Månad: augusti 2014

I den klassiska musikvärlden talar man sällan politik. Politiken är liksom inte välkommen; musiken och konserthusen tycks vara till för meditation, själsligt välbefinnande och hyllande av det sköna. Och ja, musiken kan ibland – i all sin abstraktion och sitt fokus på formmässig balans och skönhet – verka fjärran från larmandet på gator och torg, långt borta från förenklande budskap och manipulativa och konspiratoriska manövrar. Samtidigt finns det få konstformer som så skickligt (och på ett undermedvetet plan) kan sälja in budskap som just musiken. Musiken har, i kontrast till den politiskt rentvättade hållningen hos dagens konserthus, alltid använts för att bekräfta, diskutera och rentav ifrågasätta makten och rådande politiska ordningar. Det medvetet yxiga användandet av hornkvinter som en klingande satir över debila och maktfullkomliga adelsmän hos Mozart är bara ett av många – förvisso subtila – exempel.

Sedan Hanslicks (kritiker som på 1800-talet gjorde sig ett namn som den ”absoluta” musikens profet) tider har en rörelse mot att avköna, avpolitisera och rentvätta musiken pågått: en rörelse som förvaltats och utvecklats i de ekonomiska system som utgör artisthanteringen i dagens globala konsertverksamhet. Politik är tabu. Prata gärna fred i generella och alltomslutande humanistiska termer. Men om du inte vill riskera din karriär, bör du vara politiskt obefläckad. Kulturarvet hanteras i dag utanför sin kontext och i polerad och användarvänlig form. Det potentiellt farliga har transformerats till en andlig form av KBT. Motståndslöst kan vi glida in och lyssna, uppleva, gråta, le, för att sedan gå hem renade, förvissade om att vi njutit en stund i mästarnas sällskap – de oomtvistligt välmenande och inte så sällan oförtjänt lidande mästarna. Vid sidan om momentant uppflammande debatter om Wagners relation till nazismen (som alltid kvävs av slutsatsen att musiken är fantastisk), får musiklivet fortsätta odla självbilden av en politiskt neutral zon.

Men bilden kompliceras av vad som kan verka som plötsliga avvikelser från normen. Som t ex när Valeri Gergiev använder sin plattform som konstnär för att ge eldunderstöd åt Putin och de totalitära handgrepp han uppvisar. Tysta protester utanför Berwaldhallen följs upp av SR:s kulturnytt. Man konstaterar att Esa-Pekka Salonen tar avstånd från åsikterna, men samtidigt vill inte Berwaldhallen vara först i världen med att inte välkomna Gergiev.

För så fungerar det i dag.

Den förment avpolitiserade globala konserthusmiljön har också blivit grogrund för en devot mästar- och hjältedyrkan, där musikaliskt mästerskap tycks kunna ge licens åt vilka stollerier som helst. Offentliga medel ställs till förfogande för att underhålla narcissistiska självbilder: utanför konserthus står limousiner beredda för att hämta maestro från hotellrummet, om maestro skulle ha lust att komma till repetitionen… Den högt betalde Maestro öppnar partituret till det nyskrivna verket först på genrepet och leder sedan ett skakigt uruppförande till dopet, för arrogansen är total och självbilden är hård som marmorn i Beethovenbysterna.

Min poäng är att jag tror att konserthusens tysta acceptans av allt ifrån totalitära världsbilder till musikalisk vardagspennalism undergräver musikens plats i det moderna samhället. Det undergräver också konserthusens trovärdighet som avsändare av konstnärligt innehåll. Medvetenheten om att musik är skapad av människor för människor (inte av gudar för deras avbild) skulle kanske kunna medföra en mer intellektuellt hedersam hållning på sikt.

Musik är liv. Musik är skriven av människor av kött och blod. Musiken har en lika självklar plats i de historiska samhällssystemen, omvandlingarna och revolutionerna som litteraturen, bildkonsten och teatern. Desto viktigare – i våra tider – att också konserthusen vecklar ut sig från sitt finspunna nät av globala ready-mades och blir till arenor för ett levande samtal om denna i högsta grad levande konstform vi kallar musik.

Lars Strannegård, rektor för Handels tillika styrelseledamot i Kulturrådets styrelse, varnar för konsekvenserna av att politiker rör sig med en ofta instrumentell syn på kultur. Och många är vi som tröttnat på det eviga ifrågasättandet av  existensberättigande och på frågan ”men vad är det bra för?”.

Kan inte kulturen bara få existera i sin egen rätt?

