I ”Poängslösheten”, den kommande boken, får David Westerdahl besöka den anrika orkestern Stockholms Kamarfilharmoni. Uppdraget handlar om att utreda de hot som riktats mot VD, Niels Jansen.

Blasieholmen. Bååtska palatset. Stockholms Kammarfilharmoni.

David hade god tid på sig innan han behövde börja promenaden från Gåsgränd till Bååtska Palatset, där Stockholms Kammarfilharmoni haft sitt hem sedan 1921. David hade därför (efter rakning, strykning och påklädning) hunnit med att söka upp en hel del information om orkestern på internet.  Det var historien om hur orkestern primärt hade formerats av en grupp missnöjda musiker ur såväl Stockholms Konsertförenings orkester som Kungliga Hovkapellet, under ledning av en ung kapellmästare vid namn Hilding Widgren. 

Stockholms Konsertförenings orkester hade under en tid lidit av kraftfulla ekonomiska nedskärningar och verksamheten gick på halvfart. Vad skälet till de avhoppade Hovkapellisternas missnöje var vid denna tid hade David däremot inte lyckats klura ut. Spår antydde att en fraktion av musikerna bestämt motsatte sig att städsla Wilhelm Stenhammar som dirigent. En konflikt som möjligen kan ha urartat och blivit anledning nog för gruppen musiker att ansluta till den nybildade Stockholms Kammarfilharmoni, snart kallad Kammarfilharmonin i dagligt tal. 

På Blasieholmen, som på den tiden ansågs en smula avsides, låg då redan Svenska Teatern, då en av Sveriges största dramatiska teatrar, men där fanns även Kungliga Musikaliska Akademiens hus nere vid Nybrokajen. När ett avtal slöts med Frimurareorden, som ägt huset sedan slutet av det föregående seklet, var den nybildade orkestern full av framtidstro. Orkestern skulle få nyttja delar av Bååtska palatset, såväl festsalen som Riddarsalen,  för repetitioner och konserter mot att de också framträdde vid ett årligen fastställt antal av de olika logernas sammankomster. Hyran fastställdes till en (1) krona årligen  av Frimurareordens Drätselkammare. Bland orkesterns tidiga finansiärer återfanns såväl kungligheter, bankirer som ett antal av Stockholms mer prominenta kulturmecenater. Kammarfilharmonin etablerade snabbt en konsertserie i vilken deras Beethoventolkningar rönte stor uppskatttning hos Stockholmstidningarnas recensenter och viss kollegial irritation hos de övriga orkestrarna i Stockholm. 

Ett antal bakslag inträffade för orkestern i dess tidiga historia. Svenska Teatern brann 1925 och därmed försvann en institution som återkommande gjorde Blasieholmen till ett attraktivt stråk för såväl nöjeslystna i allmänhet som för potentiella konsertbesökare. När Stockholms Konsertförenings Orkester 1926 fick äran att inta det nybyggda Stockholms Konserthus, gnisslades det frenetiskt tänder bland Kammarfilharmonins musiker. David hade sedan hittat en summering av orkesterns fortsatta öden på Kammarfilharmonins hemsida, författad av Vänföreningens ordförande, Eugène Roubaux: 

“Men genom klok navigation i det det hav som utgjordes av det Stockholmska musiklivets kamp om publiken, konsoliderade Stockholms Kammarfilharmoni sin plats inte bara i Stockholm, utan har sedan dess också erövrat en plats som en av de värdsledande orkestrarna i sitt format. Musikerna (och deras publik, må man tillägga) är särskilt förtjusta i Brahms och Beethoven – älskad repertoar som bringat orkestern många lovord såväl nationellt som internationellt. Sedan 1974 innehar Stockholms Kammarfilharmoni statligt verksamhetsstöd samt ett substantiellt stöd från Stockholms Läns Landsting. Hyran är alltjämt på 1 krona årligen.” 

