I dag deltog jag i en debatt om den nya musikens plats bland våra orkestrar. Programmet hette Nya Vågen och kan hittas via denna länk: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/287077?programid=3048
Debatten har fortsatt på FB – kasta er gärna in!
Som utlovat kommer här del två i min lilla kriminalskröna med musiklivet som fond. Återigen: samtliga karaktärer är fiktiva…
2. Delad vårdnad. Blod
Måndag morgon, 06.00. Väckarklockan i Davids mobiltelefon spelade Katalogarian ur Mozarts opera Don Giovanni. Om och om igen. Gradvis kom David till medvetande. Det var med sorg han lämnade drömmen i vilken mozartarian på ett smidigt sätt vävts in i en rafflande handling som på ett övertygande sätt inbegrep Joséphine Collart. Han suckade djupt och satte sig upp på sängkanten med ansiktet pressat mot handflatorna. I Tullinge villastad söder om Stockholm sjöd det redan av aktivitet bakom fasaderna. Förortens sedvanliga förberedelser för jobben inne i staden var i full gång. Den gula tvåplansvilla som tills helt nyligen befolkats av familjen Westerdahl, nu ersatt av en skilsmässoversion av samma familj, var inget undantag. David smög nerför trapporna och in till badrummet på entréplanet, stängde dörren försiktigt bakom sig och lät sig omslutas av duschvärmen. I barnkammaren låg hans två söner och sov så hårt som bara de kunde. På vardagarna. På helgerna var de istället anmärkningsvärt tidigt uppe. Ibland undrade David om barn förprogrammeras till att vara så utmanande som möjligt. Oavsett vilka listiga lösningar föräldrar hittade på för att lösa vardagens små barnrelaterade bekymmer, lyckades barnen anpassa sig till de nya omständigheterna med diabolisk uppfinningsrikedom. Summan av utmaningarna var helt enkelt konstant, hur ljuvliga än barnen samtidigt tedde sig i Davids ögon. Duschceremonin var därför helig för David under arbetsveckorna – de utgjorde den enda egna stunden. Under de korta minuterna gick han genom gårdagens utmaningar och förberedde dagens möten. Denna morgon njöt David av segerns sötma. Galakonserten hade varit just den magiska afton han utlovat. Joséphine Collart hade strålat en sådan värme och närvaro att publiken gav stående ovationer redan en bit in i första halvan av konserten. Den trumpne Odo van Wesel hade transformerats till en lyhörd och demonisk fullblodsmusiker som till och med pressat fram ett litet leende i mungipan under applådtacket. Tjugo inropningar. Som sista extranummer sjöng Collart ett lika udda som hänförande val: C’est l’extase av Claude Debussy. En musik som poetiskt och bitterljuvt målar upp den melankoli och ännu oförlösta längtan som kan dröja sig kvar efter en kärleksakt.
Under minglet efteråt hade kulturministern kommit fram och kramat honom inför alla VIP:ar. Snacka om positiva signaler från departementet. Joséphine Collart uppvaktades av en strid ström av beundrare och David släppte på ett tidigt stadium de tankar han haft på att eventuellt ansluta sig till dem. Han ringde istället upp barnvakten för att kolla läget. Trots att klockan varit över elva, kunde han i bakgrunden höra Elias och Ludwig hårdleka med sina Hero Factory-leksaker under vilda tjut. ”De bara vägrar sova” snyftade barnvakten på en mobilledning som hackade av dålig mottagning. ”Jag har aldrig varit med om något liknande!” David bestämde sig för att smita från minglet. Han visste att situationen kunde urarta, så om han ville att barnen skulle komma iväg till skola och dagis dagen därpå fanns det bara en sak att göra. Han tog producenten Louise åt sidan och gav henne några instruktioner. Hon hade tittat på honom med en blick som antydde att det fanns fler människor som hade barn att ta hand om, men försäkrade honom verbalt om att hon hade läget under kontroll. Så David gick ut på Nybrokajen och högg en taxi. Femhundra kronor senare levererades David till huset där han möttes i hallen av två övertrötta och plastsvärdsfäktande barn. Barnvakten Alexandra, en sjuttonårig gymnasist, satt i soffan med tårar i ögonen. David ville ge henne lite extra pengar som kompensation, något hon avfärdade med en fnysning. ”Jag ska inte ha mer betalt om jag misslyckas!” David försökte säga några tröstens ord, men talade för döva öron. Alexandra hade snabbt klätt på sig och försvunnit ut genom dörren utan att säga hej.
