Jag publicerar härmed en liten sommarföljetong. Den utgör en märklig blandning av deckare, kulturpolitisk thriller och vanlig hederlig dramaturgisk katastrof.
Denna text är del två i en serie texter om David Westerdahl. Den första texten ligger och ”jäser” hos människor som påstår sig kunna bokbranschen. Därför publicerar jag nu undan för undan skissen på en del två – antagligen inte särskilt smart, men ändå.
Det är kul att skriva, och då jag inte som Nesser har SVD att tillgå för min lilla sommarföljetong, får jag använda de medel som står till buds. Dessutom får ni en liten resumé av vad som hänt i den föregående texten i inledningen.
Alla eventuella överensstämmelser med verkliga händelser eller eventuella likheter med nu levande personer är förstås helt oavsiktliga.
Bakgrund
Världssopranen Joséphine Collart hittas bestialiskt mördad, upphängd i krokar från taket i stora salen på konserthuset Musikaliska i Stockholm. Detta blir starten för en serie mord, alla med anknytning till musik. – och alla iscensatta efter partituret till Gustav Mahlers Das Lied von der Erde. Den svensk-irländska kriminalpolisen Agnes Doyle kopplas in på fallen som öppnar en för henne tidigare okänd föreställningsvärld – fylld av egendomliga hierarkier och pyrande konflikter. Konvalescent efter att själv ha kidnappats och torterats av mördaren, beslutar sig konserthuschefen David Westerdahl för att hoppa av sitt chefsjobb. Strax före händelserna har han också genomgått en skilsmässa med lika återkommande som för honom överraskande konflikthärdar som följd. Samtidigt har utredningen runt morden fört honom och Agnes Doyle samman i en gemenskap som Westerdahl både lockas av och känner oro inför. Westerdahl är helt enkelt fysiskt och psykiskt slut. Han försöker nu hitta tillbaka till ett fungerande liv. Westerdahl har därför lovat sig själv att jobba mindre och istället umgås med barnen – kanske rentav renovera sitt sorgligt eftersatta hus. Han har också beslutat att ge relationen till Agnes en ärlig chans. Westerdahls (kanske alltför ambitiösa) försök att hitta det veckopressen brukar kalla för ”balansen”, hindrar honom dock inte från att möta nya, och våldsamma, utmaningar…
1. Älven
Över älven svirrade sagoaktiga dimstråk. En plötslig vindil kunde skapa snabbare rörelser i den gråvita väven som svävade metertjock ovanpå den svartbruna vattenytans sorlande rörelse nerströms. Just här, där älven gjorde en gir i riktning mot finska gränsen och den farliga gränsforsen, gavs också plats för ett tiotal holmar av olika storlek; holmar som i den midnattsoliga sommarnatten såg ut som om de svävade på moln. Förr hade holmarna använts till fårbete eller höproduktion. Nu var de flesta holmar övervuxna av sly – småbjörk, asp och snårbuskage. Pellisaari, en medelstor holme och del av ett av de äldsta skogshemmanen i byn, hade dock använts som avstjälpningsplats för skrot och skräp.
Men också den ordningen hade sedan länge försvunnit och Pellisaari såg nu lika idylliskt förvuxen ut som de andra holmarna som svävade i sitt eget himmelskt böljande molnlandskap. I detta nattliga sceneri tycktes byn farligt nära att glida utför slänten och ner i älven – för att till slut uppslukas och försvinna i glömskan, tillsammans med minnet av de många livsöden som format platsen. Kvinnan låg på holmens baksida – den som vette mot det nu nedlagda färjeläget. Håret fortfarande vått. Halvslutna ögon. Sminkösens timslånga arbete utsmetat över kinderna. Hennes smaragdskimrande klänning skapade en vacker kontrast till dimman och den bakomliggande gröna holmen. Hon kände doften av skvattram som i hennes hjärna blandade sig med storspovens lockläte som ekade över älven. Silvertejpen hade lindats många varv över munnen och runt nacken. Hon undrade hur länge hon kunde fortsätta blöda så här. Om någon skulle hitta henne innan den vässade trästången som stack ut ur hennes mage slutligen tog livet av henne.
