Maestro hade ryckt till vid de första nålsticken. Han kunde höra sina egna kvävda kvidanden inuti huvudet, men också ljuden som nådde öronen utifrån – samma kvidanden men filtrerade genom silvertejpen. I rummet fortsatte sången klinga, störd endast av ljudet av plast som breddes ut på golvet i dirigentlogen. Det hade först känts som någon ryckte och slet i fötterna. Men det gjorde inte ont. Ljudet hade varit av en alldeles speciell kvalitet, noterade han; en sorts blött rivande ljud. Först när ryckandet kom till knäna, kunde han se och förstå vad de gjorde. Innan paniken tog över och resterna av hans rationella tänkande upplöstes i en dimma av en allomfattande dödsångest, hann han förvånat tänka: ”Bedövning?”
Därefter blev allt omväxlande rött och svart för hans ögon. Huvudet var den enda del av kroppen som inte bedövats ännu. Det rullade nu till synes okontrollerat runt, kastades fram och tillbaka i paniska konvulsioner.
”Sluta sjung!!!!…rent…fult…äckligt…löftesbrytare…äckeläckeläckel…alla här…slutasluta…varför gör det inte ont….satans jävlar sluta….snyggt…kvartsextackord…bra…inte nu…”
Maestro skrek nu, men bara inom sig – inget ljud utom sången och ljudet av hud som slets från kött hördes i det verkliga rummet utanför hans kropp. Det inre skriet tilltog i styrka till dess att det blev till ett vitt brus; sinnesintryck och minnen av dem blandades till en outhärdlig och lättflyktig sörja. Hela Maestros inre var ljud av utrop, önskningar, vädjanden och flimrande bilder av möten som borde äga rum men nu aldrig skulle bli verklighet.
Nos sumus radices
et vos rami,
fructus viventis oculi,
et nos umbra in illo fuimus.
Kerstin. Ploggatan – Bandhagen
”Huden. Han blev flådd. Mycket blod, läste jag.” Kerstin såg sig över axeln in mot ingången till Sofia Skola. Ännu syntes ingen rörelse i porten. Hon skulle behöva skynda sig iväg snart om hon skulle hinna undan Barbros psyktjatande. Hon skulle med största sannolikhet ha en hel del synpunkter på Kerstins beteende nyss.
”Jag får ringa tillbaka. Är du uppe en stund till?”
”Ja, men…ja – ring på det här numret – du fick väl upp det på displayen?”
”Visst”. Kerstin tryckte bort samtalet och spanade längs med gatan. Vilken jävla tur. En blå buss kom pysande längs med Ploggatan och stannade på hållplatsen några meter bort. Kerstin haltade bort mot bussen och lyckades ta sig ombord just när en gäll röst på dalmål hördes ropa från Sofiaskolan:
”KÄÄÄÄÄRSTIN, män STANNA då!”
Dörrarna gick igen och bussen ryckte igång på sin färd mot Slussen, där Kerstin skulle kliva av och byta till tunnelbana. Telefonen började ringa redan när bussen svängde in på Bondegatan. Barbro. Kerstin stirrade dödsföraktande och kallt på telefonen medan hon stängde av den. Inte förrän Kerstin tryggt satt på tunnelbanetåget som skulle ta henne hem till Bandhagen satte hon på telefonen igen och ringde upp Anna Flanke.
”Nå, hur långt hade vi kommit?”
”Eh…vi hade väl konstaterat att…” Flanke tvekade igen.
”…han blivit flådd.” Kerstin smålog.
”Om jag är korrekt informerad hittade den tekniska personalen i stort sett all hud inklusive skalp med intakt hårsvall. Alltihop prydligt (om än kladdigt) hopsamlat i en av Berwaldhallens skinnfåtöljer. Saknades visst bara hand- och fothud samt huden runt ögonen.”
”Precis…just…och mördaren…”
”Eller stymparen som jag föredrar att kalla personen eller personerna till dess att liket upphittats.” Kerstin hade anlagt en medvetet beskäftig ton som Anna Flanke hade uppenbart svårt att hantera.
”Ja, men läkarna menar att ingen människa överlever utan hud.”
Rösten fladdrig och nervös. Skärp dig, Flanke.
”Nej, det är förvisso sant att om inget görs så dör man illa kvickt. Det finns också en mängd andra knepigheter med att vara hudlös. Men vad vet vi om vad de gjort – förutom att flå honom? De kanske förfogar över livsuppehållande maskiner och…” Kerstin hejdade sig och bytte sittställning, och i processen välte hon nästan djembetrumman som stod på golvet mellan sätena. Trumman nöjde sig med att vicka lite oroväckande fram och tillbaka. Snett emot henne satt en man och stirrade nervöst ut mot Enskede Gårds tunnelbanestation, uppenbarligen inte helt bekväm med den del av konversationen han kunnat snappa upp.
