I dessa tider är politik allt viktigare.
Allt viktigare blir också förmågan att styra rätt bland blindskären när du bär ett politiskt förtroende. Det är några av retorikens grundpelare:
Känn den du talar till. Känn ditt ämne. Och var sann mot din berättelse.
Att försvara regnskogen eller rättvisa för Nordafrikas folk samtidigt som du sitter i oljebolagsstyrelser med råa kapitalistiska värderingar är inte trovärdigt. Inte heller är det speciellt konstruktivt för dig som ”aktivist” eller ”revolutionär” med humanistiska rättvisevärderingar som grund att parallellt verka för oppression och tystande av debatt.
Jag ska berätta historien om Janus.
Janus är poppis hos den ström av människor som nu söker efter hjältar som står upp för rättvisan.
Jag hör själv till denna ström av människor.
Är själv en frukt av 60/70-talsuppväxtens dubbla budskap: ”tänk kritiskt…men hylla kollektivet.”
Men jag ser i dag, efter uppgörelsen med 70-talets lätt radiostyrda metaforer och ideologiska måsten, en poäng med att finnas med i strömmen.
Den goda strömmen.
Så länge den också medger den där Life of Brian-grejen.
Närhelst någon säger: ”You’re all individuals”, och massan svarar med EN mun ”We’re all individuals”, ja, då vill jag kunna säga: ”I’m not.”
Och det ska kunna vara OK.
Då kan man få kraften ur sammanhanget och styrkan i dynamiken.
Men jag gillar Janus.
Han som samtidigt med hjältemodiga utspel har förmågan att på ett konstnärligt sätt bära en historia och göra en kul grej av sitt motstånd.
Sin aktivism.
För vi behöver bra berättelser.
Vi behöver goda förebilder.
Därför gillar vi när Janus dyker upp och är frustrerad eller irriterad.
Eller varför inte allt på en gång: frustrerad, irriterad OCH offer för maktens övervåld. Rättfärdig, liksom.
Och det går bra för Janus.
Man gillar hans upptåg.
Janus får också priser, för att makten sedan tidernas begynnelse alltid gett tillstånd till häcklande, åtminstone på All fools’ day.
Janus gillar att berätta parallella historier. Det är historien om hans ursprung. Det är historien om hans aldrig sinande motstånd mot orättvisan. Historien om de andras (som är häpnadsväckande många) dåraktighet, impotens och förtryck.
Janus är i de hippa sammanhangen oberörbar.
Jag tänker ofta på Mugabe när jag tänker på Janus.
Mugabes fru Sally var på besök i vår familj på 1970-talet, när Robert satt i fängelse.
Ursäkta denna plötsliga namedropping.
Jag blev dock tagen av berättelserna.
Min far blev också tagen och skrev en vacker och uppfordrande kantat baserad på deras brevväxling.
Och sen.
När Robert fick makten efter åren i fängelse.
Makten och Dåraktigheten.
Åter till Janus.
Den gälla rösten hörs i många sammanhang.
Ofta är ingången den klassiska narrens.
Han retas tills folk blir galna.
Och då får han svaret han sökt.
Förtryckaren visar äntligen sitt rätta ansikte.
Förtrycket manifesterar sig ungefär på samma farliga sätt som i förskolan – som när ett barn av olika skäl, med uppmärksamheten som mål, upprepar alltmer högljutt att någon är ful.
Till slut reagerar någon.
Oftast fröken.
Och som av en händelse handlar då det korrigerande samtalet om…Janusponken.
I
vuxen ålder är det istället polisen som får vara fröken, bli makten och förtryckaren.
Men det är inte alltid som fröken har fel.
Men våra applåder hyllar alltid Janus.
För han är cool.
Janus historia säger något om dubbelheten i den mänskliga naturen.
Janus är i grunden en god människa som bara råkat korrumperas lite av applåderna.
Han söker dem utan att söka efter sambanden mellan de höga ideal som driver hans val av politisk genre och den intellektuella och emotionella hederligheten.
För Janus är ett narcissistiskt politiskt djur.
Janus är självklart föreningsaktiv.
Och där vet han precis vad som fordras av honom.
Han har även i dessa sammanhang hög status.
Han använder sin status gärna. Det ger lite extra tjatutrymme. Han trycker här gärna till sina meningsmotståndare.
Eller bara ryter till om han blir otålig, vilket han har en tendens att bli om inte samtalet handlar om hans egna bravader.
Han säger åt folk att sluta snacka, med hög röst.
Han säger att ”det här är en stämma, inte en debatt” och ler ironiskt åt sina oftast mycket devota bisittare.
För Janus har makt.
Men liksom lite alternativ makt.
Och han gillar det.
Men man måste ändå ge honom att han går ”all in”.
Om det så är när han kämpar för rättvisa eller emot.
Däremot kan det – även för en sådan hyvens kille som Janus – ibland vara nyttigt att fundera över i vilken utsträckning de aktivistiska beteendena egentligen är längtan efter makt.
En längtan efter att vara i ”zonen”, för att mildra bilden lite.
För jag tänker att Janus, ehuru cool och bärare av mycket av det jag och många andra tycker är sant, påminner mig om något annat och mindre…politiskt och mänskligt önskvärt.
Det dubbla ansiktet är inte synligt för alla.
Men ge det makt, och det framträder.
Och det är rätt likt Mugabe.