För er som läst ”Ond Musik” kommer här en litet smakprov av skissarbetet med uppföljaren, alltmedan en översättare i ett europeiskt land nu sliter med den första bokens utgivning på främmande språk. Mer info kommer.

Vi möter givetvis David, Kerstin och alla de andra kärnkaraktärerna även i den kommande boken, med arbetstiteln ”Poänglösheten”. I följande utdrag möter vi en sliten David som nu ägnar sig åt utredningsarbete och musikundervisning. Hans uppdrag är att utreda en (fiktiv) Stockholmsorkester (Stockholms Kammarfilharmoni) och de hot som riktats mot dess VD, en Niels Jansen. Själv plågas David av att (efter händelserna i förra boken) vara ansatt av en grupp personer som bestämt sig för att så långt möjligt förstöra hans professionella (och privata) rykte. David kallar gruppen ”Kommando prosecco” efter en av  medlemmarnas förkärlek för drycken. Det är en dystopisk och ”mellanpandemisk” värld som målas upp. Och förstås: alla likheter med nu levande personer är en ren slump.

David, Kerstin, Barbro. Zoom.

Sandra sitter på knä nedanför kuvösen. Det blöder ur hennes ögon, näsa, mun och öron. Munnen är öppen och hon förmår fortfarande producera ljud. David kan inte urskilja vem som skapar vilka av de aggressiva signaler som ändå tränger genom hans hörselkåpor. Men det hörs att det är en strid på liv och död. Och han förstår att motståndaren är det till synes livlösa byltet av sårigt kött som ligger i kuvösen. Maestro Antoine Malå. Sandra är på väg att förlora, inser David plötsligt. Hon kommer att dö framför mina ögon.

David vaknade sjöblöt av svett. Helvete, vad är klockan? David kastade sig lite för fort ur den klibbiga sängen och fick genast betala priset. Ett plötsligt yrselanfall tvingade honom att stödja sig mot sänggaveln. Och nu kom det. Tillströmningen av saliv i munnen. Magen i uppror. Han hann precis ta sig fram till toalettstolen när spyan kom. Ögonen tårades av kräkreflexens sammandragningar. Minnet av drömmen han vaknat av provocerade fram några ytterligare hulkningar. Fan, fan, fan! Han hade inte lyckats med föresatsen att supa sig till ett drömlöst tillstånd. Gårdagskvällens scener hade ändå spelat upp sig som förväntat. David och flöjtisten Jan-Lennart Simonsson, Jalle kallad, hade setts på puben Wirströms och hade med rutinerad målmedvetenhet påbörjat arbetet med att i god ordning dricka sig bortom vett och sans. 

Jalle öppnade samtalet med att glatt berätta att han fått några veckors jobb på Stockholms Kammarfilharmoni. För detta skulle det skålas. För Jalle skulle det innebära några veckors respit från den frilanstillvaro som i synnerhet under pandemin blivit ordentligt utmanad. Kanske skulle lättnaden i restriktionerna innebära lite verkligt orkesterspel. I takt med att ölen och sexorna med whisky passerade revy förbyttes Jalles initiala glädje till bitterhet över hur lite de fast anställda musikerna solidariserade sig med frilansarna. “De tar ju fortfarande alla jävla kyrkspelningar. Och aldrig behöver de ta ledigt från jobbet heller, så det blir ju liksom dubbelt betalt för dem. Och så sitter cheferna i media och bu-huar över hur marginaliserat det klassiska musiklivet är, hur återväxten är hotad, när det är musikerna själva som släcker ut marknaden. Med ledningarnas goda minne. Tar jobben från alla dem som eventuellt vill bygga sig ett liv som frilansare. Fy fan”

“Ja, jag minns att det snackades en del om detta i chefsnätverken på min tid. Det låga arbetstidsuttaget i orkestrarna. Politiskt svår fråga.”

Jalle såg plågad ut.

“Frågar du mig så säger jag att de även utan pandemi jobbar max sextio procent av en heltid därför att institutionerna inte har råd att producera mer. Dirigenter och solister kostar helt enkelt för mycket, och ska de lira utan dirigent så kostar det extra enligt avtal. Det betyder att musikerna kan ägna resten av tiden åt att frilansa. Eller plugga. Eller läsa böcker. Med en heltidslön i ryggen. Bara här i Stockholm går det en hel symfoniorkester lös och ledig varje dag på året, med alla möjligheter att ta jobb från de riktiga frilansarna. Marginaliserad schmarginaliserad. Det värsta var ändå när jag såg ett gäng ur en av orkestrarna som tagit emot ett krisstöd avsett för frilansare. Snacka om att skratta hela vägen till banken.”

