Vespan spann som vore den en samlad inkarnation av Pålitlighetens och De Goda Motorljudens gudar. Fordonets uppenbarelse av formfulländad förening mellan nytta och nöje stod i bjärt kontrast till vädersajternas precision. Det gråmulna sommarväder som Stockholm nu presenterade hade återigen överraskat de prenumeranter av nätväder som alltjämt fäste sina förhoppningar och semsterplaner på prognoserna. Agnes sicksackade sig fram mellan bilarna på väg 226 in mot stan och polishuset på Kungsholmen – den rutt som blivit hennes sedan hon beslutat hyra ut lägenheten på Söder och flytta ihop med David Westerdahl.
Det trista vädret passade obehagligt bra till tankarna som i Agnes huvud tvinnades till emotionella trafikstockningar av en dignitet som hade kunnat skapa avundsjuka hos vilken obstruerande trafiknämnd som helst. Av hennes körstil kunde en betraktare förledas att tro att hon var närmast självmordsbenägen. För den genomsnittlige pendlarbilisten som kom i närheten av henne, upplevdes den parkasklädda kvinnan på den svarta vespan (dekorerad med lite för många backspeglar) som en direkt trafikfara. Hennes sätt att gasa-bromsa-gira sig genom köerna fick de röda korkskruvslockar som formligen sprutade ut från hjälmens bakre del att verka som en retfullt rockande och dinglande hälsning till de fordon hon lämnade bakom sig.
Än skulle det dröja några veckor innan trafiken lugnade ned sig och köerna mattades av till förmån för osäkert filvinglande utsocknes. Trafiken var dock inget som Agnes fäste något särskilt avseende vid. För att vara polis hade hon en minst sagt styvmoderlig relation till de regler hennes myndighet var satt att bevaka. Detta förhållande hade vid ett par tillfällen skapat pinsamma möten med kollegorna från trafikpolisen. Men eftersom de tillfällena ändå varit få, och Agnes ansåg att hon körde bra och aldrig riskerade medtrafikanternas liv (oavsett vad de själva eventuellt ansåg om saken) fortsatte hon kryssa som hon brukade. Hon använde körtiden för att lösa problem. Den här morgonens problem, som nu varit på problemlösaragendan åtskilliga morgnar, var David Westerdahl.
Jävla David.
Sedan den dramatiska upplösningen på sviten av mord på och runt Musikaliska – händelser som trots sin ovanliga karaktär ändå var en del av Agnes arbete – hade de verkliga utmaningarna börjat. Efter Davids konvalescens hade de gjort en resa till Irland, landet Agnes till en del kunde kalla sitt hemland. Det som redan tidigare hade varit tydligt nog tycktes nu bli glasklart. I det trolska County Clare, på ön som tycktes ha fastnat i limbo mellan vår och höst, hade Agnes insett att hon inte kunde föreställa ett liv sig där inte David fanns vid hennes sida. Och David hade tydligt visat att hennes känslor var besvarade.
Jävla David.
De hade suttit och tittat varandra djupt i ögonen under en tidsrymd som kändes oändlig. Som ena jävla tonåringar. Tills den milt överseende pubvärdinnan på Keogh’s vänligt men bestämt upplyst de om att de faktiskt hade lagar som reglerade stängning. Tillbaka i Sverige hade det mycket snabbt känts som ett naturligt steg att flytta ihop. Riktigt hur och när tanken uppstått kunde inte Agnes komma ihåg. Bara att hon en dag lagt ut sin lägenhet på blocket och bokat en lätt lastbil på Q8 vid Huddingevägen.
Livet, del två.
