En god vän berättade nyligen för mig, med anledning av den pågående debatten om konstmusiken, om en annan historia med vissa likheter. Nämligen den om debatten som rörde hebreiskans och latinets plats i prästutbildningen. Inte utan romantiska undertoner framförde några av förespråkarna synen att det noggranna studiet av de urgamla språken ledde till att man blev en bättre människa.
Jag, som läst latin och alltid älskat att återvända såväl till Cicero som till Cena Trimalchionis, kan förstå vurmen. Säkert var jag också under gymnasietiden ohyggligt påverkad av just den typen av romantiska självbilder och strävansmål. Den klassiska humanistiska bildningen och den klassiska konstmusiken ingick också på något sätt i samma signalsystem. I Uppsala spelade på den tiden stadens orkester i Universitets aula- en förening som kändes naturlig i sammanhanget . Publiken steg in i aulan genom dörrar över vilka stod: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Jag minns att jag som ung gjorde reflektionen att det kändes som om det där med att ”tänka rätt” var en bättre grej än den andra. Klart man ville välja det som var rätt. Det där ”fria” var uppenbart suspekt.
Och det är på liknande fundament som det svenska offentligt finansierade konstmusiklivet är byggt. Den vid förrförra sekelskiftet rådande uppfattningen i de styrande samhällsklasserna var att konstmusiken var laddad med förmågan att dana bättre individer. Beethoven var en självklar galjonsfigur i processen. Till och med ABF beslöt vid denna tid att skicka ut stråkkvartetter för att föra den ”goda musiken” till folket.
På detta fundament började så den kraftfulla statliga och regionala finansieringen av orkestrar och konserthus. Många av husen bär också drag av tempel som liksom begär vördnad. Kopplingen mellan konstmusik, akademier och makt – det ”rätta” om man så vill- var stark och tydlig för den utomstående betraktaren.
Och alltjämt tycks konstmusikvärlden vilja ge uttryck för sin position som representant för den goda konsten och dess ”inneboende” kraft. Fortfarande spelas orkestermusiken i tempelliknande salar. I foajéerna hänger porträtt på de storheter vi hyllar. Byster föreställande tonsättare och dirigenter som intar en särskild plats i vår historieskrivning pryder husen. Men det finns en upplevelse av marginalisering. Vi måste få större utrymme.
Det är utifrån denna plattform som företrädare för bransch och musikinstitutioner skrev en debattartikeln SvD häromveckan, vare sig det är medvetet eller inte. För vilken blir signalverkan när man talar om en ”tusenårig” konstform som starkt ska ha bidragit till mänsklighetens utveckling? Det finns annan musik, ja. Men det finns musik som kan mer. Det finns musik som är ”rätt”. Jag och Stefan Solyom försökte i ett svar belysa en annan möjlig ståndpunkt.
Först: i konsertsalarna av i dag spelas en mycket begränsad del av det förmenta tusenårsperspektivet. Ändå vill man ta rygg på såväl Perotinus som Monteverdi.
I botten på resonemanget tycks finnas något som liknar en tro, en religiös uppfattning om konstmusikens ”väsen”.
Men i berättelsen om den inneboende storheten finns egentligen ingen särskild stringens. Berättelsen handlar mest, men inte enbart, om de s.k. Mästerverken. Det handlar långtifrån enbart om musik av tonsättare som själva gjort anspråk på musikens autonoma och självrefererande kapacitet. Exempel finns på sådana förstås. Men här finns ju också musik som skrivits för och av andra typer av esoteriker men också rumlare och alkoholister i största allmänhet. Musik som skrivits för att driva med en överdriven självbild hos oss själva. Musik som skrivits för att bära tveksamma politiska budskap. Består då det goda då i att musiken kan få oss att älska, glömma och förlåta alla dessa olika avsändares budskap?
Nej. Storheten i musiken är inte något gudomligt, eller en i musiken ”inneboende” kraft. Storheten ligger kanske snarare istället i människans förmåga att forma betydelser av och relationer till det klingande. Och i relationen kan uppstå något som kan likna såväl förälskelse som religiositet. Därav också de ofta högst olika och personliga tolkningarna av vad t ex Mozarts musik ”vill säga”. Därav de ofta hätska positioneringarna i debatterna om musik generellt.
«Rör inte min musik», liksom.
Men Mozarts musik vill inte säga oss någonting.
För den som vill, finns den där att bygga en relation till och tolka.