David hade lett när han läst formuleringen “världsledande” och funderade under sin promenad till Bååtska Palatset över vad det egentligen betydde. Han hade genom åren noterat att många symfoniorkestrar och konserthus hade en svaghet för att använda termer som just “världsledande”, “värlsdirigenten” det eller det, “världssopranen” eller “världspianisten”. Med tanke på hur liten procentuell andel av befolkningen som går på klassiska konserter kanske det uppstår behov av måla upp ett annat sammanhang där förledet “världs” suggererar fram bilden av hyllande horder, tänkte David. Något att fråga Niels Jansen om. Davids egen bakgrund som chef hade inte inkluderat ansvar för någon symfoniorkester. Inte i någon fast form iallafall. Hans uppdrag hade varit att arbeta med frilansande ensembler och se till att de turnerade i länet. Men han hade förstått, genom de tonsättaruppdrag som fört honom till olika andra orkestrar, att hållningen och attityden var en annan än bland frilansarna. En sorts bördsstolthet och självklarhet med vilken man betraktade sin position i kulturlivet. Inte minst Jalles berusade utspel häromkvällen vittnade om en inte alldeles okomplicerad position för orkestrarna. En position som säkerligen ändå avundades av många. Det här ska bli spännande, tänkte David.

Efter att ha korsat Strömbron, gjorde han en kringgående rörelse. Istället för att fortsätta Stallgatan raka vägen mot Bååtska Palatset, tog han höger och gick längs med Grand Hôtels fasad, där han längtansfullt iakttog frukostgästerna på Verandan. Efter att ha konstaterat det han redan visste, nämligen att Stockholm, i vart fall innanför tullarna, var en av världens förmodligen vackraste städer, tog han av mot Hovslagargatan och svängde åter vänster uppför Blasieholmsgatan. Han kikade med nyväckt intresse nedför Teatergatan, vars namn minde om den nedbrunna Svenska Teatern. David hade helt missat att där fanns restauranger, och gjorde en mental notering om att så snart möjligt provsmaka åtminstone en öl på något av haken. Möjligen två.

David stannade vid de höga järngrindarna som vaktade det hästskoformade palatset – en huvudbyggnad med två flyglar. Han tittade på mobilen och konstaterade att han var i tid. Prick tio. 

En överraskande liten och anspråkslös skylt, vit med röd text, skvallrade om Stockholms Kammarfilhamonis närvaro. Palatsgården var öde och gav ett märkligt dystert intryck. David noterade blandningen av symbolspråk. De barocka kapitälen, linjerna och krusningarna från Tessin den äldres tid som blandade sig med de till palatset mer senkomna Frimurarsymbolerna. En dörr i den vänstra flygeln flygeln öppnades och en kostymklädd man i yngre medelåldern med glasögon och lite ostyrigt rödblont hår klev ut på palatsgården. Niels Jansen i egen hög person, tänkte David. Jansen tittade bort mot järngrindarna och tycktes få spana en stund innan han upptäckte David. 

“Där är han ju” utbrast Jansen när han till slut lokaliserat sin gäst. Vinkande och leende kom nu Jansen gående med snabba kliv mot grinden. Vad är det för dialekt, hann David tänka. Skåne, ja, men var? Det där lustiga u-ljudet i “ju”.

“Välkommen. Legenden David Westerdahl hälsar på. Och just i dag dessutom, när vi båda blivit så smickrande beskrivna i lokalpressen!” Niels Jansen fyrade av ett bländvitt leende samtidigt som han lirkade med en nyckel i järngrindens lås.

“Jag ber redan nu om ursäkt för den museala inramningen. Detta med att chefen måste gå ut på palatsgården med en gigantisk jävla nyckel för att ta emot gäster väcker ju frågor om den nya tidens institutioner. Låga trösklar, my ass.” Han skrattade högt och gott åt sitt skämt. David, som ännu inte hade sagt ett ljud, förblev tyst då han dels inte riktigt hängt med i den plötsliga svadan och dels fortfarande försökte placera vokalfärgerna och den specifika typ av diftonger Niels Jansens tal färgades av. David hade inte hunnit med att läsa wikipediasidan som förmodligen fanns publicerad  om Niels Jansen och svävade därför i en för honom irriterande okunnighet om mannens personliga historia. Jansen puttade grinden öppen med ett ljudligt gnissel som beskrev ett uppåtgående och irriterande glissando. Smörj gångjärnen för helvete, tänkte David.