I politikens natur ligger dock att man går till val just på instrumentella perspektiv. Satsningar på det ena bör leda till – eller vara ett instrument för – det andra. Kulturens instrumentalisering är således en naturlig följd av att kulturen ingår i ett politikområde. Att bevisa nyttan med något är liksom en ryggmärgsreflex för det politiska djuret, och en del av definitionen av vad politik handlar om.

Desto mer förvånande är det att (så här i valtider) få politiker snappat upp de senaste decenniernas många forskningsrön och kliniska tester, och gjort politik på musik. Mängden forskning (svensk såväl som internationell) om musikens goda verkningar för hälsa, språkutveckling, intelligens, problemlösning och välbefinnande är utan jämförelse: ingen annan konstform tycks som musiken ha kapacitet att vara verksam för hela människans utveckling. Här har vi ett konstområde som, intelligent använt, skulle kunna bidra till såväl konfliktlösning som inlärningskurvan i den svenska skolan. Genom ett strategiskt arbete med att knyta professionella krafter till forskning och skola kunde en ny skola skapas – baserad på en musisk lyhördhet för tonfall, tempo, individualitet och samspel.

Men just den aspekten kanske är för komplex, och frigör musiken från sitt traditionella vilthägn. Men med en gränslös förståelse av vad musiken är och kan vara för människan kan den uppmärksamme ana att musiken har potential att vara en pulsåder rakt genom snart sagt alla politikområden. Tänk den skolminister som skulle förespråka minimum åtta timmars musik i veckan för att komma tillrätta med PISA-resultaten…

Nä – de instrumentella perspektiv som oftast används handlar om mätbara ekonomiska och publika mål. Och här blir riskerna uppenbara för kvalitativa ras på flera nivåer.

Ett annat politiskt perspektiv på musiken är de senaste årens olika reformer, och på vilket sätt de påverkat möjligheten till utveckling av musiklivet.

Under 2014 har vi återigen haft en debatt kring en orkester som hotats av nedläggning. Genom att reducera orkestern i fråga, Marinens Musikkår, till en ekonomisk fråga hade man så när lyckats. Efter massiv kritik aviserades att en utredning ska tillsättas. Orkestern är momentant räddad. Jag har sett samma mekanismer förr.

Musikverket, som skapades bl.a. i kölvattnet av nedläggningen av Svenska Rikskonserter har kritiserats av bl.a. Kungliga Musikaliska Akademien. En del av den samlade kritiken gick ut på avsaknad av strategiska ingångar: på vilket sätt förhåller sig musikverket till de verkliga behoven i musiklivet? Blev det fler konserter? Förhåller sig staten, genom musikverket, smartare och mer komplementärt stödjande nu än på Rikskonserters tid?

Nja.

Sverige och den svenska staten saknar en strategisk hållning ifråga om musiken och dess betydelse som konstform – men saknar också en hållning till den enorma instrumentella kapacitet musiken utgör. Det litteratur- och teatercentrerade svenska kulturlivet har lobbat fram nationella lässatsningar, bibliotekslag och andra skyddsmekanismer.

För musiklivet har en myndighet inrättats vars kraft och kapacitet är marginell i jämförelse. Istället har nya möjligheter för erosion av den musikaliska jordmånen skapats.

I det nya kulturpolitiska landskapet är orkestrarnas existens en öppen fråga som helt ligger i ett opinionsskakigt knä bestående av regionala politikers förståelse och kärlek. Det fria musiklivet får sätta sitt hopp till att frånvaron av analys hos Musikverket ändå kan ge en liten slant för projektarbete. Statens armslängd har ökat.

Musiklivets infrastruktur är alltså lång ifrån färdigbyggd.

Inom allt samhällsbygge krävs både underhåll och utveckling.

I stockholmsregionen väntar t.ex. musiklivet med spänning på om det (under den kommande mandatperioden) kommer tas några framåtsyftande grepp för inte minst det fria musiklivets möjligheter att formulera sin konst. I jämförelse med resten av landet är Stockholm kraftigt underfinansierat, samtidigt som såväl mängden musiker som antalet människor i regionen borde vara skäl nog för en kraftfull satsning.

Det finns att göra. Jag (med många flera)  är villiga att satsa tid och kraft på att hjälpa politiken med sin relation till musikens potential. För medborgarnas och musikens skull. Men vilket parti är berett att arbeta metodiskt, långsiktigt, områdesövergripande och smart med denna fråga?

Berätta, så kommer vi.