David nappade åt sig handduken som låg slängd över en crosstrainer som sedan skilsmässan tronade mitt i badrummet likt en multifunktionell avlastningsmöbel. Han gick med handduken virad runt magen ut i vardagsrummet och började förbereda frukostrutinen. CD-spelare på. Blockflöjtsvirtuosen Dan Laurin och hans version av Telemanns konserter. Ludwig och Elias hade hört just den här skivan varje morgon från det att de föddes, så de kallade helt enkelt CD:n för ”morgonmusiken”. Medan Laurin levererade sina subtila fraser, satte David på mannagrynsgröten till Elias och bredde mackor åt Ludwig. En långdragen väckningsprocedur följde, med allt ivrigare protester från båda barnen. Till slut hade båda fått i sig lite frukost, klätt på sig och packat ner de leksaker de för dagen bestämt skulle följa med i ryggsäckarna till skola och dagis. Efter att som näst sista anhalt ha lämnat Elias på dagis, satte sig David i bilen, en repig blå Renault, och körde vidare mot Katarinas arbetsplats för överlämning. I en allt annat än bekväm uppgörelse – en sorts delad vårdnad – kördes bilen av den som för tillfället hade hand om barnen.
Några vita punkthus. En tegelkyrka, smyckad med en uppmärksammad kyrktupp som stadsdelsnämnden tyckt skulle passa som symbol för närförorten. Höghuset som tronade bredvid tunnebanestationen var därför smyckat med en stiliserad röd tupp. I Davids ögon förstärkte det den lätta öststatskänsla han tyckte att platsen andades. För David fanns det bara ett tungt vägande skäl att besöka platsen, och det var den utmärkta fiskbutik där en rödhårig handlarfamilj försvarade gränsen mellan civilisation och tröstlöshet. Ett brokigt gäng knarkare och alkisar svajade utanför ingången till tunnelbanan, skrikande och gruffande med morgonabstinensen i full sving. David hastade förbi den ostadiga gruppen och skyndade sig genom spärren. Tåget mot Hässelby Strand rullade turligt nog in precis som David klev ut på perrongen. Kanske skulle han nu hinna i tid till måndagsmötet, något som sedan skilsmässan blivit allt ovanligare, bland annat tack vare bilhanteringen.
Satan. David sprang uppför trapporna till mötesrummet på plan sju. Hissen var upptagen, antagligen av medarbetare som var lika sena som David. Typiskt att möteshelvetet är längst upp i huset. Det enda rummet utan fönster hade blivit platsen för kontorsmötet på måndagar. De finare rummen på entréplan, med utsikt mot Nybroviken, var ofta uthyrda till konferenser, så för enkelhets skull hade David lagt en permanent bokning på det så kallade Lidholmrummet, döpt efter tonsättaren Ingvar Lidholm. David störtade in i rummet, andfådd och svettig. Vid långbordet som placerats i mitten av det trånga och lätt klaustrofobiska rummet, satt redan större delen av personalen samlad. Louise nickade glatt men trött åt David, så även Marie, ekonomichefen. Åke satt och tuggade intensivt på en blyertspenna. Resten av medarbetarna stirrade tomt framför sig och tycktes knappt ta notis om Davids brådstörtade entré.
”Hej. Ursäkta. Det var stopp vid Medborgarplatsen. Vem saknar vi?”