Jansen tittade nyfiket på David, vars ansikte måste ha avslöjat reaktionen på grindljudet.

“Jodå. Jag har sagt till om grinden.” Ett nytt leende. “Hur vill du hälsa? Har du fått första sprutan?” 

“Helsingborg” sa David, och fick kanske inte helt oväntat ett par höjda ögonbryn till svar.

“Du är från Helsingborg” förtydligade han.

Jansen brast nu ut i ett  hjärtligt skratt och tog ett lätt tag om Davids axel och föste varsamt in honom innanför grindarna. 

“Helt rätt. Eller delvis rätt” sa Jansen. “Uppvuxen i Helsingborg men född i Kongens By. Mamma från Norge och pappa från Danmark. Det kan ha präglat min grundtolkning av det Helsingborgska idiomet.”

“Det förklarar saken” sa David lättat. “Jag menar, det förklarar varför det tog mig en stund att placera dialekten.”

Han hade med åren, kanske särskilt efter tiden med Louis utvecklat ett nytt intresse för språk och tonfall. En besatthet av dialekter hade utvecklats som en för David överraskande biprodukt – han som förr om åren skulle betraktat alla avvikelser från den så kallade “rikssvenskan” som en styggelse. 

“Bra gjort ändå” sa Jansen uppskattande. I de här krokarna har man inte så ofta koll på variationerna.” Jansen stannade till mitt på palatsgården. “Men du” sa han med en plötsligt allvarlig min. 

“Det är inte bara av artighetsskäl jag möter upp personligen. Jag ville bara säga att jag fått meddelandet om de ändrade, ska vi säga, förtecknen för ditt arbete hos oss. Det gör egentligen varken till eller från för mitt vidkommande. Men det kan vara bra för dig att veta att jag inte informerat personalen om din ankomst. Det hela gick lite fort på slutet, och styrelseordföranden och HR ville inte invänta nästa samverkansmöte. Bli därför inte förvånad om du möter ett och annat höjt ögonbryn. Du är ju rätt välkänd i sammanhangen, så jag kommer bara presentera kort vad du ska göra för folket. Mediastrategi, haha. Den kommer landa fint efter dagens artikel. Låt oss gå upp till mitt  arbetsrum. Så här dagen innan repetitionsstart brukar det vara lugnt i korridoren. Vi får ett par timmar på oss innan mötet med konstnärliga rådet.” 

De klev in genom samma dörr som Niels Jansen uppenbarat sig i. Till vänster innanför dörren löpte en långsträckt korridor där en kopiator hördes arbeta. Ingen människa syntes dock till. “Det är personalfika.” sa Niels Jansen som för att förklara den öde korridoren. “Det där är vårt notbibliotek. Det trycks övningsstämmor för fulla muggar just nu inför säsongsavslutningskonserten. Vi ska upp två våningar.”

De gick uppför en kort och brant trappa till den översta våningen, där ett öde kontorslandskap bredde ut sig. Ett antal arbetsstationer med varierande grad av ordning bildade ett förhållandevis gemytligt och modernt kontorsgytter som i Davids ögon kontrasterade på ett lite kul sätt mot de serena detaljerna i den K-märkta flygelbyggnaden. Neonfärgade post-it-lappar på vita datorskärmar under fantasifull stuckatur. Anslagstavlor med uppnålade fotografier på Niels ledde vägen mellan borden förbi ett antal mindre inglasade rum. “Mötesrum. Eller dialogrum som HR vill kalla det.” förklarade en snett leende Niels i förbifarten. “Nu så.” Han stannade till framför ett större inglasat rum med fördragna draperier. Han tog fram en plastbricka och höll den framför ett kodlås, tryckte in sin kod varefter dörrlåset klickade till. “Rena Fort Knox, om du frågar mig” sa Niels med en bjudande gest in mot det ljusa och luftiga arbetsrummet. Ett piano intog en hedersplats mot fondväggen, delvis skymmande en fullklottrad whiteboard-tavla. En bokhylla stod bångnande full av böcker och pärmar om vartannat vid den motstående väggen. Väggarna var annars rena. Inga tavlor. På det höj- och sänkbara skrivbordet, som likt bokhyllan var överfullt med papper, böcker och pärmar, stod dock ett familjporträtt bredvid datorskärmen. Niels med en kvinna. Varsitt leende barn i famnen. Det var ju jävligt gulligt, tänkte David. 