”Förresten, till saken. Varför pratar en politiskt sakkunnig på deppet om ett våldsbrott med en pensionerad polis? Ni har ju vad jag minns andra kanaler för den sortens samtal, i den mån de alls bör äga rum.”
”En mycket relevant fråga.” Anna Flankes ton var med ens stabil och rapp.
Bra Flanke, du spottar upp dig.
”Som du minns, fick mordet – jag menar brottet – stor publicitet även internationellt. Brottet innebar också en rejäl ekonomisk smäll för festivalen – regeringskansliet fick lov att stoppa in obudgeterade medel rakt in i festivalkassan. Genom kulturdepartementets försorg har regeringen sedan tidigare en sorts deal med Berwaldhallen, trots att deras pengar normalt ska tas från radiolicensmedlen. Dirigenten Valerij Sjaljapin – det andra dragplåstret vid sidan av Antoine Malå – ställde in och åkte hem till St Petersburg. Ryske ambassadören levererade förtjust en räcka spydigheter om säkerhetsläget i Sverige, men också om svensk kulturpolitik: ”Är det så här ni tar hand om era konstnärer?”. Tidningarna och TV formligen frossade i mer eller mindre underbyggda historier ur Antoine Malås liv.”
”Det är fortfarande oklart varför allt detta föranleder ett samtal med mig.”
”Förlåt, men jag tror att det är bra att du får lite bakgrund.”
Kerstin rynkade pannan bekymrat. Varför be om ursäkt? Inte ska du väl tappa fattningen så lätt, Flanke?
”Ge mig the bottom line, så avgör jag hur mycket bakgrund jag kan tänkas behöva.”
”Ok. Utredningen har gått i stå. De har efter snart tre månader inte ett enda användbart spår. Vi, eller snarare statsrådet, vill att du startar en parallell utredning. Lite i…tysthet.”
Högtalarna i tåget annonserade Stureby. Nästa station var Bandhagen. Kerstin lutade sig framåt för att plocka upp trumman.
”Anna, jag får be om att få ringa upp om några minuter igen. Jag ska av tunnelbanan strax och har lite…packning att hantera. OK?”
Kerstin inväntade inte Flankes svar, utan tryckte helt sonika bort samtalet och stoppade mobilen i en av de många praktiska fickorna i sin Fjällrävenjacka. Hon klämde in trumman under ena armen och kryckan under den andra medan tåget bromsade in vid Bandhagens snötäckta tunnelbanestation. Efter att ha långsamt – plågsamt långsamt för den normalt snabbfotade Kerstin Armfelt – pulsat fram på perrongen fram till stationsdörrarna, valde hon att krycka sig ner för trapporna istället för att ta den kissdoftande hissen. Som ett resultat av generellt slitage, ålder samt sensei Görans välplacerade blockering hade läkarna bytt ut hennes gamla knä mot ett nytt. Och nu tänkte Kerstin bli frisk på sitt sätt. Karatesättet.
Varje steg nedför trappan var för henne en övning som gradvis skulle hjälpa henne tillbaka till karatedojon. Väl nere fortsatte hon ut genom de automatiska dörrarna och ut på det öde och snövirvlande torget. Nu väntade nästa utmaning – de snötäckta trappor som skulle leda henne upp till Salbyvägen. Och så den jävla trumman.
Men Kerstins intresse hade väckts av samtalet från Flanke. Hon bars hela vägen upp till lägenheten av en välkänd och bubblande professionell nyfikenhet. Den som bara kunde släckas av en ordentligt genomförd utredning.
Samtidigt visste hon att hon måste vara på sin vakt. Flanke hade med sitt samtal överträtt åtminstone ett par normalt sett oomkullrunkeliga principer. Om det skulle genomföras en utredning i tysthet på direkt uppdrag av justitiedepartementet rörde det sig om ett gravt åsidosättande av de demokratiska spelreglerna. Polismyndigheten – ja, alla myndigheter – var ju tänkta att styras endast genom förordningar och årliga instruktioner. Ministrar och andra politiker ska hålla sig borta från allt operativt arbete. Och om politiker ändå skulle få för sig att rucka på principerna, hade de normalt sett den goda smaken att jobba inom ramen för normalsvensk politisk korruption, vars portalparagraf löd: lämna för guds skull inga spår.