“Antar att politikerna fortfarande inte vill ta i frågan med tång?”

“Nä, i den mån de känner till det. Inte så lätt eftersom ingen vill skjuta första salvan. Chefsledet sluter tätt och torgför mer än gärna de anställdas prat om behov av extra förberedelsetid, konstnärlig utveckling och allt vad fan de kallar luften i systemet. Det måste jag i och för sig ge Niels Jansen, chefen för Kammarfillan. Han har försökt utöka arbetstiden för orkestern. Fast med verksamhet som inte i första hand fordrar skitdyra dirigenter och solister.”

“Inte så populärt, kan jag tänka mig.”

“Inte särskilt. Det inverkar ju menligt på sidoinkomsterna” sa Jalle syrligt. “Och så de vanliga kvalitativa invändningarna. Men så kom ju hämnden också.”

“Hur då menar du” inflikade David.

“Jo, men det var ju någon musiker som skrev i en högerblaska om hur Niels Jansens arbete är en styggelse, typ” Jalle skrockade bittert. “Man ska inte bråka med kollektiven.” 

“En musiker i orkestern?”

“Nänä – en jag aldrig hört talas om. Men han verkar ha inside information” Jalle svepte det sista av sin öl och började på ett oklart sätt signalera med armarna mot bartendern som nickade, till synes införstådd med signalsystemets innebörd. “Men vet du vad det värsta är, David?”

“Det vore mig fjärran att spekulera. Jag märker ju att du vill berätta.”

“Precis. Håll käft och lyssna när mäschtaren talar.”  Jag har nämligen kommit på något oerhört schorgligt. Att det är de som hårdast försvarar den klassiska musiken som är dess värsta fiender. Och inte ett unsch av kreativitet eller nyskapande får platsch i det försvaret. För det hotar den jävla ordningen. I orkester ska man vara en hantverkare som levererar i tid. Men konstnärer? Nä, fan. Och vad är det nu man kallar schådana där djur som andra djur lever av? Jag tänker iallafall att inschtitutionerna är schå’na djur och orkeschtermuschikerna de dära andra djuren. Hick. Schäkta.” 

David insåg att Jalle överraskande snabbt tagit sig över gränsen mellan salongsberusad och skitpackad. 

“Jag hoppas inte att du sitter och säger att institutionerna är värddjur och orkestermusikerna parasiter. För det skulle ju inte borga för några särskilt roliga veckor för dig på Kammarfilharmonin. Jag tar en likadan kombo” sa David, det sista till bartendern som just kommit med en öl och en whisky till Jalle, och tydligen inte hade något emot att bordsservera de två medelålders männen.

“Nja” sa Jalle och tvinnade sina välvaxade mustascher. “Det kanske var lite väl hårt. I så fall är det nog de döda tonsättarna schom är värddjur för dem alla. Jag menar nog schnarare att inschtitutionerna och derasch chefer är de undergivna i en schån där schadosochis…schadoma…äh du fattar vilken typ av relation jag schnackar om och muschikerna är de schom håller i schtryppkoppel och schkojiga schmå läderpischkor med hullingar. Och får ha batong.”

“Du är verkligen en kille som kommer med ljuset och framtidstron i kväll, Jalle. Berätta om hur morsan mår istället.”

Kvällen hade sedan fortsatt i samma stil, med en långsam och bitter nedåtskruv. Moderns tilltagande demens hade inte direkt livat upp stämningen. David hade till slut sett till att Jalle kom i en taxi och hjälpt taxichauffören att uttyda det oartikulerade ljud som skulle föreställa namnet på den närförort Jalle bodde i.

–

Klockan var snart nio på morgonen. David hade gjort sig en panna gränslöst starkt kaffe och satt framför datorn i sin lilla lägenhet på Gåsgränd i väntan på att bli insläppt i det digitala mötet med Kerstin. 

–

“Hallå David” sa en röst just när David släppt uppmärksamheten från skärmen för att tända sig en cigarett. 