Och just den här bilden är ofta så smärtsam. Skulle det då liksom inte bo en ande i det vi lärt oss älska?
Kanske är det för att den stora berättelsen om konstmusiken har modellerats på andra stora berättelser vi känner så väl till. En stor del av utvecklingen av konstmusiken ägde också rum just inom kyrkan. Därför liknar också dagens rop på försvar av konstmusiken kyrkans utmaningar.
Med en viktig skillnad.
Det är svårt för kyrkan att plötsligt säga: ”ja, nä, det här med Gud och Jesus…äh…vi tar och glömmer det…”.
Konstmusikområdet är i dag en kyrka med oskriven trosbekännelse. denna trosbekännelse dikterar för oss vad som är kvalitet, vad som får sägas, spelas och sjungas. och i vilken ordning. för detta har vi fått med oss och byggt vår relation till musiken och dess religiöst laddade treenighet:
Musiken, Mästarna och Den Inneboende Kraften.
Fadern, sonen och den helige ande.
För konstmusiken är det inte bara möjligt att göra upp med gamla föreställningar utan också nödvändigt. Den historieskrivning och de hierarkier vi matats med 
är som bäst bristfälliga. Och får oss att tycka det är OK att relativisera avsändarens intentioner. För det handlar ju om MUSIKEN. Vår fixering vid ”mästerverk” och vår oproportionerliga dyrkan av dem vi definierar som genier, gör det också nästan hopplöst att betrakta vårt arvegods på något relevant och utvecklande sätt. Och vi passar också på att skapa ett helt eget ekonomiskt system utan relation till den allmänna betalningsviljan. Häri ligger också svaret på många frågor. Varför ändrar vi inte liturgin? Varför påstår vi envetet att kärnrepertoaren en gång för alla är satt? Relationen mellan kanoniserade bibeltexter och apokryfer är en tydlig parallell.
Musiken påverkar oss på ett både direkt och subliminalt sätt. Den musikaliska leken är en djupt mänsklig lek, som rör sig i språkets utkanter och våra sensoriska systems känsligaste receptorer. Och i leken formas känslan av innehåll. Och det är en viktig lek för oss människor, eftersom den innehåller avlyssnande av subtila kategorier och sorterande av mönster. På det sättet kan all musiklek sägas vara viktig för oss. För det är vi som lockas av leken och definierar dess gränser och möjligheter. Inte en abstrakt storhet av typen sfärernas musik.
Kulturhistoria är viktigt och intressant tycker jag och många med mig. Men för att den också ska bli relevant måste den tillåtas bli speglad och kritiskt granskad. Också de olika(!) kvalitetsbegrepp vi har byggt upp måste synas i sömmarna. Vi behöver inte fler gate-keepers som vaktar den heliga Graalen. Vi behöver snarare fler som letar efter den.
Själv trodde jag länge att själva disciplinen i att översätta antikt latin OCH medeltida latin till svenska gjorde mig till en bättre människa. Jag trodde senare att såväl Palestrinaövningarna som skrivandet av oändliga antal ”spelbara klaverutdrag” av Beethovensymfonier skulle ge samma effekt. Själva effekten kan nog reduceras till att jag lärde mig disciplin. Och den hade jag kunnat lära mig på annat sätt.
En vacker dag, när jag förstod att såväl historien som samtiden hade formats av aktiva händer och internpolitik snarare än av Guds hand, ändrades min bild. Jag hade inte blivit en bättre människa. Jag hade blivit en människa som kunde lite latin, lite olika musikaliska lekar och något om Palestrina och klaverreduktioner.
Så låt oss göra musikområdet till ett konstområde på riktigt – inte en plats för åkallan och dyrkan.
I den förflyttningen blir också orden viktiga.
När Sofia Lily Jönsson skriver i SvD (i en annars rätt sympatisk) artikel att: Det är rätt att satsa på konstmusiken, ställa den i mitten av samhällsdebatten så hör jag samma passivum som i den första artikeln, den som ropar ut att konstmusiken marginaliserats.
För det är inte någon annan än vi själva som ska baxa in oss i mitten igen.
Vi har jobbat hårt, länge och aktivt för att hamna i periferin genom våra hårt intrimmade självbilder och ritualer!
Så låt oss därför undvika att värna ihjäl konstmusiken.
Låt oss istället forma om vår liturgi, byta ut bysterna (kanske mot kritteckningar) och kanske rentav våga belysa vår samtid och historia utifrån perspektivet att musikens uppsåt och upphov är…mänskligt.