Som en liten tisdagstreat presenterar jag här – istället för tidigare aviserade utredningsartade texter – ett utsnitt ur mitt deckarprojekt. För den minnesgode publicerade jag några kapitel ur den tänkta uppföljaren redan i somras. De som följt med (enligt statistiken ett gäng) får nu helt sonika starta om och få sig till livs upprinnelsen till det hela. De litterära agenter jag varit i kontakt med applåderar innehållet. Men menar att miljön- alltså vår egen musikmiljö- inte är säljbar. Mer blod har efterfrågats som kompensation för sammanhangets brist på bredd…Nå. istället för att efterkomma dessa önskemål, publicerar jag på detta sätt och skissar på fritiden vidare på mindre…nördiga texter, hehe…
För den som undrar: i texten förekommer personer och sammanhang som kan tyckas snubblande lika verkligheten. Jag har här använt miljöerna runt Musikaliska som fond. Det betyder dock inte att personerna jag här låter befolka huset är det minsta baserade på verkligheten. Inte heller kulturministrar, kulturborgarråd eller andra figurer är med verkligheten överensstämmande. inte ens VD:n, den knepige David Westerdahl, är särskilt lik någon jag känner. Men kanske kan texten ändå erbjuda viss underhållning. Framförallt för dem som har haft med musiklivet att göra…Nästa avsnitt publicerar jag om en vecka. Kommentera gärna!
/Fredrik
Prélude
Transkriptionen retar honom. I originaltonarten G-moll klingar preludiet både fritt och melankoliskt. Särskilt spelat på det ursprungliga instrumentet. I händerna på en mästare blir musiken i den avskalade inledningen djupt gripande. Transkriberat till gitarr är det en annan sak. A-moll. Tonarten för lungsiktiga melankoliker. På ett jävla samkvämsinstrument. Bilden: rödvinsosande fortbildningskursavslutningar. En luddskäggig idiot med svullet ego som envetet väderkvarnar loss på strängarna. Ylar en Bob Dylan-låt i förhoppning om att få sätta på en av de hennafärgade hårbollar till bibliotekarier som alla sådana där tillställningar vimlar av. Fy fan. Och Bach…Bach på detta tusenfalt besudlade instrument är inget mindre än ett helgerån. Men han tänker att han är starkare än så. För det här är en reningsresa. Listan. Nödvändigt: att låta öronen, fingrarna och själen sköljas rena från världens vedervärdiga pissande på allt som är vackert, skört och evigt. Agnusdeiquitollispeccatamundi. Bara så kan han hittta den nödvändiga styrkan för att göra det ingen annan vågar. Han får inte bli ljum. Han får inte bli som de andra. Utjämnad, dumskrattande och loj. Okänslig för det oändliga antalet möjliga nyanser som musiken bär på. Listan! Musiken: inget mindre än ett hemligt heligt meddelande, som för den sant skapande människan innehåller svaren på de verkligt stora livsfrågorna. Men också: fler frågor än de dumslagna människorna förmår ställa. Han filar ner naglarna. Långsamt, långsamt. Med smärjelduk. Kanske kunde klangen mjukna då. Klangen: Bach skulle förstå. Och förlåta.
- Business as usual.
Seh dort hinab! Im Mondschein auf den Gräbern
Hockt eine wildgespestige Gestalt –
Ein Aff ist’s! Hört ihr, wie sein Heulen hinausgestellt
In den süßen Duft des Lebens!
Jetzt nehm den Wein! Jetzt ist es Zeit, Genossen!
Leert eure goldnen Becher zu Grund!
Dunkel ist das Leben ist der Tod!