Louise strök bort luggen från ögonen och tittade lojt omkring sig med David rafsade runt i sin väska efter penna och papper. ”Jan-Lennart. Och Jacques förstås.” Jacques Leroux, producent för orkestern tillika utbildad mimskådespelare, var oftast sist att dyka upp på personalmötena. Jacques hade en trumpen och lite övergiven uppsyn, och brukade som ursäkt anföra att han inte kunde anpassa sig till trivialiteter som mötestider. Dels, hävdade Jacques med kraftig fransk brytning, hade han viktigare saker för sig, dels menade han att han i grunden var en ”estetisk person”, vad det nu kunde betyda. Välj dina strider, David. ”Okej, då kör vi. Konstigt med Jan-Lennart. Han brukar ju alltid vara i tid…ja ja…Kan du ta veckans aktiviteter i huset, Louise?”
”Absolut. I dag är det Nacka Kulturskola som hyrt in sig så vi har mycket barn i huset. Bra om vi undviker bistron vid lunchtid – de har ett hundratal mackor att dela ut och Niklas är ensam i servisen i dag.” Flera djupa suckar hördes från de församlade. Assistenten Anna-Greta viftade med en penna i luften. ”Ja, Anna-Greta..?” David stålsatte sig inför vad han nu visste skulle komma. ”Jo, alltså, var inte själva idén med bistron att också personalen skulle kunna använde den som lunchrum? Jag tycker faktiskt att det är ohållbart att sådana här externa uthyrningar ska få rubba våra rutiner.” Allas blickar riktade mot David, som tog utstuderat lång tid på sig att svara. Andas djup nu, David, lugn…”Hrm…Det kommer kanske som en överraskning för er, men själva idén med att starta bistroverksamheten var tvärtom att serva just dessa externa gäster. Gäster som bidrar till att finansiera vår verksamhet. Jag uppmanar er alla att försöka ha det i åtanke. Jag vill inte veta av att någon av oss kommer med sura kommentarer till krögaren om det här. Kom ihåg att vi fortfarande inte har ett skrivet avtal med honom. Vi behöver intäkterna.” Anna-Greta var fortfarande inte nöjd. Under det att David talat hade hon suttit och viskat med en kollega och tog nu åter ordet. ”Ja, men om det ska fortsätta så här måste vi köpa en ny kyl. Vi får faktiskt inte plats med alla lunchlådor.” Men för helvete. ”Anna-Greta…jag tror att vi med gemensamma krafter kan undvika den extrakostnaden. Om alla ser till att rensa ut sina gamla lådor ur kylen, ska det nog gå bra…”
”Nej, nu måste jag verkligen…” Anna-Greta avbröts av ett brak från dörren. In snubblade en blek Jan-Lennart med håret på ända och mustacherna slokande. David hann tänka att det var som en av Kramers entréer i Seinfeld innan Jan-Lennarts framfart hejdades av en lampsladd. Han föll raklång mot golvet. David och Louise reste sig samtidigt ur sina stolar och rusade fram till Jan-Lennart. ”Hur gick det? Vad är det som har hänt?”
Jan-Lennart tog ett hårdhänt men skakigt grepp om Davids kavaj och drog sig upp på en stol. ”Död. Blod. Jävlar. Skitfucksatan…” Han väste fram orden, men ingen hade ungått att höra dem. ”Vem är död, Jan-Lennart?” Louise strök honom försiktigt över ryggen. ”Hon. Tjejen. Collart. På podiet. Åååååh…fyfan vad äckligt…” Jan-Lennart kved, vred sig hastigt åt sidan och kräktes.