“Tjena Kärran. Hur är läget?” Han såg att hon valt porträttet på Sensei Kimura som bakgrundsbild. Hon såg oförskämt pigg och fräsch ut. Ett hån mot den hårt arbetande klassen. 

“Med mig är det bra. Men du ser lite trött ut. Är du bakis?”

“Bakis, jag? Nä. Hade en av mina nattmaror. Sandra. Sovit jävligt dåligt.”

“Och är bakis.”

“Va’ fan” sa David med ett försök till kränkt krökning av munnen.

“Väm ä bakis” hördes en tredje röst som bara kunde tillhöra Barbro.

“Barbro! Det var inte igår” sa David så piggt han förmådde. Barbro hade skyltfönstren ut mot Bandhagen centrum som levande bakgrund.

“Ä dä DU som ä bakis?”

“Men det var väl själva fan” sa David. “Släpp det. Jag är trött. Vad ville du Kerstin?”

Kerstin lutade sig fram mot datorn liksom för att utvärdera Davids allmäntillstånd. 

“Jag har som jag antydde kanske ett jobb till dig.”

“Jaha” sa David torrt. “Kanske. Ska jag utvärderas innan jag får knäcket?  Efter allt vi varit med om? Är det därför Barbro är med?”

“De’ ä då inge’ fel på de grundläggande kognitiva förmågorna” sa Barbro muntert.

“Så här” sa Kerstin. “Jag fick för en tid sedan en förfrågan från en av symfoniorkestrarna i sta’n. Det var deras HR-avdelning som ringde. VD:n har inlämnat en anmälan om mobbning. Gällande sig själv. Som offer. Problemet är att mobbningen till stora delar är av det anonyma slaget. Men tillräckligt allvarlig för att den ska oroa såväl VD:n i fråga som HR-avdelningen. Till det som bubblat upp hör anonyma hot, allmänt oförskämda mejl och vad HR tror är ett samarbete med skribenter utanför institutionen. Interna uppgifter har läckt ut. Uppgifter som bara kan ha förmedlats av ett fåtal individer i organisationen. Ägg har kastats mot VD:ns lägenhetsfönster. Men allt har inte varit anonymt. Jag kan visa ett exempel på inlägg som skrivits på VD:s facebook av en av de få öppet kritiska individerna. Jag delar skärm.” 

Kerstin sågs åter kisa in mot skärmen samtidigt som hon tryckte på skrivbordet. En facebooktråd dök upp.

“Ser ni?”

“Jadå” kom det från Barbro. David gjorde tummen upp.

David noterade med viss förvåning att det rörde sig om Niels Jansens facebooksida. Samme Jansen, chef för Stockholms Kammarfilharmoni, som han talat om med Jalle kvällen innan. Jansen hade på sin “vägg” publicerat en artikel ur en av de stora dagstidningarna – till synes ett förhandsreportage om en kommande konsert med Stockholms Kammarfilharmoni. Programmet var, såvitt David kunde bedöma, sammansatt av musik komponerad av icke-europeiska och icke-vita tonsättare. Artikelrubriken löd: 

“Symfoniorkestrarna låtsas vara både jämställda och färgblinda”. 

Tydligen ett uttalande av chefen själv.

I diskussiontråden som följde fanns såväl tummar upp som hjärtan. Men där fanns också några inlägg som gulmarkerats, antagligen av Kerstin. 

“Jävla narcissist. Nu visar du ditt rätta ansikte.” löd en av kommentarerna, som följdes av flera liknande inlägg:

“Jag ska fan sjukskriva mig från den här jävla blatteproduktionen.” 

“Vi har funnits här i mer än hundra år. Som chef ska du vara jävligt tacksam för att få jobba med oss. Passa dig för att gå emot kollektivet.”

Kerstin harklade sig. “Ja, som ni ser är det skrivet av samma person, musiker i orkestern sedan många år. Just det här är ju förstås oförskämt och visar dessutom prov på både dåligt omdöme och svajig lojalitet, minst sagt, mot arbetsgivaren. Särskilt som det är i en öppen facebooktråd.”

“Men det är inte något som riktigt går att lagföra” sa David.