David Westerdahl tittade nöjt omkring sig i den marmorklädda övre foajén där VIP-minglet nu var i full gång. Kandelabrarna var på plats och gjorde sitt jobb som ambassadörer för en förlorad värld. Glittret i kristallkronorna gav precis det rätta rokokoskimret åt tillställningen. ”Så här ska det se ut” tänkte han. Han tog in rummet med lätt champagnerusig tillfredsställelse. Bredvid statyn av Euterpe, musiken musa, stod kulturministern i till synes engagerat samspråk med sin politiskt sakkunnige. Check. Några meter bort: de ryska, franska och italienska diplomaterna i artig och mångspråkig konversation. Check. I ett hörn av foajén: ett knippe synbart glädjelösa funktionärer från Statens Kulturråd. Dubbelcheck. Utspridda över rummet: en väl avvägd blandning av rimligt kända dirigenter, musiker och tonsättare. Möteskött, enligt den terminologi som Westerdahl präntat in i sina lätt förskräckta medarbetare. Och så klart – de inbjudna dignitärerna från landsorten. Några av dem ivrigt spanande efter en möjlighet att få spärra vägen för ministern och kasta fram en illa dold anspelning på den egna verksamhetens behov av ökade statliga anslag. ”Vi kanske skulle kunna få hälsa på uppe på departementet (snörvel – snörvel-fniss)?” Och så de vanliga fripassagerarna. Runt om i hela foajén kunde han se dem. Spridda skurar av helt vanlig publik som – lockade av glasklirret och sorlet – lyckats ta sig förbi konsertvärdinnornas vakande blickar och in i det avgränsade VIP-området. De egenliga hedersgästerna, om man frågade David Westerdahl.
David Westerdahl, 46. Länsmusikchef tillika VD för Stockholms äldsta konserthus som just nu höll på att invigas. Högt hårfäste, men med ett hår som en bra dag kunde frammana skepnaden av Beethovens vilda och oregerliga backslick. Oftare låg det platt men ringlande över hjässan. Davids fysionomi placerade sig i en svårdefinierbar kategori. Smal eller tjock? Vältränad eller inte? Westerdahls yta gav mycket få svar. Den eviga kavaj-jeanskombinationen dolde effektivt sanningen för omvärlden. David utstrålade en gammaldags och lite smygande form av pondus. Utseendet var dock av underordnad betydelse för direktör Westerdahl. Han brukade själv kategorisera sin stil som ”pingstpastor light”. Där fanns ändå drag av fåfänga, vars tydligaste markör nog var den svarta scarf han ständigt bar virad runt halsen. Scarfen hade blivit något av hans signum, detaljen som markerade att egentligen såg sig själv som konstnär. Eller rättare sagt som tonsättare. Drömmarna från ungdomsåren, som resulterat i åtta år på olika musikhögskolor och en ansenlig skuld till Centrala Studiestödsnämnden, hade visat sig svåra att skaka av. Just den här stunden kostade David på sig att tänka att det ändå var rösten – sammetslen bas med en sorts bitsk underskruv – som var hans främsta tillgång.
Rösten och retoriken.
”Ett jävla munläder” hade hans kompositionsprofessor sagt om honom. Detsamma hade hans exfru sagt, men med en långt mer aggressiv underton. Antagligen med all rätt, funderade David. Han ryste lite och försökte skaka av sig tankeströmmen, som annars oundvikligen skulle leda till flera nätters grubblerier kring de livsval och överlevnadstrategier han i sina mörka stunder såg som enbart ömkliga och banala.
”Nämen Guuuuuud, vilka underbart vackra lokaler ni har!”
David ryckte till av den gälla rösten som kom alldeles för nära inpå för att kunna tillhöra en människa med hyfs. David vände sig om och tvingade sig till ett leende. Standardutförande. Utan extra allt.
Det var något vagt bekant över personen som talat. Leta i kartoteket, David, fort som fan. Just det: Lars. Lasse. Efternamn? Borta. Kommer. Kulturpolitiskt sakkunnig i stadshuset. Presenterad i DN som kulturborgarrådet Jeanette Gruvbergs nya högra hand. Styrkenivå: oklar. Olausson!
”Lasse! Välkommen till vårt enkla käll. Jag hoppas du ska njuta av konserten. Passa på att titta ner i lilla salen i pausen – vi kör ett mingel till därnere.”
”Är det då ni serverar champagnen som ni fått av oss?”
”Det är den du har i glaset nu. Jag tror ärligt talat inte den räcker till nästa mingel. Men tack för den presenten! Vi hade väl kanske hoppats att Jeanette skulle slå till och satsa lite på musiklivet här i sta’n som inflyttningspresent. Men champagne..det hade vi aldrig väntat oss! Den kommer säkert skapa många härliga och dynamiska möten. Vem vet – kanske er champagne ger upphov till ett mästerverk – en berusad snilleblixt finansierad av skattebetalarna i Stockholms Stad..?!”