“Jag hade tur med Riksantikvarieämbetet” sa Niels och pekade uppåt mot ett takfönster som gav ett välbehövligt ljusinsläpp i rummet som annars, särskilt vintertid skulle gett ett murrigt och lite dystert intryck trots högt i tak och de historiska vingslag som fläktade genom hela byggnaden. “Sitt, vetja” sa han och pekade på två läderfåtöljer som stod på var sin sida om ett litet bord. “Jag hämtar kaffe. Svart?”

David nickade bara till svar och undrade samtidigt när han skulle börja delta i samtalet. Kom igen nu David. På med människokostymen.

–

De hade suttit och småpratat över kaffet en god stund. Givetvis hade Niels Jansen inlett med att nyfiket fråga om Malå-historien. David hade ansträngt sig för att inte avfärda, utan hade på ett någorlunda artigt sätt gått Jansen till mötes och gett en komprimerad version av det dramatiska förloppet. Förstås utan att nämna inslaget av det musiska språket. Det hade också visat sig, som så ofta i det lilla svenska musiklivet, att de hade många gemensamma bekanta. En delvis likartad utbildningsväg. Men där det mesta av Davids musikstudier bedrivits i Stockholm, hade Niels studerat på Det Kongelige Danske Konservatorium i Köpenhamn. Båda hade valt att studera komposition och båda hade balanserat parallella karriärer som tonsättare och ledare.

“Är du medlem i Tonsättarföreningen?” undrade David, mest av artighet, då han visste att många satte pris på att ha blivit invald denna institution i det svenska musiklivet. 

“Nej” svarade Niels medan en rynka uppstod i pannan. “Jag var med, men såg mig tvungen att hoppa av. Jag hade synpunkter på hur de å ena sidan hade en tendens att belöna sig själva och å andra sidan lägga beslag på medel som egentligen borde tillfalla andra kategorier av upphovsmän.”

Davids nyfikenhet vaknade. “Aha. Det påminner mig om mig själv, fast troligen tio år före dig. I mitt fall handlade det om att jag tände snett på ett remissvar som föreningen hade avgett på en statlig utredning.”

“Jo, jag hade ju hört talas om dina äventyr i föreningen, och, får jag erkänna, hade dig lite som förebild för mitt eget agerande. Fast min integritet svajade till efter några år, och jag ansökte om medlemskap igen.”

“Vad hände då?”

“Jag blev uppringd av ordföranden som å styrelsens vägnar bad mig att göra offentlig avbön på den kritik jag tidigare framfört i media. Att jag skulle skriva ett pressmeddelande där jag bedyrade att allt nu var toppen och prima i Tonsättarföreningen. Där gick min gräns, och det har jag fått äta upp, kan man säga. Jag gick från ung och het tonsättare med beställningar till föredetting över en natt.” Niels skrattade torrt.

“Integritet är dyrt och Sverige är i många avseenden mindre än London. Det gäller att passa sig för var man sätter ned foten” sa David och skrockade. Den här killen verkar ju faktiskt vara på riktigt.

“Det skriver jag under på” sa Niels med ett skratt. “Men du, vi kanske får ta och ses på en öl någon gång och skvallra istället. Mötet med Konstnärliga rådet börjar om en timme, och jag tänkte vi skulle bara gå genom min bild av läget innan dess. Har du tagit del av underlagen?”

“Ja. Du har en del att tampas med, förstår jag” sa David.