2. Juni
”Jag vill påstå att en av de viktigaste frågorna för kulturlivet, och i synnerhet musiklivet, är bristen på pengar. Om vi bara hade mer pengar skulle konstnärerna kunna uträtta storverk – för samhället och för medborgarna. Vi är inte bara grädden på moset. Vi är jästen i degen.”
Efter ett kollektivt fniss började applåderna. Från ett hörn i den välfyllda hörsalen på Musikmuséet hördes till och med ett försiktigt men fullt hörbart ”bravo”. Paneldeltagaren som just avslutat sitt inledande inlägg var en välkänd musikerprofil; Jan Ignatius, cellist och festivalarrangör på fritiden. Han satt nu nöjt tillbakalutad i sin karmstol och tittade med upphetsat blossande kinder ut över publiken med ett ansiktsuttryck som tycktes säga ”där satt den!”. Panelsamtalet var det avslutande evenemanget på en veckolång kammarmusikfestival måhända lite olyckligt döpt till ”In i kammaren!”.
David Westerdahl, som satt bredvid Jan Ignatius på podiet, kliade sig bekymrat i nacken.
Vad i helvete gör jag här?
Kanske hade det varit dottern Saga uttalande vid frukostbordet för några veckor sedan som fällt avgörandet. ”Farsan, skärp dig. Du måste ut ur huset. Skaffa ett jobb.”
David hade protesterat. ”Men jag har ju jobb. Konsultjobb. Och så komponerar jag. Vad menar du?”
”Men asså…du behöver jobb där du träffar folk. Nu sitter du bara typ hemma och nördar dig. Du håller på att bli knäpp helt enkelt.” Även Agnes hade tittat med stränga ögon på David, som för att understryka visdomen i dotterns ord. Förhörsblicken.
David hade mycket riktigt kunnat noterat vissa lätt oroväckande förändringar hos sig själv. I sitt tidigare jobb som VD kunde han räkna med permanent långa arbetsdagar borta från hemmet. Arbetsdagar som toppades med personalärenden på kvällar och helger. Nu, sedan avhoppet, hade han ingen personal att vare sig förhålla sig till eller handleda. Det nyuppkomna läget som han själv först tolkat till sin fördel – nämligen att han med mer tid över blivit en mer ”närvarande” och intresserad far – riskerade nu att slå över i mani. Det var en sorts överskottsenergi som också tog sig uttryck i diverse mer eller mindre komplexa byggprojekt (som aldrig riktigt slutfördes), minutiöst genomarbetade familjeutflykter till vagt kulturhistoriskt intressanta platser samt idoga försök att få barnen att intressera sig för trädgårdsarbete (något som David själv hade uppenbara svårigheter att hitta den rätta entusiasmen för). Så David hade bestämt sig för att tacka ja till inbjudan att sitta med i detta panelsamtal – mest som ett sorts utmanande av den tilltagande fobi för musikbranschen han utvecklat sedan de dramatiska och blodiga händelserna på Musikaliska tio månader tidigare. Pressen hade varit efter honom med en frenesi han aldrig tidigare upplevt. När han sedan avgick, dog pressens intresse ganska snart. Istället hade branschen själv visat honom ett allt större intresse, kanske till följd av den mediala exponering han utsatts för. Plötsligt ville man ha David Westerdahl med för att diskutera alla möjliga branschrelaterade frågor – alltifrån kvalitetsutvecklingen i de svenska symfoniorkestrarna via den övergripande jämställdhetsproblematiken i det svenska musiklivet till kostnaden för gästande stjärndirigenter.
Där han nu satt på en hård pinnstol på podiet i Musikmuséets hörsal kunde han ändå inte begripa varför han av alla paneldiskussioner tackat ja till att medverka i just denna. Floskler…och så den där jävla moderatorn…
Samtalsledaren var en av dessa personer vars egentliga funktion i kulturlivet alltid hade förblivit en gåta för David. Lotta Schöön hade en oklar bakgrund i några olika kulturpolitiska arbetsgrupper, positioner hon fått av lika oklara skäl genom sitt arbete som kassör i en numera avsomnad fri teatergrupp. Men hon var en av dessa personer som omfamnades av den kulturbyråkratiska nivån – tillräckligt mycket utanför ”systemet” för att kunna uppfattas som sanningsvittne och tillräckligt mycket innanför för att ha tillskansat sig det nya kulturpolitiska språket. Ett språk som hon i vanliga fall skickade upp i en till intet förpliktigande abstraktionsnivå. Kort sagt en person som retade gallfeber på David Westerdahl.
