[Introducerar här Stefan Solyom som tillfällig men välkommen medförfattare i bloggen! /Fredrik]
Musikalisk Darwinism
Erik Wallrup beskriver i en artikel i SVD (19/4 2017) en tilltagande tystnad runt konstmusiken. Artikeln är delvis ett eko av förra årets debatt om konstmusiken, den debatt som omgav ett Riksting för Västerländsk konstmusik. Artikeln pekar på några intressanta fenomen, utan att för den skull presentera en lösning. Vi deltog i förra årets debatt som initierades på känt manér. Det handlade åter om vad vi skulle kunna göra för att motverka de förändringar som nu äger rum. Som svar på detta pekade vi på en annan möjlig hållning, nämligen ”vad kan vi göra för att möta de utmaningar som uppstår genom förändringarna?”
Var står vi nu?
Det tycks som om konstmusikområdet alltjämt anser att förflyttningen bör göras av de andra – publiken, politikerna, skolan och media.
”Den klassiska musiken är döende” är en klagovisa som är nästan lika gammal som den klassiska musiken själv. Dess påstådda mördare har inkluderat den Franska revolutionen (genom sina sociala reformer), Beethoven (genom att vara för avant-garde), skivindustrins framväxt (för att den skulle medföra själlös perfektionism), jazzen (för att den skulle vara ond), den atonala musiken (för att den skulle vara för esoterisk), Rock’n’roll (för att den skulle vara ännu ondare än jazzen), uppfinnandet av CD-skivan (för att den skulle förstöra en massa fina inspelningar), Sovjetunionens kollaps (för att något som var värt att kämpa emot försvann), Beethoven igen (för att inte vara tillräckligt mycket avant-garde). Eftersom den klassiska musiken fortsätter leva oavsett alla dessa potentiella mördare, är det inte utan att man misstänker att det finns ett mönster här. Kanske skulle man kunna kalla det en alarmistisk ådra som löper genom konstmusikens historia.
Självklart finns det utmaningar. Eftersom den klassiska musiken produceras och konsumeras av levande och dynamiska människor, måste den, som allt annat, existera i ständigt föränderliga sammanhang: människor föds, människor dör och människor är dessvärre benägna att ofta ändra uppfattningar. Som ett resultat av detta är behoven hos såväl den faktiska som hos den framtida publiken – delvis omärkligt – ständigt stadd i förvandling.
Överlevnad är beroende av vår förmåga till anpassning – och då i den dynamiska betydelsen av ordet. Förlorar vi den insikten, riskerar vi att gräva ned oss själva i onödiga skyttegravar, utkämpande poänglösa slag emot enkla och grundläggande utgångspunkter för själva livet. Man bör komma ihåg, att även om teknologins utveckling, sociala förändringar och andra underhållningsformer verkligen utmanat konstmusiken, så har förändringarna också resulterat i en rikare, mer diversifierad och mångsidig klassisk musikindustri än vad som var fallet under det Habsburgska 1780-talet eller de aristokratiska salongernas 1840-tal.
Det finns en grundläggande skillnad mellan att vilja bevara den klassiska musikindustrin och att vilja bevara en särskild bild av densamma. Det senare är omöjligt eftersom själva essensen av det man skulle kunna kalla för estetiskt värde (eller mening) är något i grunden subjektivt och byggs primärt av individuella erfarenheter. Att försöka överföra sitt eget värdesystem på någon annan undergräver just det som gör den estetiska upplevelsen mödan värd.
I vårt inlägg i debatten förkastade vi tanken på att konstmusiken måste ”räddas”, helt enkelt därför att konstmusiken inte kan eller bör undantas de förändringar som med självklarhet påverkar resten av världen. Erik Wallrup menade då att vår ståndpunkt utgjorde ett hot mot institutionerna – eller snarare mot Helsingborgs konserthus specifikt (SVD 21/6 2016). Vi menar dock att det tvärtom är just genom att omfamna en anda av pluralistisk tolerans som man kan finna en väg för konstformens överlevnad. Då hållningen medger oändliga möjligheter, tycks det faktiskt vara den enda vägen som medger verklig anpassning (återigen i ordets dynamiska bemärkelse) till omvärldens obevekliga föränderlighet. Lite av en Berget/Mohammed-situation.
Det är i den andan vi nu börjat vårt arbete med Helsingborgs Symfoniorkester och Konserthus, med en uttalad intention att bredda mängden röster på och runt podiet. I arbetet ingår att se till att kanon blir till en väsentligt mer mångstämmig och motsägelsefull berättelse än i dag. Vi menar också att positionerna i rummet – gränsen mellan podium och publik – också måste omprövas.
Vi välkomnar därför helhjärtat allt engagemang, alla samtal, förslag och avvikande åsikter. Vi tror att ett öppet, ärlig och mångdimensionellt samtal är det bästa sättet att frodas i en föränderlig omvärld, och för att möta utmaningarna i den. Vi har nu påbörjat en resa bort från det traditionella sättet att föra fram en av Gud (?) given kanon och till en punkt där nya berättelser kan formas tillsammans med publiken. Under vägen vill vi också diskutera – och omförhandla – en del av de mindre substantiella aspekterna av den klassiska musikindustrin: de rituella, vanemässiga aspekter som inte sällan utgör trösklar för en framtida publik. Vi hoppas innerligt att vägen framåt kommer lysas upp av de diskussioner som nu – förhoppningsvis – följer.
Stefan Solyom Fredrik Österling