“Det kan man säga. Men jag vill också säga att jag inte ser detta som fullt lika oroande som HR gör. Utifrån ett processperspektiv är inte kritik något konstigt i sig. Inte ens obefogad kritik. Jag tror det här löser sig med tiden.”

“Ändå har du lämnat in en anmälan om mobbning?”

“Ja. Och det av framförallt ett skäl. Ingen medarbetare, inte heller någon chef, ska behöva utsättas för anonyma kampanjer. Antar att du åtminstone till en del känner till hur sådana här miljöer fungerar.”

David nickade tvekande.

“Alltså – det är ett starkt kollektiv och det råder en sorts tystnadskultur. Dessutom är alla så inriktade på att prestera att minsta svaghet som blottas genast blir föremål för de informella ledarnas ogillande. Jag tyckte det var viktigt att som chef visa att jag påverkas av det här. Det är en risk jag tar, eftersom den här miljön egentligen har för vana att äta svaga chefer till frukost. Men jag tror det var det rätta att göra. En psykologisk långboll, så att säga.”

David fick en känsla av att Niels Jansen tonade ned sin egen oro en smula.  “Vet du vilka som står bakom hoten?”

“Jag har mina aningar. Det rör sig om en liten grupp. Du ska veta att de allra flesta musikerna och anställda bara vill göra ett bra jobb och slippa sån’t här. Men genom tystnadskulturen blir det dessvärre så att den lilla gruppen tolkar flertalets tystnad som ett stöd för sitt agerande. Och pandemin har nog bara förvärrat situationen. För mycket tid, du vet.”

“Vill du jag ska försöka ta reda på vilka de är?”

“Nej, för Guds skull!” utropade Niels Jansen. “Meddelarskydd och integritet och allt det där – Jesus, det skulle se ut det!” Jansen slog handflatan i skrivbordet. “Nej, det jag vill åt är att på ett bättre sätt förstå mekanismerna bakom. Varför reaktionerna blir så starka och varför de behöver vara anonyma. Jag har mina tankar, förstås, men jag behöver påfyllning. Ju mer vi vet om hur det resoneras på golvet, desto bättre kan jag och HR tillsammans utarbeta en utvecklingsplan.”

“Jag förstår” sa David. “Jag utgår från att du haft ett gäng dialogsamtal med de olika grupperingarna i orkestern?”

“Jajamensan. Som inte gett någonting. Flertalet låtsas som det regnar och ett fåtal individer kidnappar mötena för att framföra mer eller mindre subtil kritik mot ledningen.”

Först nu insåg David att det knackat ganska länge på glasdörren till chefsrummet.

Utanför stod en man med vilt bakåtstruket hår, en liksom uppåtkammad mustasch och ett litet hakskägg. Strindberg upp i dagen, tänkte David.

Niels Jansen vände sig mot dörren och log ett lite ansträngt leende. “Fan också” väste han mellan tänderna medan knackningarna ökade tempo och volym. Han reste sig och gick fram till dörren och öppnade. 

“Har du en minut?” Mannen, som inte såg ut att vänta sig något annat än ett jakande svar, tog ett resolut kliv in på kontoret.

“Jag sitter lite i möte här som du ser” sa Niels Jansen.

Mannen kastade en snabb och klentrogen blick åt Davids håll.

“Det här går fort” sa mannen.

“Jaha” kom det i uppgiven ton från Jansen. “Får jag presentera Anders Nilsson. Han är ordförande i orkesterns konstnärliga råd” sa Jansen till David.

“Jo” fortsatte mannen, utan att kvittera presentationen. “Förra produktionsveckan var ju den sista där Luca Cinghiale dirigerade oss i egenskap av förste gäst.”

“Ja?”

“Avtackningen var en katastrof. Under vår värdighet.” 

“Var den?” Niels Jansen såg uppriktigt förvånad ut.

“Ja. Det snackas mycket om detta nu bland kollegorna.”

“Men vänta nu… Vi överlämnade en bukett och skålade för honom på podiet efter konserten. Vad menar du gick fel?”

