Månad: juli 2018

Nu följer en serie inlägg där jag presenterar personerna i spänningsromanen Ond Musik, som alltså kommer ut till bokmässan.  Nå. Vi börjar presentationen. Först ut är en av huvudpersonerna, vars entré äger rum i en scen som utspelar sig på Södermalm i Stockholm:

Decembermörkret lystes upp av snötäckta gatlyktor vars ljuskäglor bröts upp i ett muntert växlande sken av den ymnigt fallande snön. Det var en sådan där vintervy som fick även de mest hårdföra att smälta och inom sig höra bjällerklang, känna doften av glögg och pepparkakor och med tårar i ögonen fatta beslut om att skänka pengar till en eller annan barnby. Det var ju ändå snart jul. Glädjens och fridens högtid. Inte ens de förbipasserande bilister som i vanliga fall skulle svurit över det låga tempo med vilket den offentligt finansierade snöröjningen arbetade, kunde stå emot den flodvåg av svenskt vintermys som Stockholm nu badade i. Den äldre damen i gatlyktornas sken utanför Sofia skola kompletterade, i all sin ensamhet, bilden på ett förtjusande sätt och fick flera förbipasserande att le. Var annars än på det frisinnade Södermalm kunde man få se en krutgumma med en afrikansk trumma under armen så sent en decemberkväll?

”Krutgumman” i fråga hette Kerstin Armfelt och var långt ifrån på myshumör. Hon var mest förbannad och blängde surt mot en av ingångarna till Vitabergsparken med dess rödmålade träplank. Julkortsvyn med de intilliggande pittoreska trähusen tycktes ge henne än mer anledning till irritation. Jättepitto, tänkte Kerstin och fnös.

Kerstin är en nyligen pensionerad chef för Riksmordkommissionen. I scenen har hon just lämnat en Djembetrumkurs i vredesmod över det hon uppfattade vara en allomfattande fnoskighet bland de primärt kvinnliga och jämnåriga kursdeltagarna. Att Kerstin alls inhandlat en Djembetrumma, menar hon i sig vara ett tecken på det allmänna mänskliga, fysiska och sociala förfall hon befinner sig i.

Att vid sextiosju års ålder tvingas i pension trots fullständiga kognitiva förmågor, därtill en icke föraktlig erfarenhet och ojämförlig kapacitet att faktisk sätta fast mördare, har skickat Kerstin ner i ett svart hål. Det kanske hade kunnat gå bättre för Kerstins mentala tillstånd om hon inte blivit portad från karatedojon i Tumba, hennes andra hem i decennier. Under ett kumite (fighting)-pass tappar hon fattningen och sparkar av nyckelbenet på en intet ont anande brunbältare från norra Botkyrka. I tumultet som följer går Kerstins knä sönder. Hon kan således inte träna. Frustrationen stiger. En dag ringer den likaledes pensionerade kriminalpsykologen Barbro upp henne och föreslår en kurs i Djembetrumma. Det tar Barbro ett antal övertalningsförsök innan Kerstins allmänna ångest gör att även en djembetrumkurs framstår som ett ljus i mörkret. Av ett snabbt övergående slag, som det alltså visar sig. Föga anar Kerstin att hon snart ska bli uppringd av Anna Flanke, politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet. På tunnelbanan ut till hemmet i Bandhagen kommer Kerstins tillvaro få en ny energi och riktning.

Anna Flanke får ni helt kort möta i nästa inlägg!

/F

Ond Musik. Så heter den roman jag skrivit och som inom kort kommer ut på Visto Förlag. En av de frågor som skulle kunna  inställa sig lyder: varför i hela friden skriver en konserthuschef/tonsättare en roman? En följdfråga skulle kunna lyda: Om han ändå skriver en roman varför i hela helvetet skriver han en med titeln ”Ond Musik” (eftersom det tycks kontraproduktivt för en person som förutsätts bejaka alla former av musikyttringar)?

Med lite tur kan de kommande blogginlägen besvara dessa frågor. Frågor som ännu inte ställts, varför man skulle kunna gissa att det inte är jättebråttom med att ge svar. Men det bor en liten irriterande folkbildare i mig. Därför vill jag gärna glänta på dörren till några av de (mestadels) metaforiska rum jag vistats i under skrivandet.

”Ond Musik” är en sorts spänningsroman. Men boken kanske lättare fogar in sig i det mer ålderdomliga begreppet ”skröna”. De som känner mig vet att jag (tid till annan) gett mig in i olika debatter om musiklivet. Om möjlig utveckling. Om det intellektuella läget i vår bransch, och hur detsamma skulle kunna sägas utgöra ett hot mot vår egen existens.

Vi är våra egna värsta fiender, har jag påstått, på längden och tvären.

För att summera, går mina iakttagelser ut på att det i vår bransch finns en frånvaro av reflektion till förmån för en strävan att uppgå i det musikkommersiella världsallt som faktiskt också konserthusen och den klassiska musikvärlden är en del av. Och konserthusen excellerar i att beskriva hur fantastiskt ALLT de producerar är.

Samtidigt, inte långt därifrån, finns en överväldigande majoritet människor som menar att Bryan Adams och hans gelikar ger mer. Och är mer värda, enligt en måttstock som vi förstås ändå inte tycker är relevant för det vi gör.

Betyder det då att populärmusiken har knäckt den nöt som den klassiska musiken ännu inte förmått knäcka? Att vi i vår bransch alltjämt famlar efter att hitta uttrycksmedel som ”fungerar” för en bredare publik?

Ja och nej.

För egen del har jag närmast paniskt arbetat för att etablera ett narrativ i alla de sammanhang jag verkat i som chef för olika musikverksamheter. Att skapa en berättelse har varit (och är) lika viktigt som att musiken spelas i ett för ändamålet bra rum med en dramaturgi som motiverar de skattekronor som läggs på vår verksamhet. Med det sista menar jag att om vi inte lyckas skapa en identitet, en avsändare, med våra program så kommer dessa alltid riskera att uppfattas som (en möjligen förhöjd och definitivt) dyrare variant på spotify-spellistor.

Kanske är det helt okej.

Mina farhågor om konstmusikens framtid kanske är helt knasiga.

”Ond Musik” rör sig primärt i ett svenskt musiklandskap, med utstickare till St. Petersburg och London. Men de geografiska begränsningarna är av mindre intresse. Därför att bristen på varierande vardagsmanus, varierande sätt att tänka om den klassiska musikens existens och potential är lika oroväckande (för mig) oavsett om du går på en konsert i Mumbai eller i Stockholm. Och särskilt om du sedan läser recensionerna. Bilden av att det skulle existera ett facit är något många bekänner sig till, på ett dubbelt vis. Ett förlösande facit. Som visar hur fel alla som inte förstår den klassiska musiken har. Om de bara lyssnade …

Nå. ”Ond Musik” konstaterar att det rör sig om en mer vittfamnande kontrapunkt (så klart).

Här blandas politik och musik, människor och deras tillkortakommanden. Tron på musikens mystiska krafter krockar med mer rationellt lagda speglingar.

Om du känner att du skulle vilja läsa och kasta dig in i ett samtal kring dessa frågor är du välkommen att inboxa (o, märkliga verb) mig.

I nästa inlägg går jag vidare.

Persongalleriet, och dess eventuella koppling till nu levande personer, behöver presenteras.