En halvtimme senare var Musikaliska en belägrad plats. Åke hade fått uppdraget att mota Nacka Kulturskolas barn och personal som redan börjat samlas i nedre foajén. Efter att snabbt ha dirigerat personalen till sina respektive kontorsplatser med order om att hålla sig tillgängliga för polisen, hade David tagit med sig Jan-Lennart till sitt arbetsrum och tvingat honom att lägga sig på soffan. Louise hade ringt in polisen som efter att ha konstaterat att dödsfallet var på riktigt, snabbt spärrat av huset. Blåljusen och avspärrningarna hade redan börjat dra till sig nyfikna som tillsammans med besvikna kulturskoleelever nu stod och iakttog det lilla som gick att ana av aktivitet innanför konserthusportarna. David stod och såg på hopen nedanför från det halvmåneformade fönstret i hans arbetsrum. Mobiltelefonen hade börjat surra oavbrutet bara minuter efter det att Louise tillkallat polisen. Displayen berättade att det var dolda nummer. Journalister…nu är de plötsligt intresserade…Hur journalisterna så snabbt kunnat få upp vittringen var en gåta för David. Var inte det gamla polisradiosystemet utbytt mot något nytt, hypermodernt och avlyssningssäkert system? De läcker väl som såll, precis som min egen personal….Fan jag glömde säga till dem att inte ta några samtal från journalister…Efter en snabb titt på Jan-Lennart som låg och sov med halvöppen mun på soffan, skyndade sig David ut i korridoren. Nu är det snabba puckar som gäller. Borta vid kopieringsmaskinen såg han Jacques tillsammans med en för David okänd kvinna, som med anteckningsblock i hand verkade hänga vid Jacques läppar. För sent. Jävlar. Nu lägger han väl upp en dramaturgiskt snygg story om hur han bara väntat på att detta skulle ske…säkert kopplat till en analys om det allt hårdare klimat som den klassiska musiken lever i…David stegade snabbt fram till duon. ”En sådan här verksamhet innebär så klart många risker, med många temperamentsfulla estetiska människor…” Jacques hejdade sig mitt i meningen då han fick syn på David, som log ett leende avsett att framstå som hövligt men nog mest utstrålade undertryckt vrede. David sträckte fram handen till mot kvinnan. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, var klädd i jeans och en grå halvlång kappa med huva. Knallrött och ovanligt lockigt hår. Korkskruvslockar. Pigg, alert blick. Mer än genomsnittligt intelligent förmodligen. Söt. ”Hej. Westerdahl. Jag är chef här, och den som för organisationens talan.” Det sista framsade David med en sträng blick på Jacques , som svarade med några tysta gester av oklar innebörd.
”Agnes Doyle. Jag är kriminalinspektör här. Jag är den som har rätt att fråga ut hela organisationen om allt som rör det mord som inträffat i huset.” Jacques vände sig hastigt om i ett uppenbart försök att dölja ett leende. ”Förlåt mig, jag trodde du var journalist. Jag är lite skadad av tidigare upplevelser av det skrået…Men mord säger du?”
”Ja, mord. Jag förstår att du inte varit inne i salen och tittat. Men då vår första patrull kom hit kunde de redan från bakersta raden konstatera att det var mord. Och ett ganska spektakulärt sådant också.” Agnes blåste bort en envis lock från ansiktet.
”Jag fick inget vettigt ur min medarbetare – han som hittade Joséphine…den döda…sedan gick det i ett tills vi sågs här i korridoren, så jag har inte hunnit titta i salen. Jag betvivlade inte att han hade rätt…att Joséphine var död…men mord…”
”Ju färre ni är som varit på mordplatsen utan sällskap av proffs desto bättre. Joséphine säger du? Var ni nära vänner?” Agnes ögon smalnade.
Jacques började långsamt backa in mot kontorsrummet där han hade sitt skrivbord. Varför måste han alltid röra sig som om han var koreograferad..?
”Det kan jag inte påstå. Inte närmare bekant än jag är med kanske flera hundra musiker, solister och dirigenter. Men det finns kanske 
en särskild sorts förståelse mellan många av oss som håller på med musik – en slags empati med livsvalet som river ner en del av de vanligaste sociala mönstren.”
”På svenska, tack.” Hon ser irriterad ut.
”Jag gillade henne. Hon gillade mig – på sitt sätt. Men antagligen varken mer eller mindre än jag kan påstå är fallet med många andra.”
”Och han…den andra musikern som spelade i går?”
”Odo van Wesel. Jag träffade honom för första gången i går, även om jag känner till honom sedan länge. Han är legendarisk. Men det var förstås Joséphine också. På en nivå som skulle kunna skapa diplomatiska förvecklingar.”
”Pratar du alltid så där?”
”Hur då?”
”Som en bok.”
”Nej…det tycker jag inte.”
”Den där typen av språklig…kontroll brukar kunna dölja en känslomässig avgrund.”
”Vem talar nu som en bok?”