“Precis. Det finns dock omständigheter som talar för att det ändå kan finnas saker att lagföra i andra mer slutna rum på internet. Kan man spåra de hot om våld som inkommit anonymt kan man ju komma en bit på väg också. Och det är här jag skulle behöva din hjälp och dina insikter i musikvärlden.”

“Utveckla” sa David.

“Jag skulle vilja att du gick bredvid VD Niels Jansen i några veckor. Satt med på möten. Blev du och bror – eller syster för den delen – med några av musikerna. Se om du kan uppfatta sådant som vi andra inte kan. Det där musiska språket du tjatar om, det som du lär dig av Louis, kanske rentav kan komma till pass” log Kerstin.

“Lyssna av vibbarna, menar du. Se om jag tycker det verkar finnas skäl att oroa sig på riktigt.”

“Precis. Men gör för allt i världen en sådan där.. Vad brukar vi kalla det?”

“Organisationsöversyn med tonvikt på arbetet med den psykosociala arbetsmiljön” sa David.

“Just en så’n. Det får bli en sorts täckmantel.”

“OK. Jag gör det. Om jag får, alltså.”

“Vad säger du Barbro?”

“För mäj värkar han stabil.”

“Då så. Kul. Då kör vi. Jag skickar över underlagen med budfirma.”

“Jag tackar för förtroendet” sa David.

“Har du förresten anmält dig till graderingslägret” frågade Kerstin.

David klickade på den röda telefonluren på skärmen och stängde ned konversationen. Graderingslägret…visst fan. Han tog en klunk av det redan kalla kaffet och funderade på det Kerstin sagt. Vilket sammanträffande. Hans intresse hade fångats redan kvällen före. Den där Niels Jansen verkade vara en annorlunda chef. Som provocerade. Inte helt olik den han själv försökt vara under sin tid som chef. Kanske kan jag lära mig något. Också om mig själv.

David. Gåsgränd.

Natten hade återigen varit orolig. Eftersom han skulle göra sin första dag på Stockholms Kammarfilharmoni och träffa chefen Niels Jansen, hade David bestämt sig för att hålla sig till folköl kvällen innan. Jävla nödraketer. Varken tänder eller släcker. Framemot femtiden på morgonen hade David resignerat inför horden av mardrömmar som vällde in och som med skrämmande skärpedjup tvingade honom att återuppleva såväl Sandras död som smärtsamt vackra ögonblick i hennes sällskap. En lång och sval dusch senare satt David vid sitt skrivbord och läste. Kerstin hade budat över det material som fanns föregående eftermiddag. David passade därför på att göra sig en bild av sammanhanget. 

Efter en timmes läsning kunde han konstatera att både VD:n och institutionen led av allvarliga bekymmer. Det slog honom att nivån på den påtagliga ilskan hos de anonyma avsändarna till hot- och hatbreven inte verkade riktigt proportionerlig. Visserligen hade VD:n gjort ett antal förändringar och utspel som skapat rubriker. Men var de verkligen så provocerande? Eller låg något annat i vågskålen som kunde göra reaktionerna mer begripliga? De förändringar som gjorts internt hade tydligen, enligt en omorganisationsplan som låg med i högen av papper, syftat till att öka inflytandet för såväl musiker som administrativ personal. En jävla massa möten, tänkte David. Några av de anonyma hoten refererade till Niels Jansens arbete med att förändra repertoaren. Fler tonsättare som var kvinnor. Fler icke-europeiska, icke-vita kompositörer. HBTQ-teman. 

“Identitetspolitik av det värsta slaget” stod det i ett av de anonyma breven. Han läste också artikeln i tidskriften Kabal om Niels Jansen som Jalle berättat som. En viss Thomas Järnekvist som titulerade sig “musiker och skribent”. Texten var full av insinuationer och slutledningar om Niels Jansen som inte styrktes av innehållet.  Definitivt ett försök att skandalisera Jansen, tänkte David. Varför denna vrede? 

Han satte på ytterligare en balja kaffe och medan kaffet rann genom filtret skickade han ett sms till Jalle för att förvarna om att de antagligen skulle ses i korridorerna på Stockholms Kammarfilharmoni under de närmsta veckorna. Sedan passade han på att kasta ett öga på nyhetsflödet. Det absurda parlamentariska läget toppade även i dag. Som god tvåa en nyhet om ett spektakulärt mord på en medlem i Kulturutskottet. Eftersom David inte intresserade sig för den i hans tycke plågsamma mellanstadienivå som präglade en försvarlig del av dagens rikspolitiker och inte heller lockades av mordrubrikerna, googlade han istället ordet “identitetspolitik”. 

