”Nämn en kvinna som komponerat en enda sats av en symfoni av Beethoven”.
Så kunde det skämtas bland de unga tonsättare jag lärde känna i 90-talets Europeiska (till övervägande delen manliga) tonsättarkretsar. Skämtet är förstås inte bara ett uttryck för rätt tondöv humor. Den är ett led i ett aktivt osynliggörande av kvinnors musik som pågått i århundraden och ännu pågår. Meningen är också talande för en del av osynliggörandets teknik. Vi får nämligen veta vad som är det kvalitativa måttet. Utan att varaLudwig van Beethoven kan du heller inte komponera som honom. Att sedan tusentals män efter Beethoven haft övermodet att tro att de ska kunna bidra till Den Stora Traditionen är beside the point. Självklart har denna kompakta mur av män (och deras kollektiva besatthet av såväl sina mästares som av sitt eget mästerskap) gett upphov till alternativa strategier för kvinnor som utrustats med musikalisk begåvning och skaparkraft och –lust. Historiskt har de ibland hittat alternativa kanaler, långt från de ståtliga konserthusen. Men ofta inte.
Så kompakt har det aktiva motståndet mot att ge kvinnor plats att man också aktivt skrivit om musikhistorien. En kvinnlig tonsättare med stor europeisk karriär kunde med några enkla penndrag omvandlas till en uppskattad pianolärarinna. Osynliggörandet har också gripit bredare omkring sig. Det har inte enbart handlat om kön. Det har handlat om hela skalan – klass, sexualitet, etnicitet, politik, relationer. Män har ibland ansetts skriva feminin musik, av skäl som har handlat om allt ifrån sexuell läggning till etnisk tillhörighet. Det myller av ganska banala föreställningar om vilka rekvisit som måste vara uppfyllda för att verklig storhet ska kunna erkännas, har fällt krokben för många lysande begåvningar.
Att tro att det skulle finnas någon form av objektiv och konstant version av det vi kallar ”kvalitet”, och att denna absoluta kvalitet skulle format vår kanon är inte bara naivt. Det är lite grand korkat också.
Men det är samtidigt, för att vara rättvis, rätt begripligt att generationer av musiker, programråd och konserthuschefer svalt bilden. För det har ju, tills för inte så länge sedan, varit den endabilden som presenterats. Och forskning tar tid och kan vara lite jobbigt, särskilt som det tycks finnas tydliga svar redan. Och det finns dessutom en rätt samstämmig kår av musiker och solister som alla lärt sig älska ungefär samma saker. Bättre då att fromt hoppas på att tiden och utvecklingen ska på något (förvisso svårbegripligt) sätt skapa en större diversitet i utbudet.
Skulle man kunna tro, alltså.
Som sagt. Många av oss har lärt oss älska det som anses utgöra kanon i den klassiska repertoaren. Men vi glömmer ofta bort att det är just det som skett. Vi har lärt oss. Och berättelserna, narrativet, om tonsättarna och deras musik har bidragit till att bära musiken vidare genom tiden. Men kvalitet är (snarare än en absolut mätbar nivå) en kollektiv och historisk överenskommelse som bygger på att tillräckligt många under en given historisk period ansett att just detta är värt att föra vidare till nästa generation av musiker. Och i en sådan process finns egentligen få ”organiska” eller naturliga urval. Här finns en back-drop av interna maktstrider, skolbildningar, musikvetenskapliga analyser av olika halt och dessutom motsatsen till osynliggörande: upphöjandet. Behovet av hjältar och titaner har också medverkat till att befästa vissa delar av de berättelser som alltjämt återberättas i våra konserthus.
Och ju mer vi spelar något, desto fler blir vi som lär känna verken. Och vi gillar ju att känna igen saker.
Ett, tu, tre har vi en verklighet där utrymmet krymper till förmån för det historien sagt oss är oundgängligt och ett måste. Men vad styrker bilden av det oundgänliga, egentligen? Vad är det egentligen som talar för att svaret på varje fråga vi kan ha om konsten, musiken, kärleken och livet måste vara ”Beethoven”? Eller ”Brahms”?
Ingenting, så klart. Det rör sig i själva verket om en självbekräftande rörelse inom vår egen bubbla.
När jag och Blåsarsymfonikerna för snart tio år sedan tillkännagav att vi skulle genomföra en säsong kallad ”Skippa helskägg” lät inte reaktionerna vänta på sig.
