En kort iakttagelse
Två saker har kommit upp under Almedalsveckan (som jag tillbringar på säkert avstånd från de immiga roséglasen), som rör sådant jag engagerat mig i tidigare:
I en analys av de politiska partiernas syn på musiklivet, publicerad i Symfoni (Sveriges Yrkesmusikerförbunds tidning) i maj, antydde jag en problematik med den nya reformen. Den av så många omfamnade omfördelningen av makt har en inbyggd bromsverkan då inte staten egentligen preciserat sin roll. Politiker från regionerna får tala med tjänstemän på Kulturrådet. En ordning som jag menade skapar problem och riskerar att skapa en sorts ”tryckkokareffekt”. I en debatt i Almedalen bubblade detta missnöje upp till ytan. Kulturnytt rapporterar om detta under rubriken ”Kulturpolitiker känner sig övergivna”.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5904808
Under en annan debatt i Almedalen (arrangerad av Musikalliansen) för fyra år sedan påpekade jag att man riskerade att tappa en del i de kulturpolitiska intentionerna genom sättet på vilket man skapade Musikverket. Jag sa att förmodligen kommer man om några år säga att det skulle vara bra med en nationell samordning av turnéer inom den del av musiklivet som rör sig utanför det man brukar kalla musikindustrin. Kanske skulle denna organisation kunna kallas för…Rikskonserter. I dag fick Kulturministern svar på frågan om det inte behövs just en sådan struktur. De som klagat är MAIS, musikarrangörer i samverkan. Med all rätt. Framförallt minskningen av internationell musikalisk input har minskat radikalt till följd av Rikskonserters nedläggning. I hela landet, men också mycket tydligt i Stockholmsområdet. Musikverket, som ju inte ska syssla med ”produktion”, redovisar inte några siffror på hur mycket konserter som kommer till stånd genom deras bidragsgivning. En av poängerna (och fältropen) under beredningstiden var dock att det nu skulle bli mer musik för pengarna. Men för att det ska kunna bli det krävs en närmast utopiskt fungerande kedja av goda krafter så som systemet är riggat i dag. Det har blivit mer projekt för pengarna, sannolikt. Men ingen har uppdraget att räkna på skillnaderna.
Vi kan dock glädjas åt en ny uppdaterad hemsida.
Kulturministerns rådgivare har inte riktigt gett henne rätt underlag i hennes svar på kritiken. Hon refererar här till en rapport som tagits fram av Musiksverige, vars fokus är de musikindustriella ekonomiska flödena – inte det finmaskiga nät av eldsjälar som sysslar med allt från jazz till nutida konstmusik. I övrigt pekar hon på att det primärt är Musikverket som ska titta på frågan.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5904708
Nå.
Här handlar det om att man inte riggat systemet efter de behov som musiklivet redan 2004 manifesterade, då det hölls en hearing om Rikskonserter. Det behövs både en plattform som får arbeta med produktion och komplementära insatser för inflödet av musik i landet OCH en projektstödjande plattform. Om det sedan är en plattform bestående av de engagerade arrangörerna i MAIS eller en nationell samverkan mellan Länsmusikorganisationerna som ska göra’t låter jag vara osagt.
Men för att det ska fungera krävs givetvis en metodisk infallsvinkel och en nykter analys av var behoven finns.
Men det kanske kommer!
