku var det som att träda in i en främmande värld. Tobaksröken låg tät i kabinen under hela flighten. Människorna i stolarna bredvid mig talade omväxlande ryska och azeriska, bakom mig kunde jag höra några fransmän samtala och framifrån kom små doser brittisk engelska. Den kulturella mixens påtaglighet gav mig, som så ofta förr, en stark känsla av trygghet. Efter att ha bläddrat lite i partituret, somnade jag lugnt till klangen av den mångspråkliga ljudmatta som omgav mig. Flygplatsen i Baku var en byggnad som rymde stora och ödsliga grön- och gulmålade ytor, tomma på människor. Förutom de resenärer som just lastats av planet från Zürich, samt ett antal k-pistbeväpnade militärer fanns inget av det liv som normalt existerade på en flygplats. I en liten lucka vid sidan om passkontrollen satt en mustaschprydd militär och läste långsamt alla resehandlingar innan han, efter att betalning erlagts, med en suck stämplade visumet. ”Adrian, fratello!” En fryntlig Nikolaj grabbade stadigt tag i mig på andra sidan passkontrollen. Bredvid sig hade han en mager yngling med fjunig mustasch och en stinkande papyross i mungipan. ”This is Ali. Plays the percussion in the ensemble. Also he is our driver. He drives like a maniac. But the bus is his so what can we do, but let him drive, eh?” Ali log så brett att papyrossen hotade att ramla ur. ”Ali, take the bags! Let’s go to our quarters.” Utanför flygplatsen vajade palmer och pinjer. Kvällsbrisen doftade kryddor och hav, och trots den sena timman var det ännu varmt och fuktigt i luften. Med hjulen delvis uppe på en refug stod en gammal gulvit volk- swagenbuss och lutade. På vägen mot vårt hotell berättade Nikolaj om repetitionerna och de problem man haft. Det hade inte bara varit svårt att uppbringa de slagverksinstrument som mitt partitur fordrade (man hade till slut lyckats låna en uppsättning rörklockor från en rik samlare i bergstrakterna), utan man hade dessutom upplevt en del märkligheter under arbetet. Musikerna hade känt sig trötta, och Nikolaj hade vid ett tillfälle råkat svimma efter en av satserna. ”Everyone loves the music, but there is something strange about it. I don’t know what, though. And, by the way, I’ve had the most incredible porno-dreams during the whole rehearsal period, ha ha!” Jag började försöka förklara något av bakgrunden – det musiska språket, sekvenserna- men jag gav upp. Historien var för lång och invecklad för att klaras av i mitt reströtta tillstånd. Jag nöjde mig till slut med att ge honom rådet att låta sångerskan avstå från att delta i generalrepetitionen. ”You crazy guy! But OK. The soprano is good, she can handle it. She knows the stuff better than the other musicians.”
Hotellet visade sig vara en före detta OS-anläggning med nedslitna faciliteter, som från början varit avsedda för såväl idrottsmän som sovjetiska politiker. I en sluttning ned mot Kaspiska havet fanns även en nu sönderrostad linbana som ledde från anläggningens restaurang ned till en badstrand, komplett med en ruin efter en nattklubb. De dryga tvåhundra metrarna ned till havet hade varit en för lång sträcka att tillryggalägga för berusade partimedlemmar på semester, så de fraktades helt enkelt i sittkorgar nedför backen. Nu låg allt öde och nedslitet. De enda besökarna i den forna nattklubben var de vilda katter och hundar som fanns i överflöd. Då folkabussen rullade in framför receptionen såg vi ett gäng män i luggslitna gröna overaller springa förbi på den dåligt upplysta gård- splanen. ”It’s the Azeri football team. They are very-very good.” Ali tittade långt och beundrande efter sina hjältar då de försvann i mörkret nedför slänten mot havet. Som i en kort gemensam andakt satt vi kvar i bussen och