Giron/Kiruna, den 4 januari 2022.
”The Helsingborg SO’s orchestral season has become the most intriguingly programmed in Scandinavia” Ur novembernumret av The Gramophone.
Utanför faller sedan några dagar en lätt men ihärdig pudersnö. Lätt att skotta. Snöns lätthet kontrasterar mot den energi man ändå måste lägga in för att hantera skyffelns relativa tyngd. I blåsten yr en del av snön tillbaka ner på uppfarten i kastet. Eller rakt i ansiktet. Jag tänker att det nog finns en del metaforisk bärkraft i situationen.
Ett nytt år har manifesterat sig. Med det olika årskrönikor och mer eller mindre svidande vidräkningar med året som varit. Pandemin är förstås ett givet tema på FB och i andra medier. Jag, som alltid har någon form av skrivklåda, funderar under skottningen på olika ämnesval. Det senaste året har erbjudit en del att välja mellan. På morgonen fick jag ytterligare en ingång. Min irländske svärfar skickar från Dublin en scannad artikel från The Gramophone, där mitt arbete med HSO omnämns på ett härligt positivt vis. I all sin korthet vidrör artikeln en liten del av kärnan i min tid som ledare i musiklivet. En del skulle kalla det aktivism. Och säkert har min bakgrund som frilansande tonsättare och debattör i estetiska och konstnärspolitiska frågor spelat med i de vägval jag gjort alltsedan ”Skippa helskägg”-säsongen med de kära Blåsarsymfonikerna 2010. En säsong som drygt tio år senare åtminstone gjort det lite svårare för företrädare för orkestrar att mena att det är ”kvalitet” (detta amorfa begrepp) som skapar de generiska programläggningarna som dominerar den globala klassiska musikscenen. Då, 2010, var det precis detta som anfördes till försvar för de givna positionerna. Glädjande att se att processen nått såpass långt att samma företrädare som då målade upp oöverstigliga hinder för förändring nu kan ses hålla föredrag om jämställd repertoar.
I arbetet med HSO ville jag alltjämt (och kanske naivt) alltjämt utgöra en skillnad. Ett intensivt arbete inleddes med att problematisera såväl vår egen konstnärliga miljö som de till synes ”eviga” perspektiven på kvalitet som dessvärre alltjämt håller stora delar av orkesterlivet i ett lika livlöst som empatistört grepp. Musiken, om man förstår den som en fri och obunden kraft (vild och skoningslös, provocerande men också förkrossande vacker eller, för den delen, tröstande) är i dag i allt väsentligt hårt tyglad vid våra institutioner. För mig var varken ”Skippa helskägg” eller för den delen ”Bögtåget” eller det beramade ”Flygstoppet” egentligen några politiska projekt. De var konstnärliga projekt avsedda att knyta an till vårt omgivande samhälle. Men som allt annat kan dessa projekt (med flera) givetvis förstås ur alla möjliga perspektiv.
I dagarna tillträder min efterträdare, Katrine Ganer Skaug, som verksamhetschef för Helsingborgs Konserthus och HSO. Jag kan svårligen föreställa mig någon bättre för jobbet. Jag valde bort HSO i ett läge där jag arbetat ”aktivistiskt” under drygt 30 år i musiklivet. Jag började känna att manusen var begränsade. Reaktionerna förutsägbara. Misstänkliggörandet började anta banala proportioner. Och förstås: samtalet kring de frågor som verkligen är angelägna för det institutionella musiklivet förs svårligen i en miljö där problematisering allmänt sett skys som pesten. Jag kände helt enkelt att min energi bättre kunde användas någon annanstans.
Och jag har under 2021 hittat ett nytt yrkesmässigt hem. På Sametinget har jag kastats in i viktiga processer för det samiska samhället. Jag möts av ett outsinligt engagemang för diskussion, problematisering och utveckling. Kort sagt har jag hittat tillbaka till något som kan sägas vara en av mina utgångspunkter. Och arbetslusten är, mirakulöst nog, tillbaka.
För HSOs del kan det knappast se ljusare ut. Katrine har skärpan och en annan (oerhört skarp) blick för utmaningarna. Jag är säker på att hon kommer skapa en helt egen linje i sitt ledarskap som kommer skapa förutsättningar för såväl utveckling som synlighet för orkestern.