Olausson såg märkbart irriterad ut. ”Spårar jag en sarkastisk underton? Du vet ju spelets regler. Jeanette vill inte satsa på hus. Det kan se ut som om skattebetalarnas pengar hälls ned i ett svart hål. Vi villl betala för verksamhet inte dyr hyra. Se bara på Kungliga Operan.”
”Eller varför inte Barntemplet? För frågan är, Lasse, hur länge vi andra ska lida för att Barntemplet gick omkull? Jag är bara en av säkert tvåhundra professionella i staden som i god tid kunnat tala om för er att pengarna skulle gå upp i rök…Jag tror faktiskt att jag nämnde detta för Jeanette i god tid innan de ödesdigra nämndbesluten. Men konkursen har ju varit mycket god underhållning. Att döma av prylarna som nu auktioneras ut har de inte låtit skattepengarna mögla på kontot. Äkta mattor. Fräcka datorer. Svindyra kontorsstolar. Ett lastbilsflak med Sennheiserhörlurar…Men jag vill inte verka otacksam. Staden kan glädja sig åt att i oss få en fungerande kulturverksamhet som inte behöver drivas med senaste nytt i kontorsinredningsbranschen. Vi satsar på kompetens istället, samtidigt som vi gläder oss åt champagnen. Skål.” Lasse blängde surt på David Westerdahl, muttrade något ohörbart och skred bort mot serveringsbordet.
Satan. Gjorde det igen. Varför kunde jag inte låtit det bli ett trevligt och småputtrigt samtal om huset. Istället var jag tvungen att tvåla till kulturborgarrådets högra hand…nu kan vi glömma att sta’n går in med stålar…om han bara inte provocerat mig med den där jävla champagnen…
David kastade sig in i minglet, nu med ett något mindre säkert leende på läpparna. Men vid åsynen av Jan-Lennart, som stod ett par meter från kulturministern, stabiliserades leendet till ett öppet och ärligt smil. Jan-Lennart, som förutom att vara orkesterns flöjtist också var dokumentationsansvarig, gick omkring med en videokamera på axeln och filmade det fina folkets minglande. Iklädd konsertfracken såg han ut som en teckning av Toulouse-Lautrec: kort, med en mage som ägnats såväl kärlek som omtanke och med en tvinnad mustasch, kunde han lika gärna varit på väg till Moulin Rouge. Hans godmodiga, närmast fryntliga personlighet fick alltid David på gott humör. David banade sig väg mot kulturministerns hörn av foajén. Vägen dit kantades av ständiga stopp – hejhej, nämentjeeena, kolla cheeefen, läget, tror du ni klarar det här huset, eller?
Kulturministern stod ledigt lutad mot ett alkovfönster med utsikt mot båtarna som guppade på Nybroviken med höstmånen som dekorativ ljussättning. I stillsamt samspråk med Herman Jönsson, ministerns stabschef, hade hon här hittat en lugn utkikspunkt för att kunna parera dem man på departementet kallade ”frasare”. ”Frasare” var människor som fann ett särskilt nöje i att inveckla sig i långa – ofta andningsfria – fraser om kulturpolitikens utmaningar eller strukturella misslyckanden. För att värja sig mot dessa longörer hade det visat sig praktiskt att skicka fram stabschefen, som med avväpnande och värmländskt klingande humor kunde leda över konversationen till frasarens tomma vinglas och peka ut vägen till drinkbordet. Alltmedan kulturministern läppjade på sitt glas Ramlösa och log ett leende som alltid beskrevs som ”en positiv signal” av den avvisade. David klev nu fram och tog stabschefen i hand. Något som stabschefen gjorde med tydlig försiktighet: han höll sin hand rak och stel som om den vore en gammaldags protes – uppenbarligen för att David inte skulle riskera att komma åt fingertopparna. Dessa var nämligen inlindade i smala och färggranna plåster med Bamse och Skalman som motiv. ”Skar mäj när ja’ gjordö susji i går, vettu, ja’ ä en sånn jävvla amatööör” viskade stabschefen. Kulturministern viftade med en lätt handrörelse bort stabschefen, som med ett nervöst leende spelande på läpparna klev åt sidan. ”Grattis, David! Det känns verkligen kul att ni tycks ha kommit igång så fint! Hur ser det ut med publiktillströmningen?”
