Ett år senare…

 

För ett drygt år sedan snurrade jag runt i kulturmedierna på uppdrag av min dåvarande arbetsgivare. Organisationen hade under mer än ett decennium uppfattat sig som underfinansierad, och jag som VD fick vara den som förkroppsligade kampen för organisationens överlevnad. Jag knåpade fram ett antal retoriska smockor som ledde till vad som bara kan beskrivas som ”ögonblicklig impopularitet” hos den politiskt styrda finansiären.En intressant erfarenhet. På många sätt gick allt enligt plan: jag fick gå, organisationen levde vidare.

Under året som gått har jag hållit mig ”under radarn” samtidigt som jag självklart funderat vidare på strukturerna i svenskt musik- och kulturliv. Jag har under året också fått ett efterlängtat tillfälle att gå tillbaka till min tidigare tillvaro som frilansande tonsättare och ”strategisk spökskrivare” åt organisationer med behov. Sedan september 2012 har jag komponerat:

• en accordeonkonsert på cirka 40 minuter (för Sjaellands Symfoniorkester)
• en dubbelkonsert för flöjt, kontrafagott och ensemble (för Ensemble Reconsil i Wien)
• ett kammarverk för en samnordisk ensemble inspirerat av ”De fyra årstiderna”.
• ”Awkward dances 1” – musik för blockflöjtskvartett.

Allt dessutom uruppfört under det gångna året. Vid sidan av detta alltså en mängd textförfattande på uppdrag av andra.

Men nu har det som sagt gått ett drygt år. Jag har fyllt 47 och känner att jag vill göra mer. Under alla mina yrkesverksamma år har kombinationen av komponerande och ett väldigt aktivt organisatoriskt/administrativt och (ibland) kulturpolitiskt arbete varit min vardag. Att enbart begränsa mitt arbete utanför komponerandet till att vara ”konsult” åt tidigare kolleger i musiklivet är (hur stimulerande det än kan vara) inte tillräckligt längre.

Så hur kan jag bäst kan ta mig själv i bruk?

Under en period lekte jag med tanken på att starta en sajt som skulle samla skribenter som på ett öppet, rappt och insiktsfullt vis kunde debattera musiklivet. Det visade sig knepigt. Inte för att vi saknar goda skribenter. Utan för att de som – på ett intellektuellt hederligt sätt – skulle kunna bidra till debatten ofta är inlåsta av lojaliteter till uppdragsgivare som i sin tur är beroende av bidragsgivare. Vars eventuella vrede man fruktar.

Då jag prövade denna idé, kunde jag konstatera att det s.k. fria musiklivet inte upplevde sig självt som särskilt fritt. Många visade sig tvärtom vara skraja för vilka konsekvenserna skulle bli om man talade ur skägget om uppenbara missförhållanden. Strukturella problem uppfattas som möjliga att kritisera endast om ”alla” är med. D.v.s. om inte musiklivets företrädare (t ex intresseorganisationer) driver frågorna så förblir de s.a.s. odrivna.

Odriven – ett nytt ord som i sin glädjelöshet ändå passar obehagligt bra ihop med många av de för musiklivet viktiga frågorna.

Musiklivet befinner sig tyvärr bara i början av en rad utvecklingsprocesser som inom andra konstområden tagit väsentligt längre kliv. Det här är inget nytt. Ur jämställdhetsperspektiv har detta hävdats under en rad år av bl.a. Statens Kulturråd. Men det handlar också om debattklimat – vilka samtal som får plats. På vilken intellektuell nivå orkar man föra samtalen om våra institutioner? Det handlar om graden av utvecklingsvilja och beslutsprocessernas tranparens inom musiklivets organisationer och institutioner. Det handlar om luddiga partsförhållanden vilka skapar grogrund för konspirationsteorier. Konspirationsteorier som i sin tur sällan utgör en särskilt bra grogrund för utveckling.

Så jag fortsätter grunna på hur jag ska kunna göra nytta. Kanske genom att ändå expandera konsultverksamheten? Positionen är ju liksom bekväm. I korthet har det för min del gått ut på att jag får av uppdragsgivaren veta att ”det här vill vi uppnå” och så har jag levererat ett antal förslag eller scenarion. Fort in, fort ut. Inga personalsamtal. Inga MBL-möten.

Men jag känner mig själv. Jag vill också ”tillhöra”. Förutom känslan av delaktighet tilltalas jag också av att vara med och ta konsekvenserna av mina egna beslut. Jag saknar diskussionen och dess konsekvenser – att praktiskt åstadkomma sådant som föregåtts av abstrakta samtal. Det är kul. Och dessutom bär det med sig en väsentligt mer positiv kraft än den knutna näven i byxfickan eller det konspiratoriska krogsamtalet.

Grovt sett landar jag i två möjligheter:

• bygga en ny ”plattform” (helst i samarbete med så många som möjligt) som möjliggör ett växelbruk mellan analys, debatt och praktik. Återstår att formulera hur denna plattform skulle se ut och fungera.
• Söka jobb på någon av våra musikinstitutioner.

Just nu är dessa båda möjligheter öppna.

Efter ett års stiltje har nu ett antal intressanta institutionsjobb dykt upp.

Jag har skickat in min första ansökan.

Samtidigt för jag intressanta samtal med ett antal aktörer om hur man kan jobba vidare på debatt/analysspåret.

Det ska bli spännande att se vad jag blir när jag blir stor.

Förslag?