lyssnade till ljudet av elva par gummiskodda fötter mot grus som långsamt tonade bort och löstes upp i det vaga bruset från sjön. ”I give you a couple of minutes to sort your stuff out. Then we eat with the rest of the group. There are a few other composers here, you know!” Med dessa ord stängde Nikolaj dörren till mitt rum. Bruna inrökta möbler. En toalettstol med en märklig uppblåsbar gummisits. Lakan med små hål i. Doft av rengöringsmedel, rök och utspilld sprit. Efter att ha packat upp väskan, öppnade jag -efter en hel del vickande och slitande- balkongdörren. Utsikten var iallafall enastående. Långt därborta såg jag blinkande lanternor från fartyg som stävade in mot Bakus hamn. Jag kunde se hela staden breda ut sig längs med den halvcirkel som kustlinjen beskrev. Och återigen slogs jag av luftens örtliknande doft. Jag hann med några minuters insupande av den Azeriska atmosfären innan Nikolaj var tillbaka. Han ledde mig ut ur hotellbyggnaden och ut på gårdsplanen. Vi gick uppför många och långa trappor, ända till dess att vi nådde det som var områdets stora bespisningshall. Den jättelika salen, upplyst av svulstiga kristallkronor, anslog en dyster ton av svunnen storhet. Nu var endast ett av de många borden uppdukat och befolkat. Men likafullt stod det en hel rad servitörer uppställd mot väggen vid köksingången, väntande med vita vantar. Nikolaj föste mig framför sig, över det stora golvet, fram mot gruppen av människor kring bordet. Jag hälsades hjärtligt välkommen av alla. En storväxt georgier halade fram en flaska med brunt innehåll och hällde upp ett glas, som han med en manande min räckte över till mig. Då jag svept den starka och sliskiga drycken fick jag en applåd av församlingen allt medan Nikolaj hojtade ”You see what I mean? A real viking, hoho!”. Medan den ena märkliga rätten efter den andra bars in (överkokta grönsaker, tunna biffar stekta till skosuleviskositet; sötyoghurt med sursylt ackompanjerad av vodka), bekantade jag mig med de församlade. Där var Katja och Tonja, två tonsättare från Moskva. Ytterligt bördsstolta, behandlade de den azeriska personalen med frätande förakt. Tonja var stram, svarthårig svartklädd och raknäst -nästan klassiskt vacker. Men var hennes hår verkligen äkta? I vissa vinklar såg det nämligen slitet ut på ett mycket syntetiskt vis; några strån var vikta och spretade rakt ut från den annars tjugotalsinspirerade frisyren. Katja å sin sida hade cendréfärgat hår, jättelika läppar och bar en blommig klänning med avgrundsdjup urringning. Så var det georgiern med flaskan, Ivan – även han tonsättare. Han talade enbart ryska med mig under hela kvällen medan jag konverserade på engelska. På något egendomligt sätt tycktes vi ändå förstå varandra. Dessutom satt, förutom Ali och Nikolaj, dussinet blyga azeriska ensemblemedlemmar vid bordet. De var inte vana vid att få tillträde till den gamla OS-byggnaden, som för dem ingav en känsla av hävdvunnen respekt för gamla auktoriteter. Men deras underdånighet släppte i takt med att vodkan konsumerades. Mitt under den kladdgryniga och obestämbara gröt som var efterrätten, slocknade plötsligt all belysning. Eftersom natten var redan ganska långt framskriden och även utebelysningen slocknat, blev salen becksvart. En servitör snubblade fram till bordet och meddelade Nikolaj något på ryska. ”They will fetch some candles. This happens all the time. Don’t worry, party on!” I mörkret blev plötsligt stämningen fnissig och intim. Man började berätta historier för varandra, som alla lyssnade till andäktigt oavsett om man förstod språket eller inte. Efter en halvtimme, då det ännu inte grävts fram några ljus, började Nikolaj sakta sjunga ur Arnold Scönbergs ”Pierrot Lunaire”.