”Tack Jan!” Lotta drog undan sin kolsvarta lugg från de klarröda glasögonbågarna och nickade leende mot Jan Ignatius. ”Jag tycker du har en viktig poäng där, och jag utgår från att du kommer att vidareutveckla ditt resonemang på en aggregerad nivå längre fram i debatten. Men låt oss nu gå vidare i rundan – och jag vill påminna alla paneldeltagare än en gång, att ni har max fem minuter på er för ert första inlägg. Nu har turen kommit till Madeleine Grönlund, chef för Malmö Symfoniorkester, som de senaste åren haft en lång rad intressanta projekt. Så, Madeleine, vilken är musikfestivalernas betydelse för symfoniorkestrarna, eller kanske snarare tvärtom, vilken är symfoniorkestrarnas betydelse för musikfestivalerna?”
Madeleine Grönlund närmade sig sextio, men såg definitivt yngre ut. Hennes skarpskurna profil komplett med örnnäsa och markerade ögonbryn skapade hos iakttagaren en vag förnimmelse av att sett henne förut. Ryktet påstod att hon hade ett förflutet som skådespelerska, men det förblev ett obekräftat bakgrundsbrus till hennes för de flesta imponerande närvaro. Bra person att ha med i avtalsförhandlingar. Hon harklade sig, tog en klunk ur sitt vattenglas och fäste en skarp blick mot en punkt i salen.
”Ja, Lotta, vad ska jag säga. Vi i Malmö Symfoniorkester har i många år – och varje år – gjort enstaka nedslag i regionen, och då speciellt på de festivaler som är igång före midsommar. Sedan är det ju semester för musikerna. Förr fanns ju den så kallade nationella slingan som hanterades av Rikskonserter. Den möjliggjorde för oss att komma ut i landet med några års mellanrum. Jag är rädd att svaret på din fråga är att symfoniorkestrarnas betydelse för festivalerna är försvinnande liten i dag. Närmast obefintlig. Men här ansluter jag mig till Jans yttrande: om vi hade mer pengar skulle vi också kunna bli mer mobila och presentera intressanta program till överkomliga priser för många fler festivalbesökare.”
Lotta Schöön såg plötsligt mycket intresserad ut. Hon lutade sig häftigt framåt på stolen och välte så när ut brickan med Ramlösaflaskor.
”Skulle du, Madeleine, säga att staten har svikit festivalerna? Skulle vi kunna tala om en festivaldöd av samma slag som rock- och popfestivalerna upplever as we speak, för att tala med engelsmannen?”
Madeleine såg lätt besvarad ut och rättade till sin vinröda sammetskavaj.
”Nja, svikit och svikit. Men oavsett vem man talar med upplever vi nog en sorts festivaldöd, åtminstone vad symfoniorkestrarna anbelangar. En orkester på runt hundra musiker är inte alldeles lätt att kuska runt med, och framförallt är det dyrt. Vi är naturligtvis tacksamma för att vi fortfarande har ett kraftfullt statligt stöd…” En blick och en nick mot representanten från Statens Kulturråd, som satt bänkad på första raden. ”…men utgifterna ökar mer och snabbare än intäkterna, så jag kan faktiskt inte se hur vi skulle kunna bidra mer än vi faktiskt gör. Inte utan att tumma på kvaliteten. Och vi jobbar redan för mycket, skulle jag vilja påstå.”
Från publiken hördes ett instämmande mummel. Håll dig lugn nu, David. Inga sarkasmer. Och nämn för helvete inte något om arbetstidsuttaget. Titta bort så kanske hon inte hugger.
För sent. Lotta Schöön vände blicken pilsnabbt åt Davids håll. Satan.
”Vår tredje paneldeltagare, David Westerdahl, behöver knappast någon introduktion efter de traumatiska händelserna på Musikaliska i höstas. Förutom den roll han spelade i upplösningen av några av de mest spektakulära morden i svensk historia, har han också gjort sig känd för att ha synpunkter på just symfoniorkestrarnas kvalitetsarbete. David, har du några funderingar kring det som Jan och Madeleine just talat om?”
