DR Underholdningsorkestret läggs ned med tre månaders varsel. Det är inte utan att jag hör återklanger av de turbulenta veckorna runt Blåsarsymfonikerna, orkestern som hösten 2012 plötsligt och akut stod under konkurshot. Då var utmaningarna förvisso stora, men i jämförelse små.
Mot oss stod en illa informerad politisk nämnd. Bakom oss fanns ett massivt stöd från ett musikliv och en allmänhet med vilka orkestern byggt starka band. Då argumenten började kännas i de politiska glaskäkarna och sammanhanget hotade att bli en politisk pinsamhet av unika dimensioner backade man: Blåsarsymfonikerna finns ännu kvar. De ansvariga politikerna kan fortsätta le empatiskt från valaffischerna.
Den situationen kommer med all sannolikhet inte uppstå för DR Underholdningsorkestret, är jag rädd. Här är det nämligen själva styrelsen som håller i bilan.
Det finns också en annan koppling mellan DR Underholdningsorkestret och Blåsarsymfonikernas dåvarande position. DR Underholdningsorkestret är en orkester som har en unikt bred repertoar. Man spelar allt från populärmusik till nutida konstmusik. Sist jag hörde dem live var då Dansk Komponistforening firade jubileum i ovanliga och tilltalande konsertformer. Orkestern har prisats för sina tolkningar av Mozart med ungerske Ádám Fischer på pulten.De senaste åren, med den dynamiske och intelligente Klaus Ib Jørgensen som chef, har orkesterns position som flexibel förnyare förtydligats och konsoliderats i den nordiska och europeiska kontexten. Blåsarsymfonikerna hade å sin sida en utpräglat flexibel och framsynt programpolitik – först i världen med en helt jämställd säsong. Samarbeten över genregränserna var en utgångspunkt även för Blåsarsymfonikerna. För våra finansiärer fanns också – precis som i DR:s dall – andra, större orkester- och kulturverksamheter att finansiera och ansvara för.
I Danmark har röster höjts till stöd för orkestern; några har pekat på det märkliga att man lägger ned den orkester som i störst utsträckning varit en ”modern” orkester, såtillvida att den är flexibel och nydanande, för att istället bevara den orkester som till synes håller sig kvar i de gamla traditionella fårorna. Jag hade själv sådana tankar under tiden som det blåste runt blåsarna. Varför, undrade jag, gjorde inte politiken en koppling mellan de kulturpolitiska mål som man uppställt och den faktiska leveransen? Varför inte satsa på det som siktar framåt?
Men så fungerar det mycket sällan. Och i DR Underholdningsorkestrets fall handlar det om att koncernen tappar 75 miljoner danska kronor i budgeten, bl.a. för att politiken vill subventionera offentliga institutioners licenser. Detta har reglerats i ett nytt fyraårigt avtal mellan det danska kulturdepartementet och DR. I gengäld får de 9 miljoner extra om året, så sammantaget blir det ändå en stor börda som läggs till den redan ansträngda DR-ekonomin.
Styrelsens ordförande, den starke och beryktade Michael Christiansen (för övrigt även ledamot i den svenska Kungliga Operans styrelse), tycks stå hårdhänt fast vid vad han verkar anse vara ett såväl strategiskt, ekonomiskt, affärsmässigt och kvalitativt förankrat beslut. Christiansen, som varit en del av den högsta maktsfären på musik- och kulturområdet i Danmark i decennier, är förmodligen rustad till tänderna inför den debatt som nu vecklar ut sig. Det tidigare avtal man haft med kulturdepartementet, och som egentligen ännu gäller, slår fast att DR Underholdningsorkestret skall vara en del av utbudet. Christiansen slår ifrån sig detta och menar med visst fog att det blir en knepig sits om politikerna ska in och bestämma på vilket sätt besparingarna ska göras. Christiansen var inblandad i de förarbeten som gjordes kring behoven av framtida konsertsalar och operahus i Köpenhamn. Hans rekommendation då var att om man skulle bygga nytt, så borde man av publika och logistiska skäl försöka samla det på ett ställe: ny sal för DR, operahus, ja, allt. I vart fall skulle man inte bygga något operahus på den holme där operahuset nu ändå ligger…
Av politiska och ekonomiska skäl (man fick operahuset i ”gåva”) placerades de nya husen åtskilda och nya utmaningar skapades i Köpenhamn. Resultatet blev ett antal nya musik- och scenkonsthus som skakas av relativt låga beläggningstal. Antalet scenkonst- och musikstolar i Köpenhamn ökade dramatiskt, utan att publiken för den skull förökade sig i samma grad.