“Förste gäst… Jag säger bara förste gäst. Han borde minst ha fått ett inramat tack. En plakett. Ett diplom. Du skulle tagit ut honom på middag. Han har ju för fan dirigerat på La Scala. Detta är ändå mannen som skickade orkestern tio lådor fin champagne som tack för vår Brahms-cykel förra året.”

“Eh” sa Niels Jansen. “Du menar champagnen som hans agentur sedan skickade en faktura på?”

“Va? Jaja. Skit samma” sa Anders Nilsson. “Det viktiga här är att han lämnade i vredesmod. Eller så menar iallafall kollegorna som följde med honom ut på krogen efteråt. Det håller inte. Katastrof. Du får helt enkelt göra något.”

“Jag noterar dina synpunkter, Anders. Vi kanske kan prata vidare vid ett annat tillfälle? Vi ses ju dessutom snart ändå på zoom, eller hur?”

“Okej. Men jag släpper inte det här, bara så du vet.”

“Jag vet det, Anders. Jag vet.”

Anders Nilsson vände på klacken utan en blick på vare sig Niels Jansen eller David och lämnade rummet med dörren alltjämt öppen.

“Så där ja” sa Niels Jansen. “Nu fick du en liten crash course i vett och etikett i orkestermiljön.” 

Bååtska Palatset, Möte konstnärliga rådet.

“Kan alla se och höra varandra?” Niels talade till en projektionsduk där sju bildrutor syntes. I alla utom en, där en katt för tillfället spatserade förbi, fanns ett ansikte. Någon gjorde tummen upp. Någon mimade ett ja utan påslagen mikrofon. 

“Hoppas det känns bra så här dagen före repetitionsstart – jag tror det kommer bli en fantastisk vecka” sa Niels med hög energi och ett leende i mungipan. “I dag är det som ni vet dags för mig att lätta på förlåten till våra kommande äventyr. Säsongen 21/22. Jag vet det ni alla vet. Vi är oerhört sena på grund av pandemin. Icke desto mindre, vill jag gärna låta processen löpa som vanligt. Det betyder att jag presenterar ramarna, inriktningen, och att ni och jag tillsammans sedan jobbar fram detaljnivån. Innan vi börjar – låt mig presentera, om inte elefanten, så i vart fall gästen i rummet: den beryktade David Westerdahl.” David förde två fingrar mot en imaginär keps. “David ska hjälpa oss med en mediastrategi, som jag hoppas så småningom ska kunna ta oss till nästa nivå av synlighet.”

En stiliserad hand syntes i nederkant på projektionsduken.  “Ja, Ingmar, du hade en hand uppe?”

Mannen som var Ingmar hade just lyft ned katten från bildrutan. Han satte på mikrofonen. “Hej. Hörs jag?” Alla i bild gjorde tummen upp. “Bra. Jo, Niels, jag har en liten fråga innan vi börjar.” 

“Kör på” sa Niels.

“På vems uppdrag har du anställt David här?”

“Vems uppdrag?” Niels var för ett ögonblick förvirrad. “Ja, alltså, jag har ju styrelsens uppdrag att leda och fördela arbetet, men också uppdraget att leda det strategiska utvecklingsarbetet.”

“Förlåt om jag avbryter dig Niels, men är det alltså så att vi ska förstå dig som att du prioriterar att anställa en konsult framför att anställa en tredjeflöjtist? Vi har ju pratat om det i minst tjugo år i orkestern. Med all respekt för David, tror jag att mina kollegor håller med mig om jag säger att musiken måste gå före sådant här management-mumbo-jumbo. Med all respekt.”

Niels såg ut som luften hade gått ur honom redan innan själva mötet satt igång. Han repar sig nog, tänkte David. Mycket riktigt andades Niels Janson djupt och tog sats.

“Tack Ingmar. Ledningens övergripande prioriteringar brukar vi som du vet diskutera i andra forum än detta. Men jag tar med mig frågan tillbaka till styrelsen, om det kan räcka som svar denna gång. Patrik – du ville något? Eller var det en gammal hand?”