Vid några tillfällen hade Kerstin tillsammans med Rikspolischefen kallats till något av de statsråd som passerat revy under hennes yrkesverksamma liv. Kerstin och Rikspolischefen hade vid dessa tillfällen uppmanats att inte föra några som helst anteckningar. Besöken hade inte registrerats, samtalen inte diarieförts. Statsråden hade utan undantag uttryckt sig oerhört snirkligt om sina synpunkter på polisens arbete. En så kallad signal hade sänts. Men aldrig några uttryckliga order. Det var mer sammanhanget – att den nationella politiska ledningen hade sina ögon på polisens arbete – som gav den största effekten.
Rikspolischefens förvandling var alltid ögonblicklig efter ett möte på justitiedepartementet. Med ens växlade han upp och skulle plötsligt lägga sig i varje operativ detalj i arbetet. Kerstin mindes sin vämjelse över hur hennes chef blev till en politisk ögontjänare, med betydande risker för kvaliteten i polisarbetet som resultat.
Den politiskt sakkunniga Anna Flanke hade definitivt avvikit från den försiktighetsprincip som Kerstin hade lärt sig förknippa med den politiska världen. Situationen gjorde att Kerstin började fundera över Flankes kompetens och lämplighet. Tecknen fanns där.
Anna Flanke hade vid ett par tillfällen ringt upp Kerstins mobil. Kerstin hade ringt tillbaka. På så sätt hade Kerstin skaffat sig en sorts back-up; hon kunde nu vid behov styrka att kommunikation ägt rum vid en viss tidpunkt mellan henne och departementet. Det skulle förstås inte gå att bevisa vad de talat om, men det var inte alltid det viktigaste. Skulle det läcka ut att Kerstin bedrev en egen utredning skulle departementet i första vändan – av tvingande konstitutionella skäl – behöva förneka all kännedom om detta. Pressen skulle vråla ministerstyre och måla upp en besvärande bild av hur departementet helt saknade förtroende för polismyndigheten. Risken att Kerstin skulle hängas ut som någon form av privatspanare eller rent av rättshaverist var i det scenariot uppenbar.
Medan hon hängde av sig de snöfuktiga ytterkläderna, bestämde sig Kerstin för att försöka skapa ytterligare säkerhetsventiler åt sig själv. Ett skrivet dokument, mejl eller sms som styrkte hennes position. Rätt vad det är blir det KU-förhör. Telefonen plingade till. SMS från Anna Flanke.
”Hej! Kan du prata nu? Skulle behöva återkoppla till statsrådet före midnatt, ring så fort du kan! /Anna”
Utmärkt. Tack för det, Anna Flanke. Är du en amatör trots allt?
Genom textmeddelandet var nu även statsrådet utpekat. Kerstin hällde i lugn och ro upp ett glas japansk whisky åt sig och satte sig bekvämt tillrätta i soffan, det onda benet vilande i utsträckt läge på fotpallen. Hon log för sig själv medan hon ringde upp statssekreteraren.
”Flanke.”
”Armfelt.”
”Vad bra att du kunde ringa tillbaka så fort. Statsrådet vill verkligen att du ska göra det här.”
”Jag förstår. Då föreslår jag följande: vi ses i morgon kl 13.00 på Kulturhusets restaurang. Du utrustar dig med allt utredningsmaterial ni har, såväl i pappersform som på en USB-sticka. Jag vill också att du ska kunna styrka vem du är. Ta med legitimation och ditt passerkort till Regeringskansliet. Ta också med dig ett papper undertecknat av statsrådet eller rättschefen. Papperet skall beskriva våra formella positioner – vad ni vill anställa mig som, ja, du vet. Det vanliga.”
”Eh…Okej…” Flankes röst tappade åtskilligt i säkerhet. ”Då det gäller anställningsform har vi ett lite…oortodoxt förslag. Samt ett lite speciellt önskemål. Jag tar det när vi ses i morgon. Tar så klart med mig allt material och det övriga du ber om. Något annat?”
Kerstin log åter för sig själv.
The plot thickens. Hon tog en liten smutt av whiskyglaset innan hon fortsatte.
”Jo, Anna – till i morgon kan du väl fundera ut svar på följande frågor: varför i hela fridens da’r riskerar ni hela regeringens trovärdighet genom dra igång en parallell utredning? Är ni suicidala hela bunten? Vore det inte mycket lättare att bara svälja nesan, ducka för pressens jabbar och streta vidare? Är det inte så ni brukar hantera kriser, ni politiker?”
Hon hörde Anna Flanke sucka djupt.