Företrädare för orkestrar (som inte var blåsorkestrar) menade då att vårt grepp, att spela 50/50 musik skriven av kvinnor respektive män, inte var möjligt i en ”riktig” symfoniorkester. Det kvalitativaurvalet var helt enkelt inte sådant att det skulle låta sig göras.
På de tio år som gått sedan Skippa helskägg har man trots allt kommit på att det finns ett gäng kvinnor som är tonsättare och som håller det så kallade måttet. Och mer än så. Vi vet ju i dag att det finns musik av kvinnor som skulle räcka till att fylla åtskilliga säsongsprogram – i flera orkestrar samtidigt, och det utan att det skulle behöva uppstå någon programkrock. Och då talar vi inte ens om den musik som skrivits för de mindre formaten och som skulle kunna orkestreras upp.
Så vad hindrar oss?
En tröskel ligger i kvalitetsbegreppet, som i dag kretsar mycket kring amorfa resonemang. En dirigent upplevs ofta på ett (läs flera) sätt av musikerna och på ett annat sätt av publiken. Dirigenten själv brukar ha en tredje uppfattning om hur det har gått. Borrar man i resonemang där det flaggas för ”konstnärliga skäl” finns det sällan något argument som bottnar i fakta, utan snarare handlar det om uppfattningar som långt från alltid delas av andra musiker eller tonsättare. Och när vi möter det nya aktiveras hela vårt områdes gungfly av värdeomdömen. Och då uppfattas traditionen som relativt sett fast mark. VDN-märkt, liksom.
Och ja, jag har själv åsikter om bra och dåligt hantverk, bra och dålig konst. Dock har jag med åren förstått att min utgångspunkt är summan av mina erfarenheter, och jag ser det centralt att utmana dessa mina subjektiva värdeomdömen.
Så länge vi läser vårt uppdrag som ett som handlar om att till största delen föra vidare berättelser, bevara en tradition och värna kärnrepertoaren, kommer nog det mesta till slut att uppfattas som ett hot. Det nya är ett hot. Kvinnorna är ett hot. Det oförstående omgivande samhället blir ett hot. Konsten blir också till slut ett hot, om man med konst också menar det subversiva och motvalls. Det som inte i varje ögonblick strävar efter att behaga. Det som kanske till och med förflyttar gränsen för vad vi tycker musik ska vara.
Problemet är faktiskt alltså större än jämställdhetsperspektivet. Det handlar om vår sammantagna förmåga att hålla liv i det som (på riktigt) skulle kunna kallas konstnärlig frihet. Vår förmåga att problematisera och utmana. Något som faktiskt är möjligt i skyddet av en stark offentlig finansiering med de nationella kulturpolitiska målen i fonden.
Mästerverksfixeringen är skadlig för konstformen. Den har en tendens att äta upp intellektuell och emotionell rörelseenergi och ersätta dem med ett beskådande som alltid filtreras genom historien och historierna om sagda mästerverk. Och för att detta ska vara en hållbar inställning, förutsätter det att vi tror på att framtidens publik alltjämt kommer att ha denna förförståelse, och vara villig att upprätthålla beskådandet. Och att framtidens musiker och tonsättare fortsatt kommer vilja vara med och leka på de villkoren. De fasader bakom vilka det än i dag sitter män (och kvinnor) och muttrar om hur tråkigt det är att det är så få kvinnor som ”kliver fram”, har skrivit mästerverk, eller kan skriva så ”det klingar” kanske inte egentligen uppfattas som särskilt konstnärligt intressanta av den yngre generationen. Kanske är den magnetiska kraft som den positionen utgör på det växande musiksläktet en smula övervärderad. Som ung musikskapare, kvinna eller man, kanske det inte känns så angeläget i längden att försöka slå sig in i en musikvärld som ändå trivs bäst med att prata om sig själv.
Förvisso tar förändring tid. Det arbete vi gjort i HSO de senaste dryga tre åren har handlat om att gradvis öka skärpedjupet i våra berättelser. Gå i närkamp med våra invanda föreställningar. Men också att försöka sätta oss i samband med världen utanför vårt vackra funkishus. Vi har nått en liten bit på vägen, men är långt ifrån framme. Och poängen är nog att det inte finns någon slutpunkt, men att det likafullt måste finnas en rörelse. Och liv.