Men snart hade Agnes börjat tvivla. Visserligen hade David gjort allt för att Agnes skulle känna sig välkommen i huset i Tullinge, huset som skapats för ett annat liv, hemmet som skapats av en annan kvinna. Visserligen var de båda oerhört lika på så många sätt. De skrattade år samma saker. Kunde fördjupa sig i de mest aparta detaljer och iakttagelser med samma nördiga frenesi. Hamna i ändlösa diskussioner om mänskliga beteenden. Och de tre bonusbarnen hade varit en gåva. Också en utmaning – självklart. Och dessutom: i takt med att Agnes och Davids relation fördjupats hade hon börjat omvärdera ett beslut hon tagit för länge sedan, nämligen att aldrig låta några Bullerbydrömmar om familj och barn förstöra hennes livsluft: arbetet som polis. En hård inre strid, vars utgång var fullständigt oviss, hade börjat inom henne. För varje sak som David gjorde rätt, svor hon för sig själv. För varje steg han tog som hon uppfattade som klokt och bra – som att avgå från VD-jobbet –blev hon både glad och förbannad. Förbannad för att hon obönhörligen drogs allt närmre honom. Ju närmre de kom varandra, desto mer kände hon sig hotad. För sig själv beskrev hon det som en egendomlig blandning av fullständig trygghet och en känsla av att vara utsatt för akut fara. Under de månader som gått sedan de flyttat ihop hade Agnes ändå hittat ett sätt att leva med sina motstridiga känslor. Hon hade intalat sig själv att det hela handlade om att hon helt enkelt hade varit ensam för länge. Ovan vid tvåsamheten, helt enkelt.
Men ”det uppkomna läget” – som Agnes kallade det i ett försök att se professionellt på saken – hade nu förvärrats. En kväll i maj, efter en alldeles särskilt god och mysig middag, hade David frågat om hon ville gifta sig med honom. Agnes hade, av skäl som hon nu försökte förstå, blivit iskall och – inte minst – livrädd.
Till och med då de talat om ”problemet” hade David lyckats med konststycket att på sitt lugna sätt få hennes inre att hamna i totalt uppror. ”En nära relation är det svåraste som finns, Agnes. Tro aldrig att jag vill få dig att avstå något i livet. Men att komma någon nära kan ju kännas som ett hot…som en invasion nästan…så har det känts för mig i alla fall. Tills nu. Det jag gillar hos dig är att du är den du är. Att du gör det du gör. Blir det barn så blir det. Jag är mer än gärna hemmaman. Dessutom skulle de bli grymt söta och bra barn. Antagligen med korkskruvslockar allihop. Det skulle till och med kunna vara en fiffig affärsidé det där med söta barn. Jag kan se det framför mig: jag sköter marktjänsten hemma, målar skitgulliga och väldigt säljbara akvareller av barnen och huset. Som Carl Larsson, fast modernare och otroligt mycket mer jämställd. Så skulle vi få något att dryga ut pappapengen med.”
Jävla David.
Den där lättheten med vilken han närmade sig denna hotande och allt överskuggande molnbank som man kallar familjeliv provocerade Agnes – varför kunde hon inte förklara för sig själv. Och hur skulle hon kunna lita på att han inte en dag bara skulle lämna henne åt sitt öde med fem snoriga ungar och en karriär som gått i stå? David hade ännu inte fått något svar på sitt frieri. Under några veckors tid hade Agnes istället vaknat på morgnarna med förvissningen om att det var just den dagen hon skulle göra slut. Flytta tillbaka till Söder. Ordningen återställd. Men hon hann sällan längre än till frukosten innan hon var tillbaka på ruta ett igen, och känslan av att höra ihop med David åter var på plats.
Tagga ner, Agnes…slappna av och låt det ske.
När så David en kväll kommit hem och berättat om erbjudandet att jobba närmare hundratjugo mil ifrån Agnes under ett par månader, hade det återigen genererat en ström av motstridiga känslor. Å ena sidan behövde han komma igång med att jobba och hon kunde hon behöva tid att tänka i fred. Leva sitt gamla liv ett tag. Å andra sidan…
Jävla David…
När hon nu svängde upp på Bergsgatan hade inte särskilt mycket klarnat. Hon kunde bara konstatera fakta. Ett: Hon var inte i stånd att fatta några livsavgörande beslut. Två: David landade ungefär samtidigt i Kiruna för vidare transport till Tornedalen, där han skulle stanna i åtta veckor. Tre: Hon skulle göra sin första dag som ansvarig för en egen avdelning, eftersom hennes chef (i ett anfall av vad Agnes tolkade som opinionskänslighet) valt att befordra henne efter insatsen på Musikaliska.
Skärpning nu, Agnes…