”Okej, jag vänder mig lite mot hur du formulerar dig…men…det är rimliga frågor. Jag ska gärna försöka mig på att besvara dem i morgon.”
”Bra. Då ses vi. Restaurangen högst upp.”
”Uppfattat.”
Kerstin Armfelt kände sig gladare än hon gjort på mycket länge. Trots det dåraktiga upplägg som Flanke presenterat tycktes det ändå vara fråga om riktigt arbete. Uppenbarligen utan något som helst stöd från de gamla kollegorna – en sologrej. Men Kerstin visste att hon skulle trivas med uppdraget. Kollegor i all ära, men ofta var de som bäst ett par extra ben som kunde knacka dörr åt den som i verkligheten gjorde jobbet. I normalfallet skulle utredningsmaterialet vid det här laget redan ha täckt in alla upptänkliga behov av fotarbete. Om kvaliteten var låg, kunde kompletteringar behöva göras. Det fick hon ta då – hon tänkte då rakt inte krycka omkring i trappuppgångar på egen hand. Hon funderade en stund på hur hennes efterträdare på Riksmordkommissionen skulle reagera om han fick reda på det hela. Hur skulle hon själv ha reagerat? Med bestörtning förstås.
Men nu var läget ett annat. Kerstin var beredd att åsidosätta de flesta principer hon omfattat som chef på riksmordkommissionen. Det här uppdraget var hennes biljett tillbaka till livet som det skulle vara. Bort från känslan av att vara överbliven och övergiven. Hon somnade i soffan med ett nöjt leende på läpparna, medan stereon spelade CD:n med västafrikansk trummusik som hon lånat av Barbro.
Kulturhuset, arkitekten Celsings skapelse, var från början tänkt som en plats där konsten och kulturen skulle sjuda av aldrig sinande kreativt liv. Både konstnärer och vanliga medborgare skulle här kunna skapa för glatta livet och tillsammans bygga det Utopia som sextio- och sjuttiotalen ännu trodde vara möjligt. Placerat vid Sergels torg, tronade Kulturhuset som en modernistiskt kylig och skarp kuliss till den knarkhandel som alltsedan bygget stod klart pågått utanför dess portar. Restaurangen högst upp erbjöd en anslående utsikt över Sergels Torg och över en lika modernistisk fontän med en glasskulptur i mitten som – enligt Kerstin – var bärare av mycket oklara estetiska värden.
På kulturhusets restaurang flockades inte primärt konstnärer och kulturtörstande publik. Här dominerade istället lattedrickande och föräldralediga mödrar vilka gärna pråmade runt med de senaste barnvagnsmodellerna i caféet., Här fanns också en icke föraktlig andel yrkesmänniskor som insett fördelarna med en usel akustisk miljö; slamret av glas och bestick, stolgnissel och skrikande bebisar var nämligen bra för en viss kategori av möten. Kulturhuset bidrog med en fondvägg av brus som gjorde det svårt – närmast – omöjligt att höra vad bordsgrannarna samtalade om. Därför var Kulturhuset utmärkt för en viss ty av professionellt förtroliga samtal. Stockholm erbjöd ett antal ställen av det slaget runt om och i närheten av regeringskansliets olika byggnader. Kerstin hade ätit ”förtroliga luncher” på dem alla, i sällskap av tjänstemän av olika slag och från olika departement.
Registratorer, departementssekreterare, departementsråd och rättsråd; alla präglades de av en kultur som skydde brev, mejl, anteckningar och annat som kunde dyka upp i diarier och därmed riskera att tvinga dem till en mindre smickrande entré i riksmedia.
Kulturhuset hade dock en väsentlig nackdel: synligheten. Man löpte här stor risk att synas av andra som kunde intressera sig för vilka som var ute och lunchade ihop. Stockholm var nedlusat av folkhemmets olika Macchiavelliskt präglade yrkesmänniskor, som alla var utrustade med en aldrig sinande lust till intriger. För att undvika alltför hög risk för synlighet, borde Kerstin valt Stadsmissionens café i det turiststinna Gamla stan, eller lobbyn i något av de mindre fina hotellen. Men Kerstin hade velat testa Anna Flanke. Se hur hon handskades med det faktum att hon skulle lämna över papper till en rätt välkänd polisprofil på en välbesökt Stockholmsrestaurang.
Då Kerstin åkte rulltrappan upp undrade hon hur välbetänkt hennes lilla diaboliska plan egentligen varit. Det hela var förstås ett tveeggat svärd. Kanske hade hon själv mått bra av att inte exponera sig för tydligt i sällskap av den politiskt sakkunniga på justitiedepartementet. Hon bestämde sig dock för att det, så här långt, var Anna Flanke som tog riskerna.