Mannen som lystrade till Nils tittade upp. “Hej Niels. Hej David. Jo, Niels, jag bara undrar. Inför dagens möte hade det varit bra med ett underlag. Det känns inte bra att mötas så här och bara ta del av dina idéer vid sittande bord. Det var allt jag ville säga. Tack.”

“Jaha, Patrik, det förstår jag. Nu skickade jag visserligen ut underlag för en vecka sedan. Vi fick inget felmeddelande på din adress, så jag utgick från att det hade gått fram.”

“Jaha” sa Patrik.”Då får jag rekommendera att ledningen i fortsättningen säkerställer att materialet har kommit fram. Ett enkelt telefonsamtal räcker.” 

De flesta i bildrutorna på skärmen syntes nicka bifall. David noterade att Niels ögon fått en ny lyster. Andas, Niels, andas, tänkte David.

“Nå” sa Niels. “Vi får se vad administrationen mäktar med. Vi måste tyvärr utgå från att mejlen fungerar. En ömsesidig försäkring är ju att vi alla vet när våra möten äger rum och att material normalt skickas ut en vecka innan. Om någon av er inte har fått material kan en alternativ strategi vara att mejla eller ringa kansliet för att dubbelkolla. Det tror jag är en smidigare ordning. Nå, om vi skulle…”

“Men problemet” återtog Patrik “tycks ju vara att det inte funkar med mejlen. Vi ska väl inte behöva vara på helspänn för att ledningen inte lyckas få IT att få grejerna att funka.” Ytterligare nickningar från de övriga på skärmen.

“Tja” sa Niels. “Om du formulerar dig så, Patrik, så…Men jag tror att vi inte kommer så mycket längre just nu i den specifika frågan. Som sagt, detta är ju det konstnärliga rådet.”

“Det blir väldigt snabbt en konstnärlig fråga om vi inte ges möjlighet att reagera på underlag i god tid” sa Patrik vars katt återigen hade hoppat upp framför hans dator. 

“Noterat” sa Niels. “Nå. Nu så. Jag hade tänkt att vi nästa säsong skulle tänka i termer av vändpunkter. Musikaliska, mänskliga, historiska – ja, snart sagt alla vändpunkter vi kan tänka oss. Skälet är givetvis att vi har visst hopp om att pandemin kan vara under kontroll till hösten och vi står inför ett återöppnande på riktigt. Spela med full orkester för en levande publik. Återöppnandet är ett tillfälle till reflektion, menar jag, inte minst i vår bransch. Är det rimligt att vi i orkestervärlden fortsättter som vi gör? Flyger in dirigenter och solister på veckobasis, spelar ungefär samma repertoar som alla andra orkestrar år ut och år in för en krympande publik? Jag vet att jag tjatat om detta, men nu vill jag föreslå ett grepp som jag hoppas ni ska tycka är både kul och utmanande. Först: jag tänker mig att vi ser till att varje konsert innehåller ett verk som ni och den publik vi har i dag känner och älskar. Men för varje sådant verk ska vi matcha upp med ett okänt verk. Och då ska sökfältet gärna vara icke-europeiska, icke-vita tonsättare. Och fler kvinnliga tonsättare förstås. Som ni ser i underlaget, menar jag alltså inte att detta utesluter exempelvis unga manliga vita tonsättare. Tvärtom. Men målbilden ska vara att varje konsert bör innehålla ett närmande till den repertoar branschen som helhet normalt sett undviker som om det vore ett virus, ursäkta skämtet.” Ingen skrattade. “Alltså – vi skriver med denna säsong historia genom en plötslig och oförmodad närvaro av tonsättare som normalt sett inte ens beaktas. Självklart blir det också viktigt att vi skapar en kontext för dessa konstnärliga möten. Utopia, helt enkelt!” Niels tittade upp på projektionsduken med blossande röda kinder. 

Han är entusiastisk på riktigt, tänkte David. Detta kommer kraschlanda. Och varför reagerade jag inte på att alla i konstnärliga rådet är män förrän nu?