David gjorde en svepande gest ut mot mingelhavet. ”En så’n här kväll, med gratisätarligan närvarande, är det ju fullt…Men det återstår att se om vi kan få upp den betalande publikens ögon för huset. Den här sidan av Nybroviken har levt en undanskymd tillvaro i decennier. Det kommer kräva stora marknadsföringsinsatser. Vi hade såklart gärna sett att departementet hade knuffat kulturrådet i sidan så vi kunnat få lite stöd för driften av huset…” Det sista framsade David med en liten spjuveraktig blinkning, som dock inte hade minsta effekt på ministern. ”Du vet hur det är, David. Under de rådande omständigheterna – och även annars- hade det varit svårt för oss och gå in finansiera några som helst projekt som ytterst är en fråga för de regionala och lokala finansiärerna.”
”Jag vet. Men jag hade hoppats att ni skulle svälja mina resonemang om det nationella perspektivet..: ”Allt som händer i Stockholm har betydelse för provinsen” Etcetera…Jaja. Men om jag bara får Jeanette att öppna plånboken så får ni ju möjlighet att kliva på.” En lätt otålighet tycktes fladdra förbi i ministerns ögon, men ersattes blixtsnabbt av ett uppsluppet leende. Proffs ut i fingerspetsarna.
”Precis. Staden måste börja. Men du – nu är det ju invigning – kan vi inte bara strunta i tråkigheterna? Och Joséphine Collart! Vilket kap! Jag hörde henne på Châtelet i somras – värd varenda krona. Till och med maken var förtjust – han satt och hummade med i Habaneran.”
Ända sedan det stått klart att det var Länsmusiken, med David vid rodret, som skulle få ta över driften av det gamla huset, hade tillvaron blivit till en ändlös räcka av tiggarturer till mer eller mindre välvilliga politiker och näringslivshöjdare. Konserthusprojektet var underfinansierat och från start hade en dragkamp uppstått mellan de olika politiska nivåerna. Alla var rörande överens om att huset fortsatt skulle bevaras och fyllas med musik. Men ingen hade lust att betala. David blev således hänvisad till att ragga småpengar hos det ofta välvilliga men oförstående näringslivet. Kvällens konsert, med tillhörande VIP-mingel, utgjorde finalen på en tre dagar lång och musikspäckad invigningshelg.
DN:s recensent Gunnar Lannerström hade redan på lördagen på sedvanligt fnösketorr prosa konstaterat att musiken som presenterats överlag varit av hög klass, men att det tycktes ”vila en förbannelse” över huset, samt att detta antagligen var orsaken till att publiken inte hittade dit. Han hade ställt frågan om publiken någonsin skulle lära sig hitta dit – en textrad som så klart fick David att gnissla tänder. Hur fan kan han vara så jävla ogin så att han skrämmer bort publiken – och politiken – innan vi ens hunnit dra igång på allvar, dundrade David. Dessutom retade det David att recensenten ifråga var en sådan uppenbar dilettant – som att låta Hitler ansvara för en tidningskolumn om interkulturell dialog, hade David sagt inför ett chockerat produktionsmöte på förmiddagen.
Klockan ringde in till konserten. Kulturministern nickade låtsat högtidligt mot David, tog sin stabschef under armen och började långsamt skrida med publikströmmen mot konsertsalen.
David skyndade sig bortåt – mot strömmen. Till hans uppgifter hörde att före konserterna hälsa publiken välkommen från podiet. För att kunna göra entré från bakscenen, var han tvungen att ta sig ner en våning, promenera genom administrationskorridoren och ta sig upp igen med hiss eller genom trapporna i andra änden av huset.
Vad fan är det nu då?
David skulle just rycka upp dörrarna till trapphuset för att springa upp, då han hörde ett ettrigt pipande från andra sidan korridoren. D-logen.