Det tog inte Kerstin lång tid att gissa vem som var Anna Flanke. En enda kvinna i hela restaurangen satt för sig själv. Just denna kvinna var iförd en stram blågrön dräkt av det slag man sällan ser utanför den politiska miljön. Kerstin noterade vidare att kvinnan fingrade nervöst på en portfölj som hon placerat på stolen bredvid sig. Uppenbart. Kvinnan, som måste vara Flanke, hade posterat sig vid panoramafönstret. Hon satt med ett glas caffe latte och såg ut som om inget var naturligare för en hög funktionär på Regeringskansliet.
Än att sitta och fingra nervöst på en portfölj med hemligstämplade dokument.
”Anna Flanke förmodar jag.”
Kvinnan ryckte till och vände på huvudet. Grå ögon. Intelligent blick. Praktisk frisyr. Inte en massa smet i ansiktet. Kerstin petade ut en stol med kryckan och satte sig ned.
”Det var inte meningen att skrämmas. Ursäkta att jag är lite sen.” Kerstin höll upp kryckan och viftade med den i ett försök till urskuldande gest.
”Jag började undra. Bra att du är här. Tänk att du kände igen mig! Men du har väl googlat, antar jag.” Vaken. Stadig röst. Inte nervös.
Kerstin lyfte förnärmat på ena ögonbrynet.
”Googlat? Jag använde min deduktionsförmåga. Vilket inte erbjöd några större utmaningar i det här fallet.”
Flanke tittade uttryckslöst på Kerstin. Några långa sekunder av tystnad förflöt innan Anna fortsatte:
”Ja, först ska jag försöka besvara dina frågor. Eftersom mina svar omfattas av sekretess måste du först skriva på det här papperet.”
Hon sköt över ett av regeringskansliets standardformulär tillsammans med en kulspetspenna. Kerstin ögnade genom det och skrev på.
”Bra.” Anna tog papperet och lade in det i en plastficka prytt med riksvapnet.
”Nå. Du är hyfsat välbekant med det parlamentariska läge vi har nu, antar jag?”
”Självklart. En jävla soppa.”
Flanke log ansträngt. ”Just. Komplicerat. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Inga förslag från oss går genom med mindre än att vi dagtingar med vårt politiska samvete.”
Kerstin fnissade till och fick en undrande blick från Flanke.
”Oxymoron” sade Kerstin.
”Förlåt?”
”Politiskt samvete. Oxymoron.”
Anna stirrade förolämpat på Kerstin.
”Förlåt, fortsätt du. Som pensionär kan jag kosta på mig att vara lite hädisk.”
”Okej, jag förstår. Tror jag.” Flanke rättade till ett hårspänne och tog en klunk latte. ”Ska du inte ha något förresten?”
”Tack. Jag har både ätit och druckit.”
”Jaha. I alla fall. Det politiska läget är så pass invecklat att vi inte lyckas komma ut med vår politik på ett tydligt sätt. Långt därifrån. Våra väljare tvingas åse hur vi kompromissar oss fram till lösningar som gör alla till förlorare. Några strategiska misstag till och drygt halva riksdagen med högerpopulisterna i spetsen kommer kräva nyval. Eller extra val som vi kallar det. Har inte hänt sedan 1958.”
”Vad tänker ni göra åt saken, då?”
”En hel massa. Men först och främst betyder det också att vi måste bevaka varenda möjlig källa till väljartapp fram till det ordinarie valet. Skandaler. Oegentligheter. Till exempel skulle man mycket väl kunna tänka sig att mordet på Antoine Malå skulle kunna blåsas upp till en affär som kan påverka politiken. Polisens oförmåga kan snabbt bli till ett underbetyg för den politiska ledningen.”
Kerstin tittade tankfullt på människorna som gick gatorna nedanför. Det var en strålande vinterdag. Julhandeln var i full sving. Stockholms stadsförvaltning hade än en gång överträffat sig själv i fråga om juldekorationer och granar.
”Nja. Jag har svårt att tro att ett brott av det här slaget skulle kunna bli en så pass stor affär att det kan fälla en regering. ”
”Du har alldeles rätt. Inte i sig. Även om mordet – förlåt, brottet – var spektakulärt, så behövs också andra ingredienser.”
Kerstin tittade nyfiket upp på Flanke.
”Och dessa ingredienser är..?”
”Du har kanske hört talas om Östersjöuppgörelsen?”
”Ja. Men jag känner inte till detaljerna kring den.”