David riktigt kände hur sur han måste se ut. Moteld. Han tog överdrivet lång tid på sig med att svara. Plockade förstrött lite ludd från kavajärmen. Tog av sig glasögonen, höll dem mot ljuset och torkade dem en stund. Sluta plocka dryghetspoäng nu, David…du retar bara upp henne. Tystnaden som uppstod var på tok för lång. Men publiken verkade tolerera Davids märkliga beteende, antagligen osäker på om han fortfarande led av någon form av posttraumatiskt stresssyndrom. Till slut tycktes David vara nöjd med glasögonen, sköt tillbaka dem över näsryggen och tog till orda.
”Var ska jag börja, Lotta…” Lotta log osäkert. Håll hästarna, David…”Jo…Jan formulerade sig riktigt fyndigt nyss – det där om att konstnärerna är jästen i degen…” Vid det sista log David och tittade ut över publiken, som svarade med ett igenkännande fniss. Jan Ignatius nickade ivrigt från sin plats bredvid David. ”…och bakmetaforer är generellt mycket användbara då det gäller såväl finansieringen, musikerna, tonsättarna, festivalerna och orkestrarna.”
Lotta Schöön såg brydd ut. Jan Ignatius log osäkert medan Madeleine Grönlund skickade varnande ögonkast mot David.
”Låt mig utveckla mitt resonemang en smula.”
”Gärna.” Lotta Schöön tittade på sitt armbandsur. ”Du har tre minuter på dig.”
”OK. Jag ska fatta mig kort. Jag tror att det finns tillräckligt med deg i systemet. Alltså pengar. Jäst finns också. Sedan är det en fråga om hur pengarna används. Symfoniorkestern är en jättelik konstnärlig potential som i dag underutnyttjas. Genom gammaldags skråtänkande, oförmåga att bryta invanda repertoarmönster, obefintlig systematik i kvalitetsarbetet, generellt låg flexibilitet, okunskap om hur omvärlden uppfattar traditionen – med mera – utgör symfoniorkestern sitt eget största hot. Om Madeleine vill kan hon prioritera sina regionala festivaler. Det finns både råd och tid till det. Men hon vill inte.” I ögonvrån såg David hur Madeleine knyckte argt på nacken. ”Sedan finns det ett problem – måste jag understryka – med den statliga nivån. I dag är det festivalerna i Sverige som står för inflöde av utländska akter, men också det kanske mest spännande av det nyskrivna. Ett inflöde som är mycket viktigt för den konstnärliga dynamiken i landet. Men så länge staten väljer att betrakta festivaler primärt som en regional angelägenhet, med låga anslag som följd, och så länge symfoniorkestrarna prioriterar den hundrasextiofjärde svenska ominspelningen av Beetovens 5:a framför att aktivera sina resurser i de regioner de verkar i, är jag – precis som Madeleine – böjd att tro att det är en form av dödläge vi ser. För såväl festivaler som för symfoniorkestrar.” Fan David. Att du aldrig kan hålla käft. Gå hem. Den resterande diskussionen var inkarnationen av den perfekta kommunikativa kollapsen. Davids inlägg hade aktiverat de mest debattlystna i församlingen och debatten i sig skapade mängder av missförstånd som ytterligare underblåste den utsökt dåliga stämningen. Publiken delades snabbt i två läger – en för och en emot symfoniorkestrarna. David förhöll sig passivt resten av sittningen – svarade så fåordigt han kunde, och försökte tona ner den bredsida han levererat mot symfoniorkestern som institutionell organism. Till slut blev stämningen så hätsk att Madeleine Grönlund reste sig och stegade resolut ut ur hörsalen. I tystnaden som följde på utspelet tog Lotta Schöön mikrofonen och sa med darr på rösten: ”Nämen om vi skulle ta en liten kaffepaus nu, så ses vi om en halvtimme. Då är det Trio Kajak från Jämtlandsmusiken som underhåller. Det finns bullar.”
–
I kaffekön råkade David återigen hamna intill Jan Ignatius. Ignatius såg road ut. ”Hehe…Där drämde du till ordentligt David.”