Näst efter Wikipedias definition, som gav den vetgirige grunden till begreppet, med bland annat stärkandet av minoriteters ställning som en ingrediens i förklaringen, kom det upp en länk till en helt färsk debattartikel, signerad Maria Rödrom. Shit. Ledaren för Kommando Prosecco i egen hög person, tänkte David med en rysning. Vad fan har hon nu hittat på? Han klickade på artikeln som publicerats i den stora, oberoende liberala dagstidningen. 

I dag. Vilka är oddsen för det? 

Artikelrubriken till texten som Davids gamla marknadschef skrivit var Katedralbyggarna – vår tids hjältar. Artikeln handlade dock inte om medeltidens verkliga katedralbyggare. Istället var rubriken en sorts metafor i vilken de klassiska musikerna framställdes som bärare av något inneboende gott och en alldeles särskild, hemlig och nedärvd kunskap om musiken, evigheten och livet. En kunskap och tradition som hotades av den nya tiden och av den nya tidens kulturpolitik och identitetspolitik. Det där ordet igen, tänkte David. Genom sin kontakt med konsten och som del av det stora permanenta, konstnärliga och därför abstrakta katedralbygget, var dessa musiker både väktare och fångar, vad det verkade. Musikena, katedralbyggarna, vaktade konstens hemligheter men var samtidigt fångar med en alldeles egen fångvaktarduo: kulturpolitiken och obildningen. “Förmyndarsamhällets och kulturpolitikens Kling och Klang”, som Rördrom formulerade det. Dessa två hotade musikens grundvalar, men även förstås, på ett generellt plan, konstens frihet. 

Mot slutet av artikeln, till underrubriken “Oboe-fri zon i hela mellansverige”, radade hon upp alla hoten. Antalet blåsmusiker i Sverige som minskade. Nivån på sången i grundskolan som enligt henne sjunkit till ett historiskt lågvattenmärke. Samma öde hade drabbat kunskapen om Mozarts och Beethovens stråkkvartetter. Digitaliseringen utgjorde i sin tur ett hot mot kunskapsöverföringen mellan den traditionella mästare-lärling-relationen som var så “ohyggligt viktig” inom musiken. Andelen svenska musiker i orkestrarna, som visst var i dalande, skulle snart var lika med noll. Dessutom presenterades operan som konstform på ett banaliserande sätt i Public Service-TV. Så många hot, tänkte David. Tonläget var högt på ett sätt som påminde David om de skrivna hoten och anklagelserna mot Niels Jansen. Fast här fanns långt fler måltavlor. Vid sidan om kulturpolitiken och identitetspolitiken beskrevs en formlig konspiration av samhällgenomgripande slag. Skolan, media, universiteten, vänsterpolitiker, arbetarklassens mentalitet, invandringen och polisen var bara några av dem som utpekades som medskyldiga till den klassiska musikens sönderfall. Denna “tusenåriga” konstform vittrade sönder i långt snabbare takt än klimatet, och med långt allvarligare konsekvenser för den civiliserade delen av världen, menade skribenten. David drog sig till minnes något hans terapeut sagt om vissa människors tendens att förlägga skulden till alla sina problem utanför sig själva. Maria Rördrom tycktes passa den profilen perfekt.

Maria Rördrom avslutade artikeln:

“Kanske är det största hotet ändå den nya tidens ledare. De som tagit på sig att likt duktiga idioter, utrustade med hacka och spade, undergräva katedralens hållfasthet. Tack och lov har vi ännu sett endast ett fåtal sådana exempel i Sverige. Jag tänker givetvis på chefer som Niels Jansen, som de senaste åren tvingat den lika underbara som historiskt viktiga orkestern Stockholms Kammarfilharmoni till underkastelse. Hur mår egentligen musikerna i orkestern? Vem tar hand om deras förmodligen larmande själar? Vem förvaltar deras kompetens? Inte deras nuvarande ledning iallafall. Mest av allt påminner Niels Jansen om en bullrande bilförsäljare som inte bryr sig ett dugg om nyanser, verklig kunskap och konstens storhet. Kanske är han, i någorlunda närtid, bara överträffad (i negativ bemärkelse) av gamle musikchefen David Westerdahl, rubrikernas man, som kombinerade ett kontraproduktiv känsla för PR-kupper med en ryktesflora som antydde att han troligen inte är något annat än en i ordets rätta bemärkelse hänsynslös människa. Jag hoppas att någon gör ett granskande reportage om båda de herrarna. Eller ska vi kalla dem Kulturmän. Vad säger Kalla Fakta?”