”Grovt sett går den ut på att Sveriges regering har lyckats ena samtliga stater med intressen i och kring Östersjön runt ett avtal som reglerar utsläpp, fiske, sjötrafik, ja, alla upptänkliga beståndsdelar som behöver regleras för att skapa en hållbar utveckling för Östersjön. Men uppgörelsen rör också militär aktivitet i området. Detta är således en uppgörelse som i Sveriges fall fordrar engagemang och medverkan från såväl jordbruks-, miljö- och försvarsdepartementen, och förstås UD och vi. Men också kulturdepartementet, som är inkopplat genom ett multilateralt utbytesavtal på kulturområdet. Till det får man också lägga det vanliga kopplet av svenska affärsintressen och intresseorganisationer av alla upptänkliga slag. Utan att fördjupa mig i teknikaliteter kan jag bara säga att det är en historisk framgång för hela Östersjöregionen. Och för Sverige.”
”Men?”
”Eftersom avtalet är så omfattande är det förstås inte starkare än sin svagaste länk. Och den länken heter Ryssland. Ryssland var det sista landet med på båten, och det land som har mest att förlora på uppgörelsen. Kostnaderna för det miljöarbete de nu går med på att utföra är gigantiska. Avstegen från flera av de största ryska oljebolagen är väsentliga. Men de kom med. Och det på grund av en enda person.”
”Putin?”
”Så klart Putin. Men kanske framförallt på grund av en person som har Putins öra. En gammal studentkamrat. Valerij Sjaljapin.”
”Alltså dirigenten? Malås kollega?”
”Just han. Och nu blir bilden än mer komplex. Antoine Malå hade engagerat sig i miljöarbete. Mestadels genom att medverka i olika galor till förmån för det ena eller andra miljöprojektet. Också hans medverkan i Östersjöfestivalen kläddes in i ett engagemang för frågor som rör allas vårt gemensamma ansvar för regionen. Och Antoine Malå var nära vän med Valerij. I alla fall tillräckligt nära för att övertyga Sjaljapin om det viktiga i att också Ryssland engagerade sig i frågan. För att summera: under ett antal år använde vi Malå som ett verktyg för att komma åt Putins bästis, Sjaljapin. Strategin lyckades. Sjaljapin nästan självantände av engagemang i miljöfrågorna. ”
”Var Malå agent?”
”Det är mycket sagt. Vi försökte nog allt få honom dithän. Hans vidsträckta internationella nätverk och erkännande som konstnär gav honom fribiljett rakt in i snudd på alla viktiga beslutsfattande sammanhang. Man hittar många älskare av klassisk musik bland världens politiker och industriledare. Malås integritet var allmänt omvittnad och prisad – ingen skulle misstänka honom för att köra dubbelspel. Men han vägrade samarbeta i andra frågor än just denna. Hans engagemang var äkta, och han blev också snabbt mycket användbar. Och Östersjöfestivalen blev ett återkommande tillfälle för Malå att påverka Sjaljapin och i förlängningen även påverka Putin.”
”Och vad gick snett?”
”Jo, då Malå hittades…flådd… fick Sjaljapin ett av sina berömda ryska utbrott. Ett utbrott som inleddes med inställda konserter och ett hejdlöst vodkadrickande – finansierat av Östersjöfestivalen – på hotell Diplomat. Hans sorg visste uppenbarligen inga gränser. Journalister samlade utanför hotellet för att spela in hans vargliknande ylanden från balkongen frampå nattkröken. Sjaljapins reaktion utlöste en hel serie av diplomatiska förvecklingar, varav ambassadörens uttalanden bara var en krusning på ytan. Till att börja med var vi inte oroliga för att uppgörelsen skulle krackelera. Men i takt med att polisarbetet fortskred utan resultat, ökade frågorna från den ryska sidan. Det hela kulminerade för ett par veckor sedan, då Putin via sin ambassadör i Stockholm lät meddela att Ryssland drar sig ur. Om inte Malås mördare hittas och ställs till svars.”
”Hm. Låter som en ganska…oseriös hållning från en statschef.”
”Det kan man tycka. Men vi som arbetat med Ryssland har sett märkligare saker hända. Och i det här fallet är det enkelt för Putin. Han har mycket att förlora på uppgörelsen. Men vänskapen med Sjaljapin väger tyngre än hans pragmatiska sinnelag och aggressiva vinnarinstinkt. Han är villig att sluta ett stort och omfattande avtal med i huvudsak västliga stater och därigenom riskera att Moder Ryssland framstår som defensivt och svagt. Genom de militära delar som överenskommelsen innehåller skulle vi lyckats bilägga flera hotande konflikter med Ryssland i ett svep. Men bara om Sjaljapin var med. Och Sjaljapin vill se rättvisa skipas innan han ger tummen upp till kamrat Vladimir.”