Agnes skrattade till och höjde sitt anteckningsblock som för att slå till David. ”Sorry – det blev lite mycket doctor Phil där.” Hon samlade ihop anletsdragen. ”Vi kan låta mina analyser av din personlighet vänta ett tag. Fast du tillhör den grupp människor vi rutinmässigt måste inkludera i utredningen. Först: dina anställda får inte lämna huset förrän de hörts om vad de gjort och sett. För säkerhets skull har jag posterat ett antal kollegor vid samtliga utgångar.”
”Okej. Jag har redan förvarnat alla om att de måste hålla sig tillgängliga. Har ni satt någon dörren mot Stallgången? Kan vara lätt att missa den.”
”Jag satte en kollega vid dörrarna mot Stallgatan om det är dem du menar.”
”Nej, det här är en dörr som inte syns från Stallgatan. Man måste genom porten till innergården för att se den. Dörren leder in till en gång som i sin tur leder rakt in i nedre foajén. Den vägen kan man ta sig nästan osedd upp till Blasieholmstorg.”
”Faan då!”
Agnes tog sin mobiltelefon och tryckte på en tangent. Efter en stund smattrade hon iväg instruktioner till personen i andra änden.
”Så där då. Har du några ritningar på huset? Vi ringde Fastighetsverket, men de är inte direkt snabba. Någon skulle ringa någon som skulle kolla…”
”Visst. Inga problem. Jag har utskrifter liggande i en pärm på rummet.”
”Bra. Jag tar dem gärna på en gång.”
”OK, den här vägen.” David gjorde en gest mot sin dörr. ”Jag hoppas ni inte drar benen efter er. Huset kan inte vara stängt hur länge som helst innan det blir affärskritiskt. Vi behöver kunna sälja biljetter…”
”Det tar den tid det tar.”
När David öppnade dörren, såg han Jan-Lennart ligga kvar i soffan, snarkande på ett komiskt gurglande och visslande sätt. David hyssjade åt Agnes, gestikulerade åt henne att vänta utanför och smög ensam in och hämtade pärmen med ritningarna ur sitt plåtskåp. ”Här.” Agnes stack pärmen under armen. ”Den där killen talar jag med se’n. Nu ska du följa med mig till brottsplatsen.” David stelnade till. ”Är det verkligen nödvändigt?”
”Jag har anledning att tro att det finns en koppling till din yrkeskompetens i det här mordfallet. Men jag säger inget mer. Då du kommer in i salen vill jag att du tar in allt du ser och förnimmer utan att vara påverkad av förhandsinformation.”
”Jaha…jag förstår…jag behöver väl knappast säga att jag tycker det här är vansinnigt obehagligt….Jag hörde henne sjunga i går, pratade med henne, och nu…Men jag antar att inte vet hur man reagerar då man ser ett mordoffer för första gången…särskilt inte ett som man är bekant med…”
”Helt riktigt. Du kan inte förbereda dig för den upplevelsen. Ska vi gå?”
Agnes tog täten genom korridoren bort mot dörren som ledde ut till foajén. Bakom henne gick David, helt i händerna på en egendomlig blandning av känslor. Situationen var bisarr. Men här fanns också något annat. Agnes hade gjort intryck. Hon hade en oroväckande förmåga att liksom töja på gränsen för sin yrkesroll och nästan lyckas med konststycket att komma nära. Det hade nästan fått David mer ur balans än han redan var på grund av omständigheterna. Hon är polis. De får säkert lära sig tekniken på Polishögskolan…eller nej….knappast där…hon måste gått en specialkurs: ”Hur man avväpnar 46-åriga VD-ar”
På väg uppför trapporna passerade de bysten av Emil Sjögren, som med bronsblankt och likgiltigt ansiktsuttryck blickade ut över foajén. Ett annat olyckligt tonsättaröde. Entrén till konsertsalen gick genom två stora dörrpar av trä, över vilka det stod målat WENSTER respektive HÖGER i en tryckstil som 1887 förmodligen uppfattats som modern. Nutidens människor kopplade nog oftare ihop typsnittet med saloonskyltar i gamla westernfilmer. Mellan entrédörrarna fanns en utskjutande del som såg ut som en påkostad vaktkur. Ädelträ. Tittade man noga såg man tre diskret snidade kronor ovanför dörrkarmen. Detta var den kungliga logen, där musikälskaren Oscar II – som lagt grundstenen i huset – suttit och njutit av musikens själavidgande verkan.