”Nja, alltså jag tycker nog att jag bara höll mig till sanningen. De tycks alltid missa det där att jag tycker symfoniorkestrarna är gigantisk konstnärlig potential…”
”Det är den som tar hårdast, konstigt nog. Och om du staplar kritik direkt ovanpå det, blir det en jävligt svårtuggad Dagobertmacka. Lite för många sanningar på en gång.” Den stora svarta kaffetermosen gurglade oroväckande. Kaffet var på väg att ta slut.
”Fan också. Du, David. Häng med ner på Strandvägen så bjuder jag på en riktig fika. I have an offer you can’t refuse.”
–
På caféet vid Strandvägen badade besökarna i det skira juniljus som under en lika intensiv som kort period kunde få Nybroviken att framstå som en av de vackraste platserna i Sverige. Ackompanjerad av bisarrt ylande måsar som attackflög över uteserveringen hade Ignatius presenterat sitt förslag. Sedan några år drev han sin egen operafestival – Sääski-Opera – i en by belägen i Pajala kommun, Tornedalen. Han hade efter idogt arbete lyckats få kommunpolitikerna att skjuta till pengar för att bygga ett litet operahus vid älvstranden. Rött med vita knutar förstås, för att mildra lokalbefolkningens ilska mot upphävande av strandskyddet, och med en betagande vy över älven. Nu hade den finansiella tillväxten i verksamheten stannat av, trots fina recensioner och hurrarop i pressen. Kritiker menade att det ur publikhänseende var en smula problematiskt att placera en så urban företeelse som kammaropera mitt ute på den tornedalska myren. Staten vägrade skjuta till lika mycket som de regionala huvudmännen, något som fått lokalpolitikerna att surna till och frysa bidragsnivåerna. Ignatius hade fått loss lite extra pengar från en privat stiftelse för att göra en förstudie som på ett så trovärdigt och opartiskt sätt skulle visa på fördelarna med att göra en storsatsning på festivalen. Regionala mervärden, vinster för turistnäringen, Sverigebilden, ja, allt som kunde framhäva festivalens betydelse för Tornedalen, Sverige, Europa och världen skulle formuleras och framläggas för såväl Pajala Kommun som för Kulturdepartement och Kulturråd.
”Och nu kommer den bästa biten, förstår du, David. Du måste skriva skiten uppe hos oss. Du får en stuga vid älven, komplett med laptop, bredband och bastu så klart. Ta med barnen. Vi bjuder – skit i förmånsbeskattningen. Deras kostnader sätter vi upp som instrumenthyra.”
”Antar att din revisor skrev manuset till Jägarna 2. När vill du ha mig där då?”
”Du reser i nästa vecka. Tänkte du skulle kunna vara behjälplig med uppsättningen också. Ett extra öra behövs alltid.”
–
Det var måndagen efter midsommar. David checkade in sitt bagage på Kirunaflighten från Arlanda. I kön stod de vanliga lapplandsturisterna, iförda kaki- eller olivfärgade äventyrarkläder. Cowboyhattar av skinn tycktes vara ett populärt plagg bland de knivbehängda männen i kön. Det plötsliga uppdraget hade visat sig enkelt att förankra. Kanske var hela Davids omgivning så innerligt trött på att ha honom skräpande hemma att till och med en årslång resa till ett kloster i Tibet hade varit populärt. Till och med Agnes hade applåderat tanken. Med sin nya befattning som kriminalkommissarie med särskild tjänsteställning hade hon nu en egen avdelning att basa över under sommaren. ”Jag är ändå helt obrukbar…Och två månader i Norrbotten borde kunna få dig på banan igen. Hårt arbete. Mygg. Lagom många musiker och sångare. En och annan knäppgök. Bättre anpassning till dagligt liv kan du ju inte få. Jag kommer upp på vespan under mina två augustiveckor.” Exhustrun Katarina hade till slut även hon accepterat upplägget. ”Så länge du betalar för bensinen när jag skjutsar grabbarna till Arlanda inför dina veckor. Vad jag förstår ska inte den där polisbruden med heller, så det blir lugnt för pojkarna.”
Dottern Saga hade lett, men med emfas påpekat: ”fett TROLIGT att JAG hälsar på däruppe.”
I Tornedalen väntade midnattssol, en skrivuppgift som skulle innebära en rimlig utmaning och en plats som skulle kunna bidra till en gradvis återanpassning till den värld han lämnat för snart ett år sedan. David Westerdahl, du är på banan igen.