”Och vad säger polisen?”
”Polisen säger att det är kört. Spåren är utfiskade. De har inget att komma med. Spaningsledningen trodde först att det var en grupp islamister som gjort en avancerad och rätt poänglös version av halshuggningarna av journalister i Syrien häromåret. ”
” De stirrade sig alltså blinda på ett spår och tappade därmed tempo. Det låter inte heller särskilt seriöst i mina öron.”
”Jag är glad att du säger det. Vi hoppas naturligtvis att de ska kunna få fram något som leder till att fallet löses. Vi har ju slagit på stora trumman för den här uppgörelsen – också i Riksdagen. Många miljoner har spenderats på förhandlingarna som ägt rum över hela östersjöregionen. Och inte minst: problemet är att snudd på alla den svenska regeringens ministrar är på ett eller annat sätt involverade. Så allas trovärdighet står på spel. Men sanningen är att vi inte kan hysa särskilt gott hopp om att Riksmordkommissionen landar den här utredningen på något bra sätt. Rekryteringen av din efterträdare har dessutom dragit ut på tiden.”
Kerstin hade efter pensioneringen helt stängt av Polismyndighetens göranden och låtanden från sitt liv. Avbeställt Polistidningen. Vägrat intressera sig för befattningsförändringarna på hennes forna arbetsplats. Det hade hjälpt henne att slippa övermannas av den vrede hon kände inför sin ålder, sina mindre kvalificerade medarbetare och inte minst inför sin före detta chef. Det hade varit skönt att bara släppa taget.
”Vem har de satt in som tillförordnad?”
”Rikspolischefen. Arnesson.”
”Gode gud.” Kerstin tog sig för pannan. ”Ska den olycksalige Sheriffen in och rota kan det bara gå på ett sätt.”
”Jag befarar det.”
”Jag måste ha en kaffe.” Kerstin reste sig och haltade med kryckans hjälp bort mot serveringsdisken. Fallet var långt mer komplicerat och potentiellt farligt än hon kunnat föreställa sig. Om påtryckningarna från Ryssland ägt rum som Flanke beskrivit dem, kunde man ge sig på att rysk säkerhetstjänst var på plats och spanade såväl på vad polisen som vad nyckelspelare i regeringen hade för sig. Kanske hade Putin gett ett villkorat löfte till Sjaljapin som han nu ångrade, och den utveckling det hela tagit spelade Putins strategier i händerna. Kanske låg det i Putins intresse att utredningen inte kom någon vart…Sluta, Kerstin. Värdera bara fakta. Begränsa det spekulativa spannet.
Medan hon väntade på sin släta kopp kaffe betraktade hon med vämjelse den nya tiden kakor. Tallriksstora chokladkakor. Bullar stora som halva limpor. Vad hände med småkakorna? Hon fick sin kopp och gick tillbaka till Anna Flanke.
”Okej, Anna. Vilka är mina förutsättningar? Börja med budget.”
”Budgetmässigt får du i stort sett det du kan tänkas behöva. Vi har, genom våra vänner i näringslivet, skapat ett aktiebolag kallat Nordic Security Holdings AB. Styrelsen består av människor som inte står på regeringskansliets lönelista, men väl är knutna till Östersjöuppgörelsen. VD i bolaget är du. Du kvitterar ut den lön du anser vara skälig. ”
”Hur är det med tillgång till polisens register och möjlighet till snabb hantering från Kriminaltekniska?”
”Polisens register ska inte vara något problem. Relevanta delar av SÄPO har hjälpt oss med inloggningsproblematiken – den öppna polisen kommer inte ha en susning om vad som pågår. Då det gäller Statens Kriminaltekniska laboratorier…Snabbheten kan vara ett problem. De är ju en självständig myndighet, men ligger ändå under Rikspolisstyrelsen. Risken för läckor är redan stor. Men vi jobbar på det. Ett av våra departementsråd har inlett informella samtal med chefen.”
”Får jag anställa folk?”
Anna Flanke såg besvärad ut.
”Ja, alltså, du förstår ju själv med vilken typ av förbehåll…Vi kräver av dig att du avkräver eventuella anställda ett tystnadslöfte. Vi gör en lite extra noggrann vandelsprövning med hjälp av de få införstådda på SÄPO. Lika viktigt är att du själv känner absolut förtroende för personen. Ju färre kopplingar till din förra arbetsplats desto bättre, är jag rädd.”