Dörren till logen stod på vid gavel och larmet, som dessbättre inte var kopplat till larmcentralen, hade gått igång.
Så där kan den ju inte stå. David stegade dit och drämde igen dörren med en irriterad smäll. Åter på väg ut till trapporna, började det pipa igen. Men…den måste ju bara ha stängts..!? Han vände i farten och ryckte i dörren. Låst. Men larmet pep lik förbannat. David tog upp mobilen och slog numret till inspicienten.
En andfådd röst svarade efter fyra signaler.
Åke Olsson, husets hästsvansprydde och Foppatofflande inspicient, hade varit i huset länge. Så länge att gränsen mellan honom och huset tycktes ha suddats ut. Åke var alltid på plats oavsett om hand hälsa, eller för den delen kollektivavtalet, riktigt tålde det. David svor ibland över att det var omöjligt att reglera vare sig Åkes arbetstider eller arbetsuppgifter. Motvilligt hade Åke på begäran tecknat ner sina arbetstider under en genomsnittlig fyraveckorsperiod. Han överlämnade uppgifterna nedskrivna på baksidan av en gammal lönespecifikation. Mängden övertidstimmar fick David baxna, och provocerade fram ett koleriskt förmaningstal som i sin essens gick ut på att Åke behövde lära sig de grundläggande spelreglerna. Åke var dessutom en vandrande arbetsmiljöfara – förstod han inte hur skört det var om så mycket arbete vilade på en enda människas axlar? Åke hade stirrat på en obestämd punkt i rummet genom hela utskällningen. När David var klar sa Åke: ”Hade inte tänkt begära pengar för extrajobbet. Tänkte bara Direktör’n ville veta. Jag jobbar tills det är klart. Har inte haft en sjukdag. Eller har Direktör’n hittat extra pengar så någon kan täcka upp för mig om jag ska gå ner på 40 timmar i veckan?” Demonstrativ paus. ”Får jag gå nu?” David hade suckat och låtit Åke gå efter att ha avkrävt honom ett löfte om arbetstidsplanering och tidrapporter. David hade anat ett småleende på Åkes läppar när denne traskade iväg.
”Tjena Åke. Du, dörren till D-logen står och larmar – det slutar inte fastän jag drämt igen den några gånger. Det behöver nog fixas före konserten – jag är rädd att ljudet kan höras in på podiet.”
”Det är nog ingen fara – det är flera dörrar och ett trapphus emellan D-logen och bakscenen. Men Direktör’n, jag fixar det i pausen.”
”Tack.” David gick ut i trapphuset. Fokusera. Fan att jag inte förberett mitt tal till publiken. Igen. Och med ministern och gräddan av kulturparasiterna närvarande. Äh. Låt munnen gå bara. Det funkar, David. Var lite lagom konstig så brukar folk slappna av. Lätt andfådd klev han in genom dörren till bakscenen. En monitor hängde i takhörnet och visade podiet, flygeln och blomsterarrangemangen. Varför har vi inte en kamera riktad mot publiken? Annars var bakscenen mest en trång korridor, långt ifrån de moderna konserthusens generösa utrymmen. Väggarna kantades av slagverksinstrument som ännu inte forslats bort efter gårdagens orkesterkonsert. En marimba stod vid hissen, med en bastrumma lutad emot sig. En digital klocka på väggen räknade ned till konsertstart. Klockan fyllde dock ingen verklig funktion. Åke hade ändå som rutin att springa ner från ljusbåset, rycka upp dörren till artisterna och ge tummen upp som tecken på att det var dags för entré. Klockan var nu 19.25. Om fem minuter skulle Åke göra sin gest och konserten kunde börja. I det trånga utrymmet dök nu pianisten upp – Odo van Wesel, världsberömd ackompanjatör, känd för sin oerhörda lyhördhet. Men också för sina neuroser och sin arrogans. Historierna om hans utbrott var många och inte sällan hade han ställt in prestigefulla konserter. Ett ovanligt beteende för ackompanjatörssläktet som annars brukade bete sig som de spelade; stödjande, energigivande och lyssnande. David närmade sig därför Odo med viss försiktighet där han vankade runt i sin frack med ett spänt uttryck i sitt magra ansikte.