Alla händer var nu uppe, att döma av siffran i den gula handen. 

“Vad roligt” sa Niels Jansen. “Frågan engagerar! Vi kan börja med dig, Arne.”

Arne var tydligen ute på skogspromenad och använde sin telefon som kamera. Kameran var riktad mot hans hårfäste, vilket skapade ett märkligt motiv. En glest bevuxen bergknalle på tur, tänkte David. 

“Hej. Jo. Tack Niels. Alltså, jag vill ju inte verka som om jag inte är för utveckling och så” sa Arne. “Tvärtom. Men – och det här är bara en tanke – skulle det inte vara klokt att så här när vi öppnar igen låta säsongen bli ett återhämtningsår? För oss och publiken. Vi har ju längtat efter att få spela med hela orkestern och träffa alla kollegorna. Vi behöver tillbaka till kärnrepertoaren. Ja, det var bara det jag ville säga.”

“Okej” sa Niels med en nick. “Relevant synpunkt, även om jag måste påminna oss om att verksamheten inte primärt är till för oss som jobbar här. Vi har ju dessutom ett uppdrag att bredda publiken, inte bara behålla de redan frälsta. Nå. Vem är på tur?”

“Det var nog jag.” Patrik igen. “Ja, jag instämmer till fullo med Arne. Inte ofta vi är överens, men i detta fall så … Inte heller jag är emot utveckling. Men du måste också tänka på att vi har behov av att hitta en chefsdirigent. Jag tror du får svårt att hitta bra dirigenter som ställer upp på den här typen av … oortodoxa program. Det var bara det. Som tillägg, alltså.”

“Får jag hoppa in igen” sa Arne. “Det är ju så att vi har en plikt mot vår publik. Och vi har en repertoar som tagit flera hundra år att bygga upp. Som vi vet är mästerverk. Och musiken kommer ju från Gud. Då spelar det ingen roll om tonsättaren är vit, svart, gul eller röd, man eller kvinna, straight eller bög.” En solstråle hittade in ovanför den promenerande Arnes hår och skapade en gloria ovanför hans huvud. “Jag menar bara att den här identitetspolitiken har ju inget med musik att göra. Jag läste en utmärkt artikel i dag av Maria Rördrom – den kan jag varmt rekommendera” sa Arne.

“Tack, Arne” sa Niels Jansen lugnt. “Jag hör vad du säger. Och jag kan konstatera att jag har hört det sägas förut. Rentav påminner sakinnehållet lite om texten till Jesus älskar alla barnen, den där söndagsskolesången som trots alla sin välmenande grötrim skorrar lite illa mot en kolonial historia.” David höll tillbaka ett ofrivilligt fniss. “Problemet, Arne, är perspektivet. För dig, som medelålders vit man, kan det verka helt betydelselöst vem som har skrivit vad. Samtidigt kan man ställa sig frågan: om vi nu är färgblinda på ett bra sätt och varken kön, sexuell läggning eller etnicitet spelar någon roll i vår upphöjda konstform, hur kommer det sig då att vi och orkestrar över hela världen år efter år väljer repertoar komponerad av samma vita män? Att det skulle handla om att utrymmet inte räcker till för andra håller inte. Och konstnärlig kvalitet är ett subjektivt mått, så det håller inte heller. Jag lutar åt bekvämlighet och maktmissbruk. Vad tror ni andra? Ville du något Patrik, eller är det en gammal hand som är uppe?” 

–

Efter mötet gick Niels Jansen och David tillbaka upp till chefsrummet. Niels Jansen såg extremt trött ut. Han satte sig tungt i den ena av de två svarta läderfåtöljerna och bjöd David att slå sig ned i den andra. 

“Ja, du, David” sa Jansen med en uppgiven suck. “Så här ser det ut. Välkommen till sekelskiftet. Det förrförra sekelskiftet” sa Niels med ett ansträngt leende. “Vad sägs om en pilsner? Hustrun hämtar barnen i dag och klockan börjar ju närma sig fem.”

“Jag trodde aldrig du skulle fråga” svarade David.