”Departementsrådet [xxx] var moderator och framhöll inledningsvis att hearingen inte var att betrakta som ett förspel till en nedläggning av Rikskonserter. Frågan om Rikskonserters existens låg trots detta inbäddad i många av eftermiddagens inlägg som bland annat handlade om Rikskonserters anpassning till dagens musikliv, gammaldags centralism kontra modernt nätverkande och fasta eller fria resurser.”
Året var 2005. I augusti, noga räknat. Musiklivet hade under en längre tid (och i olika konstellationer) inbjudits till departementet för mer eller mindre informella samtal kring Rikskonserter och dess verksamhet och – specifikt- dess ändamålsenlighet. Självklart var det en föråkare till nedläggningen. Men processen landade först flera år senare, efter ett majoritetsskifte och efter långdragna samtal och förhandlingar med musiklivet. För att göra en lång historia kort, lades Rikskonserter ned (med en förlust av närmare 300 internationella musikakter/år i bl.a. Stockholms län som följd) och ett nytt Statligt Musikverk såg dagens ljus. Rikskonserters producerande uppdrag försvann från den statliga nivån – ett ideologiskt schackdrag, som (rätt eller fel) handlade om att frånta staten möjligheten att vara med och konkret formulera innehåll på musikområdet, något som dock alltjämt sker på teaterområdet (Riksteatern) och länge fortsatte på utställningsområdet (Riksutställningar). Huruvida schackdraget på musikområdet lät sig göras för att dåvarande Rikskonserterchefen inte inbegreps i utredningsarbetet till skillnad från dåvarande Riksteaterchefen ska jag låta vara osagt.
Hearingen 2005 var i många stycken tydlig. Musiklivet (det s.k. ”fria”), i den mån det var representerat där på Rosenbad, ville ha produktionsstöd och lösa pengar. Hjälp att komma ut med sin musik. Möjlighet att bygga en långsiktig verksamhet likt de fria teatergrupperna. Man menade att varken länsmusik eller Rikskonserter kunde svara mot de behov som fanns. Ett skäl till det jämnt fördelade missnöjet var förstås att man från statlig nivå försökte fördela gracerna mellan de olika påtryckargrupperna. Tonsättarna och nutida-musik-falangen. Folk- och världsmusiken. Jazzen. Kort sagt skulle alla de då kulturpolitiskt prioriterade grupperna få varsin del av kakan. Abrakadabra så hade ett system skapats där alla var ungefär lika missnöjda.
Man byggde alltså sedermera ihop en reform som kallades Statens Musikverk – en gammal myndighet med nytt namn och delvis nya uppdrag. I samspel med andra myndigheter och aktörer på området – t ex Statens Kulturråd, konsertarrangörer och länsmusik – skulle det fria musiklivet gå en ljusare framtid till mötes under parollen ”Musiklivet kan själv”. Och ja. i teorin är allt egentligen riggat för att allt som är bra för det fria musiklivet ska kunna hända. Alltså ett system där musiken och dess fria utövare kan få växa efter förtjänst. Förordningarna finns på plats i en form som medger rörelsefrihet för dess uttolkare. Pengarna finns i stort sett, även om teatersidan alltjämt har ett försprång som rimmar illa med mängden publik som det fria musiklivet uppbådar.
Så besöker jag Rikstinget för Västerländsk konstmusik i Berwaldhallen. Jag hör den briljante Jörgen Pettersson ge uttryck för samma frustration som fanns i rummet under hearingen på Rosenbad 2005. Självklart funderar jag på vad som kan ha gått fel. Strängt taget finns ju nämligen verktygen. Att göra överenskommelser över flera år (under förutsättning att erforderliga budgetbeslut fattas etc) är redan en möjlighet på många nivåer i vårt land trots budgetlagstiftningen. Musikerna och tonsättarnas arbete är alltjämt kreativt och kvalitativt intressant. Så varför missnöjet?
Jag får en känsla av att det hela springer ur samma källa som förr. Tårtbitssystemet. Ett system som bygger på en form av konstnärligt gisslantagande. Arbetsgrupperna på Kulturrådet och, i Musikverkets fall, det konstnärliga rådet rekryteras ur en rimligt representativ bas av svenskt musikliv. Här företräds olika genrer och ståndpunkter. Men i allt väsentligt konserveras här den tidigare konstaterade inlåsningseffekt som uppstod inom Rikskonserter. Samtidigt tycks ledningarna på de olika myndigheterna inte avkrävas några särskilt skarpa strategier. Alla är således alltjämt lika missnöjda.
Kanske är det så att det behövs något nytt.
T ex:
- Skarpare val och strategiska beslut från myndigheternas sida.
- En vassare analys från musikernas och tonsättarnas representation i samtalen med myndigheterna.