Christiansen har också då och då uttalat sig om behovet av att värna den specifikt ”danska klangen” i t ex Det Kongelige Kapel – ett för svenska öron knepigt uttalande…Det är denne man – som tycks härbärgera en mix av politisk pragmatism och akut konservatism – som leder DRs styrelse. Det borgar för ett hårdnackat motstånd mot övergående opinionsvindar. Men frågan man ställer sig är hur detta politiska djur inte kunnat se nedskärningarna komma? Man kan tänka sig ett stort antal scenarion där det hade funnits möjlighet för styrelsen att möta utmaningarna och själva ta initiativ till en översyn och en klarsynt och öppen debatt kring de roller som DRs ensembler fyller, har fyllt och skulle kunna fylla i framtiden. Detta skott mot orkestern är också ett skott mot den intellektuella heder som bjuder att man tänker efter. Vilka kan konsekvenserna bli?
Jag har tidigare – i såväl Orkesterutredningen som en rad andra artiklar och rapporter – pekat på det som tycks vara en av naturlagarna runt orkesterverksamheternas vara eller inte vara: nedläggningar – eller hot därom – drabbar först och oftast de små eller medelstora orkestrarna. De som på olika sätt inte uppfattas som lika ”läckra” som de stora symfoniorkestrarna. De som arbetar aktivt och framsynt med repertoar. De stora orkestrarna har en annan typ av magnetism som drar till sig politikens och näringslivets speglingsbehov. Det är väsentligt mer bekräftande än en liten orkester som ibland till och med sticker ut hakan.
Jag menar inte att man hellre ska lägga ned den stora orkestern i DR:s bestånd. Jag tycker inte man ska lägga ned orkestrar alls, med mindre än att man kan visa att det skulle gynna musiklivet – det är inte uteslutet att det finns omständigheter där det för dynamikens skull kan vara nödvändigt att omstrukturera i gruppen av orkestrar.
Nej, jag menar snarare är att det som nu sker i DR är en del av en större mekanism. En intellektuellt sett mycket trög mekanism. En värld där köksekonomiska och konservativa överväganden får starkare resonans än den levande kontext och potential en orkester av detta slag kan utgöra. En styrelseordförande som Christiansen kan också – i denna nya värld – uppfattas som en förebild i managementkollegiet i norden. Samtalet kring behovet av symfoniorkestrar är igång. Och det är lätt att läsa det underliggande hotet också mot de kvarvarande ensemblerna. De skäl man anför för den inslagna vägen kan också komma att användas mot dem i framtiden. Men det hela börjar inte med nedskärningen på 75 miljoner. För två år sedan kritiserade den dåvarande danske kulturministern de båda orkestrarna i DR för att spela alltför likartad repertoar. En ny repertoarchef tillsattes. Och Michael Christiansen sade: ”Jeg kan kun konstatere, at da kulturministeren i foråret kom med den udmelding, viste det sig hurtigt, at der ikke er et politisk flertal for at nedlægge nogle af de orkester.” Men droppen urholkar stenen. Man får förmoda att Christiansen nu gör en annan bedömning.
I Danmark fanns orkestern inskriven i motsvarigheten till vårt sändningstillstånd, vilket borde ha kunnat innebära någon form av skydd. I Sverige finns inte en rad skriven om att SR skall hålla sig med Radioorkestern eller radiokören. Skulle ett sparbeting läggas på SR finns inget som formellt hindrar att man med ett pennstreck raderar ut dessa nationalklenoder. Det känns förstås avlägset. Men med det som nu sker i Danmark som fond skapas nya nordiska prejudikat och ledarförebilder. Kanske dags att orkestrarna börjar fundera mer aktivt på hur man ska möta framtiden? Om en orkester som Underholdningsorkestret kan uppfattas som mindre angelägen av sin huvudman, så finns det definitivt skäl för många orkestrar att börja fila på både sin självbild och sina överlevnadsstrategier.