”Aha. Några andra förbehåll?”
”Ja, ett.”
”Ut med det bara.” Kerstin lyfte kaffekoppen mot munnen.
”Du ska samarbeta med en person vi har valt ut.”
Kerstin ställde ner koppen.
”Vem?”
”En man som jobbat som utredare åt Kulturdepartementet. Bland mycket annat. Han komponerar musik också. David Westerdahl.”
”Det låter bekant. Var det inte något i tidningarna om honom för några år sedan?”
Återigen den där besvärade minen från Flanke.
”Hrm. Jo. Han bråkade lite i pressen i samband med att han avgick från en VD-position.”
”Jag är minst sagt skeptisk. Övertyga mig.”
”Han har förtjänster…”
Kerstin spände ögonen i Flanke. Du är själv skeptisk. Du har förmodligen slagits mot beslutet.
”Vilka då?”
”Ja, han är onekligen en duktig analytiker. God blick för spelet, om man uttrycker sig så. Habil skribent.”
”Okej. Men vad fan ska han in i en polisutredning att göra?”
Anna Flanke tog upp den långa skeden ur latteglaset och slickade av den medan hon uppenbarligen letade efter ett trovärdigt svar.
”Nu är det ju inte tekniskt sett en polisutredning. Men som jag sa involverar Östersjöuppgörelsen flera departement. Alla ministrar har haft möjlighet att påverka utformningen av vår…operation.”
”Jisses. Det här kommer att brisera i media fortare än ni hinner säga nyval…”
”Ja, säkerhetsaspekten är en utmaning. Men vi tror att vi lyckats begränsa risken för läckor. Men åter till Westerdahl. Eftersom hela historien på ett tydligt sätt är kopplad till musikvärlden – Malå var ju trots allt en världsstjärna inom den klassiska musiken – så gjorde kulturministern bedömningen att Westerdahl behövdes. Enligt kulturministern är hans nätverk enormt. Det kan underlätta arbetet. Enligt kulturministern. Enligt hennes uttryckliga vilja.”
En mamma med tvillingvagn plöjde likt en isbrytare förbi deras bord. Stolar skrapade i golvet längs hennes väg som uppenbarligen ledde till några väninnor som tjoade och vinkade åt henne från andra sidan caféet.
Kerstin höll med båda händerna runt sin kaffekopp för att inte det redan kalla kaffet skulle skvimpa ut vid kvinnans framfart.
”Om jag förstår dig rätt är du själv skeptisk. Varför?”
Anna stirrade ut genom fönstret och bet sig i läppen.
”Alltså David och jag… Nå, det hör inte hit.”
Tamejfan om inte vår politiskt sakkunniga rodnar!
”Men om jag ska tala helt uppriktigt med dig tror jag att han kan skapa problem för utredningen. Lika bra att du är förberedd. Han lider av vad jag skulle kalla för integritetsrelaterad Tourettes.”
Kerstin skrattade till.
”Har man utökat antalet neuropsykiatriska diagnoser sedan jag gick i pension? Vad fasen är integritetsrelaterad Tourettes?”
”Hur ska jag beskriva det..? David måste alltid säga sanningen. Eller det han uppfattar vara sanningen. Särskilt om han fått några innanför västen. Och tro mig, hans version av sanningen kan svida ordentligt. Jag vet, jag har…erfarenhet av honom…Han är ibland underhållande men lika ofta är han en social katastrof. Och hamnar han i media vet man överhuvudtaget inte vad han kan ta sig till. Han triggas av strålkastarljuset.”
”Låt mig summera.” Kerstin lutade sig tillbaka i stolen och räknade på fingrarna. ”Ett: ni vill att jag ska ansvara för en utredning som Polismyndigheten inte kommer någon vart med. Ni vill i tillägg att jag ska lyckas med utredningen, d.v.s. ta fast brottslingen. Två: utredningen ska ske i hemlighet. Tre: halva regeringskansliet känner till att denna konstitutionsvidriga operation ska äga rum, varför punkten två snabbt blir till ett provocerande dåligt skämt och punkten ett blir snudd på omöjlig att genomföra. Fyra: som assistent, och enda professionella resurs ni ansett behöva utrusta mig med, har ni utsett en glappkäftad, socialt oregerlig salongsalkis med häradsbetäckartendenser. Hans enda förmildrande drag tycks vara att han kan skriva kanslisvenska och har läst Macchiavellis Fursten. Har jag uppfattat dig rätt?”
Anna Flanke tittade skamset ner i latteglaset.
”Han kan franska rätt bra också.”