Maria Rördrom, musikkritiker och kulturjournalist

What. The. Fuck. 

David tog sig för pannan. Hur kunde redaktören släppa genom den här skiten? David hade förvisso reagerat över att tidningen efter pandemins utbrott fått något märkligt neurotiskt över sig. En grad av omdömeslöshet som bland annat hade resulterat i furiösa upprop mot politiken av ett slag som David normalt inte förknippade med tidningen. Och nu detta. Personliga vendettor på redaktionell plats. 

Skit samma, tänkte David. Det här skapar andra omedelbara problem. 

Han ringde upp Kerstin Armfelt efter att ha tittat på klockan. 06.45. Hon är vaken.

“Armfelt, mitt i frukosten” svarade ett pigg röst.

“Hej. Hur är det på Salbyvägen?” David väntade inte på svar, utan gick rakt på sak.

“Har du läst dagens tidning? Artikeln om Katedralbyggarna?”

“Värst vad du låter upprörd, David. Vänta lite, jag ska bara hälla upp en kopp te.”

Det klirrade i bakgrunden. David trummade på sin kant otåligt med fingrarna mot bordet.

“Var var vi” sa Kerstin. “Jo. Katedralbyggarna. Jag började läsa, men uppriktigt sagt tyckte jag tonen var så fnoskig att jag bara orkade halva. Något jag bör veta?”

“Läs sista stycket och fundera på om jag fortfarande med trovärdighet kan åta mig uppdraget” svarade David.

Under några minuter hördes bara ett lätt brus och ljudet av prasslande papper i luren.

“Jaha. Jag förstår” sa Kerstin. Var hon bekymrad så framgick det definitivt inte av röstens alltjämt pigga klang. “Hör Rördrom-människan till den där gruppen som vill göra livet surt för dig?”

“I allra högsta grad” sa David sammanbitet.

“Trist. Verkligen” sa Kerstin. “Genom att hon på det här sättet kopplar ihop din person med Niels Jansen blir det förstås svårt att framstå som opartisk utredare.”  

“Det var så jag tänkte också” sa David uppgivet.

“Vad säger du om att föreslå Jansen att bakgrundsstoryn handlar om att du ska göra en mediastrategi för orkestern? Indirekt styrker ju skribenten din förmåga även om hon har synpunkter…” Ett sörplande läte hördes i luren. 

“Det kanske kan funka. Jag gissar dock att jag kommer stöta på lite svårigheter med att bli “du och syster” med musikerna efter den här artikeln. Oavsett vad vi kallar uppdraget.”

“Kanske det, David. Men gör ett försök, vetja. En Kulturman ska väl klara lite motstånd, tänker jag” sa Kerstin och började plötsligt fnissa, något som enligt Davids empiriska studier normalt bara inträffade en gång vartannat år. Då blir det till att vänta två år på nästa tillfälle då, tänkte David.

När Kerstin samlat sig, lovade hon att  omgående ringa och förvarna såväl Kammarfilharmonins HR-avdelning som Niels Jansen om behovet av ett nytt upplägg. David, å sin sida, tackade och la på. Han gick till badrummet och såg sig i spegeln. Hans ansikte hade definitivt får fler fåror och rynkor de senaste två-tre åren. Men fortfarande hade han en bit kvar innan han kunde göra anspråk på epitetet distingerad. Kanske kommer den dagen aldrig, tänkte han, som jag håller på. Sliten är dock ett begrepp jag kan bära med trovärdighet. Fast i limbo mellan sliten och disitngerad. Typiskt mig. Spegeln berättade med all önskvärd tydlighet att han skulle behöva raka sig innan han promenerade bort till Blasieholmen där Kammarfilharmonins lokaler var belägna. Kanske rentav stryka en skjorta. Framsidan skulle räcka. Om han hade kavajen över skjortan.