”Maestro, welcome to Stockholm”. David sträckte fram handen, som förblev hängande i luften.
”Fuck you.” Odo van Wesel blängde fientligt på David.
”I would be delighted. But being the boss of the house doesn’t give room for such indulgence.” Odo spärrade upp ögonen.
Där fick jag honom.
”Fuck you anyway.” Odo vände på klacken och gick mot toaletten.
Det gick ju bra.
Dörren till solistlogen öppnades bryskt inifrån och kvällens solist skred ut. Joséphine Collart. David hade trumfat genom valet av henne i programrådet av flera skäl. Hennes mezzoröst var obestridligen en av de bästa som fanns. Men i Davids ögon var hon mer än så. Hon var en komplett scenpersonlighet. Collart hade ett unikt förhållningssätt till både scenen och publiken – det var alltid svårt att avgöra om det var hennes ögon och gester eller hennes musikaliska kapacitet som fått publiken att gråta. På Collarts konserter hamnade man alltid i en sorts ingenmansland där konsten förblev odefinierbar, oroväckande och sensuell. Vad i helvete har hon på sig?
” You like my new dress, David?”
Hon glöder. David kunde inte värja sig. Han drabbades ögonblickligen och hårt av Joséphine Collarts strålkraft. Inte tappa coolen nu. Håret var kolsvart, rakt och klippt i en tjugotalsfrisyr som på ett raffinerat sätt framhävde de dramatiskt avsmalnande ögonen. En näsa som gjord för att bygga en dynasti på. Inga örhängen. Runt halsen ett silversmycke. I änden på kedjan: ett ormliknande, ringlande streck. Klänningen var på ett egendomligt sätt en förlängning av smycket – från brösten och ner ringlade smala remsor av fiskfjällsliknande sivertyg som vid varje rörelse lät skymta hud. Gode gud. Och som enda lysande färgklick: munnen.
”Mouth”
Jävlar. David harklade sig nervöst och laddade om medan han drog fingrarna genom håret och motvilligt flackade med blicken. Ögonen hamnade på väggklockan. 19.33. Var fan är Åke?
”I mean – your mouth – the lipstick…wonderful dress…are you trying to kill the audience? Think of all the elderly people…”
Joséphine skrattade till och fladdrade med ögonfransarna på ett teatralt kokett vis. ”Oh no, David, I’m trying to kill you. That has been my plan for years…”
Scendörren slogs upp och Åke rusade in med högröd uppsyn. ”Ursäkta Direktör’n, det är dags nu. Time!” Åke gjorde tummen upp mot Joséphine och Odo – den senare muttrade något oartikulerat men omisskännligt svavelosande.
”Saved by the bell” Joséphine blinkade okynnigt och gled iväg för att göra sin ackompanjatör sällskap. David andades djupt och försökte samla kropp och huvud i någon form av ordning efter den plötsliga flodvåg av sensuell närvaro som Joséphine framkallat. Var inte så jävla ytlig. Åke öppnade dörren mot scenen. Från publikplats såg det ut som om dörren magiskt gled upp utan mänsklig medverkan. David klev ut och efter några steg började en försiktig applåd stiga från den fullsatta salen. Den ökade i styrka till det maximum som situationen tillät. Publiken på klassiska konserter jublar inte förrän de medverkande bevisat sin kapacitet. Och absolut ingen jublar när en chef kliver fram på podiet. ”Kära publik, varmt välkomna till Musikaliska, huset där musiken blir till ren kärlek. Turligt nog är inte bara huset utan också stolarna K-märkta, så trots passionen som vibrerar i rummet finns ingen risk för att ni ska bli alltför bekväma – det har Statens Fastighetsverk sett till – tack Charlotta…” Fastighetsverkets områdeschef log och vinkade från parkettens tredje rad. ”Sveriges enda snarkfria konserthus!” Försiktiga fniss i salongen. ”Dagen till ära har vi såväl ambassadörer som ministrar i salongen! Men viktigast av allt: ni – den riktiga publiken – är också här. Jag kan med säkerhet säga till er alla att kvällen kommer att bli magisk. Men innan jag introducerar kvällen solist, några ord på engelska till våra internationella gäster. Your excellencies..”