”Den Wein den man mit Augen trinkt…” En efter en föll vi andra in i talsångsstämman. Den märkligaste allsång som någonsin hörts -ljusår från ”Calle Schewens vals”-klingade sagoartat vacker i natten. Antagligen inspirerad av den intima atmosfär som rådde i det förenande mörkret, lade Tonja en hand på mitt lår. På min andra sida lutade Katja sig mot mig och viskade på bruten engelska: ”She liiiiikes you. She will cooooome to your room to night if you want, you know…” Jag lyfte varsamt bort Tonjas hand, log nervöst mot henne, vände mig mot Katja och svarade: ”Thank you, but I’m not that kind of guy. I don’t do things like that anymore, if ever.” Katja stötte mig lätt i magen med sin armbåge. ”I’m not talking romaaaance, you know. Just phiiisical, you know…” Jag vände mig åt Tonjas håll och kisade för att se om jag kunde utläsa någon förklaring eller reaktion på detta ovanliga lära-känna-lek. Men Tonja tyck- tes bara stirra framför sig, samtidigt som hon åter lät handen glida ned på mitt ben. Medan jag makade åt mig och återigen tog bort hennes hand drog Katja mig lätt i örsnibben och deklarerade med len stämma: ”you are niiiice she is niiiice, you can have a niiice tiiime, you know.” Så fortsatte det en stund; talsång från de andra vid bordet, händer på lår från vänster, erotiska förhandlingar från höger. Precis då jag var färdig att ryta till för att en gång för alla markera min avvikande ståndpunkt för de båda Moskvafröknarna, förbyttes sången i ett jubel. I en azerisk version av luciatåg skred nu nämligen servitörerna fram över golvet med varsin kandelaber i handen. Detta bröt effektivt av ryskornas tvåflanksattack. Plötsligt konverserade de åter artigt och belevat, som om inget hade hänt. Kvällen förflöt i ett tilltagande estetiskt och kulturellt samförstånd, betingat av den synnerligen proaktiva vodkan. Georgierns språk löstes så småningom upp i ett universellt sluddrande och gestikulerande.
Så småningom bröt sällskapet upp från bordet. Natten var sen och bussen in till repetitionen skulle avgå tidigt. Fortfarande lite ställd av upplevelserna i mörkret, höll jag mig en bit bort från de båda ryskorna på vägen ned till rummen. Nikolaj gled upp bredvid mig och tog tag i mina axlar. ”They are very efficient these russian composers aren’t they?” Nikolaj log sitt bredaste leende. ”Bad composers, but good lovers…And, you know, my Masja is in Vienna…so when Katja offered her services…I hope you understand…You really should try Tonja, she’s a cute one, in spite of the wig!” Jag lät undslippa ett stön. Det var alltså så det hängde ihop. Nikolaj hade passat på att hoppat över skaklarna då Masja var utom synhåll, och nu försökte han genom Katja tussa ihop mig med Tonja. Ett lika besynnerligt som otänkbart ar- rangemang. ”Nikolaj, my friend, I have to pass on this offer. Since quite a while, I am unable to see the joy in this kind of random encounters. Thanks but no thanks.” Nikolaj daskade till mig på axeln och hov upp ett hästgnägg till skratt. ”You really are crazy! Just tell me if you change your mind!” Det skulle jag definitivt inte göra, det visste jag. Efter att Lisa försvunnit ur mitt omedelbara liv hade jag gjort många håglösa försök att ha såväl längre relationer som ”till intet förpliktigande” sex , utan att -förrän det varit försent – inse att det varit lönlöst att ens försöka. Inte än i varje fall. Självklart; emellanåt kändes det som om jag skulle förtäras av längtan efter närhet. Problemet var att drömmen om närhet alltid var oupplösligt förbunden med Lisas bild och person . Allt annat än Lisas röst, ansikte och kropp kändes som ett svek och ett brott. Under den sista biten ned till hotellet, undrade jag när denna förbannelse skulle hävas. Varför var Lisa tvungen att ta steget över den gräns vi satt upp för oss, och lämna mig ensam med alla funderingar? Boken jag skrev hotade att slita sönder den mödosamt återvunna jämvikt, som det tagit mig fem år att bygga upp efter händelserna den sommaren. Som ett mantra hade jag upprepat att det musiska språket inte fanns, att det bara var ett påhitt av två förälskade dårar. Allt som hänt var bara illusioner och sammanträffanden, Lisas försvinnande var en logisk följd av all galenskap vi ägnat oss åt. Men för varje ord jag skrev ned i datorn, för varje händelse jag återkallade, öppnades de omsorgsfullt stängda kanalerna ännu en bit. Jag höll åter på att förvandlas till den människa jag en gång varit; språken som talades omkring mig omvandlades åter till delar av summan av de mänskliga klangerna och rytmerna. De mänskliga partituren öppnades åter på glänt. Jag insåg att jag var på god väg att åter börja tro på det musiska språkets kraft. Höll jag på att gradvis lura in mig själv i den intellektets implosion som Carl varnat för?
~