”Jag tror att vi först tittar på det från logeplatserna.” Agnes ryckte upp den lite tröga dörren och de båda klev uppför den lilla trappan till kungliga logen. Salen var försjunken i halvdunkel och såväl de stora täckande draperierna mot Nybroviken som de som vette mot Stallgården var fördragna. De fick därför famla sig fram mellan förgyllda fåtöljer fram till den punkt där de hade en mörkpanoramavy av salen och scenen. Den gamla gaslampan i talet – en praktpjäs som varit en av Stockholms första i sitt slag . såg ut som om den tungt och grådystert bidade sin tid i väntan på att tändas och åter bli till sitt guldsmaragdskimrande jag. David lät blicken glida nedåt från taklampan via råsystemet där scenbelysningen hängde. Förgyllda stjärnor gjorde taket till en stiliserad rymd. En spotlight lyste en svag kägla mot fonden. Han kände nackhåren resa sig då bilden sjönk in.
”Åh fy faan…”
David tog spjärn mot det sammetsbeklädda räcket i kungliga logen. Agnes lade en hand på Davids arm.
”Vad ser du? Ge mig dina sinnesintryck.”
”Vansinne…jag kan inte…han har…”
”Han?”
”Han…någon…Det är ju en tavla…” David slet hårt för att återta kontrollen över sina vilt rusande tankar. Det han såg var på samma gång outsägligt grymt och vackert. Som musik…som en musik från helvetet… I det blåaktiga skenet från den lilla ljuskäglan syntes de för David vana detaljerna. Men något var fruktansvärt fel med bilden. Tre gyllene lyror bildade normalt en dekorativ fond ovanför dörrarna till bakscenen. Det blå ljusfilter som favoriserades av Jacques gav en speciell om än lite dyster lyster åt bladguldet. Nu syntes bara två lyror. Den i mitten var skymd. Framför den hängde Joséphine uppspänd i en onaturlig pose. Hennes silverdallrande klänning reflekterade blåglittrigt ljus. David kunde se någon form av trådar, sträckta från kroppen upp till taket, glimma till i det att Joséphines kropp stilla gungade i luften. Likt en marionettdocka tycktes hon ha trådar fastsatta på alla extremiteter. Händer. Fötter. Huvudet med de vidöppna ögonen…allt hade fuktmörka blommor där tråden fästs. I vänsterhanden höll Joséphine ett föremål. David var tvungen att kisa. Ett instrument. Inte en violin. Någon sorts barockinstrument? Nej. Jo, kanske…en luta? Nej. En lutgitarrr. En sådan man hittar på loppis och sjaskiga antikaffärer med falska påståenden om att de trakterats av Bellman eller Taube. Ser ut som en luta, men är det inte. ”En fuskluta” mumlade David, som i trans. Då han åter tvingade sig att ta in bilden såg han ytterligare ett föremål som hade placerats i högerhanden. Ett nedåtvänt vinglas höjt i en sarkastisk och bakvänd skål. Plötsligt bröts tystnaden i salen av ett svagt men ihärdigt surrande. Joséphines kropp for ner en halvmeter och stannade sedan tvärt. Tystnad. David stirrade hypnotiserat på skådespelet. Surret hördes åter. Joséphine åkte ner ytterligare en halvmeter, huvudet slängde framåt-bakåt vid inbromsningen.
”Helvete! Gör nå’t!” Agnes kastade sig över kanten på den kungliga logen och sprang ner mot podiet. Någon tände takbelysningen. Från bakscenen uppenbarade sig några tekniker i overaller – alla skyndade de sig mot den upphängda och livlösa Josephine. För sent. Den osynliga mekanik som styrde skådespelet släppte nu taget fullständigt om kroppen som damp ner på trägolvet. Ljud av brustna strängar och glas som krossades blandades med den hårdmjuka dunsen av kropp mot blodfuktigt trä.